Part 3

Blef jag för kungen rädd? Nej, rädsla ej Uti min barm än sports. Jag har på stigen I djupa skogen uti höstnatt vandrat, Då stjerna ej från svarta fästet sken Och månans ljus ej gycklade på gren: Blott stormen brusade mot mina kinder Och björnen brummande der gick invid Min sida. Var jag då väl rädd för honom? Nej! han min frände var. Allt från min barndom Man har mig björnens unge nämnt; ej kan Väl björnens unge rädas för en kung, Med blåa ögon, midt på ljusa dagen. Ej rädd jag blef. — Men hvadan kom det då, Att svärdet föll ifrån min hand och jag Till marken sjönk. Ett svärd af eld jag kände I samma stunden genom hjertat gå. Och hjertat slog ej mer i varma barmen. Mitt öga ej upplyfta kunde jag Och ej stå upp. Jag fastsmidd var vid marken. Månd' mäktig trolldom i hans öga låg? Jag ville honom döda: då från mig Min själ han stal och band mig fast vid jorden. Men dö han skall! Han våra gudar skändat Och våra kämpar dödat, altaret, Det heliga, till marken trampat ner. Kom hit, du svärd, du uti stoftet fallna! Ej höfves dig att ligga uppå jorden, Du helga klinga, som min fader svängt Med väldig arm. I kristen barm så djupt Jag skall dig sänka ner. Men hvadan detta? Hvi har så tung du blifvit i min hand, Som förr dig svängde lätt liksom en leksak? Du skarpa, spegelklara stål, hur' skönt Du blixtra skall uti hans röda blod! Hu! hvad din egg är hvass! För dig jag rädes!

(Knäböjer.)

Jag ser dig, höge Wäinö, der du sitter På stol af åskmoln, jag din stämma hör, Som dånar genom vida rymder till Mitt öra. Men för dig jag icke rädes. Ej björnens unge fruktar vredgad gud! Du tingen skapat med ditt strängaspel Och sköna väsenden ur dunkla gömmor Vid sången lockat uti dagen fram: Slå an en väldig ton uppå din harpa Som krossar mig till stoft, der nu jag står!

Scen 7.

Helmi. Taini.

_Taini_.

Jag svarta tecken såg i djupa grytan Och skräck sin vinge slog omkring min själ. Hvar ligger kung, till jorden slagen ned, Med stelnad ögonsten? Här ser jag svärdet. Månd' kristet blod på skarpa klingan blänker? Nej, blank den är, som nyss den skurad blef.

_Helmi_.

Mitt svärd till örnens bröst ej vägen fann, Men han med svärd mitt hjerta genomborrat. Den vigg jag sände uti munkens sköte, Har återstudsat till min egen barm Och tusen åskor med i flygten tagit.

_Taini_.

Ve! ve! nu svärdet föll ur ungmöns hand! Ve! ve! nu ropar marken ve ock träden Och hafvet, solen ropa alla ve! Och luften ve ock gammal moder ve! Nu björnens unge till en orm sig bytt, I stoftet krälande ock stygg att skåda. Och nesa står på hvarje grässtrå ristad. Ej mera må jag trampa jord, hvarpå Det barnet enfödt, vid min barm jag bar! Högättad kämpes dotter, trolös sjunker, Med kärleksstungen barm, till kristen konungs Fördömda, blodbegjutna fötter ner. Jag ej förbannar dig, ty vid mitt hjerta Jag burit dig, dig vaggat i mitt sköte. Ej må man banna eget kött och blod! Men bort jag vandrar ifrån skändad härd, Der eld ej mera tändas kan ock maten Ej nånsin mera skulle färdig blifva. Din hand, den svartnade, ej komme vid Det helga, Jumalainvigda svärd, Som kämpe hög har fört till gudars ära. Du klara öga, ros vid modersbarm, Du sköna stormvind, nu farväl! Jag vill Hem till min kämpes hydda vandra.

(Störtar sig på svärdet, der altaret stått.)

_Helmi_ (kastar sig öfver modren.)

Moder!

Tredje akten.

Andra tablån.

Theatern föreställer samma nejd som i första akten.

Scen 1.

_Tancred_ (inkommer långsamt.)

Hon höjde svärdet emot kungens hjerta, Och ögat brann ock kinden var så blek Som snö. Men svärdet föll ur kennes hand Och ner hon sjönk för kungens fot. Hvi kunde Hon ej slå till, hans hjerta genomborra? Hvad stal väl handens kraft ock böjde ner Till marken starka jungfruns knä? Ve mig! Hvad ord är det? Hvad önskan gömmer sig En huggorm lik förrädiskt i mitt sinne? Den kung, som, ren ock hög, lik en apostel, Af helga dygders gloria kransad, har Inför dig stått ock vid hvars fot du böjde I ödmjuk vördnad dina knän ock bad Om hans välsignelse, den fromme kungen Du ville dignad ner till jorden se, I blod, med panna bleknad! Helge Erik! Om du för jungfruns klinga hade fallit Och denna morgon bort till himlen gått, Du stode nu så ljus inför mitt öga, En skuldlös, hög martyr i snöhvit klädnad, Med helgonskimret kring ditt gyllne hår Och uti trogen suckan sjönk jag neder Och bad dig mana frid för mig hos Gud! Men nu, du helige! min fasa är Du vorden. Hvarje fjät, som än du tager Med ängslan och med fasa fyller opp Mitt hjerta. Nu min fröjd det vore, om Du bleknade i dödens famn. — Ve mig! Ve mig! — Men hvar är hon? — Den älskade Jag finna skall och icke konungar, Ej englar eller djeflar ur min famn Mer skola henne rycka! — Min hon är!

Scen 2.

Tancred. Toivo.

_Toivo_.

Du munk, mig säg om henne du har skådat! Hvar är hon? Har du henne mött? O, säg!

_Tancred_.

Hvem menar du? Ej har jag någon sett.

_Toivo_.

Har du ej fagra Helmi skådat, henne Jag sökt vid altaret i skogen, som Din kung har störtat, men på helga rummet, Der sköflad gudahärd i går än stod, Blott hennes gamla moder låg i blod, Med kämpasvärd i stelnadt hjerta stunget. Mig fasa grep; jag ilade åstad, Högt ropande i skogen Helmis namn. Men intet svar har till mitt öra hunnit. Till hennes hydda sprang jag då, men öppen Den gamla dörren stod, och slocknad eld På kalla härden sörjde, men ej fann Jag henne der. Så ända hit jag irrat. O, munk, om utaf sanning blott en gnista Inom din svarta klädnad bor, mig säg Om ej ett spår du sett utaf den flydda!

_Tancred_.

Jag dig ju säger, att jag ingen sett! Det sanning är, ty utaf lögn ett stoft Ej fastnat än vid riddarsonens mantel. Gå, tärnan sök! Jag söker henne ock. Var snabb, att jag ej sköna bytet fångar Långt förrän du dess spår på stigen spanat.

(Toivo skyndar bort.)

Scen 3.

_Tancred_ allena.

Han söker henne! Ha, du hednapilt! Du söker, du, men munken han skall finna.

(Vill skynda bort.)

Scen 4.

_Tancred_. Biskop Henrik.

_Biskopen_.

Min son! Hvarthän med kind så blek och öga I flammor mörka? bida här en stund. Jag till ditt sinne tala vill ett ord. I dag du är ej mer densamme milde Och fromme yngling, som i går du var, Som än med frid i klara blicken bad De helga böner, gladlig lofsång höjde Till höge Sonens och Hans moders pris. I dag du flyr från mig och dina bröder Och irrar ensam, fridlös uti skog, Liksom du sökte eller flydde något. Din blick ju brinner mörk liksom en gåta. Af onda andar diktad, ej en bön, Ej sång från dina stumma läppar stiger. Den blick jag såg, som ur ditt ögas djup Till vilda hednajungfrun flög, der hon Till jorden sjönk, af Herrans finger träffad. Min son! i mången skepnad frestarn träder, Att hjertan snärja, som åt Gud sig vigt Och locka dem i syndens hvirfvel åter. Men vaka, bed, så ljuder Herrans bud!

_Tancred_.

O, biskop! var ock du ej ung engång? Och knoppades der ej i heta barmen En lustgård dold, der, fröjders aning lik, En glödskön, outsprucken blomsterverld I drömmar gnistrande på stängeln skälfde? Och stod en bild ej för din trängtans öga, I fägring hög, emot hvars sälla famn Du dag och natt de aldrig trötta armar I suckan räckte? Var der i ditt bröst Då frid? och bodde helig lofsång då På dina törstande och heta läppar? Bad du i ro vid helga jungfruns fot Din bön, då skön en jordisk jungfru tog Din dyrkan all?

_Biskopen_.

En verldens man jag engång Har varit ock. En brand der rasat vild Uti mitt hjertas tempel. Längtans ve Min ande smakat. Jag i vällust vandrat I lustgård utaf purpurblommor full. Men se! en morgon mina rosor lågo På jorden vissnade, en nattlig frost Dem härjat alla och en öken vorden Mitt hjertas lustgård var, en öken jorden Och jag en ensam pilgrim, vandrande I öknen. Men en natt der nedersteg En snöhvit engel till mitt bittra läger. Ett ankare han räckte mig och jag Det starka himlastödet fattade och upp Ur djupet stod och fröjd den tomma själen Uppfyllde. Guds ords ankare, min son, Det var! Med krossadt bröst igenom dalen, Med törnen sådd, jag vandrat förrän jag Det fann, men salig den, som från sin ungdom Af Herran korad blef, den, hvilkens fot Ej nödgats uppå ormar trampa, för att Förklaringsberget nå, men buren blifvit Af hulda englar till dess fot! Sin skatt Han väl bevare, att ej satan arg Den lockar bort från honom.

_Tancred_.

Vise biskop! Din lustgård vissnad var och dina rosor På marken döda lågo, då du dig Vid himlen vigde. Om man bjudit dig Att från ditt Eden i dess blomstringstimma Gå bort, ej detta bud du lydt. Och se! min lustgård ej i aska ligger! Nej! herrlig står den uti morgonfägring Och bidar endast på sin middagsstund, Att i dess brand de blomsterkalkar alla, Af fröjdens doft uppfyllda, öppnas må. Och frostig natt skall aldrig andas der, Ty evig sol uppå dess himmel brinner.

_Biskopen_.

Min son! den lede frestarn dig har fångat Uti sitt skönsta nät. O, se hur' der Blott ormars ögon bland dess trådar glimma! O, fall för höga Jungfrun ned i bön! Hon har en hand så ren och skär som snön Och kraftens krona bär hon på sitt hufvud. Hon från din själ all synd borttvätta skall.

_Tancred_.

En jungfru blott jag känner, en blott tillber, En enda är den heliga för mig I himlen och på jorden. Denna jungfrun, Hon lefde ej i fordna tiders skymning, En bleknad saga lik; nej, än i dag Hon mig till mötes går, i fägring solvarm, Och ny och skön en gudasaga jag I hennes famn skall dikta!

_Biskopen_.

Arma yngling! Jag bedja vill för dig. — Nu kommer kungen.

_Tancred_.

O, biskop, låt mig gå!

_Biskopen_.

Blif qvar, min son!

Scen 5.

De förre. Kungen, med följe.

_Kungen_.

Farväl! du vackra, finska strand, der jag, Ett redskap blott i Herrans starka hand Det helga kors på hednatemplens grund, Till Kristi ära resa upp förmått. Liksom den unga dagen stilla skrider Allt högre upp, tills öfver jorden den Uti den skönsta middagslusten står Och hvarje skugga, hvarje skymt af mörker Förjagar, så ock gnistan, som jag lemnar Här qvar på stranden, utaf Kristi ljus, Uti Hans kraft skall flamma upp och blifva En sol, som engång hela Finland lyser, Till Herrans ära, menskosjälars ro. — Och nu, du ädle biskop, förrän jag På skeppet stiger för att hädan fara, Jag böjer knä, min krona lyfter af Inför din fot och ber dig signa mig.

(Knäböjer och aftager sin krona.)

_Biskopen_.

Ett ödmjukt hjertas offer älskar Herran. Med välbehag Han till sin smorde ser, Som böjer sig till tjenarns fötter ner. Så vare du välsignad uti alla Din lefnads skiften. Hvarje morgon må Ett arlaregn af Frälsar'ns nåd begjuta Ditt helga hufvud och ditt fromma hjerta! Och länge må du lefva för att Guds Och lärans makt befrämja här på jorden, På det du må ett säte engång vinna Vid erkeengelns sida och bestrålas För evigt af Guds anlets klarhet. Amen!

_Kungen_ (uppreser sig.)

Jag ödmjukt tackar dig, du gode biskop, För din välsignelse. Så from en bön Till himlens port skall säkert vägen finna. Nu låtom oss en lofsång ännu sjunga På vägen, medan vi till stranden gå.

(Alla. En psalm uppstämmes.)

Scen 6.

_Helmi_ (inkommer medan tonerna af psalmen ännu höras.)

Min hand är svart, så svart hon är, Ja, svart af moderblod! I hafvet djupt, i källan blå, I tusen tårars flod Jag tvättat har den svarta hand. Hon blir ej hvit ändå!

Jag måste gråta mera, mycket mera! Rinn, ymnigt, mitt öga! Jag har tusende ögon: de gråta alla. Hör, huru tårarne falla! — Ve! ve! det är blod, som rinner från mina tiotusende ögon! ve! — Handen blir än svartare! Nu är den så svart som sot af mordbrand. — Jag vill gråta ännu litet mera, så blir den än svartare. Nu är den så svart som den moders multna barm, som eget barn dödade. Ha! ha! ha!

Det var för många tusende år sedan. — Du sol! än du dryper af blod. Du föll ned då — och rullade dig i blodet och du ristar en väg så röd på blå himmel alltsen då. Du ristar och ristar, och droppar, som stenar så tunga, regna från dig på mitt hufvud. — Hör! der föll en! en! en! en! Ha-a!

När skådar jag dig åter, höga sol! Så gyllne ren som då för tusen år. Så ljufligt du uppå mitt hufvud lyste, När jag ett barn så litet ännu var Och stenar skimrande vid stranden sökte?

(Knäböjer.)

Din svala hand uppå mitt hufvud hvilar Jag lyssnar till din stämmas vårvindsflägt: "Stå upp och se den berrlige i skyn Och böj ditt anlet' för Hans ögons strålar Och tillbed Herren Gud och gack i frid!" Ja, höge konung! Jag vill följa dig, Du dejlige, som uppå stjernor vandrar, Till dina land, der solen ej går neder. Der låt mig falla ner inför din sol Och döp mitt hufvud med din hvita hand Till tro uppå din Gud, som allt förlåter. Jag följer dig till dina ljusa salar Och der dig tjenar evigt vid din fot, Den tvättar skär med morgondaggens perlor Och torkar den med mina kyssar sedan! — Ve! bort du går! — Der gnistor i ditt spår Ur jorden springa upp!— — Ha! vandrar du Der än uppå den svarta bron och visar Det djupa såret i din vissna barm! Och jagar bort min konung från min sida! Blir du ej trött engång? Tror du att ej Jag höra kan ditt ord? Jag hör det, hör det: "Du klara öga, ros vid moders barm, Du sköna stormvind, nu farväl! Jag vill Hem till min kämpes hydda vandra." Ha! Som grafsten så kall, Nu härden den är Och ormar i kitteln sofva. Än rinner klara bloden ur din barm! Blir då den källan aldrig tom? Hon rinner Så strid, så strid! En ström det är som nalkas Till mig. Den når min fot! Uti dess våg Jag står! Ve! hjelp! Jag flyr! —

Scen 7.

Helmi. Tancred.

_Tancred_.

Så fann jag dig, Du vilda sköldmö, du af stormen födda! Som mig vid dig med glödhet kedja smidit. Nu sluter jag dig åter i min famn Och aldrig mer du derutur dig sliter.

_Helmi_.

Och is och snö och gulnadt barr af tall, Och stormvind dansar i den glada leken.

_Tancred_.

Du flyr med mig långt bort till fjerran länder. Gör du det ej, så dör jag här med dig. Men aldrig ur min famn du flygtar mer. Hvi skall din fägrings blomma trampas neder I snön på denna öde, kalla strand? Kom, fly med mig till soligare stränder, Der is ej finnes, evig sommar bor! Der vill jag döpa dig; en hydda bygga Vid hafvets strand i tysta myrtenlunden Och der vi skola bo i kärlekslust Och stå hvar morgon upp till nya fröjder.

_Helmi_.

Min hand är svart, så svart hon är, Ja, svart af moderblod! I hafvet djupt, i källan blå, I tusen tårars flod Jag tvättat har min svarta hand. Hon blir ej hvit ändå!

_Tancred_.

Hvad toner hemska är det, som du sjunger Om svarta händer och om moderblod? Se! hvit som vågens skum är ju din hand Och intet blod dess skära renhet fläckar.

_Helmi_.

Ha! du är djefvulen! Den svarte, han, Som alla plågar. Du allena är det, Som har förgiftat fröjdens hvita blommor. Gack hän till afgrunden, hvarfrån du kom!

_Tancred_.

Ej jag förstår det dunkla ord du talar. Ej är jag djefvulen! En yngling är jag, Som mer än jord och himmel älskar dig. Kom, skynda dig! Vi vilja fly! O, kom! Ett fartyg väntar än vid stranden, hvarest En vän jag har: med honom må vi fara.

Scen 8.

De förre. Toivo.

_Toivo_.

Jag har dig funnit. — Wäinö prisad vare! Kom, Helmi! Kom med mig! Gif mig din hand! Och följ mig hem till hyddan till min moder. I hennes hulda famn vill jag dig föra. I henne finner du en annan mor!

_Tancred_.

Kom! Kom! re'n seglar uppå bölja blå Kung Erik bort till Sveas strand.

_Helmi_ (vill slita sig lös.)

Kung Erik!

_Toivo_.

O, Helmi! hör min röst! hör vännen från Din barndoms väna dagar, som dig kallar! Kom! följ med mig till fridlyst härd, der skall Mitt hjerta hviska läkdom till ditt hjerta. En krans af ro jag flätar kring dit hufvud Och sjunger dig till hvila hvarje qväll.

_Tancred_.

Kom! fly med mig och uti mina armar En verld af glödhet fröjd skall öppna sig Och famna dig.

_Helmi_.

Gack bort, förbannade!

_Tancred_.

Du mig förbannar, men i mina armar Jag dig dock håller qvar! Och vill du ej Med mig i glädjen lefva, skall du dö I hatad famn, som evigt dig omsluter. O, högsta fröjd, att dö vid denna barm! Och dit du far, dit följer äfven jag, Du vid mitt väsen vigda, sköna brud!

_Helmi_ (springer upp på den högsta klippan vid stranden och sträcker armarne mot hafvet. Tancred håller henne omsluten.)

Jag ser dig, ljuse, der du går I fjerran på den blåa vägen! Och morgonsolens krona hvilar Uppå ditt hufvud, ur ditt hår Framspringa tusen, tusen stjernor Och strålar skimra i ditt spår. Med handen skinande du vinkar. Jag kommer, o, min konung!

(Störtar från klippan, omfamnad af Tancred.)

_Toivo_.

Helmi!

Scen 9.

_Toivo_ allena.

Nu Helmi åt kung Erik offrad är. Ej sannt du drömmen tydde, gamle man! Nu blomstret vissnadt är i vårens morgon, Nu sol är svart och blåa böljan frusen I sommardag. — Ha! hvilka ord är det?

Scen 10.

Toivo. Biskop Henrik. Kämpar.

_Biskopen_.

Har någon sett den unge Tancred, han, Den käre ynglingen, kung Erik lemnat Hos mig! Med honom nyss jag talte här.

_En kämpe_.

Nej, ingen, höge fader, honom sett.

_En annan kämpe_.

Då nyss jag ner vid stranden stod, på klippan. Den höga der, en qvinna såg jag stå, Med långa håret fladdrande i vinden Och handen sträckta efter kungens skepp. Vid hennes sida stod i munkedrägten En yngling, hög och smärt. Hon talade Mång' ord, som icke jag förnimma kunde, Sig störtade i hafvet ned och munken Höll henne famnad och försvann med henne. Jag blef förfärad, då jag detta såg Och trodde, att det satans bländverk var Och bad en bön och korsets tecken gjorde.

_Biskopen_.

Den fromme yngling, som så högt jag älskat! En messa må vi läsa för hans frid Och många trogna böner sända upp Till Gud och helga Jungfrun, att han måtte, Från afgrundsqvalen frälst, till himlen hinna Och evig frid för Herrans anlet få. Jag ensam då är vorden här! Ej har Ett hjerta ungt och fromt jag vid min sida, Att tala med om himlens underting Och i hvars friska jord jag kunde så De högsta tankar, som den Helge Ande Ingjuter i min själ, till herrlig skörd I framtids dag, då jag ej mera är.

_Toivo_ (knäböjer.)

Tag mig uti hans ställe, fromme fader!

_Biskopen_.

Du, stolte yngling, som, så djerf i håg, Än denna morgon skulle bygga altar Åt hednagudar och i all din tid Åt dem allena dina offer bringa! Hvad makt har nu din fot vändt om på vägen Från mörkrets land? Hvad namn har väl det svärd. Som skiftat ljus och mörker i din själ?

_Toivo_.

Se, fader! vissnadt är mitt lopp på jorden, Som gulnadt löf i höstens mulna dag. Och gamle gudar, sorgset leende, Förblekna i ett töcken uti fjerran. Led mig, o biskop, till din nye Gud, Att ro Han må mig skänka i sitt sköte! Kanske Han ock skall frid åt henne sända. Hon, hvilken all min glädje med sig tog I hafvet, om du lärer mig att bedja För henne många tusen böner.

_Biskopen_.

Son! Välkommen var till Herrans vingård! Se, Hans är äran! Han drar nog försorg På väg så underlig om offret, medan Vi uti sorg och jämmer klaga. Lof Ske dig, du starke Gud i evighet!