I.

_En fattig man är bättre än en ljugare._

_EN YNGLING_ kommer vandrande Bastugatan fram i klabbföret. Den hårda vårflenen har frampå dagen tinat upp till en snösörja utan fäste för foten. Och under modden porlar tövattnet bort i rännilar och bäckar med ett brus som av ungt lekande blod. Efter lång och hård vinter bär det äntligen till att våras. En svag skälvning i den iskylda luften, en blå färgton över den tinande snön säger det.

Men ynglingen som går där tycks ingenting märka, fast han går med ögonen fästade i marken. Tungt trampar han på, där han går, så att isvattnet stänker honom kring kängskoskaften. Tunga och utan fäste äro också hans tankar.

Hur skulle den också kunna säga honom något om vårens under, denna främmande mark, som varken kan sås eller skördas? En främling måste han alltid bli på stadsgatorna, bondeynglingen Mats Jonsson.

Kanske är det den tanken, som plötsligt kommer honom att stanna och se sig omkring som om han vaknat. Vad den är smal och trång, Bastugatan, där den smyger efter backarna i stadens utförskant som en mörk ränna genom solljuset. Endast mitt på gatan, där han går, kommer solen åt att tina upp snön, efter husväggarna ligger den alltjämt kvar, svart av rök och sopor och krasande hårdfrusen i kanterna. Grå och avundsamma trycka husen sig krampaktigt intill varann för att hjälpas åt att stänga det hårda vårljuset ute, som så obarmhärtigt vill blotta allt det gamla skräp de lyckats dölja under vintersnön. De sakna alla stenfot, det är som stode de till knäna ner i gatan. Fattiggatan, armodsgatan, — där bor han nu.

Villrådig står han där en stund mitt i solen och ser sig omkring, det är som om han plötsligt märkt, att han är på fel väg och vill vända. Äntligen har vårbudet nått fram till honom, men det kommer långt bortifrån.

En annan mark håller på att vakna, också den. Den marken känner han bättre. Där har han trofast gått med al och harv, när tjälen tinat upp, där har han hoppfullt lagt kornet i jorden vid mössöronstid, där har han med bävande ansvar bidat skördeanden. Hans är den väl inte med människorätt. Men den jord man brukat i lust och nöd, äger man alltid del i.

Vem månne skulle sätta träplogen i Anders-Ersas bästa sädesåker denna vår? Vem hade väl den fasta hand, som kunde göra fåran lika djup och rät som hans varit? I vems vård var det han lämnat den? Skulle den inte gro igen och läggas i träde, skulle inte skogen ta den på nytt under mor Britas mörka välde?

Han har lyckats skjuta undan alla sådana tankar under vintern, då jorden vilar. Men nu, då allt på nytt bereder sig till livskampen, då tränga de sig obedda på honom. Det är som om han svikit den, denna trofasta tåliga jord, som burit så mycket för människorna. Det är som om den ropat honom tillbaka nu i våranden. Djupt i honom klingar ett bibelord från gångna, hårda år.

»Min åker klagar över mig och samtliga dess fåror gråta», säger det tungt, det är som ett stilla klagorop från den hemjord, som så väl behöver all den kärlek, all den kraft den kan få. Och här går han och nöter gatans ofruktbara stenar! Hem borde han, hem till jorden, vad söker han här?

Men så minns han allt som det är. Och ett leende drar över munnen, bittert och kallt och utan någon ungdom i.

Den åker han kallat sin bär annans bomärke på papperet. Som legodräng och nådehjon var det han brukade den. Men ändå — hemlös tyckte han sig då på annans gård, men nu först vet han, vad hemlöshet vill säga. Det är att vara uppryckt med rötterna som han.

Tankspridd står han där alltjämt i solen och stryker med händerna över rocken. Det är något, som trycker och klämmer honom över bröstet, så att han knappt kan andas. Är det rocken hans, som är för tung och tjock? Hans gamla bonderock är det av grovt, blått tövmanglat kläde, sträv och ojämn till tjockleken. Den enda lön han fick, en omgång kläder för vart år. Detta är helgdagskläderna, fast han bär dem till söckendags numera. På mor Britas vävstol har tyget vävts den sista vintern han var där. Kanske smög hon en och annan svart tråd i ränningen, stormoran själv. Men så fanns det väl där en annan, som såg till att inslaget blev varmt och starkt. Därför skall han bära den rocken så länge den håller, fast den inte är skuren på stadsvis. Och då får han nog inte så snart bruk för köpetyg. Hjärtat under rocken, det håller nog att slita på det ock, fast det känns så svagt och beklämt just nu.

Nu vet han vad det är, som trycker över bröstet, det är inte rocken utan väskan. Åter måste han le, litet ljusare nu. Går han inte här, långa, starka karlen, med en liten bokväska över axeln, en sådan som skolbarnen bruka! Bar han inte den, skulle man ta honom för en ungbonde på väg till marknadslogiet. Nu är han skolepilten Långe-Mats på hemväg från skolan. Där trängs han nu var dag med småpojkarna om lärdomen. Alldeles ensam om den saken är han väl inte. I storskolan bland gymnasisterna sitter det till och med skolepiltar med skägg, men dit in har Mats inte vågat sig än. Så långt sträcka sig varken pengarna eller kunskaperna, han får vackert hålla sig till fattigskolan än så länge. Om han nu någonsin kommer sig längre på den vägen.

Åter griper honom den där plötsliga känslan av att vara på fel väg, av att gå bort från något i stället för dit han skulle. Häftigt drar han bokväskan över huvudet och slingrar sig ut ur de trånga remmarna — de äro inte skurna för skuldror som hans. Därför blir bokpacken honom en så tung börda och remmarna lägga sig som tunga kedjor över bröstet. Så, nu kan han andas igen, djupa andetag.

Då först får han den riktigt i sig, förvårsluften. Skarp och frän sticker den honom i näsan, den är läskande som isvatten för en törstande. Tänk, hela vintern har han suttit instängd i den unkna, oeldade skolsalen, där barnens andedräkt och utdunstningar få bilda värmen mellan tillspikade fönster. Det är som om han glömt all den salighet det kan ligga i ett enda friskt andetag. Men så kommer den inte härifrån heller den vindfläkt, som nu drar över staden. Nu vet han, varifrån den kommer. Från de fria markerna kommer den, från vittras marker. Långt bort ifrån, från vintermyren.

Nu vaknar hon, vittra, nere i myren. Hela vintern har hon sovit tungt och utan drömmar på sin bädd av dyört och villhavra djupt under famnstjock is. Men så vaknar hon i dag av att det är takdropp i bädden. Solen står på rutan hennes, isblommorna tina till vatten. Först ville hon släcka den om hon kunde, solen, den enda som kan se ner i svarthålet hennes utan att få svindel och sugas ner i det. För alla de gånger hon trott sig ha haft den i sitt våld, där den legat och rullat så blank över myren. Men alltid har den nästa morgon stått där den skulle igen över åsen och hånlett åt henne, medan solskenet ringlat som en orm av eld över vattnet. Den dag hon kan riva den eldormen ner till sig, skall hon väl få sova i fred.

Men så sticker solen till så hett över blankisen, att en liten gnista värme letar sig ända ner till vittra. Och plötsligt minns hon, vad vår och sommar är. Det är ljumt vatten mellan tuvorna till att gunga på, det är bergkusens trollspel borti dunklet, det är sällsamma dofter av liv och djurens älskog bland snåren. Vid det minnet blir hon vild, skakar fjolårsstråna ur håret och vill ut. För att smyga sig upp i strandstarren och locka ungt människoblod.

Med klostarka händer klöser och river hon i isen, tills hon bänt sig ett hål att andas igenom. Men då hugger henne solen så gnistrande skarpt i ögat, att hon bländad ryggar tillbaka och dödstungt sjunker ned på sin bädd. Till nästa dag och nästa tvekamp med solen. Den dag kommer, då vittra rår. Då ligger myren där åter svart och blank som förr, ett bottenlöst hål inom strandskoningens späda grönska, täckt blott av blommande tuvor utan fäste. Miltals sänder den då sin eggande doft ut över bygden.

Vintermyrens vilda vår, det är en vår att vakna till. Den vittra en gång på allvar lockat med huvuvillsblomster[1] och myrpors[2], den som en gång druckit henne till i vintermyrens solbrygd, den hittar aldrig hem mer, satt han så bänkad under hustak vintern lång bland idel hemfolk. Främling är han bland dem ändå och vill till henne tillbaka.

[1] Pors.

[2] Rosling.

Främmande är han, Mats, bland folket vid den trånga stadsgatan. I det vilda och tysta därute var han hemma. Där kom hon honom till mötes i vaka och dröm, hon som aldrig blev hans.

Med en tung suck sliter han sig loss ur minnena och driver håglöst vidare. Kommer den nu över honom på dagen också, vittras lockelse? Vintern lång har hon lockat och dragit honom i nattens drömmar, hon, Anna-Greta. Men så levande nära som i dag har hon aldrig varit honom, alltsedan den dag han flydde från henne. Var han då inte tillräckligt långt borta från henne än? Vad skulle han då stanna här för?

I detsamma stryker han förbi Grubbens gränd ner emot torget. Nog borde det väl varit självaste huvudgatan i stan som haft namn efter honom, Stor-Grubben. Men när det nu föll sig så illa, att det var Finngränden, som pekade neråt torget rakt på hans hus, så fick den man och man emellan det namnet. Var Bastugatan trång och mörk, så var gränden ändå trängre och mörkare, en riktig kattgränd var det. Men ändå hade den något särskilt med sig. Ty liksom genom en långkikare gav den en skarp och sammanträngd bild av finstaden därnere vid torget.

Där låg det, själva torget, så öppet, så skinande ljust och rent mitt i vårvintersolen och alla fönster i husen runt omkring gnistrade som till fest. Det var rakt som att glänta in i självaste himmelriket från mörkret, där han stod. Och där mitt för honom, just där låg det, Grubbens hus, det största och vackraste av dem alla. Skärt och vitt i färgen som den läckraste linbärskräm med grädde. Det var annat det än husen vid Bastugatan, där de trängdes med varann, så trätgiriga och gråa som en flock rotehjon med fattiglukt i klädtrasorna, pressade på knä av sitt armod. Hur var det han sagt i en predikan en gång om den gatan, storpredikanten, som råkade till att ha en fiende boende där? »Liksom det i storstäderna», hade han sagt, »finns vissa kvarter, där det bor bara rackare och pack, så bor i den här staden allt slödder som finns vid Bastugatan.»

Där bodde han nu Mats, bland »rackare och pack» vid fattiggatans yttersta ände, gömd i ett av de små mörka kyffena, lika tätt tryckt intill gatan som fordom till jorden. Men däruppe i glans och härlighet, i sol och rikedom bodde han, som en gång satt stocklåset för far hans dörr och stängt honom själv ute från hem och bygd. Honom var det han var kommen hit för att söka. Och sanningen om honom och all annan orättfärdighet var det han velat leta sig till i böckerna. Kanske stod det där ändå till slut, sanningsordet över alla, om han letade riktigt bra.

Litet varligare får han väl handskas med dem, böckerna sina, om de så inte strax säga allt, vad han vill. Försiktigt sticker han den hopkramade bokväskan under armen, ryggen rätar sig igen och blicken får fasthet och glans. Med raska steg styr han beslutsamt vidare mot sitt logi.

— — Men tankarna vilja inte riktigt följa honom i takten, de gå alltjämt sina egna vägar i dag. Åter söka de sig ut till gamla stigar, till en ändå armare och mera övergiven mark än vintermyrens. Ty fattigare än vildbygden själv är den jord, som legat under plogen men övergivits. Till Lill-Jonas fattiga, igengrodda åkrar söka sig hans tankar, där de ligga bortglömda vid sidan av allfarvägen, överväxta av lyng och tistel, och till skogslyckans ännu ej ärrade sår uppe i storskogens granpäls.

— Det är underligt, tänker Mats, där är det ändå jag alltid hamnar till slut, när jag letar mig ett hem för minnet.

Hur kunde han kalla något annat för hem? Hem var ju blott det ställe i världen, där mor så undergivet rett det knappa oårsbrödet, som liknade vete men smakade bark, och där hon kokt den sista halmmjölsvällingen på en blanna, som var drygare på vatten än på mjölk. Hem, det var det ställe, där man lade sig med frid vid sånglådans svaga toner inifrån kammarn och där far sagt det trygga och enfaldiga ordet mitt i halvsvälten: »Den sin åker brukar, han skall få bröd nog». Men han hade också ett världsligt ord, far, som han själv satt ihop ute på åker och äng.

— Ser du, Lill-Mats, sade han, lien, som bit på penningskallran,[3] han bit int på heran.[4] Heran ä ett lite gräs bland storblommen, men seg för slåttarn.

Seg som stålgräset[4] hade far hans varit. Men när han kom där, gamslåttarn, med sin lie av demant, fick han honom i alla fall in i stacken. Så skördades de till slut, människorna, hur tappert de stått sig i slagregn och storm. Och av det hem, de byggt med svett och möda, blev en övergiven koja utan härd.

[3] Thlaspi arvense.

[4] (Nordens stricta.)

— — Mats väcktes plötsligt till verkligheten av att något hårt och kallt slog honom i pannan, så att han såg solen dansa vilt som i Ajalons dal. Något vått sipprade honom utför kinden. Blod, nej, snö — hå, nu visste han, det var pojkarna, kamraterna hans, som åter voro ute efter honom. Några smålymlar, som han klått upp för att de slagit lillminsten i skolan. Sen kunde de visst aldrig förlika sig med honom, långskanken där, som så oväntat hamnat bland dem. Att ha en sådan där stor och fullväxt karl mitt ibland sig, under magisterns färla, det var ju som att ha en förrädare inom sina egna led. En, som kunde skvallra om alla de hyss de hade för sig, en som själv kunde de storas, de mäktigas och orättvisas grymma språk. Inte för att han någonsin förrått dem än, men den dag kunde ju komma när som helst, när det föll honom in. Ögon hade han ju också till att skrämma småsparvar från vettet med. Och så gåvo de sig på Mats, när de tordes. Ensamma och mitt på ljusa dagen vågade de ej, men så här i skumrasket, i flock och ur grändernas bakhåll gick det för sig.

Lugnt vände Mats sig om. Riktigt — där döko ett par små figurer hastigt in i gränden framför honom, sedan de förvissat sig om att isbollen nått sitt mål. När han kom fram dit, voro de redan försvunna, men efter dem ekade det öknamn Mats fått på sig från den första dagen i skolan.

— Bonnhyvel, bonnhyvel! skreko de, så att struparna ville sprängas.

Och ännu sedan de längesedan med bultande hjärtan nått hemgårdens trygghet, rullade ett svagt och ihållande eko efter dem längs gator och gränder: Bonnhyvel! Bo-onn-hy-vel!

Åter kom Mats till att le, litet vemodigt, medan han hastigt torkade kinden med rockärmen. De hade ju rätt, lymlarna, bonde var och förblev han. Vedernamnet kunde han väl alltid piska ur dem, om han ville, men främlingskänslan kunde han varken klå ur dem eller sig själv med det. Sämre namn kunde man ju också bära.

Men nu var han framme vid sitt logi.

— — — —

Längst borta i gatans sista ruckel ner emot fiskarhamnen hade han för en billig penning logerat in sig hos borgarfiskaren Öberg. Öberg var en gammal Holmöfiskare, som fiskat storfiske i ungdomen. Men trots giktringarna i öronen drogs han med gikten nu på gammeldagarna och hade fått lägga upp med havsfisket. Nu satt han förankrad här i staden, där han ärvt en liten kåk, och fiskade litet till husbehovs och vid gott lynne även till avsalu. Hans blåa blick såg långt ännu, den såg strax till bottnen av Mats redliga väsen. Därför hade ynglingen fått egen nyckel till Öbergs port, där han förvarade alla sina fiskegrejor. För övrigt fick han sköta sig själv — Öberg var gampojk och älskade ingen överdriven mänsklig umgängelse med alla de många onödiga spörsmål och ordaträtor, som alltid följde den, som var alltför folkesam, liksom måsarna följa ett strömmingstim.

Någon gång kunde Mats följa honom och vittja kvällsryssjorna eller dra en not, alltid fick han några fiskstjärtar till omväxling i torrfödan. Och Öbergs fulla gillande fick han den dag han offrade en blank mässingsknapp till skrömta för fiskelycka. Men annars höllos de helst var för sig. Så bodde där två ensittare i Öbergens lilla gård, som sällan sade ordet till varann men annars samsades gott.

Vresig och knarrande som Öberg själv, när gikten satte åt, öppnade sig porten och Mats måste stanna för att vänja sig vid mörkret därinne. Annars var det fara värt att han drog ner något av alla fiskedonen där och sådant slarv tålde inte värden hans. Överallt hängde och låg det fiskgrejor. Stornät hade väl inte Öberg mer, men alltid hängde någon ena eller not på tork över takstängerna. Därbredvid lågo stora fiskkarsar i en hög, medan fiskslag och laxklubbor för dödande av fisken stodo uppställda i alla hörn.

Mitt i portmörkret höll Mats på att snava över något, det var en skrestång, som ramlat ner från sin plats. Den hade fiskarn använt till att dra sig fram med på blåisen, när han drog isnot.

Tur, att det inte var väckaren, jag snavade över, tänkte Mats. Väckaren, sälspjutet, var Öbergs stolthet, den minde om den glada ungdomstid, då han drog vit skjorta över rocken för att smyga sig över sälmorsorna ute i Kvarken och ge dem dödshugget. Men väckaren hade Öberg hängt upp inne i kökskammaren för att med det var dag dra ut på säljakt i fantasien. Numera nöjde han sig med att hålla stadsfruarna med saltlax till vintersovel och med lake och vårgäddor, när det fisket bar till.

Marken var alltid våt av fiskfjäll och blod där inne i porten och en frän lukt av surfisk och läder slog Mats i ansiktet, när han trängde sig fram genom den smala passagen mitti gången. Så bar det av över en liten gård med nötta kullerstenar och in i gårdshuset. Där borta i uthuskammaren hade han sitt logi. Lågt till tak, men annars tätt och varmt nog. Och blev det honom för ensligt där, kunde han i föjset intill höra bjällran gå på Öbergs ko.

I detta lilla rum, så lågt, att han kunde nå de mörka taktiljorna med handen, var det han tillbragt vintern i ensam och tung vinterdvala likt staden själv vid den frusna älven. Hit var det han sökt sig undan minnena med sina böcker. Överallt i rummet lågo de slängda, på det gråa, nakna bordet, över träbänkarna och den lave han kallade säng, nötta av grundlig läsning. Flitigare hade han läst i dem än i läxböckerna sina. De passade honom väl också bättre. Otåligt kastade han bokväskan med skolböckerna ifrån sig mitt i bokhögen på bordet. Gatungarnas öknamn ekade honom ännu förunderligt i öronen. Fast rätt hade de — tungt och gnisslande som en hyvel i surt trä fick han arbeta sig igenom det de redan kunde.

Nog satte han upp en förvånad min, magistern, den dagen han kom till skolan för att anmäla sig, lång och tafatt i sina grova bondekläder. Var det likt något det, att ta till lärdomen på en så lång och sen väg, när man redan hunnit bortåt de tjugu? Det var ju ingen storkarl, som upptäckt, att han hade gåvorna till att bli präst och som bestod pengarna till det — — sånt hade ju hänt förr. Men den här kom ju bara med sin egen lilla fattiga sparslant i näven, och till präst tycktes han inte håga sig att bli. Och en bondpojke, som inte tänkte läsa sig till prästen på studeringen sin, hade magistern ännu aldrig träffat.

— Nånå, sade han till slut tveksamt, villig är du kanske, min son, men tänk också på att den åker du nu går till att bruka, den är både större och stenigare, än den du plöjt och sått förut.

Men så kom han till att se Mats litet djupare in i vitögat och då fick han sig en blick tillbaka, som var så skarp och inträngande, att han kom på andra tankar. Ja, den var rent av vass som en hårkniv, den blicken. Nu först kom han sig till att fråga efter pojkens farsnamn och födelseort. Jovars, nog kände han till Lill-Jonas från Tavle, jaså Mats var av tocken storläsarsläkt. Visst hade han hört av prästen om Jonas Jonsson i Tavle och väckelsen där, som kunnat bli till stor välsignelse, men som genom en Herrans outrannsakliga prövning vände sig till en så svår hemsökelse och tuktan. Skulle han inte passa till präst om någon med en sådan far och med sådana ögon till att sätta i samvetet på folk? Och sina stycken kunde han ju, som om han läst sig fram i går, gudsordet formligen rann ur honom vare sig det var fråga om nyböckren eller gammelböckren. Och i förståndssakerna hade han verkligen ett förstånd att bruka. Den bästa i sin läsrote vid husförhören hade han nog varit, trodde magistern. Men ändå var det något i ynglingens korta, knappa svar och i ögondjupet hans, som kom läraren att tvivla på det där prästakallet. Den, som skall kalla människor till tron, den får själv ha en levande tro. Och det var visst där det fallerade. Så hörde han honom i stället i andra ämnen och då visade det sig, att Mats på egen hand inhämtat mycket mer än grunderna, fast hans kunskaper behövde ordnas och sovras. Så mycket trodde sig magistern dock förstå, att här kunde finnas något att ta vara på.

— Du svarar väl, min son, sade han med faderlig belåtenhet. Och ett redeligt svar är såsom ett ljuvt kyssande. Men du får ta om allting från början ändå för att få in det på sin rätta plats.

Och så satte han honom då till att börja med att skriva med småpojkarna i sandbänken för att pröva hans handstil. Men redan den andra dagen såg han, att Mats var säker som en klockare i både latinska och gammalsvenska stilen. Då tog han i sin rådvillhet och flyttade honom utan vidare överst upp i högsta klassen. Och där fick Mats klara sig bäst han kunde på sina ojämna förkunskaper. Ofta svarade han både rätt och väl, men lika ofta gapade där plötsligt en stor lucka i hans vetande som en varggrop under fjolårslöv. Då blev han stående där i bänken stammande och tuggande på orden, medan tisslet och fnittret bakom honom växte. Nog visste han, vad de gläfste över honom då, grändungarna, kvicka och elaka som smålemlar.

— Bonnhyvel! viskade de tyst och väsande, så att magistern inte skulle höra det.

Ändå miste han inte intresset för skolämnena i första taget. Särskilt glad var han att äntligen få litet ledning i fråga om räkningen. Han tyckte om siffrorna, det var något rejält och stadigt att hålla sig till, det resultat de gåvo, måste bli säkert och orubbligt. Det var inte med dem som med orden, som gingo att vända och böja till tusen olika betydelser. Vad den ene menade med ett ord, menade inte den andre. Men ställde man några siffror i rad och lade ihop dem rätt, så kunde ju inte summan bli mer än en. Den siffran, som mest lockade honom var nollan, det lilla runda, kalla nystanet, som så flink trillade efter de andra. Det var en bärare det, som hette duga. Hundralappar och tusenlappar kunde den tjuvmjölka åt den, som visste att rulla den åt rätt håll, det förstod han. Tusenmila vägar kunde den hinna på en dag till folk, som man varken sett eller känt. Det var annat det än mor Britas bära, som bara kunde rinna genom sju kyrksocknar, eller det stackars vanmäktiga trollnystan han velat rulla sig av sina egna armodstrasor.

Men sifferbäran var inte så lätt att fånga den heller, hal och oåtkomlig rullade den fram mellan raderna på sin tomma och omättliga buk och rann undan, när man minst trodde det. Så länge han höll sig till de fyra enkla räknesätten, höll han ännu fast den mellan fingrarna. Men när han krånglat sig fram till bråk och decimaler, blev det värre. Då såg han, att inte ens siffrorna ville föra rent språk. Det fanns decimaler, som läto klyva och dela sig i det oändliga. Och när magistern, stolt över hans fallenhet och intresse, på lediga stunder lärde honom ekvationer, såg han, att det kunde komma in något obekant i talet, som förändrade hela problemet.

Inte ens där fanns då det, som var öppet och visst, det som aldrig lät sig rubbas, det, som var blott vad det syntes vara och intet mer. Inte ens de kalla siffrorna gåvo honom den trygghet han sökte. Också i dem fanns det något av bevingad längtan, av fråga och undran. Men han ville finna sig en fast punkt i denna världen, Mats, en som aldrig lät sig rubbas. Han önskade, att han här som annars hållit sig till det enklaste och mest påtagliga, till det, som rörde sig om mått, mål och vikt. Hur kavata och säkra på sig själva, hur nöjda med sitt tycktes inte de människor vara, som höllo sig blott till den kunskapen. Men nu hade han upptäckt det obekanta även här och nu måste han vidare.

Med ny och hungrig iver kastade han sig över de böcker han hade hemma. Av alla sorter och åskådningar voro de och av många olika författare, valda på måfå som allt hans fattiga vetande hittills. Många, och dyra pengar hade de kostat honom, många och dyrbara timmar. För första gången i sitt liv hade han varit en ödslare, för första gången hade han glömt att fråga efter priset och varans värde. Han, som hittills tagit varje dag som en tung och mödosam plikt och varje styver som ett pund att förvalta, hade kastat bort mer än halva arvet sitt på bokpackarna här och ett helt år på att få dem i sig. Men först i dag kom han sig till att fråga, vad han vunnit på det köpet.

Tankfullt lät han handen glida över den närmaste bokhögen. Med vilken glödande iver hade han inte öppnat varje ny bok, viss om att just i den skulle han finna det nya, det överväldigande, det allting bevisande svaret. Men när han under långa och mödosamma nätter pinat sig igenom den, tjockboken där, med dess främmande och tunga ordvändningar, av vilka han bara begrep hälften ibland, satt han där lika kall och tom som förut i sitt inre.

Och dock var det sant, vad han sagt, magistern, att han tillhörde en släkt av storläsare, Mats. Mycket av sin livsvisdom hade fäderna hämtat sig ur tjocka böcker, bundna i kalvskinn och trä. Vid späntestickornas fladdrande skimmer hade de mödosamt stavat sig igenom dem, rad för rad, med det grova pekfingret till stöd och ledning och vart ord hade slagit rot i djupmyllan i deras själ. Där grodde det sedan i tysthet och växte upp till något levande, som satte nyttig frukt. Eller också blev det till ett ogräs, som de själva med hård och erfaren hand ryckte upp ur själsåkern, innan det spred frö ifrån sig. De valde och ratade i gudsordet, sådant det utlades av den tidens profeter, som om de valt bland gott och mindre gott slags utsädeskorn. På pricken visste de, vad Tolleson och vad Rosenius sade om samma andeliga hjärtefrågor och när de voro vrånga, visste de ock att gendriva dem med bibelns egna märgfyllda ord. Lill-Jonas själv hade bränt Waldenströmen på båle, sedan han läst igenom förstskrifterna hans. »Nöjböckren» ville han inte veta av. Men för var ny bok hade det stått som en säker uppenbarelse för honom, att den fadren Luther skulle ha kvar sin gamla hedersplats på hängehyllan vid sidan av Edéns »Brinnande böneoffer» och Ruthströms sånger. Ja, den Luther, för varje livets skifte hade han haft ett nytt kärnord att komma med till dem alla, något, som förklarade och lade ut allt på det rätta sättet. Men var det ändå något, som var tvivelsamt och besynnerligt i den förvirrade världsordningen, så kunde de alltid med honom runka på huvudet och sucka:

»Det går världene såsom enom drucken Bonda. När man på ena sidan hjälper honom på hästen, så faller han på den andra neder igen.»

Den liknelsen skulle de nog brukat om Mats och hans läsning också, om de sett den. Han fann den själv träffande nog. Raglade han inte kring från den ena boken till den andra som en full bonde på marknadstorget. Och fann han sig en till att rida på, kunde han inte hålla sig kvar i sadeln. Det han funnit så oomkullrunkeligt sant i den ena boken, det blev strax till prat och lögn i den andra. Det var visst det, som kallades filosofi, ett nytt och konstigt ord på sanningen. Krångligt var det inte bara till namnet utan också till gagnet, det hade sina profeter och sina irrandar, sina gammaltroende och sina vederdöpare det med. Men det hettes ju, att den läran mer än andra skulle handla om människorna själva och hur man fick dem i sin hand. För att lära sig den konsten hade han bränt talgljus halva den mörka dagen och natten vintern igenom som en riktig herrekarl. Han hade mödosamt och samvetsgrant stavat sig fram med fingret efter raderna precis som de gamle. Men vad fäderna funnit vid späntestickans matta fladdersken, ett säkert ord, som höll livet ut, det hade han inte funnit än. Och det knepet, hur man rådde på en ond människa, det hade han inte heller lärt sig. Det lärde man kanske inte i böcker.

Han hade fått det liksom särskilt klart för sig i dag, då han stod där i gränden och kikade neråt mot Grubbens solbelysta fönster. Måtro, han där, han hade nog inte spillt tiden vid böckerna, han. Om inte vid sina kassaböcker, där han hade dem fast, bönderna sina, som villebrådet i rävtanerna. Men det fanns kanske andra, som förde böcker ock. Fars Gud, han hade honom väl i storboken sin, måtro. Och när den boken skulle till att granskas, då stod nog Grubben skuldförd för mer än han trott.

Om det nu var någon sanning ändå i det, som stod i gammelboken med stålspännena, som låg så glömd och föraktad däruppe på takhyllan och aldrig mer blev läst. Men fast det var över året, sedan han öppnat den, så mindes han ändå, att det stod något i den om Grubben och hans gelikar och hur det kunde gå dem på ändalykten. »Det gods han slukat, fick han utspy, Gud fördrev det utur hans buk», stod det där. Bra gärna hade han bara velat veta, hur det skulle gå till också, helst hade han själv hjälpt till litet med den doktoreringen. Men det var det felet med den boken, tyckte han, att den gav så många goda råd, men aldrig sade något om medlen, att den lovade så mycket, men aldrig visade rätta vägen dit utan lät människorna själva irra sig fram i blindo, till tomma intet, till svält och vanvettsdöd. Därför fick den boken ligga, där den låg, och han höll sig till andra. Nå, de hade ju inte gjort honom stort klokare de heller.

Ett och annat beskt och lärorikt ord kunde han däremot fortfarande leta sig till ur fars gamla andaktsböcker, som lågo vid sidan om storbibeln däruppe. Dem tog han till ibland, då han blev trött i huvudet av sina egna böcker, som talade så högröstat och höglärt om det som var både smått och lågt, och så mycket om det, som var så litet. Då var det en vila att lyssna till de gamla Luthergubbarnas kärva språk om stora och eviga ting. Där låg en av dem vårdslöst slängd in ibland böckerna på bordet, den såg så grå och nött ut bland alla de nya, präktiga skinnbanden. Lättjefullt sträckte han ut armen och drog den till sig. Det var »Kristi Svanesång eller hans sju ord på korset», en bok, som far ofta tagit sig ett styrkande ord ur. Nu föll boken av sig själv upp på ett ofta läst ställe. Det var en liten sedelärande anekdot, som Mats ofta hört, och nu läste han den på nytt.

»Plinius skriver om en mask, Schneuman kallad» — stod det där — »att när han vill strida med den förgiftige Crocodilen, vilken honom uppfräta vill, så skall samma masken vältra sig i orenlighet och springa Crocodilen i halsen in och krypa sedan i hans buk. Som nu Draken intet annat menar än att han med hull och hår är uppsvulgen, fräter sig den lille masken igenom hans inälvor, dräper därigenom den stora Crocodilen och kommer levande utur hans buk igen.»

Nog kunde man säga, att de orden voro »starka som de sju klangårens basuner», som det stod i företalet till boken.

Var det så man skulle besegra honom ock, den onda människan? Göra sig liten och osynlig för att flyga honom i halsen och fräta sig som en mask genom hans inälvor? Utifrån gick det visst inte att nå den, som var gömd i ett sådant pansar av orättfärdighet. Nej, in i själva drakens buk, den som slukat allt det orättmätiga godset fick man visst ge sig, hur det nu skulle gå till. Nog var han en liten och usel jordemask, men inpå Grubben smög man sig inte så lätt osedd.

Nå, en dag skulle de väl mötas till nappatag ändå, stordraken där och han. Men satt han som nu och bara rotade i böckerna sina, blev det väl aldrig till något. Han fick se till att bli kvitt vintertungan nu och få något tillbaks på det han lagt ut. I morgon dag skulle han gå till magistern och be om ett råd. Det var på hög tid, han hade knappt kvar bottenfyllan av sparpengarna sina, Stor-Anders arv, med vilket han både skulle köpa igen farsgården sin och erövra hela socknen, hade han tänkt sig en gång! Vad man hade litet begrepp om pengars räckvärde i barndomsdagarna! Man trodde, att de skulle räcka till allt. Knappt till en munfull kunskaper hade de räckt en gång! Just lagom till att bota honom för övertron på böckerna och deras makt. Ackurat som far sin hade han varit, måste ha något över sig att lita till. Men nu var han då kvitt den skrocktron. Till sig själv fick han lita nu som förr.

Kunde han bara lika lätt bli kvitt allt annat, som band sinnet! Det behövdes ju bara en fläkt utifrån hemvidderna för att det skulle komma över honom som en ångest igen, lika bittert och starkt som förr. Men han ville inte tillbaka ner i träcken igen. Han hade ju stritt så tappert han förmått mot ungdomssorgen. Han hade ju trott sig alldeles färdig med den, när Anna-Greta gick i brudstol med gamkallen sin och han slängde fästegåvan ner till vittra. Men nu i vintermörkret hade den fått ett slags välde över honom på nytt. Om dagen höll han den väl ifrån sig med böckerna. Men om natten, då talgljuset brunnit ner i trästaken, och han dödstrött kastade sig på laven till några timmars sömn, kom den över honom som en mara i drömmen. Då var han hos henne, Anna-Greta, då var han hos vittra. Långt ner i vintermyrens svarta natt, tyngre än allt annat mörker. Dit, därifrån det lockade så kuttrande och ömt som från ett fjärran tjädervin. Där visste han, att hon väntade, ungdomsvännen hans, där hade hon bäddat till brudebädd. Där i skrömtmörkret kunde de ännu äga varann, där stod varken gudsord eller löfte emellan. En mugg hembrygd bjöd hon honom till välkomst, surt och friskt som kärnmjölk smakade det, men rusande och starkt som bröllopsvin.

Men när han skulle famnta henne, då kände han, att det var vittra själv han fått i armarna. Hal och kall var hon och hennes andedräkt stank som en surpöl. Men stark var hon. När han ville från henne, slingrade hon sig som en vattenorm kring honom och drog honom ändå djupare ner till sig. Då tog han till att kämpa med henne för att göra sig fri. Äntligen var han uppe i vattenbrynet igen, äntligen såg han nattmånen glänsa mot sig som ett dunkelgrönt skimmer i det svarta. Då släppte vittra av sig själv taget om hans hals och stack honom med något. Vasst som en syl var det och hugget gick åt hjärtat. Anna-Gretas linfäste var det, som gav honom dödssåret. Förlamad sjönk han åter till bottnen.

Men som han sjönk hörde han mor sin ropa trefaldighetens namn från stranden. Hon satt i ett träd, förvandlad till nattfågel, men i stället för att sjunga, mässade hon som prästen i kyrkan: »Förstör all djävuls funder. Fräls oss från ondo. Amen.» Då kom han äntligen upp, fick luft och fast mark under sig igen. Och i samma stund var hans banesår läkt. Men i djupet bakom sig hörde han vittra skratta sitt falska dubbelskratt — hon visste, att han kom igen.

Vad hjälper det att fly till nästgårds bara för den, som är vittertagen? Den vittra bundit vid sig med en mugg kärnmjölk måste till henne var natt, vare sig han vill det eller inte. Var det därför han alltjämt gick så ensam och borta från människorna, var det därför han inte smakat Jesu lekamen och blod sedan första nattvardsgången? Nog mindes han barnsagorna vid spiselelden i Anders-Ersagårdens vinterkök. Hur var det hon sagt, mor Maglena? Om den vittertagne, som blev till en svart hund inför nådemedlen.

Vid dagsljus skrattade han åt sådana amsagor. Men som han satt där i bädden, tvärväckt ur nattmaran, då skrattade han inte. Då mindes han hur de berättat, de gamle, om karlar, som kommit i vittras våld och till ett slags gifte med henne. Mitt i natten kunde hon så kalla på karn sin, och då måste han upp och ut till henne som han gick och stod. Men fast han kanske gick ut så mitt i smällkalla vintern i bara skjortan och inte kom hem på flera timmar, var han inte det minsta frusen eller illa åtgången, när han kom tillbaka. Vittra hade varmt i bergstugan sin, hon, och inte var hon heller så ofasonlig att se på, fast hon var lös i köttet. Hon kunde ha både en matbit och ett gott ord åt karn sin.

Men den, som vigt sig vid sjövittra, han hade det varken varmt eller gott nere i svarthålet hos henne. Hans blod och märg sög hon med giftiga kyssar. Tänk, om hon kom nu, som han satt här vaken, och skulle ha honom med sig medsamma. Var det för att hon visste, att han i djupet av sitt hjärta alltjämt hyste en het och syndig åtrå efter Anna-Greta, en annans hustru, som hon fick makt till att locka?

Nej, sådant var inte till att skratta åt, då man satt där ensam, medan nattskuggorna dansade kring ljuset som jättelika nattfjärilar.

Då blev man till en liten mörkrädd pojke igen, som måste söka skydd som förr under aftonbönen, mot skräck och övermäktiga frestelser.

»I frid jag all den långa natt ligger till morgon klara. Gud själv över mig håller vakt, ty är jag utan fara»

läste han då stammande och skamset, Lill-Jonas Mats, han som trodde sig ha kommit bort från far sins övertro på det goda.

Då var det som om mors arbetsnötta hand strukit honom över håret, som om fars sträva näve gett honom en tryckning till vila och godnatt och sömnen kom över honom, djup och lugn, innan han ens hunnit lägga sig till rätta på kudden.

— — Men aldrig förr under året hade lockelsen kommit över honom på dagen som något ljuvt och ljust och levande verkligt. Som han gick där i dag i vårsolen hade det plötsligt kommit över honom som en uppenbarelse, att hon fanns ju honom alltjämt så nära, Anna-Greta, så lockande och kroppsligt påtaglig som förr. Några mil efter landsvägen, vad betydde de? Dem vandrade man fort nog under en natt, en ljus och doftande sommarnatt. Nog kunde han haft lust att fråga henne, hur hon hade det med gamlingen sin. Inte nekade hon väl att släppa in den, som hon en gång själv ropat in i kammarn?

Det, att han kunnat tänka sådana tankar mitt på ljusa dagen om den, som var en annans, det slog honom nu som det farligaste av allt. Så långt hade hon då drivit, det, vittra, under nattspökelserna sina. Kunde han inte nu stå emot, då gick det på själen för honom.

Men när den kom så där naken och djärv emot honom mitt i solskenet, frestelsen, då skulle han också veta att möta den som en man.

Ut i dagsljuset måste han och ta ett nappatag med sig själv.

* * * * *

Han tog vägen ut efter gatan och bort över Storbron. Den vägen hade han annars undvikit hela vintern, det var den vägen han kommit in till staden på. Det var som om han fruktat att möta de gamla minnena mera livslevande på den vägen. Men nu ville han dit för att möta dem öga mot öga till en slutlig uppgörelse.

Han gick hastigt och utan att se sig om raka vägen framåt. Först på den andra sidan, där den branta brobacken stretade upp till landsvägen, stannade han ett ögonblick och lutade sig tungt mot broräcket.

Där låg den, staden, som sugit honom till sig, mitt på den flata, runda slätten nere vid den breda älvmynningen. Vad den tycktes honom stor och grann, när han första gången kom dit på ungdomshelg! Och nu tyckte han, att den bara liknade en tömd leksakslåda i en jättes flata hand. De fem längdgatorna voro fingrarna, dit hade klossarna trillat ut i rader, skära och röda och så en buktande rad grå — det var Bastugatans armodsrad. Men kyrkan, den hade ramlat ända ut på kullen under jättens tumme, där stod den bräcklig och vit och höll balansen med sin höga spira. Längst däruppe sköt korset upp som en pilspets av guld mot himlens blå.

Men jätten, som höll staden i sin hand, det var bygden. Nog förstår man, hur stor den bjässen var, då bara handflatan hans bredde sig milsvitt. Det var som en tröst att se det, tyckte Mats. Som barn hade han alltid trott, att det var staden, som var jätten. De voro ju alltid så stora på det, stadsherrarna. Men här fanns en, som var större. Den dag han vaknade och senorna i hans arm knöto sig, då måste staden darra, där den låg.

Nej, staden var inte något i och för sig, en del av bygden var den och inte ens dess hjärta. Något hade han ändå lärt sig på detta år utöver vad böckerna kunde lära och det var att sätta staden och dess människor på deras rätta plats. Han tyckte inte längre, att det var som det skulle vara, att de ensamma härskade över bygden.

Tankfullt strövade han vidare. Var det bara ett år sedan han kommit vandrande till staden på denna väg, en fattig, okunnig bondpojke med hela sin egendom på ryggen? Då hade han kanske förändrats mer än han trodde. Och ändå mindes han allting från den natten så väl som om det varit i går.

Som en tjuv hade han smugit sig från den upplysta bröllopsgården, där glädjen ännu stod högt i tak. Brura var redan i väg med karn sin, men det lade ingen hämsko på glädjen. Skrattsalvorna dånade lika högt för det, och skriket och skrålet tilltog med trakteringen. Långt ut i den glasklara natten ekade ljudet av fiolernas gnäll och de dansandes stampningar, åter och åter tog Spel-Johan upp bröllopslåten, den följde honom halvmilen till vägs, han kom till och med på sig själv med att trampa i takt med den. Och än i denna dag, då han sökte sig den tunga vägen tillbaka, skar den honom i öronen lika gällt. Både hjärta och pulsar ville gå i takt med den olåten.

Bröllopsgäst hade han inte varit, men nog hade han ändå haft ett ärende till bröllopsgården, fast det varit snart uträttat. Han skulle bara hämta bärmesen sin, som han haft stående i bodsvalen några dagar, packad och färdig. Men för att komma dit hade han måst bana sig väg bland en hop fattiga koxare från byarna ikring, som trängdes som myror kring socker omkring bröllopsgården i hopp om en sup eller en klunk ur storstånkan. Som han såg dem stå där och hänga med de fattigas trötta tålamod, tänkte han: Kanske det blir klent med både sup och klunkar ur mor Britas stop, men de fingo dock se det inte jag fick, när Anna-Greta skulle till att dansa ungmökransen av huvudet sitt. De fingo kanske se henne stå där på tröskeln ett ögonblick och le under de vita blommorna, innan den älsta i hustruringen ryckte kransen till sig. Den synen hade varit något att ta med sig.

Men så mindes han, att Anna-Gretas krans, den var ju redan vissnad och bortslängd. Den hade inte varit vit utan brokig som en midsommarkrans med nio sorts blom, och den hade en främling fått till att sova på. Den de klätt henne i till Gam-Eriks heder kunde de gärna ta. Och han hade ju fått se henne fara förbi vid mannens sida så grann och stolt i hustruståt. Den synen var nog nyttigare att se för en fattig koxare som han.

Och så var det med ens som om bärmesen blivit lättare till att bära. Mycket var det ju inte heller i den, inte ens en minnessak till tack för trogen tjänst. Han ville själv ha det så. Den tack han hade haft att få, den efterskänkte han och den tack han haft att säga, den hade han redan sagt söndagen förut vid kyrkan, sista lysningsdagen, på två gravar, fars och mors och Stor-Anders.

Och aldrig hade han nu gått den vägen tillbaka igen, om det inte varit för vittervarslet där. Som han gick här och blev allt mera välkänd på vägen, kom det plötsligt för honom, att det kunde ha en helt annan betydelse än han tänkt sig. Tänk, om det var Anna-Greta, som kallade honom till sig? Var det kanske så, att det var hon själv, hennes själ och ande, som sökte sig till hans, när kroppen låg bunden av sömnen, fast han inte fattade det riktigt i drömmens förvirring? Hon hörde ju egentligen till lappsläktet, till dem, som kunde göra sig styva och stela och bli borta, var de ville. Fann hon ej frid och ro i gamlingens armar? Var det till honom, Mats, hon sökte sig då, med det, som ingen ägt mer än han?

För vart steg han tog framåt vägen blev det honom alltmera tydligt, att det var så. Det var något hon ville ha sagt till honom i drömmen, fast det inte nådde fram till honom än. Och med den tanken var det som om hon själv blivit en annan än den farliga och leda, som lockade med olovlig lockelse. Till lillstintan med flätorna och det lätta sinnet blev hon, hon, som sprang och gette korna med honom sommarn lång i barndomsdagarna, hon, som rös för allt det mörka. Hur hade hon det nu måtro? Bra gärna skulle han vilja se henne än en gång och höra det. Inte ett ord hade han hört om den saken, med vilja hade han undvikit bysfolket. Vem vet förresten, om de skulle säga honom sanningen?

Nej, han borde fråga henne själv. Eller bara se henne ett ögonblick, ett enda, så skulle han genast veta, om hon hade det som hon skulle. Sedan blev det lättare att slippa tankarna på henne, trodde han. Var det inte rent av hans skyldighet mot henne för Stor-Anders skull? Mor hennes tänkte ju bara på det yttre, på att rädda heder och anseende i folks ögon. Tänk, om hon hade det svårt, om han inte var snäll mot henne, mannen! Varför kunde han inte ta sig fram till henne redan i kväll? Han hade ju redan gått milen utan att märka det. Det började redan bli skumt, men den väg han nu gick, den fann han i beckmörker.

Han stannade ett ögonblick för att hämta andan och satte sig på en stor sten. Då mindes han, att här hade han suttit en gång för längesedan med Anna-Greta, då de båda varit halvvuxna. Det var en gång, då hon följt honom till ungdomshelg i staden, och på hemvägen hade de stigit ur här och suttit en stund på stenen, medan han hjälpte henne att sätta fast marknadsrosen hennes i psalmboken. Det var en grann ros, den föreställde en blomma av en sort, som aldrig växt på jordisk mark och en fjäril, stor som en fågel, och under den stod en vanlig enfaldig marknadsvers.

»Fjäriln kysste blomman nyss, dig jag ger min första kyss»,

stod det som på tusen andra marknadskarameller. Men så läste han upp versen för Anna-Greta, och hon rodnade och skrattade till, och så fingo orden mening och innehåll.

För första gången fick han lust att kyssa henne då, fast han inte tordes.

Så nära honom hon var den gången ändå, så levande och varm! Skulle hon söka honom i natt också i drömmen? Tänk, om hon lyckades till slut att göra sig fri då, som fjällfolket kunde, och kom honom till mötes här på vägen. Skulle han kunna nöja sig då med bara frågor och ord, var det verkligen det han ville henne? Jo, en fråga, en enda ville han göra henne, om hon ännu höll av honom. Det var ju inte för sent än. Känslan band en inte med löften.

Hastigt reste han sig upp för att skynda vidare. Den blå skymningen, tung som en ordlös längtan, det sakta porlandet djupt nere i jorden, när tjälen löste sig, var hade han upplevat detta förut? Valborgslängtan var det, vårfrudagsskymning. Som svekfullt lovade det som sommaren aldrig höll. Men nu skulle han gå till henne och fordra uppfyllelsen, ända fram till hennes ensamma gård. Runt knuten skulle han smyga sig i nattmörkret, på rutan skulle han knacka, när den gamle somnat. Nog skulle hon väl veta att få honom in på något sätt, där stod väl en bänk vid fönstret. Och Anna-Greta kände väl som mor sin till drycker, som gåvo sömn, om mannen hennes hade ont efter den.

Något i den sista tanken blev honom ändå för starkt. Hur kunde han verkligen komma till att tänka slikt? Jaså, var det dit hon ville ha honom, vittra, med nattdrömmarna sina! Till att smyga sig till något i lönndom och skam av det, som aldrig skulle få se solens klara ljus. Ned i vintermyren ville hon ha honom, ned i den svarta gyttjan av brånad och lusta, ur vilken en aldrig kan ta sig upp mer. Därför var det hon dragit honom hit på gamla vägar i vårskymningens farlighet, därför var det hon så listigt svept sig i barndomsminnenas slöjor. Han skulle inte se svansen under kjolen, kantänka.

Nej, ingen skulle kunna säga om Lill-Jonas son att han kröp bakom andras knutar som en horkarl och en självsvörding. Den han inte fick gå till om dagen, den skulle han också se till att få fred för om natten. Han fick väl ge sig ändå längre bort från henne, tills den dag kom, då han kunde se henne som det hon var nu — en annans kyrkvigda hustru.

Någon utväg skulle han väl finna sig till att komma bort en tid, det var enda boten. Nu fick han se till att vända hem, innan natten föll.

Men sedan han vänt sig om, stod han en lång stund som fastnaglad i snösörjan och stirrade blint och tomt framåt den mörknande vägen, som åter skulle föra honom bort från Anna-Greta. Inte ett steg framåt förmådde han ta, förrän han mekaniskt läst sig fri med den gamla psalmens ord:

O, Herre Gud, till dig alltid min ögon jag upplyfter. Fräls av den snara jag är uti, som mig till döds förpliktar.

Då kom han äntligen i väg. Så blev det han, som rådde på vittra ändå, fast inte av egen kraft.

Dagen därpå gick han till magister Fällman och bad om ett råd.

Den natten hade han sovit tryggt och utan drömmar. Det var som om han verkligen mött frestelsen där borti storskogen och äntligen läst i väg henne med ett av fars kärnord. Man måste väl ta sig igenom sådant som detta gång efter annan, innan man blev färdig med sig själv. Ut i mörkret fick man ibland till att slåss med skrömta om kropp och själ. Men för var gång man vann, vann man också större styrka till att stå dem emot, när nästa frestelse kom.

För första gången under sin skoltid försov han sig — han vaknade inte förrän långt fram på dagen, då det redan var för sent att ge sig i väg till skolan. Men då var han också fullsövd och klar i huvudet som inte på länge. Först när han visste, att skolan skulle till att sluta för dagen, gick han dit.

Magistern satt ensam kvar i den tomma skolsalen, när Mats kom in till honom efter den sista timmens slut. Hans krokiga näsa med de stora brillorna på hängde djupt ner över en bok, där han skrev sig till minnes de abc-darier, som anmält sig för skolgång till nästa läsår. Men tankarna tycktes vara på annat, handen, som skulle skriva, låg stilla på bordet, och det långa håret hängde ner över ögonen på honom. Det såg ut som om han satt och sov. Han såg inte upp, förrän Mats med en hövisk fotskrapning gav sig till känna.

— Se där är du ju, min son, sade han vänligt, jag satt just och tänkte på dig. Var det något du ville mig?

— Jo, ja tänkt liksom tacka för mej nu å för de I lärt mej, om de nu kan gäldas me så lite, sade Mats och, rösten skalv litet. Mer kunde väl också finnas, som vore bra att lära, men när de regnar välling, har den fattige ingen sked. De börjar på bli skralt me sparkassan min, ja får fresta på å arbet för bröfödan nu. — I tör fäll int veta om nån sortes tjänst för mej, som ger lön mesamma?

Det såg nästan ut, som om magistern väntat sig den frågan förut, han såg glad, rent av lättad ut.

— Sanningen att säga hade jag själv tänkt tala med dig i dag, men så var du ju borta, sade han. Du börjar på att bli mig en alltför besvärsam elev, skall du veta, jag får själv ta till läxböckerna för att ha nånting att säga dig numera. Jag tror nog att jag lärt dig det mesta jag kan. Därför skall du inte gå här och öda mera tid på den gamle magistern och hans fattigskola. Men glad är jag ändå, att du dröjt till i dag med att fråga mig, för nu har jag ett svar att ge dig, som du aldrig väntat.

Och magister Fällman log, där han satt, ögonen plirade så illmarigt över ögonglasen.

— Hade du annars tänkt dig något särskilt? frågade han.

Mats dröjde med svaret. Inte kunde han komma fram med sina gamla enfaldiga barndomsdrömmar till svar på en sådan direkt fråga. Inte kunde han väl svara, att han gett sig in till staden för att bli storpatron och bygdens herre.

— Helst ville ja ha nån nytta av bokkunskapen min, sade han tveksamt, I, som är läsen, vet kanske nån råd för de. Gärna ger ja mej längre härifrån, om så ska vara. Lusten står nog mest till att bli handelsman, men till de behövs pengar.

Magistern såg överraskad upp på honom, det såg nästan ut som om han varit besviken på svaret.

— Jojo, skall man bli sin egen där, så får man nog ha mer än tomväder i nävarna, sade han långsamt. Nog kunde väl du som mången ann gå ikring med handelslådan i byarna. Men nog får man vandra många hundra mil med den, innan man vandrat sig till en säker bärgning. Nog kunde du få det bättre. Jag trodde förresten, att du kommit på andra tankar nu under skoltiden.

Här teg magistern ett ögonblick.

— Du frågar inte alls, vad det är för en godbit jag gömmer på åt dig, sade han hemlighetsfullt. Det föll sig så underligt, att du skulle komma och fråga mig just då jag fått något särskilt att grunda på. Leker det dig aldrig i hågen att få gå vidare på läsvägen numera?

Åter dröjde Mats med svaret. Det föll sig så svårt för honom att berätta för sin gamle lärare om alla de strider han kämpat ut med böckerna i sin ensamhet och vad han kommit till att tänka om dem och deras lärdom. Det syntes liksom så otacksamt mot den, som så tålmodigt hjälpt honom till rätta med dem.

Den gamle magistern läste visst hans tankar.

— Kunskapens rötter äro bittra, men dess frukter äro ljuva, sade han högtidligt. Det du nu smakat på är bara som torra träet mot det, som kommer sedan. Nog tycker jag, att du kunde lägga dina pund bättre till än i en kramlåda. Du kunde bli en storman i anden, och anden är förmer än köttet, minns det.

Ja, nog tycktes den vara förmer än köttet hos den gode magistern själv alltid, kläderna hängde honom på benen som på ett par hagastörar och vad han än kunde stava och lägga ihop för sig, så inte tycktes det vara detta världsliga. Men på det, som glimmade och glänste bakom ögonglasen hans, kunde ingen ta miste.

Hur det var kunde hans ord ej undgå att göra intryck på Mats. Den gamla hungern och törsten efter vetande vaknade på nytt. Han visste ju så litet om böckerna än, det var inte säkert att det var de rätta han fått tag i. Kanske fanns det någon gömd mitt i bokhavet som en pärla av klaraste sanning, sparad just för honom till en förklaring på hans fattiga liv. Men för att komma fram till den fick man kasta sig dit ned på nåd och onåd. Nog hade han stundom tänkt sig till något ändå högre och djärvare än att bli storkarl i sin egen hembygd. Men hur och på vad sätt, höglärd blev man inte heller med två tomma händer bara.

Magister Fällman klarnade upp, då han såg hans vaknande intresse.

— Jojo, nog skulle det smaka till och med dig att få bli studentherre med käpp och kanske professor med, sade han smått raljerande. Det vore nog annat det än att stå och gräva i silltunnan. Tänka sig, att du kan få bli det en annan aldrig kunde, och det tar du som om det ingenting vore! — Men nu ser jag, att du är färdig att förgås av iver att få veta om vägen till all denna härlighet.

Ja, nu stod Mats’ nyfikenhet verkligen på spänn, men magister Fällman gjorde sig ingen brådska. Som ett barn njöt han i förväg av all den glädje och överraskning han skulle bereda sin duktiga discipel. Äntligen tog han bladet från munnen.

— Som du vet finns det vissa friplatser här vid storskolan, sade han. En av dem bekostas av en rik herre här i staden. Och när den blir ledig, brukar han vända sig till mig för att fråga mig till råds om vem han skall ta in av fattigbarnen. I går kväll kom han till mig igen, och då tyckte jag mig inte ha någon annan att föreslå än dig.

En het våg av glädje och förväntan sköt upp i Mats, skulle det verkligen kunna vara möjligt? Att han finge gå där i den stora, fina skolan vid torget, som bara var för patronernas och stadsherrarnas barn? Där om någonsin borde han väl lära sig hemligheten med alla dessa storkarlars makt. Kanske kom han rent av in i något av de fina husen där nere omkring Grubbens och fick se, hur där gick till.

Magisterns nästa ord tycktes mer än bekräfta hans drömmar.

— Ja, du förstår, att du skulle få kost och logi på köpet, sade han, som om den saken varit den minst viktiga. Vindskammarn över drängstugan sin skulle den fina herrn lämna dig, och kost skulle du få vid hans bord med husfolket. Mot att du höll litet rent och snyggt på gården hans, där bondhästarna alltid lämna marknadspengar efter sig. Du var ju van vid sådant, tyckte han. Och var det så, att du trängde om någon hjälp med detsamma, så kunde han ta dig till lagerdräng över sommaren.

Ja, inte hade Mats det minsta emot att sköta halv drängtjänst till betalning för skollärdomen. Tvärtom skulle det falla sig lättare att ta emot hjälpen på sådana villkor. Ändå kände han sig på något oförklarligt sätt tveksam.

Men magistern fortsatte oförtrutet att brodera ut sin nyhet.

— Med dina gåvor kunde du snart ta dig förbi några klasser, sade han. Gärna hjälper jag dig med det lilla jag kan. Och sedan är din lycka gjord. Helst hade han ju läst dig fram till prästen förstås, som den förre. Men ser han, att hågen din står till annat, så låter han dig nog gå den väg du vill sedan. För han sade, att han var särskilt intresserad av dig, han som vill hjälpa dig.

Intresserad — det fanns således någon, som intresserade sig för honom i denna stad, där han gått så hemlös och främmande den skumma Bastugatan fram och trott sig bemärkt av ingen. Det var något värmande men också något nästan skrämmande i den tanken. Och med ens stack den gamla bondska misstrogenheten, förvärvad under hårda nödår, åter fram sitt huvud mitt i glädjen som en esping, gömd i lynget.

Nog ville han bra gärna veta namnet på storherrn där först, innan han gjorde sig till hans tacksamhetsträl. Och helst ville han ha klart för sig med detsamma också, vad det var han väntade sig tillbaka på affären. Tunga och bittra erfarenheter hade lärt honom, att människor sällan gåvo något för intet. Men när han frågade magistern, ville denne inte först ut med språket.

— Han ville liksom vara okänd, patron, tills du gett svar, sade han tveksamt. — Han kunde nu inte förstå, att en vettig människa hade så många om och men att komma med mot ett sådant anbud. — Annars gör ju namnet varken till eller från.

Men innan han fått det på tungan, visste Mats redan, vem det var. Vem av storherrarna i staden kunde ha något intresse för honom och hans framtid om inte möjligtvis Grubben? Fast vad han menade med denna sin plötsliga välvilja, var svårare att förstå.

På hans direkta fråga kunde magistern inte längre neka.

— Visst är det patron Grubb, sade han aktningsfullt. Det är ingen som är så godgiven i det allmänna som han. Han har hjälpt fram många bondsöner, han, och en del av dem har han tagit i sin tjänst. Det vore också något för dig att tänka på, om du nu skulle envisas att gå handelsvägen i stället för att bli läskarl.

Stor-Grubben — jaså, det var han ändå! Det svartnade för Mats ögon, där guld och gröna skogar nyss hägrat så grant.

Var det samvetet, som kvalde honom, den hemmanstjuven? Ta hem och bröd från folk med högra handen och göra gott med den vänstra, var det sådana herrars kristendom? När han plundrat tjugo besuttna bondsöner på allt vad de ägde och hade, gjorde han den tjugoförsta till präst, för att han skulle läsa välsignelser över honom i sin kyrka. En prästabön måtte väl väga jämnt upp mot det onda som tjugo tjyvbönder kunde ta på att läsa.

Eller ville han ta honom i sin tjänst på annat vis? Hur många bondsöner var det månne nu, som gingo Grubbens ärenden i skogar och på magasin, sen de tappat lusten för jorden? Men att bli bodbetjänt åt patron Grubb, inte var det just någon snarväg till en egen och fri ställning, så pass mycket begrep han då.

Och vad den där friplatsen i storskolan beträffade, så var det just ungefär sak samma med den. Ta sitt nådebröd ur Grubbens hand, sitta på skambänk i köksvrån hans och slicka smulorna från hans bord betydde det.

Och till tack för det vara hans arv och egen för hela livet och äta ur hans hand, när han ville det. Allt vad han ägde inom sig av friboret bondeblod sjöd inom honom vid den tanken. Böja sig och ta emot barmhärtighet och hjälp, nog kunde han det, vad hade han fått annat i sitt arma liv? Men inte av den, som inför Gud bar skulden till hans föräldrars undergång! Hellre då sitta kvar i sin armodsvrå och tära sitt grova bröd med salt till sovel i alla sina dagar, än att vara skyldig den mannen någon tack.

— Tack för välmeningen, magistern, sade han med tjock och grötig röst, men me storskolan får de nog vara, om de ä som I säjer. Grubben får ta sej en ann uppföding, han tör nog känna till mång fler än ja, som träng om hjälpen.

Magister Fällman gitte inte dölja sin missräknig en gång. Det skulle varit han i ungdomsdagarna, det, då en fattigmanspojk fick vara glad, om han kunde ta sig till skollärare. Han kunde inte tyda det som annat än trilskhet och sturskhet från Mats, vad han så sedan kunde ha otalt med Grubben. Men ingen är så lång, att han inte behöver höjas och sakta kommer man långt, det fick den fattige besinna. Gud vet, vilka tankar, som dolde sig under tjurpannan där. Kanske var det inte så högt ställt med bokvettet, som han tänkt sig. Svartaste otack var det i alla fall mot patron Grubb att avslå hans storslagna erbjudande. I förargelsen glömde han stadsmålet sitt, som han lagt sig till med på gammeldagarna.

— Jaja, sade han vresigt, tänk på de, du Mats, att no val de läng, innan de val na kafferegn mer. Någe som de här bjuds dej allri mer. Du ä inpå de tjugu redan och lärdomen springer inte på nån som järven på renen.

— Ja, ja tör no veta de, svarade Mats lugnt. Men ja vet nå annat me å de ä, att de ä bättre me en beta brö i frid än me skäppan full i oväns gård. Ja får fäll finna mej nån ann utväg.

Men först när han redan var långt ute på Bastugatan, vågade han säga sig, att den utvägen kanske inte blev så lätt att finna ändå.

Det rådde dyrtid över landet just nu. Tysken och fransken höllo som bäst på med att damma på varann där nere i Europa, och det rådde betryck och olust över all handel och vandel. Köpmännen och träpatronerna lågo med väldiga lager inne, men sågo sig ingen utväg att bli av med dem. Det blev en tillfällig ebb i skogspengarna, som förut stigit som en fjällflod över bygden och sopat allting med sig i besinningslös yrsel. Mången hade mistat fotfästet i den virveln, och när så penningfloden sjönk några tum, medan varupriserna stego, grepos de av skräck och kastade allting ifrån sig för att rädda sig upp på landbacken igen. Men de klokaste, de drogo sig bara litet tillbaka ur den värsta strömmen och sågo tiden an. Bara det blev fred igen, då skulle man få se på annat. Då skulle det behövas trä i väldiga massor för att bygga upp allt, vad kriget härjat. Då blev det bara för skogspatronerna till att gå ut på sina marker och skära guld med täljknivar. Men i förväntan på denna guldålder var det tämligen tyst i skogarna, man vågade ej hugga ut mer än vad man säkert blev av med. Arbetarna fingo sysselsättas med att bättra på vägarna och bygga ut flottlederna. Ingen stadde nytt folk nu.

Mats hade således inga stora förhoppningar om arbete, där han fundersamt vandrade Bastugatan framåt.

Aldrig hade den tyckts honom så trång och mörk som i dag, där den ormade sig fram mellan fattigkåkarna. Man såg varken början eller slutet på den. Alltid var det någon grå och fallfärdig stuga, fläckad av mögel och tjuka, som stängde utsikten för en. Inte ville han gå här längre och trampa på en väg, som ingenstans förde. I dag hade det då äntligen kommit till ett avgörande.

Men när han gick förbi Finngränden, kunde han ändå inte underlåta att som vanligt stanna och kasta en blick neråt Grubbens hus. Där låg det alltjämt lika oberört av hans kommande och gående, lika avlägset och solbelyst. Aldrig skulle han nu komma till att gå ut och in där som en, som hörde till huset. Det hade han i alla fall fått, om han blivit patronens skyddsling, om han så bara bott som inhysing i drängstugan hans.

Det låg något så svindlande i den tanken, att han bara haft en sådan möjlighet, att han just nu ej kunde fatta, att han verkligen fått kraft till att säga nej. För ett ögonblick blev patron Grubb åter till hans barndomsfantasis trollkarl, han med de mäktiga laterna och med bodens alla underverk av fyllda mjölpåsar och kandisocker, han med den vida, öppna famnen för svältande bönder och med oårens frikostigt dukade bord, han, som ägde och mäktade allt. Tänk, om det var så, att han verkligen ville honom väl ändå! Kanske han ångrade, vad han gjort Lill-Jonas och ville göra det gott på sonen hans. Vad var det han sagt, magistern, att Mats kanske kunde stiga till att bli en storman i anden och en lärd och ansedd man fjärran från sin hembygd. Nog vore väl det förmer än att gräva ner sig häruppe i vargalandet, hade han också sagt, ty magister Fällman hade en gång följt med ett lass fågel ända ner till Stockholm och visste, hur det var ute i stora världen.

Men nu fann Mats det gensvar han då inte funnit på magisterns ord. Vad mer, om han så blev både lärd och professor, fjärran från hembygden, skulle det mäkta fylla den innersta meningen med hans liv? Skulle det lära honom förstå innebörden av hans fars och mors offerdöd och av allt nödårens oförskyllda lidande? Och utan den gåtans lösning skulle hans liv vara förspillt, om det så förde honom till all den yttre välgång, som människor annars räknade för det viktigaste av allt, det kände han.

Det värsta var, att den lösningen kunde han nog inte finna sig utan patron Grubb ändå. Fars och mors lidande, det lät inte sona sig med litet senfärdig ånger bara och en välgärning, som man kom i tidningen och fick beröm för. Men den dag, då Mats kunde bjuda Grubben en rättvis vedergällning för det onda han gjort, då kanske det kunde synas litet mindre meningslöst. Liv för liv, det kunde man förstå, det var grymt men rättvist. Men vad var Grubbens liv om inte pengarna? Där var det han skulle träffas och såras till döds. Men nu kom han honom väl aldrig så nära inpå livet mer, att han kunde nå honom.

Han mindes åter det han nyss läst om den masken Schneuman, som gjorde sig så liten och ofarlig, tills han kunde smyga in i halsen på sin fiende och fräta honom till döds. Var det så han skulle ha nästlat sig in i Grubbens hus och lärt sig, var hugget bäst kunde ta. Mången satt som snyltgäst och log och smickrade hos den han helst sett hängd. Och sedan gav han honom ett ormabett till tack.

Men sådana krypkonster kunde nog han aldrig lära sig. Alltför hårt hade far hans agat in sanningen i honom med ett ord, som gott kunnat stå som inskrift på fattiggraven hans, om den burit sten och märke. »En fattig man är bättre än en ljugare», brukade han säga med sin fasta och allvarliga stämma, som ännu aldrig lånat sig till en lögn. Aldrig skulle han, Lill-Jonas son, kunna gå som en ljugare i oväns hus och skrymta tacksamhet mot den han närde hat till; vad han så kunde vinna på det.

Nej, nog skulle han gå sin väg rakt fram som hittills. Om den så för alltid blev lika trång och mörk som självaste Bastugatan.

Och därmed slet han sig lös från Finngrändens lockelser till en snabbare och genare väg mot målet.

— Vänt du, vi möts fäll ändå. Men på karavis ska de bli, voro hans avskedsord till Grubben där borta vid torgets härlighet.

* * * * *

Men samma dag Mats gett Grubben återbud om friplatsen i skolan, hölls där ett sammanträde i staden av hushållningssällskapet, som skulle avgöra hans enkla öde för den närmaste framtiden.

När den tillfälliga penningkrisen lamslog skogsbruket, hade man åter erinrat sig jorden och att det var till den Västerbottens bonde måste lita för sitt huvudsakliga uppehälle. Nu när man inte längre kunde lägga sovel på sovel på smörgåsen, mindes man plötsligt det enkla brödets värde. Och då kom man också med oro i håg de prövningens tunga år, då folket fick äta blandbröd på furu och lavar och mången svalt sig till döds av hungersjuka. Vad hade man lärt av de åren och vad hade man gjort för att hejda den, frosten, om den åter lömskt skulle smyga sig över bygden? Visst hade man dikat litet här och där på statsanslag, men till något riktigt hade det ännu inte blivit. Låg det inte stora myrar ännu mitt i odlad bygd, som kunde ställa till ofog omkring Lovisa? Som i Tavle, där den stora vintermyren alltjämt hotade. Det kunde inte bli slut på dess makt, förrän varje bonde själv fattade, vad ett täckdike var och hur det skulle gå till att gräva det. Men vem hade så mycken tid att lägga ner på jorden i de dagarna? Arbetet med spaden mättes inte ut efter timpenning, det, som arbetet med yxan. Vem hade tid att gräva sig böjd och krokig efter en fattig nödtorft i myllan på hemåkern, så länge den röda skattelden brann så lockande och villande mellan skogens träd?

Men nu såg den elden ut till att ha slocknat för en stund, och nu kanske bonden kunde ge sig tid till att höra några kloka råd om jordbruket. Nu skulle det bli något riktigt av. Ville man en gång riktigt komma till bottnen med det gamla eländet, så hjälpte det inte att klattra med några halvåtgärder bara som utdelningar och fattighjälp. Nej, man skulle ge bonden vapen i hand till att själv möta sin arvfiende frosten öga mot öga och dräpa honom.

Och så hade man då enats om, att det första och viktigaste man hade att göra var att sända ut en bildad och kunnig man till byarna för att lära bönderna de rätta grunderna för ett rationellt jordbruk. Nyttan av utdikningar, nyare jordbruksredskap och växelbruk skulle man förkunna. Bort med träplogen och träharven, säden i jorden tidigare, kornet skuret med lie och inte med skära, det skulle man predika. Och hur man ordnade det med en ordentlig mejerihantering och en lönande fåravel, det skulle de träskallarna ha i sig.

— Det är böndernas hjärnor och inte jorden, som behöver saneras, sade rådman Graff, som satt i styrelsen.

Det yttrandet fann man så träffande och sant, att man genast med stor majoritet valde rådmannens unge son, som nyss utbildats till lantbruksingenjör men ännu ej fått praktik, till att utföra uppdraget. I ett par månaders tid hade nu den unge mannen rest omkring på landsbygden och hållit föredrag för vördsamt lyssnande bönder. All sin mödosamt nyförvärvade kunskap hade han slösat på dessa otacksamma tunguser, efter vad han skrivit till fadern. Men ändå hade ingen särskild livaktighet försports varken i det ena eller andra avseendet. Inga ansökningar om nya dikningslån hade ännu influtit, ej heller hörde man talas om några föreningar för mejeriskötsels bedrivande. Och nu hade man sammanträtt för att åter diskutera saken.

Rådman Graff inledde sammanträdet. Det gick hans ära för när, att det skulle hetas, att sonen misslyckats.

— Det är som jag har sagt — Västerbottensbonden får ha sig fler än en knuff i ryggbastet sitt, innan han kommer sig i väg, avslutade han sitt anförande. Därför röstar jag för att kurserna fortsättas som förut ännu en tid.

Och han hade nog fått majoritet på det också, om inte ordföranden, gamle landssektern, varit. Saken var den, att han rent privat hört sig för hos en bonde, vad de tyckte om ingenjör Graff som lantbrukspredikant, på vilket bonden givit det betänksamma svaret:

— Graffen jär tokut, han. Han vill, att vattne ska rinn oppat. Ja tog’ en ut på åkern min för att han sku vis mej, hur stordike bäst sku lägges ut, å då ville’n, skamtoken där, att ja sku ta på börj ner åtve lada å gå oppett skogen, så sku vattne fera jarn den vägen, sa’n. Men nu ligg skogsbacken flire meter högre än lada, så huruless då sku gå dill, hä vet bara Vår Herre å Graffen. Å int begrep’ en hälften av all utrikiskan han sa heller för den delen.

Detta svar hade legat och grott hos gamle landssektern och nu slog det ut till en oväntad opposition.

— Felet ligger kanske inte hos den ena parten bara, sade han lugnt. Med all aktning för ingenjör Graffs kunskaper, så har han troligen glömt det förnuftiga rådet, att man inte skall lära bönder vett på latin — jag tror, att ingenjören hållit sig till latinet. Men för det levande livet kräves ett annat och levande språk.

Här tystnade landssektern och såg sig omkring på de förvånade herrarna. Ett fint leende spelade över hans slätrakade mun mellan de kritvita polisongerna.

— Jag ser, att jag får förklara mig närmare, sade han. Med levande ord förstår jag de urgamla uttryck och vändningar, som stå rotade i allmogens eget språk. De ord, som farn och farfarn i gården språkade och som de hört sedan barndomen. Kommer de en sån där fin stadsherre åkande och talar om det viktiga i den rätta distributionen av fosfater, så är jag rädd för, att det låter alt för fint och dyrbart till att breda ut på deras magra åkerlappar. Men låt en av deras egna komma och trumfa i dem, hur de skall bre gjöninga å syt koen på rätt sätt, då skall ni få se, att det blir gjort också.

Här blev han avbruten av rådman Graff.

— Skall det vara nödvändigt att tala om kreatur och gödningsämnen på bondmål, ja, då kan nog inte min son stå till tjänst, sade han med en stämma, som skalv av undertryckt förargelse.

Men landssektern lät sig inte förbluffa.

— Det kan nog låta litet besynnerligt, sade han, men jag tror verkligen, att det ligger något i det. En av deras egna, en, som ätit nödbröd och legat i ångest för järnnätterna, en som verkligen vet, vilken fruktansvärd hemsökelse frosten är, vet det genom egna hårda lidanden, honom skulle de tro och följa hans råd. Helst en, som själv gått med handen på plogen och svettats över åkerlappen som de. Men till någon liten bildning borde han ju också ha kommit.

— Och var påträffa denna hemmalagade profet? frågade rådmannen spydigt.

— Jo, jag skulle just till att tala om det, svarade landssektern. Som herrarna vet, är jag också medlem av skolrådet här i staden. Nå, en dag fick jag mig ett ärende bort till magister Fällmans fattigskola. Där var det jag fann honom, min man.

— Jaså, vi skola således rent av sända ut en skolepilt i kolt för att det skall bli riktigt naivt, inföll rådman Graff.

— Så farligt blir det kanske inte, skrattade landssektern. Nog är han fullväxt alltid. Dig tar han ledigt på armen, bror Graff.

Och så fortsatte han att berätta.

— Jag såg genast av vad stam han var. Han stod där så sävlig och tung i sin hemmavävda bonderock, dubbelt stor och grov bland dessa abc-gossar. Och min första tanke, när jag såg hans breda skuldror och kraftiga nävar var: den gossen skulle aldrig tagits från jorden. Så kom jag att lyssna till hans svar, också i dem fanns det en sävlig tyngd, som var medfödd. Men också något mer, något nytt, som kom mig att tänka: jaså, du har vaknat nu, jordson!

— Här log landssektern ett litet halvt generat leende över sitt alltför poetiska uttryckssätt på ett sammanträde och fortsatte avledande:

— För min del anser jag, att bondeynglingen Mats Jonsson särskilt väl skulle lämpa sig för det uppdrag vi åsyfta. Han skulle kunna komma till tals med bönderna på det rätta sättet. Bondearvet har han ju och därtill det lilla mått av bildning, som krävs. Det som fattas honom är en smula teoretisk utbildning i lantbruk. Låt oss kosta på honom en liten kurs i sommar, jag försäkrar, att det inte blir bortkastade pengar.

Det blev en stunds tystnad efter hans ord, tveksamt sågo herrarna på varann, tills rådman Graff med en röst, som skalv av vrede, fällde det avgörande ordet:

— Är det nu så, att ordföranden prompt skall driva fram den där Kängsko-Lassen till platsen, så ha vi väl ingenting annat än att böja oss.

Och av pur rådvillhet röstade man så in Mats till hushållningssällskapets skyddsling.

Det var bara en, som till att börja med var avgjort emot saken. Det var Mats själv. Inte som om han var så svårbedd på allt slags arbete som det kunde tyckas. Helst som han kom så vänligt, landssektern själv. Men han trodde sig ha gjort upp med jorden.

Alla hans barndomsintryck, svagårens nöd, böndernas beroende av Stor-Grubben, tvångsförsäljningarna, skogsskövlingen, fars igengrodda åkerlapp hade bragt honom till den tanken, att ur en bondes äring häruppe skördade man ej annat än armod och nesligt förtryck. Och av jorden själv frostnätternas förbannelser i stället för den välsignelse man väntat. Nog satt kärleken till torvan fast i en ändå, det visste han bäst själv, aldrig kom en från den jord man brukat, men när man nu inte ägde ens en näve mull själv till att så i, så var det bäst att söka göra sig fri. Det väckte bara tunga tankar på mycket, som kunde ha varit, att gå tillbaka till det gamla yrket, som varken gav lön eller tack.

I stället hade han tänkt ge sig av till närmaste stad för att söka sig arbete. Han hade ju inte vart oäven i all slags snickring som barn, nu kunde han ta upp den färdigheten igen. Litet ovan i handlaget var han ju, hade ej förmått ta till träskärningen allt sedan den dag han kastat bort sin försmådda fästegåva. Men sådant fick övervinnas, det som annat. Bäst var att sätta sig i säkerhet för alla vitterkonster till en tid. Han hade redan sin gamla bärmes klar igen och hade just tänkt sig bort till magistern och säga adjö.

Men landssektern ville inte godta hans avslag.

— Och jag, som tänkte, att du skulle bli den, som tog i håll med frosten åt oss, Mats, sade han. Tänk på vintermyren i Tavle, du!

Hans ord väckte en sällsam anklang i ynglingens sinne. Frosten, barndomsspöket, det var en arvfiende, som var värre än själva Grubben, det. Kunde han lära folk att ta död på den, då kunde aldrig den mänskliga blodsugarn heller få någon i klorna på sig på samma sätt som förr. Skogen deras kunde han kanske ta och välståndet och trevnaden, men brödbiten skulle de få behålla. Och vintermyren! Åter såg han den framför sig i minnet, svart och lömsk i allt det gröna. Vittra, hon kunde sända det som värre var än onda drömmar — ofärd över hela Tavle by. Hon hade vilat sig med det nu i några år, men aldrig kunde man lita till den, som var själlös. Riktigt trygg för henne var man aldrig, förrän man grävt ut hennes svarta hål en dag och fick tag i henne själv. Det blev väl som att få ett helt ormvin mellan fingrarna, men man fick kasta stål över henne och få henne fast — att stå till doms under kniven.

Med rörelse mindes han Stor-Anders och vad han drömt sig om vintermyren — nog vore det också ett livsmål att sikta emot, ädlare än det han själv tänkt sig.

Så kom åter tvivlet över honom, han mindes, hur han hade det ställt med Tavleborna. Nog hade det kanske växt mossa över gammalt groll, men något av den gamla misstron satt väl kvar. Skulle de verkligen lyssna till honom och sätta tro till hans ord, om han kom till dem som en ny slags profet för dem? Ännu hade de nog inte glömt, vart Lill-Jonas lett dem med sitt profeterande.

Och om de också trodde honom, vad hjälpte det, så länge vintermyren var i Grubbens våld? Först fick han gå i möte med den draken, så vann han kanske riket hans på köpet. Och när han tänkt sig att fly än längre bort från Anna-Gretas farliga närhet, så borde han ju inte åter söka sig till hembygden.

Men ändå hade han svårt att komma sig för med att säga nej. Det här förslaget hade rört honom på ett helt annat sätt än Grubbens. Detta gällde dock det, som var honom viktigt och kärt, och det gavs för hans egen skull, och för dem, som stått honom nära. Det var så underligt med gamle landssektern — han var ju född där sörpå, men ändå tycktes han ha fattat kärlek till folket häruppe och förstå deras hårda livsvillkor. Och han sade det rent ut utan att skämmas — en så fin herre! Kunde man säga nej till en tocken?

— Ja får tänk mej om en nalta först, svarade han slutligen halvt urskuldande.

— Ja, gör det du, min gosse, men ge mig besked i morgon, sade landssektern.

Men på natten kom vintermyren åter in i Mats drömmar. Det var så med honom, att det han grubblat mycket på om dagen, det kämpade sig nattetid fram till en slags förklaring. Fast nu var det inte till vittra han kom för att njuta av en olovlig kärlek. Han stod där bara på stranden och såg. Med sig hade han en flock människor. Först kände han inte igen dem, men så såg han, att det var folk av utomåkerssläkt. Det var kläderna, som gjorde, att han inte kände dem strax, så fina hade han aldrig sett dem i barndomen. Men när han såg på ansiktena, då mindes han de fåror och märken, som nödåren ristat dit. Ingen av dem sade emellertid ett ord till honom eller låtsades se honom.

Solen hade just gått ned, det var så isande kallt på den sidan av myren, där de stodo, skuggorna lade sig som gråa dok ikring människorna och kom dem att se åldrade och förgrämda ut. Men därborta på den andra stranden, där låg ännu solnedgångsglansen lysande röd över blommande ängar och ljusa gårdar och över en flock av inneråkersfolket, som firade skördefest. De vinkade och ropade åt Mats och sällskapet hans att komma över och dela glädjen. Men mellan dem låg myren, svart som ett dödvatten, och skilde dem åt, och fattigfolket på norrsidan ägde varken bro eller båt.

Då fick Mats se, att far hans gick mitt i myren med trygor på fötterna och plöjde. Han bar sina gamla slitna vadmalskläder och hade sin gamla träplog. Där han gick fram, vände sig myrens svarta vatten som om det varit jord och lade sig i regelbundna fåror. Och för var gång plogbillen lyftes upp i solskenet, när han vände in i en ny fåra, blänkte den till som om den varit av renaste guld. Eller var det blod, vittras hjärteblod, när hon fick plogbillen genom hjärtat sitt? Låg hon död därnere nu under sjöbladen?

När Lill-Jonas hade plöjt, tog han upp säskorgen sin och började till att så, stilla och högtidligt som han brukade. Den sådden blev genast till skörd — för var näve korn han sått, växte där upp en handfull män i likadana nötta arbetskläder som han. En efter en stego de ner till knäna i vattnet, ställde sig tätt invid varandra och krökte ryggarna, tills det blev som en bro över myren.

Då steg Mats försiktigt ned på närmaste arbetsböjda rygg, och utomåkersfolket följde honom. När inomåkersfolket såg det, gjorde de strax likadant. Och så vandrade de båda folkhoparna varandra till mötes på den levande bron, tills de möttes mitt över klyftan.

Där stannade de just framför Lill-Jonas, där han stod och vilade med handen på plogen. Ryggen hans var rak och hållningen fri, och över ansiktet låg solglansen som ett förklaringens sken. Genomträngande såg han på sonen sin och skulle just till att säga något, då Mats vaknade ur drömmen. Han förstod i alla fall dess betydelse. — Nu vet jag, vad svar jag får ge sektern, sade han sig litet tungsint. Far vill det.

En vecka därefter var han på väg ner till lantbruksskolan.