IV.

Klockan 12 nästa förmiddag var han på sin post vid sitt skrivbord. Han rapporterade att intet hänt under natten och hans tystlåtenhet i fråga om sin långa vistelse i mörker och ensamhet gav anledning till många skämtsamma antaganden bland kollegerna. Klockan 3 stannade Corpwieth efter de andra på biblioteket. Han genomgick accessionskatalogen för år 1885 och valde ut alla de arbeten i många delar som den innehöll. När han gick för att äta en sen middag hade han en fullständig förteckning över dessa och på aftonen återvände han och började genomgå dem en för en. Klockan 11 på kvällen hade han ännu ej kommit till något resultat. Men då begav han sig för att se på ett historiskt arbete i tolv band, vars signum lydde 639. VII. 5. Han slog upp sidan 139 i banden ett efter ett, men fann inga anteckningar. Men då han kom till nionde bandet gav han till ett utrop. Hela marginalen på sidan 139 och på de följande var fylld med en fin tysk skrift. Corpwieth läste. Jo, det stämde! Det var ett brev och ett brev som kunde anstifta mycken skada — det kunde han förstå.

Han ringde upp sin furstlige vän. Denne kom snabbt till biblioteket, Corpwieth öppnade dörren och så betraktade de anteckningarna. "Det stämmer", sade tysken. "Segern är vår, jag tackar er!"

En undersökning på utlåningsexpeditionen visade, att boken aldrig lånats ut. Alltså hade ingen obehörig sett anteckningarna. Arbetets titel lydde: "Onno Klopp: Der Fall des Hauses Stuart und die Succession des Hauses Hannover in Gross-Britannien und Irland in Zusammenhange der europäischen Angelegenheiten von 1660—1794". Boken var tryckt i Wien är 1881.

Tysken jublade. Corpwieth tog boken under armen och sade åt den unge fursten: "Jag vill själv i er närvaro förstöra dessa anteckningar. Jag tror på er, men jag vill icke giva er boken. Vi gå hem till mig och bränna upp dessa blad." Sagt och gjort. Snart sprakade en munter brasa i kakelugnen i Corpwieths enkla men hemtrevliga arbetsrum. Tio minuter senare rörde en ivrig brandstake om de förkolnade resterna av de betydelsefulla bladen. Och då fick tysken en idé. — "Vi skola spela spionen ett spratt!" sade han. Och om en stund voro de två männen på väg till telegrafstationen. De telegraferade till bokhandlaren i Leipzig och nästa morgon mottog spionen på sitt resandehem ett telegram från denne som lydde:

"Ännu en till Helsingfors avsänd bok upptäckt. Titel: Klopp: Fall des Hauses Stuart".

På förmiddagen satt tysken hos Corpwieth på biblioteket. På utlåningen hade Corpwieth lämnat en anmodan, att så snart en bok, vars signum lydde 639. VII. 5. begärdes, så skulle han underrättas. Klockan ett kom den alltid glade, skämtsamme och pratsamme filosofiske amanuensen Snellberg och anmälde att en utlänning anhöll om detta arbete. Corpwieth och tysken gingo upp på utlåningssalens översta galleri och betraktade mannen. Mycket riktigt, det var spionen! Så tog tysken Klopps nionde del under armen och gick ut till spionen. "Förlåt", sade han med djupt allvar, "det är antagligen blott denna del ni behöver. Tyvärr saknar den sedan i går några blad — från sidan 139 till sidan 147. Biblioteket blir tvunget att anskaffa ett nytt och fullständigt exemplar — något som jag för övrigt åtagit mig att göra". Spionen betraktade tysken med oförställd häpnad. Så förvredos hans drag af raseri och han ryckte en revolver ur fickan. Corpwieth störtade till och slog den ur hans hand. "Ert uppförande, sade han, svarar ej till den åt vetenskapen helgade plats där ni befinner er. Ert arbete är slutfört. Ni har misslyckats, farväl!"

KLACKARNA.

I

Klockan var tre på eftermiddagen och ämbetsverken stängde sina portar. Från de stora, högtidliga stenhusen kring Senatstorget strömmade grupper av herrar som småningom spredo sig över gatorna åt olika håll, de flesta mot Esplanaden, där stumpar av klingande hornmusik från Kapellet trängde fram över skramlet av tunga lastvagnar och otåligt surrande biler.

Bibliotekets tjänstemän samlades som vanligt i ett av fönsterbåsen i övre våningen av Fazers kafé. Det var i början av september och samtalet flög livligt fram och tillbaka. Sommarens upplevelser och erfarenheter på olika håll voro ännu långtifrån uttömda. Corpwieth gav i korta drag en översikt av den nyaste detektivlitteraturen. Det var hans specialitet och de övriga rättade sig i regeln efter hans sakkunniga anvisningar. De voro, de flesta, mer eller mindre amatörer på området, några i smyg, andra öppet, utan litterära betänkligheter, alla i ett förklarligt behov av omväxling och förströelse i det dagliga umgänget med de tunga, allvarliga böckerna.

— Jag bryr mig inte ett dugg om edra välsignade rövarhistorier, inföll halvt skämtande, halvt förargad, amanuensen Bergdahl, i det han lyfte kaffekannan för att fylla på de redan en gång tömda kopparna. Corpwieth sände honom en straffande blick. Amanuensen Nässellöf hade ännu icke lagt ifrån sig cigarretten och Corpwieth var en vän av ordnade levnadsvanor. Men han sade ingenting. Han visste att ingenting kunde hejda Bergdahl när denne en gång gripit kannan och berett sig att fungera som munskänk.

— Jag förstår inte att ni orkar hålla på med att läsa dylikt. Det är ju idel smörja och griserier, alltsammans. Guds härliga sommar, då ni kunde arbeta i en trädgård och se marken bära frukt och fröjda edra ögon med blomstrens härlighet, använder ni bara till att dåsa i edra hängmattor över usla tjugofemöres romaner, knappt värda det papper varpå de tryckts. — Bergdahl höll sig med sommarlägenhet och var en lika hängiven som framstående frukt- och trädgårdsodlare.

— Envar har sin smak och hela världen rymmes inte i en äppelkagge, anmärkte Corpwieth, icke utan en viss skärpa i rösten. Mina acacior frodas inte sämre än dina, fastän jag sköter dem med mina händer och inte med min själ. En kriminalhistoria, låt vara att den är fiktiv, är ett dokument, likaså gott som ettvart annat. Den kan studeras socialt, psykologiskt, artistiskt — hur du vill. Och det bästa av den moderna detektivlitteraturen rör sig i en stimulerande luft av logiska kombinationer, som har något av de matematiska kalkylernas förtunnade intellektualitet.

— Rena skräpet är det, dumheter från början till slut. Inte ett spår av sannolikhet eller verklighet, bara produkter av en sjuk och sensationell fantasi. De existerar inte i verkligheten och verkligheten inte i dem.

— Du talar så därför att du inte känner spänningens, de dunkla, skenbart förvirrade gåtornas tjusning. Jag erkänner att deras miljö som regel ligger något utanför vår närmaste erfarenhet. Våra förhållanden äro för små att ge dem relief. Och dock yppar sig även här stundom tillfällen då man kunde frestas att försänka sig i problem som ligga rakt i vägen för en, problem, fulla av de skönaste hemligheter, ehuru ingen bryr sig om att gripa dem och försöka reda ut trådarnas nyckfullt sammanknutna härva. — Corpwieth följde med blicken långt borta en rök som från hans cigarrett fördes ned mot luftdraget från trappan.

— Prat! vidhöll Bergdahl ivrigt sin mening. Vet du vad jag t.ex. upptäckte hemma hos mig i morse? Märket av två grova klackar under fönstret i mitt arbetsrum. Två grova klackar, intryckta i golvet på detta enda ställe, annars ej ett spår av någon fot. Jag undersökte själv saken. I fredags reste jag ut till landet och är ganska säker på att de ej funnos där då. I går, söndag kväll, kom jag tillbaka och klädde genast av mig kängorna i sovrummet, emedan de voro våta. I morgse var emellertid klackarna där. Och under min frånvaro hade ingen varit i rummet.

— Din städerska? framkastade Corpwieth en svag förmodan.

— Hon hade gjort i ordning för mig redan förrän jag reste och har sedan dess ej besökt våningen. Hon hade förlorat nyckeln och kom in först i morgse när jag öppnade för hennes ringning. Vad skulle ej Sherlock Holmes gjort av en sådan upptäckt? Minst en studie i skarlakan? Och här har ingenting skett, absolut intet, jag har övertygat mig därom. Ingenting är borta, ingenting förändrat, allt som förut.

— Du tror så, sade Corpwieth eftertänksamt. Klackarna är i alla fall en förändring, om de ej fanns där förut.

— Omöjligt! Golvet är nystruket och ingen annan än jag själv och min städerska har varit i rummet sedan dess. Men om spåren varit våra, borde de ju också ha funnits på andra ställen.

Corpwieth sade ingenting, men när sällskapet bröt upp bad han om att få följa Bergdahl hem för att bese märkena. Han gick med raskare steg än vanligt och svarade tankspritt på vännens skämtsamma anspelningar.