III.

_De ondes art förgås all slätt, de gode ärva landet med rätt._

_INNE PÅ GEBHARDTENS_ kontor sitter Mats och skriver. Tänk, att det var härinne han skulle hamna till slut ändå.

— — Nog kunde det tyckas, att han skulle haft tillräckligt med arbete ute i boden, så som där stod till, när han kom. Det var värre än ens Gebhardt anat, så mycket fuffens och knep hade de haft för sig därute, bodbetjänterna. Men Mats fick snart nog ordning på dem i alla fall. Det behövdes bara, att han såg riktigt på dem några gånger för att de skulle finna det alltför besvärligt med smusslandet. Han hade nu en gång de ögonen, Mats. Han hade prövat deras makt förr, då han så ung sattes till ansvar på den stora Andersagården. Det hände väl då, att drängarna knöto näven i byxfickan och svuro i tysthet över utbölingen där, som satte ögonen i en, så att det rann som isvatten efter ryggbastet, men lydde honom gjorde de.

Så också här. Visst gjorde de fina bodherrarna sig lustiga över honom och hans bonderock och över tafattheten i maneren, det märkte han granneligen, när han först kom. Och det hade de väl skäl till ock. Inte hade han den rätta belevenheten, inte, det förstod han gott. Bakom disken får en ha len och kärleksfull röst, när pigorna komma och tumma på smöret och en rygg, som står i krum, när fruarna segla in så stolt i sina krinoliner och fråga på torrgäddan och det nyaste muslinet. En får veta att skilja på folk och deras behandling. Men Mats Jonsson, den träbocken, han stod där alltid lika styv och stel i sin vargpäls och mätte ut sill och salt ur tunnorna med stora, förfrusna bondehänder, med lika vikt och lika pris för både kreti och pleti. Och en tocken skulle de lyda och kalla herre!

Och ändå behövdes det bara, att han gav dem en blick i rättan tid för att de skulle pruta av på avansen de tänkt stoppa i egen ficka och plocka upp slanten, som av misstag trillat ner i den. De visste inte själva varför de gjorde det. En sådan förunderlig makt kan det ligga i ett enda par ärliga ögon.

Men sådant var ju inte till att finna sig i länge. Han sprang förstås med skvaller och rall till patron om dem, den magergeten, och en vacker dag skulle det braka löst. Bättre då att själva förekomma. Men på vad sätt — — Gebhardten tycktes inte vara att leka med, när det gällde skyddslingen hans.

Till slut fann Jonsson, förste bodbetjänten, på råd.

— Vi få framställa ett ultimatum, sade han viktigt.

Det visste de nu inte alls, vad det var, men Jonsson, han visste det. Man var väl bildad karl och hade läst i avisorna, om hur Bismarcken framställt just detta märkvärdiga till fransken för att äntligen få honom att ge sig.

— Var finns tocke att få då, sade Lundmark, boddrängen, naivt.

Men Jonsson tystade honom strängt, och så visade det sig, att bodherrarnas ultimatum, det var inte konstigare beskaffat än att de skulle gå till Gebhardt i samlad trupp och säga, att antingen fick den där bondbassen i väg eller också de. Och för att inte ångra sig gingo de med detsamma.

Men patronen tog det farlia lugnt.

— Jaså, sade han bara, tack å adjö då, mina herrar, jag har väl sett er för sista gången då, för Mats Jonsson, han stannar nog, han. En bottenärlig karl med huvud på skaft hittar man inte var dag i fårfållan.

Snopna stodo de där — — det var välan inte det svar man brukade få på ett ultimatum?

Gebhardt såg sitt övertag — — häftigt reste han sig ur soffan och drog några sista bloss på långpipan, så att rökmolnen flögo kring honom som stora ulltappar. Vred och mullrande som den fadern Moses kom hans röst ur dimmorna över dem med lagen:

— Å nu kommer ja också med de ni sa, fast namnet på de ä för fint å nytt för mej att gagna till vardags — — men meningen kan ja å den lyder så här: antingen lyder ni Mats Jonsson å respekterar mej i honom eller åker ni hela konkarongen ut genom storporten nu på eviga momangen — förstått?

Jo, det gick ju inte precis att missförstå. Och så slogo de sina kloka huvuden ihop, och slutet på visan blev, att de togo skeden i vackra handen och stannade.

Gebhardt log i mjugg — — jojo, bodplatser växte inte på träd, och till att gå tillbaka till annat voro de för bortskämda. Så han hade just inte väntat sig annat.

Och från den dagen hade de fogat sig i Mats husbondevälde, om än motvilligt och knotande. Respekt måste de i alla fall få för honom i arbetet till sist. Efter några månader skulle ingen kunnat känna igen Gebhardts gamla bod, så blåst och fint var det överallt i hyllor och fack. Också expedieringen var en annan, man fick det man skulle raskt och flinkt — — hög och låg fingo vänta på sin tur utan åtskillnad.

— För sanning ä de int som i himmelrike hos Gebhardten nu till dags, där de yttersta skola varda de främsta, sade gamle Fattigstu-Jonte, när han slapp stå och tjäna timmen ut för kardusen sin.

Man kunde aldrig tänka sig, att det var Mats, som hade genomfört denna förändring, när man såg honom gå där så tyst och tafatt bakom disken med tankarna liksom på annat. Men såg man noga efter märkte man, att han hann med både ett och annat för det. Det var en låda, som tömdes och städades upp eller en hylla, som plockades ur mellan det kunderna passades — — ingen kunde tro, vad där gömdes mellan burkar och säckar! Men så tyst och utan åthävor gick arbetet, att man knappast tänkte på det. Det var rakt som om en tomte gått där och styrt och ställt utan rast eller ro, tills man en dag överraskades av att allt var liksom nytt.

Hade han inte bara haft tomteögat sitt på bodherrarna också! Inte satt det väl mitt i pannan som på tockna spökelser, nog hade han väl två ögon i skallen som andra manfolk. Dess värre var det — — två tomteögon måste ju se mer än ett. När man minst anade det glimtade det till ett slag ur eldögonen där, så det klack i ens syndiga lekamen — — åhja, de tankarna sutto nog där de skulle, det var ingen fara med det.

Nu tycker man väl, att Gebhardt skulle varit nöjd och gnuggat händerna inne på sin långsoffa. Men tro någon det — nu blev det en annan klagolåt.

— Nånå, min käre Mats, ta de lugnt, pustade han. Ä de du, som drar hit allt de förbannade bondpacket, så en får sitta å slava vid böckerna till långt inpå nätterna? Å ja, som tänkte mej till att få lite vila på gamla dar — jo, skön vila, sa den, som låg i spisen.

— Patron får ta sej en bokhållare, sade Mats.

— Jaja, de säjer Lova me, grymtade han, men såna underdjur plockar en inte i pärlandet, nota bene en, som kan sin sak å ändå inte ä en luver. De ä sak samma me de som me boden, se, de går bara liksom lite lättare att knycka ur böckerna.

Det där med ärligheten hade till slut blivit en fix idé hos Gebhardt.

— Behövde ja dej inte i affären, hade ja inga bekymmer för saken, du kan ju stava å lägga ihop som en klockare å bokföring har du lärt dej me i vinter, hör ja, fortfor han.

Ja, Mats hade verkligen gått på en aftonkurs i dubbel italiensk bokföring. Var kväll hade han sedan suttit och plitat och övat sig till långt in på småtimmarna, tills han hade allt på sina fem fingrar.

— Ta mej katsiken önskar ja inte, att du vore dubbel me, suckade patronen.

Det kunde nu inte Mats bokstavligen åstadkomma, men den, som arbetar som två kan ju gott räknas med i dubbel mening. Och så blev det uppgjort, att han skulle hjälpa Gebhardt inne på kontoret, men ändå ha ett vakande öga på boden dessemellan.

Först såg det mörkt ut att räcka till för bådadera. För maken till konstig bokföring som hans husbondes hade väl ingen skådat! Saken var den, att Gebhardt inte haft kassabok på kontoret bara utan först och främst i sitt eget klara och rediga huvud. Där förde han sig till minnes det viktigaste av både löst och fast, det var småkrafset bara, som fick komma i böckerna. Och den bokföringen hade aldrig förr brukat klicka. Men nu på gamla dagar började det tryta med både minnet och redigheten. Sådana galenskaper kunde hända som att Kall Jons i Bullmark blev krävd på borgmästarns vin, medan borgmästarn fick sig en nota på en tunna konstgödsel — — det blev förtret och rabalder av, kan man förstå.

— Farbror får allt se till att få böckerna omlagda efter nyare metoder, måste Mats en dag klämma fram med, sedan han länge suttit och grundat över Gebhardtens tecken och krumelurer.

De hade hunnit så långt som till farbrorskapet nu.

— Gör hocke du vill, bara allt kommer dit de ska, brummade Gebhardt, förtretad över att han måste uppge sitt gamla beprövade system — ett säkert tecken på ålderdom, tyckte han.

Det blev att börja om från början nästan, precis som därute i boden. Mången gång såg det hopplöst ut, men med månaders järnflit och nattvak gick det till slut.

— Ett lärde ja mej ändå på studeringen min, tänkte Mats litet spefullt, å de var att pruta av på nattsömnen.

Så blev han ännu en gång den, som vakade över gårdens bästa, medan de andra sovo. Och när allt till slut kom dit det skulle, som gammelpatron så tillitsfullt sagt, då visade det sig också, att patron Gebhardt inte bara var välbärgad utan rikare än han trott och att de fordringar han hade utestående alla voro säkra och solida.

Men inte bara Gebhardt utan också hans bokhållare hade vunnit något på den hästkuren. År av arbete i boden och på kontoret hade inte kunnat lära Mats så mycket om affärerna som detta mödosamma plöjande genom böckerna och de långa samtal han måste ha med sin husbonde om allt, som han inte kände till. När räkenskaperna äntligen lågo där färdiga i sitt nya skick, visste han också allt han borde veta om de varor, som köptes och såldes i boden. Han visste, var man bäst köpte upp smör, kött och talg, varifrån man fick den bästa skogsfågeln och den finaste fjällsiken, var man fångade den fetaste laxen och vem, som vävde den bästa vadmalen, och han visste också, hur mycket finnråg, salt och tobak man skulle lämna i utbyte. Han hade reda på, när det skulle vara öppet köp eller dött köp på Stockholmsresorna lika väl som patron själv och hur man skulle utrusta sörlandsfararna. Också kunderna hade han redan på sina fem fingrar, visste, vem man kunde våga ge kredit och hur mycket han var god för. Men några tjyvknep med bjudbrännvin och fördubblade priser och hela hemman i pant för några fattiga säckar nödårsmjöl hade varken Gebhardt eller hans böcker att lära bort.

Det tycktes inte heller behövas, det var verkligen sant, som Gebhardt skämtsamt klagat över, att bodhandeln ökades för var dag. Många av patron Grubbs gamla kunder började söka sig tvärs över torget i stället. Därborta hos Grubben sades allting gå på slarv och hafs numera. Man kunde hitta både ett och annat i mjölpåsarna, nubb och hästskosöm till och med, och faster Malin hos Corins hade fått sig en kackerlacka i vetekaveln hon bakat, men när hon kom med den till boden svor en av bodherrarna på att det var en korint. Grubben själv hölls ju aldrig i boden numera utan var mest nere i sågen eller ute efter vägarna i sina affärer — bodhandeln räknade han väl för ingenting.

Det var därför inte underligt, att de ordentliga kunderna troppade av en efter en till Gebhardt. Inte var det väl precis Mats själv, som drog dit dem med sitt stela och tvära sätt, men den ordning och reda han fört med sig. Man var inte så ohull varken på brännvinet eller bröstsockret hos Gebhardten, men så behövde man inte heller komma hem med lort och skräp i påsarna eller väga om varorna på besmanet, när man kom hem.

För var och en som sögs till affären, blev det också mer att föra in i böckerna, så det var visst ingen sinekur att vara patron Gebhardts bokhållare. Men Mats redde upp det gott, en naturlig fallenhet för siffror och räkenskaper hjälpte honom. Hans gamla kärlek till mått, mål och vikt, till allt det noga utstakade och avgränsade, det orubbligt jordiska och fasta, allt det, som han med sitt fädernearv av världsfrånvändhet kände som en räddning och trygghet undan fruktlösa grubbeltankar, vaknade igen. Han tyckte, att han nu äntligen kommit på sin rätta plats i livet, att han här fått en fristad undan sig själv. Härinne i det lilla kvava kontoret, mellan de trånga sifferkolumnerna rymdes inte den besvärliga och obändiga våldgäst, som hette själ. Han hade haft sitt sista samtal med den under sjukdomen och svagheten, men sedan hade han kört den på porten. Nog hade han tyckt sig höra något, som smög därutanför och strök efter rutan som vingen av en fågel en dag, då vintern åter bröts i vår med all sin forna våldsamhet. Men han hade inte gett sig tid att se upp från böckerna ens. Och av våren blev sommar och av sommaren höst, som det brukade vart år, och så var det inte mer med det. Och nu satt han här med sin nya ring på fingret.

Det kändes just inte så märkvärdigt, att den satt där, det var liksom så gammalt och vant, den varken tryckte eller klämde. Men ändå kunde han inte låta bli att se på den. En sista glimt av sommarsol föll in genom fönstret och kom den att blänka till för var siffra han skrev. Den var bred och stor, lödig och tung, gedigen vara alltigenom. Inget fusk eller fel i legeringen, alldeles som med Lova. Den passade till hans nya ställning och nya kläder. Rock av Gebhardts prima köpetyg och sydd av stadens bästa skräddare efter riktiga mått — det var annat det än bonderocken han burit. Nu hängde den i skrubben, men varken reva eller hål var det på den än, den var visst outslitlig. Den hade han trivts i, och fast den varit så illa sydd och skuren som på måfå, var det som om den passat bättre. I kväll, då ingen såg det, skulle han ta fram den och krypa in i den ett tag som i ett varmt hem man lämnat och saknar.

Annars såg han visst inte så ofasonlig ut i stadskläder, det sade honom både Lova och patronens salongstrymå. Det nya snittet, det nya tyget tog bort så mycket av det klumpiga och tafatta, av det fattiga och nötta, kunde man trott, att kläder gjorde så mycket? Och stärkt krage och halsduk, för mindre hade det inte gått. Men nog var det som om hän suttit i klämmare och halsjärn, det var väl det, som snörde ihop strupen ibland.

Det var i går till trolovningskalaset, som hela stassen kommit på först, förstås. Lova visste, vad hon ville, hon, fast hon ville bara det, som var rätt och bra, som det hövdes en så präktig och ordningsfull människa. Nog måtte hon väl veta bättre, vad som passade sig för hennes fästman och Gebhardts kompanjon! Fast så långt som till polisonger och tupé hade hon inte fått honom än.

Men annars hade hon ju fått honom längre än så — tänk, att det äntligen kommit till klarhet och trolovning dem emellan! Nog hade han väl tänkt sig, att det skulle gå därhän till slut ändå. Han hade ju sett från första dagen han kom i huset, att husmamsellen hade ett gott öga till honom. Och han var ju skyldig henne stor och djup tacksamhet, hon hade ju gjort honom så gott som ingen annan kvinna. Som en mor hade hon passat och vårdat honom i sjukrummet, och hon hade inte släppt honom med det. Passningen och vården av sig och sitt fick han lika ömt den dag som i dag var, all den omvårdnad och det deltagande han aldrig fått förr i sitt hårda, karga liv. Glädje och livsvärme hade han hämtat ur all hennes uppoffrande godhet lika törstigt som hans karga, frostslagna hemjord drack sol, den dag sommaren äntligen kom. Det var som om något lösts också inom honom och tinat till grobar mjukhet, som om bottenisen äntligen smält och blottat ett väldigt fält, besått av ingen. Nu gick där någon med handen fast på plogen och vände jorden till rätta. Alla lönnliga tankar, alla vilda drömmar, allt förstucket begär skulle kastas upp i dagsljuset för att blekna bort och försvinna. Vintermyren djupt i hans inre — vem gick där skoningslöst med plog och harv? Snart skulle den kanske ligga där, kuvad och tämd, så lugn, så tom på djupet. Och vittra skulle ligga där död med plogbillen genom hjärtat, som han drömt någon gång. Då skulle väl allt vara gott och färdigt för god sådd, rena tankar och förnöjsamhet. Han hade redan lärt att skämta och le på denna tid, Mats, litet valhänt ännu, men snart skulle han väl lära mer.

Men Lova, hon nöjde sig inte med skämt och leenden bara eller med att vänta på det, som sakta skulle växa upp av sig själv. Hon var fastheten och klarheten själv. Med ring på fingret visste man, hur man hade det sinsemellan både inför varandra och inför folk. Sedan kunde man närmare lära känna varandra i tukt och Herrans förmaning. Så tänkte varje ärbar kvinna, tyckte hon.

Mats läste hennes tankar — var han inte skyldig henne det hon begärde? Det var bara ett han velat invända, något, som hon nog aldrig förstått.

— Vänt lite, de ä int utdikat i mej än, hade han velat säga.

Bättre kunde han inte uttrycka det där, som höll på att ske i hans inre och som var så omedvetet och ogripbart ännu. Fast rocken var en annan hade han visst inte annat än bondeord att ta till, om det så rörde det andliga. Annars borde väl Lova ha förstått bondespråk så väl som han. Hon var hemmadotter från Sävar, så att hon passade honom i alla avseenden. Av god stam och uppfostran var hon, bättre hustru kunde han aldrig få. Några år äldre än han var hon ju, men desto mera förstånd hade hon.

Han förstod ju, att man inte kunde låta en sådan flicka gå och vänta på det, som kanske aldrig kom. En, som satt med farsarv på banken och allt sitt sparat kunde ju begära rent besked. Det sades, att självaste patron Gebhardt lagt sig ut för husmamsellen sin, och det såg inte bättre ut än att han gjorde det än. Åtminstone var det hennes vilja, som var lag i huset, efter vad det kunde tyckas.

Men vad Lova ville, så inte ville hon heta gamjänta innan årets slut, ty då skulle hon fylla sina trettio. Grep han sig inte verket an nu, så tog hon väl gamlepatron i förargelsen, tänkte Mats.

Han fick se till att gifta sig nu och bli stadgad karl, då först skulle ungdomsgrillerna riktigt dö. Giftas var ju inte bara att smekas och gantas, det var en allvarlig sak, och så gjorde han då äntligen allvar av sitt frieri.

Hon var ju inte oäven att se på heller, Lova, tvärtom. När han såg henne sitta där i går vid det festligt dukade trolovningsbordet som värdinna, så ståtlig och prydlig i sin styva sidenklänning med vita krås, strålande i sin nya värdighet, tyckte han med ens, att alla tvivel veko. Hon var den kvinna, om vilken det stod skrivet, att hennes största prydning är, att hon renlig och flitig är, hon kunde göra en mans sanna lycka. Han var inte värd en sådan skatt, men han skulle bli det.

Hade han inte vetat förr, vem Lova var, så fick han förresten veta det nu av gamlepatron i hans tal. Om hur det varit hon, Lova, som burit hela det stora husets skötsel på sina axlar sedan sitt tjugonde år utan att svikta, om hur hon höll husfolket till sitt och hade omtanke och ett vänligt ord för var och en av dem. Just en hustru för en blivande storpatron var hon, sin uppfostran hade hon fått i prästgården hemma med prästgårdsmamsellerna, när hennes egna föräldrar dött. Och fastän hennes håg stod till det husliga, var hon inte bortkommen i läsning heller. Åt ingen skulle patron Gebhardt ha velat anförtro denna krona, om inte möjligen åt Mats, för vilken han fattat en faderlig tillgivenhet. Han hade väl haft andra tankar ett tag kanske också, men gammeldomen fick ge sig inför ungdomstycket. Men för att glädja sin kära Lova på hennes högtidsdag och bevisa Mats sitt förtroende samt framför allt för att vara säker på att alltid få behålla dem båda i huset, ville han nu komma med ett förslag, som han länge grundat på. Och det var, att Mats Jonsson skulle ingå i firman som hans kompanjon och för den händelse att han gick in på detta, ville han utbedja sig av trolovningsvittnena, att även bevittna deras överenskommelse, tills den på laglig väg kunde bli fastställd.

Allt detta kom nu inte precis som en överraskning för Mats, han hade ju anat ett och annat genom Lovas mystiska antydningar, hon var inte den som kunde gömma på en hemlighet. Men lika rörd och gripen blev han för det.

Det var så underligt här i livet — dit det bar, så bar det. Sedan olyckor och motgångar en lång tid följt på varandra slag i slag, kunde det plötsligt slå över till motsatsen. Och då var det med en gång ingen måtta på allt gott, som kom ramlande ner över en. Vem skulle sagt för ett år sedan, då han låg där i fårfållan, övergiven och föraktad som ett djur bland djur, att han i dag skulle sitta som hedersgäst och blivande kompanjon i ett av stadens mest ansedda handelshus?

Med fuktiga ögon höjde Mats sitt glas först mot sin gamle vän och välgörare och sedan mot sin trolovade.

Jag har ju ingenting att komma in i firman med, hade han velat säga.

Men han visste, vad Gebhardt då skulle svarat. Du har din energi och din ungdom, skulle han sagt. Han räknade ju aldrig som andra.

Därför höll han inne med alla längre utgjutelser. Tack, var det enda han fick fram. Han var förresten inte vidare snäll i orden ännu, när det gällde bordstal, Mats Jonsson.

— Nånå, tacka vackert, muttrade Gebhardt godmodigt. Du har gett mej smak för långsoffan igen, sen du tog hand om kontoret åt mej, din luver. Å va skulle de bli av mej i min vrå utan Lova och hennes kvällstoddar och vattgröt, de skulle ja just villa veta. Gamlingen vill inte från sina vanor, de ä alltihop.

Det var väl så också, från och med i dag tycktes det bli Mats, som fick ta ledningen. Sedan Gebhardt tittat in en stund på kontoret, drog han sig nöjd tillbaka till sitt rum, där han antagligen just nu tog sig en tupplur med avisan över ansiktet.

Nog kändes det underligt i alla fall att sitta på den plats, där han nu satt! Så hade den väl visat honom rätt ändå, bäran han skapat ut av sina ungdomsdrömmar, visat honom hit till siffrornas och de stora möjligheternas värld, där han dunkelt anat, att all yttre människomakt låg förborgad. Det var inte ändå, som han trott ett tag, att han läst fel över trollnystanet där. I sina svåraste stunder hade han ibland inbillat sig, att han med sina tafatta signerier i pojkåren verkligen hade skapat sig en riktig bära, men att han av okunnighet hade råkat läsa orätt ramsa över den liksom gumman i berättelsen, som i misshugg slungade över sin de farliga orden: Drag boss, drag boss, du lede! En sådan bärare måste ju ständigt förfölja sin olyckliga skapare och draga bekymrens och förödmjukelsernas boss och strå över honom.

Men nej, han hade nog funnit rätta lösenordet för trolltyget ändå! Där rann den, sifferbäran, trind och pösande, fylld av tusen möjligheter, in mellan raderna i Gebhardtens böcker och rundade ut summorna på ett behagligt sätt. Gebhardts böcker, — hans böcker, från och med i dag hade han ju själv andel i varje sådan summa.

Skulle han inte vara glad då, glad och stolt, när han äntligen fått det, som han velat!

Tankfullt såg han ner för sig, medan handen mekaniskt fortsatte sitt sifferskrivande. Den bleka septembersolen föll alltjämt in genom rutan och vävde samman allt det fina dammet, som svävade i luften, till en gyllene spindelväv. Men för var gång han flyttade handen för att börja en ny rad, högg ringen på hans hand till genom solslöjan, blank och vass i all sin splitternya förgyllning. Det var som om den skurit av tusen små sköra trådar.

Till slut väcktes han ur sina tankar av att någon knackade på dörren.

— Stig in! ropade han utan att vända på huvudet.

Någon steg inom dörren, men när han sedan inte hörde något mer på en stund, såg han sig hastigt om. Längst nere vid dörren stod en ung man i bondekläder med hatten i hand och trampade förläget på samma ställe.

— Ä ja int igenkänd? sade han slutligen. Vi ä ju liksom lite släkta.

I detsamma såg Mats, vem det var, den rödhårige utomåkerspojken från Tavle, som Anna-Greta och han hjälpts åt att mubba en gång i en fettisdagsbacke, därför att han kysst Storgårds-flickan. Då hade han varit morsk nog mot sin fattige släkting. Nu stod han där lika röd i synen som i håret i sin bortkommenhet inför den fina herrn i stadskläder.

Jojo, du och de dina, ni se aldrig längre än till rocktyget, ni, tänkte Mats med gammal avoghet.

För första gången gick det riktigt upp för honom, vad hans förändrade ställning betydde i hans förhållande till andra. Heder och anseende, artighet och hänsyn, ett eget människovärde, rätten att leva och vara sig själv betydde den — allt detta, som han så bittert fått sakna förut i sitt förtrampade liv. Och han, som nyss fått en sådan förflugen tanke, att han kanske sålt bort friheten sin. Fri, ingen annan var väl fri än den, som kunde stå över sin omgivning. Äga, härska, det var den enda frihet som fanns — så enkelt var det.

— De ä ju Karl-Anton från Mon — nå, va ä de om? sade han kort.

Men den rödhårige tycktes ändå inte ha så lätt att komma fram med sitt ärende. Tigande stod han alltjämt där och stirrade ner i hatten, som om han där kunnat hitta ett gott infall.

— Pengar, kom det till slut motsträvigt, som om någon dragit det ur halsen på honom. Va skull ja träng om annat än pengar, ja som hela Tavle by? Vi ä i knipa, storhopen av oss, de ä int bara utomåkersfolket nu, som sitter fast hos Grubben.

Pengar, där stod han och talade om pengar som den fattige om brödet, den dryga bondsonen av den enda rika utomåkersläkten, som en gång haft lika gott om skogspengar som om fräknar på näsan sin. Jaså, var det så illa ställt ändå med Tavleborna — jojo, nu kunde de finna vägen till honom, nu bodde han inte i fårfållan längre. Minnet av Ejnar, som han stått där en gång så magastinn på marknaden och hånat honom för hans fattigdom och övergivenhet, kom plötsligt för honom.

— Håhå, svarade Mats strävt, tror I att ja går me löspengar i fickan som Storgårds-Ejnar! Varför vänder I er int till tocke storfolk först?

— Ejnar — här tycktes Karl-Anton först riktigt få mål i mun — ja tänker, att han har nog av sitt. Den, som har bå syster å mor att sörja för utom käring å barn å skuld på gårn å som därtill super å lever rövare me jänter å kort — nänä, token för sej, sa Kalle munter.

Nu tycktes ordströmmen ha kommit i gång och flödade som en översvämning ut över den sumpiga mark, där Storgårds-Ejnar höll på att gå ner sig. Men i Mats öra hade ett enda ord envist satt sig fast, som hejdade och dämde upp alla de andra. Anna-Greta, var det då sant, att hon lämnat mannen sin, som någon påstått, fast han inte velat tro det? Visst hade de försökt att komma till honom med både det och annat skvaller från hembygden, men han hade alltid hållit det ifrån sig. Och därute i boden hade han med vilja undvikit bysfolket. Det som var dött och begravet skulle en inte gräva upp igen. Hemkänslan hans var död, trodde han, som ungdomskärleken.

Men nu kunde han ändå inte för sitt liv låta bli att fråga — han borde ju äntligen få veta, hur det var. Och Ejnar, som skrutit över, hur väl det var mellan giftasfolket!

— Syster? sade han långsamt och med nedslagna ögon, Anna-Greta har fäll kar, som försörjer sej, vet ja.

Rödhåringen tystnade förbluffad mitt i en mening. Så kom det ett listigt och plirande uttryck i hans rävögon — jaså, den skon klämde än! Med hemlig skadeglädje tog han upp frågan — här fann han äntligen en anknytningspunkt till den han ville ställa sig in hos. Här var en till, som hon hållit för narr, Storgårdsstintan, det var inte bara han, som fått stå förgäves och språka på fönstret hennes. Glömt var nu det gamla barndomsgrollet mot fattigpojken, svartfåret i släkten, olyckskamrater voro de, han och Gebhardtens kompanjon.

Och med den försmådde friarens hela illvilja började han skildra Anna-Gretas äktenskapshistoria. Om den unga hustruns alla konstigheter och tilltag så som han förstod dem och om Gam-Eriks undfallenhet till den dag, då han miste tålamodet och körde henne på porten. Enligt honom fanns det ju bara en förklaring på Anna-Gretas påhitt. Oro och själasjuka — tro det den som kunde. Åhnej, hon hade nog haft annat för sig än böner, hon, när Erik var borta, han hade ju själv sett svartingen där stryka som en hungrig varg kring gården hennes. Mycket kunde ju Gam-Erik överse med i sin enfald, men öppen otro kunde han väl inte förlåta ändå.

Som förlamad satt Mats där och hörde på det giftiga pratet. Han hade dock trott den dag han tog farväl av Anna-Greta och hon tycktes så bruten, så luttrad av lidandet, att hon för alltid avstått från gammal synd. Den uslingen — hade hon kunnat ta honom till nåder igen, han som skändat och övergivit henne — vila i hans famn, kyssa den mun, som ljugit? Då hade hon heller aldrig älskat honom, Mats, då var hela hans ungdomsdröm en simpel lögn!

Nej, det kunde inte vara sant, utan att veta det sprang han upp och började gå fram och tillbaka över golvet, händerna höll han knutna i sin upphetsning. Men så mindes han, att hån måste behärska sig inför dessa listiga ögon, som så skadeglatt följde varje hans steg.

— Jaså, Anna-Greta ä verkligen hos mor sin, sade han så lugnt han kunde för att säga något. Nå, än Erik då?

— Jojo, där ränner hon me mor sin kring gårdarna nu å hjälper henne att hugga bort vin å sätta bort tannvärk. Å karn hennes, han ä gången till Amerikat, berättade Karl-Anton ivrigt. Dem ä skilda riktigt nu på Ameriksvis. Å prästgårdsmamsellen, hon tog över till Erik i somras, hon, för att bli som en syster för honom — jaja, de skulle läsas över de därute för säkerhetens skull först.

Nu stod Mats inte längre ut att höra på detta dumma skvaller. Men sedan — en annan gång; han skulle inte släppa rödhåringen där alldeles ur sikte, det kunde ju vara ett och annat man ville veta. Kanske borde han göra honom den där väntjänsten ändå?

— Hör nu, ja har lite brått, sade han hastigt, hurdant var nu ärendet ditt?

Ofrivilligt återtog han barndomens förtroliga tilltal. Den andre märkte det och blev glad.

— Ja ville ha din borgen, ingenting annat än borgen, Mats, sade han ivrigt. Du ä ju ett stornamn nu, så gott som reda pengar i banken.

— Borgen ger ja inte gärna, sade Mats tveksamt, ja ä lite gammalaktig av mej i somligt. Inte ä ja så bibeltroende som far min, men av hans ord minns ja ändå ett å annat till min egen nytta. »Min son», brukade han säja efter ordet, »var icke när dem, som sina hand förplikta och för skuld i borgen gå. Ty om du icke haver till att betala, så tager man din säng bort under dig.» Å ja vill nu gärna behålla min goda säng, när ja änteligen fått en.

— Ja, nog har du bäddat fint åt dej allti, sade utomåkerspojken avundsamt. Under mamsell Lovas sidentäcke behöver nog ingen frysa. Jaja, kärleken ä som ränseltannvärk, den, än kniper de i en tann å än i den annra.

Men när han såg Mats mörka min insåg han, att han gått för långt. Han kände ju svartlynnet där, när det väl brusade upp, det var som med åskeld, med mjölk fick det dämpas.

— Nånå, söte, gulle deg, Mats, ta int illa opp lite skämtan av en barndomsvän, sade han inställsamt. Ä de så, att du int vill släppa till namne ditt, så får fäll en fatti stackare finna sej en ann utväg.

— Nåja, sade Mats blidkad, de va ju om borgen bara de va tal. Men annars har ja ju en liten sparslant ock, som kunde bli till nytta.

Det var sant — halva sitt lilla arv hade han kvar och dessutom så gott som hela årslönen hos Gebhardt, där han ju haft fritt bord hela vintern.

— Men säkerhet får ja ha, tillade han med bondsk försiktighet.

— Säkerhet, ja, tro ja de, sade Karl-Anton storförtjust. Han hade aldrig trott, att det skulle gå så lätt. Nog var det i yttersta nödfall han vänt sig till Mats Jonsson, den tvärviggen. Och så blev han rent av vänligt bemött — jojo, rikedomen, den lenade sinnet, den.

— Duger de me myrgärdan min bortve Storgårdsviken som pant? frågade han försiktigt.

— De duger, sade Mats kort.

Och en stund efteråt gick den rödhårige därifrån med pengar på fickan och glad i hågen. Han tyckte, att han sluppit undan för billigt pris.

Myrgärdan, det var nu också något att ta i pant!

Men kvar stod Mats och grundade över, varför han gjort som han gjort. Sparslanten hans, som han så väl gömt på, det enda han verkligen ägde själv! Som han lagt tillsammans med riksdaler på riksdaler i en oklar känsla av, att den kunde bli till nytta en dag. Den, som skulle bli grundplåten till något stort, hade han tänkt sig. Kanske kom det en dag, då han önskade göra en självständig affär utan att fråga Gebhardt till råds, då kunde den bli bra att ha. Och nu hade han offrat en god del av den på den där rödräven, som varit hans fiende sedan barndomsdagarna!

Det var således inte av vänskap, av oegennytta han handlat som han gjort. Vad frågade han efter, hur de hade det nu i Tavle by, alla dessa, som gjort hans ensamma barndom till ett slaveri och en plåga. Vad var det då han velat vinna på affären? Ty aldrig gjorde man väl en affär utan att vilja ha vinst på den.

Men så mindes han sina tankar nyss — Anna-Greta var det ju! Nu hade han rödingen där på limspöet, när han ville veta mer, var det bara att hala in honom igen. Nog var det underligt att tänka sig, att just när han äntligen bundit sig, då gick hon där fri, fri!

Häftigt slog han upp fönstret och lutade sig ut. Det vette ut mot Gebhardtens trädgård. Sval och het på en gång strömmade sensommarluften in över honom, lätt rusande som självjäst vin. Det var som om himlen lyft sig av egen kraft, så oändligt stor och fri var den. Och att tänka sig, att den omslöt en lika stor och vid människovärld! Det hade han aldrig tänkt på förr. Dagar och nätter kunde man fara över länder och hav, och det tog aldrig slut på det nya. Och den man helst hade hos sig var med, och också hon blev en annan, blev ny men var ändå densamma. Allt blev till slut som det borde ha varit under denna strålande, gränslöst fria himmel.

Som bländad av det lysande blå däruppe slöt han ögonen. Då strömmade gräsets och de vissnande blommornas doft ändå starkare in över honom. Långt bortifrån drog ett stråkdrag av söt och het doft genom den svala luften, en doft av soltorkad klöver från gärdorna därute, från blommor i dikesrenen, som lyckats gömma sig undan lien. Eller kom den ändå längre bort ifrån, från vintermyrens häxbrygd? Det var så längesedan han känt den doften nu, den gjorde höstluften så glödande varm igen.

Nu låg den där, myren, i det bleka och falska solskenet, farlig som aldrig förr med myrkronornas fallande skära flockar likt rosor på ett brudtäcke av svart, blankt siden. En natt blott vid dess gröna strand, medan taltrastens sista sång flöt som mörka bloddroppar ur skogens hjärta, innan den flög sin kos. Lyfte i den gränslösa rymden och visade dem vägen bort.

Klagande och jublande stego inom honom en gammal visas höga ord:

»Se, min kära, du äst dejelig och ljuvlig, vår säng grönskas», sjöng det.

Ofrivilligt knöt han händerna så hårt om fönsterposten, att knogarna vitnade. Något pressade sig skarpt in mellan hans fingrar, det var ringen på hans vänstra hand. Han liksom vaknade till av smärtan och såg sig omkring. Det var som om han huvudstupa fallit ner ur den skyhöga rymden däruppe, ner i en trång, svart brunn.

Världen var så gränslöst stor, men rummet, där han stod, så litet. Fången satt han härinne, just som Lovas tama siska, med en duk över huvudet om natten för att inte se. Och så var det med alla människor, världen var stor och fri, men inte de.

Fäst var han med ring och löfte, med trolovningsed och fästegåvor lika starkt som inför prästen. Och rymde han ifrån ed och förpliktelser och tog den kvinna hans hjärta begärde, skulle hans barn bli sådana, vilka kallades överträdelsens barn, lögnens foster, foster av äktenskapsbrytare och sköka!

Nej, det var nog, att det var en som ljög och bedrog och kastade sig från den ene till den andre! Ärelös var hon, Anna-Greta, kastad ur mannens hus, en äkta hustru, som sölat sig i otrohet! Hon hade väl inte haft nog av synd och uselhet förut. Tog han henne i famn vore det som att famnta lögnen själv — — aldrig fick han frid mer.

En dov och vanmäktig vrede mot Anna-Greta efterträdde hans vilda längtan.

— Låt henne ligga där i dypölen, tänkte han hatfult.

Häftigt slängde han igen fönstret, så att rutorna skallrade, och rusade in till sig. Som en sömngångare tog han fram faderns gamla bibel, han läste ibland i den nu, tanklöst som i varje annan bok, för att få kvällarna att gå. Ingenting hade en så rent mekanisk förmåga att lugna hans sinne som dessa underliga och djupa ord, vilka alla tycktes ha en förborgad mening, som han ännu inte förstod. Likgiltigt bläddrade han igenom blad efter blad och läste ett ord här, ett ord där, medan hjärtat långsamt saktade sina vilda slag. Till slut föll hans öga på några välbekanta rader om ett annat slags kvinna.

»Vilkom en dygdig kvinna beskärd är», stod det, »hon är mycket ädlare än allrakostligaste pärlor.

Hennes mans hjärta tör förlåta sig uppå henne, och bärgning skall honom icke fattas.

Hon brukar sig på ull och lin och arbetar gärna med sina händer.

Hon står om nattena upp och giver sitt husfolk mat och sina tjänarinnor deras del.

Hon gjordar sina länder fast och stärker sina armar.

Hon märker, när hennes handel kan hava förkovring, hennes lykta utsläckes icke om nattena.

Hennes prydning är, att hon renlig och flitig är, och framdeles skall hon le.

Hon ser till, hur det i hennes hus tillstår, och äter icke sitt bröd i lättja.

Täckelig och dejelig vara är intet: en kvinna, som Herran fruktar, den skall man lova.»

De orden voro ju som skrivna till Lovas pris. Vid henne var han pliktig att hålla fast till sin egen lycka.

Fanns då intet annat ord att slänga mot henne där, vittra? Plogbillen hade visst skrapat skinnet på henne ändå. Hon låg där vid dikesrenen och blödde, men hon levde än. Men här fann han äntligen ett ord, skarpt som en förgiftad pil.

»En skökas mun är en djup grop, den Herren ogunstig är, han faller där uti», hette det.

Nej, han skulle inte kliva ner sig i den svarta gropen igen, dikas ut till bottnen skulle den, vintermyren!

Men skökonamn fick han alltjämt ge henne, Anna-Greta, för att bli henne kvitt.

Beslutsamt slog han ihop boken och gick in till sin trolovade.

— — Men när han på kvällen åter blev ensam inne hos sig, drog han hastigt av sig sin fina rock, tog ut bonderocken ur skrubben utanför dörren. Så hemvan den kändes, så välgörande grov och sträv! Den var inmängd med kyla och fuktighet därutifrån kallskrubben, det var som ett svalkande bad.

Och när han väl fått den på sig och förnöjd sjönk ner i sin gungstol, slog det honom som en uppenbarelse, vad som skett i dag.

Ett hem för hjärtat hade han fått, en jord att slå rot i. Den första remsan mark av hemjorden hade han förvärvat sig!

Så rik hade han aldrig varit.

— — — —

Och den jordbiten blev inte den sista. Från den dagen hittade Tavleborna bakvägen in till Mats Jonsson, när de hade ont efter mynt. Och när hade de inte det numera? Godtiden var inte för jordbruket, den. Och det var ju så konstigt med pengarna nu för tiden. De voro kanske både fler och lättare att få tag på än förr. Och ändå var det som att få tomluft i händerna bara, när man lyfte avlöningen uppe på hygget eller nere vid sågen. Innan man visste ordet av, hade de dunstat av igen.

Det var väl så, att man lagt sig till med ett annat sätt att leva än förr. Man skulle ha allt det man behövde och mer till, var det så sedan skulle tas. Västerbottningen hade redan glömt att blanda bröd och halvsvälta i nödtid. Förr lät man sista jordtorvan och sista friheten gå.

Det var mer än timmer den drog till sig, Grubbens såg. Människor sögos också in i dess omätliga gap till att mata kapverk och klyvverk. Fria som skogens träd, vuxna efter olika mått, kommo de dit. Men det var som om också de kapats och kluvits till önskad standard därinne i det stora tuggverket. Inte en liten ojämnhet eller egenhet borde slippa undan den ilsket vinande kanttrissan. Så lika varann som möjligt med saven urpressad skulle de strömma ut från sin enformiga dagligdagsgärning liksom plankorna i rännorna till tack för bukfyllan och sin ostörda nattro.

Det var många bondsöner från Tavle, som gingo på arbete i Grubbens såg nu, och allteftersom fäderna deras sålde bort sig, drogos även de dit. Men ännu var det också många, som sökte kämpa mot strömmen och hålla gården och jordbruket uppe. Det var de, som i sin beträngdhet först hittat vägen till Mats. Han gav andra villkor än Grubben, han. Här var varken fråga om ockerräntor eller olaga förpantning, bara om skäliga intressen och ordentliga reverser. Och tog han pant var det mest i värdelös myrjord, som de aktade mindre än smutsen under stövelklackarna. Om han nu alls lät sig beveka till ett lån, han var inte så godgiven med dem som Grubben. Det var ingen öppen brodersfamn hela dagen där och inga fulla drickesstop att dränka bekymren i. Men så slapp man också att bli lurad under ruset.

Fast nog kostade det på måtro för de styvnackade inomåkersbönderna att kröka rygg för Fattig-Jonas son efter hjälpen. Stod han inte där så åtspänd och styv i sin fina klädesrock och var inte alls angelägen om bekantskapen deras. Man fick bocka och hovera sig både en och två gånger bara för att bli riktigt igenkänd. Som om de inte mindes, hur han sprang där en gång, mager och blåfrusen med skjortan ut ur byxbaken och gette korna deras för en brödbeta! Inte kunde en ana då, att den harkranken skulle lista sig till att bli Gebhardtens högra hand en gång och den, som ensam skötte hans gamla affär! Det sades, att det var Gebhardtens pengar Mats lånade ut som sina nu. Så omsams och eniga voro de.

Inför den vetskapen fick man väl svälja förtreten, som ville sätta sig seg som pärpalt i halsen. Men fasligt svårt att få fram ärendet var det.

— Vi fick in å häls på er, herr Jonsson, när vi tog åt stan, började de insmickrande och förläget. Jestatligen, tocken storkar I ä bliven. Godda å tack för sista!

Men än förlägnare kunde man bli för svaret man fick.

— Tack för sista själv, Per Jons! De va, när ja fick ett slag på truten å dej för att svartkalven din kesa över pärlanne ditt, året efter far dog var de. Lushund fick ja heta av dej då å int herre.

Då teg Per Jons för en god stund och försjönk i minnen. Det var konstigt, så klart han nu fick för sig i en hast, allt det han helst ville glömma, alla de glåpord och slag han slängt över stackarn där i förbifarten den gången han bara var en faderlös uppfostringspojk. Att man kunde vara sån ibland, han var ju inte annars svår mot varken folk eller fä. Nog var det ett vettlöst agg de hetsat varandra till mot pojkstackarn där för faderns skull. Men hugg går igen — nu stod han själv här och fick slag i ansiktet!

Mången vände med oförrättat ärende efter den inledningen. Men de som sutto som mest trångt hade ingen annan råd än att gapa och tomsvälja, tills de hämtat sig nog för fortsättningen. Och bara han väl fått hävt ur sig den första bitterheten, så var han inte så svår att tas med sedan, som han såg ut, Mats Jonsson. Han kunde till och med mjukna upp till skämt och prat om gammalt och nytt. Och hur det var, kröpo också vanligen pengarna fram till slut, fast efter långa och omständliga resonemanger om hur de skulle användas på bästa sätt. Då visade det sig, att han också kunde ge ett gott råd i fråga om jordbruket på köpet.

— Du skulle dika ut storgärdan din bättre åt våren, sade han, å ta till växelbruket på åkern, så jorden får vila. Då skall du se, att skörden blir nära dubbel för dej å att du å gumman din slipper gå å dra tömmen över kornvretarna till Lovisa.

Det var rent konstigt, så kunnig i jordbruket han var. Men han skulle ju vara särskilt lärd på det också. Och varenda jordbit av deras ägor hade han reda på, var den låg och vad den bäst bar.

Och när inomåkersbonden äntligen gick hade han heligt fått lova att lägga en del av pengarna i en ny brunn för kreaturen eller en bättre gödselstad och inte bara låta allt gå till mat och kläder. Och lättad från stundens betryck lovade och svor han vad som helst.

— Gudskelov å tack, nu kan ja hålla gårn ännu ett år, tänkte han kanske, där han skumpade i väg i sin Jakob-jacksare efter den hårdfrusna vägen.

Men kvar på sitt kontor satt Mats Jonsson efter varje sådant besök och undrade alltmer över sig själv. Vad ville han egentligen med allt detta, och varför lade han sig i dessa människors angelägenheter? För var och en, som kom, föresatte han sig, att nu skulle det vara slut, den som nyss gått ut genom dörren skulle vara den sista han hjälpt. Vad brydde han sig om allt detta främmande folk, som en gång förkastat honom?

Men så behövdes det bara, att det tog i dörren på ett tveksamt sätt och att en Tavlebonde steg inom den, för att det skulle kännas så underligt. Först som en stor och dov bitterhet, som steg i halsen och nödvändigt ville ha utlopp. Jaså, de kommo äntligen nu, så att han fick säga dem rakt i synen, vad han tänkte om dem sedan barndomen! Han mindes, hur de stått där och skrattat på auktionen över mors fattiga klädpaltor en gång. Nu var det hans tur att skratta. Över välståndet deras, som de trasat sönder i sitt oförstånd. Det var sådana stunder som denna han längtat efter, då han låg där och tjöt med huvudet borrat i vitmossan, näst efter den, då han skulle stå öga mot öga med Grubben själv.

När den äntligen kom, hämndens timme, så var det dock, som om den inte innebar just det han tänkt sig. När han såg dem stå där, inomåkersbönderna, med sina välkända ansikten fårade av nya och ovana bekymmer, skar det honom i hjärtat i stället för att glädja honom. Det var som att se själva hemjorden åldrad och förgrämd. Jaså, han var gammal nu, Per Jons, gammal i förtid av oro mer än av år. Han hade sålt bort skogen efter hand och levt upp pengarna på stadsvis, som mången ann, nu redde han sig inte på jorden bara. Hur skulle det gå, när han inte längre stod bi? Var det då ännu en storgård i Tavle, som skulle hamna i Grubbens klor? Ty dit skulle väl all jord i byn till slut för att vanskötas och läggas i träde.

Dithän fick det inte gå ändå, då skulle han ju offra den bättre hämnden för den sämre. Det var väl det, som gjorde, att hans hjärta veknade, sedan han fått slänga en av stenarna ifrån sig, som han gått och burit på i så många år. För inte kunde det väl vara av en känsla av gemenskap och samhörighet med fars gamla fiender, som han satt här och lade råd med dem om hur de skulle bättra på jordbruket, så att det bar sig, och lånade dem pengar till det?

Nej, Grubben var det, som skulle motas ut ur ett av sina många hål. Det var underligt, att han fanns så där bakom allting ännu. Så var det väl inte sant, det, som viskats för en tid sedan om att hans makt skulle vara på upphällningen. Det var på tiden, att Mats började gå honom till mötes på allvar nu för att själv se, hur det stod till.

Hade han inte på sistone till och med försökt att ge sig på Gebhardt, patron Grubb, när han såg, att han tog bodhandeln ifrån honom? Hur det var ville han nog inte alldeles bli av med den ändå, det var så mycket annat den drog med sig, som han inte beräknat. Ingenstans gjorde man upp skogsaffärerna så fort och bra som över stopet inne i bondkammarn, sedan han prutat av lagom på mjölet och saltet därute i boden först. Men när bönderna, nyktra och välförsedda, körde hem från Gebhardten, togo de inte omvägen in till patron Grubb för att sälja skog inte. Han hade kommit under fund med det litet för sent, men nu sökte han med list och knep få sina gamla kunder tillbaka.

När inte det hjälpte, tog han till andra medel. Var det inte Grubben, som så när lurat Gebhardt på en hel finnskuta med råg och smör och som köpte upp alla skinnena på sista lappmarknan? Var han kom åt lockade och tubbade han varor från den andre för att han skulle bli ställd i förlägenhet, och till slut sökte han till och med komma åt hans gamla handelsrättigheter för ett litet formfels skull. Det var då Gebhardten kom under fund med det, som Mats äntligen fick honom med sig till kamp mot Grubben.

— Den sakramentskade fähunden, ska han på min gamla snusbod nu också! Den fanns, när far hans ännu gick med bettlarpåsen efter vägarna å nog ska den väl stå min tid ut, muttrade Gebhardt förargad, medan röktapparna från långpipan kommo knollriga och runda som vredgade kerubanleten.

— Ja, farbror får allt ge mej fria händer mot patron Grubb, sade Mats. Ni, som älskar redlighet i handel och vandel, kan int gå i tvespann me en tocken. Här blir inget sunt affärsliv i bygden, förrn allt hans smussel dras fram i ljuset.

— Du tör ha rätt, sade då gammelpatron eftersinnande, fast konstigt ä de. Förr räckte brötbetan till för både en å två, men nu ska prompt var å en ha hela kakan för sej. Vi ha kunnat samsas förut vid de här torget, bå bönder å handelsmän. Men nu äter den ene den andre, tills de ingenting blir kvar av hela kalaset.

— De går så, när en blir för storrummig å för bred i käften, sade Mats. De ä Grubben, som slukat i sej hela bygden. De ä på tiden, att han får någe mot aptiten nu.

— Jaja, gör som du finner bäst, du, som ä ung å förstår de nya, suckade Gebhardt undergivet. Men dra mej bara inte ut i för många vidlyftigheter me skog å elände.

— De ä int lätt å säja knipa utan att ta ihop slipa, skrattade Mats å de ä int gott att veta, var en ska börja reda ut den här trollhärvan. Men ge mej ett lån på förtroende å säkerhet i min del av förtjänsten, så tror ja, att ja åtminstone har fått fatt på en nystända.

Och så kom det sig, att det verkligen var sant, att det delvis var patron Gebhardts pengar, som gingo till Tavleborna, fast genom Mats händer. Det var ju alltid en väg att hålla Grubben tillbaka, nödig efter skog som han var. Ty ännu fanns det kvar storskogar under Tavle by, som lockade genom sin närhet och den billiga transporten. Det var annat det än att få ge sig av uppåt finnskogarna, som Grubben tvangs till ibland numera.

Det var förresten underligt med det där skogsköpandet, det var som en smitta i det. Började man syssla med skogsarrenden och avverkningskontrakt, så kom det som en klåda i fingrarna till att själv skriva under och köpa. Man kunde ju inte undgå att se, hur lättförtjänta pengar det var. Bara ett penndrag hit och ett dit, så var man genast några tusen kronor rikare. Nog kunde det fresta den, som fått slita ont för var fattig styver i all sin dar.

Aldrig skulle Mats glömma den första tusenlappen han höll i sin hand, förvärvad på skogsaffärer. Det var en liten skogslott han köpt och sålt för en trävarupatron emellan en påse salt och en rentunga. Och lika lätt och kvickt som att väga upp saltet hade det gått. Den frasade, tusenlappen, rikt och stolt som när rikfruarna svassade in till Gebhardtens kalaser med styvaste atlas över krinolinen. Vid alla de pengar han haft hittills hade det klibbat fattiglukt och bondesvett, en doft av tung och ärlig möda. Men tusenlappen här, den var som en frisedel från arbetet.

Tankfullt satt han där och strök över den med handen, som ännu inte mist ärren efter ungdomsslitet. Några sådana här lappar till, och han vore fri att göra det han ville. Nog vore det så dags nu att låta gammal nedärvd fördom fara, om en skulle slå sig på storaffärer. Inte gick det då att räkna heder och ära efter styvervärde. Och nog kunde man väl köpa och sälja skog med lika stor ärlighet som man handlade med mjöl och gryn. En liten avans fick man ju ta, men man behövde ju inte just lura bönder för det.

Så satt han där och sökte lirka med sig. Hur det var, sutto barndomserfarenheterna hårt i, och han kunde inte tänka sig en affär med skog och jord utan knep och dolda fällor. Men det var också lockande att en gång pröva på, om man själv hörde till de enfaldiga, som föllo i fällorna eller till dem, som förstodo att vittja dem.

— Ska en rå på Grubben, den slipern, får en fäll lära sej knepena hans först, intalade han sig för att tysta en välbekant röst, som ville säga något annat.

Och med en sällsamt blandad känsla av spänning och obestämda samvetskval satsade han den nya tusenlappen, ännu styv och ovikt, på en ny skogsaffär. Han visste, att han kunde spelet nu och skulle ta hem vinsten. Men bakom Gebhardtens rygg fick det ske, han var ju gammalaktig av sig i det mesta.

Så kom det sig, att Mats på några månader bara kommit sig in i stora affärer med jord och skog. Sin skuld till Gebhardt hade han redan betalt. Och fast han lånat ut betydliga summor av sparslanten sin till Tavlebönderna, så hade den ändå stigit till det fyrdubbla, han visste själv knappast hur. Vad han visste var bara, att för varje lyckad affär växte hungern efter mer.

Men ibland kom det som sagt på honom en undran, vart han ville med allt detta. Frihet — men vad ifrån? Han visste det nog, men han ville inte veta det — aldrig hade han känt sig bunden förrän den dag, då han fick veta, att Anna-Greta åter gick fri. Men vilken frihet kunde skänka honom henne tillbaka? Mellan dem stod mer än det, som gick att köpa fritt med pengar. Han visste, att han inte handlade rätt mot Lova. Gick hon inte här var dag och undrade så smått, när han skulle låta lysa ut för dem. Vad hade de att vänta på, rejält och bärgat folk som de? Utstyrseln hade hon haft färdig nu i tio år snart, Lova. Allt, som hon själv spunnit och vävt i prästgården, låg skinande silverblankt och sammanviket med goluktsgräs mellan vecken i dragkistan till reds för den rätte. Och nu när han äntligen kommit, vad behövde de så gå där och tjäna längre för varandra?

Mats tyckte, att hon hade rätt. Han kunde själv i stilla stunder gripas av en längtan efter det egna hemmets helgade fristad, efter det oåterkalleligt avgjorda i ett äktenskap. Därinne borde väl alla tvivel och all dunkel längtan kvävas och dö. Den heliga eden inför altaret skulle med sin svärdsklinga hugga av det förgångna som en död lem.

Men så mindes han — var då allting avgjort med det? Anna-Greta, hon hade brutit själva vigseleden, hon, hade lupit bort från en kyrkovigd make, hade tagit igen sig och sitt. Tänk, att också det kunde gå! Då fanns det ju ingen räddning eller säkerhet ens där.

Det fanns nog intet färdigt eller visst i detta ovissa människoliv. Men en frihet fanns det, mörk och farlig, för den, som rådde med att vara utan både Gud och fruktan. En sådan frihet som den osaliga på myrens botten hade.

Den friheten var väl inte för honom, kedjad fast i fädernearvets tunga fjättrar av gudstro och ordfast loven.

Men längst inne i en hemlig plats av sitt hjärta hade han liksom en grön fläck, en gungande, doftande tuvmark, där han stundom slapp att vara människa och bara fick vara ett själlöst, ansvarslöst väsen, som levde sitt korta jordberusade liv som han ville. Ditin måste han ibland för att härda ut.

Varken bunden eller fri gick han så och stred i ovisshet med sig själv. Och som ett rus och en bedövning för att glömma tog han till affärsspelets spänning och hets.

— — —

Så satt han åter en regnig novemberkväll i tungsint grubbel över sina papper. Framför sig hade han en gammal karta över Tavle by med de nya ägorna utprickade i rött. Det var nästan idel myrmarker, som han fått för en spottstyver. Runt om myren sträckte de sig som en kedja, en efter en hade länkarna knutit sig till varann. Nu fattades snart bara låset, Grubbens gamla vanvårdade nyodling uppe i ena hörnet.

Vad skulle han så med detta, vad var det han ville stänga in och behålla? Inne i kedjan låg ju bara vintermyren som ett tomt hål, ouppodlad och värdelös. Gyttja och svart vatten var vad han fångat på den affären. Tänk, om Lova visste, att han satte sina sparpengar i sådant! Det var ingen bank, som gav god ränta, det.

Nå, en och annan hemlighet fick en ju ha också för den, som en skulle dela äkta huvudkudde med. Som nu detta med träskärningen.

Under de första dagarna av hans friartid, då han satt där inne i Lovas kammare så förnöjd över att ha fått hem och omvårdnad, då allting liksom töade upp inom honom och ville ta sig ett vackert uttryck, hade han åter tagit upp sin och faderns gamla konst. Visst hade han försökt förut ibland också under nödens och ensamhetens dagar. Men det var som om handen vägrat lyda alltsedan den dag han kastat brudgåvan sin till vittra. Allt det han tog vid blev valhänt och klumpigt som om han varit en nybörjare. Träet förblev trä, det vägrade att få form och liv.

Men i det milda ljuset från Lovas aftonlampa blommade åter det torra virket upp under hans hand. Rosor och blad slingrade sig som förr frodigt upp efter linfästen och lokar, svarta drakar sprutade etter mot varann med eldröda kluvna tungor. Alla livets färger slogo upp som lågor i blått och grönt och gyllenrött, skuggade med svart och grått, för att tolka det han gått igenom av glädje och sorg. Aldrig hade han känt en sådan glädje vid sin hands böjlighet och lydnad. Det var som en lättnad från många års hemligt inre tryck att få detta utsagt på det enda vis han kunde uttrycka det. Den som har ont efter orden får ta till annat tal. Inte ens den, som är född med tunghäfta, kan tiga med allt sitt.

Därför tog det som ett hugg i bröstet den dag, då han såg, hur ringa Lova skattade fästmansgåvorna han gjort henne. Från prästgården hade hon sin egen uppfattning om tingens beskaffenhet och värde. Hon visste att uppskatta gott linne och gediget silver, hon kände skillnaden på allt som var fint eller inte och gav var sak dess rätta namn. För henne var träet trä, om det också bar gyllene blommor och blad. Tocke där gammalt bondskräp, det slängde de på logarna hemma i hennes farshem, så snart en kunde få köpemöbler och färdig grannlåt. Vem satte såna fästen på spinnrockarna nu? Och inte ville hon fara till bröllops med tocken loka över hästkraken, så den skulle skena in genom kyrkdörren med dem till spott och spe för folk.

Nej, tacka visste hon, om Jonsson friat till henne med en guldring eller nickelservisen ute från patronens bod. Då hade en då någonting att visa unghönsen därute på stan, som redan börjat skälla henne gamstinta.

Men bondlokar och linfästen, skulle det nu också vara något att presenta en stadsmamsell? Inte kunde hon läsa ut allt det, som Mats ville förtro henne med sin anspråkslösa konst. Rosor med stingande taggar, drakars spyor av bittert och ont, ensamhetens långa gråa ränder och sorgens djupsvarta bottenfärg, allt det han hittills genomlevat i sin fattiga tillvaro. Och nuets milda lek med blom och blad över pärlgrå botten, mjuk som den gråa färgen i hennes hemmavävda vardagsklänning.

Det dröjde inte länge om, förrän Mats såg, att vängåvorna hans inte aktades högt, fast han lagt ner så mycket i dem. Högre än hans vackraste arbete skattade Lova en simpel köpegåva där utifrån boden.

Så hade han upphört med sin träskärning vid fästmöns aftonlampa utan att hon med ett ord låtsats om, att hon märkt det. Men om kvällarna, när han var sig själv i bonderocken, tog han ofta till kniv och trä för att förströ sig. Vackra skålar och vribullar av björkrot, skedar med kulor i och mycket annat gjorde han, snabb och lätt på handen som han var. Inte skulle väl Lova vilja gagna dem att äta ur ens i vardagslag, men till gräddtråg och ostskålar kunde de väl duga.

Men på sista tiden, då sinnet åter känts förstämt och oroligt, var det något annat, som börjat växa upp under händerna på honom. Små figurer av trä med försök till mänsklig form och mänskliga drag. Fast här var inte handen så säker längre. Tafatt och fumlande arbetade den sig fram genom det motsträviga, oböjliga materialet, som inte ville foga sig efter tanken. Stela och kantiga som han själv blevo de människobilder han ville forma. Det var något rörande, halvt djuriskt i deras ofullgångna skapnad. Som i vånda sökte de kämpa sig fram ur det hårda, okänsliga träet. Men hur de arbetade för att komma loss och bli fria, ville lemmar och drag styvna till och följa fibrernas obevekligt raka gång.

Till slut upphörde Mats att söka göra människobilder. I stället lät han det bli, vad det ville till — varelser med luden kropp av djur och människa, ett med den grund de utgått ur. Och ur alla dessa underliga varelser växte det slutligen ut en enda, som lyckades få ett säreget liv. En kvinnokropp med ett halvfärdigt ansikte, som tycktes både le och gråta. Svajande vida kjolar föllo från de slanka höfterna. Nerom kjolen stack något ut, som närmast liknade en granruska. Nej, en rävsvans var det, yvig och mjuk som en plym. Den snodde sig hårt om anklarna som en tillknäppt fotboja. Hon som ingen kunnat fånga växte fram under hans händer under en ensam och längtansfull timma. Och det var med både lust och kval han satte kniven i henne för att sarga och rista henne, tills hon blev som han ville.

Den dockan bar han sedan med sig i rockfickan, vart han gick, hon var inte längre än hans handflata. En dag råkade Lova till att se henne och ropade:

— Jämmerligen, Mats, va har du där för ett åkerspöke?

Då log han ansträngt och skuldmedvetet och svarade hastigt:

— Den? Hon ger lycka i affärer, vetja.

Det var något som Lova begrep, och så fick han då ha sin docka i fred. Också nu hade han den hos sig i fickan, där han satt och funderade över sin karta. Det var fråga om ännu en affär. Skulle han byta till sig Kall Kalls myrgärda också, då vore kedjan sluten, så när som på låset. Tankfullt drog han upp den lilla trädockan och lade den på kartan. Hon täckte hela vintermyren med sina yviga kjolar.

— Jaså, de ä dej ja vill fånga, sade han för sig själv med grumlig röst.

Då hörde han steg därute i långfarstun, som ledde till innerkontoret, och stoppade hastigt ner sin barnsliga leksak. Vem kunde det väl vara, som kom så sent? Kanske var det den där rödhårige Karl-Anton, som kom igen med rall och skvaller om Anna-Greta till tack för ett nytt ficklån. Han hade jämt så mycket att komma med. Om hur hon rände med mor sin ut i bygden på sjukbesök som det hette. Men nog begrep man, varför en sådan ung och vacker kvinna mest hölls på vägarna. Jojo, så gick det till slut med den, som sprang från allt det lag och kristligt samvete bjöd. Men en god och len hand till att bota sjuka skulle hon ha.

Nej, han gitte inte höra mer av den sorten nu. Vad angick honom Anna-Greta och hennes äventyr? Det bragte bara tanken på det, som skulle vara borta. Att glömma henne, när hon var en annans efter lag och rätt, det fick väl gå. Men var hon fal för den förste bäste, som han ville påstå, rödräven där, så varför inte lika gärna han själv som en annan? Det var inte kärlek längre han kände vid den tanken, intet av allt det veka och fina som kommit honom att skona henne i ungdomsåren. En grym och vild åtrå var det, som efterträtt den forna kärleken, en som ville äga utan skonsamhet. Därför bäst att slippa höra mer än man tålde. Från denna dag skulle han stänga sin dörr för Karl-Anton och inte släppa in honom mer.

Men just som han skulle lägga haspen på innerdörren stötte någon till den med all sin kraft och kom tumlande in över tröskeln. Då såg Mats, att det inte var den han trott utan Storgårds-Ejnar.

Fast han var knappast till att känna igen, där han stod. Den förr så fina stadsrocken var nersölad och sörjig ända upp till kragen, ansiktet var likblekt och fårat och de stillastående, blanka ögonen riktade sig mot Mats i en ångestfull fråga. Ejnar, fosterbrodern, stupfull och nersmord av mörka nattvägars smuts och dy, det var ingen glad syn. Då var han morskare att se på sist de träffats, när han stått där och skroderat på marknadstorget med händerna i fickorna, där Grubbens slantar pöste, och med guldberlockerna dinglande i klockkedjan. Nu fanns där ingen grannlåt på västen längre, och fickorna hängde slankiga och tomma. Något av bitterheten från det mötet ville ändå hänga i trots allt.

— Ejnar, va vill du här så dags? frågade därför Mats litet kort. In me dej i ljuset, så en får se på dej!

Och med uppbjudande av all sin kraft mera släpade än ledde han den druckne fram till soffan, där han föll ned, tungt som en säck. Bekymrad stod Mats där och såg ner på sin förre fosterbror. Var det verkligen så illa, kunde han ändå inte hålla sig från drickandet, fast han hettes ha kommit till gård och grund? Åhnej, så lätt gick det väl inte att lära gamla hundar sitta. Och den smak kärlet fått, ville det gärna behålla. Ejnar stank brännvin, han, om han så hälldes full med sötmjölk. Nog kunde man bli både översiggiven och arg att se Stor-Anders son på detta viset!

Men ändå var det något så ömkligt och nästan barnsligt hjälplöst över den smutsige fyllbulten, där han satt nerfallen i soffan, att hans förargelse vände sig i ömkan. Herreje, Storgårds-Ejnar, vem räknade med en tocken som med vuxet folk! Han, som slogs med truten mot väder och vind, tills han blev trött och somnade ifrån själva äventyret och farligheten! Vad hade han att ta till mot livets verkliga prövningar, som ödde bort sin förmåga på stora ord?

— Du skull ta på slut å sup, Ejnar, sade Mats vänligt. De val en varken mätt heller rik på.

Då tycktes Ejnar äntligen återfå målron. Ett halvt illmarigt, halvt förtvivlat grin flög över hans bleka ansikte.

— Din synd, o värld, besinna, sa Lars Jons, föll i dyngan, sluddrade han. Jojo, de ä så dags att besinna då. Hur kan de bli slut på de onda levernet, när de finns så mycke annat, som allri tycks ta slut. Grubben å hans fanstyg för exempel.

— Va menar du? sade Mats förvånad. Ja trodde, att du gått ur Grubbens tjänst för länge sen å var din egen nu. Du har ju tagi gården efter mor din säjs de.

Då blev Ejnar ändå mera till sig, det kom litet liv i hans döda ögon. Ovigt lutade han sig framåt och började i en högljudd viskning anförtro Mats sina bekymmer.

— Va hjälper de, halvsnyftade han, när en int’ ä fri ändå. Han har mej ju redan, ser du, å de ä värre, än om led’en hadde mej. Han kan man frälsas från av prästen men int från Grubben. Om int du kan hitt på hjälpen. Du lär ju vara en tocken där självhjälpare för Tavlebönderna numera.

Här tystnade Ejnar och såg förväntansfullt på Mats.

— Nå, ut me språke först då, Ejnar! uppmanade denne.

— De ä pappere där, vetja, stönade Ejnar, nu åter alldeles uppgiven av förtvivlan.

— Hocke papper?

— Papper som papper, bet Ejnar av, med den drucknes plötsliga misstänksamhet. Grubben, han har många papper, han, må du tro.

Då blev Mats ond.

— Nänä-du, din slingerbult, rent språk får de vara, röt han till och slog näven i bordet. Tror du ja ä en tocken där sparlåda bara, som vem som helst får nyckeln till? Nej, ömsesidigt förtroende fordras i affärer, de ä min lära de.

Den där nya och myndiga tonen hade Ejnar aldrig hört förr hos Mats. Han blev så häpen, att han nästan nyktrade till. Skyggt såg han på honom från sidan. Nu först såg han klädesrocken och kragen — herreligen, var detta verkligen Lill-Jonas Mats, han som suttit som inhysing i sopvrån deras, han, som Ejnar hunsat med och skickat i sina ärenden hela barndomstiden ut? Nu satt han här och var herre och slog näven i eget bord, medan Ejnar var den, som fick ta snubborna. Nänä, det gick nog kanske inte längre att bara kommendera och skicka, när man var nödd efter hjälp. Han fick ta det sakta och varligt som lusen på tjärustickan.

— Gullanligen, Mats, int ska du val så tvärarg, gnällde han järmesamt. Du å ja ha ju int samsats illa förr.

Då skämdes Mats litet för sin häftighet. Med Ejnar fick man inte ta det så görnoga.

— Nå, hur va de nu då? sade han vänligt och klappade barndomsvännen på axeln.

Den oväntade vänligheten tog Ejnar lika mycket som häftigheten nyss. Fyllan gick över i rörelse, och han grät och hickade om vartannat men fick slutligen fram ett slags bekännelse.

En sorglustig historia om supkalas och kort och bärsärkagång bland krogar och marknadstält och om ficklånen och vänskapsbevisen hos Grubben, som växte för var gång och rullade vidare och drogo andra med sig, tills det blev till ett skred, som inte lät sig hejdas. Tills det hängde där hotande över hans huvud färdigt att ramla ner när som helst och krossa både honom och gården.

Undersam satt Mats där och hörde på den bedrövliga historien. Så hjälpte det inte ens med ett gott arv i denna vanskliga värld. Gård och grund och pengar byggde inga säkra murar mot frestelser och svårigheter. Inte ens farsarvet av hedersam vandel tycktes ensamt hjälpa. Kanske det, när allt kom omkring, var han, den fattige och utplundrade uppfostringspojken, som ärvt det bästa av dem båda. Han hade fått det arv med sig, om vilket far hans brukat de orden:

»Han är min skatt och ädlaste del, mitt gods och arv, som aldrig slår fel.»

Han hade inte alltid aktat den skatten som sin högsta ägodel, tvärtom hade den mången gång känts mer som en tung och besvärlig börda. Men hur det var hade han inte kunnat undgå att ösa ur dess outtömliga förråd av fasta och visa ord för livet ändå. Och med det hade han räddat sig undan många fällor och försåt.

Därför var det han, Lill-Mats, som fått vaka över den andre och gården hans redan i ungdomen. Men hur det var hade han lagt ansvaret ifrån sig och gått sin väg. Och så hade storvargen smugit sig inpå stuguknuten och kastat sig över Storgårds-Ejnar. Han kände som hade han en dunkel skuld i att det fått ske.

— Du skulle låta de starka vara, sade han åter, i sin rådvillhet om vad han skulle säga. Du har ju hustru å barn nu, Ejnar.

— Beda, ja, Beda, kved Ejnar, alldeles tillintetgjord. En ängel ä hon, en Herrans ängel, ljus å liten! Å pojken sen, finare klaröga har då ingen sett, han ska int bli som far, han. Å som hon bett mej att ta förnuft å mor me! Skamord fick dem till svar. Å i dag tiggde hon mej, Beda, om att stanna hemma, hon hängde sej på kärran. Då lyfte ja piskan å slog na över handen. En gång, en enda, men de slage slår mej tillbaka som vore de tusen slag!

Bestört såg Mats på honom, så illa hade han knappt trott, att det var. Var detta verkligen Ejnar, barndomskamraten, vänlig och godmodig nog under allt sitt övermod, han, som inte kunnat göra en fluga för när i verkligheten. Och nu slog han hustrun och förödde hemmet deras som en galning. Åter kom ett av fars slagord för honom. Den versen hade han själv fått över sig en gång, tung som en slägga, när Grubben hällt honom full med bjudbrännvin en gång i barndomsdagarna. Då fick han först stryk med sopskaftet, och när han nyktrat till sig, höll far en lång och skakande predikan över dryckenskapslasten, som slutade med följande dunderkläm:

»En drucken man, rusgalen är han, han slår sin hustru och vänner, kort förspiller, slägt förviller. För sanning jag det finner.»

Men Ejnar fortfor ynkligt:

— Ja, ja tog till piskan, de ä sant nog, men ingen vet, va som piska mej. Tanken på de, som skulle komma, å nu ä de änteligen kommet.

— Va då? Mats började åter bli otålig inför den andres slingrande och omständliga berättelse.

Då lutade sig Ejnar ännu närmare honom, och det han trodde vara en viskning blev nästan till ett skrik.

— Grubben va de, som sände bud på mej till sist. Å nu ville han ha den, nu ville han ha storskogen!

— Den skogen ä ju mor dins, har ja hört, sade Mats tveksamt.

— Ja, men pappere ä hans.

Jaså, voro de där nu igen. Mats tyckte, att de bara gingo i ring med sina frågor och svar.

— Hocke papper? sade han åter otåligt.

— De me namne på, vetja, väste Ejnar.

— Vems namn?

— Mors namn, begriper du fäll.

— Nå, om hon har skrivit bort sej för dej, så kan fäll inte du hjälpa de, tyckte Mats. Han begrep fortfarande inte ett ord.

— Tok som du är, for Ejnar ut, de ä ju ja, som skrivit, vetja.

Äntligen gick det upp ett ljus för Mats, äntligen trodde han sig förstå, vad det var som Ejnar hade så svårt att komma fram med. Men kunde det verkligen vara möjligt — Stor-Anders son en simpel förfalskare? Nog var det väl i god tro han skrivit mor sins namn.

— Herreminje, Ejnar, vet du, va du gjort? fick han till slut fram. Vet du, att sånt kan gå på friheten, de?

— Jo, nu vet ja de nog, stortjöt Ejnar, som nu lät det sista av manligheten fara. Men då! Inte va de just så illa ment, inte: Grubben la ut de så bra å skrev allting för mej å nu säjer han annat. På häkte skulle ja komma, om han int fick ta på hugga. Nog vet en, hur storen tröj lave småen!

— Nå, va svar fick han då? frågade Mats bestört.

— Fanns de mer än ett? snäste Ejnar vresigt. Tror du en obedd går i häkte me fars namn, om en möjligen kan slippa? Ja lät en komma å plocka sej några mastträd borti utskogen, när de lät som värst.

— Jamen, de ä ju — stöld, höll Mats på att säga, men höll ordet inne. Den andre verkade ju oansvarig som ett barn, där han satt försupen och förgråten, men öppenhjärtig och förtroendefull.

— De va ju gott å väl, fortfor Ejnar obekymrad, om int mor hadde tagi så illa vi sej.

— Vet hon om de, sade Mats häpen.

— Jajamen, hon såg de själv, nickade Ejnar. De va en dag för lite sen bortvi utängen. Dem hadd tagi sej ditfram, skamtokarna där, fast ja hadd förbjudi de — skogen ä ju stor nog ändå. Hon va där för att plocka grönt till sjuksoppan sin. Då kom hon åt att se, hur dom högg ner storgran där bortvi ängshörne — hon ha liksom trott, att vittra bodde där på de sista.

— Nå, hur gick de då? — Mats kunde nog ungefär tänka sig, hur det gick den, som rörde mor Britas storskog.

— Hon vart vit som ett lakan å flög på förhuggarn me en granruska. — Ut me er, rackarpack å skogstjuvar! skrek hon å slog till karn i ansiktet, så han vart rent ifrån sej. — Hocken har lovt dej att ta bort vitterstugan min?

De ha son eran, ungbonn, svarte karn ilsket å strök sej om nosen, han va röprickig som efter ettermyror i synen. Han har sålt bort skogslotten här åt patron Grubb, å fan ska ta dej, kärring, om du lägger tassarna emellan!

Då va de mors tur att bli till sej. Vitare än nysnö vart hon å tog sej åt hjärtat å sjönk ihop på mossan. Dem fick ta å bära na bort till gamstugan, där hon ä på undantag, å sen den dan ha hon vari liggen. De ä sen dess samvetet har kvalt mej så svårt, slutade Ejnar tvärt.

— Nå, va har du gjort för att sona de, då? frågade Mats bistert.

— Gjort — va ska den göra, som sitter i trampsaxen — trampa å skrika förstås, men int kommer en loss me de. Varken till heller från har ja kunnat göra. Men Grubbens karar, de går där som förr var dag å hugger på skogen vår. Å de ska mor, stackare, höra. De gå där ända in på knutarna, nu, å för vart hugg stönar hon, som toge det i hjärtat. Hugg mej, hugg mej, kvider hon å gömmer huvudet under kudden, säjer Anna-Greta.

— Men att hon finner sej på längden i tocke övervåld, sade Mats så tagen av berättelsen, att han inte ens lystrade till Anna-Gretas namn. Så olikt var det mor Brita att gömma huvudet för någon och be om nådehugget.

— Hon gissar fäll, hur de ä fatt, å vill int göra sak mot son sin. Ont har ja gjort mor för alt de goda hon velat göra, sade Ejnar, grön av bondånger och självförakt. — Fast de va ju för mor ja egenteligen gjorde detta sista, hon har ju vari mest rädd om namne sitt å talet bland folk i all sin dar.

Ja, nog var det sant. Men det underliga var, att den, som brydde sig mer om människor än om samvetet, den fick som värst otalt med dem. Hon hade lärt barnen sina, mor Brita, att dölja och gömma sitt under den yttre hedern i stället för att ta ett öppet ansvar för sina handlingar. Men av svek och lönskaläge föddes lögn och skam i ljusan dag. Så hade det gått som det gjorde med den ena som den andra.

— Ja, nu vet ja mej int nån levandes råd, tyckte Ejnar till slut. Int får mor dö för mej på ett sånt vis, å int får pojkstackarn min ha en far, som ä på häkte. Men de ena får fäll ske, om de andra ska slippas, ifall int du vet på bättre råd.

Precis som förr var det, alltid var det Mats, som skulle finna på råd, när Ejnar fördärvat sig på leken.

— Hur mycke har du skrive bort dej för? frågade Mats strängt. Han hörde själv, att hans röst liknade faderns.

— Ja, säj de, sade Ejnar fundersamt — det var i alla fall som om sinnet lättnat betydligt nu, sedan han väl fått tala ut. Branog mycke tör de fäll vara, Grubben vet nog besked, han.

Vad det var likt Ejnar att ta det så lättvindigt med sig och sitt! Ett tag i fickan bara, tills den var tom en dag och ingen fanns, som fyllde den — då först fick eftertanke och besinning komma. Så mycket kunde man ju förstå, att inte kunde han reda upp detta på egen hand.

Nej, Mats fick väl ge sig själv till Grubben först som sist och se till att komma till tals med honom i Ejnars sak. Inte var han väl så angelägen om att rädda mor Britas storskog för att skona livhanken hennes. Därtill satt barndomsagget alltför hårt i ännu, alltsedan den dag han suttit på grytbänken hos henne och fått lördagssmörgåsen sin utan topp som de andra fingo. Hon kunde gärna ligga som hon bäddat det för sig, i nässelhögen. Men för den slarvern Ejnar, som trots sitt skrävel innerst var en godhjärtad tok, och för hustrun och barnet fick han väl fresta på. Och fast han inte riktigt ville erkänna det även för Anna-Gretas skull. Hur hon än var, vad som nu var sant — inte skulle hon sakna sitt sista stöd i denna hårda värld, om han kunde hjälpa det.

Ja har ju sparslanten min, kanske den räcker, tänkte Mats.

Men högt sade han bara:

— Ja får fäll gå till patron Grubb då å höra mej för, då du vet så dålig besked. Kanske låter han de falska köpet gå tillbakas.

— Inte utan pengar, sade Ejnar försiktigt. — Han visste nog, vad det glunkades om Mats, om att han skulle vara riktigt uppe i smöret nu. Men han hettes också kunna hålla på slanten som far sin.

— De blir fäll nån råd me de, sade Mats kort.

Då förstod Ejnar, att Mats på allvar ville hjälpa honom, och hans förtjusning kände inga gränser.

— Ja, se de ä då för sanning så, att gamkvasten, han tar bort lorten ur springorna bäst, halvgrät han, på nytt rörd till tårar, och hängde sig om halsen på Mats, tung och våt som en blöt havresäck.

Vänligt men bestämt befriade sig Mats från det kärvänliga famntaget.

— Seså, du får se till att komma till sängs nu, sade han lugnt. För i natt sover du hos mej, å i morron får du skjuss me Långsjö-Olle, som ska vägen din förbi. Resten sköter ja.

Och när Ejnar ändå ville bryta ut i nya tacksägelser, avbröt han honom med ett:

— Tacken får du ge sen, om de blir någe att tacka för. De ä mest för far din ja gör de ja gör, ska du veta. Där har ja en gammal hedersskuld, som allri blir nog betald.

— — — —

Och så gick då Mats den svåra vägen till Grubben för att be om nåd för Storgårds-Ejnar. Han insåg, att den inte skulle bli lätt att få, och hade under en lång och sömnlös natt förgäves grubblat på, var han skulle börja. Till slut beslöt han låta slumpen råda.

Det var full dag, när han trädde utanför dörren till sitt kontor, men ändå var det något tungt och mörkt över den. En kall novemberdag utan ljusning och lyftning, försänkt i sin egen tyngd. Hårt slöt den sig kring den lilla staden likt en grå järnmur. Husen sågo mera tillstängda ut än annars, vart och ett var som en sluten värld för sig, dit ingen slapp in obedd. Men över vart och ett steg middagsröken upp som vanligt och folket rörde sig därinne i sina dagliga sysslor. En vardag bland tusen andra, full av många små plikter, under den kommande vinterns slagskugga.

En svår plikt var det han själv skulle fullgöra i dag. Plikten mot den döde välgöraren, mot den jord han brukat och sått. Och mot henne, barndomsvännen. Det var tungt att tänka sig, att hon kanske skulle slita ont och lida brist, om de fingo gå ifrån gården. Anna-Greta, den stolta och övermodiga i pigtjänst hos andra — nej, den tanken orkade han inte tänka till slut. Som förlupen hustru fick hon väl intet understöd från mannen heller, utan berodde helt av Ejnar, den slarvern.

All den vanvettiga längtan och åtrå han åter kämpat mot den sista tiden hade försvunnit inför detta nya bekymmer, tyckte han. Kvar var blott en broderlig medömkan och oro, färglös och grå som dagen själv, utan egna önskningar och begär. Anna-Greta var än en gång som förr den lilla hjälplösa och mörkrädda flickan i barndomens trollskog. Inte skulle hon behöva lida nöd, det var allt, vad han visste. Men själv skulle han aldrig möta henne mer utan stå vid givet ord och löfte och söka ersättning i en mans nyttiga gärning.

Och den skulle på allvar börja i dag i närkamp med Grubben. Frågan var bara, från vilken sida angreppet bäst skulle ta.

För att ta sig ännu litet tid och riktigt samla sig till attacken, tog han en omväg ner bortemot hamnen. Därnere låg älven, grå och glanslös som bly, och nere i strömfåran rasslade den första vinterisen. Det lät som om någon svagt skramlat med en kedja. På ytan var allt lugnat och trögt.

Men nere vid Grubbens såg var alltjämt liv och rörelse. Där rann timret i en oavlåtlig ström uppför uppfordringsbanorna, och arbetarna sprungo som myror om varann nere i brädgården. Måtro, man hade brått nu för sista utskeppningen innan älven lade sig. Långt ut över den tysta staden hördes väsandet av kap- och klyvtrissor, dånandet av hjul och skramlet av kättingar, vilka rasslade och föllo likt fångkedjor, som knäpptes och åter löstes. Ända uppifrån brännugnen och ner till klyvverket i den mörka och fuktiga bottenvåningen under jorden genljöd det av liv. Det var som en väldig orkester av arbetsljud, där storramen brummade i basen och kanttrissan gnällde och skrek i den högsta diskant. En frisk doft av fuktigt trä och kåda strömmade ut ifrån sågbacken och från brädgårdens stabbar.

Ståtlig och imponerande var den, där den låg, Grubbens såg, det måste man säga, något storartat i sitt slag. Lycka och välstånd kunde den mala fram, men levande människor kunde den också tugga. Och under Grubbens hand måste den mala lidande och förtryck åt de många små och stumma. Rent omänskligt hårt hettes han driva sina arbetare. Sant var åtminstone, att han tog dem till sig i barnaåren redan vid den stora sommarsågningen till en dryg tio timmars arbetsdag för en dagslön av några ören över tolvskillingen. Och allteftersom de växte upp skulle de sedan fostras till att pressa ut den mesta möjliga arbetskraft ur sin fattiga lekamen vid klyvverk och kantverk, vid plankbord och schevugn. Han hade börjat fostra sig lydiga slavar redan från barnsben, Stor-Grubben. Hur det var, så hade väl bönderna och bondsönerna han fått på köpet med timret, alltför mycket levande frihetskänsla i sig ännu. De hade inte riktigt lärt sig än, att maskinen var för mer än människan.

Men åt sin herre torde väl människokvarnen där bara mala rena guldet. Inte kunde det väl vara sant, det som hade viskats, att den tidtals gått med förlust och att det till och med varit tal om att sätta hela härligheten på aktier. Det kunde ju inte vara möjligt med allt detta gyllene timmer, som rann in i gapet på den utan uppehåll och spyddes ut igen på den andra sidan för att stabbläggas ute i brädgården? Det måste ju bli en guldlast, som hette duga till att frakta ut i världen på Grubbens skutor. En oerhörd kraft och makt låg det i detta nya, som så kallt och likgiltigt förbrukade många gamla livsvärden, det förstod Mats.

Och nu tänkte han ge sig i nävkamp med storbjässen, som rådde över allt detta. Ett offer skulle han söka rycka ur klorna på honom. Det kunde väl inte bli mer än en utgång på den striden. Men fresta på skulle han ändå. Och liksom för att övervinna sin inre tvekan, vände han tvärt och började gå tillbaka upp i staden mot patron Grubbs hus.

Han tog Bastugatan, som var genast. Den gatan var han känd på, fast han sällan gick den numera. Och ändå var det inte så länge sedan han dagligen smugit fram där mellan husraderna som en förvuxen och beklämd fattigskolpojke, medan stadsbarnen kastade speglosor på hans rygg.

Där var han nu redan nere vid tvärgränden till Grubbens hus. Han mindes, hur han alltid brukat stanna där och knyta en sträv och förfrusen ynglinganäve i skydd av byxfickan, i det han mumlade för sig själv: De tör fäll komma din dag me. Var det den dagen, som skulle vara inne nu, så blev den nog inte så farlig för Grubben kanske. Där låg det lika ljust och stort som förr, hans hus, med sina blänkande fönsterrader och bredde ut sig vid torget bland de små låga krämarhusen. Var det verkligen någon sanning i det där pratet om ett inre förfall, så syntes det då åtminstone inte i det yttre. Det låg där så fast rotat och stabilt, så tryggt ock orubbat som en väldig och ointaglig borg, tycktes det. Han var inte lika säker som under pojkåren nu på att kunna storma den fästningen. Med ett litet ömkande leende tänkte han på, hur hett han drömt om detta första stormanlopp ner igenom finngränden. Och nu, när han var på väg till sitt första riktiga nappatag med storrövarn där, kändes det mer kusligt än festligt, tyckte han.

— Nå, ingen rädder här, sa bonn, sprang för haren, sade han till slut högt för att skämma ut sig själv för sin oväntade klenmodighet och klev så med långa, beslutsamma steg nedför gränden.

Utanför patron Grubbs port hade han så när blivit kullkörd av ett ekipage med två granna parhästar framför, som hastigt svängde in från nästa tvärgata. Modden yrde om hästhovarna och en stor lerkoka flög upp och slog till Mats mitt i pannan. Häpen och bestört ryggade han tillbaka. Då såg han, att det var Grubbens fru, som satt där, stelt uppsträckt på vagnssätet, medan äldsta dottern självsvåldigt lutade sig bakåt mot dynorna. Utan att se varken åt höger eller vänster och utan att bekymra sig om vem det var, som så när blivit överkörd, åkte de båda damerna i en vid sväng fram till porten.

Då kände Mats, att en ny och iskall beslutsamhet och vrede steg honom i halsen och att varje rest av den hatfyllda respekt han trots allt sedan barndomen hyst för Grubben och allt det, som var hans, plötsligt och för alltid försvann. Nej, det fick vara slut nu med att trampa folk som smuts under hästhovarna, det var inte sådana tider nu. Beslutsamt steg han in i butiken.

Därinne var halvmörkt och nästan folktomt. Förstulet såg han sig omkring — jojo, här åtminstone var då inte allt som det skulle. Så gott han kunde se i skumrasket fanns det mycket, som tydde på slarv och förfall. Som nu detta bara med belysningen — nu till dags skulle det ju vara stora oljelampor, som lyste upp i var vrå. Hur mycket fusk och oordning kunde inte dölja sig i detta halvmörker. Här fattades tydligen en ordnande hand och ett seende öga. Jaja, patronen kunde ju inte räcka till för allt. Men inte var det mycket kvar av hans barndoms underland i denna mörka, snuskiga bod med halvtomma hyllor och säckar, indränkt av brännvinsstank och smorläderslukt. Nog syntes det, att Grubben inte fick mycken tid över till minuthandeln för storaffärerna sina.

Han skulle just till att fråga efter patronen, då kontorsdörren öppnades och denne själv tittade ut. I handen höll han ett papper, det såg ut som ett utrikesbrev. Mats såg, att han tagit sig litet för mycket till bästa, ansiktet var rödbrusigt och flammigt, och ögonen irrade oroligt hit och dit.

— Ett ord, patron, sade han och klev djärvt innanför disken.

— Vaba? svarte Grubben och satte ögonen stint i honom. Hocken ä du, som nöjer dej me ett ord bara, dem flesta vill ha mer av Grubben numer. Jaså, de ä självaste Mats Jonsson, storhandlarn. Ja, ursäkta duandet, men se de va gamla vanan. Nå, stig in då, tocke storfrämmande törs en väl inte ta emot ute i bo’n.

Med klappande hjärta steg Mats in i det allra heligaste. De gingo genom flera rum, där bokhållarna sutto böjda över sina böcker. Grubben hade fler än ett kontor, han, måtro, efter graden och hemligheterna i affärerna. Hela längan efter tvärgatan i bottenvåningen nyttjade han till kontorsbruk. — Längst inne dvaldes han själv i majestätisk ensamhet. Det skulle mer än lås och nyckel till för att få upp den dörren, om man inte hade lösenordet. Och ändå fanns det ännu något innanför detta innerkontor. Det var den beryktade bondkammaren, där många av de viktigaste affärerna uppgjordes.

Mats, han bar herrerock nu, han fick stanna på innerkontoret. Men dörren stod öppen ditin till bondkammarn, som om någon nyss gått ut därifrån. Nyfiket sneglade Mats ditin, det var längesedan han varit där nu. Därinne var mörkt och tyst som i graven, men ändå tyckte han, att det tassade och viskade därinne av många olika steg och röster. Det var där de hamnat till slut, de, som råkat i Grubbens klor, till den stora slutuppgörelsen. Därinne hade far hans stått en gång och svettats blod, medan han tiggde om anstånd med skulden sin. Och där hade kanske Ejnar fällt tårar över sina dårskaper också.

Vid den tanken for åter den iskalla, beslutsamma ilningen genom Mats.

Snart ska det inte fler ditin, tänkte han. Nu du, Stor-Grubb, ska vi till att brottas om bondsjälarna dina!

Och kallt och prövande som om det verkligen gällt en brottarkamp tog han sin fiende i skärskådande. Då såg han, att Grubben åldrats betydligt på dessa senaste år. Ansiktet hade fårats och gubbnat till, dragen hade blivit tyngre och slappare. Men var det tänkbart annat efter all fyllan, det sades, att patron Grubb blev allt svårare med att dricka. Det var väl det, som gjorde, att handen, som höll i det där brevet, darrade så. Aldrig hade han tänkt sig en darrning i den handen på den tiden den höll far hans om strupen med sitt järngrepp.

Grubben hade varit hans barndoms skräckgud, en bibelns Moloch av järn och sten, fuktad av offerblod och ångestsvett. Som han nu satt här och synade honom i enrum som man mot man såg han, att kolossen hade lerfötter. En människa var han som alla andra, böjd under förvandlingens lag. Tungt satt han där vid bordet och stirrade ned framför sig, det var som om han alldeles glömt Mats.

Vad tänkte han månne på? På det där brevet kanske? Det var visst inte bara glatt, det utrikesbrevet, det hade sorgkanter.

Ännu mera skulle väl Mats blivit övertygad om att patron Grubb åldrats och börjat gå i barndomen, om han verkligen kunnat läsa hans tankar.

Det han satt där och darrade för var det oöppnade brevet han nyss fått med posten på ytterkontoret därute. Han visste, vem det var ifrån, han visste, att det rörde långlappflickan, att det rörde hans eget öde.

Skrock eller inte, så hade lappspöket där fört turen med sig till en tid. Först och främst hade hon själv varit en god affär. Följd av far sin och med den lille provisorn som impressario hade hon farit från stad till stad i utriket och tjänat grova pengar på sin längd och sin leende lustighet. Och hälften av förtjänsten hade regelbundet sänts hem till patron Grubb. Redan det var gott nog, det var som smörja på maskinen i rätt tid. Lagom mycket för att få den i gång igen utan gnissel i en kritisk stund.

Men det hade varit mer än så. Patron Grubb tycktes verkligen ha haft rätt i sina tankar om lyckan och dess nyckfulla natur. Så fort hjulet bara fått en liten knuff åt det rätta hållet igen, så började det strax snurra tillbaka till ny framgång. Han visste väl, vad han visste den gången — lappguld för tur med sig, det har den rätta magnetiska kraften till att dra annat guld till sig. Affärerna, som en tid hade dalat mot stillastående och tillbakagång, hade plötsligt fått ett oväntat uppsving. Skogar och timmer hade åter sökt sig till honom som av sig själva, långfingrarna kom han på, då de alltför oförskämt tullade kassan. Ännu ett sådant år av framgång och tur i allt, så skulle han alldeles ha hämtat sig från den föregående tidens förluster.

Men så på en gång hade det åter varit som om något tagit emot. Ute i affärslivet eller inom honom själv. Allt stod plötsligt stilla igen och vägde tveksamt mellan vinst eller förlust. Och hur han letade utom och inom sig, fann han inga nya utvägar längre. Det var som om något motat honom, vart han vände sig, något halt och klibbigt och undanvikande, någon dold fiende eller en hemlig makt.

Då kom han att tänka på långlappflickan igen och den tur hon fört med sig. Hon var slumpen, det oväntade, som en gång gripit in och löst alla svårigheter med ett enda, enkelt grepp. Men hon var också något mer. Hon var det oförklarliga och hemlighetsfulla, som behövs i allt mänskligt för att ge det jämvikt och stadga. Ty den, som inte har en levande Gud att lita till i sina svårigheter, den får skaffa sig en fetisch att vrida bönekvarnen med trollformlerna för. Något får man ha att sända välsignelserna och förbannelserna över, att ge ansvaret och skulden, när den egna kraften tryter.

Men intet är så grymt och nyckfullt i sin välvilja som en fetisch. Och den, som sätter sin lit till mänskligt kött och blod, den har det ju sämre ställt, än den, som litar sig till en död sten.

När det därför åter började sacka bakåt för Grubben, utan att han kunde upptäcka någon rimlig orsak till det, började han genast frukta, att det hänt hans lyckobringerska något.

Så länge hon lever och har hälsan, går det mig väl, men inte längre, tänkte han med en inrotad vidskepelses förvissning.

Och så hade han då med sista Tysklandsposten sänt ett brev till långlappflickans impressario och strängeligen ålagt honom att inte låta sin skyddsling något fattas i komfort och bekvämlighet.

Och nu hade det äntligen kommit, svaret. Han hade inte vågat öppna brevet än, men han anade, vad det innehöll. Hela dagen hade han gått och väntat detta olycksbud. Han hade anat det i varje motgång och förtretlighet, som plötsligt ramlat ner över honom. Han skulle just gå ut i boden och hämta sig en styrkare, innan han öppnade brevet och fick visshet, då Mats kom.

Nu satt han här och sökte ta sig tillsamman. Förgäves sökte han intala sig, att allt detta var dumt och ovärdigt skrock, att Stor-Grubben ännu var herre över sitt öde. Inte berodde han på en lappjänta och hennes fattiga liv. Den tanken var så löjlig, att man borde storskratta åt den. Och pengar kunde han ännu skaffa och timmer med — hade han inte storgårdspojkens marker att gå och plocka pinnarna på nu? Nog skulle han kunna hålla sina avtal och kontrakt till våren, och till dess fann han alltid på råd.

Nu hade han äntligen sansat sig så pass, att han kunde fråga Mats om hans ärende. Han såg inte ogärna, att han äntligen kom till tals med den uppkomlingen. Han hade börjat träffa på hans namn här och där i utmarkerna sina. Han köpte jord, och han köpte skog, och ibland råkade han köpa, det Grubben själv velat ha. Inte några stora bitar bevars, men väl valda. Det var på tiden, att han fick en varning att hålla fingrarna sina borta, så att han inte brände sig en vacker dag.

— Nå, va va de så om, frågade han inte ovänligt. Han hade ingen aning om, vad Mats kunde vilja.

— De ä om Storgårds-Ejnar, sade Mats med fast röst.

Men då blev Grubben riktigt vaken med ens.

— Jaså, den skrävlingen, går du med skickebud åt honom nu? Törs han int längre stick hit näsan själv? Jojo, de ä ett karfolk de, som heter duga.

— Ejnar kan bli bra nog, bet Mats av. — Han kände, hur vreden började stiga honom högre åt huvudet, men han ville inte bli för het. — — De ä int hans fel bara, att han sup å lev, dens fel ä de ock, som har narrat å lockat från första början. Nog vet en, var han först fick smaka på de starka redan i barndomsdagarna. Å har en sen bekymmer — —

— Som en bäddar får en ligga, sade Grubben trögt och grötigt, men ögonen hans började glöda med en stickande och olycksbådande glans. Han höll visst på att ilskna till han med.

— Storgårds-Ejnar, han har bäddat åt sej i myrstacken, han, fortfor han. De blir lite orolig sömn de å elaka drömmar. Men ingen har bett’en trampa dit.

Åhjo, nog va de en, som ba, ville Mats säga, men betvang sig. Först skulle han söka sig fram med lämpor.

— Ja, nu ä de, som de ä me de, svarade han undvikande, nu får en se till att rätta de, som fallerar. Patron förstår, att de gäller pappere där. Ejnar vill lösa in de nu.

— Vilket papper? — Patron Grubb började visst att strama till sig, tecknet på det var, att han tog till stadsspråket. — — Mina recepisser och accepisser är inga mellanhandspapper. Låt honom komma själv och göra upp saken.

— Jag har pengar å fullmakt, tog Mats i på nytt.

— Fullmakt — jo, jag tackar ja. Stora namn å stora ord, de ligger för Storgårds-Ejnar, de. Va ä de annars för papper, som de gäller som värst nu? Ejnar Andersson har många papper, han.

— De ä de, som de kom fel namn på, sade Mats försiktigt.

— Haha, hahaha — nu slog Grubben sig på knäna och skrattade högt. De kan man kalla nålfint uttryckt. De märks, att du har far dins gåvor att lägga ut de jordiska, de blir så fali oskyldigt å rart, så. Jaså, de kom dit av sej själv, namne där!

— Ja, ho kan säja, vem som förde pennan, bröt Mats bryskt av. De va kanske en, som höll i den å en annan, som styrde. Precis som när en gör paktum med halt’en där, ni vet.

Nu var han så utom sig av vrede, att han glömde att väga sitt tal. All hans inneboende bondska tröghet och försiktighet fingo plötsligt vika för det mångåriga hat, som äntligen tog sig luft. Det hade stigit honom åt huvudet som sjudhet, glödande ånga, tills trycket blev för starkt och orden plötsligt strömmade ur honom. Men ännu sökte han hålla det värsta tillbaka.

Men Grubben lät sig inte bekomma.

— Jaja, Ejnar från Andersagårn har fäll i så fall ärvt lusten att förskriva sej till tockna omänniskor av mor sin då, grinade han lett. Men allvarsammeligen talat, skall det branog me pengar till för att lösa någon från skrivet kontrakt me bå fan själv å me vanligt folk.

Han visste ännu inte riktigt, vart Mats ville komma. Förmodligen ville han bara begära uppskov med uppgörelsen, såsom de vanligen försökte i hans bondaffärer. För en så stor summa, som det här gällde, kunde han väl inte lägga kontant på bordet ändå? Men sannerligen drog han inte upp en tjock sedelbunt ur fickan, det såg inte ut att fattas mycket i köpesumman.

— Här ä pengarna, sade Mats affärsmässigt kallt.

Han hade lyckats betvinga sig. Grubben tog en inte i öppen ordstrid, han måste ringas in och rökas ut som storvilt.

— Patron kan själv räkna in summan, när ja har pappere i min hand, fortfor han. De ska fäll ungefär stämma me de Ejnar sa.

Han tyckte, att Grubbens ögon girigt hängde fast vid sedlarna — — skulle han verkligen ha ont efter kontanter? Men så ändrade sig plötsligt uttrycket i de små listiga björnögonen — eftertänksamt kröpo de åter tillbaka i springorna.

Nänä, man fick se sig om. Pengar var nog bra, men skog var bättre. Det gällde utskeppningskontraktena till våren — hela sågens väl och ve hängde på att de infriades. Nog såg det underligt ut, att den unge mannen här kom stickande med hela summan kontant. Han var inte fattigpojken från Tavle nu, han var Gebhardtens kompanjon och hans värsta konkurrent. Kanske hade han här den, som sökt mota honom i skogsaffärerna på sista tiden? Kanske han lurade bönderna från honom i annat än småhandeln också? Men det skulle sättas stopp för det nu. Storbjörnen lät sig inte motas in i någon jägarring så lätt inte, bättre beten fingo de lägga ut. Och litet mindre klumpigt fingo de följa honom i spåren. Komma helt öppet stickande med reda pengar, så att han fick ögonen på dem, det var då också en jägarkonst! Nej, de fingo visst gå i lära litet hos gammeljägarn först.

— Ja, de kan nog så vara me själva köpesumman de, sade han illmarigt. Men så ä de intressena me. Å de blir inte några vanliga intressen, de, för se de ä inte någe vanligt papper de ä frågan om. De går bara att lösa genom avrad i skogen hans, de.

— Jamen, skogen ä ju egentligen mor hans, tyckte Mats i sin rådvillhet.

— Ja, namne, som står på Ejnars papper ä hennes me, tyckte Grubben. Får hon läsa allri så lite mellan raderna där, så lär hon ock släppa mej på skogen frivilligt. Ja har vittnen på vem, som skrev.

Satan, ville Mats säga, nog känner man dina knep. Men ännu en gång sökte han betvinga sig, han visste, att han redan gått för långt och blottat sig för mycket. Kanske kunde han ändå röras till vanligt mänskligt medlidande, stenhjärtat där.

— Ejnar ä å hederligt folk, lyckades han få fram, fast rösten skälvde. Far hans var en hedersgubbe, å nu ligger mor hans slagen å sjuk av sorg över sonen å hans tilltag. Va vinner ni på, om han kommer på häkte?

— Vem har talat om häkte, inte ja, sade Grubben muntert, de va ett svårt ord, de. Men intressena mina säljer ja inte för en hacka till förste bäste. Å dem ligger just nu i storskogen där. Därför får Svart-Brita se till att komma till förnuft ändå, fast ja går å plockar några furupinnar inpå knutarna hennes. Ja kan ju låta granruskorna vara, om de så ä, så hon har någe att gå å plocka ogräse sitt inunder.

— Ä allting sagt med de? for Mats ut. Rösten var hård och sträv av allt det, som han med möda höll tillbaka.

— Ja de ä de, sade Stor-Grubben och steg upp för att markera, att samtalet var slut.

Då förlorade Mats för andra gången herraväldet över sig själv. Vit som ett lakan upp till hårfästet steg han ända inpå patronen och såg honom stint i ögonen.

— Nä de ä de int, sade han. Vi tör ha mycke otalt me varann ännu. Bå om farsarve mitt å om allt de ni gjort me Tavle byalag. Men än har ja int riktigt lärt mej språket erat. Förresten tör nog den dag komma me, då ni får ta er tid att tala å svara på mitt vis. Få se då, vem som får sistordet!

— Nånå, nånå, svarade patron Grubb godmodigt och gick framåt dörren, ta de inte så hett, min käre Mats Jonsson. Du ä nog en get mindre, när du kommer igen. Apropos oskäliga kräk, hur va de förresten me fårena dina, den tid du va fårvaktar för mej där borti stadsfållan? De fick vi allri uppgjort. De fanns dem, som ville ha stämning till tings på dej å skadestånd för den saken. Så spela du på en lägre ton, den visan låter bättre.

Och därmed öppnade han dubbeldörren ditut till kontorsherrarna.

Då insåg Mats, att han fick svälja resten av vad han hade osagt till en annan gång. Han visste, att Grubben brukade ta vittnen på, om någon lurad stackare skällde och anfäktade sig i den första hettan och ibland gick det till ärekränkningsmål. Och när då bara en hade vittnen, så förstod man nog, hur det gick. Det fattades bara, att han skulle trassla in sig i sådant nu, då han så väl behövde händerna fria.

Blek och med sammanbitna tänder gick han därför tyst ut mellan raderna av flinande bokhållare. De sågo nog ej ogärna, att den högfärdige Mats Jonsson fick sig en stukning av gammelpatron. Snopen och skamsen kände han sig också själv, där han smög sig ut mellan fiendens leder, slagen på alla punkter. En snöplig reträtt blev slutet på det käcka anfall han drömt om i så många år.

Med ett litet medlidsamt löje över sig själv mindes han sina barndomsdrömmar om den dag, då han skulle stå där som man på Grubbens kontor och stolt slänga honom köpesumman för farsgården rakt i synen. Nu hade han stått där med den summan flerdubbelt upp och sökt köpa en annan fri. Hån och spe var allt, vad han vunnit på den kuppen. Nej, så lätt stormade man nog inte Stor-Molochs borg, fast rotad som den var i mänsklig svaghet och nöd och den fala respekten för guldets makt. Alltför många hade han bakom sin rygg, som berodde av, om han stod eller föll. Och här hade han, Mats, löpt an mot järnmurarna som en ensam tok med bara sina ärliga bondenävar till vapen!

Kanske inte alldeles ensam ändå. Bakom honom stod det också många i tysta, djupa led. Alla Grubbens offer stodo där i en fast ring, de levande och de döda. Och i spetsen för drevet gick storjägarn själv, fars Gud, det kände han nu.

Måtro, om far stod där just nu inför tronen och sade till Vår Herre:

Nu är tid dig förbarma. Far ned uti det syndaland och fräls de fångar arma.

Och så pekade han på Grubben och på dem, som nu voro i hans våld. Men den en rättfärdig man så pekar ut inför Vår Herre, den får snart sitt.

Utan att veta varför, förnam han det plötsligt som en säker visshet, att Stor-Grubbens timme snart skulle vara slagen.

Av gammal vana knöt han vid den tanken näven i byxfickan, där han stod i skymningen utanför det stora huset, vars bostadsvåning var rikt upplyst och varifrån man hörde klaverspel och skratt. Då kände han sedelbunten mellan sina fingrar.

— Här har ja de i alla fall, ditt eget vapen, de enda du kan såras me, mumlade han. Från å me i dag ska de bli krig på liv å död ute på dina egna marker!

I detsamma skar ett ilsket vinande tjut genom tystnaden. Det var sågen, som blåste till aftonvard. Nu strömmade de ut därifrån, arbetarna, stora och små, till en kort rast från det tunga arbetet.

Tankspridd vände sig Mats åt det håll, varifrån ljudet kom. Där borta såg han den höga skorstenen på spånugnen sticka upp som ett svart och varnande finger. Högt över kyrkspiran tycktes den sträcka sig, det var som om den velat peka ut en dunkel skrift däruppe på det molntäckta himlavalvet.

Eller var det en väg den ville peka ut därnere på den smutsiga jorden, där människorna kämpade om bröd och makt?

— Sågen! utropade Mats högt med en röst, som skalv av en plötslig ingivelse. Där ska vi träffas till slut, ja å Grubben!

— — —

Men inte heller patron Grubb liknade just någon segrare, då han vresig drog sig tillbaka till sitt innerkontor. Hur det var, så hade det, som hänt, gjort ett visst obehagligt intryck. Tänka sig, att de vågade komma och öppet hota honom i hans eget hus numera, det var inga goda tecken. Vad var det allt han vågat slänga honom i synen, den där bondvalpen? För sitt eget anseende hade han inte låtsats ta vid sig så hårt, men träffad kände han sig ändå.

Men värre än detta var det han väntade sig i brevet, som ännu låg oöppnat på hans höga skrivpulpet. Han fick styrka sig både en och två gånger ur romflaskan, innan handen slutade darra så, att han lyckades skära upp det med sin stora renhornskniv.

Det var som han väntat, en jobspost av värsta slag enligt hans egen mening. Långlappflickan var plötsligt och oväntat med döden avgången och vore att hemförvänta med första möjliga båtlägenhet. I sitt spända nit om sin underliga skyddslings väl, hade den lille provisorn gått för långt i beskäftiga omsorger. Långlappflickan hade nämligen över allt på jorden älskat god och mycken mat, och nu hade hon för första gången fått tillfredsställa denna längtan. Med häpnad hade provisorn sett de jätteportioner, som var dag dukades fram på den storväxta flickans bord, naturligtvis på Grubbens bekostnad. En sådan glänsande aptit på livets goda håvor roade honom först ofantligt. Men sedan greps han av ett bekymrat ansvar för det mänskliga undrets liv och hälsa, ett bekymmer som snart nog visade sig berättigat. Efter många och glada dagar vid ett rågat bord hade långlappflickan nämligen slutat med att äta sig till fettsot och ohälsa med ovannämnda sorgliga påföljd.

Bestört och förtretad läste patronen det långa brevet till slut. Inte ett ögonblick tänkte han på det sorgliga i saken för den stackars varelsen själv utan bara på de följder det inträffade kunde tänkas få för honom själv. Långlappflickan hade inte haft mera verkligt liv för honom än en fetisch av sten eller trä. Men ändå kändes det besynnerligt kusligt att läsa bekräftelsen på det han redan anat så där i svart på vitt. Det var rakt som att läsa sitt eget dödsbud.

Nu först skulle de väl komma på allvar, besvärligheterna och motgångarna, som den sista tiden bebådat sin ankomst. Magneten, som dragit turen till honom, hade mist sin kraft.

Stod där kanske redan någon olycka och väntade i långfarstun? Kom det inte som hårda, tunga steg efter gången? Nu knackade det på dörren, han kunde knappt förmå sig att ropa ett stig in.

— — Patron Grubb hade anat rätt — — det första olycksbudet var det som kom, så snabbt som åskknallen följer på blixten. En av hans skutor var det, som hade stött på grund utanför Gadden och sjunkit med man och allt.

* * * * *

— — — När turen på allvar vänder sig i otur, så har den ingen återvändo mer, det fick Grubben snart besanna.

Skutan, som satt sig på grund, var bara den första av en rad av olyckor och förluster. Sedan följde det ena på det andra, slag i slag, som det brukar, när det väl börjat i den orätta ändan. Det var virkesleveranser, som ej blevo fullgjorda i tid, det var processer och bråk med säljare och köpare, det var knivuppträden och slagsmål uppe i finnskogarna hans. Det var ett helt timmermagasin, som bröt sig loss under den första vinterisens påfrestning, så att många tusen klampar sleto sig och drevo till havs, innan man hann bärga dem. Det viskades till och med om att det skulle varit någon, som med flit hade öppnat spärrbommen en mörk och stormig natt. Var det sant, så hade det då inte skett med patron Grubbs vilja den gången. Hela partiet hade nyss blivit ditfraktat och var ännu oförsäkrat. Han glömde till och med sådana viktiga saker nu ibland, Stor-Grubben, tills det var för sent.

Så är det ofta — de flesta affärer gå omkull inte bara genom penningkriser utan först och främst genom människokriser. Och det inre förfallet röjer sig först i de tusen småsakerna.

Till råga på allt hade det så blivit arbetsnedläggelse vid sågen. Strejk kallade de det, det var något nytt häruppe. Nytt liksom att någon vågade föreskriva Grubben villkor. Högre dagspenning, hette det, och kortare arbetstid för barnstackarna därnere i sågbottnens fukt och mörker. Annars skulle de nog laga, att Grubben blev bet på sina kontrakt till våren. Nu, när inte så mycket timmer låg inne, var det desto mera angeläget, att det som fanns blev sågat i rättan tid.

Men Grubben lät inte föreskriva sig några arbetslagar, han. Nytt folk skulle han ta dit uppifrån finnskogarna, där fanns karlar i överflöd. Men innan han fick hit dem, skulle många dyrbara arbetsdagar gå förlorade, det var det de räknade på, de uslingarna. Det var många dagsresor ditupp med hästskjuts och på skidor efter obanade skogsvägar. Förrän det riktiga snöföret kom, kunde han inte få ner dem. Och för var dag, som gick, betydde det en oersättlig förlust för Grubben.

Fortsatte det länge så här, såg han sig ingen annan utväg än att sätta sågen på aktier, som han tänkt en gång förut. Men med det skulle det också vara slut på hans självhärskardöme.

Han kände redan nu tydligt, hur någon i hemlighet hotade den makten. Någon eller några var det, som snappade bort de fetaste bitarna för honom, så att han fick nöjas med avfallet och slamsorna. Vem det var kunde han inte veta. Ibland gissade han på Mats Jonsson, som öppet hotat honom, men så kunde han inte tro den träbocken om så mycket vett. Han hade ju gunås många fler fiender än honom. Men säkert var, att den, som motarbetade honom så, var listig och slug som om han gått i lära hos honom själv och förstod, att hålla sig undan dagsljuset. Lyckades han och de, som stodo bakom, få sågen i sin hand, så visste man nog vad timmen var slagen.

Men Stor-Grubben ville själv ställa sin klocka, han, och bestämma sin tid. Sågen skulle han hålla till vad pris som helst över krisen, det svor han vid både mörka och ljusa makter på. Han skulle nog visa sina hemliga fiender, han, att det inte var han själv, som stött på grund den där stormiga höstnatten.

Men vem var det han hade att tacka för allt detta trassel om inte det där förbannade lappspöket, som gick och självdog, när hon som bäst behövdes! Nu kunde hon gärna bli där hon var, men nu fick han förstås lov att ta hand om det, som var kvar av henne också.

Med första tyska båt kom verkligen långlappflickan tillbaka också. Det var den sista båten för året, som skar genom den första vinterisens tunna glasskiva för att komma uppför älven.

På provisorns föranstaltande hade man låtit undersöka långlappflickans kropp av framstående läkare och nu vilade hon balsamerad i en stor trälår, då man inte hunnit med att låta göra henne en särskild kista. På var sin sida av låren stodo den gnällande Nila och den lille provisorn, sörjande som en sann riddare med sorgflor på sin höga hatt, till sin släkts gränslösa förargelse, där den satt mangrant samlad kring rådmanskans skvallerspegel i hennes hus nere vid hamnen.

Det var meningen, att vidundret sedan skulle föras vidare upp till fjället för att där begravas, ty Fattig-Nilas enda tröst i hans förtvivlade sorg var tanken på en högtidlig begravning med tal och sång av kirkoharra där uppe i hans avlägsna kyrkby. Men tills vidare måste liket ställas in i Stor-Grubbens magasin i väntan på det riktiga snöföret.

Dyster och förkrossad sökte sig Lapp-Nila så in i bondkammaren för att skölja ner faderssorgen med en kanna renat.

En enda sup gjorde annars Nila så glad som ett speleverk, så att han skrattade och slog stig på knäna och jojkade och sjöng. Men nu gjorde honom första supen bara dystrare, vid den andra suckade han och vid den tredje grät han som ett barn. Vid den fjärde svor han, att nu var han först riktigt en fattig och hemlös man. Ty dotter hans sjukdom och död och den långa hemresan hade slukat alla hans besparingar efter rundresan.

Men Stor-Grubben kom ej genast fram med pengarna till begravningen och till en trösteslant åt fattiglappen som han trott. Det var som om han kommit på andra tankar. Han hade plötsligt fått en idé. Långlappflickan var död, men det som fanns kvar av henne kunde ännu bringa tur och guld.

— Det blir väl alltid någon råd med det, sade han undvikande och slog i femte supen åt Nila.

Och när stopet var tomt, satt fattig-Nila där röd i ögonen som förr och sjöng sina gladaste visor. Då kom Stor-Grubben fram med sitt förslag. I viskande ton, sedan han förvissat sig om att ingen lyssnade vid dörren.

Ty med tyskbåten hade han också fått ett brev söderifrån. Det var från en framstående lärd, som å sin institutions vägnar bjöd en rund summa för vidundrets balsamerade kropp. Och nu satt Stor-Grubben där och sökte köpa flickan av lappen för en tredjedel av priset. Någon förmögenhet gällde det inte, men mycket nog för en förtvivlad man. Just den summan kunde kanske rädda sågen åt honom tills de nya arbetarna kunde komma. För första gången i hans liv hade bankerna nekat honom vidare kredit.

Men när Fattig-Nila hörde hans förslag, blev han nästan nykter igen.

— Åh, jämmerligen, Herre Gofader, gnällde han. Vill tu ha mik att sälja mitt eget kött och blod? Nej, ej för pengar, ej för alla mina rivna renar, ej för en kittel full av guld!

Stor-Grubben gav sig dock ej. Hans ord voro många, snärjande och trånga. De gillrade lappen som i ett vargnät, hur han sprattlade, kom han ej ut. Och brännvinskannan var öppen och vid, där tappade han resten av människovärde och faderskänslor. Runda och blanka föllo pengarna i hans hand, de klingade som renbjällror och sedlarna prasslade som renklövar över fjolårslöv. När kannan var tom, hade han sålt dotter sin för halva priset, och sen låg han dygnet över i fållbänken i bondkammarn och sov ruset av sig med blodspengarna i skinnväskan under kudden.

Dagen därpå lät Stor-Grubben kasta ut honom ur kammarn och förbjöd sina drängar att någonsin mera släppa Fattig-Nila inpå knutarna sina.

— — —

Nu hade han den summa han behövde för att hålla allt tillsamman, tills finnfolket hann komma.

Långlappflickan ställdes tills vidare in i Stor-Grubbens sommarbod. Ingen anade, vad den långa lådan innehöll, som stuvades in längst in i bodens mörkaste vrå. Det var meningen, att hon skulle stå hela vintern och avvakta första båtlägenhet till Stockholm, ty att frakta henne den långa vägen dit ner med hästskjuts skulle ställa sig för dyrt.

Men Fattig-Nila skulle ändå få sin fina begravning för dottern däruppe i fjället, fast vad som låg i kistan skulle bara två veta.

Och så en dag kom äntligen den första riktiga vintersnön. Mjuk och len löste den sig ut ur de tunga, blygrå molnen och lade sig milt skylande över den smutsiga, stenfrusna marken. Lätta och duniga virvlade de stora lappvantarna kring i väldiga moln. Det var som om vintergatan börjat dugga sina mjölkvita, disiga stjärnor.

Men också snöfjunet frös till, när det kom i beröring med den svarta, bottenfrusna jorden. Och så lade sig nysnön i allt tätare drivor därovanpå, tills det äntligen blev ett före, som bar.

Då tog patron Grubb fram sin stora släde med det vita filetnätet åt frun och barnen. Och dagen därpå lät han skicka en stor, grann kista på silverfötter upp till Lapp-Nila i fjället med den lille provisorn som hedersvakt.

När provisorn kom hem från den färden, kunde han förmäla, att nu hade Fattig-Nila blivit tokig av sorgen, då ingen makt i världen kunde förmå honom att tro, att det var hans dotter, som låg i den granna kistan.

— — — Två dagar efter långlappflickans likfärd kommo finnpojkarna till staden. De hade redan haft skidföre länge nog däruppe för att kunna göra färden hit ner. Storvuxna och seniga kommo de hoppackade i sina finnrisslor, medan öronlapparna på mössorna slängde dem kring ansiktet just som på Grubben själv.

Den kvällen blev det liv i luckan, skall man veta. Var krog, som fanns i staden stormades av de törstiga finnkolapojkarna, och fram på natten satt kniven lös i bältet på mer än en. Då gick Grubben själv ner ibland dem och tog ett par av de värsta bråkstakarna i kragen och lät dem kyssas med näsorna en stund på äkta lappvis. Det var kraftiga kyssar, det, som gjorde näsorna blodiga. Men sedan höllo sig de andra lugna.

Och så skulle de börja sitt arbete dagen därpå. Men när de kommo ner till sågen, var den redan i full gång. Storbasen hade haft nyckeln, han, och nu stod var och en av Grubbens gamla arbetare på sin post, som om ingenting hänt, vid sågramar och storkantverk, vid ugnar och plankbord, ända ner till pojkbytingarna nere i klyvverket.

Arga och förbluffade, med humöret ännu mera eldfängt av nattens orgier, stodo finnarna där församlade utanför sågen.

— Gubbfan har lurat oss, tjöto de, han har narrat hit oss för platt ingenting!

— De ä vi, som ska in i sågen, pojkar, höjdes en annan röst. Låt oss slänga ut bondpatrasket där på bosshögen!

Men ändå vågade ingen göra något av rädsla för Stor-Grubbens vrede. Så hade han förstått att sätta sig i respekt kvällen förut. Då kom han själv farande, varskodd av sågens väldiga orkester, som för första gången på veckotal spelat upp sin välkända låt någon timme förrän han beräknat.

— Häv ut det bråtet på spånbacken, var hans korta order till de knotande finnarna. Grubben trugar ingen, han. Den, som ä bjuden en gång, ä också sedd. Men bondtjyvarna därinne ha sagt tack till bjudningen, de.

Med ett jubelskri av hänförelse över ordern grepo sig finnpojkarna genast verket an. Det var ett uppdrag det, som passade bärsärkaynglingar som de dagen efter en dryckesnatt! Patron Grubb var en karl hela dagen, det.

Det dröjde inte heller lång stund förrän hela fästningen var stormad ända upp till schevugnspipan, medan sågbacken därnere krälade av svärjande arbetare, som lågo och sökte leta rätt på sina egna lemmar ur den myllrande härvan av fäktande armar och ben. Och en halv timme därefter var arbetet i full gång igen i hela den väldiga sågen, som darrade och skalv under trycket som ett överhetsat hjärta. Men snopna och skamflata smögo sig Grubbens gamla arbetare en och en från sågbacken hem till sitt.

Den dagen blev det mycket spring i dörrarna hos Mats Jonsson. Ut och in, in och ut strömmade de oupphörligt, först och främst alla forna Tavlebor och deras söner men också alla de, som visste, att han tagit sig an deras sak, som hade något otalt med patron Grubb. Och alla hade de detsamma att säga.

— Först tog han skogen å hemmanet av oss, de egna hemmet å friheten. Nu tar han brödkakan å livhanken me, den storslukarn! Slänger oss som en gammal vante på sophögen, så fort han kan, å tar sitt eget folk. Lika barn leka bäst ska man veta, å Grubben tör väl supa helst i lag me finnfolk, han. Hjälp oss för Guds barmhärtighets skull, Mats Jonsson, hustru å barn svälter!

Men andra gingo mera direkt till sakens kärnpunkt.

— Du får se till, att sågen snart blir din, Mats, sade de. Dej ta vi gärna till herre över oss. Då kör vi finnpacket där på dörren, å Grubben får slå följe i samma släde.

Men Mats kunde bara medlidsamt skaka på huvudet. Nog hade han kanske pengar nog till att köpa hela Grubbens såg redan. Slugt som gamlingen själv hade han förstått att öka sitt guld och sin makt på denna korta tid. Som en feber hade den tanken legat över honom, att han måste göra sig jämnstark med Grubben till vad pris som helst i och för det sista enviget. Som i en ständig hets hade han arbetat dag och natt med det enda målet som syfte. Kanske hade han därvid både en och två gånger kommit att snudda vid sådant, som han bara för några månader sedan inte skulle velat röra vid med fingerspetsarna. Men han urskuldade sig med, att det var för ett gott ändamål det skedde. Var det en och annan, som förlorade några hundralappar eller mer på sina affärer med honom, så skulle hela bygden vinna desto mer den dag han kunde kasta Grubben ut ur hans rövarborg.

Men dagars trägna arbete och sömnlösa nätters grubbel hade det krävt. Lova klagade jämnt numera över att han aldrig hade tid med henne, och med ett litet förstrött leende gav han henne rätt. Men så hade han också lyckats över all förväntan, och med Gebhardten bakom sig som en trofast reserv trodde han sig om att kunna öppet ge sig på Grubben när som helst nu, bara tillfälle gav sig.

Det var just det — — vem kan köpa det, som inte är till salu, om han så har hela köpesumman kontant i sin ficka? Med list och våld, med tusen okända knep hade patron Grubb mot all förväntan lyckats hålla sin sågverksrörelse gående, fast alla visste, vilka stora svårigheter han oförmodat råkat i.

Det var därför Mats måste skaka på huvudet åt arbetarna, när de kommo till honom, förtroendefulla som barn. Litet pengar till att lindra den värsta nöden med gav han dem och bad dem ha tålamod.

— Tålamod, ja, men magen, han har int tålamod, han, knorrade en i hopen.

Då öppnade Mats dörren till boden därute och gav dem löfte om full kredit till den dag de lyckades få annat arbete. Men inte ens det lyckades lugna de upprörda sinnena.

— Ska vi tåla, att intränglingar tar brödkakan från oss, pojkar, ska vi tåla de, va? ropade en ung hetsporre bland mängden, som trängdes inne på kontoret. — Nej, brinna skulle den, Grubbens trampkvarn, så att det osade bränt finnfläsk i hela stan!

Då tystade Mats strängeligen den brottslige uppviglaren och lovade att minnas honom för framtiden, om han kom med sådant tal mer.

— Ett ord till om mord å brand, å ja stänger krediten för er allihop, sade han strängt. Ja tänker patron Grubb får nog sitt ändå, men int ska de ske med sådana medel.

Och därmed körde han ut dem alla för den dagen.

Men ännu en tog sig in bakvägen, innan porten hann stängas. Det var Storgårds-Ejnar. Nykter var han för ovanlighetens skull, men ändå mera blek och förstörd än sist.

— Mor dör, kved han med ånger och samvetskval i blicken, sanna mina ord dör hon int för mej, om Grubben får hållas! Nu härjar han var dag som en galning därinne i skogen våran. De ä int fråga om några mastträd nu bara, storskogen ska kalhuggas från topp till rot. Hela timmermagasinet, som gick för honom i höststormen, ska han ta igen på oss. Å mor ligger där, stackare, å tynar av för var dag å bara hör, hur de faller. Men den dag hon dör genom mitt förvållande ä min frid å salighet borta. Hjälp, för Jesu Kristi skull, Mats, så svär ja att bli kar å allri röra glaset mer!

Aldrig hade Mats sett Ejnar sådan förr. Många gånger förr hade han svurit dyra eder på sin nya karlaktighet, men nu var det ett allvar och en nytänd vilja i hans ögon, som lovade mer än de stora orden. Äntligen tycktes livets allvar ha nått fram till Storgårds-Ejnar också. Men hjälpen han bad om, vem visste, om den kunde hinna fram i tid. Åter tycktes Grubben ha övertaget och sitta säkert rotad som aldrig förr. Så fick också Ejnar gå utan stor tröst den dagen.

När Mats åter blev ensam, ställde han sig och såg tankfullt ut genom fönstret bortemot sågen. Där låg den väldig och stor och ångade kraft ur sina heta lungor. Hela fönsterraden blänkte vasst och hårt i vintersolen som hånfullt leende ögon. Den såg så mätt och trygg ut, där den låg och lät sig matas av främmande händer, den spann så surrande och belåtet, som fröjdade den sig över, att den fått krossa sönder några fattiga människoöden som tilltugg till torrkosten.

Grym och omättlig på levande liv tycktes den vara. Och ändå — — om det vilddjuret blev riktigt tämt en vacker dag? Om det tvangs att på allvar erkänna sin herre människan? Vilken trofast tjänare, vilket underbart och lydigt redskap till allas lycka kunde den inte bli!

Herre över Grubbens såg — — ja, nog vore det ock en framtid att drömma om! Hans egen sista och hemligaste dröm var det de gett uttryck åt i dag. Herre över sågen — — det betydde herre över så många fattiga liv. Också där fanns ett stort fält att plöja och så. Så mycket nytt och gott man kunde blanda i den sådden. Bättre löner, rimlig arbetstid, skydd för allt det farliga därinne i odjurets buk kunde man införa. Och barnen, de små tordyvlarna på bottnen, de borde upp ur dyn och mörkret och ut under Guds fria sol därute på sågbacken. Plocka småved och späntestickor gratis hem till mor, det var det arbete de borde få. Mätta och nöjda kunde de vuxna gå därinne och sköta sitt, nöjda att vara en nyttig del av det hela, och sågen själv, den stora maskinkroppen, skulle kuvad och tämd tvingas att tjäna dem alla.

Och han själv, Mats? Då först skulle han riktigt bli det han drömt om i barndomsdagarna, en storpatron och like med de bästa i staden. Herre skulle han heta också bland riktigt storfolk. Och hon, Lova, skulle inte sköta sig illa varken vid hans bord eller i hans salong, det visste han säkert. Och i sinom tid fick hon väl lära honom själv det som brast i sådana stycken.

Då skulle han, bygdens son, snart hålla dem alla i sin hand, de höga stadsherrarna, med ett tack för sista för den gången de satte honom på nådebröd bland stadens får!

Vad var väl några fattiga myrmarker värda mot all denna härlighet? Och Anna-Greta, hon som omedvetet stått bakom all hans hemliga längtan till den utarmade hembygden, henne hade han knappt haft tid att tänka på nu på länge. Hon skötte om mor sin, sade Ejnar. Snällt och tåligt satt hon dagen lång vid sjukbädden och sökte ge den tröst hon kunde.

Ja visst kunde hon vara god och öm, hon med, det visste nog Mats bäst. Men hennes ömhet var inte för honom — hon hade delat den på fler, hette det ju. Allt detta gamla fick lämnas också i hjärtats lönnlighet från den dag han intog Grubbens plats. Vilda drömmar och fantasilekar, sådant hövdes inte en tocken storkarl. Han måste lära sig leva på slika herrars vis och det skulle Lova, förståndiga människan, lära honom.

Det var väl redan ett framsteg på den vägen, att han inte rört bonderocken sin i skrubben på flere veckor nu, och bondetankarna tycktes ha stannat ute med den. Och i fickan på den gamla rocken låg en liten, klumpigt utskuren docka av trä och sov med ansiktet djupt borrat i fodret.

Så satt han här på sitt kontor och bidade otåligt tiden till sitt riktiga nappatag med Grubben.

— — —

Men en annan av Grubbens fiender fanns det, som inte bidade tiden. Det var Fattig-Nila, som också kommit tillbaka med skidföret.

Dag och natt strök han nu kring Stor-Grubbens gård med köpesumman i koltbarmen. Dag och natt ruvade han på tillfälle att få slänga patronen pengarna i ansiktet och låta köpet gå tillbaka. Men för var gång han ville lista sig in i boden eller på kontoret eller slinka in genom gårdsporten, blev han utkastad av Stor-Grubbens påpassliga drängar.

Då ville han nattetid smyga in i bodar och magasin för att själv leta reda på den långa lådan. Men drängarna passade honom, skrattade ena stunden ut honom och skakade den andra medlidsamt på huvudet. Ty var och en visste ju nu, att tigglappen blivit tokig av sorgen efter dotter sin och alltjämt sprang och letade henne inom Stor-Grubbens gård, fast hon längesedan fått sin kristliga begravning där uppe i fjället i patronens fina kista med silverfötter, egentligen bara alltför fin till en lappfjolla som hon.

Till slut slocknade alla rediga tankar i Fattig-Nilas huvud utom en — tanken på hämnd. Men ingen hämnd på avstånd med signerier och trollskott utan en hämnd öga mot öga. Ty han måste själv se och njuta av Stor-Grubbens fasa och skräck.

Men han kom aldrig öga mot öga med Grubben.

Kvickt som en lämmel visste denne att smita undan, trots sin stora och oviga kropp. Ännu mer rädd var han om sina bodar och magasin. Och nere vid sågen lät han sätta vakt dag och natt, ty han fruktade för mordbrand mer än för lappkniven.

Så gick en tid, utan att Nila kom åt att utföra sitt verk.

Säker som aldrig förr tycktes patron Grubb sitta där och ordna upp sina affärer på nytt. Det nya, befängda köpet med lappbyket där hade åter gett honom det han behövde, en tids andrum. Och nu gick sågen flinkare än någonsin under finnfolkets vana händer. Ny trygghet och makt malde den till honom för var dag. Snart skulle allt vara som förr.

Men lapptoken där, som strök kring knutarna, besvärade honom ändå. Folk kunde ju fatta misstankar och det hade han inte råd till just nu, då krediten ännu inte var så säker. Han fick se till att bli honom kvitt, kosta vad det ville.

Till slut beslöt han sig att ej avvakta öppet vatten för att frakta ner den mystiska lådan till Stockholm utan anlita den dyra hästskjutsen. Han tänkte, att inför fullbordat faktum skulle väl lappen så småningom lugna sig och vända åter till sina fjäll igen. I första gryningen en strålande januarimorgon lät han i största hemlighet föra lådan ut till den stora landsvägen, där långskjutsen väntade, sedan han först förgäves låtit leta efter lapptoken överallt.

Men Lapp-Nila var redan på benen, fast ingen såg honom. Väl gömd bland säckar och balar i en av magasinsportarna såg han lådan föras bort och förstod, att han aldrig skulle se den mer. Helst hade han velat riva den ur händerna på Grubbens legohjon, men vad förmådde en ensam man mot tio. Men hämnd, sin dyra hämnd, skulle han ta just nu, när de bovarna glömt sin vakttjänst. Den synen han sett hade gjort honom vild. Vrede och förtvivlan gåvo honom en jättes krafter. På en minut var han uppe vid Grubbens gård, med ett språng uppe på trappan. För hans vredgade händer bräcktes lås och bommar, portar och dörrar rev han upp med blodiga och sönderrivna fingrar.

De trötta drängarna hade uttröttade somnat från vakten, och innan någon hunnit morna sig nog för att hindra lapptoken, stod han redan i patronens sängkammare. Där låg Stor-Grubben bred och dryg under sidentäcket bredvid sin fina stadsfru i nattmössa med krus. Båda hade vaknat av larmet, men när frun fick se lapptoken, svimmade hon.

Flämtande och gul av vrede med det långa håret i en enda oredig martova böjde sig Fattig-Nila med blodiga händer över Stor-Grubben. I ena handen höll han Grubbens egen renhornskniv, som han ryckt till sig ute på kontoret, den andra krökte sig som klor mot hans fiendes hals. Men han rörde honom ej.

— Änteligen har jag tig, väste han, änteligen! Ser tu hornkniven tin, tu fick ten av mig en gång, aldrig sticker den fel, runor har ten på skaftet. Men ten döden bleve tig för lätt. Långpinas skall tu å efter döden vila ovigd vid jorden som dottern min.

Och med en hastig rörelse stack han händerna i koltbarmen och drog upp skinnpungen med blodspengarna, som han alltid burit på, sedan den dagen, då han sålde sitt eget kött och blod. Klibbande smutsiga av jord och svett voro de nu, de hade mistat all klang. De smällde bara dovt, när han kastade dem i pannan på Stor-Grubben, så att blodet sprang ut ur hans näsa och mun. Sedlarna rev han sönder i små bitar och kastade dem på täcket. De liknade svarta rökflagor mot det röda sidenets brand.

— Och nu förbannelsen, ropade han. Lik många kronor, som tu köpt själen av mig för, lik många löss ska tära tin kropp! In under titt skinn ska te äta tig och yngla sig som blodspengarna tina!

Tusen riksdaler var fattiglappens andel — halva köpesumman — lika många feglöss spådde han nu på Stor-Grubben.

I ett språng var han så utom dörren igen tvärs igenom hopen av uppskrämda drängar. Ingen vågade längre röra honom.

Med sitt gula, kantiga ansikte och sina röda händer liknade han en gammal blodbestruken avgudabild av trä från en undangömd bergsskreva, som åter fått en natts liv.

Förstenade av fasa hängde drängarna alltjämt vid dörren, genom vilken han försvunnit, tills patronen själv skickade bort dem.

— Skrock, sade han med tjock och ansträngd röst, skrock och vidskepelse. Sådana vapen bita ej på mig, kniven skulle han ha tagit till. Men tag jarn skräpet efter honom!

Och han pekade på silverpengarna, som alltjämt lågo som en smutshög på sidentäcket. Inte ens han, så penninghungrig och penningnödig han var, ville röra de pengarna. — Tvätta dem och lägg dem sedan i fattigbössan vid kyrkan, tillade han. Och gå nu, era gaphalsar, och låt mig få ta igen morgonsömnen!

Äntligen fingo de ben under sig och kommo utom dörren. Nödtorftigt torkade Grubben blodet från näsa och mun på spetslakanet och tog sig så till att väcka upp frun med en parfymspruta.

Men ute i långfarstun trängdes alltjämt bodbetjänterna och drängarna, viskande om det fasansfulla, att snart var räkenskapens timme slagen för Stor-Grubben, ty ingen makt i världen kunde ta den spådomen tillbaka — inom år och dag skulle tusen feglöss tära bort hans liv. Och efter döden väntade honom den kristdöptes värsta straff — en otrygg vila i ohelgad mark.

Mot en sådan förbannelse fanns ingen bot, om den drabbade som rättfärdig hämnd. Det visste de, det visste Grubben själv, fast han sökte trotsa ödet.

— — — —

Men sitt öde trotsar ingen, inte ens den, som tror sig nog stark att vara utan samvete. Det kommer en förfallodag också för den slugaste, då allt skall göras upp och han ingenting kan sticka undan.

De första dagarna efter lappens tilltag gick väl Stor-Grubben allvarlig och fundersam omkring med hemlig ängslan i hjärtat och bidade uppfyllelsen av den hemska spådomen. Men allteftersom timmarna gingo utan att något hände, lugnade han sig och återgick till det gamla. Han hade väl annat att tänka på än tockna barnsligheter, då affärerna tycktes reda upp sig igen. Det var som om pengarna han fått för vidundret ynglat sig och förökats av sig själva, ända in i döden förde långlappflickan turen med sig. Silvret fick åter glans och klang, sedlarna prasslade, brännvinet fick sin rätta smak, det blev lustigt att leva igen. En ny skuta skulle han bygga sig i stället för den som förlist, den skulle gå på Tyskland och bära långlappflickans namn.

Efter den fatala dagen hade visst också Lapp-Nila försvunnit från orten och begett sig till fjälls igen. Åtminstone syntes han inte till. Det som tett sig naturligt och verkligt nog i glansen från hans stickande svarta ögon, tycktes med ens åter så fantastiskt och omöjligt.

— Skrock och vidskepelse, sade Stor-Grubben åter, barnslig och hednisk vidskepelse, ovärdig en kristen och familjefader!

Och med lugnat sinne gav han sig åter ut i stadens sällskapsliv, som han det senaste året försummat. Där var han illa hädd men ändå gärna sedd som det plär vara med den, som har sitt tungt vägande namn på många viktiga papper. Själva landssektern sökte sig ibland till patron Grubbs sällskap. En hedersplats var alltid vikt åt honom vid landssekterns bord vid den stora middag denne alltid höll för att fira sin födelsedag. Där skulle nu Grubben trona också i år, alla lapptokar i världen till trots.

Men hur det nu var, kom han aldrig så långt. Ty redan vid smörgåsbordet hände något.

När Stor-Grubben stod där, väldig och bred, och trängdes med de andra herrarna kring den iskylda tersen, kände han plötsligt ett lätt slag på sin axel, och när han vände sig, stod han ansikte mot ansikte med den unge notarien Plommel.

— Ett ögonblick, herr patron, sade denne unge man förbindligt och förde vördnadsfullt patron Grubb åt sidan. Också på ett av den unge notariens papper stod nämligen Grubbens betydelsefulla namn. Med tummen och långfingret tog han därpå försiktigt något från patronens krage och höll det upp i luften.

— Jag förstår fullväl, att patronen, som i sin bod får trängas med både krebs och plebs, lätt får sådana här små souvenirer på köpet, men man vill ju inte gärna ha dem som dekorationer på fracken, sade notarien Plommel i lätt ton.

Häpen stirrade patronen på det notarien höll mellan fingrarna — en stor, fet, gråvit lus! Askgrå i ansiktet ryggade han tillbaka mot väggen, hans ögon stodo stela och vidöppna av skräck.

— Vill notarien vara god be min fru komma ned i avklädningskammarn, lyckades han äntligen stamma fram ur sin hopsnörda strupe. Jag mår ej riktigt väl.

Överraskad såg notarien på honom, vad kom åt patron Grubb? Jaja, allt det myckna brännvinet och den goda maten skulle väl kräva ut sin rätt någon gång — slaget var kanske ej långt borta, bäst att i tid se sig om efter nästa goda namn.

— — —

När fru Grubb förskräckt kom nedfrasande i avklädningsrummet, fann hon sin man stående raklång framför den stora trymån mellan de tända kandelabrarna och ängsligt beskåda sina alltjämt likbleka drag, sökande efter hon visste ej vad däri.

— Vad står på, min vän? frågade hon ängsligt.

— Kom, så far vi hem, var hans enda svar. Hästarna ä redan förspända.

Ej ett ord mera fick hon ur honom under hemfärden, och hennes ängslan ökades. Men ändå mera förskräckt blev hon vid framkomsten över hans första underliga begäran. Knappt hade de nämligen kommit för sig själva i sängkammaren, förrän patronen bad henne ta en kam och kamma honom för ohyra.

Nu var det så, att om det var något på jorden, som fru Grubb fruktade och hatade, så var det just ohyra. Hennes rent sjukliga förskräckelse för småkryp hade blivit till ett ordspråk i staden. Häpen och villrådig visste hon nu inte till sig, men vågade ej göra några invändningar, van som hon var att blint lyda sin man i allt.

— Men du vet väl, Grubb — lyckades hon dock framstamma.

Då kom patronen för en stund åter till sig och blev som förr.

— Tig, kvinna, och lyd! röt han med stentorsröst.

Då måste fru Matilda gråtande ta sin egen silverkam från nattduksbordet för att kamma sin man. Och vid första tag hon tog föll en stor lus ned i hennes knä och vid det nästa åter en och så en för varje gång hon drog kammen genom det sträva, tjocka håret.

Likblek av fasa och vämjelse lutade Stor-Grubben sitt huvud i hennes sköte och lät det ske. Så var den då kommen till slut, den onda spådomen, straffet för alla hans missgärningar, de öppna och hemliga. Trolldomen, som han skrattat åt. Vedergällningen för att han köpt och sålt kristet kött och blod, kristna själar.

Ej en sekund föll det honom in att tro, att det kunde vara vanlig ohyra, sådan han mer än en gång fått på sig i bondkammarn eller på marknadsresorna. Nej, feglöss, det vämjeliga och hemska straffet, som den trollkunnige lappen kunde spå på en, det och inget annat var det. Han var varken den förste eller den siste, som fått dem över sig. Hur hade det inte gått med förra länsmansfrun till exempel, som kört ut en tiggande lappkäring ur sitt kök? Innan månadens slut hade hon otyget över sig, och innan året var gånget låg hon på sin bår, sargad och tärd till döds.

Så skulle det också gå med honom, in på hans livsrot skulle trolltyget tära och gnaga sig, allt djupare in i honom, från kropp till själ. Ditin, dit varken ånger eller gudsfruktan förmått tränga, ända in i hans samvete, till hans ensamma, förhärdade hjärta.

Eller var det därifrån trolldomen kom? Var det månne ej hans egna onda tankar, som genom lappens signerier fått ett hemlighetsfullt liv till att vända sig mot honom själv i en förkänsla av eviga kval?

Utom sig av ånger och skräck, av fruktan för kommande dagars pina, lutade han sitt stora huvud hårdare mot sin hustrus knä och snyftade högt.

— Löska mig, löska mig! kved han med oigenkännlig röst.

Och då måste den stolta frun betvinga sin avsky och med tårarna tillrande nedför sina kinder uppfylla hans bön. Sakta och varligt drog hon den glänsande kammen genom hans hår, alltjämt med sina vita glacéhandskar på händerna, medan odjuren högtals föllo ned i hennes sidenklädda knä. Ej ett ögonblick fann hon något löjligt i mannens bön, fast hon ej förstod dess fulla innebörd. Tvärtom, som hon satt där med Stor-Grubbens tunga huvud i sitt knä, likt ett stort och ludet bergatrolls, fullt av kval och sår, av sin egen ondskas pina, rördes för första gången hennes sovande hjärta av en stråle av den eviga barmhärtigheten. Gråtande mindes hon oåren och dess fattiga tiggarskaror, som trängts i hennes kök, medan hennes enda tanke varit att fria sig själv från ohyran. Hon mindes, hur hon kammat sina barn över silverbricka, tills de blött i hårbottnen, medan fattigbarnen sjungit smädesånger utanför hennes fönster. Gud give, att hon då lindrat deras nöd, så långt hon förmått! Nu satt hon här till löje och skam för envar, fast hon ej förstod varför. Lappens spådom hade hon ej hört, och ingen hade vågat tala om den för henne. Skyggt vågade hon äntligen en fråga.

— Säg mig, Grubb, varifrån har väl detta kommit på dig? stammade hon förvirrad och lät för ett ögonblick kammen sjunka.

Men hon skulle ej ha frågat. Med en förfärlig blick rusade Stor-Grubben upp, hans mun ville stamma något, men ej ett ljud kom över de blåbleka läpparna. Med händerna om sitt feberheta huvud störtade han så ut ur rummet, tvärs över den mörka långfarstun och in i bondkammarn, vars dörr han smällde i lås efter sig.

Ensam ville han vara, ensam med sin skam och fruktan. Då först såg han, vilket rum han valt — härinne kunde han aldrig bli ensam. Alltför många minnen bodde här, alltför många tårar. Alla de många han pinat gods och liv utav, alla de många själar han köpt och sålt bodde härinne. Fast han blundade i vanvettig skräck såg han dem alla samlade i mörkret. Där var änkan, som han pantat bort sistkon för, där småbonden, som hängde sig, när gården hans gick, där satt Svart-Brita och läste bort bot och hälsa från honom. Där fanns var och en som hade en vedergällning att fordra av honom och nu var kommen för att kräva ut den. Ur alla vinklar och vrår myllrade de fram och satte sig tysta efter väggarna. Endast Fattig-Nila stannade svart och lömsk bakom kassakistan och pekade hämndefullt ut honom för de andra med renhornskniven.

Han ville tigga dem om barmhärtighet, om en enda timmas uppskov med slutuppgörelsen. Men det kom alltjämt ej ett ljud över hans läppar.

Då strök det med ens som en svalkande vind över hans brännande panna — borta i ett hörn satt Lill-Jonas utom åkern och såg på honom. I handen höll han en knippa ogräs — det var törnen och tistlar från hans igengrodda vretar. Men hans blick var ljus och full av medlidande. Den tycktes se genom honom, över honom mot någon, som stod bakom dem alla och sände både förbannelsen och förlåtelsen. Och som en uppenbarelse grep honom plötsligt aningen om den Gud, som är såväl hämnare som förlossare, den Gud, som allena kan räkna ut slutsumman av varje människoliv och som väljer de underligaste redskap för att fånga och binda den själ han vill träffa. Hela sitt liv hade han undflytt honom, men nu var han dock till slut i hans hand. Som ett virvlande löv skulle han jagas, tills han jagats in i Guds rättfärdiga dom.

Det fanns endast ett val, att låta sig drivas med efter okända vägar — kanske nådde han till slut ändå bortom kval och pina hän till en evig försoning.

Men nu, just nu förmådde han ej mer.

Och ångestfullt, med ögonlocken slutna för att utestänga det förflutnas skuggor, men ändå full av ett nytt hopp, stönade han med hopknäppta händer den jagade människans förtvivlade bön om uppskov till vedergällningens Gud:

— Låt av från mig, att jag må vederkvickas något litet!

* * * * *

— — —

Ryktet om Grubbens underliga sjukdom spred sig snart i staden, fast man sökte hemlighålla den. Det var som om hela bygden blott väntat på detta tecken till sin befrielse. Från alla håll kommo de plötsligt strömmande, hans öppna och hemliga fordringsägare, och krävde en ögonblicklig uppgörelse. Det var som om man anat huset Grubbs undergrävda ställning och ville ta igen sitt, medan det ännu fanns något att få. Förtvivlad sökte patron Grubbs förste man, Yttergren, be dem om anstånd, tills patronen själv blev så till sig, att han kunde ge sina förhållningsorder. Men allt det svar han fick var ett dolskt och förrädiskt mummel eller ett öppet hånskratt. Alltför väl mindes man, hur många det var, som under tidernas lopp förgäves tiggt Grubben själv om uppskov med betalningen. Nu ville var och en rädda sitt eget skinn, medan tider var. Och så vitt möjligt var man också tvungen att söka tillfredsställa dem för att hålla skenet och därmed krediten uppe. Men till slut måste man stänga igen kassan, innan hälften av fordringsägarna fått sitt. Utom sig av förbittring svuro de då på att tillgripa andra medel för att få sin rätt. För var dag hängde konkursen alltmer hotande i luften. Men man vågade ej röra för mycket av sågens driftkapital.

Ty också nere i sågen jäste det. Med knapp nöd fick man ihop veckoavlöningen till finnarna. Då passade dessa på tillfället och begärde på stående fot den löneförhöjning, som nekats de gamla arbetarna. För att hålla dem kvar och inte låta sågverksdriften avstanna, vilket just nu skulle betytt ruin, tvangs man gå in på allt.

Men nu tycktes en annan svårighet tillkomma. I samlad trupp infann sig hela den gamla arbetarstammen en dag nere på kontoret och fordrade att bli tagen tillbaka. Finnfolket skulle avskedas och det innan veckans slut, sade de. Annars skulle de nog finna på annan råd för att få dem i väg.

Förgäves sökte Yttergren lugna dem och få dem på andra tankar. Till slut måste han ge också dem ett slags skenlöfte. Om några dagar hade kanske patron Grubb kommit sig så pass, att han kunde tillfrågas, vad som var att göra. Till dess fick man bara se till att hålla allting flytande.

Också in till Mats trängde ryktena och oron. Men i stället för att glädja honom gjorde allt detta honom bara ängslig och förstämd. Nu, just nu skulle detta hända! I många herrans år hade han nu gömt på stenen i sin ficka, filat på sin dyrbara hämnd, tills den äntligen låg där i hans hand som ett blankslipat vapen. Det var därför han kommit hit till staden en gång, därför han blivit det han var. Och när han så skulle kasta sig över Grubben till den sista avgörande brottningen, slogs denne oväntat ner av sot och undergång och lades på sin dödssäng. Men inte var det så han tänkt sig sin stolta envigeskamp — som en ojämn strid med en slagen och dödssjuk man! Nej, lika mot lika skulle de mätt sina krafter. Och nu visste han inte, hur han skulle göra eller vad han skulle tro.

Kunde det vara Gud själv, som ville slå hämnden ur hans hand? En rättfärdig hämnd över lögnaren och förtryckaren var annars det enda han begärt av sina fäders Gud, och han hade själv åtagit sig att utföra den. Hämnd mot de frommas fiender — det var den innersta tanke han läst ut ur de gamla språken och böckerna. Vart ord om en rättvis vedergällning hade han tagit åt sig som ett dyrbart löfte. Hade han läst fel, inte funnit det djupaste och största? Far, han hade haft bruk för mildare ord, han. Hämnden är Herrens, hade han sagt och tåligt böjt sig under ödesslagen.

Nej, man borde kanske inte ta vedergällningen från den domare, om vilken det hette: Han bryter ned de mäktige utan rannsakan.

Nedslagen och rådvill ställde han sig vid fönstret och såg ut över staden som han brukade. Där nere vid sågen myllrade det av folk. Det var arbetarna, som stodo där och vaktade ut finnarna. Hotande och mumlande trängdes de utanför de låsta och tillbommade portarna, men kommo sig ej riktigt för med att gå till attack. Det var visst en ledare, som saknades. Var dag voro de åt Mats, att han nu äntligen skulle göra slag i saken och ta sågen i sin hand. Sen skulle det bli en smal sak att köra ut finnpatrasket.

Det behövdes ju till en början bara, att han öppet sällade sig till fordringsägarna, som trängdes och knotade på Grubbens kontor. Så pass många fordringar på huset hade han nu, uppköpta i bygden för dyra pengar, att den saken kunde bli avgörande. Och kom det bara till konkurs, kunde han ju lätt överta sågen med detsamma.

Mats tyckte nog, att de hade rätt på ett vis. Detta var ju det mål han så länge och ihärdigt arbetat för. Passade han inte nu rätta tillfället, vore det ju en oförlåtlig dumhet. Nu skulle det visa sig, om han var född till affärsman. Ändå tvekade han, där han stod och funderade. Det var som om han haft en annan, en större fordran på Stor-Grubben, som han inte själv kunde indriva, och som det brådskade ändå mera med.

— — —

Men inne i bondkammaren låg alltjämt Grubben i pina och yrsel och togs med andra fordringsägare.

De första dagarna hade han släppt in sin fru till att sköta om honom någon stund. Litet lindring i plågorna kunde han då känna, när hon satt där och ansade hans sår eller drog sin blänkande silverkam genom hans fuktiga och toviga hår. God och vänlig var hon mot honom i hans plåga, fast hon väl inte alltid haft bara goddagar med honom.

Tåligt satt hon där, så länge hon fick det, och löskade honom som man löskar en sjuk hund. I hennes vackra, dumma ögon syntes ett uttryck av outsäglig förvåning och häpnad. Det var som om hon först nu upptäckt lidandets och syndens oförklarliga gåta, som om hon först nu anat, vad som legat fördolt bakom deras yttre, glansfulla liv. Gärna hade hon gett sitt liv, om hon kunnat bespara mannen och sina barn denna smärta och skam. Men sina handskar kunde hon inte förmå sig att lägga av, när hon skulle sköta om den sjuke. Med blottade händer kunde hon icke tvinga sig att röra vid all denna stinkande sårighet. Aldrig mer skulle de i alla fall duga till fest, hennes sexknapps handskar, sedan de rört vid ett sådant lidande.

Det var som om Grubben anat hennes tankar, hennes hemliga avsky, som oupplösligt blandade sig med det kärleksfulla medlidandet.

Nu är det din tur, tänkte han trött. För dig var det jag tog på mig allt sådant förr, all livets smuts och vämjeliga ruttenhet. För att du skulle få sitta där med dina vita handskar.

Men till slut nekade han att släppa in frun med.

Han hade ju också så många andra att tala med och göra upp affärer med, när plågorna stillade någon stund. Hela bondkammaren var alltjämt full av dem, som ville ha ett sista ord med honom. Där sutto de, som förr, tysta och bidande, alla de, som han köpt och sålt av under sitt långa liv. Lillgårdsänkan satt där och Nila och Fattig-Jonas och många, många fler. Så hade de suttit nu i flera dagar.

Men nu på sistone tyckte han, att hans ställning till dem förändrats. Det var ej längre de, som hade något att fordra, utan han. Pengar hade han lurat av dem eller deras släkt, gods och guld och ägodelar, fattiga och utarmade hade han gjort dem. Och nu låg han i alla fall här och tyckte, att det var han, som blivit utplundrad och roffad, slagen och rövad på det dyrbaraste av allt. Han tyckte, att det var han, som gett och gett till dem alla, att han var den enda i rummet, som hade något att kräva ut. Sin tid, sin håg, sitt liv, sin själ hade han gett dem och deras jordiska goda, och ändå sutto de där och tycktes inte ha fått nog. Bit efter bit hade de tagit det oersättliga i hans inre ifrån honom, och nu låg han här och fann inte längre sig själv.

— Var är jag, jag? frågade han dem alla, men ingen iddes svara.

Där sutto de bara stumma och högdragna, de, som hettes fattiga och förkrossade, och ville inte ge honom igen hans högsta skatt. Var och en av dem höll en bit av hans levande själ i sin hand. Men här låg han som en tom hamn och kunde inte förlösas från sitt lidande. Döden, det var ju själens befrielse, då den frigjorde sig från kroppen. Men hur kunde den förlösas, som ingen själ hade kvar i sin kropp?

Nej, han fick se till att köpa själen sin tillbaka. Än hade han rockfickan full av kontanter, än prasslade det av sedlar i hans tillstängda sekretär härinne i kammarn, dit bara han hade nyckeln. Nog skulle väl den summan räcka till att köpa honom fri?

Yr och svag på benen rusade han upp och fram till sekretären för att få fram pengarna. Men handen, som höll nyckeln, fumlade och darrade, det gällde ju så mycket, så gränslöst mycket. Det skulle bli det största köp han gjort i sitt liv.

När han väl höll pengarna i handen, lugnade han sig något, det var idel nya, ovikta sedlar och stora guldmynt. Det kunde ju ej vara tänkbart annat än att det skulle räcka, han visste ju, hur billigt man köpte människosjälar.

Med händerna fulla släpade han sig fram till den fattiga änkan, som satt ytterst vid dörren, ytterst på bänkkanten, som hon alltid brukat. Men stolt och fast såg hon ut, där hon satt, och log hemlighetsfullt mot något osynligt. I handen höll hon något, som sken som klart guld. Grubben såg, att det var ett stycke av hans själ, han hade varit ung på den tiden.

— Ge mig den! kved han. Här är pengarna för jordlappen jag tog från dig, det var den första jag tog.

Men hon rörde sig ej ur fläcken och upphörde ej att le.

Då släpade han sig fram till den, som satt mitt emot henne på andra sidan dörren. Det var lappen Nila, han som sålt sitt eget kött och blod för guldet.

— Här har du mera pengar! ropade han och valde ut guldmynten ur penninghögen i sin hand. Och mer skall du få. Då kan du köpa dig en renhjord och bli lapparnas kung. Till vad behöver du min fattiga själ?

Men då grinade blott Svart-Nila ännu ondskefullare och krökte sina händer hårdare kring det han höll. Det var något svart, något falnat och sotigt, likt ett bränt och förkolnat papper. Och när Grubben riktigt såg efter förstod han, att det var detta, som skulle föreställa en bit av hans själ.

— Sälj den till mig, stönade han, gör den inte smutsigare än den är, den kan ju aldrig bli ren mer!

Men spålappen bara grinade och log och inte ens hans händer öppnade sig för pengarna.

Så släpade sig den sjuke från den ena till den andra, men alla hade de samma svar att ge.

Till slut orkade han ej mer utan kastade sig åter på sin säng, medan sedlarna ramlade ur hans hand och föllo ut över det grova golvet, som aldrig kunde skuras riktigt rent, så många fötter hade trampat det.

Och han hade trott, att man kunde köpa människosjälar för guld! Nej, nu visste han, att vad de än sålt bort för honom av sina fattiga liv, själen sin hade de behållit, om den så var svart eller ljus. Det var bara han, som frivilligt styckat sin egen själ i bitar till pant för guldet, och nu gick den inte att köpa tillbaka. Men med våld tog ingen en sådan pant.

Matt och flämtande tog han en bok från bordet, hans förvirrade tankar hade väckt ett minne till liv. Det var en gammal, nött psalmbok han höll i sin hand med träpärmar och stålspännen. Han hade tagit den i pant en gång för ett mått korngryn av en gammalläsare.

— Ta va du vill, men int den! hade mannen sagt med ångest i blicken. Ja har fått den av farn, å den ä liksom ett fäste för själen min.

— Nå, tar ja själen din i pant, Niklasson, så tar ja fäll fullgod säkerhet, hade då Grubben skrattande svarat och stoppat boken i fickan. Sedan dess hade den legat undanslängd i en vrå här i bondkammaren, tills hans hustru en dag vid sitt sjukbesök hittat den och lagt den på bordet. Men han hade inte orkat läsa i den än.

Törhända kan ja hitta de nu, som va fäste för själen din, tänkte han förväntansfullt och började bläddra i boken med feberheta händer. Men hur han bläddrade och sökte fann han intet fäste för sig själv, som inte höll sin själ i egna händer. Bara veklagan och ångestrop från splittrade själar läste han:

»Men jag är matk och icke man, försmådd av männskor alla. Deras begabberi är jag försann, för vidunder de mig hålla. Mig begabbar ho helst mig ser, han spottar mig och åt mig ler, huvudet månde han vrida. Det gör mig kval, att jag slik smälek lida skall.»

Kanske var det inte av människorna, de levande och de döda, som bara hånade och begabbade hans lidande, han skulle tigga sin själ tillbaka? En annan, större borde han be om den nådegåvan. Om han bara vetat, var han fanns och vad han begärde av honom i försoning.

En fanns det visst i rummet, som kände till sådana saker. Nu mindes han, att han inte frågat Lill-Jonas från utomåkern om sin själ. Det var ändå den, som offrat honom det mesta kanske, han hade gett honom både sitt eget liv och sina käras. Men ändå satt han där så mild och förlåtande, tycktes det, och hade ont av honom i hans pina.

— Säg mig, du, som känner den eviga barmhärtigheten, var skall jag hitta själen min, ropade han tvärs över rummet.

Då först tyckte han sig äntligen få ett svar.

— Jag är vägen, sanningen och livet, sade han stilla. Men du har långt att vandra, Stor-Grubb. Det bästa av din själ lade du en gång i en frosslänt mark. Mark röjde du, frost tänkte du binda, men du tröttnade och släppte den lös igen. En man lägger sin själ i sitt bästa verk. Men ditt vart aldrig färdigt.

Då trodde sig Grubben förstå, att hans jordevandring inte var riktigt slut än, att han måste ändå längre. En bön hade han velat sända uppåt, mot ett obestämt mål, om att den inte skulle bli alltför tung och svår på det sista. Men inte ens det förmådde han be om utav sitt eget hjärta.

Mekaniskt och förstrött kunde han blott stamma psalmbokens ord:

»Av hjärtans ve och stora nöd hjälp mig av mycken vånda, att jag ej lider helvetes glöd för mina synder många!» — — —

Var dag samlade sig arbetarna nere vid sågen och väntade på att något skulle hända. Kanske hoppades de, att de, som tagit ledningen efter Grubben, skulle fatta mod och avskeda finnarna, innan någon olycka skedde, kanske hoppades de också, att Mats Jonsson skulle göra sig till herre över sågen och lyckas avveckla tvisten fredligt. Men när ingenting hände utan arbetet därnere fortskred som förut, miste de till slut tålamodet och beslöto att ta sin sak i egna händer.

En fredagsförmiddag stod Mats vid sitt fönster och såg grubblande neråt gatan, som han så ofta gjorde nu för tiden. Arbetet ville inte löpa så lätt, som det brukade. Vad skulle han också arbeta för, om han lät sitt livs största tillfälle till framgång obrukat löpa sig ur händerna? Ännu hade han inte kommit till klarhet med sig själv om hur han skulle handla, men han visste, att avgörandet måste ske innan kvällen.

Därute blåste en fruktansvärd storm. Det var som om all den undertryckta oron i staden stigit uppåt och satt dolda virvlar i atmosfären i gång. Klar och skarp hade solen gått ner genom en brandröd aftonhimmel. Och ända sedan kvällen hade det blåst, så att taken nästan lyft sig av husen. Det var som om någon däruppe gått till doms över staden genom att glänta på locket till alla dockaskarna för att släppa ut all fördold ondska, som stoppats undan i vrårna. Det tjöt och det ven, som om tusen smådjävlar sluppit ut genom springorna och nu inte hittade hem igen. Det kved och det stönade, som om en ensam själ ängslats och våndats i outsägliga kval.

Och i stället för att lugna sig hade stormen tilltagit. De nakna vinterbjörkarna därute böjde sig smidigt för var vindil, liksom bådo de ödmjukt vädrens herre om nåd. Men det döda träet kunde ej böja sig. Plötsligt hördes ett brak, det var flaggstången på Grubbens hus, som bröts av.

Ovädret därute stämde väl med den oro Mats kände inför det slutliga avgörandet. Trots stormen hade han ju kommit i går kväll, Grubbens betrodde förste man, och sökt förmå Mats att göra slag i saken. Grubben var dömd, hade han sagt. Slut och nere för alltid både i liv och affärer. Men han ansåg det som sin plikt mot familjen att söka rädda det han kunde av hans forna förmögenhet. Och för det fanns ingen annan råd än att sälja sågen fortast möjligt för att undvika ett fallissemang. Han hade alla papper klara redan, och i går hade han vågat sig in i sjukrummet och fått löfte om patron Grubbs underskrift, om han bara lyckades skaffa vederhäftig köpare.

Och nu visste han ju, att Mats länge intresserat sig för sågen och att arbetarna ingen hellre toge till ledare. Ty naturligtvis fick han överta den gamla arbetarstamman, det fick ingå i köpeavtalet. Själv skulle han också gärna ställa sig till förfogande med sin mångåriga erfarenhet.

Det var något krypande och inställsamt i mannens sätt, som retade Mats mer än hans förra hånfulla övermod under fattigdomens dagar, som han nog annars hade i friskt minne. Det var som anade han i Mats den nye storhärskaren över bygden och ville fatta ställning till honom i tid. Grubben var inte död än, men nog härjade de med hans verk och egendom, som om han redan legat i graven! Bakom hans rygg förhandlade de nu med hans fiender.

Helst hade Mats velat säga nej med detsamma. En egendomlig motvilja mot allt det, som nyss tyckts honom så eftersträvansvärt, hade plötsligt gripit honom. Var den då inte mera värd, den där världsliga makten och härligheten, som Grubben haft, än att den kunde förintas på ett ögonblick? Nästan vemodigt ljöd i honom en välkänd strof om de orättfärdiges korta triumf och snabba undergång, när han följde den fjäskande ögontjänaren till dörren:

»Jag såg en ogudaktig man, det stod ock nog till röna, mäktig och väl rotad var han som lagerbärsträdet gröna. Jag såg mig om, han var ej till. Fåfäng är den honom söka vill Han är sin väg försvunnen.»

Grubben var redan lika borta från allt som om han inte varit till mer.

Sant var nog, att den makt han haft, hade han vunnit med orättfärdighet och bedrägeri. Men var det inte så med många, hade han själv alldeles rena händer längre? Hade han inte i stridens hetta låtit förleda sig att använda många av de knep och fällor, som Grubben brukat anlita? Hade han inte blivit listigare och djärvare för varje ny affär och mindre nogräknad med medlen? Hade han inte schackrat med jord och skog och människoöden precis som den han så egenrättfärdigt fördömt? Förgäves hade han sökt lugna samvetet med att det skedde för ett gott ändamål, innerst hade han alltid känt, att han frångick sina bästa principer.

Och ändå värre skulle det väl bli, om han tog på sig Grubbens verk och sökte driva det vidare. Storaffärer kunde man inte hantera med ömskinnade händer, det trodde han sig redan veta. Och slog man en gång på allvar in på sådana vägar, tog man sig inte så lätt tillbaka. Därför fick det nu bli ett antingen — eller för all framtid. Antingen skulle det nu visa sig, om han var född till den storpatron han drömt sig, som utan skrupler slog under sig stad och bygd och nöjde sig med den yttre välgången. Eller fick han avsäga sig alltsammans och gå tillbaka — till vad?

Var det inte redan för sent, fanns det någon väg tillbaka? Snärjd var han i sina egna nät, snärjd av äktenskapet han bjudit Lova, och först och sist av alla de andra öden, som han bundit vid sitt. Arbetarna väntade på honom, till honom hade de satt sin sista lit. Han hade hjälpt dem över det värsta, barnen deras svulto inte längre. Men när inte han längre kunde hjälpa på det sättet, måste de få arbete igen.

Det fanns visst inte mer än ett svar. Den, som gav sig in i den vilda jakten efter makt och ära, blev själv fångad i vargnätet till slut. Han var inte fri längre att avgöra sitt öde.

Men ändå hade han inte kunnat besluta sig för att underteckna köpehandlingen med detsamma utan hade utbett sig uppskov till nästa dag. I kväll skulle patron Grubbs ombud återkomma, då måste han skriva under. Men en sak skulle han betinga sig som mellangift på köpet, vad det så skulle kosta — Storgårds-Ejnars olycksaliga papper!

Försänkt i sina tankar stod han så och såg förstrött ut genom fönstret. Men plötsligt var det något ovanligt där nere vid sågen, som fångade hans uppmärksamhet. Först kunde han inte riktigt komma på det klara med, vad det var, som var sig olikt, men plötsligt kom han att tänka på, att sågbacken var alldeles tom på folk.

Till att börja med trodde han, att arbetarna resignerat och gått hem, men med ens begrep han vad tomheten därnere betydde. De som stått och hängt därutanför hela dagarna i snart en vecka, de voro nu därinne i sågen och gjorde upp sin sak med finnarna! Utifrån såg allting lika fredligt ut som vanligt, men han kunde ungefär gissa sig till, vad som skedde innanför murarna. Därinne i Grubbens stora maskinverk, som hittills självt velat spela herre över människorna, pågick väl nu som bäst ett förbittrat slagsmål ända nerifrån sågbottnen och upp till pipan om makten vid ramar och storkantverk, vid ugnar och kaptrissor. Han tyckte sig se ända hit, hur väggarna skälvde och bågnade av det inre trycket. Själva schevugnspipan stod där och vacklade i stormen som vore den färdig att ramla när som helst. Och plötsligt skar ett illvrål genom stormen. Det var sågverkspipan, som blåste. Och när vinden för ett ögonblick stillades, kunde man i den plötsliga tystnaden höra, hur de välkända, mångstämmiga ljuden därnerifrån plötsligt saktade av, ett efter ett, tills det sista dog bort. Sågen stod mitt på blanka dagen, och därinne klappade Tavlepojkarna och deras vänner lössen ur finnpälsarna, så det stod härliga till.

Herre Gud, tänk om de drogo kniv — nog vet man, hur löst finnkniven sitter! Han måste ned dit på ögonblicket och söka lugna sitt folk. Löftet, som de begärt, skulle de få. Han skulle överta sågen och dem med på köpet, bara de stillsamt lagade sig hem med detsamma.

Då fick han se den första finnen komma utdansande, inte genom dörren en gång utan genom fönstret. Tung och stor som en mjölsäck damp han i backen. Tur nog satt fönstret lågt, och sågspånshögen nedanför var mjuk. Och ändå mjukare föll den som kom efter, ty han föll ovanpå den förste. En efter en kommo de utdinglande, precis som när de själva kastat ut de gamla arbetarna.

Till slut måste Mats storskratta, där han stod. Det hela föreföll honom mer löjligt och harmlöst än egentligen farligt. Han kände sina västerbottningar, senfärdiga även i sin vrede voro de, men när de ilsknade till, gjorde det grundligt. Men till någon verklig skada på liv eller lem ville de inte åt någon. Men nog fingo finnarna, så de voro nöjda, tänkte han sig. Inte ett ljud kunde tränga fram genom den rasande stormen, men han kunde ungefär föreställa sig, hur hela sågbacken därute skulle genljuda av svordomar och skrik på både svenska och finska. Kanske var det bäst, att de fingo göra upp sitt mellanhavande själva, om där sedan skulle bli verklig arbetsfred.

Då fick han plötsligt syn på något, som blixtsnabbt kom honom att ändra mening.

Från en av spånhögarna där nere på backen bröt en liten låga fram som från en dold eldhärd. Klar och flämtande satt den ett ögonblick liksom tvekande kvar överst på högen. Så med ens växte den synbart, vinden tog den och med bredda vingar flög den som en guldfågel över till den tätt bredvid liggande sågen. Om några ögonblick skulle den stå där i ljusan låga med allt det brännbara, som fanns i och utom den, och med denna fruktansvärda storm. Kanske var det någon av finnarna, som tänt på för att hämnas.

— Herre Jesus — sågen — den brinner! Elden är lös! skrek Mats som en galning på väg genom boden och sprang så barhuvad ut på gatan.

Därute högg stormen tag i honom, som om den legat på lur bakom knuten och ville kasta honom mot väggen. Men han arbetade sig oförtrutet framåt, och när han kom i lä bakom husen längre ner, började han åter springa. Utan tanke på annat än sågen och dess räddning rusade han så blint framåt, tills han i gathörnet utanför Grubbens hus häftigt törnade emot någon. När han tittade upp, såg han, att det var Anna-Greta.

Först kunde han knappast tro, att det var hon, så olik var hon allt det han tänkt sig om henne på det sista. Inte i det yttre precis, det var samma svarta burrhår över pannan och samma mörka ögondjup i det vita ansiktet. Men något obestämbart vid munnen och i ögonen gjorde ändå hennes ansikte som nytt. Det var ett drag av djupt lidande men också av ro och frid, som han aldrig sett där förr. Hon var klädd i en enkel mörk kappa, och kring huvudet och axlarna hade hon lindat en svart schal mot blåsten. Tätt svepte den sig kring hennes spensliga skuldror, det var som om stormen inte fick tag i henne innanför den. Smidigt och mjukt tycktes hon böja sig för var stormil liksom björkarna, tills de gledo henne förbi utan att röra henne.

Ingen av dem kom sig för med att yttra ett ord på en lång stund. Så lång tid det var, sedan de sett varandra nu, så långt från varandra de kommit! Tyst sågo de varandra in i ögonen en minut, som för att forska efter ungdomsvännen, som måste finnas kvar någonstans där under all yttre förändring. Och den korta minutens tystnad förde dem närmare än många timmars tomt och ansträngt prat. Ty det behövdes bara denna enda långa blick i de klara, lugna kvinnoögonen för att Mats skulle få veta allt vad han ville utan några pinsamma frågor. Nu visste han, att allt det de sagt om Anna-Greta efter hennes giftermål var osanning. Vad hon än levt och lidit förut, sin äktenskapliga trohet hade hon aldrig fläckat. Det var bara giftigt förtal av en försmådd och hämndlysten älskare. Så klara ögon har inte den, som lärt sig den simplaste av lögner. Det måste vara andra, djupare orsaker, som skilt de båda makarna åt.

Men tyckte han sig inte också läsa en hastigt uppblossande glimt av lycka över deras möte i den snabba, skygga blicken? Var det sant — kunde det vara sant, att han trots allt var den enda hon verkligen hållit av, fast livet förvrängt och förvridit deras kärlek? Något outsägligt vekt och ljuvt steg upp i honom vid den tanken och stillade all den förkvävda oro han så länge kämpat mot, tills hans hjärta liksom domnat av och stelnat för att slippa känna och längta mer. Nu vaknade det åter upp och sträckte sig mot henne igen. Men inte längre som vild åtrå och kvalfull brånad. Hur olik var hon inte den bild han gjort sig av henne! Ingenting fanns längre kvar av lövjerskan, som så länge spökat i hans drömmar. Hon, den falska och trolska, som lovade och bedrog och som han en gång pressat till räkenskap mot den gamla bastuns mörka timmer, vitterflickan, som ingen höll fast. Och nu lät hon hålla sig med bara en blick! Ända in till hennes själ fick han se, för första gången på många, tunga år. Det var inte sant, att hon förlorat den. Själva den själlösa på myrens botten får ju sin eviga arvedel genom kärleken. Hur mycket mer då den som älskat och lidit som en människa.

Hon var den han alltid innerst trott henne vara. Aldrig skulle han behöva släppa henne mer, hur långt de kommo från varandra. Som sin fagraste och skiraste ungdomsdröm kunde han behålla henne genom mandomens vardagsbundna dagar.

Till slut bröt Mats tystnaden, det var så mycket han ville veta om henne själv, hennes nuvarande liv, om moderns sjukdom och om gården och Ejnar. Men det blev bara till en fråga:

— Vart ska du gå, Anna-Greta?

— Till Grubben, svarade hon med ett litet leende. De tro att jag kan läsa bort ont, de ä frun, som skickat efter mej. Boten finns de bara en, som kan ge. Men kanske ja kan lindra. Den som lidit får den makten i sina händer. Och hon förmår ju inte längre, stackare.

Undrande såg Mats på henne — hennes brors värsta fiende var han ju, Grubben — jaså det var på den vägen hon sökte sig till frid. Genom hämnd var det han velat vinna sin.

— De finns till slut bara ett, Mats, fortfor hon stilla. Barmhärtighet mellan syndiga människor å nåd från den, som står över dem.

Hennes ord väckte hans undran. Mycket mer hade han velat fråga och veta. Men i detsamma kom något ramlande och skramlande över det kullerstenslagda torget och avbröt deras samtal. Det var ångsprutan, som kom körd av dem man i en hast fått tag på av den frivilliga brandkåren. Med ytterkläderna halvknäppta och andan i halsen störtade flera till från husen omkring torget.

Då mindes Mats det svåra nuet — flera dyrbara minuter hade han redan förspillt. Nu slogo lågorna redan upp från sågens tak, eldskenet föll flämtande över Anna-Gretas bleka ansikte. I valborgseldens vårsken hade han sett henne en gång, men hon var vackrare nu med detta blida och förandligade uttryck. Som nu ville han alltid minnas henne.

— Farväl, Anna-Greta! ropade han i den tanken, att så nära skulle de aldrig se varandra mer, och började åter springa mot brandplatsen.

Därnere var allt i vild oordning — folk sprang av och an med pytsar och hinkar, och framför sågen höll just brandsprutan på att brösta av. En del av finnarna hade lagt benen på ryggen och räddat sig undan av rädsla för efterräkningar, när elden bröt ut. Men andra voro hederligare och stannade kvar och sökte genom hårt arbete ersätta skadan de opåtänkt vållat. Någon av dem hade tappat sin brinnande pipa i sågspånshögen under stridens hetta, därav brandens uppkomst. Så ville de påstå, om det nu var för att skydda en kamrat eller för att det verkligen var fallet. Och nu sökte de forna fienderna hjälpas åt att släcka. I en lång kedja, som sträckte sig ner till älven stodo de och langade sina hinkar, så att vattnet forsade över kängskorna. Och det var som om varje hink vatten släckt av litet av fiendskapen också. Det såg dock inte mycket lovande ut att kunna hejda vådelden de tänt på sågen, därtill hade den redan fått alltför stark fart i det svåra ovädret.

Nu stodo redan lågorna och väntade bakom alla fönster, uppflammande och åter slocknande. Det var som flackande och hjälplösa blickar ur blodsprängda ögon under såriga lock — alla rutorna hade sprängts av hettan. Ingen vågade sig längre ditin, hela det inre var ett enda oavbrutet eldhav. Men ännu stodo murarna orörda och nästan ofläckade av röken. Knappt ett ljud av eldens brakande, av människornas rop och skrik och av ångsprutans väsande förmådde tränga genom stormens oerhörda dån. Det var något beklämmande i den tysta förhärjelsen därinne under elementens våldsamma raseri.

När Mats hann fram, hade man redan i det närmaste fått uppge sågen för att koncentrera sig på att hindra eldens vidare spridning. Lyckligtvis låg stormen ifrån staden. Men man borde tänka på brädgården, som låg i vindriktningen. Rådvilla sprungo människorna om varann och visste inte i vilken ända de skulle börja.

— Rädda brägårn! skrek Mats, ryckte till sig ett brandsegel och sprang dit ner.

Och från den stunden var det han, som fick ta ledningen. Oupphörligt kastade sig elden över till brädstaplarna där nere, man fick mota den som en listig och krypande fiende. Där fattade en stabb på allvar eld, och inom några minuter började det torra virket glöda. På långt avstånd såg det ut som en hög av smala långrån, som gräddades i en glödhet ugn. Men Mats och hans karlar voro där på ett ögonblick med sitt segel och lyckades för ett ögonblick dämpa elden. En tät, skymmande rök svepte över hela sågplatsen och över solen, som stod där och stirrade blodröd genom tjockan. Det var som en vidunderligt lång och pressande solförmörkelse. Och i den overkliga, violetta dagern från detta Ragnarök såg man de stora huspråmarna skymta förbi nere på vattnet. Förtöjningarna hade bränts upp, och nu gledo de själva brinnande nedför älven.

Hela natten pågick den förbittrade kampen, men emot en sådan storm kunde ingen strida med framgång. När morgonen äntligen svagt grydde bakom det tjocka brandtöcknet, låg hela brädgården också i aska.

Trött och förbi av den lönlösa striden gick Mats där bland de ännu glödande kolhögarna och sökte komma till klarhet med sina känslor. Folket hade han skickat hem så när som de nödvändiga vakterna. Själv borde han väl också söka sig hem för att bli omskött av Lova, som säkert ängsligt väntade. Hon skulle väl knappt känna igen honom, när han kom. Ansiktet var svärtat av rök och sot, håret hängde i vild oordning ned över ögonen, och sin fina klädesrock hade han rivit sönder på en rostig spik. Och tvärs över handen hade han ett djupt och öppet sår av en eldbrand, som fallit ner på den, när han i sista stund ryckt ner en karl från hans utpost på en brädstapel. Tappra hade de varit, hans karlar, duktiga och uthålliga. All den hjärtevärme han i sin tidiga barndom känt för hemborna sina, för alla dessa sävliga och ihärdiga västerbottningar med den dolda glöden och energin under den lugna ytan, hade återvänt under denna deras gemensamma mannakamp. Han önskade, att han kunnat göra något riktigt för dem i stället för det, som nu gick om intet. Här låg det nu, hela hans påtänkta livsverk, i aska och spillror. Han hade inte behövt välja själv, och för egen del sörjde han inte. En befrielse var det från något, som stod i strid med hans egen natur, det förstod han nu. Men han oroade sig alltjämt för de mångas öde.

Som han stod där obeslutsam, fick han se någon komma vandrande över ruinhögarna. Med små försiktiga steg klev han mellan kolstybb och bränder för att akta sin fina tulubb. Mats kände strax igen honom, det var Yttergren, patron Grubbs ombud.

— Se där är ni ju, sade denne med ansträngd munterhet, ja fick inte något svar av er i går kväll, det var en annan, som åtog sig att svara, tycks de. Nå, illa var de ju förstås, men ingen skada skedd, för all del, på de hela taget. Sågen är väl assurerad, i själva verket blir de väl assuransen, som kommer att rädda litet åt änkan och barnen.

— Såå, är patron Grubb död? inföll Mats.

— Nej, men de lider, svarade hans närmaste man förstrött. Vad var det ja skulle sagt — jo, sågen kan ju byggas upp igen. Ni kan bygga upp den, Mats Jonsson!

Då såg sig Mats tankfullt omkring på allt det svarta, det falnade och förkolnade, som var det enda, som återstod av ett stormansvälde. Det var mer än sågen, som förbrunnit den natten, tyckte han. All hans egen hårda och giriga lusta efter Stor-Grubbens makt och rikedomar hade också bränts till aska.

— Nej, sade han långsamt och skakade på huvudet, ja blir inte den, som bygger upp Grubbens såg.

— Nänämen, kanske de, tyckte Yttergren giftigt. — Han var visst stucken över avslaget och missräknad på den nya herre han valt. — Till den saken får de vara en affärskarl, å ni tör nog egentligen vara skapt till bonde, sen å försiktig som ni är.

Det sista var meningen som en förolämpning med öppen hänsyftning till Mats Jonssons enkla härkomst, men helt häpen blev den lille mannen över den oväntade verkan av sina ord.

— Där sa ni ordet, tack för de, Yttergren, utropade Mats och klämde hans hand mellan sina i plötslig förtjusning. De va liksom just de ja tyckt inom mej länge, fast nu blev de klart utsagt. Nu vet ja först riktigt, vart ja hör.

Och därmed gick han ifrån den lille beskäftige expediten, som gapade efter honom som om han trott, att han fått en skruv lös.

Men innan Mats gick ut ifrån sågbacken, stannade han några ögonblick nere vid älven för att tänka efter, vad han skulle säga Lova. Nu var avgörandets stund kommen också för dem, det kände han.

Bonde var det han sagt så föraktligt, den lille stadsherrn där. Ja, just den hederstiteln var det han skulle förvärva sig genom egna händers arbete. Ett annat verk låg där och väntade honom, det verk, som han dunkelt anat som sitt under alla dessa år. Allt i hans liv pekade hän mot det, tyckte han nu, hans drängår på Storgården, hans halvt motvilliga lärotid på lantbrukskursen, hans hårda tid som mejerist och fårskötare, ja, själva den affärsbildning han förvärvat sig i staden. En verklig ledare och hjälpare skulle han kunna bli för folket i sin hembygd i både smått och stort.

Tankfullt stirrade han ner i det grumliga vattnet, där halvt förbrända plankstumpar och bräder planlöst snurrade omkring i strömmen, men hans ögon sågo en annan syn. Långt bort sågo de till det livsverk, som var hans eget på det innerliga och personliga sätt, som ensamt kan göra ett arbete verkligt fruktbärande.

Där låg den som förr och lockade, vintermyren. Men inte längre till lek och vitterkonster. Själva den ostadiga där nere hade visst fått själ och vilja. På dikning och grävning väntade den, myren, på förlossningen från frost och fördärv. På att lära sig tjäna och bli till nytta, läggas under plogens tuktan och ge bröd.

Många skulle den kunna föda, när hela dess väldiga yta blev utnyttjad. Så många som ville av de forna Tavleborna och de andra sågverksarbetarna skulle han ta med sig — han hade arbete för dem alla. Och en tryggad framtid för dem, som höllo ut.

Han visste inte själv, om det var mötet med Anna-Greta, som gjort allt detta klart för honom. Han visste bara, att nu ville han hem.

Han skulle gå och säga det till sin trolovade genast — sedan fick hon själv bestämma, om hon ville följa honom eller stanna.

— — — —

Långt in på natten blev Anna-Greta sittande och läste över Stor-Grubben.

Först tvättade och ansade hon honom, vilket ingen fått göra på flere dar, och skötte så om hans sår. Hon hade med sig en örtesalva, som mor Brita lärt henne koka, och med den strök hon in honom. Inte den mest vämjeliga sårnad och bulnad räddes hon att röra vid med sin bara hand. Han såg fasansfull ut nu, där han låg, patron Grubb, med hår och skägg vilt förvuxna över sitt uppsvällda och oigenkännliga ansikte. Han visste det själv och vägrade att släppa in någon, vem det vara månde. Han hade nekat att släppa in doktorn med kopphornet och jordegumman med blodiglarna, han hade nekat att öppna sin dörr för själva prästen, som ville komma med kyrkans räfst och tröst. Bara det tog i dörren blev han alldeles vild.

Men Tavleflickan här, hon hade inte frågat, om hon fick. Hon hade bara öppnat dörren och kommit utan att bry sig om hans vanmäktiga utbrott. Och när hon väl var inne och hade börjat sköta om honom, nändes han inte köra ut henne igen. Det gav en sådan oväntad frid att bara ha henne härinne, det kände han. Hon tog så varligt i honom, det var en förunderlig lisa i hennes händers lätta vidrörande.

Och när hon så skött om hans plågade kropp, tog hon lika lätt och varligt vid att sköta om hans arma, sargade själ. Den gamla boken på bordet hade ju inte bara bittra kryddor att bjuda på, där fanns också läkande oljor för själasår.

Därute tilltog väl branden för var minut, gissade hon, men hit in trängde inte ett ljud eller ett återsken av lågorna, ty Grubbens sjukrum låg åt gården. För säkerhets skull satte sig Anna-Greta tätt vid den sjukes huvudgärd för att hon skulle skymma fönstret för honom. Detta sista slag borde besparas honom. Stormen ven och pep utanför de tjocka väggarna, men härinne var stilla.

Timme efter timme satt hon där och läste psalmer för honom, medan hennes lediga hand sakta strök fram och tillbaka över hans panna och hår.

Till slut tycktes kvalen och oron därinne i de flackande ögonen också stillna av litet, blicken blev alldeles klar och redig.

— Va heter du? kom det plötsligt helt oväntat, med något av den gamla barska tonen.

— Anna-Greta från Tavle storgård, svarade hon förvånad.

— Va ska du ha för detta? tog Grubben åter vid.

— Inget, sade Anna-Greta förläget. Ja tar ej lön.

Hon var ledsen över att den sjuke tänkte på sådana obetydligheter nu i sina sista stunder.

Men Grubben var ej van att få något för intet. Det plågade honom dunkelt, att här var en till, som skulle få något att fordra. Kanske trodde hon, att han inte kunde betala.

— Jo, jo, något ska du ha, sade han med den sjukes monomana envishet. Än har Grubben förstånd att skriva till något i testamentet.

Det var som om han glömt sina sista svårigheter och ännu trodde sig ha en förmögenhet att skänka bort.

— Seså, ta nyckeln här å öppna klaffen, sade han befallande och reste sig till hälften i sängen. Ge mej skrinet där med papperna!

Lydigt fogade sig Anna-Greta i hans vilja för att om möjligt lugna honom.

När patron Grubb fick skrinet, öppnade han det fumligt med en nyckel, som han bar i ett band kring halsen, och började med darrande fingrar plocka bland papperen för att leta rätt på testamentet. Men plötsligt tycktes han komma på andra tankar och hejdade sig. I handen höll han ett papper.

— Hur ä de, ä du å Storgårds-Ejnar släkta? sade han.

— Ja ä syster hans, svarade Anna-Greta förundrad.

— Ta då detta, sade patron Grubb och räckte henne papperet, de ä så gott som tusentals kronor.

Anna-Greta behövde inte se på det för att veta, vad det var. Hon förstod, att det var denna köpehandling, som Ejnar skrivit bort sig på. Kanske hade hon innerst i sitt hjärta tänkt sig möjligheten av en förbön för sin bror, om den sjuke var så pass, att han kunde fatta hennes begäran. Hur skulle det annars gå med honom, med modern och gården, om patronen föll ifrån. Och nu hade den fruktade Grubben gett henne papperet frivilligt — då måste han i sanning vara förändrad ändå!

— Förstör de, bränn upp de genast, fortfor den befallande rösten, ställ så skrinet tillbaks!

I den gula kakelugnen brann en väldig björkvedsbrasa — mekaniskt gick hon dit och gjorde som hon blivit befalld. Först efteråt kom hon till att undra, om hon kanske gjort orätt — hade man lov att undansnilla papper på detta sätt? Men gjort var gjort och Storgårds-Ejnars värsta dårskap förvandlad till en liten grå askhög bara.

Förnöjd lade den sjuke sig tillbaka på kuddarna — alltid en mindre, som kom och krävde sedan.

Stilla återtog Anna-Greta sin plats och fortsatte att läsa, medan lampan blev alltmera matt och flämtande:

»Min hälsas Gud fräls mig också från blodskuld, att min tunga må din rättvisa förkunna och din pris högt utsjunga. Ty offer haver du ej kär, brännoffer eller vad det är. Men Guds offer för sanne är en bedrövad ande!»

* * * * *

Frampå natten tycktes den sjuke inslumra. Han låg där så stilla på kudden, och uttrycket i hans ansikte var nästan fridfullt. Uttröttad smög sig Anna-Greta ut på kontoret för att få en stunds vila på den hårda skinnsoffan därute.

Men efter en stund vaknade Grubben ur sin dvala. Förvirrad såg han sig omkring i rummet, där var för första gången på länge alldeles tomt. Inga tysta gäster sutto längre efter väggarna och plågade honom med sin närvaro. Men också tomheten skrämde honom till slut — varför låg han här alldeles ensam? Hade han tid till det, han, som hade så mycket att bestyra? Någonstans långt borta väntade honom ett brådskande uppdrag, ett avtal eller köp. Nu kunde han ej längre dröja.

På darrande ben klev han ur sängen. Men när han väl stod på golvet kunde han mycket väl hålla sig upprätt, han var starkare än på länge. Fumligt och bakvänt tog han itu med att dra på kläderna, men han fick dem på sig till slut. Försiktigt som om han varit rädd att väcka någon, tassade han genom rummet, stötte upp ytterdörren och gick ut.

Mörkret därute kändes som en lisa, mjukt och lent som sammet svepte det sig kring honom. En svagt grå ljusning i det svarta tydde på, att dagen var nära. Det blåste starkt men inte våldsamt längre. Högt däruppe flögo skyarna som svarta, oroliga fåglar. Men under dem skymtade stjärnorna fram, jättelikt stora och klara och oföränderligt stilla.

En egendomlig doft som av rök eller svavel stack honom i näsan, men han fäste sig inte vid det. Han bara njöt av att åter känna luft omkring sig och trampa ren, vit snö. Långt skulle han fara i natt, den mardröm, som så länge plågat honom, skulle han fara ifrån.

Av gammal vana fann han vägen till stallet i mörkret. Det var inte första gången han gav sig ut på en nattlig körtur i hemliga och brådskande affärer. Stallyktan hängde på sin plats, och till slut fick han den tänd. Han drog en av vagnshästarna ur spiltan och ut på gården, den följde honom ovilligt. Därute stod en finnrissla, de drumlarna hade glömt att sätta in den i lidret. Det var nästan omöjligt att få hästen i skacklorna, han kastade sig och skyggade oroligt, men till slut gick det.

— Såå, Svarten, såå, mumlade hans husbonde, och inför den välkända rösten tycktes hästen äntligen lugna sig. Och när patron Grubb väl kommit i släden, lät han djuret gå som det ville. Han visste ju, att han kände vägen. Alltför många gånger hade han nött den med trampande hästhovar och blänkande vagnshjul på väg till och från marknaden och skogsköp för att inte vara säker på den saken.

I halvt sken bar det av genom de mörka gatorna, hästen var alltjämt skygg och nyckfull, fnös och slängde med huvudet. Kunde det vara den där underliga röken, som ängslade honom? Eller var det det där stickande töcknet, som tycktes flyga ikring dem bara en inbillning som alla de andra, alstrade av hans sjukdom, liksom det där röda, stundtals slocknande återskenet uppe på himmeln? Han orkade inte tänka sig igenom det, ville bara framåt. Genom denna underbara, rena luft, som svalkade hans inre brand som kristallklart källvatten.

Nu voro de på landsvägen, träden flögo brådskande förbi som en kedja av mörka skuggor. De blevo så främmande i mörkret, dessa välkända träd, som han mätt och tummat in och sålt på rot nu i så många år. Det var, som fattade han först nu, att de hade liv och växtkraft. Han önskade, att de inte haft så brått, att de inte stängt sig kring vägen så tätt och svart. Som en trång tunnel löpte den genom deras led. Det var som om de jagat honom i gatlopp mellan sig med höjda lansar. Att det kunde finnas så många kvar?

Ivrigt piskade han på hästen, tills den föll i galopp, men den mörka muren vek inte för det. För vart och ett träd han hann upp och kom förbi, växte det upp tio nya, alla lika höga och ogenomträngliga. Vad var en väg i all denna skog? Bara en fåra, plöjd i en omätlig åker, bara en strimma i ett stort mörker.

Han måste hinna upp det sista trädet, han måste förbi! Nu sprungo också stjärnorna däruppe i kapp med den flåsande hästen, flämtande och jagade ströko de likt eldstrimmor efter himlen mellan de nattsvarta molnen.

Så flögo de fram väglängd efter väglängd, och timmarna gingo. De måste vara flera mil ifrån staden nu. Mörkret började lätta, han kände igen gårdar, dit han ofta haft ärende, han ville stanna, men hade ej längre makt över hästen. Till slut vek den av sig själv in på en smal byaväg, kanske trodde han sig där finna ett stall.

Gryningen stod nu kall och stålgrå över vägarna. Då såg Grubben, att han var på väg ner emot Tavle by. Var det dit han hade ett så brådskande ärende?

Nu gick hästen bara i skritt, han föreföll alldeles uttröttad. Nu stannade han självmant framför varje stuga, bebodd eller obebodd.

Hå, hur kunde han vänta sig en hötapp i Lillgårdsänkans tomma stall? Sedan flera år stod gården stängd och obebodd. Nej, nog fick han vanka vidare till nästa stuga. Men också den såg märkvärdigt väl tillstängd ut med luckor för fönstren och stora bommar framför dörren. Det var så sant, bonden där hade gått till sågen i staden, och hans familj hade följt. I nästa gård bodde det folk, — men de hade stängt noga om sig för tjuvar — ett förut okänt bruk. Från gård till gård bar det av, men ingen öppnade och såg ut. Överallt var patron Grubb väl känd, i varje hus hade han köpt eller sålt något. Men här satt han i släden och kände sig allt sjukare. Den obarmhärtiga morgondagern hade väckt honom till besinning, nu mindes han allt, sin sjukdom och sin skam. Nog behövde han också in till folk, eländig som han var. Men var skulle han bäst knacka på? Ägde han någon bakom dessa tillbommade dörrar, som han ville visa all sin bedrövlighet för? Nej, sådana vänner fick man nog inte bara genom att köpa och sälja. Där låg Andersagården, där låg Lill-Jonas ödestuga — överallt bara fordringsägare på hans själ, levande och döda!

Men där nere låg den, vintermyren, med sitt mörka hål i det vita snötäcket. Alltid hade den dragit och lockat honom på något sällsamt vis, han hade ju till och med tänkt sig odla den en gång. Nu voro de redan där, vattnet gick nästan upp till vägen. Det var här, det aldrig frös till.

Så lent och svalt det svarta vattnet såg ut, alldeles som nattmörkret, som dolt hans skam. Var det hit han haft så brått? Han måste ner dit ett tag och se.

Här var tyst, här var frid. Inga röster, som krävde räkenskap och bot. Inga steg mer än hans ner till myrvattnet, som stod där så orörligt stilla.

Här hade hans män en gång tagit sig fram med spade och myrkniv, där under snötäcket låg den, nyodlingen hans. Det enda verk, i vilket han lagt något mer än rena egennyttan, det enda, i vilket han lagt något av sig själv.

Här skulle han kunna sova gott, här kunde hans pina svalkas.

Beslutsamt vände han tillbaka till vägen, löste hästens tyglar och lade dem i släden och gav honom så ett rapp över länden, så att den lade i väg bort ifrån byn.

Så vände han vacklande åter i sina egna steg fram till det svarta hålet. Halvt medvetslöst mumlade hans läppar några sista ord.

— Min håg från människor haver jag vänt, min själ i dina hand sätter, stammade han.

Så tog han ännu ett steg.

Svart och outgrundlig ruvade vintermyren under sitt snötäcke över det, som varit ett människoliv.