Part 2

Ej lefvande du kan mig göra, ty Jag lefver ju, men döda mig du kan. J kärleksprester endast döda kunnen! Välan, hvi tvekar du? Se här, tag svärdet!

_Tancred_.

Hur' skulle jag väl kunna döda dig, Du starka, sköna, der du för mig står, I fägring dunkel ock med brand i ögat? Ej döda vill jag, men dig saliggöra.

_Helmi_.

Och hvarför icke mig som kämpen ung, Vår ära, gammal faders ende son?

_Tancred_.

En qvinna blott du är. —

_Helmi_. Och hvi, lik mannen Får då ej qvinnan sjunka ner till jorden, Med sargad barm för det hon trofast är? Hvi skonas hon, då hennes broder blöder?

_Tancred_.

Han dödat hade många, ingen du.

_Helmi_.

Han dödat kade många, säger du! Ha! lömske fremlingar, med lockar ljusa! Med eder mördarkung j trädden djerft. På denna gamla strand och drogo fram I våra bygder, störtade i gruset De helga altaren, der våra fäder Till höge guden bådo, stungo ned De fagre ynglingar och starke kämpar, Som höjde svärd, att värna gammal tro Och ärfda hyddan emot oväns våld. Så gjorde äfven han, den fallne yngling. J åter, falske prester, som prediken Om kärlek blott, hur' mild försonar'n sitter I ljusa himlen, på Gud Faders hand, Men gömmen svärdet under tempelskruden, J helige, som sägen, att det är Ett brott, väl värdt ett evigt straff, att döda, I edra gudars namn j honom mördat! Tag svärdet här och döda äfven mig! Hvad? vågar du det ej, du fege pilt?

_Tancred_.

Mig säg, var han dig kär, den döde yngling?

_Helmi_.

Ja, kär han var mig, kär liksom den hydda, Min moder skyddar under vinterns köld. Så kär han var mig som min faders svärd.

_Tancred_.

Säg, lefver någon, som än mera kär Ditt hjerta håller här?

_Helmi_.

Ja, hon, som mig Har lifvet skänkt och vid sin barm mig fostrat, Hon är mig kärare än alla andra.

_Tancred_ (för sig)

Man brudgum mer än moder älskar dock.

_Helmi_.

Nåväl! hvi dödar du mig ej, du fege?

_Tancred_.

Ej feg jag är, men dig jag ej kan döda. Ej ondt jag vill dig, höga, vilda mö! Men höj ditt svärd och göm dess blanka klinga Uti min barm, den utaf ångest tärda, Att jag får frid här fallen vid din fot.

_Helmi_.

Skall kristen tempelyngling finna friden Vid hednisk jungfrus roförgätna fot?

_Tancred_.

O, stolta mö! Vill du min saga höra, Så ljufligt sorgsen som mitt hemlands natt: Jag föddes i de solbegjutna länder, Der sommarn aldrig dör och bladen aldrig Från träden falla, blomstrens kronor aldrig Kring fälten jagas utaf höstens vind; Der snön blott smyckar, lik en bländhvit hjelm, De höga bergens toppar uti fjerran, Men aldrig kyler foten, hvilken ilar På doftrik gräsbädd under palmer fram; Der drufvan sväller uti solens brand Och gjuter eldig saft uti pokalen; Der såg jag dagens ljus; min moder dog Då jag blef född. En riddare så ädel Min fader var. Han fostrade mig upp I tro så from på Gud ock helga jungfrun. Som ende Sonen har till verlden födt. Uti en borg så skön, på höga stranden Af evigt blåa hafvet bodde vi. Då jag var tolf år gammal, drog min fader Långt fjerran med mång' kämpar, att befria Försonar'ns graf ur vilda Turkars hand. Ett år förgick; så kom ett bud en dag, Som sade: fallen är din ädle fader I blodig kamp mot grymme Saracener. Mitt slott, mitt riddarnamn jag skänkte då Åt helga jungfrun och i kloster gick. Der lefde jag i fromma böner, fastor Samt späkningar och helig visdom lärde. Och ofta då i midnatten jag bad, Stod Herrans moder uti himmelskt strålljus Inför mitt öga, log mot mig så huldrik. Och en gång hörde jag den höga hviska: Drag fjerran bort till isomgjutna stränder Och Sonens herrlighet förkunna der. Då vandrade jag hän den långa stråt. På snöbetäckta fält och höga berg, Der nordanvinden isig hvirflar. Genom De strida floder fram jag vandrade. Kom ändtligen till konung Eriks land Och på hans korståg hit till Finland följde. Att evangelium förkunna här För mörka andar, uti vantro snärjda. Ej annan kärlek bodde i min barm, Än Gudasonen och Hans namns förklaring. ─ Då såg jag dig, der fram i går du trädde Till kämpens lik och dina armar upp Mot himlen höjde, dunkla orden talte, Som ljödo örnens vingslag lika för Mitt öra. Ångest nedslog i mitt hjerta. En trängtan flammar der blott efter dig. Och helga, jungfrun i en sky försvann Och englarne sitt anlete betäckte Med hvita vingar. Ingen annan himmel Min heta trånad anar än din famn.

(Knäböjer.)

Du höga mö, med natten kring ditt hufvud! O, låt ett ögonblick mig blott få drömma Om paradiset vid din stolta barm! Kom! fly med mig och svarta kåpan låter Jag falla uppå denna frusna strand, Och far med dig till evigt gröna stränder, Och blir igen den man, hvartill jag föddes, En riddare, ty läran, som oss bjuder, Att lifvets fröjd försaka, är en lögn, Af menskor diktad, att oss plåga blott. Den ed jag svurit, som de lömske munkar Af barnet stulo, ej jag måste hålla, Ty Gud blott kärlek, evig kärlek är!

_Helmi_ (för sig.)

När jag på berget i midsommarnatten Med ynglingarne dansade, de sade, Att jag en ljungeld var och flydde från Min barm. (Till Tancred.) De kämpar unge aldrig djerfdes Sig låta fångas utaf mina armar Vid dansen i den klara sommarnatt. Du späde yngling! vill du blixten famna?

(Tancred ilar i hennes famn. Hon kysser honom.)

Min moder kommer. Hon skall döda honom! Han dödat ingen; må han derför lefva.

(Går och hemtar en bägare med vatten )

För skön din läpp dock är att dricka blod. Tag här den läskedryck som du begärde!

(Tancred tager bägaren och dricker.)

Gå, skynda bort!

_Tancred_.

Hvi så befaller du?

_Helmi_.

Gå bort! jag säger dig.

_Tancred_.

Ej bort jag går Från dig! (sluter henne i sina armar.) Blott här uti ditt varma sköte Min salighet jag finner, ty du är Min helga jungfru!

_Helmi_.

Bort, du bleke, skynda! Åt venster gå, då du ur hyddan träder!

(Tancred går.)

Scen 3.

HELMI (skrattar.)

Nu ungersvennen blixten famnat har, Som käcke kämpaynglingar ej vågat. En brand jag kastat i den späda barm Och kristen yngling älskar hednatärnan.

(Börjar åter skura svärdet.)

Scen 4.

Helmi. Toivo.

_Toivo_.

God morgon, Helmi! Hvad för sällsamt värf Du sysslar med! Hvi skurar du så blankt Med idog hand det gamla, tunga svärdet? Jag alltid såg den kämpaklingan förr På högan vägg, der invid härden hänga; Lik saga stolt, om fordna bragder täljd, Den skimrade så klart i hyddans skymning. Hvi ser jag den i dag uti din hand? Ej jungfrur pläga ju i striden gå.

_Helmi_.

Ej unga björnen plägar ju berätta För foglar små hvad han i hågen gömmer, Då han om morgon bort från klyftan drar.

_Toivo_.

Väl är jag späd och ung, dock fogel ej, Som, svag och menlös uppå grenen qvittrar. Jag svänga skulle ock i dag ett svärd, Som mig min fader i går afton skänkte. Men ej jag kunde kära modrens tårar På bleka kinden rinna se, der hon Låg vid min fot och bad mig att ej röfva Dess ålders hulda morgonstjerna bort. Mitt svärd jag henne räckte, bågen tog Och vandrade, så tung i håg, från hyddan. Kom, Helmi! följ med mig till friska skogen, Att vildbråd jaga som du fordom gjort.

_Helmi_.

Jag större värf att sköta har i dag, Än att med piltar uti skogen vandra.

_Toivo_.

Lägg skarpa svärdet, fagra Helmi, bort Ifrån din hand och lyssna till mitt ord. O, kom med mig! Ej vill jag ensam irra Uti den vilda skog. Se, gräset ej Mer grönskar för mitt öga, böljan ej Vid stranden ljufligt sjunger, glada göken I höga björkens topp så stum är vorden, Då ej på stigen vid min sida jag Ditt fjät förnimmer, ej den gamla runan, Utaf din stämma sjungen, klingar mellan De furors stammar ifrån bergets topp. O, kom med mig och till de milde gudar, Som bo i luft, i skog, i moln och vatten! Vi bedja skola, att de signa må Min fader och de starke männen alle, Som denna dag i strid emot kung Erik Med Aino gå.

_Helmi_.

I strid med Aino gå! Du har då ej den svarta fogel hört, Som kring vår bygd med blodig vinge flaxar Och öfver skogens toppar, fjärdens våg Och hyddans ås oeh vida sädesfälten Blott höjer hämndeskrän mot klara skyn?

_Toivo_.

Hvad menar du? Hvad blodigt dåd har skett?

_Helmi_.

Gå bort till stranden, der den stora stenen Af jättars händer fordom slungad blef. Der invid stenen skall en syn du skåda, Som löser för dig gåtan i mitt tal.

_Toivo_.

Farväl! Med ångest fyller du mitt hjerta.

_Helmi_.

I morgon vill med dig i skog jag gå. Och då vi skola fagra kransar binda Af gröna videt, af de blommor blå Och hänga på hvar gren; och hvarje strå, Med perlor smyckadt, skall i solljus gunga Och vi en runa ny på berget sjunga.

(Toivo går.)

Scen 5.

Helmi. Taini.

_Taini_.

Jag tror du, lik ett tvåårsgammalt barn, I hyddan sitter och med fadrens vapen Blott leker, fastän ovän grym för dörr Med bloss och slagssvärd står och bygdens kämpar I gräset falla, liksom unga björken För bondens yxa störtar uti skog. Och Wäinös gamla altaren, der fordom De klara offerlågor stego upp Till höge Jumala i blåa skyn, Af fräcke fremlingen i gruset trampas, Och hatadt kors i stället reser sig: Då sitter sysslolös på stugans bänk Högboren, väldig kämpes unga dotter, Hans, som med trollen kämpade och vann, Som skräck på svärdet bar och nu hos Wäinö I ljusa tjällen mångbesjungen sitter; Hans dotter, björnens unge, sorglös, nu Med gamla gudavigda svärdet leker.

_Helmi_.

Ej än jag leker, moder, jag blott skurar Till leken svärdet. Se, hur' blankt det är! Som blixten skall det ljunga, då det tränger I stolta örnens hjerta, der han sitter På klippans spets.

_Taini_.

Jag ej förstår dig, barn!

_Helmi_.

Du visa moder! hvi förstår du ej Det språk, som litet barn dock tyda kunde?

_Taini_.

Vill du att strida gå mot kristna kämpar Och hugga ner dem med din faders svärd? Der skräck på eggen bor. De skola falla, Som gräset faller för den hvassa skäran.

_Helmi_.

Blott en skall falla, en allena skördas, En som är mer än alla andra värd, Lik örnen, som för hundra sparfvar små Ej köpas månde. Liksom de förkunna, De bleke prester, att en enda offrad, Att många tusende försona, blef: Så skall i denna dag en enda falla Till väldig hämnd för hvad de många brutit.

_Taini_.

Men hvadan kommer det att qvinna klok, Som gammal är och mången dunkel gåta I klarhet tolkat, Wäinös runor läst Och syner skådat uti trolldomskitteln, Ej tyda kan det visdomsspråk, som kommer Ur barnets mun? Skall dottren blifva nu Mer klok än modren och de unga djerfvas De gamle vexa öfver grånadt hufvud?

_Helmi_.

Nog sådant händer när de gamles hand För skröplig blifvit till att föra svärd.

_Taini_.

Nog djerft ditt mörka tal du lägga vågar. Nu månd' jag veta hvad i håg du bär.

_Helmi_.

Så hör då och förnim hvad jag förtäljer: Jag ock har runor läst i sena qvällen, Så röda runor, ristade i blod. I fallen kämpes harm der skrifvet stod, Att en, en hög, skall fälla att försona De bleka skuggor uti Tuonis land. Den helige med kronan uppå pannan, Som svänger mördarsvärd i blodig hand, Han är den örn, som uppå klippan sitter, Som ej för hundra sparfvar små månd' köpas. Den örnen falla skall på Finlands strand Och aldrig vingen lyfta, till att flyga På blåa höljan hän till Sverges land.

_Taini_.

Pris vare Jumala, som mig, den gamla. Ej örat lyckt förrän jag höra månd' De höga ord ur dejlig ungmös mund! Nu fagra våren visare är vorden, Än gulnad höst, nu björnens unge vuxit Till väldig ungbjörn upp, som vredgad slår Till jorden ner den starke, som djerfs träda hans klyfta nära. Hell dig, som jag fostrat Med visdomssånger upp invid min barm! Dig hell, du tärna stolt, med kraft omgjordad! Nu gå att kämpa med den stolta örn, En kamp så skön och väldig seger vinn!

_Helmi_.

Farväl, min moder! Då jag vänder åter Och in i stugan träder, ligger örnen I sanden sjunken på sin blanka sköld Med hjerta stunget af mitt svärd. Farväl!

(Helmi går.)

Scen 6.

_Taini_.

Dig signe Jumala ock alla gudar, Du fagra dotter utaf kämpe båld! När örnen faller ner för ungmös hand, Då blixtrar svarta skyn vid himlens rand Och gamle Wäinö, som på molnet sitter, En högre ton på konstrik harpa slår. Nu vill jag läsa uti djupa kitteln De runor sprakande, mig månd' förtälja Den segerstråt, som högrest jungfrun går.

Tredje akten.

Första tablån.

Theatern föreställer det inre af en djup, gammal skog. Ett afgudaaltar i förgrunden.

Scen 1.

Matti, Welli och de öfriga finnarne beväpnade.

_Welli_.

Den hela långa natt vi bidat här. Nu natten ren för dagen flygtat hän Och ännu ej vi Ainos steg förnummit.

_Matti_.

Han komma skall, ty än ej Aino svek Het ord han gaf. Måhända har han mött En ovän, som hans steg fördröjt.

_Welli_.

Och fallit!

_Matti_.

Ej Aino falla kan, ty alla gudar Den starke skydda både natt och dag.

_Welli_.

Du sade sjelf i går att makten är Från våra gudar tagen. —

_Matti_.

Men då Aino Än lefver och uppå dem tror, vi tvifla Ej må. Jag steg kan höra uti skogen; De skyndsamt nalkas hit. Hu kommer han!

_Welli_.

Blott sonen min jag ilande ser komma, Men kämpen ej.

Sccn 2.

De förre. Toivo.

_Toivo_.

Hvi stån j här och biden, J tappre männer? Ej han komma skall, Hvars fjät j lyssnen efter, om j ock I mannaålders längd här stoden.

_Matti_.

Yngling! Hvad fåvitskt ord är det din tunga talar? Vill du väl gäckas med oss gamle män? Väl starke kämpen, som han lofvat har, Skall snarligt komma och för oss i striden Gå fram liksom ett ljus.

_Toivo_.

Det ljuset är I natten slocknadt, att ej tändas åter. Dess sista gnista re'n i dödens dimma Har brustit.

_Matti_.

Lögn det ordet vara må, Som nu din tunga djerfves tala ut! En droppe blott af midnattsdaggen fallen Uppå din läpp. Du plägar drömma, yngling! En dröm du täljde oss i går, i dag Du täljer oss en lika sann som den.

_Toivo_.

O, om en dröm det vore, om jag kunde I dag till stranden ila, som i går Jag ilade till lunden och ej finna I gräset rysligt mördarspår och ej Der blod på blomstrens skära kinder låg Och korpen icke skrek i kala tallen!

_Welli_.

Hvi lägger du så gåtlikt mörka orden? Nu säg oss: lefver icke Aino mer?

_Toivo_.

Nej, död han är! Här skåden j hans svärd, De helga arf, som mig den starke skänkte. Jag tog det nyss ifrån hans stela hand. Och sen, der kommer stolt i hågen mördarn!

Scen 3.

De förre. Konung Erik. Biskop Benrik. Tancred. Riddare och kämpar.

_Kungen_.

Hvi stån j här, en rund af männer sluten Kring hednaaltar, väpnade med svärd? Hvad viljen j? Hvad vanten j väl på?

_Welli_.

På Aino, kämpen, som i går oss sade, Att honom här uti den flydda natt Vi möta skulle, för att gå i striden.

_Kungen_.

Den väntan fåfäng är, ty kämpen Aino, Han ligger slagen för sin ondska stor På strand. Hans röst som högste Guden gäckat, Ej skall er kalla mer till syndig strid. Nu Herren sjelf ert värn har nederslagit Och spiran tagit från er hand, då Aino I stoftet sjönk, liksom ett vissnadt löf Inför Hans andedrägt. Er böjen då För Honom ned, Hans allmakt ödmjukt dyrken, Mot hvilken intet väsen spjerna kan, Er döpa låten och Hans kärlek er All skuld förlåter och i himlen engång Er lifvets krona skänker.

_Toivo_.

Lömske kung! Vi vilja icke dina kronor hafva, Då du vår krona från vårt hufvud slog Och trampade i spillror uti stoftet. Du tror att Aino hos de döda är Och aldrig mera höjer domnad arm Till kamp? Att dina gudar seger vunnit? Men än han lefver, än han draga skall Framför sitt folk att ovän hugga neder Och jaga som ett stoft i stormen kring. Då qvällsol sista kyssen tryckte på Hans höga panna, mig den starke sade: "Och om i dag jag uti kampen faller, Mitt svärd, mitt värf i arf jag lemnar dig." Hans ande, konung, den du flyktad trodde Till fjerran dunkla riken hän, han bor Nu i min späda barm. Hans svärd jag svänger Inför ditt öga här. Jag Aino är!

_Kungen_.

Tillbaka träd, du yngling! ej mot barn Jag plägar uti striden gå. Fall neder, Om tillgift bed, för det du svärdet dragit Mot Herrans smorda.

_Toivo_.

Barn jag icke är Och ej för dig jag faller neder! Männer, Hvi stån j der och tveken? Fram till strid!

_Biskopen_.

Hej, håll! Ej mera blod här fåfängt flyte På denna strand! Ej älskar Herren blod. Låt fallne kämpens sista droppen vara, Som gjutes i den blinda striden mot Den sanne Guden. Sänken svärden neder, Förtörnen ej den mäktige i höjden Med eder arghet. Se, så mild Han än Mot eder räcker faderliga handen! Ej trotsen honom, ty då slutes handen, Af kärlek fylld, och med den andra Han En ljungeld slungar ut, att er förkrossa! Då nåden ändad är och domen redo.

_Toivo_.

Blott Jumala har blixten i sin hand, Men ingen annan. Framåt i hans namn!

(Kort ock vild strid. Flera finnar falla,)

_Kungen_.

Sen der, j hädare! Likt brutna röret, J liggen der. Med oss så kämpar Herren! På våra hufvu'n håller Han sin hand. Utaf Hans stridsmän ingen föll i kampen. J alle, som Hans milda hand har skonat Och som Hans starkhets verk här skåden nu, Er böjen för Hans spira och de offer Af bön och lofsång, som j Honom bringen, Med välbehag Han höra skall och stor I nåd, en stråle deraf låta falla På dessas arma, hädangångna själar.

(Alla finnar, utom Toivo, knäböja.)

_Biskopen_.

Er signe Herren Gud allsmäktig och Till tecken att j vändt från edra gudar, De falska, om till Honom, hjelpen oss, Att afgudsaltar störta ner!

_Kungen_.

Hej, biskop! Man icke ned må rifva hvad engång Man heligt aktat och i tro har dyrkat. Ej samma händer, som de offer fromma Till gammalt altar buro uti bön, Dess stenar nu till marken månde slunga. En saga blott var Wäinös lära, men Hans stämma dock till stora bragder kallat Och hviskat ro i månget sorgset bröst.

_Biskopen_.

Som du det vill, det vare, ädle konung!

_Kungen_.

Mig, biskop, hör! Då altar jemnadt är Med jorden, må j fromma böner läsa Och rikligt gjuta helga vattnet ut På rummet, der de offer många brunnit Åt hednagud och trolldomssånger sjungits, Hvari de onda andar bo. En psalm Man under arbetet må sjunga och I sången desse männer in må stämma.

(Till Toivo, som vill aflägsna sig.)

Hvart går du, yngling? Vill du ej i lofsång Din unga stämma höja upp till Gud?

_Toivo_.

Ej lofsång åt din Gud jag sjunga skall! Då Jumala, den starke, mig har skonat Allt undan döden, för sin ära var det, Som han mig skonade. Nu bort jag går. Och djupt i skog, dit du ej finner vägen, Jag bygger upp ett altar nytt, som högre Och skönare än detta blifva skall. Och der de offer nya skola flamma Och nya böner sväfva upp mot skyn Och lofsång ny skall ljuda uti rymden! Och höge Jumala, så fröjdfull, än Engång skall sitta uppå solens strålar Och le åt dig och dina arma gudar.

_Biskopen_.

O, vandra ej från himlens morgonljus, Du yngling, uti mörka natten hädan! Vänd åter om och tillbed Herren Gud!

_Toivo_.

Då blomstret vissnar uti vårens morgon. Då sol blir svart och blåa böljan frusen I sommardag, då tillber jag din Gud.

(Går.)

Scen 4.

De förre, utom Toivo.

_Biskopen_.

Ett svärd så skarpt engång skall gå igenom Hans själ och skilja ljus ock mörker åt. Till denna tid kan hednaaltar bygge. Till verket gån ock låtom oss derunder En helig psalm i gladligt sinne sjunga.

(Sång. Kämparne börja nedrifva altaret.)

Scen 5.

De förre. Helmi inkommer, nalkas kungen och lyfter svärdet mot honom, men bäfvar, låter det falla och sjunker till jorden.

_Kungen_.

Hvad vill väl fagra jungfrun här med svärd? Ej dödshugg blixtra må i ungmös hand. De väna värfven blott med veka fingrar Må qvinnan sköta och i bön dem sluta.

_En kämpe_.

Hon svärd mot dig har riktat, herre kung! Ditt lif har vilda tärnan traktat efter. Hvad straff befaller du för kennes brott?

_Kungen_.

Ej straff jag äskar för den unga mön. Se, Herren sjelf till jorden henne slagit. Den näpst har blifvit af Guds egen hand, Ej höfves menskohand att röra vid.

_Kämpen_.

Men skarpa svärdet, som hos kenne ligger, Man må från kenne taga!

_Kungen_.

Svärdet blef Ett halmstrå blott i hednatärnans hand. Det kan ej skada dem som Herran utvalt. Låt henne det behålla. Unga flicka! Den Högstes hand dig väldigt träffat har, Då du det mörka värf gick att fullborda, Som satan hviskat i din arma själ. Se tecknet, som från himlen väldigt ljungat, Att blända dig, likt blixten fordom Saulus, Som blind i synd, förföljde Herrans trogna! Stå upp ock se den Herrliga i skyn Och böj ditt anlet' för hans ögons strålar Och tillbed Herren Gud ock gack i frid!

_Kämpen_.

Nu altaret är störtadt, store konung!

_Kungen_.

Den helga messan låtom oss nu sjunga!

(En messa sjunges. Biskopen bestänker med vigvatten platsen, der altaret stått.)

Och nu, du svarta rum, der hednahärd Har fordom stått, i fager grönska åter Du smycke dig ock ljufva blomsterhåfvor De offer vare, som ur dig stå upp. Nu är vårt stora värf fullbordadt vordet Allt till Hans ära, som oss kraften skänkt. Nu hem vi draga åter till vårt land, Vårt folk att helsa uppå Sveas strand.

(Alla gå. Biskopen fattar Tancred vid handen och förer honom med sig. Helmi blir liggande knäböjd och sträcker armarne efter kungen.)

Scen 6.

_Helmi_ allena.

Det flög en ljungeld ur hans klara öga, Som brände upp min själ. Jag ingen själ Numera har; hon är en flägt allenast, Lik den, som far imellan björkens blad En stilla sommarqväll vid gröna stranden. Och denna flägten kring hans hufvud susar.

(Reser sig upp.)