II.

_Och våldets man rådde i landet._

_PÅ ANDERSAGÅRDEN_ hade det blivit tyst och tomt efter Anna-Gretas bröllop. Ingen husets dotter gick där längre med moran i dagssysslorna och satte liv i vardagssläpet med sina upptåg och sitt spelande skratt. Hon var storgårdsmora själv nu och hade fått annat att tänka på än att skämta och gantas. Det var som om all ungdom lämnat hemgården med henne. Det blev så tyst och tomt där, att ännu en gav sig därifrån. Gamla mor Maglena, som haft sin enda åldersglädje i att lyssna och speja på det som hände, gav sig åter ut på långfärd. En dag, när mor Brita kom in till henne för att bädda upp, låg hon död i sängen. Hon såg ut som om hon haft brått att komma i våg, ett litet ivrigt och förväntansfullt leende låg kring den vissna munnen.

En till var det ju också, som lämnat huset på samma gång som Anna-Greta, det fanns ingen utböling till att gå och gräma sig över längre heller. Inte blev det tystare för det att han gick, men tomrummet efter honom blev större än man kunnat tänka sig, så länge han gick kvar på gården, tung och klomrig i sättet, och bara skötte sitt. Fast det var i arbetet det blev tomt efter honom. Man kunde inte fatta, att han hunnit med det han gjort, så stillsamt hade det gått. Men nu, när han var borta och en annan skulle ta vid, märktes det.

Den, som var närmast till att göra det, var väl sonen i huset. Ejnar, ungbonden själv, fanns ju hemma ibland. När Mats lämnade huset, hade han kommit hem från skogen ett tag och slagit sig ner i farstukammarn, där han inrättat sig rent på herrskapsvis. Men när dagsförtjänsterna började locka uppe på hygget igen, var han snart tillbaka där. Hemma på gården blev det för söckent att gå ensam med moran, som blivit så suckesam och järmesam, sedan Anna-Greta kom bort. Uppe i skogen var annat liv, där levde man i spel och dryckjom på karavis. Och när man kom ner till bygden igen med löspengar i fickan, då gjorde stintorna stora ögon måtro åt Storgårds-Ejnar, när han kom till dansen i fars ungbonnrock med silverknappar.

Men hölls han någon gång på gården, Ejnar, då vart det slut med tystnaden där. Ut och in bar det då dagarna i ända, hit och dit efter vägarna, fram med kyrkskjutsen och hästarna mitt i brådaste skördeanden. Vad hjälpte det att mor Brita tiggde och bad för hästkrakarna åtminstone — det var bara för de hemmavarande att ta till hösläden och dra höet in i ladan själva.

Glad fick man vara, om inte kamparna kommo hem i halvt sken mitt under kyrkdagstiden från sådana färder, vettskrämda av körsvennen, som full och vild satt på bocken ock sjöng, så att det ekade i skogen. Sin granna röst hade han kvar, Storgårds-Ejnar, men han kunde ju ha sjungit vackrare visor. Det var, så att självaste mor Brita blev svart i själen av att höra tocken olåt under helgad klockklang.

Det och mer till kunde hon ändå förlåtit honom, om hon haft någon hjälp av honom till gården. Men det var där det fallerade. Höll han sig hemma en tid och man trängde om ett råd i ett och annat, som var karlgöra, så svarte han henne bara snäsigt och otåligt:

— I får göra hocke I vill, de ä ju I, som reger.

Och så gav han sig ut nånstans igen.

Det svaret hade hon fått i dag med, mor Brita, då hon tog till att fråga om takveden på storbyggningen, som höll på att ruttna ned, så att snön dröste in på takbottnen. Hon hade tänkt sig få hjälp med den saken nu, då Ejnar sagt, att han blev hemma veckan ut. Men allt vad hon fått var snäsor till svar, och så tog han drängen, som skulle hjälpt henne, och gav sig ut på jakt. Och nu stod hon här utan varken ved eller karl och såg på takhålet sitt. Det såg fult ut på det granna huset med den där fläcken på taket, det vår som om en hemlig rötesjuka plötsligt brutit ut till ett sår.

Mor Brita suckade, där hon stod och stirrade sig nackstyv på eländet. Hon visste av flera än ett sådant där förfallets rötesår ute i bodar och uthus och litet varstans på gården. Där var korännan, som gistnat och läckte, och spisen i föjset, som rök in, så att kokräken blevo surögda som gamla lappkäringar. Där var brunnstången, som knakade och böjde sig, när man drog ner stenen för att få upp hinkämbret, som tänkte den när som helst gå av på mitten. Det var tusen andra småsaker, som hörde till karlsysslorna och som hon skulle driva drängarna till. Men det var som om de inte togo hennes gräl och tjatande riktigt på allvar. Det behövdes bara, att ungbonn kom hem, för att de skulle lyda hans minsta vink och följa honom, vart han ville. Nog syntes det, vem de räknade för husbonn. Hade han bara vinkat åt rätt håll, Ejnar, så hade de väl fått hållas.

Ja, nog hade mor Brita fått sitt att stå i på gammeldagarna. Det skulle ha varit i ungdomsdagarna hennes, som de skulle ha satt sig så på näsan hennes, snorvalparna där!

Åter kom hon på sig med att gå där och längta efter Mats. Nog var det annan ordning på gården den tiden han gick där och styrde med folket. Man skulle aldrig trott, att han hade sådan aga med sig, den dödingen. Nog kunde han ha fått bli kvar, inte var det hon, som kört bort honom. Sen Anna-Greta kom bort, var han ju till ingen skada. Fast att ha honom gående här över sig i ensamheten med de där ögonen stickande i sin fattiga kropp, det vore ju nästan som att ha en feg i huset, en, som såg längre än andra, ända inpå samvetet. Det var nog bäst att han kom sig i väg ändå, storläsarn där, som höll sig förmer än rikbönder. Nog kunde han sagt tack och adjö till fosterhemmet sitt när han gick, den slarvhanken. Men se utbölingen, han ä värst på släkten, han.

— Du ä no en get mindre, när du kom igen, tänk ja, mumlade mor Brita förbittrad vid den tanken. Inte visste hon mycket om, hur det gått Mats där inne i staden, men så fett kunde hon inte tänka sig att det blev. Han var inte av dem sorten, som tog sig fram med tomhänderna bara, trodde hon.

Ja, inte tänkte då mor Brita gå här och oroa sig för hans öde. Hon hade nog det, som var agasamt ändå. För nog visste hon för sanning, varför Ejnar gick där och var så tvärhuggen och svor och bantes över henne. Till husbonnväldet på gården trånade han, det kunde ju var och en begripa, och mor sin ville han väl ha på undantag, kantänka. Ner till bagarstukammaren skulle hon, där man knappt kunde elda sig varm. Det var tacken man fick av barna sina, mens man levde, det.

Och det skulle vara Ejnar, som kom på sådana tankar, älsklingssonen hennes, som hon klemat med i alla sina dar! Han, som var så ljus och vänlig, så lätt att komma till tals med i barndomen. Men han hade väl aldrig gått och blivit så där tvärsint och stygg, om det inte varit för skogen. Han hade ju till slut blivit som vill i vettet av skogsfebern där. Svårt hade det varit med den farsoten förr, men värre var det nu. Det skulle ju ut så mycket virke till tysken och fransken, bara freden kom. Och så gick man an och härjade i skogarna värre än slagskämparna därnere i fiendeland.

Man kunde riktigt mäta feberstyrkan på yxhuggen, som ekade i hela trakten ikring. Dunk, dunk, bultade det, dunk, dunk. Som ett hjärtas dova och förbrända slag. Som ett tvåmanströsk på vitterfolkets logar. Men det man tröskade, var annat än säd. Guld, själar, var det. Pojken hennes slogo de kärnan ur, så mycket var då sant och visst.

Som nu i dag, då han snäste henne igen, vad var det för om inte för skogsfolkets skull igen. Många av dem hade hon redan varit tvungen att ta emot. Han drog mycket folk till gårds, Ejnar. Ute på vägarna träffade han många slags människor, kan man förstå. Det var inte bara flöttjare och skogshuggare han kom till tals med numera. Han var en annan nu, en man av betydenhet, som till och med storkarar kunde ha intresse av att språka med. Den, som är snar arvinge till en storskog, kan en väl alltid ha ett vänligt ord att säga. För så länge till kunde väl inte gumman stå med. Tro, om hon inte lät tala med sig redan nu?

— I gett frest, om I vill, svarade Ejnar. Men minns, atte de tör bli stort mot stort, sa gumman, bullra mot åskan.

Men när han blev full och tokig, glömde han den gamla rädslan för mor sin och tog hem dem i alla fall. Storbönder med plånböcker, stinna av skogspengar och patroner från stan med stora sedlar och färdigskrivna kontrakt. De skulle sjunga var och en efter sin näbb. Bönderna skulle prisa det ljuvliga i att ha storplånboken så stinnfull, som den aldrig varit förr i sin dar, utan att en behövde röra ett finger för det. Och pratet där om att man blev utsugen och bolagsträl på köpet, det var bara tomtal. Nu kunde en sitta på grön kvist i all sin dar och bara gapa för maten. Hon skulle tänka på det, mor Brita, som gick här och trälade och slet för jorden.

Men Storgårds-Brita gjorde sig bara ändå större på det och svarade torrt:

— Har ja inga fiskar fått, så har ja mina maskar kvar, sa finn, meta i brunn, och gick så till utsysslorna sina.

Men när Ejnar kom dragandes med stadspatronerna sina, då fick självaste mor Brita ta det litet mera försiktigt. Vare sig hon ville det eller inte, fick hon bjuda främmandet in i storsalen och gå ut i mjölkkontoret efter de bästa filbyttorna. För då var det Ejnar, som tog sig husbondetag.

Och när de låtit sig maten väl smaka, togo de fram körsbärsvin till mor Brita och trugade i henne ett glas eller par. Och sedan kommo de så sakteliga framlirkandes med sina kontrakt. Det var ena finurliga papper till att vara rediga och fullskrivna. Det fattades bara namnet på dem eller knappt det, bara Stor-Andersasläktens bomärke sedan gamla tider, om mor Brita nu var så rädd för skrivet.

Men mor Brita, hon visste sedan gammalt, hon, att man kunde skriva bort sig med mindre än med en sådan där liten krumelur. Det sades väl inte för ro skull, att hon skrivit kontrakt förr med den, som var värre att tas med än självaste storpatronerna. Så hon lät inte fånga sig så lätt.

Hela dagen gingo de kvar där sådana gånger, stadsherrarna, och lismade och övertalade. De hade lång och daglig vana nu, men det brukade inte tarvas så många ord som här.

— I som är så klok, mor, torde väl veta, att bonden häruppe i våra bygder inte kan leva utan att avyttra det mesta av skogen sin, sade de till slut, uttröttade av käringens envishet. Vem hade väl sett någon av lappblod förr, som inte var fal för guldet? Och Rik-Brita var ju känd för att vara så gniden, att hon knappast nändes äta sig mätt. Men klen i tungan blev hon inte för det.

— Farn å farfarn ha fäll leva dem ock, sade hon torrt, och det skar som kornblixtar genom ögonmörkret hennes. Men se dem levde på ett anne vis, dem. Men nu ä de fäll så, att ståten ska föras, om man så ska dra’n på kälken.

Därmed tyckte sig mor Brita ha varit så pass underhållsam som gästvänskapen och storgårdens anseende krävde. Och så gick hon för att rusta till aftonvarden. Men för vart sådant objudet besök hämnades hon med att laga maten allt torrare, allt mera ettersalt och bitter, så att skogsköparna till slut funno det för gott att plocka ihop sina papper och ge sig i väg igen.

— Gu vet vad käringtrollet kunde hitta på att he i maten åt en, sade de. Lite vitt kanske, eller någe av det som hon rotar efter ute i skogsbackarna. Eller också kunde hon kasta någe ont på en, som en aldrig kunde bli kvitt.

Och så gåvo de sig i väg fortare än de kommit. Men när de väl voro sin kos, drog mor Brita en lättnadens suck och stack i väg upp i skogen liksom för att se efter att den stod kvar. Först när hon kommit riktigt långt in i skogsdunklet därinne, kände hon sig lugn igen. Nej, så länge hon levde, släppte hon inga främmande skövlare hitin. Härinne gömde sig den djupaste hemligheten av hennes makt, det visste hon. Först här i den gröna, fuktiga skuggan av hundraåriga trädjättar fingo örterna sin rätta must. Här, där intet brukat störa tystnaden mer än skogsvittras lätta steg över daggiga tuvor. Den vildört hon råkade till att snudda vid med foten, fick hundrafaldig kraft.

Någonstans under de stora, svepande granarna längst inne hade hon sökt sig en sista tillflykt undan människorna, trodde mor Brita. Alltför mycket av det gamla, som skydde buller och ljus, hade redan jagats från trakten. Här skulle det ha ett skyddat gömsle, så länge hon levde. Aldrig rörde hon skogsfrun, som skyggt gömde sin gulvita krona därinne bland sjustjärnorna, ty hon trodde, att det var vittras blomma.

Men annars hade hon härinne plockat alla de växter hon behövt till sina drycker och dekokter, hon visste, var de alla växte bäst och tätast. Och på den lilla utängen mitt i skogen tog hon det hon behövde från ängs- och hagmark. Mitt i natten hade hon kunnat hitta fram till sina växtplatser. Hon visste var man fann det bästa käringkrutet mot magmask och var rohaltgräset var tätast och bäst, den lilla späda ört, som var en blomsterkonungs älsklingsblomma och som hjälper mot halthet i ron. Hon visste, var man skulle gräva flugerot till fluggift och var man kunde repa ormgräs mot bölder. Än kom det väl en och annan smygande i skymningen och ville ha bot för folk ock fä. Och då måste man ha både blodrot och jegål i sina skåpar till att koka droppar på och källhårsbär för halsen. Gärna ville mororna ha allmöke från skogsängen med, om korna stodo i sin, ty ingenstans fick den en sådan kraft till att få dem till mjölkning igen. Det fanns väl örter med ännu skyggare krafter i sig till att förvilla och vända folks sinnen i mor Britas skog, men deras namn och växtort nämnde hon för ingen.

Men ville man ha det som var allra farligast i den vägen, då fick man ändå ge sig av ner till vintermyren, som skar sig ända upp i ett hörn av utmarkerna här, där huvuvillsblomstret växte i stora flockar som i en sky av bedövande doft. En kvist av den örten, rätt beredd, kunde bli till en saft, som kunde vrida vettet på sned för klokt folk och rätt igen på de galna. Också den fick man samla in och torka till förrådena, ty man visste ju aldrig, vad man kunde få bruk för, om det också inte numera var ett sådant spring efter hjälp som i forna dar. Det var som om allt bråket kring gårdarna tagit bort den gamla tron på hennes kurer. Men hennes tid skulle väl komma tillbaka, när skogen var kalhuggen runt bygden och vintermörkret åter föll över ensamma stugor, där kvinnor och barn tryckte sig tillsammans vid spiselden i rädsla för skumrasket därute, sen karlarna dragit längre bort till skogs.

Allt det där brukade mor Brita sitta i skogen och fantisera över, sedan hon väl fått i väg skogsköparna med oförrättat ärende ännu en gång. Det var hennes högtidsstunder.

På senare tider hade hon fått litet mera ro för sonen i den här frågan. Men så i dag, då hon just gått och glatt sig åt att ha honom hemma en tid, kom han farandes igen och sade som i förbigående:

— En Anders Jons borti Lillbäcken tänkt sej om att komma hit å ta sej en titt på skogen eran i dag, mor. Han har byggt sej såg nu å ska börja driva själv. Där kunde man få sej go dagstjänst.

Saken var den, att det varit ont efter arbete i skogen några veckor nu. Hela eftervintern hade man stormhuggit med extra arbetskraft uppe i skogarna, nu låg man redan med väldiga förråd och väntade på våren och flottningen. Ingen vågade sig på att hugga mer för vintern. Det såg ut som om Ejnar skulle få lov att hålla sig hemma till en tid, och det fann han svårt. Mor Brita var av annan mening, hon tyckte, att det gott gick an för honom att gå som hemmason för en månad och se om gårn, som skulle bli hans. Men innan hon fick det riktigt sagt, var han redan i väg med drängen. Det var det värsta, att han satte upp tjänstfolket för henne. Var gång Ejnar varit hemma, märkte hon det på drängarna, som gingo där sura och håglösa och knappt gitte lyda, vad hon befallde. Nog syntes det, vem de gåvo rätt i husträtan och vem de hellre haft till husbonde, Svart-Brita eller son hennes.

Nå, hon fick väl in efter lilldrängen till hjälp med takveden. Men innan hon hann så långt, såg hon, att Ejnar redan var på väg tillbaka. Ett ögonblick värmdes hennes hjärta av den tanken, att han ångrat sig och själv ville erbjuda sin hjälp. Men så såg hon, att han fått gårdfarijuden med sig. Svart och krumböjd kom han där med lådan full av tysk-kram och med sitt vanliga gälla munflöde. Såg man inte, när han kom, så hörde man det på långt håll, och när han hann fram till gårdsplanen, var han redan omringad av husets alla pigor och drängar. Gärna ville man åt härligheten i lådan, men den slipern var just inte billig på grannlåten sin.

Då stod Storgårds-Ejnar plötsligt i fönstret till stenbyggningen. Näven stack han i fickan och fick upp den full med lösmynt.

— Ge mej, va du har för de här, sade han beskyddande, de ska vara en vängåva åt var.

Det blev inte så litet man fick för Ejnars pengar, dosor och knivar åt drängarna blev det och söndagshilkor åt pigorna av finaste saxeny. Det var bara att ta för sig och välja, det räckte gott. För alla utom en. Det var bara moran i huset, som blev utan vängåva.

Men gärna hade hon varit utan gåva, om hon bara sluppit stå där och se på ödslandet. Att hon, som i hela sitt liv gnidit på var blindstyver för barnena sina, skulle stå här så maktlös, när Ejnar vräkte riksdalrarna nävtals genom fönstret! Än så länge var det ju sina egna pengar han kastade bort på skräp och liderligt leverne. Men hur skulle det väl bli, när han kom till att överta gården? Skulle han öppna på den då, hemmafalekistan hennes med mässingsbeslagen, där hon gömt så mången blank riksdaler, och ösa ur den för alla himmelens vindar? Vad hade det så hjälpt det hon slitit och släpat för, det hon gett kropp och själ i pant för?

Eller skulle hon lida detta bara för att inte sonen fick sin vilja fram i allt? Hon kände igen Stor-Anders tag som yngre, övermodet och styvsintheten, fast sonen saknade den fasthet i viljan, som burit fadern oskadd igenom ungdomsstriderna. Men det han saknade, det fick hon ha. Nu skulle han få svar på det han sagt nyss. Där stod han nu ensam kvar sedan tjänstfolket skingrats, — drängarna till arbetet och pigorna för att stjäla sig till en stund framför tittspegeln i pigkammarn —, och såg på henne hånfullt, som ville han sagt: Råd du över ditt, jag råder över mitt! Hon såg, att han och drängen haft starkt med sig och redan smakat av det på vägen. Stint såg hon honom tillbaka i vitögat och sade:

— Skogstjyven där du språka om kan du be dra dit han kom från. Å ska han ha svar å mej, kan du ta hälsningen min: »Förr än ja ger mej, förr ska backen ge sej, sa bonn, gick på alla fyra.» En blir gammal å stackut me åldern, men än kan ja fäll rå på en genstörting som du.

I detsamma hördes en bjällerkrans efter vägen, och mor Brita anade, vem som kom. Han hade tydligen haft brått, nypatron där i Lillbäcken. Men brådare skulle han få därifrån. Innan han hann köra upp på gården, var Ejnar emot honom vid grinden. Stum och blek av vrede hoppade han upp i risslan, ryckte till sig tömmarna av den förvånade bondpatronen och körde därifrån i ursinnig fart, som han gick och stod, sedan han ropat ett sista stickord till avsked åt mor sin:

— Då I ha fått de I ska ha å väl de, å annren ha fått de dem ska ha å nätt de, då ä I nöjd.

Blek som han stod mor Brita länge kvar och såg efter honom. Där for han nu, son hennes, och det skulle kanske dröja både dagar och veckor, innan hon såg honom igen. För så vitt han inte kom redan innan kvällen, hemkörd av någon granne, dödfull och redlös. För det var mest efter trätorna deras, som han tog till ruset. Ingen kunde ana, vad det här munhuggandet dem emellan tog på henne. Men var det inte så, att hon, som hade förståndet, fick bruka det för dem båda?

Hon suckade trött, där hon stod. I dag orkade hon sig inte ens upp i skogsbacken för att vila litet. I stället smög hon sig försiktigt som en tjuv in i farstukammarn, som Ejnar nyss lämnat. Där hade han samlat så många småsaker, som hon mindes ända sedan barndomen, där talade allting om älsklingsbarnet hennes. För det var han alltjämt och det skulle han förbli, hur många onda ord de än bytte. Mot hans vilja skulle hon vakta gården och skogen åt honom, tills han fått bättre förstånd.

Men att hon skulle amma upp en sådan slösare och förödare åt sig på gammeldagarna med all sin sparsamhetssådd, vem hade kunnat ana det? Eller var det hennes egen skuld? Hade hon hållit honom för strängt i barndomen kanske, varit för njugg med godbitarna och skillingarna? Sånt kunde också slå sig till olycka, det visste hon. Att han söp litet, tog hon sig mindre vid, en riktig karl borde ju tåla starkt och överdriften gick väl över, när han löpt sillmjölken av sig.

Kanske skulle han stadga sig och bli karl, den dag hon gav honom gården och ansvaret frivilligt? För första gången kom den tanken för henne. Alla skulle veta, att hon var trött på det och gärna kom till ro. Men så mindes hon skogen igen och hans envishet med den. Med våld slog hon bort alla veka känslor, som trängde sig på henne härinne, dit hon sällan kom. Än skulle hon veta att vakta farsarvet hans. Hade hon inte haft testamente på det, vore det väl redan gånget.

Men här satt hon med händerna i kors, medan drängar och pigor härjade som de ville. Inte blev takveden huggen med det, och kräken fingo väl dö av kallos, innan pannmuren i föjset blev tillsedd. Kon, som skulle vårkalva, fick också ha sin tillsyn. Och hon fick väl ta till både stora och lilla hustavlan för att få bukt med tjänstfolket sitt efter unghusbonns besök. För andra gången på samma dag kom hon på sig med att längta efter Mats.

Mor Brita kände, att hon började på att bli gammal i förtid.

— — —

Mor Brita hade anat rätt — hela veckan gick om, men ingen Ejnar kom tillbaka, och intet hördes heller av honom. Som vanligt, då sonen försvann i vredesmod, gick hon där och ängslade sig över, vad som kunde ha hänt honom. Vad gjorde han nu och vem var han månne i lag med? Satt han på någon krog och spelade bort sista styvern sin eller låg han redlös i en driva efter vägen, där någon full bonde tappat honom av lasset? Tänk, om han blev liggandes där till kvällen och frös livet av sig!

Vid den tanken kunde inte mor Brita hålla sig vid spisen längre, där hon stod och hjälpte lillpigan med morgonmålet, utan måste stjäla sig fram till fönstret och se utåt vägen. Men ingen människa syntes till. Tom och öde slingrade sig vägen mellan de utdöda gårdarna. Fast det var ganska sent, hade solen ännu ej orkat upp ur grådiset. Det var en av dessa kulna senvintersdagar, som vilja pressa sista andetaget ur en med sin tyngd. Allt är dödstyst och stilla, liksom stelnat i dvala sedan tusen år. En sådan dag liknar ålderdomen, lika ändlöst lång. Tungt är att vara ensam då, tyngre att gå och vänta på någon, som inte kommer.

Mor Brita kände plötsligt, hur ensam hon var, en ensam mor. Hon hade tappat vägen till sina barns förtroende. Det var inte bara Ejnar, som löpte bort från henne, också Anna-Greta höll sig borta. Hur hade hon det månne nu med sig och sitt? Hon hade knappt gett sig tid att tänka över det förr, Ejnar hade gett henne nog med tankar. Och hon tyckte sig ju ha lämnat dottern i gott förvar hos en stadgad och erfaren man. Hon hade sagt till honom att hålla hustrun till arbete, det skulle nog bota ungdomsgrillerna hennes. Arbete botade värre krämpor än så, det hade mor Brita läst sig till i annat än svartkonstböcker. Men ändå kom det över henne en ny och ovan oro över dottern. Nog var det gott och väl att ha man och gård, men det fanns ju också mer än det, som en ung människa borde ha. En eller ett par gånger hade Anna-Greta besökt mor sin på det halvår hon varit gift, men då hade hon haft mannen med. Och inte ett ord blev bytt utan att han var inne. Det var som om han varit rädd för att lämna dem ensamma med varandra, Gam-Erik. Stelt och trögt hade samtalet runnit fram som mellan oskylda, hon visste inte mer, när de foro, än när de kommo.

Men vad hjälpte det, att hon stod och grubblade över det nu, gjort var gjort och kunde aldrig göras om. Och med en suck gav hon sig av till föjset, där de slarvpigorna inte gjort ifrån sig morgonmjölkningen än. De sutto väl och sladdrade om likt och olikt i stället för att sköta sitt, kantänka. Älstpigans gälla röst slog emot henne långt ute på gården, och hon skyndade på stegen för att ta dem på bar gärning. Men som hon kom i lagårdsdörren hejdade hon sig. Hon tyckte sig ha hört Anna-Gretas namn. Kanske kunde hon få höra sanningen nu av pigorna, som rände ut och in i bygden på dans och nattfrierier och visste om allt, som sades.

— Jojo, den, som blir trollat till gifte me otyg å förgörelse, den får allt veta, att han lever, slutade älstpigan sitt tal. No såg ja då sjölv me bå vänstra å högra öga, hur han fick svagheten i sej me bröllopsvine, karstackarn. Illa var e no förr å, men nu hover’ en sej rent på stadsvis, Gam-Erik. Men hon sitt, där hon sitt som e beläte, trölle där, då hon int skäll å rigör sej — över folke sitt.

— Ä’re sanning, att hon ge’n stryk me storsopen, Anna-Greta, fnittrade Malin, mellanpigan, storförtjust över sin stäva.

— Hå, så illa ä de fäll int, medgav älstpigan motvilligt, men illa nog ändå. Aga ä bra, då hon ä måttli, sa kalln, slog ihjäl grisen. En kan fäll slå dö’n på folk me kallsinne ock. Men se felet ä, att hon får allt de hon vill, men de enda hon vill, de kan hon int få.

— Nå, va ä de då, viskade Malin andlöst.

— De ä en sak, å de ä två, svarade älstpigan hemlighetsfullt. Men först å främst de han fick, han, som inge namn ha, en torsdagskväll av Svart-Brita borti gambastun. Va hjälp de nu å tröj å be efter småfolk — — förbi me vissla, sa Kruten, miste truten.

Men nu kunde mor Brita inte hålla sig längre.

— Ja ske ge dej på din lea trut, ja, ditt gemena pigelände, väste hon och rusade in i lagårn med en träskopa i högsta hugg. In me er på eviga momangen å sila morronmjölka, era ralltacker, innan här sker nån olycka.

— Hon ä no redan skedd, hon, här på gårn, hånade gampigan fräckt, men i väg kom hon efter kamraten, som redan lagt benen på ryggen.

Men mor Brita blev ståendes i dörren till föjset, hon måste ta stöd mot dörrstolpen, så tagen blev hon av det hon hört. Jaså, var det tocke rykte hon vunnit på giftet sitt, Anna-Greta, då var ju inte hedern stor. Var det verkligen det, som sades, att hon inte samsades med karn sin och att hon inte kunde få småfolk för den, som hon gett sig i våld? Eller var det bara tomt munväder av den elaka gamstintan, som aldrig kommit sig till eget gifte? Hon fick väl ge sig dit en dag snart och tala med Anna-Greta själv.

I detsamma fick hon höra en bjällerkrans, som närmade sig bortpå vägen. Med sina höga, gälla toner skar den sönder tyngan och dödstystnaden över gården. Ejnar! var hennes första tanke, och den plötsliga glädjen stack henne som en kniv genom hjärtat. Men när släden svängde in genom grindöppningen såg hon att det var en kvinna, som satt i den, och stor blev hennes förvåning, när hon kände igen Anna-Greta. Jaså, oron hon känt hade varslat om besök. Nå, nu kunde hon ju fråga henne, om det låg någon sanning i pigskvallret, för den här gången kom hon ensam.

Inte såg hon då olycklig ut, där hon satt, rak och stolt på baksätet i bästa kyrksläden med tömmarna fast i handen, en storgårdsmora i var tum. Pälsmössa bar hon som en stadsfru, och mor Brita såg, hur pigorna ojade sig över henne i köksspringan. Raskt hoppade hon ur släden och ropade på stordrängen, att han skulle komma och ta hästen. Men innan han hann fram, var mor Brita där och hade fått dottern i famn. Aldrig hade hon känt sig så glad att se Anna-Greta, det var som en motsägelse av det onda hon hört nyss. Men det var som kom det ingen värme tillbaka. Grann som förr, men vit och kall som en isblomma såg hon ut, men hon frös väl, stackare, i råkylan.

— Stig in å värm dej, Anna-Greta, sade mor Brita hjärtligt. En plötslig och vek modersömhet, som hon annars brukade spara för sonen, kom rösten att darra. Så var hon då inte övergiven av båda barna sina.

De stego in i lillkammarn, som låg intill spismuren och var varm som en bastu, sedan mor Brita fått pigorna i sysslor på annat håll, så att de skulle få tala ostört.

— Nå, hur har du det nu egenteligen, pian min, sade hon med oväntat mild röst, när dottern satt där i soffan. Kom hon kanske rentav, Anna-Greta, med det glada budet om att det väntades småfrämmande till gården.

Men Anna-Greta tycktes inte ha något särskilt alls att förtro mor sin. Hade hon ett ärende, så var det bara att låna mors kabbstol till väven. Men annars hade hon inte ont efter orden, fast de föllo sig nästan lika stela och tvungna som när mannen hennes var med. Högljutt och hastigt tog hon upp moderns fråga och började berätta om allt. Om hus och hem, om lagård och kräk, om storväven hon satt upp och om vårkalven, som skulle läggas på, om silverskedarna i skänklådan och om Erik och alla hans uppdrag, och munnen gick och gick som av sig själv, och i vart ord skymtade välmågan och rikedomen i hennes nya hus.

Men för en gångs skull var mor Brita mera lyhörd för annat tal. Allt det flödande pratet om detta världsliga, som annars skulle tagit hela hennes intresse, tycktes henne nu ej beröra själva kärnan i hennes fråga. Förgäves lyssnade hon efter något annat, efter något bakom.

— Nå, å hur har du de, du själv, sade hon stilla, nästan som om hon blygts för sin fråga.

Då sinade Anna-Gretas ordflöde, tystnade tvärt och bröts av som en ström, som plötsligt tycks torka ut vid ens fötter och rinna ner i jorden. Djupt ner måste ordströmmen ha sjunkit, ty inte ett enda ord fick hon tag på till svar. Aldrig hade hon väl heller fått sig en sådan fråga förr av mor sin. Det hade bara varit tal om det, som tog sig något ut för folk.

— Ä du nöjd me ditt? tog mor Brita åter vid.

Då brast det för Anna-Greta. Fördämningen, som hon satt upp i sitt unga sinne mot ångest och kval, mot rolösa frågor och plågsamma minnen, höll ej stånd mot detta oväntade anfall. Nu ville allting fram på en gång, men själva överflödet av känslor kom orden att stocka sig.

— De — de ä branog, stammade hon slutligen. Erik ä nog bra å gårn å allting — — de ä bara ett.

Här tystnade hon och såg upp på modern, stumt vädjande som den gång hon bar på en tung hemlighet, som hon både ville yppa och dölja för mor sin.

Då blev mor Brita ängslig — hade hon gjort orätt, som jagat upp dottern med sina frågor. Var hon inte över sitt gamla onda än?

— Huruless ä’ re då, sade hon så kallt hon förmådde. Ä du sjuk?

— De ä fäll de, sade Anna-Greta, liksom lättad. De ä, som någe, som trycker under bröste. Å så ä de sömn, som fallerar, ser mor. Å när man inte sover, så kommer de för en så mycke. Som i natt, de knäppte i vägga som en klocka, de va en liksme. Då hörde ja någen, som sa någe, de lät som en vers eller en gissgåta.

»De va någe, som va å som allri blev någe, som ropte å allri fick röst, någe, som grät å allri fick tröst,»

sa de alldeles högt bortvi sänglucka. Mor, mor, va va de?

Nu äntligen hade hon kastat den sista förställningen, Anna-Greta, och grät högljutt i händerna. Tårarna tillrade stora och blanka mellan fingrarna hennes, som blivit vita av innesittande. På ringfingret blänkte vigselringarna breda och tunga som två blanka skäror av guld.

Mor Brita satt där både häpen och konsternerad. Jaså, var det där det onda satt ändå. Eller var det bara hon själv, som vållat Anna-Gretas utbrott med sitt okloka tal? Men inte hade hon syftat så långt med frågorna sina. Vad hon tänkt sig få höra hade varit något om det svåra i att vara bunden vid en gammal man utan kärlek och gemensamhet i tycken. Det hade man kunnat tala bort med godo. Men det här gick ändå mer på djupet, till det, som borde vara glömt och begravet för länge sedan, det, som man helst inte borde röra vid med ord. Det där trodde hon då så säkert, att Anna-Greta övervunnit för längesedan.

Hennes förskräckelse slog plötsligt över i vrede. Passade det sig kantänka för Anna-Greta, tolvmansmoran, att sitta här och gråta ögonen ur sig för att mor hennes haft vett att dra henne upp ur övergivenhetens och föraktets träck en gång? För det var väl det, som tårarna skulle gälla. Var sutte hon nu, om allt fått gå som det skulle? Nej, här hjälpte inga blida ord.

— Stilla dej, Anna-Greta, sade hon strängt, men med låg röst. Tänk på pigerna, de ge dej nog skam å slemt tal på ryggen ändå.

Och hon reste sig upp och öppnade hastigt köksdörren för att se om de lyssnade, men ingen syntes till.

Då sänkte också Anna-Greta rösten, men hennes ord gingo inte längre att hejda, hon måste få tala ut. Det fanns så mycket ont, som man inte rådde med ensam, när man hade det som hon. Som det hon tyckt sig se komma rullande efter sig på vägen, grått och ludet. Var det kanske bara mor Britas bära, som varit på bud utsocknes? Men det fanns också annat trolltyg, som var skapt nästan på samma vis och som rände kring efter vägarna. Fast det bar ingen välmåga med sig utan skam och död för den, som det sökte sig till.

— Ä de sant de som ä sagt hos ert folk, snyftade hon, om epar, ofödingen där, som söker efter mor sin, vart hon far? Å som en int får ro för, förrn de onda en gjort ä sonat.

Men nu blev mor Brita ond på allvar.

— Drävvel å prat, snäste hon, va ont ha du gjort? Epar, de ä en tocken, som ha blivi född å lagd i lönn, de. Men de, som allri ä fött, de kan int bli dött. Men får du int ro för tanken, så läs ett Fader vår, de hjälper mot sånt.

Men Anna-Greta lät inte trösta sig med det. Alltför ofta hade hon fått bruka Gudsordet till alla slags kurer både rätt och avigt, för att hon skulle tro på dess makt. Nu var det som om det inte nådde in till själen hennes.

— Har ni inget annat, mor, kved hon, nån annan slags läsning eller någe till att ta in? Ni har ju bot för allt.

Då veknade mor Brita åter, hon blev rörd över dotterns tillit till hennes underkurer. Men här hjälpte det inte med några örter eller läsning bara, här fick det annat till. Man fick ta boten efter soten — och här satt soten i själen. Men Lapp-Brita hade aldrig lärt sig till någon själabot. För första gången kom det för henne, att hon kanske försummat det viktigaste med det. Vad hjälpte det, om man drog en människa tillbaka till livet, om hon sedan inte fick någon levandes makt med sin själ? Någon läkedryck mot själanöd och samvetskval ägde hon inte i svartböckerna sina. Men hon fick väl bruka det hon hade.

Och för att lugna dottern tog hon sig till att blanda ihop något att lägga under huvudkudden till att skingra onda tankar med och ge en lugn och drömfri sömn. Det var många slags örter i det, huvuvillsblomster och goluktsgräs, det kändes på lukten. Gärna skulle hon ha gett henne några goda ord med till en ledning för det irrande sinnet. Men aldrig förr hade hon varit van att tala med barnen sina om det, som rörde sig om deras inre människa, hon hade haft fullt göra med att säkra deras yttre välgång bara. Sen följde väl den inre trivseln av sig själv, hade hon tänkt sig. Hade man det bara bra och kom till heders bland folk, så måste man ju bli lugn och nöjd till slut.

Men nu kom det för henne, att den människa, som saknade en fast hållpunkt inom sig själv, hon ägde intet fäste på denna jord, om hon så satt på en hedersplats i livet. Hon såg det på Anna-Greta, hon såg det på Ejnar. Hade hon gått fel väg med dem, var det inifrån och utåt lyckan skulle vinnas? Ett stadigt ord att hålla sig till behövdes kanske för en och var. Det var väl hon, som var mor, som skulle haft det till hands åt barnena sina i de svåra stunderna. Men hon var fattigare på sådana ord, Rik-Brita, än fattigfolket utom åkern varit. Hon hade aldrig sökt efter dem i goddagarna, och nu läto de inte finna sig så lätt. När hon därför skulle till att trösta Anna-Greta blev det på det gamla viset.

— Tänk nu bara på, hur bra de ha ture sej för dej, förmanade hon, när hon gav dottern örtepåsen, å att de ä du, som ska sitt opperst blann storbönnren på husförhörsgille. Se till, att du kan svara för dej i spörsmålsboka då, så ger sej nog de annra!

Anna-Greta såg verkligen ut att lugna sig med det, torkade tårarna och gjorde sig i ordning att fara hem. Det var väl mindre moderns ord än örtepåsen, som bragt henne tröst.

Men mor Brita stod alltjämt fundersam. Det var som tyckte hon att något mer borde ha blivit sagt ändå. Något ifrån hjärta till hjärta. För att finna det måste hon gå djupt in i sig själv, och den vägen var det längesedan hon gått, hon måste liksom mödosamt leta sig tillbaka. Äntligen tyckte hon sig finna det rätta.

— Du skulle ha ett barn, sade hon nästan milt. Då får en ro.

Då hejdade sig Anna-Greta, där hon stod framför spegeln och försökte plåna ut spåren efter gråten. Det var som om tårarna plöjt djupa fåror av ålder i hennes vita kinder, och den blick hon gav modern var full av ångest.

— De ä just de, ja, sade hon häftigt, om den saken tör ni veta bäst besked. Ä de sant, som de säjs, att den, som försvurit sej en gång som ja, allri kan bli me barn mer?

Så, nu var det äntligen sagt, det som hon kommit den långa vägen för.

Då blev mor Brita alldeles sig själv igen, jaså, det var där, som skon klämde ändå!

— Dumtok som du ä, snäste hon, hocken ha lura i dej de? Nog kommer de, som komma ska, bara de blir så dags. Än ä ju int lång tid gången, vet ja.

Då log Anna-Greta för första gången mot mor sin, och det leendet plånade ut vart märke efter tårarna.

— Där har ni rätta boten för mej, sade hon sakta. Kan ni läsa mej till den läkedomen, då blir allting gott och bra.

Och så fick hon på sig ytterkläderna igen och steg upp i sin rissla med den väldiga björnskinnsfällen. Rak i ryggen och med fasta tyglar körde hon åter från gården, en storgårdsmora i var tum.

Men när hon kom upp till vägkröken, såg hon sig skyggt om uppåt skogsbrynet efter det, som följt efter henne på ditvägen, ett rullande, kvidande grått nystan av ångest och skräck, som plötsligt kunde flyga en upp på halsen och suga livet ur en, om man bar på det minne hon bar.

Mor Brita stod och såg efter henne i fönstret. Hon var inte säker på, att hon hjälpt dottern till rätta som hon bort ändå. Åhnej, det var nog så, att hon höll på att mista taget om barnena sina. Det blev så, när man blev gammal och skackelhänt.

— — — —

På en hyreskammare i staden satt Ejnar och hade äntligen nyktrat till efter en veckas liv i sus och dus. Det brände och sved i halsgropen på honom som efter en vådeld, och han hade gärna haft sig en endaste liten droppe till för att släcka av gnistorna med. Men när han av gammal vana stack handen i byxsäcken efter pengar, fastnade inte så mycket som en enda blindstyver mellan fingrarna hans. Häpen och dum satt han där och stirrade på den tomma fickan, som han vänt ut och in på för att se om det var hål i den. Vart hade de månne rullat nu, alla de vackra slantarna han stoppat dit uppe på skogshygget för inte så länge sedan? Hade han ens, så att det räckte till att betala logiet med?

— Jag får hem till mor nu, tänkte han slött. Hon får fäll lösa ut mej.

Så mindes han med ens, hur han farit från hemmet i blind ilska, stursk och styv som en riktig storkaxe för att han inte fick sin vilja fram med skogen. Det skulle smaka mor nu, måtro, om han vände åter som en ödmjuk bettlare. Nej, den triumfen unnade han henne inte. Vems fel var det kanske, att han levde som han gjorde? Var det inte mors, som hindrade honom från att komma till en mans ansvar och gärning? Han var i den ålder nu, att han bort styra och ställa på en gård. När far var i hans år, satt han redan som ungbonn utan någon över sig. Och om nu mor inte kunde släppa gården, så kunde hon väl sälja av skogen så pass, att han kunde få sig en slant till att börja något eget med. Det skulle ju bli hans en gång i alla fall. Och den dag hon gav efter i det, då skulle det bli annat av, då skulle han bli karl.

Men som han satt där och tänkte på, hur det sista skogsköparföljet blivit avspisat, blev minen allt surare och bittrare. Åhnej, det var nog långt dittan å darn, sa käringen, sköt på månen. Förrn mor gav med sig, fick självaste Gammel-Per ge sig. Såvida inte — här fick Ejnar en idé, som kom honom att skina upp.

— Nu finns det bara en, som rår på mor, sade han och reste sig för att gå till Stor-Grubben.

Men han fick söka honom både länge och väl ute i staden, innan han äntligen kom till tals med honom. Ty patron Grubb hade mycket att bestyra numera. Aldrig hade han suttit så säkert vid makten som nu.

Han var inte rädd för dyrtid och höga arbetslöner, han, utan drev sina avverkningar som förut. Överallt i bygden hade han fångstarmarna ute. De trevade sig in i alla hus, hala och smidiga, de trevade sig ända fram till bondens hjärtegömma, till plånboken hans. Han hade riktigt lärt sig alla de knep nu, som hörde storfångsten till. Han visste, hur man skulle sätta upp ett kontrakt, så att det liknade en vargsmälla, lätt att fastna i men omöjligt att komma loss ur. Han kände nyttan av bulvaner, och han kunde konsten att klä ut dem i många slags rockar. Behövde han till exempel skog på kronojord, satte han bara dit en som torpare i ett korthus, och så fick han skogen vid insyningen. Konsten att låta stämpelyxan gå på rätta sättet och att få intummat till sitt eget bästa hade han också lärt. Och alla dessa lärdomar kunde ej ha mer än ett resultat — att Stor-Grubbens anseende och makt växte för var dag, som gick. Och det inte bara på landsbygden. Nu var han självskriven på alla kalas i staden, kantänka, ty han hade papper på det, långa smala papper, som endast fingo sitt rätta värde genom hans namn. Inte var det underligt, att den, som hade så många trådar i sin hand, så många järn i elden, var svår till att träffa. När Ejnar sökte honom på kontoret, för tredje gången, fanns han ännu inte där.

— Vars finns han månne då? vågade sig Ejnar på att fråga.

— Hå, säj vars den finns, grinade kontorsdrängen. Ä han int här, så ä han fäll nån annanstans å ä han int i stan, så ä han fäll i Stockholm. Grubben har många affärder, han.

Men så kom en av kontorsherrarna till att höra samtalet. Förstulet granskade han ynglingen, gott hull och gott tyg i rocken, förmögen hemmason, gissade han sig till, kanske med skogen kvar. Hade inte patron Grubb befallt en alldeles särskilt stor hövlighet mot alla dessa bondbassar i kängskor och vadmal, som ännu envist sutto och ruvade på guldäggena sina?

— Patron Grubb är förmodligen nere vid sin såg, upplyste han artigt med en bestraffande blick på kontorsdrängen.

Javisst, det var så sant, nu byggde sig Stor-Grubben en såg också för att själv såga allt sitt timmer.

Och så begav sig då Ejnar ner till älven för att söka upp patronen.

Grubben var verkligen nere vid sin såg. Där hölls han för det mesta nu om dagarna, när han kunde för sina övriga affärer. Han måste själv vara med för att se till att den blev färdig för den stordrift, som skulle börjas bara freden kom. Inget besvär, inga kostnader skydde han för den saken.

En riktig ångsåg skulle det bli det han byggde, den första i sitt slag där i trakten, driven av samma kraft som den otympliga hjulbåten, som stånkande tog sig uppefter älven. Ända sedan förra våren hade den varit under byggnad och nu skulle den snart vara färdig. Det var hans livs stoltaste dröm, som därmed skulle nå sin fullbordan. Den dag, då han själv hade lagt grundstenen till den, tyckte han sig också ha lagt grunden till en ny social ställning. Från den stund den blev färdig, skulle det bli slut med att resa ikring på marknader och auktioner efter skog, då fingo bönderna själva komma till honom och hans såg. De hade lärt sig vägen nu. Då skulle han inte längre skällas patron bara, utan sågverksägare och disponent. Så lydde den nya, fina titeln.

Den var också något att vara stolt över, sågen, där den låg nere vid älvmynningen, just där de sista strömvirvlarna äntligen bredde ut sig till lugnvatten. Stor och väldig speglade den sig i blankvattnet vid strandskoningen med skorstenen stickande rätt upp som ett hejdande och utpekande finger.

Se, se, skulle den liksom säga, titta bara på storverket, som han byggt sig, Grubben! En karlakarl är han ändå.

För det mästerverkets skull borde väl mycket bli honom förlåtet av alla de där småknepen, som man fick ta till, innan man kunde rå med det, som var stort och helt. Vad gjorde det så, om han tagit skogen av några supiga bönder, när de sedan bara hade att komma hit, om de ville, och plocka dryga dagsförtjänster ur hans fickor. Idoghet och välstånd skulle han mala fram åt dem i den jättekvarnen, och de skulle alla tacka honom för det en gång på sina bara knän. Vid den framtidsdrömmen tyckte han, att alla de långa, blanka fönsterraderna däruppe blickade ner på honom som ögon, fuktade av tacksamhet.

I morgon skulle äntligen själva ångmaskinen inmonteras, sågens stora, klappande hjärta. En väldig, instängd kraft bodde det i den, en rastlös kraft, lik den, som drev honom själv framåt. I arbete fick den sitt bästa utlopp.

Dryga pengar hade det kostat honom i alla fall, det speleverket, uppbyggt som det var under dyrtid, då arbetslönerna höllo sig orimligt höga. För att vinna igen dem åt honom behövde det spela både dag och natt, när det väl blev färdigt. Men till det behövdes massor av timmer, ändå mera än det han ägde i sina magasin. Hur han räknat och planerat, hade han tagit till det för lågt till den nya stordriften.

Här stod nu sågen under tak stor och tom, som en väldig, omättlig buk, som måste fyllas till varje pris. Med sitt vida svalg gapade den ut emot älven för att sluka stockarna, ännu kådiga och friska, doftande av skogens liv för att åter spy ut dem på den andra sidan som torrt trä och plankor. Den skulle snart ha slukat det han hade och så skulle den stå där och gapa efter mer.

— Du var mig en baddare till att se hungrig ut, tänkte patron Grubb, där han stod och tittade på sågen sin.

Han hade själv lärt känna, vad hunger ville säga på äldre dar, skogshunger. Aldrig hade han behövt pröva oårens hungersjuka, men den här kunde inte vara mycket bättre den. Som eld brände den ens fattiga kropp och gav en varken rast eller ro. Och nu skulle den bli ändå värre.

Det hade gått så långt med honom redan, att han inte kunde vila ut som en vanlig människa en stund i en skogsbacke på sina resor. Han såg den inte mera, skogen, han såg bara timret. De grönskande, levande träden såg han ej med svalka och barrdoft under sina täta kronor. Avklädda såg han dem, det nakna träskelettet stod där och grinade för att visa sitt köpevärde efter tumstocken. Hur många av den sorten var det nu han kunde behöva till för att mätta det stora tuggverket där, så att det inte stannade? En enda veckas tomgapande kunde kosta honom alltför många vackra slantar. Nej, än var det för tidigt att slå sig till ro med den tanken, att skogen själv skulle söka sig in till honom, det blev nog ingen annan råd än att ge sig ut efter vägarna igen.

Då väcktes han ur sina funderingar av att någon nämnde honom vid namn. När han vände sig om stod en välväxt yngling framför honom, klädd i snygga kyrkkläder. Han kände genast igen honom, det var Ejnar Andersson från Tavle, ifrån byns storgård. Det riktigt klack till i honom, detta var ju rakt som ett svar på hans tankar nyss. Ty där fanns det skog! Väldiga, orörda vidder av den gamla, fullgoda sorten, som ännu ej hört ekot av en stämpelyxas fall. Han hade nog sett den redan, storskogen där, han hade nog smugit obedd mellan stammarna i skymningen med mätstickan gömd i fickan och tittat och räknat och grundat. Och aldrig hade hungern svidit så svårt som där.

Han såg den för sig, när han ville, på det sätt som han såg all skog. Väldiga kärnfuror såg han, riktiga mastträd allesammans. För att nu inte tala om granskogen, som han numera också tog till godo, bara det fanns användbar flottled någonstans i närheten. Hans hunger lät sig inte stilla med storträd bara numera, rubb och stubb tog den, en halv meter från marken.

Runt om i Tavle skogar hade han haft sina hyggen, men från Ersagårdens marker hade han fått hålla sig hittills. Man flög inte på Ersamoran obedd, om man var rädd om livhanken, sades det. Och Stor-Grubben hade inte tid till att få något elakt kastat på sig just nu. Fast en vacker dag hade han väl tänkt sig in på den vägen också.

Men nu kom sonen hennes här självmant, och att han hade något angeläget på hjärtat, det såg man strax. Han stod där och bockade och skrapade med foten så vackert, som ville han be för sitt liv. Men det fanns inte mer än ett i de dagarna, som var riktigt angeläget för en Västerbottensbonde, och det var att få kasta sig handlöst i sågverksägarnas och bolagens brodersfamn.

Han hade gissat rätt, det gällde skogen, det såg han på den stickande, irrande glansen i ynglingens ögon. Törsten efter det nya livet, efter guldet, hade gripit honom med. Och gärna pantade han ut gårdens själ till det priset. Med en sådan hunger och en sådan törst som deras måtte det bli ett gott kalas!

Och munter och nyter igen tog Grubben bondpojken kamratligt under armen för att få ur honom ärendet hans hemma mellan skål och vägg. Den här gången skulle han inte behöva nöja sig med en klunk ur brännvinsstopet nere i bondkammarn. Med hans bästa punsch skulle han trakteras uppe i salongssoffan. Själva brorskålen skulle han ta till frampå småtimmarna, om det behövdes. Så pass kunde storskogen vara värd.

— — — —

Dagen därpå gåvo de sig i allra bästa samförstånd i väg till Tavle by. Långt inpå natten hade de suttit över sina papper och beräkningar, och nu hade Grubben flera olika förslag till skogskontrakt med i nattsäcken.

— Nappar hon inte på det ena, så nappar hon väl på det andra, sade han under Ejnars gillande.

Sina allra finaste nät och ryssjor skulle han lägga ut för att fånga Storgårds-Brita. Pojken trodde han sig redan vara färdig med, hade han inte lovt honom att få bli herrekarl, bära kedja med berlocker och kallas Grubbens inspektor? Till att lära sig att sticka timmer under isen och sköta tumningen rätt dög han kanske inte, men som lockfågel vid skogsköpen kunde han kanske duga till att sjunga hans och sågens lov.

Resan gick fort, ty de hade ännu mycket att resonera om. Det skulle hetas, att det var Ejnar, som ville köpa av mor sin för att komma till något eget och patronen skulle bara vittna. Sedan fingo de göra upp resten sinsemellan.

När de kommo fram till avtagsvägen ner till gården, kom Ejnar att tänka på något, gav hästen ett nyp av tömmen och körde på en igensnöad skogsväg ner till bäcken. Han ville visa patron Grubb, vilken utmärkt flottled de hade alldeles inpå knuten. Bäcken kallades den, men egentligen var det en lill-å — vattnet var djupt och strömt. Den behövde bara rensas upp för att duga. Men han hade inte behövt göra sig besvär med den omvägen, om han vetat, att den saken hade Grubben bättre reda på än han själv. Fast den saken låtsades han inte om, utan hörde tåligt på ynglingens utläggningar.

Till slut ledde de då hästen tillbaka genom blötsnön upp till gården. Mor Brita såg dem komma, med en blandning av vrede och lättnad kände hon igen sonen. En lisa var det ju alltid, att han kom åter så snart, nykter och helskinnad, men arg måste hon ju bli, när hon såg, vem han fått med sig den här gången. Skulle det nu bära till med trätan igen, innan hon fått sopat ut efter sista följet hans? Det var väl meningen att trötta ut henne på det här viset, så att hon gav sig bara för att få fred. Den här gången skulle visst själva nävkampen stå. Men Grubben fick man ta med försiktighet, och så behärskade hon sig och tog emot honom så hjärtligt hon kunde.

Patron Grubb tog sig också god tid, besåg hela gården utan och innan och berömde allt, ja, han hade inte ord nog för mor Britas duktighet.

— En sådan kvinna, en sådan kvinna, viskade han ideligen bakom ryggen på henne till Ejnar i en ljudelig och vördnadsfull viskning. Det heter duga att ha en mor, som sköter allting själv som en karl!

Sådant måste ju göra gott åt den, som aldrig får ett erkännande ord av den en håller högst, även om man vet, att det inte är så ärligt menat.

Först när Grubben på så sätt slappat mor Britas vaksamhet hela dagen och trodde sig ha fått henne tillräckligt mjuk, kom han så sakteliga fram till saken efter kvällsvardsdags. Hade hon tänkt på, att hon hade en vuxen son nu, mor Brita, en lång och ståtlig karl, som trängde om annat göra än att gå och hålla mor sin i förkläsbandet längre? Husbonnväldet över gården kunde ingen begära, att hon skulle släppa ifrån sig, men en pikkele liten del av jorden bara, för exempel en del av skogslappen där.

Nå, där kom det äntligen, mor Brita började bli trött på att vänta. Men först över hennes andlösa lekamen skulle de ta sig in i skogen.

— Här skiftas inget förrn ja ä dö, sade hon ansträngt. Så patron tör göra klokast i att se sej om åt annat håll.

— Jag — de ä ju för son ers skull jag talar, tog Grubben i.

Men mor Brita avbröt honom.

— Där gårn ä lägst, där kliver man helst över, sade hon torrt. Ejnar har tid att vänta ut mor sin.

Nu började patron Grubb bli arg och glömde komedien de skulle spela.

— Ja kan också språk, sade han. Äta först, sa bonn, när bastun brann, så säjer ni häruppe. Först när stolen börjar brinna under er, flytta ni på er, men då kan de vara för sent. De ä slut nu me att hugga stora mastträd till tallbete åt fåren å låta stockarna ligga å ruttna. De ä en ny tid nu för den här fattiga landsändan; de gäller att passa sej.

— Åhå, så farlit ä de fäll int — ä fattigdomen svår, så ä vi många om den. Här säljs inget.

Stor-Grubben drog en suck i all tysthet, käringen hörde till de sega. Nå, friskt mod i lappens själ — litet ben och senor fick man väl tugga i sig för den feta stekens skull.

— Sälja, vem har talat om att sälja, sade han med sin lenaste röst. Inte väl jag heller? Här har ju aldrig varit fråga om annat än avverkningsrätten.

Och så drog Grubben redan vid spelets början fram med den stora trumf han tänkt spara, tills han satt där på efterhand — ett kontrakt om avverkningsrätten på femtio år. Skogen var hennes lika fullt för det, tro jag det. För vart träd, som fälldes, betalades fullt pris ändå, både för timret och arbetet, precis som om inget kontrakt fanns. Det var bara rätten, själva rätten det gällde att få ordna med arbetet där och betala ut de dryga dagsförtjänsterna ur egen ficka. För den var han, Grubben, färdig att lägga upp flera tusen på bordet, inte för egen del, bevars, men för sonen hennes, för Ejnar. Han hade fäst sig vid pojken och var villig att försträcka honom summan för att hjälpa honom till något eget.

Och så lät han ett par nya, ovikta tusenlappar dansa ner på bordet framför mor Brita.

Så mycket kontanta pengar hade mor Brita aldrig förr sett i oväxlat mynt. Pengarna, dem hade man i gården eller på banken. Kontanter, det var något, som man mödosamt snålade in på smör- och mjölkpengar, något som så småningom lades på hög, slant efter slant, något som det tog lång tid att räkna sig igenom. Man visste knappt vad man hade på kistbottnen i sådant mynt. Men man visste, vad man höll i, när man tog i en tocken lapp. Aldrig hade hon tänkt sig, att man kunde få pengar på skogen utan att sälja den. Här gick en genväg till att få sonen god igen. Men så kom hon till att se på Grubben, där han satt och redan gjorde sig säker om svaret. Den rävglimten i ögat kände hon — hade han inte så när fått henne att kliva med bägge fötterna i trampsaxen ändå!

— Jojo, »lustigt leva i landet Gog, lite göra å maten nog», nog kan man den visan. Men här på gårn håller vi oss helst till en annan låt, sade hon torrt och sköt tusenlapparna tillbaka.

Men då glömde Stor-Grubben med ens all sin slughet och blev flygande arg. Hade han inte gått här och ödat bort en hel dag på ingenting.

— Nå, gärna för mej, sa friarn, då han fick nej, röt han. Sitt ni där å tjuras, tills ni gör er nå hasavarp på de! Dra förresten ända in i lapphelsike, käringskrälle!

Och med detta väldiga kraftord, gjorde han sig beredd att dra ifrån gården, fast det redan led mot natten. Men när han redan satt där framför dörren, insvept i sin päls över öronen, kom Ejnar farande ut och tiggde och bad honom som för livet, att han inte skulle ta vid sig så hårt. Nu var han inte du och bror längre utan bara ödmjukaste tjänare åt herr patronen. Och kunde han bara få följe till stan och något arbete där, så svor han på, att än var inte sistordet sagt i den här affären. Mor blev väl mjuk, bara hon såg, att nu var det slut med att gå hemma och tigga henne efter brödbiten.

Till slut fick han Grubben så pass upptinad, att han lovade att vänta, medan Ejnar fick hundskinnspälsen på sig, mot det att affären fick stå öppen dem emellan.

— Nånå, stämpel å sigill på de då, sa bonn, slog näven i grötfatet, röt patronen godmodigt och höll in hästen.

Inne i stugan satt mor Brita betänksam kvar. Grubbens kraftord rörde henne inte något vidare. Men borde hon inte för en gång låtit Ejnar komma till tals också? Här kunde ske värre skadegörelse än den, som gick på skogen. Där var han i dörren redan, han kom inklivande som om ingenting hänt. Men lugnet skrämde henne mer än det förra bannandet.

— Den här gången får ja fäll säja farväl ändå, sade han lugnt. För nu blir de allvar av, att vi int ses mer. Annars hadd ja tänkt, att bli kar nu å slut opp me å sup. Men nu ä de som de ä. Ja, ajöss då!

Och Ejnar fick pälsen på i en hast och började att gå emot dörren. Så vände han sig om ännu en gång.

— Till hösten bär de fäll å me mej till Amerikat som me mången ann, sade han. Men skulle ni ta på ångra er om skogen eller gårn innan dess, så vet Grubben vars ja finns.

Med en knyck fick han mössan på huvudet, slog upp dörren med en smäll och var redan ute, innan hon hunnit tänka sig om.

Så var det då sagt, slutordet i tvisten deras. Nu skulle det bli hon, som ostörd rådde på gården, men det var ingen glädje i den tanken. Hennes ensamma modershjärta kändes tungt och kallt. Och händerna hennes, de darrade och skakade ju som asplöven utanför stugan sommartid.

Liten lön hade hon för att hon ställde det klokt för sina barn. Hur bar det sig, att hon skar bekymmer och ofrid, där hon sått med omtanke och kärlek? Var det för att marken redan förut var sådd med ogräs, som fröade av sig — avund och onda önskningar över nästan? Skördade hon nu själv, det hon ämnat åt andra?

Var det dock någon sanning i det där, som de skrämde svaga stackare med på bönemötena? »Gud står bak vår vägg, ser genom fenstret och gluggar genom gallren», sade de. Hade han sett mer än han bort under åren, och var det han, som nu tog hämnd genom att göra henne så svaglig och maktlös till att råda över barnen?

Hon önskade, att hon hittat vägen till honom för att fråga. Men hon hade alltför länge gått åt motsatt håll — nu orkade hon inte ta sig tillbaka.

Trött slöt mor Brita ögonen för att slippa tänka.

— — — —

Hur hårt vintern ligger över jorden, kan den dock inte alldeles pressa andan ur den. Det kommer en dag, då järngreppet skakas av, då töcknen lyfta och den stelfrusna marken tinar. Och plötsligt bryta älvarna, bäckar och åar svälla av vårflod — livet har segrat. Saven stiger, det lider mot mössöronstid, då kornet skall i marken för att gro.

Också in till Anna-Greta smög sig den första vårglimten, in i kammarn, där hon alltjämt satt och hängde över vinterväven. Mörk var den, väven, tjockt, grått blaggarnstyg var det till arbetsskjortor. Ändlös och lång som vintern själv var den också, hon fick den visst aldrig ur stolen.

Men i knäet gömde hon ju också på annat arbete, fint, mjukt linne, klippt ur brudsärken hennes. Mor skulle nog ömkat sig, om hon vetat, att hon klippt sönder finsärken sin, men hon ville inte ha kvar den hel. Och mor hade nog förlåtit, om hon sett, vad det skulle bli till — en liten barnskjorta. Här i vävkammarn hölls hon med sin söm, för att pigorna ej skulle skratta ut henne, ty ännu hade ingenting sports, som gjorde det arbetet så nödigt.

Erik var till prästgårn i dag, han sökte sig visst dit någon gång numera som i forna dagar. Han fann väl hemmet för tyst och hustrun för enstavig. Då var det väl trivsammare hos prästgårdsmamsellen med en pratstund i all tukt och Herrans förmaning. Ja, självaste Erik hade väl något i sig av Gammel-Adam han med, kantänka.

Så kunde hon då låta vävstolen stå för i dag. Annars var den så bra att ta till mot både ett och annat. Dunk, dunk slog hon inslaget in i ränningen, grått i grått i kapp med sitt oroliga hjärta, tills det måste lugna sig och bli efter. Och när Erik satte till som värst med sitt prat och sina frågor, när han gjorde sig till tok för henne inför allt folket med allt för många och fina ord, då lät ju väven henne inte mer än svara ett och annat förstrött ord tillbaka.

— Kan du int låt bli de där tröskverke en stund, kunde mannen säga ibland litet otåligt.

— Ä du vill i vette, fick hon då knappt tid till att svara. Väven ska ju ut innan storhelgen, vet du fäll.

En idog hustru hade han fått, Erik, en, som stod i både natt och dag med sitt, annat kunde då ingen säga.

Men nu kunde hon sitta här i frid och ro och sy ut hålsömmen på lillskjortan. Hon kunde många konster, Anna-Greta, och var fostrad nästan som på herrskapsvis. Sakta och omsorgsfullt lade hon styngen, nu hade hon ej så hetsande brått.

Det var som om det strömmat svalka och ro från det vita tyget där, den ro, som inte ens mors örtepåse kunnat skänka. Hur kunde det så hjälpa varken med Fader vår eller psalmboken?

Tankfullt lät hon arbetet falla. Där låg den, hennes brudpsalmbok, på skänken till hands för nödfallsbruk. Det var en vacker bok med ett stort hjärta pressat i lädret. Hon hade fått den av Erik i brudgåva — den hade tillhört hans mor — och hon måste le ett litet bittert leende, när hon läste orden inne i hjärtat. »Bok och mit hierta jag dig gifver och din vän till döden blifver» stod det där på gammalt trofast vis. Det var starka ord, ord att bygga upp ett liv på. Men vad hjälpte det om orden voro de rätta, när inte vännen var det, när håg och tankar stundom stodo till en annan, när ännu något värre stod emellan? Hon visste ju så klart, var hennes väg borde gå, men ändå kunde hon inte komma över till honom, mannen. Det gick ingen stig bort från det förflutna och ingen genväg mellan hennes ungdom och hans ålderdom.

Kanske hade de också prövat på detsamma, de gamle, ibland. Självaste brudpsalmboken, vad fylldes den av från pärm till pärm om inte av suckar och jämmer, av klagan och gråt över denna världens många fällor och försåt! Hon behövde bara låta boken falla upp på måfå, så läste hon strax:

»Hela natten jag suckar, och sörjer, bugar, buckar, ynkelig är min låt. Jag ängslas också svåra att jag med mina tårar hela min säng gör våt.»

Ja, så stod det i själva brudpsalmboka, bara man kom innanför pärmarna med de stora, dignande blomsterkorgarna på. Det fanns visst flera brudar än hon, som sörjt sin äkta huvudkudde våt i nattens tystnad. Och detta skulle vara något att läsa bort ångest med! Med ett hånfullt leende lät hon boken falla ihop med en smäll. Det leendet över det bleka ansiktet gjorde henne lik Anna-Greta från förr, lövjerskan, hon, som log till och med över gudsordet.

Kunde man inte le åt det förresten, som var så maktlöst? Tog en bort onda drömmar med sådan läsning? Tre nätter å rad hade hon nu mött honom, Mats, i drömmen. Han kom där så blek och tyst, just som hon mindes honom och såg på henne med de där ögonen hon inte kunde glömma. Sist-natten hade hon själv fått ge sig ut en lång väg för att träffa honom, tyckte hon, de hade mötts på ett ställe, som tycktes välbekant. Men när hon just skulle till att tala till honom, vände han sig och gick ifrån henne. Det sved ännu, i bröstet efter tårarna hon fällt, när han gick utan att tala till henne.

Vad skulle sådana drömmar betyda? Hur hade han det, Mats, tänkte han någon gång på henne? Var det så omöjligt, att de skulle kunnat slå följe i livet trots allt, som varit? Hade hon inte sålt bort sig alltför brått ändå?

Nej, sådana tankar anstodo henne inte mer. Gjort var gjort och kunde aldrig ändras. Men inte läste en bort ånger och saknad med psalmer, tycktes det. Kanske med gladare visor, men dem hade hon visst glömt. Vemodigt såg hon ut genom fönstret. Där nere låg den, vintermyren, tillfrusen under snötäcket som en väldig och ödslig slätt, otrampad av folk, och skilde människorna från varann. Inte ens vintertid var den att lita till, inte ens då bar den säkert. Mitt i det vita gapade alltjämt ett svart och bottenlöst hål, som aldrig frös till. Ingenstans såg man den så väl som här, Eriks gård låg alldeles för sig, där en flik av myren skar sig djupt in. Den utsikten skulle hon nu se ut över hela sitt liv. Den gjorde en inte gladare.

— — Då stack det till så blankt och vasst genom fönstret — vårsolen var det, som efter månader av mörker äntligen letade sig in. Den föll på sömmen i hennes hand, så att hon bländad måste låta den sjunka ner i knät. Sannerligen lekte det inte och spelade så grant där ute, att man kunde bli glad, hur sjuk man var i sinnet. Satt hon inte här som en gammelmora vid väv och söm, medan Erik gick ut i bygden, han. Därute var det ett sjudande liv som aldrig förr av allt det nya, som kunde förströ sinnet. Varför kunde inte hon också ge sig ut ett tag? Inte blev en varken klokare eller bättre av att sitta här och bli grå och ful i synen inne i stugans unkenhet.

Ock så fick hon plötsligt så brått att minnas alla de ärenden hon kunde ha ner till den nya handelsboden i byn, så att hon skulle få något att skylla ifrån sig på för att hon gick ut. Ingen skulle kunna säga att hon gav sig ut att fingå mitt på blanka örkdagen, bara för att det gav sig till att bli sol. Inte passade det sig för en stormora. Men fortare har väl aldrig någon klätt sig till bysfärd än hon, Anna-Greta. Nya kyrkschalen fick hon på och pälsmössan från stan. Och två mörka lockar, som legat instrukna under ungmorsmössan drog hon åter ner över pannan. I deras skugga fingo ögonen åter allt sitt lockande djup från förr. Men det hade kommit något hårdare, kallare i blicken också, det var som om det glittrade och lekte över stengrund i dem.

Ute sken redan vårvintersolen helt och fullt från en himmel, så djupt och hejdlöst blå som ett hav av obrukad ungdom. Med en plötslig stickande känsla av både fröjd och plåga kände hon, Gam-Eriks hustru, hur ung hon ännu var. Hon hade kastat bort kärleken, hon hade kastat bort sig själv för äran. Men något fanns ännu kvar — livet självt! Hon visste, vad det kunde vara, då man glömde allt, som band. Äran kunde man ju rädda för sig ändå.

Vid den objudna tanken kom det en slug glimt i mörkögonen. Anna-Greta liknade mor sin, där hon jäktade fram efter vägen. Men det visste hon ej själv. Hon kände sig som om hon helt oväntat fått dagslov från vardagslivet.

Yr och förtumlad av vårluft och sol, ännu med vinterns tyngd i blodet, skyndade hon framåt som i en dröm. Gång efter annan mötte hon folk, som hälsade och nickade, som ropade och logo. Hon hälsade och log igen utan att se, om det var känt folk eller främlingar.

Innan hon visste ordet av var hon framme i handelsboden. Där var fullt med folk. Det blev alldeles tyst, när hon kom in, men det var en aktningsfull tystnad. Hur hon annars var, här i boden hade hon det, som är viktigast för aktningen, ett gott namns säkerhet för krediten. Handelsmannen var en ung och nykommen karl med krulligt hår. Genast hon kom, lät han allting vara och kom fram till henne, storgårdsmoran. Först av alla skulle hon ha sitt och ovanpå kommersen ett glas körsbärsvin inne i bodkammarn. Livliga och talande ögon och en len tunga hade han, och Anna-Greta såg nog, att det inte bara var för namnets skull hon fick företräde.

När hon kom tillbaka in i boden, hade det kommit mera folk ditin. Det var ett helt flottarlag, som drog genom byn på väg att möta timret nu när isarna skulle stil att bryta. Det var idel ungt och raskt folk, vana att leka en djärv lek med både liv och död. Och alla hängde de nu runt disken och stirrade på henne med en hunger i blicken som om det gällt att bärga henne mitt i forsvirveln. Något att kappas med varandra om, att våga livet för, om det gällde.

Inför de blickarna vaknade något av hennes forna övermod på nytt. En farlig lust att ge sig in i den gamla leken steg upp i henne. Skrattande slog hon upp ögonen och lät dem spela runt laget. Hon visste, att den hon gav en full blick, skulle längta efter att få se djupare in i dem. Men hon ville ej låta någon se för djupt in i henne mer, inte se det kalla och mörka, som gömde sig under ögonglittret hennes. Hon var en annan nu än den, som drömt bakom flickkammarns blåa gardin om kärlekens spelande sven och som lät sig tas av den första, som kunde låten. Nu ville hon själv välja. Och åter lät hon en solblick spela runt laget, medan läpparna övermodigt krökte sig.

Då öppnades plötsligt dörren, och ännu en främling kom in. En lång, mörk karl med tänder, som glimmade till, när han log mot kamraterna. Men när han kommit ett par steg innanför dörren, stannade han plötsligt som fastnaglad och stirrade på Anna-Greta. Hans min och blick var så underlig, att pratet och sorlet slutligen tystnade och Anna-Greta vände sig om för att se, vad som stod på. I samma stund kände hon honom — flöttjarn. Han, den namnlöse, som kommit och gått en gång och som tagit hennes ungdom med sig. Drömmens nio blommor hade han ryckt ur hennes hand och kastat i landsvägsdammet — aldrig fann hon dem mer.

Vid det minnet vek plötsligt det sista av vårruset, och svagheten och yrseln gåvo vika. Huvud och hjärta kändes lika kalla och tomma, tankarna blevo så svidande klara. Så, där stod han nu med sitt leende som om intet hänt, han för vilken hon ödt bort sitt liv. Hon mindes en feberdröm hon haft, då hon velat sätta livet till för hans skull! Som en mara hade det varit över henne, detta vita leende, som plötsligt förvandlades i ett tomt och glupande bett. Hon tyckte med ens, att de alla logo på samma sätt, dessa karlar, som hängde runt disken och stirrade på henne med glupska blickar — ett inställsamt smil, som snart skulle stelna i ett varggrin av obändig lystnad. En plötslig ovilja mot alla män och mot hennes egen lockelse för dem grep henne. Nej, aldrig mer, tänkte hon och gick mot dörren utan att vända sig om.

Men flöttjarn stod alltjämt kvar som förstenad och bara såg efter henne, Anna-Greta. Det var hon och dock ej hon. Han hade lämnat henne trampad och bruten, övergiven och försmådd. Det hade varit tråkigt tal om barn, om löften och band. Nog hade han lovat, kanske han också ämnat hålla. Men livet, det rastlösa livet, hade brusat vidare som en älv i vårbrytning, han hade drivit med strömmen och kommit längre bort än han tänkt sig. Med samvetskval men också med lättnad hade han släppt henne ifrån sig. När han någon enda gång tänkt på henne, hade det varit på en, som grät och bad, en, som klängde sig fast vid en som en börda man ville bli kvitt. Nu stod hon här åter, stolt och rank som när han första gången sett henne i valborgseldens sken, nej, grannare än då med den där kalla blicken, som höll en tillbaka. Ja, hon måste ju hata honom för det, som varit. Men glömt det kunde hon ej ha gjort, sådant var inte till att glömma.

Strömmade de inte över honom själv med sugande kraft, de gamla minnena, bara han såg henne. Som de dolda virvlarna i en motström, där man trott vattnet stillastående och dött, ryckte de honom med sig, oförberett och motståndslöst. Han hann liksom ej skilja dem i sär — — dagar och nätter, ord, kyssar, skratt och gråt, allt flöt samman i en enda glidande svallvåg av obändig makt.

Men över alltsammans svävade något flyktigt och brännande ljuvt, en sällsam doft. Vad var det hon lagt under huvudkudden sin? Ögonblomman, blek och spröd, sjöblomman, vit och kall, häggblomman, het och lätt förvissnad, midsommarsblomstret till glädje och Marie kojur till att koka sejddrycker på. Trolltyg till att snärja och binda den, som ej tålde band. Men fångat honom hade hon ändå. Som han åter stod för henne mitt bland främlingar, kände han plötsligt med förtärande makt, att han aldrig varit henne fri. Hon var inte den sista han hållit i famn och lockat. Men hade inte allt det han sedan upplevat varit blott en villa för att komma bort från henne? I lek med andra hade han sökt göra sig fri och bli densamme som förr. Men hon hade varit med i allt, i kyssar och eder, i själva hans svek och lögner, fast han inte vetat det förrän nu.

Det han funnit hos henne, hade ingen annan haft. Det var bara en, som hade haft kärlekens skyggaste och vildaste dofter under huvudkuddens vita linnevar.

Och nu hade hon stått där för honom, alldeles som förr. Han måste få tala till henne och höra, vad hon tänkte om honom. Utan att besinna sig eller lägga märke till de andras spefulla viskningar ryckte han häftigt upp dörren och rusade efter henne.

Hon hade redan hunnit ett gott stycke ut på vägen. När han kom ut, var det som om hon skyndat på stegen, kanske hon hade sett honom. En sådan gång hon hade, lätt och fast. Hon tycktes gå i vanlig takt, men ändå kunde han ej hinna upp henne. En plötslig ångest grep honom för att hon åter skulle gå ut ur hans liv. När de hunnit runt vägkröken och ingen människa syntes till, började han därför springa efter henne.

— Vänt lite, Anna-Greta! ropade han förtvivlad och andfådd. Men hon låtsades ej höra.

Då vände sig hans stämning i ett slags dovt raseri, och han tyckte, att det var hon, som haft hela skulden i det förflutna. Hon var ju ej som folk, sade han sig, ej till att hålla fast, hon vände sig bara och blev borta under ens händer. I ångest hade han sökt sig till andra, intalade han sig, till vanliga kvinnor av kött och blod. Men när hon kom åter, hon, som bryggt örtesejden han läppjat på i ungdomsdagarna, då måste han lämna allt och följa.

— Anna-Greta! ropade han åter.

Men inget svar kom. Bara namnet, som kastades tillbaka, halvt och brutet. — Vittra, tänkte han, driver hon sitt spel än?

Och på nytt gripen av vrede satte han till att springa som för livet utan att bekymra sig om ifall någon såg det eller märka någon annan än henne, som gick där, tills han äntligen hann upp henne och tvang henne att stanna med ett järngrepp om armen.

Då vände hon sig slutligen om och gav honom en blick. Och inför den blicken, iskall, främmande, fylld endast av oförstående fråga, släppte han som förlamad hennes arm utan att finna ett ord.

Men Anna-Greta hade ej långt till orden:

— Vem ä ni, å va vill ni, sade hon högdraget, slå följe kanske? Ja ä inget löst kvinnfolk att slå sej i lag me på vägarna, ja ä gift, har kar å gård.

Flöttjarn teg alltjämt och fick ej fram ett ord. Gift — ja, han hade hört det förr, med lättnad. Nu tog det honom på annat sätt att höra det från hennes egen mun.

Utan misskund fortfor Anna-Greta:

— Eller tänkt ni er att tigg’ om en slant? De kan ingen människa räcka till för allt pack, som drar efter vägarna. Men allti har ja fäll en styver åt er, ja har gott om de.

Och häftigt drog hon ut en pärlknuten pung, drog upp stålringen, som höll ihop den och började leta bland småmynten. Men så betänkte hon sig, i den andra delen av pungen hade hon ett ensamt guldmynt liggande, en vängåva av hennes man en dag, då han varit på särskilt stolligt friarhumör. Ta slanten å gör dej vacker me, hade han sagt för att göra sig duktig inför husfolket. Men ännu låg den där orörd, hon hade ingen haft att göra sig vacker för, tyckte hon. Med darrande, iskalla fingrar slet hon nu fram myntet och kastade det, alltjämt högdraget och föraktfullt, i flöttjarns mössa. En kunglig allmosa, kastad åt en tiggare vid vägen av en slump, av en nyck, just som hon en gång kastat sig själv i hans famn. Hon ville, att han skulle förstå det.

Och han förstod. Stum och bestört stod han där och stirrade på slanten i mössan. Så fattade han sig äntligen, tog myntet som om det varit ett glödande kol och slängde det långt in i skogen. Som ett stjärnskott blänkte det till i vårsolen, togs av dunklet därinne och försvann. Hårt klang det till mot en sten, det lät som ett kort och skärande skratt — det var väl någon, som tog det till sig inne i stenen kanske.

Mannen på vägen försökte åter att få något sagt. — Anna-Greta, tog han i för tredje gången. Rösten var kvävd och darrande. Men hon lät honom inter tala ut nu heller.

— Hocken har lovt er att kalla mej så bå’ en gång å fler? sade hon med blixtrande ögon. Mitt namn ä int var mans tuggföda, de sitter där de ska, hos karn min i körkboka. Å nu kan ni gå, dit ni hör, till sörlandstattara där nerpå!

Och därmed vände hon sig för att gå.

Men det var en fråga, som han måste ha fram ändå, flöttjarn. Den tycktes honom med ens som den viktigaste. Han hade hört både ett och annat, nu ville han veta sanningen.

— Säj mej bara en endaste sak, viskade han hest, sen ska ja gå. Hur gick de, hur blev de me barne?

Då glömde Anna-Greta med ens sin roll som dygdig stormora inför främlingen och vandraren. Rodnande slog hon ner ögonen och såg sig ängsligt och skyggt omkring. Var det där nu igen, det där grå och hemlighetsfulla, som rullade som ett nystan, som tassade som en hare genom skogen efter den, som hade hjärtat sjukt? Skulle hon förtro sig åt honom där, som delade hennes skuld och visa honom, vilket syndastraff han dragit över henne? Kanske kände han någon bot mot hemlig oro. Men så mindes hon åter, hur grymt han svikit henne i allt, vad hon förtrott honom förut. Hade han någonsin förr frågat efter det barn, som skulle bli hans? Nu var hon ingen räkenskap skyldig.

— De va fel me de, de va bara som ja trodde, svarade hon med ansträngd röst. Så vi ä alldeles kvitt me varann.

Och därmed började hon gå vägen fram utan att vänta på svar.

Flöttjarn stod kvar vid vägkanten, oviss om han vågade följa henne längre. Först när hon hunnit en bit ropade han åter, nästan utan att veta det, hennes namn.

Anna-Greta hörde det väl men vände sig ej om. Tappert fortfor hon att streta vägen fram i den fallande skymningen. Allt hennes övermod, hennes isande lugn var borta. Hon darrade i hela kroppen av trötthet och skräck, knäna veko sig, och fötterna släpade blytunga i snösörjan. Hon mindes en annan gång, då hon på detta sätt släpat sig fram genom snön. Men den hon då gått för att möta, ville hon nu bort ifrån.

Ändå skar det som ett svärd genom henne, då hon så hörde sitt namn ropas av den välbekanta rösten. Där stod det förflutna och ville locka henne tillbaka. Hon hade mött det helt oförberedd i en svag stund av rolös och irrande längtan. Hon hade samlat och värjt sig så gott hon kunnat, hon hade prövat sitt hjärta, det rymde bara hat och förakt. Inte en tanke hade hon offrat på mannen där vid vägkanten sedan sitt giftermål. Han hade ägt hennes kropp men aldrig hennes själ. Men vad som så plötsligt slog henne med en sådan lamhet och skräck, det var känslan av att han ännu hade ett slags makt över henne, den dunkla och fruktansvärda makten över hennes unga heta blod. När han ropade för fjärde gången måste hon äntligen stanna. Vilka tankar var det, som kommit över henne förut i dag — att allting var förspillt, allt utom själva livet! Var det nu livet självt, som kallade henne vid namn, åter och åter?

Skälvande av rädsla och hemlighetsfull lockelse blev hon maktlös stående och tänkte på den mörka skogen, som stod ikring dem och dolde och gömde. Om han nu kom, om han ville ta henne till sig med våld? Vad hjälpte det då att be och ropa, vad förmådde hon i hans unga, starka famn?

Halvt i skräck, halvt i längtan lyfte hon händerna mot hjärtat. Då fick hon känna något röra sig därunder, något darrande och svagt, en liten knappt märkbar sprittning liksom ett slag av en fågelvinge mot en stängd ruta.

Kunde det — —, nej, det kunde väl ej vara det hon gråtit efter under hela den långa, gråa vintern som ett tecken på upprättelse och förnyelse? Nu hade hon ju upphört att vänta på det, det var som om det inte rörde henne mer. Ett barn, det var ett band mellan två, som ej hörde ihop. Men det var ju så, att hon ville vara fri nu, fri att följa den, som gjorde livet till en vandring och ett äventyr. Ropade han än en gång, då kunde ingen makt i världen rädda henne från att vända om och gå honom till mötes.

Förvirrad och tveksam blev hon stående och stirrade framför sig ned på vägen.

Då kände hon det åter, en svag, mild rörelse, som om någon sakta knackat på hennes hjärta och ville in. Och då kände hon också, hur det som genom ett under öppnade sig på vid gavel för denna lilla vädjande rörelse, hennes stackars ensamma, hårt tillstängda hjärta, och hur något nytt drog in i det, något hon aldrig förr erfarit av befrielse och välsignelse.

I ett nu var allt annat glömt, och frestelsen hade mist sin makt över henne. Rösten som lockat och ropat på henne, nådde henne ej mer. Hon var räddad in i en annan, en inre värld, den, som uppenbaras för var kvinna i hennes bebådelsestund.

Utan att själv veta det, hade hon sjunkit ner på sina knän i snön. Runt kring henne stod skogen, svart och stängande, men över henne brann alltjämt himlen så lysande blå. Skyggt och bävande tittade hon dit upp utan veta, om hon vågade sända en bön till tack. Nu fruktade hon ingenting mer, nu trodde hon sig ha fått ett värn och ett skydd mot allt ont i världen.

När hon hämtat sig litet, reste hon sig för att fortsätta hemåt. Fast hon var både frusen och våt av snön, kände hon sig förunderligt vederkvickt som efter en lång vila. Utan rädsla vände hon sig om och såg efter förföljaren, men då var han redan borta, den mörke och vandrande flöttjarn. Det var som om han drivits bort av en osynlig makt.

— — Dagen därpå fick mor Brita ett skickebud, som skingrade hennes tunga tankar en stund. Det var en skjutspojke från hennes dotter med ett litet paket. När hon öppnade det, föll en liten barnskjorta ut, sömmad av finaste linne.

Det budet gjorde henne glad. Hon förstod, vad det betydde.

— — — —

När flottarlaget drog från bygden, fingo de Storgårds-Ejnar med. Han skulle också uppefter älven för att insyna timret på Grubbens vägnar tillsammans med flottarbasen. Det skulle bli hans första arbete i patronens tjänst. Äntligen hade han fått sig en syssla, som han riktigt trivdes med. Var det inte som ett spel och en fest att färdas på detta sätt genom vårliga bygder, medan älven därnere brusade fram allt vildare och mera lössläppt för var dag. Varje morgon drog man till en ny plats ock fick se nytt folk. Det var något för Storgårds-Ejnar det, det var annat än att gå i skogstystnaden därhemma.

Muntra kamrater hade han fått också. Det var ett vilt lag han kommit upp i, Grubben valde sitt folk på sitt eget vis, det var både ett och annat de borde kunna. Att smussla timmer under isen och öppna en spärrbom på rätta viset, det skulle bara vara småsaker för Grubbens flottarlag. Man fick ha både starka nävar och en okuvlig håg för att godtas där.

Nog såg väl Ejnar att det fanns en med i laget, som han borde vara gramse på sedan gammalt för systern sin, om pratet sade sant. Men vad tjänade det till att gräva i den snön, som föll i fjol, kanske hittade man då både ett och annat, som man helst såg gömt. Bäst om det självdog, det där surrandet som envist som svia ville hålla sig kring hemgårdsknutarna. Anna-Greta satt ju nu som välbehållen stormora, med det fick man låta sig nöjas.

Men nog var det som ett skämt av ödet, när han själv kom till honom, flöttjarn, och bragte saken på tal, slugt och försiktigt, som hans sed var. Hur hade hon det nu, måtro, Ejnars syster? De hade ju dansats vid på logen förr, kände varann si så där litet smått som ungdom kändes. Hon var ju förmöget gift nu, sades det, hade gård och barn. Det var som brann det en hemlig ångest i tattarögonen där vid alla hans hastiga frågor. Var det så fatt, var hon kanske redan hämnad på sitt vis, Anna-Greta.

Och Ejnar var inte den, som förstörde en god sak, nog lade han på det han kunde på pratet. I hans berättelse blev Erik till en småkonung av äkta fornt skick och gården hans till en kungsgård. Anna-Greta själv tronade där som en bygdens drottning i härlighet och fröjd. Inte ens barnavälsignelsen fattades, arvingen var redan på väg. Det sista ljög han ut av sin fria fantasi, men det som inte var, det kunde väl bli, tänkte han. Kunde det sätta en tagg till i sinnet på uslingen där, som för vart ord såg alltmera hålkindad och snopen ut, så tog han gärna den lögnen på sig inför domen.

Men när Ejnar på det viset väl hävt ur sig all den galla han sparat ihop mot flöttjarn, var han genast färdig att ta honom i famn igen som supkamrat och bästabror. Något av den gamla vänskapen tycktes leva upp igen, och snart såg man dem åter följas åt på sina kvällsäventyr. Nog begagnade han vart tillfälle till att skryta för honom om systern, men det tycktes inte störa kamratskapet. Så kommo de till slut upp till målet för sin färd, själva utgångspunkten för flottningen. Dit hade det mesta av timret samlats under vintern. Det hade kommit sipprande som älvvattnet i många små rännilar från olika källor. Efter breda basvägar och smala bivägar hade det kommit körande på timmerkälkarna långt inifrån den djupa skogen. Han måste gå högre upp för att få timmer så det räckte nu, Grubben. Där låg det nu i alla fall, det han fått på årets indrivningar, och skulle synas in. Flottarbasen hade farit i förväg med några karlar för att ackordera med skogshuggarna om betalningen och hade tagit sin bostad i en timmerkoja en bit uppefter skogsvägen. Han hade redan synat in det mesta, så att Ejnar knappt visste, vad han hade där att göra. Men han gick i alla fall med de andra omkring med mätstickan och kedjan, tills de hade fått allting klart. Det hade varit något bråk med skogshuggarna om vägens längd, de ville ha den några hundra meter längre än vad flottarbasen fick den till, och avlöningen ville de ha därefter. Det var finnfolk en del, av svårhanterligt slag. Men basen kunde nog sitt yrke, han, han hade inte för ro skull gått i Grubbens skola. Blev vägen för lång, kunde man alltid slå ett par varv av mätkedjan runt handen i skumrasket, det kortade snart av den till önsklig längd. Det var en liten listig karl, basen, med rött skägg och plirögon, han var nog den rätte till att leda laget. När förrättningen var slut bjöd han in Ejnar på kaffe med de andra i timmerkojan.

Väl därinne fick han se det han knappast tänkt sig i en tocken ödemarksboning, en flicka, som stod vid spishällen och hällde upp kaffet.

— Se, ja fick ta dotra min me mej, sade basen till Ejnar. Hon har ingen mor, stackare, å nån får de till för att freda henne för friarspektaklet därhemma. Kommer nån här å vill gantas, får han smaka gammelrävens klor.

Och med det såg han sig listigt blinkande om i läget.

— Ge spektorn en kopp, Beda, sade han.

Smickrad tog sig Ejnar en kopp av saltkaffet, medan han i smyg tittade upp på flickan, som serverade det. Ja, hon såg nog ut till att behöva fredas. Liten och ljus var hon, späd och blyg. Han tyckte, att hon liknade tjälablomman, som står med sin gula krona i sol och med rötterna i isvatten. Dubbelt ung och ljus var hon bland alla dessa brynta, vilda karlar, som sågo på varje kvinna till att göra skam åt henne i sina hjärtan. Men inför denna flicka kände Ejnar något annat, något nytt och förunderligt ljuvligt stiga upp inom sig. Kopp på kopp bälgade han i sig av saltkaffet bara för att få känna den lilla svala handen snudda mot sin. Först när alla tackat för sig, kom han sig för med att gå och tumlade liksom yrvaken ut ur kojan. Som han gick ut genom dörren fick han se den blick, flöttjarn gav flickan, den blick av otämd hunger, varmed han såg på allt kvinnfolk. När Ejnar såg det knöt han näven i byxfickan och viskade till honom: Vem du vill, men int hon!

Därute blev han sedan stående ett ögonblick och såg ner över älven, där den låg och skälvde under vårfloden. Bara en liten krusning på det solblanka vattnet, en virvel, som plötsligt sögs ner, visade det mäktiga, som skedde där nere på djupet. Längst ute på nipkrönet däruppe på andra sidan stod en späd liten björk och lutade sig ner över strömmen, rötterna höllo knappast kvar den i sanden, tyckte man. Den liknade flickan därinne, som skygg och nyfiken lutade sig ner över livets svarta och rinnande ström utan tanke på yrsel och fara. Hon, ensam kvinna i detta vilda flottarlag! Nå, hon hade ju far sin.

Men hon fick inte ha honom länge till. När Ejnar nästa morgon kom ner till samlingsplatsen, fick han höra, vad som hänt. Det hade som vanligt varit dryckesgille sista kvällen, innan man skulle ge sig av. För en gångs skull höll sig Storgårds-Ejnar borta från det glada laget. Men när karlarna på natten fått tillräckligt med fylla i sig, hade de fått för sig att ställa till med tävlingar och lekar. Den röde basen gick i spetsen, han hade fått många bottenfockar i sig, han med, men stod sig tappert. Spelet gällde nu, vem som först kunde fälla det största trädet. Muntert höggo yxorna i på en gång, det klang som en hel skottsalva och snart började en och annan av trädjättarna vackla. Då hände det, ingen kunde sedan riktigt säga hur. Men plötsligt hördes ett skrik, det var basen, som fått en väldig gran över sig och låg där klämd under stammen. En del ville påstå, att det skulle vara en av skogshuggarna, som för att hämnas riktat huggen, så att trädet skulle falla åt hans håll. När man äntligen fick fram honom, var det för sent, ryggraden var knäckt.

När Ejnar äntligen lyckades ta sig in i kojan för att tala med basen, såg han att han stod inför en döende man. Den skadades ansikte lyste upp, när han såg, vem det var som kom. Matt vinkade han Ejnar till sig.

— Du får överta laget nu, sade han, å dotra min me, du ser mej då ut att ha nån heder i kroppen. För ’na till hembyn, där har hon släkt. Gård har hon ingen, kunde fäll ha haft som mången ann, men den gick bort en natt på ett omärkt kort. Så är det att vara flottarbas — — kung i laget å tiggare på hemjorden. Där har du den du ska lita dej till nu, Beda.

Skygg och förgråten tittade flickan upp på Ejnar, det var som om hon knappt sett honom genom tåreslöjan. Men lydigt räckte hon honom handen, när far hennes så ville.

Nu får en bli kar ändå, hur de så annars ä, tänkte Ejnar, när han stod där och höll den lilla skälvande flickhanden i sin. De får va slut me att supa å leva vilde nu. Tänk om Beda bleve skrämd för mej.

— Nog ska ja ta hand om dotra er, sade han med fast röst och rodnade ofrivilligt.

När flottarna ett par dagar efteråt gåvo sig i väg, var basen redan död och hade fått sin sommargrav i skogen, tills vinterföret kom. Och nu skulle Ejnar vara flottarbas i hans ställe. Han såg nog, att det inte var i flottarnas smak, fast han annats var välhållen bland dem. Men bruket bland dem hade hittills varit att ta den till flottarkung, som var den skickligaste och oförvägnaste ute på älven. Det fanns en, som alltid var den siste på bröten, innan den gick. En av dem själva var han också, vild och mörk som de. Ingen kände hans hemort, men flöttjarn var vännamnet hans bland kamraterna. Men inför den döde basens vilja böjde de sig ändå, det var också oskriven lag. Fast nog var det harmligt att få en över sig, som knappt skilde på stockmärkena och som aldrig vågat livet ute i forsarna; en som var ljus och vek i hullet och skälldes för hemmason.

Men hur det var fick Ejnar det som han skulle, flottarbasens stora forsbåt åt sig och Beda och obestritt husbondevälde. Flöttjarn själv erbjöd sig att staka båten hans i forsarna, ty Ejnar var ingen forsrännare, — inte med ett ord röjde han, att han kände sig tillbakasatt.

Och så började den då, den underbara färden nedför älven, glidande och stilla i lugnvatten, vild och spännande i långforsarna och stupen, evigt växlande, evigt ny. Som i dröm gledo stränderna förbi med sin späda, orörda grönska, dag och natt gledo in i varandra, lika ljusa och klara speglade de sig i älvens mörka vatten. Allt blev så förunderligt overkligt och lätt, det var bara att låta sig drivas med, tills något hände, som tvang en att stanna. Så låg han, Ejnar, dag efter dag utsträckt i båten och lät sina visor stiga upp emot den blå himmelskupan, som liksom tinat för vårsolen den med och blivit mjuk och sval som vatten. Han tyckte att låtarna hans liknade svalor, som övervintrat i det kalla älvdjupet och nu yra och förblindade tumlade ut i luftbadet. Men när dagsljuset djupnade en ton, en enda, och de oförmärkt gledo in i den vita natten, då ändrade ynglingens visor ton, det kom ett djup och ett allvar i dem, som aldrig funnits där förr. Då först vågade Beda se upp på honom, där hon satt hopkrupen på toften, det var kärlek och tacksamhet i blicken. Och när de till slut kommit till vila under de omstjälpta båtarna uppe på stranden och Beda låg där vid ynglingens sida, svept i en filt och sov djupt och gott, förtroendefull som ett barn, svor han på, att den tilliten skulle han inte svika. Så väl hade han hittills vaktat henne, att ingen fått ett ord för mycket sagt till henne.

Så gingo de långa sommardagarna, och snart skulle de vara nere vid Grubbens timmermagasin. Ejnar hade haft idel goddagar som bas, flottningen skötte sig så gott som själv, vant folk som det var. Inga olyckor hade hänt vare sig med timmer eller folk. De hade ränt alla forsarna nu, bara Storforsen var kvar, men den hettes inte bland de värsta.

De stego i båten som vanligt, Beda med ett litet skratt, det första på länge, över att snart vara hemma igen. Flöttjarn tyst och mörk som alltid numera. Först när de redan voro ett gott stycke på väg märkte Ejnar, hur det var fatt, han hade fått sig ett glas för mycket, forsrännarn deras. Men han var ju så säker på hand sades det, att han kunde ta sig den vägen nedför i sömnen. Först när de redan kände sugningen av Storstupet märkte Ejnar, att det var fara på färde. Han såg så konstig ut, där han stod, flöttjarn, stod och vinglade hit och dit med staken, så att båten nästan snurrade runt i de alltmer växande virvlarna.

— Se opp, kar! skrek Ejnar i hettan.

— Ja, mer kar än du, svarade flöttjarn. Nu ska du få skjuss, Storgårds-Ejnar!

Och med detsamma drog han upp staken ur vattnet, så att dropparna stänkte och lät båten gå som den ville. De voro redan halvvägs till stupet, sugningen kändes allt starkare. Stel av fasa satt Ejnar där, hans första tanke var Beda, som han svurit att skydda.

Flöttjarn tycktes njuta av hans förskräckelse.

— Nu ska du få för syster din, som blivit en sån storkaxe, å för laget, som du tog ifrån mej å för att en aldri hållits som folk, hånlog han. De va fäll inte bara för ro skull ja int blev mågstump åt mor din, nog vet en, hur fattiglappen får de, när han ska tigg om nådebröd hos hustrusläkta. Nej, har en int haft annan rikdom, så har en haft friheten; men nu ä ja trött på den me. Flickan där du ä så rädd om ville ja inget på allvar, de va en ann ja skulle haft, namne tör du no int veta. Men int ska du tro, att du slipper från för att fara me rall om, att ja ångrar mej för de.

Ock åter lät han båten gå av sig själv, så att skummet yrde om den. De voro nu bara några hundra meter från stupet. I en enda fasansfull sekund stod det klart för Ejnar, att nu gällde det livet för honom och Beda. Hade han varit ensam, hade han kastat sig över galningen där och ryckt staken ur handen på honom. Men nu vågade han inte riskera en enda minut.

— Stopp, din usling! skrek han. Du får ta flottarlaget, om du räddar stintan åt mej. Vänd in till strand, så får du skrinet.

En sekund, en enda ödesdiger sekund tvekade flöttjarn, så segrade högmodet. Att få heta bas till slut, det kunde ju vara värt livet ändå å uppnosingen där hade han ju fått tuktad. Med väldig kraft slängde han staken mitt ut i forsen, just på rätta ställe och bände till med all sin styrka. Ett ögonblick stod båten stilla och darrade, liksom tveksam om vilken väg den skulle ta, så svängde den sakta in emot land. En stund senare stod Ejnar välbehållen på stranden med den vettskrämda och genomvåta flickan. Snopet kändes det nog att ha fått lämna både skrinet och makten ifrån sig, men han hade ju inte gjort det för sin egen skull.

— Gråt int, Beda, sade han och tryckte henne för första gången intill sig. Här ä ja känd, här ä int långt till folk. Följ mej till skogskojan du ser där, i morron gå vi till prästen, om du vill.

Och så kände han åter ett slag på skinnvästen. Därinne lågo de i gott förvar. Grubbens storsedlar, insydda i fodret. Nog ville han gett mycket för att se patrons min, den dag flöttjarn kom till honom med tomma skrinet.

Han tänkte inte ta dem, sedlarna där, bara hålla dem som pant, till den dag de behövdes.

* * * * *

Också i bygden följde det hastigt sommar på vår som verklighet på dröm.

Aldrig hade Anna-Greta vetat förr, vad sommaren var, tyckte hon. Det var visst att stiga rakt från vinterns ångest, från vårens oro ut i en klarhet och en visshet utan gräns, från kyla och tomhet rakt ut i livets blomning och fullhet. Som att plötsligt slå upp en dörr från dävenhet och mörker ut emot luft och levande solljus var det.

Och ändå var det intet främmande och nytt, som nalkades henne utan blott infrielsen av det vårlöfte hon en gång svikit. Detta nya lilla liv, som så sakta spirade inom henne var ett tecken på, att Gud ville förlåta och glömma, trodde hon. Inte ens hon, som syndat mot tillvarons heligaste lag, var ovärdig att ge uttryck åt hans livsvilja.

Vid den tanken ville allt det trots och den hårdhet smälta, som hon ställt upp till ett bräckligt värn mot mörkret utom och inom sig. I det inre ljus, som fyllde henne, började hon se allt omkring sig i en annan dager. Med skam mindes hon, att hon ej varit som en hustru borde mot sin man, att hon ej hållit de heliga löftesorden i anda och sanning utan i lönndom tänkt skökotankar. Men nu skulle allt bli annorlunda, hon ville och måste söka sig till den man, som ägde henne inför lagen, i barnet skulle de förenas. Aldrig skulle hon glömma, att han gett henne den enda försoning med livet, som var möjlig.

Som hon satt där i stilla tankar vid sin söm måste hon ju tänka på, att nu behövde hon ej längre dölja och gömma något eller fälla några hemliga tårar. Det barn hon nu skulle föda bars ej i lönndom och skam. Vad det betydde visste väl ingen som hon. I sådana stunder kände hon en sådan djup tacksamhet mot sin man, att den nästan liknade kärlek. Nu hånskrattade hon ej längre åt brudpsalmboken med dess troskyldiga hjärta, nu visste hon, vad det var att ha någon att lita till.

Det var väl bara hon som ej kunnat leta sig till den rätta trösten ur den boken förut. Men nu satt hon här och sökte ödmjukt fatta innebörden i de underbara orden: »Och nytt liv i oss verkas». Nu först tyckte hon sig fatta vad de menade med detta, de kristtrogna. Det nya liv, som vaknat inom henne själv, lät henne fatta det. Det skulle bli underpanten, löftestecknet på att hon ej var helt förlorad i det mörka. När det väl sett dagens ljus, då mäktade kanske också hennes hjärta förvandla sig.

Såg hon inte på själva vintermyren där nere, hur underbart sommaren kom den att grönska! Det var inte till att känna igen, det svarta hålet från vårvinterbrytningens dagar. Längst ut summo de gröna vambladen och vävde ihop sig till en matta för sjöblommorna till att gunga på. Vid stränderna stod myrkullen på tuvorna och blåste sitt vita fjun över vattnet medan myrkronan bredde sina doftande skära flockar längre bort under källingbjärkens snår. Inte ens sina nyttiga växter saknade den, den lömska frostmyren, som sände ofärd över odlad mark. Där på andra stranden låg den, Grubbens nyodling, och bar alltjämt sin skörd av hö och foderväxter, som ingen längre brydde sig om att skörda. Inte ens den fattigaste bonde vågade sig på att stjäla sig till ett enda kobete där nere. Så stor respekt hade han ännu, Grubben. Men för vart år tog vildmarken igen en remsa av myrängarna. Om några år skulle ingen se, att där varit odlat.

Själva den ofruktbara vintermyren tvangs av värmen till blomning och fruktsättning. Också andra nyttoväxter bar den. Myrtäte till långfilet kunde man plocka där och snattren och myrbär till sovel. Ja, själva strandröret och missenroten kunde duga till nödbröd i allra värsta fall. Och under blomningen tog sig vittra en lektid uppe i strandgräset.

— — — —

Men under grönskan lurade alltjämt det svarta djupet. Det kom en dag, då man åter såg det glänsa styggt mellan tuvorna, det kom en dag, då ett bärplockande barn höll på att trampa ner sig och bli borta. Då stod sommaren ej längre så ljus, och myrkronans skära blomning var förbi. Frusen och ondsint kröp vittra åter ned i surkallkällhålet sitt. Djupt där nere var det alltid vinter. Avundsfull och vrång mot människorna, som sutto i torra hus och värmde sig vid eld, sände hon dem mörka tankar till avskedsgåva. Anna-Greta satt och såg vid sömmen sin, hur det mörknade till höst över myren. För var dag kände hon alltmer tyngden av att bli mor, också sinnet blev tyngre med det. Något av den gamla ångesten kom tillbaka och växte sig starkare för var timme, som dagen förkortades med. Nu stod ej solen längre vaken och varm strax under horisonten hela den långa, vita natten och lät ett underbart återsken glimta in genom nattdrömmarna. Sensommarkvällarna föllo alltmera skymningsfulla och bräddade av allt hemligt, som tassar i skogen. Över myren stod månstrimman kall och blank som vittersilver, lagt på bleke.

Då greps ungmoran på nytt av oro och ruelse för sitt barn. Hade hon ej tagit det för lätt med det, som skulle ske? Var det så visst, att Gud var färdig att ta henne till nåder bara med det, att hon ville det. Så lätt fick en nog inte nåden, det skulle en sinnets beredelse till det först. Hon visste inte riktigt, i vilken ordning han ville ha det, Vår Herre, hon liksom kände honom så litet. Men nog fick det väl till riktig ånger och bot och en avsvärjelse av alla mörkrets funder först av allt.

Det var väl i det sista det mest fallerade för henne. Satt hon inte här mitt i sin börjande gudaktighet och hade sina tankar på, hur hon på allt sätt skulle kunna säkra barnet för skrömta enligt de gamla lärorna? En nål skulle hon sticka i lindorna på det, så fort det blivit klätt, för att trygga det för att bli förbytt. Ja, ännu förr fick man iaktta försiktighet. Hon skulle låta ta emot det i Eriks gamla tröja för att freda det för ont och i tröjfickan skulle hon gömma en järnbit. Träkolet i badvattnet fick hon inte heller glömma. Det var mycket att tänka på av det gamla, som mor lärt henne, om hon ville skydda sitt barns lycka och framtid. Och ingenting av det vågade hon underlåta, fast hon visste, att det inte var rätt och kristligt. Nog skulle hon väl också läsa ett Fader vår över det, så att det ej blev en bortbyting. Men hon tordes ej hålla sig bara till det. Det var som trodde hon sig inte om att bara lita till Vår Herre, så god vän med honom var hon ännu inte. För säkerhets skull ville hon ha två att lita sig till, både honom och den andre, det var som visste hon ej ännu, vem av dem, som var den starkaste. Kunde hon bara med sina konster hålla allt ont borta från barnet, tills det var fött och kristnat, så fick visst vem som ville av dem rå.

Ju längre tiden led, desto mer tog hon till igen av sin mors läror. Men i stället för att lugna henne, gjorde läsningen och smörjningen och allt det andra, som tarvades, henne bara oroligare. Det var så mycket, som skulle göras och sägas, tänk, om man gjorde det fel? Ett enda ord, som sades avigt i stället för rätt, kunde ju i stället dra det elaka på en. För säkerhets skull lät hon mor sin kasta ut för ont åt henne, men inte ens det var nog.

I sina ljusare stunder visste hon, hur okristligt och dumt hon betedde sig. Inte skulle en lita till sånt, när en undfått dopet. Då skulle en hålla sig till det enda, som gav frälsning åt kropp och själ, den om vilket det var sagt, att han var nära dem, som hade hjärtat förbråkat. Men kunde hon verkligen tro, att han ville vara nära den, som sökt dölja sin syndaskam för världen under utvärtes välgång och tuktighet? Var hon inte lik den kvinnan, som haft fler än en man? Den Gud hon lärt känna i nattvardsläsningen, han var inte bara barmhärtighet, han var också den, som slog sin hämnd på oskyldiga släktled. Gärna skulle hon ha sökt sig till någon för att fråga om allt, som kvalde henne, men till prästen trodde hon sig inte om att gå — där skulle det bli sagt, som inte fick sägas. Och mor Brita hade inte svar på sådana frågor, hon. Gärna skulle hon också slutat upp med all vidskepligheten, men hon kunde lika litet göra sig fri från det som från sin hud och sitt kött.

Erik, hennes man, som med sådan glädje sett hennes förra sinnesförändring, blev orolig, när han åter såg henne tyst och nedslagen. Han hade väl blivit alltför ohimmelens glad åt nyheten kanske, en sådan lycka kunde väl ej räcka länge. Anna-Greta hade ju varit som en helt annan människa mot honom hela sommaren, så umgängesam och undergiven. En gång hade hon till och med självmant kommit och strukit honom över kinden och sagt: Jag har mycket att avgälda dig. Och så var det ju, att han skulle bli far på gammeldagarna, den största lyckan och det största undret av allt. Inför andra kunde han ej låta bli att vara lite skrytsam om det, men inför hustrun avhölls han av en oförklarlig skygghet från att säga för mycket. Om det, som skulle varit så mycket att tala om, hade de därför inte bytt många ord än. Det passade sig liksom inte för dem att gå och viska med varann som ungfolk. Men i tysthet hade han glatt sig åt Anna-Gretas synbara glädje.

Därför tog det honom nu så mycket mera att åter se henne sitta där så fundersam. Försiktigt frågade han sig för om hennes hälsa — nej, hon var inte sjuk, det var bara som om hon åter fått i sig krankhetens anda. Gud vet, vad hon satt där och grundade över jämt. Nog anade han väl ett och annat, men det borde ju vara glömt nu. När han kunnat slå bort det, så behövde ju inte hon lägga det på sinnet. Han hade ju tagit henne, som hon var, utan att forska eller fråga, och nu skulle han få lönen för sin förtegenhet. Ungdom och liv hade hon bragt till gården, och nu skulle han ju också få en son. Sökte han inte på alla sätt visa henne, att det gamla var förgånget? Vad hade hon då att sitta och hänga huvudet över?

En söndagsafton, när han kom in till henne, satt hon åter ensam och grubblade över något. Hon var så blek och avfallen, så hjälplös och frågande, där hon satt i kvällsljuset, att han greps av medlidande.

— Kom ut å gå me mej en stunn på vägen, Anna-Greta, sade han vänligt. Du sitter för mycke inne.

Han hade nu sina stadsidéer om promenader och sånt, Erik.

Halvt förskräckt ryckte Anna-Greta upp sig ur sina tankar. Ut, skulle hon dit ut — hon vågade sig knappt utom stuguknuten numera, därute fanns ju allt det, som barnet skulle aktas för. Här stod ju skogen ända inpå rutan, och nedanför låg vintermyren och andades sin förgörelse över allt växande liv.

Så kom hon till att titta på sin man, så vänligt och förstående han såg på henne, en plötslig känsla av ömhet och tillit grep henne. Erik, han var god, i hans sällskap kunde väl ej det onda nå henne, trodde hon. Kunde hon bara komma så långt med sig själv, att hon kunde förmå sig att anförtro honom det, som tryckte henne, kunde kanske allting bli bra igen. Det, som var så tungt att bära ensam, kanske inte blev så svårt, om man var två om det. Men här inne, i ljuset kunde hon aldrig få mod till att säga det. Kanske det gick bättre därute på den mörka vägen? Och så svepte hon då lydigt en schal omkring sig och följde honom ut.

Men kvällsmörkret därute var så tätt och liksom levande att hon ofrivilligt ryste till, när hon kom ut. Månen stod i tjocka moln, det var mulet och kvalmigt som före åska. Endast kornblixtarna korsade då och då himmelen med ett blekt och främmande sken. Då blänkte vintermyren till som ett stort och ont öga, som åter lika hemlighetsfullt slöt sig. Häftigare än annars förnam Anna-Greta den skapandets ångest, som följde med hennes tillstånd.

Hur hade hon kunnat tänka sig bara, att få något sagt av det hon bar på? Före giftermålet var det hon borde kommit med sina förtroenden, nu var det för sent. Med en skamsen rodnad mindes hon, varför hon tagit honom, mannen här. För att komma till ett hedersamt gifte, var det, för att gömma och fördölja, först och främst för honom själv det ingen borde få veta. Skulle hon nu komma och förstöra glädjen för honom med att riva upp det gamla till ingen nytta? Nej, hon fick bära sitt ensam som förut så gott hon förmådde. Men vad hade de då härute i mörkret att göra?

— Huva, så svart de ä, vi gå in igen, Erik, sade hon.

Men mannen hade föresatt sig att rycka upp henne och visa henne, att hon ingenting hade att vara rädd för. Han var ju så upplyst, Gam-Erik. Skrock trodde han ej på, och skogen var för honom bara träd i solsken som i mörker.

— Klattermaja där, sade han skämtsamt och drog henne med sig. Va ha du å vara otröjen för, när ja ä me?

Och strålande av beskyddarstolthet och glädje drog han henne med sig.

Anna-Greta följde honom halvt motvilligt, halvt rörd. Det gav dock en viss trygghet att gå så här med sin arm under mannens, det var som om det närmade dem till varann, de blevo mera lika annat giftasfolk. Förstulet gav hon honom en blick från sidan, då de gingo förbi köksfönstret, där det lyste. Hur hade hon kunnat tycka en gång, att han var så tafatt och omöjlig? Han såg ju varken så särskilt gammal eller ofasonlig ut, där han gick i sin fina stadsrock av stampat kläde. Och på hjärtelaget var det ingen anmärkning. Han var den hon var skyldig att hålla sig till nu. Men sin rädsla kunde hon ej alldeles släppa utan såg sig om bakom sig efter skuggor och skrömt.

Men Erik var alldeles särskilt glad och uppspelt den dagen, tanken på sonen, som skulle komma gjorde honom ung och yr, nu var det ej bara löjligt längre, om han pratade tok. De hade ju också något att prata om nu, som borde räcka till, pojken och allt, som han skulle bli och ha. Ja, Anna-Greta teg ju mest och sade inte ordet, det var Erik ensam, som stod för pratandet. Men det gav en sådan märkvärdig känsla av förtrolighet att ha henne hängande vid sin arm så här. Nu gick hon ej heller förströdd och med tankarna på annat, som hon brukat, nej, hon var med och sög till sig varje ord. Han var så välgörande trygg och vardagssam, Erik, så viss på, att allting skulle gå bra. Hon hade inte känt sig så lugn på länge.

— Nu kan du vara trött, sade han till slut ömt, när de tagit sig en lång sväng neråt byavägen. Nu kan de vara nog för i kväll. Men i morron får du ut fingå me mej igen.

Det log Anna-Greta bifall åt, hon var trött men nöjd. Månen hade höjt sig ur skyarna nu, det var inte så mörkt och kulet längre. Andfådd lutade hon sig ett ögonblick mot grindstolpen.

Då kom det. Ingen kunde sedan riktigt säga hur och i vad skapnad. Men farande över henne kom det med vedergällningen och det hon så länge fruktat för och sökt undvika. Ludet, grått och levande rullade det emot henne med ögon, som blänkte av en uråldrig skräck i månskenet. Upp emot henne sprang det till att suga liv och sans ur henne, den pliktförgätna, som ville gömma gammal synd i äkta säng och föda barn, som skulle sitta vid härden, medan ännu något rolöst irrade kring därutanför och sökte henne. Hur hade hon kunnat tro, att det förgångna skulle kunna komma till nytt och välsignat liv i henne? Nej, till hämnd och förgörelse kom det på henne, som ännu ej sonat något.

Därför lät hon det komma på sig utan att värja sig. Ej ett enda tryggt gudsord fann hon att kasta mot det, bara ett gammalt sejdord, hon slängde det framför sig som om det varit stål.

— Tag du mitt å han få sitt! ropade hon gällt, drog av sig vigselringen och kastade den efter ordet bort mot det namnlösa. Så föll hon avsvimmad ned framför gårdgärdet.

Den natten födde Anna-Greta i förtidig börd en dödfödd son.

Vem gav mor Brita besked om olyckan? Säg det? Hon hade väl sina särskilda skickebud, hon. Ty inte var det pigorna på Eriksgården, som kommo med det. Som yra höns löpte de kring i förvirringen, när de inte släppte allt och satte huvudena ihop i skräckslaget skvaller.

Jo, där såg man, där märkte man skenbarligen, att ont går igen ändå. Den lede skulle ha sitt till slut, om han också kunde tjå sig ett slag. Eller var det Gammelfar själv, som inte kunde lida, att husmoran födde barn i hustrusäng, så länge något löpte efter henne, som varken var fött eller kristnat? För så var det ju viskat redan vid bröllopet, då hon satt där så främmande.

Vad hjälpte det så, att Erik sprang där vit som ett lakan och skulle ha det förklarat på naturligt vis.

— Va står ni här å slabbrar efter, skrek han, in me er å hjälp till! Frun blev skrämd av en hare å ingenting annat, ja såg en ju själv me dessa mina båda ögon.

Då skingrades de för en stund för att strax därpå skocka sig i en annan vrå igen med sitt giftiga prat. Endast lillpigan stod för sig själv, blek och ångerköpt och lovte sig, att nästa gång Kall Pers’ Nils kom till kammarhålet hennes för att språka på, så skulle han då bli nekad. En aning om livets obönhörliga och grymma logik grep henne och ett djupt medlidande med dem, det drabbade. Skyggt och på tå smög hon in till matmoran.

Men de andra pigorna lovte varandra rysande att följas ur tjänsten bara årslegan tog slut, här måste bli oknytt och spökelser efter detta.

Mitt i villervallan kom hon så, mor Brita, som om hon haft bud efter sig. Kanske var det ingenting annat än det där aningssinnet hon hade, som sagt henne, att något var på färde.

Pigorna sågo henne genom fönstret.

— Där kommer gamlan, sade de, vettlösa av skräck som de voro. Då ha vi ledingen själv här snart ock.

Men ändå satt den gamla respekten i för stormoran, som en gång vetat att höja sig från pigsysslorna med makten av allt det där hemlighetsfulla. Det kom plötsligt fart i skocken, och en av stintorna störtade beskäftigt ut för att tala om, vad som hänt. Men mor Brita sköt henne bara åt sidan utan ett ord och gick in till dottern.

Där låg hon, Anna-Greta, lika blek och förbi som en gång förr, en gång, som mor Brita helst ville glömma.

Detta var ju dock något annat, något, som en inte borde ta vid sig så omåttligt, det hände ju vilken ärbar mora som helst. Man födde barn vart år runt om i stugorna, de levde eller dogo som det bar sig och ibland slog det fel, värre var det inte med det. Nästa år satt Anna-Greta med barn på armen och hade glömt detta. Men nu måste hon tala förstånd med henne.

Men när hon böjde sig ner över huvudgärden och mötte dotterns blick, studsade hon. Så iskall var den. Klara, skarpa, skoningslösa sågo Anna-Gretas ögon tillbaka rakt in i hennes, så hårt, att mor Brita måste slå ned ögonen och sätta sig på sängkanten för att inte falla, tyckte hon. Det var första gången något fått henne vika undan för en blick, det var första gången någon sett ända in till hjärtegrunden hennes. Hon kände, att Anna-Greta vuxit henne över huvudet, att det var dottern och inte hon, som skulle tala nu. Med sänkt huvud satt hon och väntade, händerna höll hon i kors, de kändes alltmera gamla och stela för var dag. Snart släppte de väl taget om livet. De hade haft det för tungt med att söka hålla barnen uppe. Hon hade velat dem väl på sitt vis, nu skulle hon stå till svars för det. Mor Brita suckade tungt.

Till slut började Anna-Greta tala, mera stilla och sakta än hon brukade.

— Där ser ni, mor, sade hon långsamt, allt kommer igen i sin tid. De en gömmer i vintersnö, de kommer igen i blida å tö. De en har gjort, de blir en visst aldri kvitt. En tror ibland att en ä borta från de, men så bäst som de ä hakar sej nånting fast vid de gamla igen, de ä som en kedja. En blir allri å me de som int ä sonat.

Här tystnade Anna-Greta, men så bröt det fram igen.

— Å de ä just de, ser ni mor, de ä just de! Den, som skulle sona de, han tycks int villa veta av en tocken som ja. Tror du int ja sökte’n, tror du int ja läste Fader vår för mej å barne? Men svaret ja fick, de va de här. Nej, en sån som ja ä fäll int värd nån nåd mer.

Här bröts den skarpa rösten liksom till en ångestfull fråga. Men den frågan gällde inte längre bara det, som rörde välgången i detta jordiska, utan det, som låg bakom, det, som man bar ansvar för. Nu hjälpte det inte ens att dö, då först gällde det ju riktigt att veta, hur man levat. Men Anna-Greta visste det knappt, tyckte hon. Hon hade ju burits fram genom allt svårt på moderns starka vilja. Därför gav hon henne skulden nu för det i hennes liv som var djupast förött.

— Ni skulle ha lärt mej gudsordet i ställe, så hade kanske allting blivi som de bort, sade hon förebrående.

Och då mor Brita ingenting svarade, tillade hon:

— Man ska int ta bort straffe för någen. Då söker de sej tillbaka på annan väg igen.

Dotterns bittra ord stucko mor Brita som ett agg i hälen. Skötebarn hade hon hållit dem för, barnen sina, hatebarn satt hon nu med på gamla dar. Så var det att vara mor, man visste aldrig, vad man bar fram i världen åt sig.

Men något i dotterns sista ord gav henne annat att tänka på. Låg det något i det, som hon sade, Anna-Greta, om att man inte skulle tvinga någon bort från skammen och straffet? Var det så, att var människa måste igenom sitt, måste själv bära det hon ådragit sig genom sina handlingar? Gick hon utom och bakom och sökte smyga sig undan, gick hon liksom också bort från sitt eget jag. Och det man ville gå ifrån, det kom ändå över en igen från ett annat håll, tills man äntligen tvangs att stanna och göra upp saken ordentligt. Var det inte bara slump och skrämsel, det som kommit över Anna-Greta nu?

Och åter greps hon av en underlig längtan att kunna finna det rätta ordet till svar, ett livsens ord, som både agade och lisade. Varför var hon så arm på det, som den fattigaste dagsverkskvinna kunde äga? Ett enda bibelord kom för henne, men det var ingen tröst i det. Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ, brukade han ju säga, prästen. Hon hade hört det så många gånger så som man hör det mesta, men först nu fick hon någon mening i det.

Anna-Greta låg liksom och väntade på ett svar, men då det inget kom, sade hon sakta och klagande:

— Å ja som ville de så väl nu å skulle börja om på nytt, å nu ä ja tillbaks, där ja va förr. Ä de Gud å barmhärtighet de? Nej, dit kommer en nog inte så lätt, när en allti har gått andra vägar.

Men så glimmade det åter till så kallt och styggt i ögonen, och Anna-Greta reste sig på armbågen.

— De ä för sent me de nu, sade hon hårt. Men en får fäll se till att leva ändå. Vi får fäll hjälpa oss me annat, vi syndare, vi får fäll hålla oss till de gamla, mor!

— — —

Beda kom aldrig till hembyn, stackare. Sommaren över satt Ejnar uppe i skogskojan och försörjde sig och henne med tillfälligt arbete. Sanningen att säga vågade han sig inte in till Grubben för att redogöra för sitt uppdrag. Vad skulle han också dit för — här gick ju ingen nöd på dem. Ripor fanns i skogen och stenbit i bäcken — det var bra till omväxling med ameriksfläsket. Beda lagade maten och tvättade deras tvätt nedanför forsen, för var dag blev hon litet mindre skygg och sluten. Det var ett härligt liv. Aldrig hade Storgårds-Ejnar haft sådana visor att sjunga, han satte egna ord till melodierna, det var som en lek.

Men den dag kom snart, då sommarleken blev till allvar. Inte blev han väl så förvånad åt det Beda hade att säga, men det grep honom, att hon själv tog det så hårt. Gul i håret som en solgångsblomma var hon alltjämt, men när tårarna droppade efter kinderna på henne, var det som dagg på vitväppling, så blek var hon. För första gången stod Sång-Ejnar slagen och stum, samvetet kvalde honom svårt. Han hade ju lovat att ta henne till prästen, men ännu hade det inte blivit av, det var så många om och men för den saken. Beda hade inte tyckt sig ha stass till det, och lång väg hade de ju också häruppifrån, och så hade det stannat med det. Men nu fick han se till att hålla löftet han gett till far hennes att ta vård om henne.

— I morrn går ja efter lysninga åt oss, å sen får du ta vägen me mej ner till prästen en dag, du ä behändig nog som du ä — sade han tröstande.

Beda log litet åt det, men tycktes inte riktigt tröstad.

— Å sen? fick hon fram.

Ja, sen, ja. Inte kunde man sitta med ambarn uppe i en skogskoja, det hade då Beda rätt uti, han hade knappt trott henne om så mycket förstånd. Han fick se till att få sig annat arbete innan vintern. Mor sin var han osams med, dit kunde de inte ta sig, det blev väl ingen annan råd än att han fick gå till Grubben ändå och ta till bönboken.

Till prästen kommo de sig till slut, men in till staden kunde inte Ejnar förmå sig att fara, förrän höstkylan redan började smyga sig in genom de glesa springorna i skogskojan. Då var Beda redan så klen och eländig, att hon mest halva dagen måste ligga på laven och vila. Hon skulle inte reda sig vintern över i det kalla rucklet. Så kom han då i väg till slut.

Men Grubben tog emot honom högst onådigt.

— Jaså, du har ramlat ner från bastuugn’ nu, din förbankade spelevinker, som ska hetas gå i tjänst åt mej å bara håller dej borta å låter allt gå vind för våg. Hur många timmerklampar tror du ja ble å me på de kalase, hur många stockar tror du han fick lönnbärgade, innan han stack i väg till sitt igen, svartingen där, me penningskrin å allt? De blir flere tusen kronors förlust på de, han hade go kassa, Röd-Israel. Nej, i väg me dej hem till mor din, din morsgris, ifall du vill slippa häkte. Ja vill varken se dej eller skogen din mer.

Det sista gjorde visst Ejnar mest förskräckt, skogen var ju den enda hållhake han hade på Grubben. Stammande sökte han förklara, hur allt gått till, flöttjarns svek och flickan han lovat ta hand om. Han var hustruförsörjare nu och måste ha arbete, sade han.

Men patronen lät sig inte bevekas.

— Jaså, du har hustru me uppi skogsbacken din, brummade han. Jojo, barna å toka, byxen å broka. Du skulle skaffat brödkakan först, gosse.

— Den tänk ja mej om att få av er, sade Storgårds-Ejnar. Hur det var, så var inte han heller så ängslig av sig, bara han kom i gång. — Här har ja till sovel på bröt åt Er.

Och så tog han fram sedelpacken och smällde den i bordet.

— Var så god å räkna, sade han.

Då blev själva Grubben för en gångs skull flat. Aldrig hade han trott sig få se de pengarna mer, han hade inte trott den slarvern om så pass rådighet. Hederlig tycktes han ju vara i alla fall, inte en sedel fattades, när han fått dem räknade. Nog hade han förlorat litet på den dumma historien ändå, men det fick väl vara förlåtet för skogen. Det var märkvärdigt med den där skogshungern, hade man fått riktig aptit på något särskilt, så hjälpte det inte med några andra muntuggor. Inte var Storgårds-pojken riktigt av hans folk, men han fick väl ta honom till nåder ändå. Men ett villkor skulle han sätta, något skulle han ha för sitt slarv.

— Nåja, sade han godmodigt, de må väl vara hänt då både me de ena å de andra. Va giftet ditt beträffar, så säjer ja, som käringen, när hon slog mjölken över kalven: du har ’et, där du har ’et. Men tar ja dej i tjänst igen, så ska ja ha skriftligt på skogen din.

— Int kan man fäll ge skriftligt på de man int rår om, sade Ejnar betänksamt.

— Skriftligt kan en ge på allt, sade Grubben avgörande. De ä bara fråga om, va en skriver. Du kan ge mej skriftligt på, att skogen blir min, när du kommer till ditt.

Ejnar stod alltjämt tveksam, han tyckte allt, att det där lät litet märkvärdigt. Men så mindes han, att han inte hade mycket att betänka sig på, antingen gå till modern eller det här. Och uppe i skogen satt Beda och väntade och litade på honom som på Gud fader själv.

Grubben gav honom inte heller lång tid att fundera på. Han hade redan varit på innerkontoret efter papper, och nu skulle han till att skriva.

Han var otroligt rask till att föra pennan, patron Grubb, det dröjde inte många minuter förrän han kom stickande med kontraktet. Sen var det bara för Ejnar att skriva under. Ja, han skulle ju läsa, vad det stod där först också, men patronen var så skämtsam och livad av sig, så det blev inte mycket med det. Nog visste väl också Grubben besked om hur det skulle vara. När Ejnar väl fått namnet sitt, dit där det skulle stå, pekade patronen på tomrummet bredvid.

— Du får ha mor dins namn med som säkerhet, sade han.

Då blev Ejnar åter betänksam. När man skrev andras namn, stod den fule bredvid och förde pennan, hade far sagt.

Men Grubben gav honom inte lång betänketid.

— De ä ju bara för formen, vetja, sade han. Ska du hem å tigg käringen om lovet först, kan de hända ja ta på ångra mej innan.

Då tyckte sig Ejnar inte ha något val, och så kom då mor Britas namn ned i en hast bredvid hans. Det skulle väl vara som ett slags vittnesnamn, tänkte han sig, han visste inte så noga, hur det brukades med tockna här papperslappar.

Men så var han också tagen till nåder igen med det och skulle åter hetas Grubbens inspektor och dubror. Och när det skulle bära i väg för honom, kom patronen ut efter honom i långfarstun och stack ett par stora sedlar i handen på honom.

— Förskott på köpesumman, sade han muntert, de blir till bosättning, de. Någe ska du ha för du var ärlig. Å nån sortes bostad får ja väl se till att få åt er innan vintern.

Så hade ju Storgårds-Ejnar idel glädjebudskap att komma hem till Beda med den gången. Ett papper hade han fått skriva på förstås, men det var ju så bruket bland dem, som skulle bli storkarar och göra skogsaffärer, det gick inte för sig utan all möjlig slags skrivning.

Inte kunde man väl förskriva sig med så litet.

— — —

När sommaren skall till att sluta, då komma järnnätterna smygande uppifrån vintermyren med frosten. Stundom går det också en järnfrost över människosjälens åker.

Anna-Greta var snart i arbetet igen efter missfallet, det var som om ingenting hänt. Hon tog liksom bara hårdare fast i tyglarna, hon hade fått mor Britas tag i sig. Inför hennes kalla, lugna blick bröts pratet tvärt utav, och var och en smög skamsen till sitt. Respekt fick hon med sig i ett tag, ungmoran, som man knappt skulle väntat sig. Det var som om hon blivit tio år äldre på den resan.

Men nog tittade sig pigorna om över axeln, när de rände mellan huset och föjset i kvällsmörkret, efter det, som alltjämt höll sig kring knutarna och tog välsignelsen från gården. Nog vet man, att när det riktiga höstmörkret faller tungt och ödsligt över de ensamma gårdarna, då först slipper det lös på allvar, det mörka i skogen. Då vågar det sig så nära inpå människorna som aldrig annars, då står det och stirrar in på dem genom rutan. Då hör man vittras onda skratt nerifrån myren, det är som hundgläfs, och bergkusens klagande spel under hällarna.

Var den efter dem, där de sprungo, utbölingen där, som ville sig in till ljuset och människorna, som ville sig in till matmoran? Men hon var väl hård mot skrömta, hon som mor Brita. Fast gud vet, vem, som rådde till slut.

Och så sprungo pigstackrarna, huttrande av skräck och kyla in emot huset, där köksfönstret ensamt lyste mot dem som ett brännande tomteöga.

Men ingen fick se den ångest, som plötsligt glimmade till i ungmorans ögon, när hon såg dem komma springande så över gården med skräcken i hälarna. Var det något efter dem ändå, något därutifrån skogen, som sögs in i ljuset till henne?

Hastigt fällde hon ögonlocken för att dölja sin förskräckelse, stelt fäste hon blicken på arbetet i sitt knä, vit ull, som skulle kardas till vinterstrumpor åt Erik. Hon måste fästa dem så hårt på något för att inte ramla, tyckte hon. Den, som inte har någon att haka sig fast vid, den faller lätt till djupet av sin egen ångest, hur stark hon annars är. Hon hade sökt sig till en Gud, men han hade stött henne bort, hon hörde det mörka till. Själv fick hon finna sig ett medel att bli trolltyget kvitt. Aldrig fick hon ro, förrän hon fått död på det, det gick på själva livet hennes, det visste hon.

Men hon visste bara inte riktigt, på vad sätt det skulle ske, tills hon en dag plötsligt fick det klart för sig.

Som han brukat på den sista tiden, kom Erik, mannen hennes, in till henne ibland mellan arbetsstunderna, för att höra, hur hon hade det. Han frågade henne ej direkt, men hon kunde se på hans forskande blick, att han undrade, om hon kommit över det som hänt ännu? Ingen av dem hade med ett ord vidrört det. Erik tog det lugnt nog åtminstone till det yttre. Ett hopp var dött, men det kunde ju leva upp igen. Värre var det, som pigorna viskade om sig emellan. Alla tycktes ha reda på den här saken bättre än han själv. Nog hade han ju anat den dag han gifte sig, att han fick något mer i huset än ungdomen, men nu ville han äntligen veta, vad det var. Allt kunde han ha förlåtit, hur svårt det än var, om Anna-Greta bara självmant anförtrott honom det. Nu måste han själv fråga ut henne. Men han vågade det inte, förrän hon tycktes ha lugnat sig litet.

Han blev därför glad, när hustrun vänligt log mot honom, när han kom in. Så var då bandet mellan dem inte alldeles brutet ändå. Det hade ju börjat så bra med förtroligheten, men så hade detta kommit emellan.

— Godafton, vännen min, sade han lättad, böjde sig ner och rörde vid den vita ullen, den var så len mellan fingrarna som hans hustrus vita hud. — Är du bättre till mods nu?

Då såg Anna-Greta stort och fast på honom och sedan runt ikring sig — de voro ensamma i stugan. Nu hade hon det äntligen, det blev Erik, som fick hjälpa henne ut ur rädslan, han hade lugnt samvete och fast hand.

— Jag kunde få igen modet mitt alldeles, sade hon sakta, om bara du ville hjälpa mig.

Nu kommer det, förtroendet, tänkte mannen, ivrig och rörd och frågade henne på vad sätt han kunde vara henne till hjälp. Men annat fick han till svar än han tänkt sig. Viskande och skyggt berättade honom Anna-Greta, att hon kunde få sitt lugn igen först den dag, då han med ett skott kunde fälla trollharen där, som skrämt olyckan på henne.

Brydd och skrämd såg Erik på henne, vad var nu detta för satans påfund? Hennes blick var så mörk och stel — herregud, det som skett kunde väl ej gått på förståndet hennes? Men så besinnade han sig och mindes vilken omgivning hon växt upp i. Alla dessa hedniska och förvirrade konster, som tycktes honom så besynnerliga, voro för henne helt naturliga att bruka, uppväxt med dem sedan barndomen som hon var. Var det underligt att hon tog till dem nu, när allt annat tycktes svika?

Nå, än sedan, är det inte annat, tänkte han plötsligt uppklarnande. Kan det lugna henne med så litet, så är alla medel tillåtna.

Det var rent av som ett slags lättnad, att det var något bestämt han kunde göra för att klara upp förhållandet mellan dem. Harpalten där som han skulle skjuta, det var liksom en sinnebild av allt det oavgjorda och obestämda i hans äktenskap, kanske var det självaste de fula smygryktena om Anna-Greta han tog död på med det skottet. Nog visste han väl annars, vad den skulle hetas ha för betydelse — en barnsjäl, ofödd och oförlöst, som ej gav henne ro. Men om också det värsta var sant, så ville Anna-Greta bli det kvitt nu för att de skulle få det gott med varann. Kanske hade det funnits en annan väg också till samma mål, men den gick över kyrkobot och skam, orkade han gå den med henne? Han var en gammal man, och det namn han bar var aktat. Han fick ta den enklaste vägen — och låna sig till spektaklet, för att vinna husfrid åt sig och sinnesfrid åt hustrun.

Och så kom det sig, att Gam-Erik plötsligt blev en sådan storjägare på gammeldagarna. Varje klar höstdag såg man honom vandra i väg med geväret över axeln. Vänliga miner fick han för det, när han gick, men ingen jösse hade han med sig hem till ungmoran för det. Han var nog mera läsen än slängd i sånt, Erik.

Till slut blev Anna-Greta otålig. Hade han stött sig med vittra, så att hon trollat bössan för honom? Nå, så fanns det väl bot för det också. Och så lade hon brödsmulor i bössmynningen för att göra den ofelbar. Men Gam-Erik bommade lika friskt för det.

Då fick Anna-Greta ta till starkare medel. Erik, stackare, fick ut i en hast för att skaffa hem en orm. När han väl fått tag på den och kom hem med den i en bytta, lät hustrun hans göra ett hål i kärlet och stack ner bösspipan, så att ormen skulle få krypa ut genom den. Sedan skulle bössan bli så säker, att bytet bara satt stilla efter vägen och väntade på det dödande skottet.

Men inte ens det medlet hjälpte. Gammel-Erik var nämligen rädd för ormar, och när odjuret äntligen kunde förmås att krypa ut, så visade det sig, att det bara var en snok. Och så slog också den besvärjelsen fel.

Man kan tänka sig, att pratet ute i bygden tog fart igen av alla dessa konster. Mycket, som varit nästan glömt, levde upp igen i minnet, och aldrig hade Storgårds-flickan blivit så illa åtgången av tungorna som nu. Gammalt och klokt folk sade, att det, som hänt, slagit sig på förståndet på Anna-Greta. Ont drog ont med sig, ock av innestängd och fördold skam kunde ju ej komma annat än skam i öppen dag till slut.

»Kan ock någon bära eld i barmen så länge, att hans kläder icke fatta eld», sade de och runkade sedesamt på huvudet. De tyckte synd om Erik, en oförvitlig man och redan kommen till ålder, som tvangs till att springa där i skog och mark till ett åtlöje för förståndigt folk bara för att tillfredsställa en ung hustrus nycker. Men inom sig tänkte de kanske: Vad bråkar hon för? Hon har ju namn och ring, gård och grund, allt det, som mången bättre får sakna. Det var kanske fler, som gjort detsamma som hon, men ändå slutat sitt liv med heder. Det fanns också de, som sade annat. Tro på svartkonster bara den, som ville, sade de. Nej, skön Anna-Greta visste nog, vad hon gjorde, hon, som sände ut gamkarn sin på dagslång jakt. Ung och gammal ihop, det var eld och vatten, det. Och det fanns fler än en, som sett flöttjarn, då han var i byn. Men pigorna, de tyckte att matmoran deras handlade klokt, de. Hon visste nog, vad hon gjorde, hon, som ville ha signad kula i bössan också. Det hon stod och tittade efter i fönstergläntan ibland, kunde ju ej nås av vanlig kula. Hennes eget blod var det, som ropade och klagade därutanför. Nog var det hemskt, att man skulle behöva freda sig för sitt eget med sådana medel, men när det gick på livet, hade man ju rätt till nödvärn, mente de. Fick hon icke hålla otyget från halsen på sig med de starkaste ord hon hade? Vem vet, vad hon stod där och mumlade för sig själv ibland — »Rid dina, men icke mina» kanske.

Till slut blev Erik så trött på hela spektaklet, att han lejde sig en skogshuggare att skjuta en harpalt. Nu skulle väl hustrun nöja sig och få tankarna på annat. Men när han väl kom med haren och slängde den på bordet såg hon bara på den ett ögonblick och skakade sedan på huvudet.

— De ä int den rätta, sade hon. Den har int märkena.

Då äntligen tog det riktigt eld i mannen hennes.

— Hockna märken, snäste han av. Skam å int ja får vara jaktdräng åt dej! Ge dej själv ut å fånga de, som jagar dej!

Och därmed gick han ut och slängde igen dörren efter sig för att visa, vem som var herre i huset ändå till sist.

Men Anna-Greta satt kvar i sina tankar. Ögonen höll hon stelt fästade på haren, som låg där styv med sträckta ben. Det var ett dött djur, som låg där bara. Aldrig hade det ägt något inom sig, som ropat och klagat, något, som sökt sig tillbaka till människorna. Inte kunde det ge henne fred. Hur kunde hon också tänka sig, att Erik skulle kunna hjälpa henne i detta. En hade kanske kunnat det, Mats, barndomsvännen, han, som var synen och såg ända in till ens hemligaste tankar. Han skulle kanske ha vetat, vad det var hon borde göra.

Hon mindes en solig sommardag i barndomsåren, då de gett korna tillsammans uppe i rået och hon hajat till för en hare, som hoppat ut ur busksnåret. Då hade Mats först skrattat åt hennes rädsla. Men så hade hon talat om för honom, vad det kunde vara — en barnsjäl, en utböling, som inte fick ro, förrän han funnit mor sin. Ingen vanlig kula bet på en tocken. Då hade han inte skrattat åt henne längre utan hade sett på henne med sina djupa ögon, som om han redan vetat både det och mer till.

Var det nuet med sin själaoro, som varslat för sig den gången? Hon önskade bara, att hon haft vett på att fråga Mats om medlet mot otyget. Det var underligt, så snart det rörde sig om själen hennes, var det som om bara han kunnat hjälpa.

Men annars kunde nog Erik ha rätt. Vad var det hon sagt åt mor sin nyss? Att ingen kunde ta ansvaret och bördan av en annan, det följde varken frid eller förlossning med det. En enda kunde bära andras synd, men om han vägrade, fick man själv ta upp den till envigeskamp.

Hon måste själv ut för att göra upp med skrömta om livet sitt.

— — —

För den, som gett sig det mörka i våld, blir snart intet medel för hemskt eller svårt. Den man räcker ett finger bara till en fingerkrok på lek, den tar snart fatt i hela handflatan.

Dag ut och dag in hade nu Anna-Greta suttit i grubbel över lönnlig synd, som varken kunde dö eller leva, när ingen Gud och ingen nåd fanns för en. Då hjärtat var hårt och sjukt, fick en ta till trollskott och läsning för att bli det onda kvitt och bli som en människa igen. Mången var dråpare och faderskämmare i sitt hjärta, som satt till heder bland folk. Varför skulle hon då lida dubbel vedergällning för det, som andra gjort henne? Nej, hon skulle göra slut på detta i ett tag och så skulle allt bli, som det borde. Nu visste hon äntligen medlet. Hemskt och svårt var det, men svårare var det att inte rå sig själv.

Och så hände det sig till slut, att Anna-Greta, den mörkrädda och skygga, en torsdagsnatt i november ensam smög till kyrkogården efter ett dödben. Ett fingerben tog hon ur en nyss omgrävd grav, och utan att tveka eller darra på rösten läste hon med högan röst sitt löfte att lämna det tillbaka innan månadens slut. Skulle hon inte hålla loven, fick hon lämna ett av sina egna fingerben i pant, så var det föreskrivet.

När hon gett sitt löfte, begav hon sig med fasta steg på hemvägen med benet inlindat i kyrknäsduken. Nattljuset över gravarna, de förtorkade vinterträdens prassel, då de knakande böjde sig över henne i blåsten, skrämde henne ej. Regnets stillsamma och ljudlösa gråt över kolsvarta vägar rörde henne ej. Intet av det mörka i skogen kom henne längre vid. Så säker var hon att nu ha det ondas styrka och makt i sin hand.

— Har du hot, skall du få bot, mumlade hon ut mot något i beckmörkret.

Så djupt försjunken i sina tankar var hon, att hon ej ens märkte den levande skugga, som smög sig före henne. Det var Gam-Erik, stackare, som vaknat till av dörrknäppen, när hon gått ut och utom sig av oro och en dunkel svartsjuka gav sig efter henne för att se, vad hon tog sig till mitt i nattsvarta mörkret. Han hade väl hört något av baktalet kanske. Men större än han tänkt sig blev hans fasa, när han såg vägen och målet. Nog visste han väl, att det brukades både gravrost och likkistspikar, hår och annat av döda i de gamla kurerna, men att hustru hans skulle ge sig på slik grov vidskepelse, det fann han dock till slut gå för långt. Bittert förebrådde han sig, att han lånat sig till leken förut i stället för att tala förnuft med Anna-Greta — långt ifrån att lugna henne hade det bara gjort henne ettervärre. Vad hon nu dolt för honom, så inte gjorde hon det bättre med sådant. Han fick väl ta till maktspråk för att få henne till förnuft igen.

Men ändå kom han sig inte för att hejda henne. Stum av förskräckelse hörde han över muren hennes ed till den döde, inte med ett ord vågade han störa henne. Hon hade plötsligt blivit en främling för honom, skrämmande och hemlighetsfull som den värld hon kallade till hjälp. Hade hon verkligen kropp under kläderna eller stack där en svans nerom kjolen? Han hade kanske inte märkt det förr bara, nog visste man, hur sådana spökelser kunde vända synen på folk.

Darrande och genomvåt smög han sig hem före henne med ett nytt och fast beslut — inte en enda dag till ville han ha henne kvar i sitt hus, vem vet, vad hon kunde ta sig för i sin yrsel och villa? Hederlig ersättning skulle han ge henne, men gå sin väg fick hon, det fanns ej annan råd. Han var en gammal man och tålde inte slika sinnesskakningar. I natt fick hon bli, men i morgon skulle han säga henne det.

När Anna-Greta äntligen smög sig tillbaka in i kammarn, låg hennes man redan i sin säng och låtsades sova.

— — — —

Men Gam-Erik hann inte freda sig och sitt hus i tid för vidare konster. Knappt hade den sena morgondagern gråkall letat sig in genom rutan, förrän Anna-Greta var på benen och väckte sin man. Aldrig hade han sett henne så vacker som den dagen med sin helgdagskjol och en duk om det upplösta håret, men det var något vilt och besynnerligt i ögat.

— Nu ska du få se på roligt, gamling, sade hon med ett skratt, nu ska ja skjut lagårdskatten.

Och så tog hon bössan från väggen och gick ut ur huset. När hon kom ut på farstubron, tog hon upp sitt dödben och tittade genom det — som man skulle göra för att få gott sikte. Så skrattade hon åter till, kort och skarpt, stack bössan rakt upp i luften och tryckte av. Skottet small och ekot kastade det blixtsnabbt tillbaka, det lät som ett dubbelskott.

Vid smällen rusade alla ut ur huset. Erik måste med, antingen han ville eller inte. Gud vet, om hon gjort sig själv något, hon såg ut till att kunna det. Men därute stod hon välbehållen, ungmoran, och grann var hon att se på, där hon stod. All blekhet och ångest hade vikit ifrån henne, nu var hon som förr, men glimten i ögat var en vanvettsglimt.

— Nå, ge er i väg till föjset nu å sök efter katten, få se, om han finns där, sade hon och skrattade åter sitt besynnerligt håliga och falska skratt.

Vettskrämda men spända av iver rusade pigorna bort till ladugården för att leta efter vildkatten, som hölls där året runt i frihet, då han inte strök omkring i de andra uthusen efter råttor och möss. Och när de letat honom både länge och väl utan resultat, funno de honom till slut längst uppe på foderskullen, stendöd. Inte ett märke hade han på skinnet, men man visste ju ändå, vem som satt trollskottet mitt i hjärtat hans. Vad hjälpte det, att han kom, husbond, uppför stegen med skakande knän och svor på, att kattkräket fått råttgift i sig.

— Ja har ju själv lagt dit de för mössen, sade han. Kattelände började lättjas, å hit brukade han aldri gå. Men nu har han vari här å fått de i sej i alla fall. Ni ser fäll, att han har vari dö en hel dag minst.

Men ingen ville tro honom, de hade ju själva med egna ögon sett annat, tyckte de.

Och Erik hade inte tid att övertyga dem, han kom plötsligt att tänka på Anna-Greta, som stod ensam kvar därute, upphetsad och överspänd. Nerverna, där hade han ordet, det var något nytt, som prästgårdsmamsellen talt med honom om, det var kanske det, som tagit hustrun hans efter missfallet. Han fick väl ut och se till henne ändå. Men när han kom ut, var hon redan försvunnen.

Ännu en titt hade hon tagit sig genom dödbenet — då tyckte hon sig se det hon sökte långt bort i skogen. Litet, grått och formlöst tumlade det fram och åter i en skogsglänta och klagade och grät efter något. Det kunde inte komma till ro, men hon skulle hjälpa det. Det var som glömde hon sin egen ångest inför denna ensamma och förvillande klagan. Nu gällde det inte längre henne själv bara utan det, som varken fått Guds sol eller kristning för hennes skull, det skulle slippa att pinas längre.

Och så gav hon sig ut för att söka efter det. Bössan tog hon med sig, nu hade hon gott sikte.

Men skogen är inte densamma vid dagsljus som vid mörker. Det som om kvällarna står en så skrämmande nära inpå knutarna, det kommer långt ifrån en på dagen. Hur Anna-Greta letade och sprang, fann hon inte det hon sökte. Och dödbenet, som hon skulle ha till att kika igenom, hade hon råkat tappa. Men hon ville inte ge sig för det utan fortsatte sitt sökande. Förmiddagen gick, kort och mulen, middagen gled förbi, solen stod redan under skogskanten. Då sjönk Anna-Greta ner på en tuva, matt och förbi, och såg, att hon gått vilse.

Runt om henne stod skogen tät och skrämmande kring sin olösta gåta. Vart hon såg ormade sig trädgrenarna om varann till en kedja för att stänga henne ute från det ofattbara, för att stänga henne inne med sig själv och sin rädsla. Varken väg eller stig tycktes bära därifrån. Endast mellan ett par väldiga granar gläntade det till mot något svart, som om där varit ett hål i skogsmuren.

Anna-Greta släpade sig dit och böjde sig ner för att se men for tillbaka med ett skrik. Vad hade hon sett ner i, var det vittra själv, som tittat upp på henne, vild och stygg, med rivet hår och vit i synen? Nu såg hon, att hon var alldeles nere vid vintermyren, som stack upp i en kil här mellan granarna. Aldrig förr hade hon varit den så nära, som där hon nu hängde ner över den med ansiktet tätt intill vattnet. Bara på den sekund hon stirrat ner i den var det som om hon ramlat ner genom oändliga världar av svart och orörligt mörker, befolkade av skygga och illvilliga väsen, av allt det, som i höstdagjämningen löstes från sina band för att smyga sig upp mot gårdarna och göra människorna villa i vettet.

Hon ville, hon vågade inte se dit mer, fast det var något, som lockade och drog. Till slut måste hon det i alla fall, då tyckte hon med ens, att det bleka ansiktet därnere såg så litet och sorgset ut. Kanske var hon ändå inte alldeles förtappad, vittra, fast hon inte var som folk? Hon hade väl sina stunder, hon med, då hon sörjde för att hon inte hade en levande själ. — Det var något milt och vemodigt i den tanken, som lugnade henne. Vad satt hon här för mitt i skogen — töcknet över hennes sinnen började vika. Nu förstod hon det — det var sin egen bild hon sett nere i vattnet. Mödosamt reste hon sig upp för att leta sig hem igen, innan det blev nermörkt.

Då hörde hon det plötsligt åter, det klagande ljudet från det hon sökte, alldeles bredvid sig, svagt och darrande, men tydligt och klart. Isad av en ny skräck stannade hon med handen på hjärtat. Mötte hon det äntligen nu, det skyggaste av allt, det som tog liv och form ur ens eget samvete, för att klaga det an? Var hade hon den nu, bössan som hon laddat med trollord och signad kula för att ta död på det. Hon hade visst kastat den med, inte orkat släpa den med sig längre. Nå, hon fann den väl, när det behövdes. Men först måste hon se, se! Möta det öga mot öga, det hon så länge och fåfängt jagat efter.

När hon äntligen fick mod att gå de få stegen fram till busksnåret, varifrån ljudet hördes, såg hon, att det verkligen var en liten hare, som satt där med ena benet fastkedjat i ett rävjärn. Alldeles grå var den, hade ännu inte fått vinterpäls, liten och dunmjuk var den också, nästan en unge ännu. Vädjande såg den upp på henne med sina svarta, tillrande ögon och dess klagan kom så mänsklig och gripande, alldeles som från ett litet spätt och gråtande barn.

Stel och orörlig stod Anna-Greta länge böjd över den, hon visste ej, vad hon skulle tro. Darrande mötte hon denna svarta, stumt anklagande blick, hon tyckte, att det var hennes egna svartögon, som mötte hennes med det outsägliga i sitt uttryck. Men när det lilla djuret åter började klaga och gråta, vek hennes rädsla plötsligt för något annat. Skräcken och ångesten, som så länge hållit hennes själ i dvala, löste sig för något oemotståndligt vekt och medlidsamt ömt. Den förkvävda moderskänslan i henne slog plötsligt ut i full blom. Glömda voro i ett nu vanvettstankarna och mordvapnet, här var en liten levande varelse, som led. Kunde hon sätta skottet i den, som kved så ynkligt och vädjande? Nej, inte om det så gällde hela hennes jordiska livs framgång, inte om det så gällde hennes själs eviga välfärd.

— Vem du än ä, så ska ja hjälp dej, sade hon och böjde sig ner över den lilla ömkliga stackaren. Med ömma och varsamma händer löste hon honom ur fångstjärnet, det var ingen lätt sak, hon fick akta fingrarna. Tillslut fick hon honom fri ändå, fast illa åtgången och sargad av det vassa järnet. Medlidsamt tryckte hon den lilla hjälplösa varelsen intill sig, det strömmade en förunderlig värme in i henne från den lilla mjuka kroppen, det var som hade de sista kalla och onda tankarna smält därinne. Det var som när bottenis smälter, det steg och steg i henne som en majflod, steg ända upp till ögonen. För första gången sedan giftermålet kunde Anna-Greta gråta över sig själv och det hon förspillt. Tunga och lisande föllo tårarna och droppade ner över hennes händer, som alltjämt höllo det lilla skälvande och halvdöda djuret. Med de tårarna grät sig Anna-Greta äntligen fri från allt som varit.

När hon slutat gråta, var hon alldeles lugn, det var som om hon vaknat från en elak dröm. Nu visste hon det till slut — allt det onda hon sökt för att ta bråddöd på, det hade aldrig funnits annat än inom henne själv. Det var det oförlösta i hennes egen själ, som ropat så ihållande efter försoning. Skrömta i henne själv var det, som drivit henne ut på vägarna, som slutligen lockat henne hit ut i skogen och gjort henne vill för syn.

Nu visste hon också, var hon var, inte långt från hemmet. Hon hade gått runt, som man gärna gör i ovägad skog. Nu såg hon det plötsligt blänka till i fönstren till vinterstugan, när kvällsljusen tändes. Det kända och vardagliga i detta gjorde henne fullkomligt tankenykter. Hon fattade med ens riktigt, vad hon ställt till, galen och förvillad som hon varit, hur hon skämt ut både sig och karn sin inför husfolket, ja, inför hela byn. Men hon hade väl ej kunnat hjälpa det, det hade varit som en blind och vettlös yrsel. Varför hade hon då gjort som hon gjort, varför hade hon sökt hålla samvetet från sig med sådana medel? När hon såg det trygga, lugna ljuset därborta mellan stammarna, visste hon det. För att behålla allt detta, för att hålla sig kvar i ljuset, för att åter kunna rota sig bland hyggligt folk, för att få barn, som trivdes vid huslig härd, hade hon gjort det.

Men så underligt var det ju ställt, att det man riktigt ville dölja, det var man själv den första till att dra fram i dagen. När hon med våld sökt tysta det, som ropade på bot inom henne, hade hon dragit skam och löje över både sig själv och sin man. När hon i rädsla för onda tungor tog till hemliga medel för att tysta samvetsoron, göt hon bara olja på pratet, tills det blossade upp igen i högan sky. Det skulle nog Erik aldrig förlåta, så kär han hade henne. Det, som gick alltför hårt åt namnet och aktningen, måste bort. Bäst var att hon själv gick sin väg.

Och som hon fattat det beslutet, tyckte hon med ens, att det var så litet och obetydligt, allt det hon därmed skulle gå ifrån. Det hade ju inte varit värt priset, allt det hon försålt sig för. När man satt i en falsk ställning till både Gud och människor, blev allting så omöjligt. Hon ville inte leva på det viset längre, inte bara fuska och ljuga bort sig själv. Hon ville kämpa sig tillbaka till ett eget ansvar, en egen själ igen. Men hur? Hon visste det inte än och något inom henne ropade klagande och övergivet:

»Vi hava länge farit vill, ty ingen haver oss vaktat.»

Ett visste hon bara om den själabot hon sökte: ont, det fördrevs inte med ont, det enda, som hade makt över det, var det goda. Det skulle hon gå och säga mor sin.

— — — —

Men borta på gården hade Erik, stackare, haft både pina och huvudbry. Kunde han tro annat än att hustrun hans tänkte göra sig själv något ont, när hon for åstad som ett underjordiskt spökelse upp till skogen. Men den skammen skulle då ej ske gården och hans namn. Ännu hade aldrig en självspilling blivit inburen genom de dörrarna, ännu hade aldrig någon därifrån blivit griftlagd borta i illgärningsron. Förr än det fick hända, fick det bli full öppenhet i allting. Och så bådade han då skyndsamt upp gårdsfolket och sände dem ut till skogen för att leta upp matmoran och se, vad hon tog sig för.

Men värre skulle han få att sköta om. Han skulle just själv ge sig upp till skogs, då han fann fingerbenet på marken. Han kände genast igen det, det var ett grovt och kraftigt ben, som om det hört till en stor manshand. Hade hon slängt bort det, den tokan, hade hon så lättsinnigt glömt sitt löfte? Gam-Erik ryste, där han stod, han tyckte sig ännu höra Anna-Gretas högtidliga ord i nattmörkret på kyrkogården. Visst var han ohimla förbittrad på henne för allt hon ställt till, men inte ville han ändå, att en döding skulle komma över henne och nypa av ett av hennes vita fingrar. Nog visste man hur det var med tockna där. När den yttersta dagen kom, skulle de ju kunna visa upp varje ben i sin syndiga kropp, där de stodo inför tronen. Intet voro de så rädda för som att någon liten bit skulle fattas. Vem vet förresten, om inte dödingen kunde ta fel i skumrasket och i stället ta sig ett av hans egna fingrar? De skilde kanske inte så noga på det.

Nej, det fanns ingen annan råd för tockna rysligheter än att han själv fick ge sig av till kyrkogården och lägga benet tillbaka, innan det alldeles förkom. Och så gav han sig då i väg utan betänkande, Gammel-Erik, som alltid ville hetas så upplyst och stadslik. Gammalt fädernearv av skrock och övertro kommer en inte så lätt ifrån. Lång och tung var vägen, och kallsvetten rann av honom, men fram kom han till slut och fick ner benet igen dit det skulle. Ja, han tog sig till och med så mycket tillsammans, att han kunde läsa en liten vers för att lugna dödmannen där nere, så att han höll sig still nu, när han fått sitt. Med darrande röst hasplade han ur sig något, som han trodde kunde vara i hans smak.

»Min Gud och trogne Frälserman min ben han väl bevara kan att icke ett förtappas bort, litet eller stort, som Gud till kroppen haver gjort,»

läste han.

Men när han äntligen kom sig på hemvägen igen, då kände han, att han var en gammal man, som snart själv skulle dit ner till dem som räkna sina ben i rädsla för domen. Vid den tanken skakade knäna under honom, och händerna darrade som på en uråldring. Han kände, att allt, vad han hade kvar i hjärtat för hustrun sin, var bara skräck och avsky.

Han tyckte, att han fått den i huset, som varken dop eller kyrkvigsel bet på. Sejd hade hon lockat honom med, honom som andra. Men när sejden går den kärlekskranke ur blodet, finns bara hatets svarta bottensats kvar. Gå dit du kom ifrån, skulle han säga henne och det i denna kväll.

Men när han kom hem, var Anna-Greta redan borta. Ring och fästegåva hade hon lagt tillbaka på brudkistan sin, och på kudden låg en lapp med farväl och förlåt.

— — — —

— — Ejnar, Grubbens inspektor, hade ofta ärende in till staden. Nu kom han farandes som herrkarl igen efter häst och vagn och hade gott om fickpengar. Men det var också otroligt, så mycket man behövde, bara man kom in till stan. Både ett och annat till sig själv och till Beda, som satt där hemma och leddes, när han for på sina resor. Väggklocka skulle hon ha till att mäta tiden med, om den blev för lång, en kista med beslag på till lillkammarn och en silkeshilka till att trösta sig med, om han kom hem full och stygg igen. Det var mycket, som frestade det svaga köttet på en marknad, och det där med nykterheten hade mest varit som litet förhastat. Nog vet man, hur det var med friarbättringen, då gav en ju alltid ord och löften, som aldrig kunde hållas. Vägen hem till byn var lång, men aldrig så lång, som när man kom från stan.

Vad skulle han också hem så brått för? Det var just inte storartat logi han skaffat dem, Grubben. Ett avdankat torp uppe vid Tavle by hade han nödtorftigt låtit rusta upp, annat kunde han inte bestå dem över vintern. Ejnar skulle hetas ha uppsyn över hemskogarna, fast Grubben mest hade sina avverkningar på annat håll numera.

Nog sved det litet i hjärtat att sitta vid det låga fönstret och se över till hemgården, som låg där på andra sidan vintermyren så stor och grann med sin rödmålade tvåvåningsbyggning. Men förr än han gick till mor efter hjälpen, satt han här på torpet till döddar. Inte heller Anna-Greta sökte han upp, höll sig helst undan från bysborna, då han kunde för tjänsten. De kanske inte tyckte det var så storartat ändå att vara i Grubbens sold. Fast de hade ju inte bättre själva, varannan gård låg i hans hand numera, och av resten låg hälften helt eller delvis under bolagsvälde. Det fanns inte många fria bönder kvar i Tavle by.

Till det band, som naturen lade på deras näring, hade människorna lagt nya fjättrar. Och djupt där nere låg vintermyren mellan dem som förut och påminde dem med sin igenväxta nyodling om verket, som kunnat ena och frigöra dem alla.

Inte för att det rörde Storgårds-Ejnar, det där, som far hans fantiserat så barnsligt om. Ta pengar ur svarthålet där med hårt arbete och tålamod, när man kunde sitta med sin fasta lön, fast man drog sig i väggsängen till middagsdags ibland! Åhnej, farsgubben, han hade hört till gammeldagarna, han, då man varken sparade kropp eller själ!

Men hur det var, så var det muntrare att ta sig in till staden, där man fick heta herre och där man kunde svänga sig med papper och reverser med Grubbens namn på, så att marknadsbönderna ville tappa det lilla vett de hade. Och vänta bara, tills patronen riktigt kom under fund med, vilken karl han var att ha i tjänsten, Ejnar. Då bar det in till staden att bo med Beda i ett fint tvåvåningshus, möblerat ända upp till skorstenen. Och vänta bara, tills han kom åt skogen sin själv. Då blev det han, som sålde och köpte och lät föra ner timret efter älven. Han hade lärt sig nu, hur man skulle sätta upp kontrakten, så att de blevo som rävtaner. Vore han bara karl till att minnas, hur det papperet löd, som han själv skrivit på!

Men det bekymret gick lätt att dränka. Nog fick man en förbannad törst efter vägarna, men hos Grubben fanns det, som var bättre än svagdricka. Efter första klunken blev man alldeles fri igen, efter den andra blev man storkarl. Men när han väl fått hela stopet tömt, då kom Storgårds-Ejnar i köptagen. Det var då han skulle ha med sig hem allt det fint var åt Beda, så att hon inte kände, att han hade ond anda av brännvin och skryt. Och när han då hållits med det ett tag, då kunde det hända, att han tog ett tag i fickan efter matpengarna åt hustrun och fann, att hela byxsäcken redan var tom. Då bar det in till patronen på vinglande ben efter ett litet förskott. På vad — på skogen förstås, som snart skulle bli hans och Grubbens. Det kunde hända, att han fick en slant godvilligt, men det kunde också hända, att han blev nekad i första taget.

— Pengar, nu igen, muttrade patronen. Nå, när får ja börja hugga då? Du har snart ätit upp halva skogen din, men ännu har jag inte sett så mycket som en rävspinne av den en gång.

Men när han nu kom in till storhelgen, fick han marknadsslanten med detsamma och en god historia på köpet. Det var om honom, Mats, Lill-Jonas son, som rymt ur tjänsten deras på sin tid. Nu skulle han ha varit där sörpå över sommarn för att bli boklärd i fåravel och bondevett, sade Grubben, och nu skulle han bli lantbruksapostel och lära bönderna veta hut i hela Västerbottens land.

Allt det där hade den stollen landssektern hittat på, och det var han, som skickat pojken åstad. Men nu kom det roliga. Landssektern hade hux flux blivit insatt i riksdan, och inför den äran hade han tydligen glömt både Mats och hans profetskap, tycktes det. Och som Grubben var vice ordförande, som det hette numera, så hade det blivit han, som fått ta på sig saken i stället. Men han var inte så pigg på nymodigheter, han. Tro, om de int dög med lärdomen, som farn och farfarn deras lagt ner i jorden? Och allraminst var han väl rätt’en till att lära opp andra, fattigsonen uppifrån stenbacken där, när det fanns så många välbetrodda män med egna söner. Ja, det tyckte nu de andra hushållsherrarna också.

— Gåvor har han nog, pojken där, sade patron Grubb, men kanske mera på boken än på praktiska ting. Högfärdig är han ock, den trasvalpen.

Hade inte han, patron Grubb, erbjudit sig att göra den snorgärsen till både präst och biskop alldeles gratis, men tror någon, att han estimerat det. Då skulle det vara för mer att göra ost och klippa får bevars.

Nå, man hade ju för landssekterns skull haft honom till att göra ett prov, något skulle man väl också ha för alla pengarna man lagt ut. Och så fick han då göra en ost efter som han hade lärt sig till det. Blev det ostprovet bra, så skulle det sedan bli ett mejeri på orten, skrev landssektern. Men tvi tusan för det ystet — patron Grubb skrattade, så han storknade, den bit han fått sig i munnen hade ju smakat som osyrad deg. Löjligast var att höra på den magergeten där, hur han stod och slog ikring sig med både svenska och utrikiska ord om bakterier, vad det nu var för slags djur, som skulle göra smörjan där, som han kokt ihop till något riktigt delikat.

Med mejeriet blev ingenting av den gången. Men från landssektern i Stockholm kommo nya order, att pojken skulle få pröva sig fram i utrikisk fåravel, som han också skulle vara boklärd på. Och så hade man då pliktskyldigast smällt upp ett fårahus i en hast i en av stadens utkanter och stoppat dit några får och bland dem den spakfärdige Mats Jonsson. Där satt han väl nu och bräkte bland sina kräk, om han inte läste upp för dem, det han inte fick sagt till bönderna.

Ja, patron Grubb kunde då också lägga ut det, så att man inte med den bästa vilja kunde låta bli att dra på smilbandet, om det så rörde en gammal barndomsvän. Riktigt vän hade han väl knappt varit med den bleknosingen heller, som inte unnade en ärlig karl ett glas och ett rus utan satte ögonen sina i en som till doms. Nej, gladare sällskap kunde man få, särskilt en sådan här dag, då det var stormarknad.

Och så hade då Ejnar sagt farväl till patronen och gett sig ut i staden. Där var liv och rörelse, just i hans smak, och över tankar och sinnen den rusets lätta slöja, som gör allt till en fest. Vem tänkte nu på den mörka vägen hem till natten och på Beda, stackare, som väntade? Den väntar väl aldrig för länge, som väntar på det goda, och glad skulle hon väl bli över den nya dragkistan med mässingsbeslagen, som han skulle ta hem bakpå kärran.

Men först fick en väl lov att roa sig litet. Det var inte alltid det var storhelg. På gatorna trängdes marknadsfolket, pojkar och flickor i långa rader. Men raderna buktade så besynnerligt, pojkarna hade visst fått litet för mycket i hatten och flickorna med ibland för den delen. Där kom stans polis, Lång-Olle, dragande med en bondpiga, som skulle i kurran för att sova florshuvan av sig. Hon skrek och sprattlade emot, stackarn, men följa med fick hon lov till. Vid den synen slog Ejnar till ett flatskratt — jojo, det gick muntert till numera, sedan Grubben fått hand om trakteringen!

Nu var han nere vid nöjestälten, nu skulle det börjas. Här skulle skjutas skott i tappra pappsoldaters hjärtan och i den granna skjutbanemamsellen med, om det gällde. Ringar skulle han kasta över glänsande skatter av silver och fånga lyckan. Det var skatter, som lättare läto sig fånga än hembygdsskogens trollskatter, det. Och kom det någon vän och bror, nog skulle man se, att Grubbens inspektor kunde spendera på både ett och annat.

Men vad var nu det där för en olåt? Ett positiv, som gnällde och gnall värre än de andra framför det största tältet. Där stod något i bokstäver av det rödaste guld — panorama stod det där, hur nu det skulle läsas. Det måste han in och se på. Inte tycktes det nu vara så mycket, en vägg med hål på bara, att nu folk skulle betala för tocket också. Men när panoramaflickan, som var ännu grannare än den i skjutbanan, sagt till honom att lägga ögat till ett av hålen, blev det strax annat av.

Aldrig hade han då trott sig i sitt levande liv få skåda det han fick här. Adam och Eva i paradiset, fast nödtorftigt svepta i fikonalöven förstås. Men i full och naturlig storlek tycktes de vara och ovanför dem dallrade Edens allra som hetaste sol i den kristallklara luften, där sköna frukter hängde från träden. Och Adam spände vador av idel morgonkraft, och Eva var skön ovanför bladkjolen sin, och ormen rann fet och glänsande däruppi kunskapsträdet. Men rörde sig gjorde de inte, utan stodo kavstilla, man kan nu inte begära allt för en tolvskilling. Det var vackert som det var, aldrig hade Ejnar trott, att bibliskan, som han tjutit över under fars färla, kunde vara så trevlig.

Men när han äntligen kom i väg till nästa hål, blev det ännu bättre. Där var det härligaste slott till att se med tinnar och torn, som blänkte av guld och koppar. Det vilade i en park av grönska och blommor, sådana han aldrig drömt, rosor och liljor, stora som kålhuvuden. Och ovanför slottet välvde sig en himmel, blå och öppen som av lenaste förgätmigej, och ur den föll det vita duvor som levande jätteflingor av dunmjuk snö. Men i fönstret stod en jungfru, så späd och så skär som en gång flickan hans i skogen. Och ju längre han stirrade på henne, desto mera liv fick hon, nu stod hon där och vinkade och nickade åt honom, klädd i brudelin av det mjukaste silketyg och silverskir.

Det var annat det, än torpet han hamnat i och halvyllekjolen hon gick i till vardags, Beda. Så grant torde det väl vara överallt där sörpå, där det bodde bara storfolk.

Svårt var det att slita sig ifrån allt detta, men äntligen kom han då ut igen. Men nu var han inte längre den rika Storgårds-Ejnar med all världens skatter på fickan. Full och fattig kände han sig, en simpel bonde bara i Grubbens våld. Och själva Stortorget med dess herrskapshus ikring, som annars var härligheten och rikedomen självt, var inte till och med det litet och grått i jämförelse med det han sett nyss?

Den vita julsnön, som fallit under natten över torgets kullerstenar, låg redan trampad till modd, brun och sörjig av hästspillning och spottblaskor, och över människor och djur stod bondtäven som en tjock rök. Ur röken flöt alltjämt det sävliga sorlet av köpslagan och prutande och av byteshästarnas gnäggande. Ett bondtorg i en bondstad!

— Nej, fy fasiken, man får gaska upp sig, tänkte Ejnar. Man får fäll leva, om man int ä sagoprins.

Och i detsamma klämde positivet bredvid honom till med en ny visa. Jämmerligt och sorgmodigt halade musikanten fram sina preludier, och så stämde han upp visan med en röst, som hade mycken känslighet och darr i sig. Det var den gamla visan om mordet på Grubbgärdan, Ejnar hade hört den förr men kunde inte alla verserna.

»Vilande i sömnen ljuva ligger änkan Andersson, anar ej att brotten ruva hennes knut ej långt ifrå- ån»,

tog positivhalarn i.

På en tavla bredvid sig hade han hela scenen och pekade ut den med en pinne. Där kunde man se änkan Andersson i dygdig mogenhet vila ensam i den stora dubbelsängen. Runt knuten, enkelt antydd genom ett streck, smögo de båda hemska och svarta bovarna med en kniv, stor som en skorpförskärare, emellan sig.

Nu hade Ejnar glömt både Eden och sagoslottet för blodsdramats större spänning. Handen kom åter i fickan, en silverslant föll i positivkarlens mössa.

— Nästa vers! ropade Storgårds-Ejnar beskyddande.

Och positivarn halade leende och nöjd över slanten men ändock sorgmodig och utan att tappa dramats vemodsfulla takt fram nästa vers och nästa tavla, där man ser änkan Andersson i dygdädel negligé förgäves åkallande sin mans ande till hjälp mot bovarna. Vilt ropar hon hans namn: Pelle, men endast ekot svarar henne.

»Ty Pelle va på a-annat ställe vila i den svartan mull.»

Nu var Ejnar spänt upptagen av dramats utgång och lät ännu en slant falla i musikantens mössa. Nästa vers gick därför litet raskare fram mot den grymma upplösningen. Bovarna känna naturligtvis sitt offers änkostånd och dra oförfärat på med sitt värv.

»Därför de åt ropen skratta, pågå med sitt nidingsdåd. Maja då en sabel fatta och till fönstret sprang så brå- åd.»

Men det skulle i alla fall slumpa sig så, att Storgårds-Ejnar aldrig fick höra slutet på blodsdramat. Mitt i den mest spännande scenen var det någon, som slog honom på axeln. När han vände sig om, stod den han väl minst tänkt sig framför honom, fosterbrodern hans, Mats Jonsson.

Inte såg han just ut som någon herrkarl ännu, det vore då synd att säga. Bar han inte än sin bonderock från förr av tövmanglat tyg, ojämnt i tjocklek och färg, och sina alunbarkade kängskor? Då var Ejnar mycket mera stadsfin i rock av köpetyg med kedjor och berlocker på och stadsskor med klackar och lädergaloscher.

Nänä, så lätt tog en sej inte fram här i världen. Det var inte så mycket på huvudet det kom an, se, utan på truten. Hade man bara ett smidigt och lent målföre, så tog en sej gott fram bland storfolk, det visste han av egen erfarenhet. Men fattiglukten den satt i som skuros i kläderna på folk, den. Lill-Jonas hade haft bättre vett på att ta sig upp till himmelen än fram i denna jämmerdalen, och så var det väl med sonen hans också. Litet gudsord till farsarv bara kom en inte långt med nu för tiden.

Vid de tankarna greps Ejnar av barndomens översitteri och övermod gentemot uppfostringspojken, fattigbarnet, som suttit där hemma en gång så skygg och illa tåld av mor hans i sin nådevrå. Varför hölls inte sådana som han där de skulle utan ville sig upp?

— Hå, se Mats, sade han litet ansträngt, bara känt folk!

Allvarligt och prövande som förr mötte Mats hans blick. Jaså, så såg han ut nu, Ejnar, när han vuxit upp och skulle heta karl. Fin och uppklädd, men röd i synen och full, så han knappt kunde hålla sig på benen. Var det därhän det skulle barka i väg med honom ändå — jojo, Mats mindes nog Grubbens bjudbrännvin vid stadsfärderna, det var alltid svårt att få Ejnar bort från drickesstopet i tid. Och av en munfull av den varan blev snart tunnan full, det visste man ju. Men tråkigt var det att se honom i det tillståndet, när man mindes far hans, som alltid höll måttan i festlag.

Det var som om Ejnar läst hans tankar, ilskan steg honom plötsligt åt huvudet. Vad hade den där tigglappen jämt att göra sig viktig för!

— Va glor du efter, bröt han ut, ja ä inspektor åt patron Grubb nu ska du veta, me eget förtroende å ansvar. Men du ska ju vara nån sortes fårvakter åt han, ha ja hört. Va de int till präst å biskop du tänkt dej? Jaja, en ska ju öva sej på nån slags fårahjord, herde som herde, tänkt du fäll. Men annars ä de ju lite forskjael på skillna’n, som norsken säjer.

Till det yttre lugn stod Mats där utan att i en hast finna ett ord till svar. Han var inte så snälltänkt som Ejnar, han. Men inte dess mindre hade fosterbroderns hån tagit honom djupt, djupast för att det var ett korn av sanning i det han sagt. Fårvaktare — — ja, vad var han egentligen annat? Han, som tänkt sig ut till friheten, vad var han mycket mer än Grubbens dagakarl igen? Vart man vände sig, hade man honom över sig här i bygden — — hade det då inte varit bättre att bli hans skyddsling med en gång? Men man var ju aldrig förvis om något.

Vem kunde ana, att freden och godtiden skulle komma så fort och att den skulle dra en ny skogsfeber med sig? Vem hade nu tid att tänka på det fattiga jordbruket och det man skulle göra för att höja det? I den guldglans, som den stigande högkonjunkturen kastade framför sig, tycktes med ens landssekterns planer och experiment så barnsliga och löjliga. Och sektern själv hade ju också fått viktigare att tänka på — — det var så många viktiga lagförslag det skulle motioneras om, som rörde hela landet, att han så när glömt sina små reformförsök i den avlägsna landsändan.

Och Mats han satt där med sin lantbrukskurs, han, till ett åtlöje för vettigt folk. Lära på det, som varken gav bröd eller anseende, när man kunde fått bokvett!

Ejnar sade bara högt det andra tänkte, men det som gjorde Mats mest ont var den fientliga och främmande tonen hos den han känt sen barndomsdagarna och räddat ur många knipor. Han visste ju, att Ejnar hade dåligt ölsinne, godmodig som han annars var, men ändå!

Nu tog han förresten i på nytt, men nu blev det bara till skryt om den egna härligheten.

— Jojomensan, va Grubben å ja ä sams, vi ha många skogsaffärder ihop, vi. Å ä de så, att en skulle behöva någe, så ä de bara att gå till honom efter de, ja har så gott som nyckeln till kassaskåpe hans i byxsäcken min.

Men då måste Mats till att le, det där var ju Ejnar från barndomen upp i dagen, han, som skröt och hoverade sig som hästen travade, hjälten i Kuckumaffens visa, storsångarn och storskrytarn i byn, han som alltid tänkte sig att göra »ett mästerverk så stort, att världen skull få höra, att han en mästar var i konster tusende», fast det bar litet på sned med storverket ibland. Han, som en gång skulle ta kål på vargen, som strök kring byn, fast han somnade från hela kalaset. Honom som Mats känt som ett ansvar för, fast han var den yngre av dem.

Hur hade de det i hembygden nu, måtro? En våg av minnen steg upp i honom vid den tanken, men han sköt dem med våld tillbaka. Nej, han var ifrån det där nu, det hade han åtminstone vunnit på sin bortovaro.

Men det var som om Ejnar läst sig till hans tankar. En elak lust att retas och pinas grep hans druckna sinne. Det var så sant, han hade kastat sina blickar på Anna-Greta en gång i tiderna, den här fattigstackarn ock. Litet borde han väl halstras för det han som flöttjaruslingen där, något skulle de ha för att de skämt ut stintan med sina frierier. Inte för att han visste, hur hon hade det nu, systern, hade inte varit där på över halvåret, men varför skulle det vara annat än gott? Nog hade de försökt att komma till honom med något skvaller om henne, såna galenskaper som att hon skulle ha gått från karn sin, men sådant prat klippte han alltid av i god tid. Och Beda var inte den, som gick i lag med rallkäringar och kaffemostrar, så där fick man inget veta.

— Ja, Anna-Greta, hon har de branog välställt för sej, hon, tog han i på måfå, de skulle bara fattas annat me tocken går. Å karn duger me, va de angår. Inte annat de ja vet ä dom kuttrasju me varann som ett par lekatter, å snartnog väntas de smått.

Mats kände, hur han bleknade, det stramade så iskallt och besynnerligt under skinnet, men så bemannade han sig. Nej, han ville inte dit nu igen, inte ner i vintermyrens onda nattdrömmar och frestelser! Det gamla var förgånget och kunde han så aldrig få röja upp den verkliga svartmyrens pöl, som sände ofärd och tvedräkt över hans hemby, så skulle han då se till att dika upp och rensa det mörka hål av förbjudna lidelser han gömt på i djupet av sin egen själ.

— De var ju väl de då, att hon kom till lyckan, sade han så lugnt han kunde.

Svaret gjorde visst Ejnar snopen, han visste inte riktigt säkert hur han skulle tyda det, kanske ångrade han också litet sin elakhet. Han visste ju själv, hur det var med kärleken, att man inte tog tycke som man borde just. Men det hade han inte tid att grunda på nu, mycket av marknadsfröjderna väntade ännu. Och fickan började kännas för lätt, han fick visst in till Grubben ett slag först.

— Ajöss me dej, Mats, frid å fröjd, sade han vänligare än nyss. Laga du, att du kommer från de där fårahuset snarast, du kan få bli huggare under mej, om du sköter dej, så kan du klä opp dej å gå bland folk.

Och så viftade han nedlåtande med handen och gick därifrån.

Nu först såg Mats riktigt, hur drucken han var, där han raglade fram på vinglande ben. Kanske var det fyllan bara, som gjort hans ton så övermodig och frän mot en gammal lekkamrat. Hur var det nu det hette om den druckne?

»Ett bäst är visare än han, när han är mätter vorden. Han känner ej sin vän försann, som han har med i gården.»

Men ändå stack det i honom av smärtsam vrede över den ovålingen, som trodde sig så stor och kaxig, fast han knappt kunde reda sig i fyllan, och näven knöt sig ofrivilligt i byxfickan.

— Vänt du, mumlade Mats, han, som skrattar sist, tör nog skratta bäst, han.

— — När Ejnar tog sig den vanliga omvägen från torget in till Grubbens bodkammare efter pengar, fann han för en gångs skull vägen stängd. Inte till kontoret precis, där patronen som så ofta numera satt och rotade i sina böcker och papper, utan till hans medlidande och ficka. Något måtte ha gått Grubben emot, humöret var alldeles på tok.

— Nänä, min käre vän och inspektor, sade han ironiskt, nu kan de va nog me lån å förskott. Man ska int lån bort put’n, då man behöv’en själv. De ä strama tider för mej nu å ont efter slanten.

— Ja, men int så ont, att den int letar sej neri Grubbens pung, sade Ejnar muntert. Han tog inte avslaget så hårt just, men annat skulle han få se.

— Jojo, du tör no tro, att de int finns botten i den som i fickan din, sade patron Grubb bistert. Fort å läng, sa drängen, åt sej tvärmätt, de ä ditt leverne de. Men nu ä de så, att de ä ja, som ska ha förskott.

— Va då på, på palten hemma i grytan å på käringen min kanske, nå annat äg ja int om, sade Ejnar och ville fortfarande ta det skämtsamt.

Men Grubben tycktes inte just så fallen för skoj längre.

— Nä, men på skogen din, sade han och knep med läpparna. Ett å annat mastträd får du snart ge mej som avrad på alla lånena dina.

Ejnar blev plötsligt blek och lång i synen, det artade sig visst till allvar, då var han aldrig så ledig i tungan.

— I får vänt, tills mor faller från, stammade han. De ä int ja, som äg om skogen våran.

— Men de ä ja, som äger reverserna dina, sade Grubben och reste sig upp ur stolen — han talade plötsligt stadsmål som alltid, när han blev ond. — Tänk, om ja inte har lust att vänta längre, mor din kan bli på de nitti, som mor hennes blev. Tänk om ja vill ut å plocka stormaster till sågen min innan vårn redan — — ja fick aldri Per Jons-skogen borti Gråvattnet, som du lovte mej på. Vet du för hur många tusen du står redan? Å du står på någe mer också, ett papper har ja me ditt å mor dins namn, de kan bli mer än pengar på de. Gå till mor din å fråga, får du höra!

Nu var Ejnar likblek, där han stod, han började långsamt nyktra till, det var som när den gråkalla morgondagern långsamt bryter in över festens varma ljus och får det att falna och slockna. Förgäves sökte han riktigt klargöra för sig innebörden av Grubbens förtäckta hotelser. Han mindes som i en dröm, att Grubben stuckit ett kontrakt och en penna i hans hand och pekat ut och sagt, vad han skulle skriva. Men vad, som stått där och vad han skrivit på, det var han inte riktigt karl till att minnas. Nog mindes han, att han plitat ner mor sins namn med, det var för formens skull, hade patronen sagt. Inte kunde han väl skrivit bort hedern sin med de kråkfötterna bara? Nå, fann han sig bara utväg härifrån nu, skulle det väl klarna för honom.

— Patron tör fäll kanske ha rätt, sade han långsamt, ja får se till att komma till tals med mor min.

Patron Grubb tycktes betänka sig ett ögonblick — vad vann han mest på, att vänta eller att klämma åt pojken med en gång?

— Nå, låt se, att de äntligen blir någe av då, sade han till slut otåligt, de här ä sista varningen.

Yrvaken tumlade Ejnar ut ur kontoret, han trodde knappt att han skulle slippa så lindrigt undan. Det var väl bara ett skrämskott den här gången, men nästa gång så small det. Om han bara kunde bli klok på, vad han skrivit på sig för elände! Men ett visste han, det var lättare att komma loss för den, som förskrivit sig till Horn-Per än till Grubben.

Kanske fick han det klart för sig, när han kommit hem till Beda och fått sova marknadsdrickan av sig. Beda ja — han tvärstannade åter. Var hade han den nu, den där fina dragkistan med mässingsgrannlåterna på, som han skulle ha haft hem som marknadsgåva baki kärran? Var hade han den, kärran själv, stod den inte i pant hos Ormsjö-Pelle för spelskuld? Inte kunde han väl komma ledandes hem med hästen sin efter vägen som en ann hästskojar? Nej, han fick väl hyra in den i Grubbens bondstall, tills han fick kärran löst vid nästa månadsavlöning. Själv fick han väl ta fyramilsvägen hem till fots med sina tankar till sällskap.

Han var alldeles nykter nu, det kändes ensamt och kallt. Det var någonting, som ringde honom så envist i örat:

Vad drucken gör, får nykter betala, sade det.

Om han nu hade någonting att betala med, när den riktiga förfallodagen kom!

— — —

Men storpatronen satt inte kvar med enbart glada tankar, han heller. Böckerna sade inte mera, det de alltid brukat säga, att ingen kunde rubba Grubben och hans makt. Det fanns siffror denna gång, som han inte tyckte om, som han inte kunde förklara. Någonstans i hans vidlyftiga affärsnät måste det finnas ett hål, genom vilket pengarna runno ut, men han var inte karl till att finna det. Kunde det vara sågen ändå, storkvarnen där, som skulle mala guld åt honom både natt och dag. Sanningen var, att den hittills malt honom mest bekymmer. Det ville mer till än vatten och ånga för att få det riktigt i gång, det speleverket. Pengar ville det till, mycket pengar. Det var så med allt nytt. Sedan skulle det väl gå av bara farten.

Men just nu, då det gällde, var det som om det kommit in något främmande i hans affärsmaskineri, Gud vet, vad för något förresten, ett enda sandkorn bara, men gnisslade gjorde det. Det var desto underligare, som godtiden äntligen kommit efter freden. Alla andra tycktes göra goda affärer, det var bara hos honom det var stagnation. Han hade kanske slagit allt för tidigt på stort, nu hade han skulder för sågen att dras med. Han hade ju varit med om sådant förr, bevars, man var ju inte gammal affärsman för ro skull. Nog kände man till de där hemlighetsfulla döda punkterna i en affärs rastlösa liv, då allt liksom tycktes stanna av för ett ögonblick utan ringaste orsak. Det var då det gällde, att ha ett skarpt öga och en rask hand, det var då det gällde att visa, att man verkligen var affärsman. Ett lyckat kap, ett nyförvärv eller en död lem, som höggs av, och allt var åter i gång.

Vad som skrämde honom den här gången var därför inte det, som hänt honom mången gång förr, utan det, att han inte fann hålet i skutan, inte fann den sjuka punkten. Var det hos honom själv, hos själva ledningen av affärerna felet satt? Var det han, som hade blivit en annan?

Inte skulle det hänt förr, att han låtit den löpa från sig, som stod i pant för en hel storskog, just när han som bäst behövde pengarna. Var det han, som lät sig lura av bönderna numera? När björnen blir gammal slår han i tomma luften, sägs det.

Åh prat! Huvudboken for igen med en smäll, än hade han inte nött av klorna, än kunde han väl måtta ett ramslag. Det var bara den där sågen, som tog all hans tid. Jämt fick han ha ett öga på den, arbetarna voro inte vana vid de många maskinerna än och buro sig ovant och klomrigt åt. Han fick väl dit ett slag nu igen. Härinne på kontoret var luften så tung och tjock efter allt marknadsfolket.

Han tog vägen över marknadsplatsen. Aftonsolen låg redan röd och stor över de små skära och vita husens åsar och pressade dem ändå djupare ned under den vidunderligt höga och klara himmelen. Men på torget var det alltjämt liv och stim. Köpenskapen var slut, men dryckenskapen tog vid, och positiven halade alltmera feberaktigt flåsande framför tältets alla härligheter. Skulle inte den marknaden bli glad, tjugutusen nya kannor brännvin hade Grubben släppt ut över bygden i de dagarna. Han kunde också vara bibelsprängd, om det gällde, och nog hade han tillämpat det ordet med framgång, som lydde: »Giv starka drickar dem, som förgöras skola, att de måga dricka och förgäta sina vedermödo». Sina bästa affärer hade han gjort i hop med den bundsförvanten förr. Kanske fick han den hjälp han behövde därifrån nu också.

Och så kliver han på över torget, mäktig och bister till det yttre. Herre över bygden är han väl ännu, herre över dem alla i stad och på land, över deras liv och egendom, över deras hemligaste önskningar och begär, tack vare sina pengars förstulna makt.

Där han går fram blir det tyst i hopen. Bonden glömmer flaskan och hästbytet han gjort, hans blick blir mörk och borrar sig envist ner i marken, mössan hans sitter som fastväxt på huvudet, och åter skär den bittra tanken genom honom: Där går han, storpatronen, som tog hemmanet ditt under nödåren. Du hade det kanske inte så lätt då som nu, buken din var kanske inte så mätt och stinn. Du gick inte på skogen och tog dina säkra dagsförtjänster. Men du var din egen karl då, fri som fågeln, och barkbrödsbetan var din egen.

Och ändå kommer mössan av till sist. Den som är herre över en i liv och död, den får nog sin hälsning till sist.

Som för en vindil flyga däremot mössorna av på andra sidan torget. Det är bodbetjänterna i de öppna bodarna runt torgkanten, som hänga i dörröppningen i sina pälsar och hälsa stadens herre med styva och förfrusna fingrar. Mitt för honom ligger hans egen bod, den största av alla. Men där syns ingen i dörrarna. Bodbetjänterna ha väl alltför brått med att mäta ut allt marknadsbrännvinet åt bönderna.

Nog tycks han ha folket i sin hand ännu. Kanske är det inte riktigt som förr ändå. De äro släta i ryggen, de fähundarna, men knappt har han vänt ryggen till, så tycker han sig höra, hur de mumla och viska — om vad? Om att Stor-Grubbens välde börjar vackla kanske, om misslyckade affärer och fordringsägare, som plötsligt blivit envisa och efterhängsna som etterbromsar? Jojo, de stora dimpa ock till slut, hette det.

Lögn och prat! Han låtsas inte höra det, liksom han förr gjorde sig döv för smickret.

Han trampar liksom ner det i snömodden under sina tunga storstövlar. Öronlapparna på finnmössan slänga honom kring öronen, pälsen är vidöppen för alla vindar trots kylan, och de små ögonen flacka dystert i det bleka ansiktet med höga knotor och prickat av glesa koppärr över hakan. Det syns knappast, att han provat av ett stop av nybrygden sin själv. Litet knäar han nog på stegen, där han går, som en lapp i renskogen. Men annars håller han sig rak nog. Måtro, det vill tolften till på kalasena för att få Grubben knäckt!

Men kanske är det där, som faran ligger ändå, i brännvinet. Ty fast det inte syns, så har det fått ett farligt välde över honom. Det blir väl så med den till slut, som jämt skall bjuda andra och locka dem under ruset. Det plär ofta sluta med att han lockar sig själv.

Grubben har lärt sig en farlig lärdom på det kalaset — att ingenting rår på bekymren som en kanna brännvin. I stället för att syna dem i sömmarna och söka råda bot på dem, som han gjorde förr, finner han det lättare nu för tiden att bara dränka dem i stopet, där dö de som matta vinterflugor. Men konstigt nog är det också, som om det ynglade av sig nya ur samma källa. För aldrig har det svärmat småbekymmer kring honom som nu.

Är det kanske, när allt kommer omkring, bara det fördömda brännvinet, som för oturen med sig? Är det vänkaskarna och brorskålarna i bodkammarn under alla dessa år, som till slut gjort hans affärsblick fördunklad? Ser han inte längre långfingrarna, som gräva i kassalådan och fuska med växelpengarna, ser han inte tjyvknep och fusk på kontrakt och tumningslistor? Är det han nu, som trampar i saxar och dolda fällor?

Är det månne det, som de viska honom på ryggen, att han själv funnit sin övermakt i fyllan han släppt lös, att nu är det inte längre farligt att lura Grubben? Han vånne, att han låtit den dranken rinna ut i Kvarken i stället för i struparna deras! Men vem hejdar fjällfloden, när den sluppit lös? Så är det också med Grubbens brännvin, när det svämmar ut över bygden, härjande många hem, där husbonden ännu går med skogspengarna lösa i fickan. Samma sugande, sövande makt att dra människor ned i fallet har det. Men skam den, som säger, att han själv vacklar för slik vårflod!

Nog är det i alla fall, som om turen vänt sig för honom från den dag han släppte brännvinet löst över bygden, det är rent som förbytt. Jordaffärer, skogsaffärer, hemmansköp, allt vänder sig i förlust numera. Men nog är det amskrock bara att tro på något slags sammanhang i detta fall. Otur och brännvin, när hörde de ihop förr? Är det inte vid glaset han alltid gjort sina bästa kap? Nej, nytt guld skall han vaska ut ur brännvinsfloden, när den väl torkat ut igen.

Han har prövat både medgång och motgång förr, det är som ett lotteri, ibland upp, ibland ner. Lyckan har svängt sitt hjul åt orätt håll till en tid, men vänta bara, än kan det väl tvingas tillbaka. En aldrig så liten tyngd behövs det bara ibland för att man skall få det att snurra in på rätta banor igen, en enda god affär, en enda liten knuff åt den andra sidan. De underligaste, de obetydligaste ting ha mer än en gång räddat honom ur en tillfällig knipa och hjälpt honom på traven igen. Det är bara konsten att kunna gripa tillfället i flykten, det är hemligheten med all framgång i livet.

När det rör pengar, är han skrockfull, Grubben. Då tror han på trollguld, som drar annat till sig. Det gör ingenting, om slanten är liten, när den är en lyckoslant, han hör på klangen, om det är den rätta. Ju konstigare ursprung den haft, desto bättre. Det är med affärer som med kort — ofta är det på hackorna man tar hem spelet.

Perkälä, han skall visa de ryggtasslarna, hur man sköter storspel!

En gäll röst väcker honom ur hans tankar.

— Pouris, pouris, labvam! Godda på tig, storpatron! Stor ä tu nog, störsten å tem alla, men ska tu ha tig en puss, får tu nog ta till bodstegen tin.

Bistert blänger han upp från marken. Då ser han, att han står framför långlappflickans tält.

Långlappflickan är ett Guds vidunder, fjorton kvarter eller tre och en halv alnar lång är hon, och far hennes, Fattig-Nila, når henne inte upp under armhålan. En jättinna är hon bland kåtornas småfolk, och nu far Fattig-Nila kring med henne på marknaderna och visar henne för pengar, sedan vargen tog sistrenarna hans.

Pengarna rulla snabbt in i hans nötta skinnpung, ty långlappflickan har en rapp tunga och hennes stora ansikte är ej vanskapt, hon är trots sin storlek en riktig skönhet bland lappflickor och ler så soligt under mössans brokiga klädeslappar med sina glittrande ögon, att mången ungersven känner det varmt om hjärtat. Sin faders enda glädje och skatt är hon.

Men i dag har hon visst svårt att få folket med sig, fast det är ungdomshelg. Det är inte som förr, då hon var det bästa man hade att gapa på. De ha visst redan sett henne för ofta, de bonnbassarna.

Men när hon ger sig i lag med självaste storpatron, måste de i alla fall dra på mun. Ja, Grubben måste själv till att le, fastän motvilligt. Hon är en alltför grotesk syn, långlappflickan, med sitt kantiga ansikte under full bröllopsstass och sitt lilla knyte till far hängande vid armen. Verkligen ett Herrans vidunder, alltför märkvärdig till att begapas av bondlurkar.

Nog kan hon vara värd en kopp kaffe i bondkammarn åtminstone till tack för att hon fått honom att dra på mun en olycksdag som denna, då han åter gjort nya förluster. Han får en plötslig lust att skratta och slå sig lös och roa sig åt barnsligheter som marknadsfolket. Sågen får väl vara för i dag. Han har grävt ner sig i affärerna alltför mycket på sista tiden, det ger liksom ingen översikt.

Hur är det, har han inte en liten köttaffär ouppgjord med Nila också? Renkött säljer denne ibland, fast varifrån han tar det, det skall man tala tyst om. Nog skvallras det, att Nila är rentjuv mellan marknadsresorna, men några bevis har man inte på honom, och Grubben vet nog att tiga. Ingen törs heller åt lappen för hårt, han är av gammal spåmanssläkt och kan spå ont på folk. Själva storpatronen håller sig visst helst väl med honom. Det syns ju nu, när han mitt för näsan på allt folket tar den gamle smutsige lapptjyven och dottern hans med sig in genom boden och in i bondkammarn.

— — —

I boden sitter som vanligt galne provisorn och hänger efter nyheter. Provisor har han verkligen varit några år i sin ungdom, nu lever han bekymmersfritt på far sins sparade pengar i sitt lilla gula hus vid älven. Och hans enda galenskap består i att han varje år reser utomlands. I alla Europas länder och några till har han rest och vandrat, den lille provisorn, och större galenskap gives ej i en småstad, där man stannar och sitter stilla inte bara under sitt eget korta liv utan under generationer.

Allt, som är det minsta kuriöst och märkvärdigt i den lilla staden, skall han också vara med och gapa på, provisorn, när han någon gång är hemma. Därför följer han nu intresserad och nyfiken med in i bondkammarn.

— Nå, hur går kommersen, Nila? säger patron Grubb.

— Tåligt, tåligt, suckar fattiglappen och rör med bleckskeden i det saltade kaffet. Herre Gofader, sådana tider!

— Er dotter skulle ut i världen och visas för folk i stället för bönder, säger den lille provisorn och rullar förtjust med ögonen. Det är inte utan att långlappflickans ståtlighet och söta miner tänt en brand i hans lätt uppflammande hjärta, förutom att det fantastiska hos henne tilltalar honom. — Ut till Frankrike, Tyskland, där veta de att uppskatta ett sådant underverk till sitt rätta värde, fortsätter han ivrigt.

— Bror skulle ta dem med sig ut, säger Stor-Grubben skämtsamt och skrattar.

Men provisorn tar honom på fullaste allvar. Snart skall han ut på sin årliga resa igen. Det börjar bli svårt att finna platser, nog nya och intressanta för att vara värda äran av hans besök. Dessutom är det tråkigt i längden att resa ensam och sitta på hotellen utan sällskap, när man ej har annat för sig.

— Gärna det, säger han därför eftertänksamt, gärna det.

Tanken att komma dragande runt Europas storstäder med den lille skevbente lappen och hans långa åbäke till dotter tilltalar oemotståndligt hans sinne för humor och för allt, som är groteskt och olikt det alldagliga. Det vore sannerligen en upplevelse! För att inte tala om, hur det skulle reta och förfära kära släkten, som bara satt och väntade på hans saliga bortgång för att få ärva honom och höll räkning på vart öre han gav ut.

— Varför inte? säger han ännu en gång, fundersamt.

Men Fattig-Nila vädrar genast en affär och gnäller: Pengar, pengar!

Då blir provisorn emellertid betänksam — trots allt är han en ganska försiktig man, när det rör pengar, och att låta klå sig in på skinnet av en lapp, det aktar han sig för.

Han är inte den, som satsar något på så ovissa ting, det kan vara för affärsmän och — spelare.

— Nej, säger han muntert, vänd till patron Grubb, ta dem med mig ut, det kan jag, men pengarna till resan deras, dem får bror satsa. Det betalar sig förresten, det är ont om riktiga rariteter för marknadstälten.

Då minns Stor-Grubben sina tankar nyss om lyckoslanten, som drar de andra pengarna med sig, och om hackan, som tar hem det stora spelet. Har han tillfället här nu? Lappen, den slipern, han har den rätta lukten på sina pengar, det vet han sedan förr.

Och så svarar han beslutsamt:

— Pengarna består jag mot halva vinsten, om bror vill sköta resten.

Men när Stor-Grubben den kvällen står färdig att krypa ner under sidentäcket till frun, tänker han dystert:

En sådan befängd affär! Vad var det, som flög i mig så där, var det nån slags galenskap? Är det något fel med mig ändå, håller det på att gå utför med mig, när jag kan sätta min lit till sådant? Allt har jag handlat med, skogar och jord, gravsik och blodmagar, vadmal och saxeny, många underliga affärer har jag gjort, men aldrig förr har jag schackrat med människor.

— — —

Vägen till ena pigo kan vara krokig nog, men slingrigare plär den bli ibland hem till hustrun, som väntar. Bär den därtill genom mörker och natt och över ångerns och självrannsakans obanade marker som för Storgårds-Ejnar, bli bakstegen ändå fler och mera tveksamma.

Vad skulle han nu säga henne igen, Beda, när han kom hem? Där hade hon väl suttit dagen lång i sin övergivenhet och sett utåt vägen med barnablå och ogrumlad blick och väntat som endast hon kunde vänta. Som på livets fest och glädje och allra ljusaste äventyr. Inga brutna löften och eder, ingen gråt och svält hade ännu kunnat släcka den blickens glans, när han syntes borta i vägkröken. För var gång blev det värre att möta den, när man fick lov att ljuga bort och bättra på allt, som rörde marknadsfärderna. Åh, att komma full och tomhänt hem till den, som väntade så! Värre än någonsin denna gång, då han inte ens visste, hur länge det kunde behaga Grubben att ge dem tak över huvudet, då det kanske snart gällde heder och ära!

Den tanken kom honom åter att stanna; om han bara vetat, vad han dragit på dem i sitt oförstånd. Gå till mor din och fråga, hade Grubben sagt så lett och hånfullt. Ja, mor, hon skulle nog vetat det, hon, som var så klok, hon skulle nog också vetat hjälpen. Till henne kunde man gå med allt, hon rådde på själva Grubben. Men den väg han nu gick bar inte hem till mor.

Vart bar den då? Det var ju kolsvart, så att man inte såg handen för sig en gång, han fick gå på instinkt som hästen till stallet. Bäst hade väl varit att stanna och övernatta i någon bondgård, men det skämdes han för, det blev alltid så mycket frågor och prat. Nej, den, som bar sig åt som han, den fick ta sig hem i mörkret som andra rackare och nattmän, det var inte mer än rätt.

Bra gärna skulle han bara velat fråga någon, hur långt han var till vägs. Minst tre mil hade han väl vandrat, han tyckte, att han gått och gått i oändlighet, snart måste han väl vara hemma. Tämligen nykter var han nu, den yrsel han kände var inte rusets, den var i släkt med den stora, susande skogens ordlösa vånda. På alla sidor tryckte och klämde den honom med sitt mörker, jagade honom framåt med sitt andfådda viskande, drev honom dit den ville. Var var han, vart gick han, hade han gått vilse? Nej, det var alltjämt något hemlighetsfullt välbekant med vägen, det var som om han känt igen vart sandkorn han trampade på, var svart och knuten buske vid dikesrenen. Den vägen han nu gick, fann han visst i drömmen. Med ens visste han varför, — det var vägen hem, han slagit in på av gammal vana. Bortom allt detta mörker låg hemgården och väntade med värme och trygghet som förr. Dit drogs han som malen till ljuset.

Men först när han kom till att snava över vitterstenen vid fägrinden kände han sig riktigt säker. Den hade han alltid snubblat över i pojkåren, när han kommit springande bakvägen hem ifrån leken, ivrig och rädd för snubbor av far. Med ögon, som äntligen vant sig vid det flimrande mörkret, såg han sig omkring. Jo, där gick den, fätåleden, upp till föjset, där borta låg bastun, hopkurad och tryckte som en hare mot marken, och längst upp mellan träden skymtade storbyggningen. Långt där nere ruvade vintermyren, som så länge skilt honom från mor och hem. Alldeles omöjligt hade det tyckts honom att ta sig över den igen. Men nu stod han här i alla fall på den andra sidan utan att han själv visste hur. Skulle han fortsätta eller vända?

Villrådig stannade han vid den igenknutna grinden, handen vilade liksom smekande på den nötta grindstolpen. Det var inte lätt att stå här mitt i beckmörka natten som en fattig främling utanför gårdgärdet. Men det var inte heller lätt att ödmjuka sig och ställa sig i skamvrån hos mor, när man dragit sin väg så karsk och stolt. Det fordrades mod till det med, större mod än till att hovera sig, det slags mod, som han inte ägde, Storgårds-Ejnar.

Men det mod man inte hade, fick man ta sig. Han kände bara en källa till karskhet och livsmod, Ejnar, handen sökte sig av gammal vana till fickan. Än fanns det väl några droppar kvar i pluntan. Det var allt en farlig baksmälla han fått sig i staden i alla fall, nog att ta sturskheten ur den värste. Så där ja — ah, det lopp som en ström av eld genom slappnade ådror, huvudet lyfte sig, blicken fick glans. Nu var han kar igen, nu skulle man se.

Beslutsamt lyfte han repet av grindstolpen och steg in på gården. Sakta och försiktigt som en tjuv smög sig byns storkaxe och hjälten i så många marknadsäventyr hem på fästigen. Se skulle han, bara se, att allt stod rätt till och sköttes som det skulle.

Men som fätåleden var lång och slingrande, fick han tid att styrka sig både en och två gånger till och för var jätteklunk steg karskheten ytterligare några grader. Blicken blev skarpare, han tyckte sig se både ett och annat, som fattades. Gärdsgården saknade visst mer än en hagastör, och hästspillningen låg tjock som en gröt på stigen. Jojo, så var det, då husbondens öga saknades, sade sig Ejnar skadeglatt. Och borta vid logen stod en dörr öppen och flämtade och slog. Vänd om, Ejnar, tycktes den beskärma sig och ängslas, vart ska du gå?

Då kände Storgårds-Ejnar, att det i alla fall var han, som egentligen var herre här. Sturskt slog han sig för bröstet och svarade ut emot lador och logar och sovande hus:

— Hem för att ta spänntag med käringen om gårn!

Beda, som väntade, var längesedan glömd och likaså den tid han kom på. Men när han fick se, att det lyste i salsfönstret mitt i natten, blev han i alla fall litet haj. Sakta och på tå smög han sig så försiktigt han kunde fram till fönstret. Därinne satt mor Brita ensam, fullt påklädd.

Klädd i sin svarta kyrkschal som till helg var hon och händerna höll hon knäppta över bordet som i bön. Men varken psalmbok eller bönbok låg på bordet, det var bara sina egna tankar hon hade till att läsa över, och inte var det just Guds ord hon då brukat. Så var det hon alltid setat, mor Brita, i tankar på sig och sitt, när andra drogo bort till bot och bön, så var det hon brukat vaka ibland över gården, när alla sovo. Men ändå var hon sig inte riktigt lik, där hon satt. Ryggen var ej så rak som förr, huvudet höll hon sänkt. Såg han rätt i skumrasket, var det en grå hårslinga över tinningen? Nej, det var väl bara en villa det som uttrycket där, som han aldrig sett i det ansiktet förr, så vekt, så ljust, så undergivet.

Med ett sting i hjärtat sade han sig, dryckeshjälten och storprataren på lur utanför huset, att hon där var hans mor ändå, det var något märkvärdigare i det ordet, än han tänkt sig. Att se henne åldras var som att se själva livet förvandla sig. Nog borde hon få fred på gammeldagarna.

Men med våld slog han vekheten från sig — vad var nu detta för kvinnotankar — mor hans tog man inte med slikt, det visste han bäst. Henne fick man ta på karavis, rent spel och rakt på sak. Han fick se till att ta sig in till henne ändå, blev det inte nu, blev det aldrig mer.

Och så väcktes mor Brita ur sina funderingar av att någon med buller och bång kom inramlande genom långfarstun och famlade på låset till salsdörren. När hon gick dit och öppnade den fick hon se, att det var Ejnar. Det var så underligt, han kom som skapad fram ur hennes tankar. Hon hade just i minnet levt om de långa morgontimmar, då han skulle till att se dagens ljus och sedan hade hon följt honom en bit på väg genom barndomen. Så ljus och kelen han varit, lättare att tas med än Anna-Greta, lyckobarnet skulle han bli. Lätt hade hon burit honom i den tanken. Men det var visst inte nog med att man bar barnen sina till världen en gång bara, åter och åter fick man ta den bördan på sig, bära dem fram genom barnsjukdomarna, genom ungdomsstriderna och sist genom det verkliga livets prövningar. Sorgerna och bekymren deras bar man jämt under sitt hjärta. Nog hade barnen hennes gett henne tillräckligt att bära.

Först kom Anna-Greta med sitt. Vad hade all hennes möda med dottern hjälpt från den dag, då hon bars till dopet med stål i lindorna till den dag, då hon som brud trätt in i aktad mans gård? Nu satt hon här i alla fall och var utskämd inför hela socknen. Här gick man inte från den man lovt sin tro inför prästen, om så hin själv kom i huset. Värre än det värsta kunde intet vara — det att heta manförlöperska eller hustruskämmare. Därför hade mor Brita trott Anna-Greta frälsad från sig själv vid brudpallen. Men det var andra seder nu. Nu var det inte längre namnet och hedern det gällde, välståndet och anseendet. Nu var det bara fråga om vad man själv tyckte och kände. Hade hon inte kommit vandrande hem efter vägen som en frånvarande, Anna-Greta, med en halvdöd harunge lindad i Eriks gamla klä’ströja och allt det hon haft till svar på frågor och förebråelser var:

— Ja har löst mej själen min tillbaka, den var för dyr pant för gårn å namnet. Ge mej en vrå å en brödbit bara, så ä ja nöjd.

Vad skulle en svara på tockna märkvärdigheter? Det underligaste var ju, att djupt inne i henne själv fanns det numera något, som gav genklang till dotterns ord. För dyrt, ja, för dyrt fick en betala allt det hon satt sin lit till i denna värld. Svek det, satt man där så underligt tomhänt inför döden. Därför väl för den, som tog igen sitt i tid.

Utan ett ord vidare hade hon gett dottern tillbaka hennes plats i hemmet. Och vad mer var, hennes ord hade tänt en ny slags oro inom henne för Ejnar, en oro och ett ansvar, som ej längre bara gällde hans yttre välgång. Annars var det ju illa nog det hon hörde om honom i det avseendet, om hur han gick i Grubbens tjänst, bodde på ett torp och hade gift ner sig med en fattig skogshuggartös. Han, som hon sparat det bästa giftet i byn åt. Men värre var det ändå, tyckte hon nu, att han söp och levde som om var dag var den sista. Var det priset hon betalat, skulle sonen gå förlorad för att rädda gården? Också hans själ hade hon pantat bort för det jordiska — och nu var det som om hon tappat lösenkvittot på den.

Kväll efter kväll hade hon suttit här ensam och grubblat över den saken och önskat, att hon kunnat göra det gjorda ogjort. Kanske om hon gett Ejnar gården i tid, hade han nu suttit här skötsam och ansedd som far sin. Nu visste hon sig ingen utväg, tyckte hon.

Men så hade då detta kommit, som hänt i kväll. Det var så underligt med barnen. Mycken sorg och oro hade de gett henne att bära, men så kunde de också plötsligt skänka en den tröst och glädje, som ingen annan kunde. Hade hon inte kommit här, Anna-Greta, och bragt det till huset, som ensamt kunde föra Ejnar tillbaka och rädda honom. Det var väl så här i världen, när livet blev alltför svårt och invecklat, då måste det skapas något nytt ut av det, ett nytt litet friskt och ofördärvat liv. Tänka sig det bara — Ejnar, en son! Inför det undret blev han själv en annan, inte längre den vuxne, som bar mans ansvar för sina gärningar, utan barnet, som bara krävde ömhet och skydd — utan att behöva ge något tillbaka. Så hade hon nu suttit hela kvällen och liksom hållit honom i famn igen och talat alla de goda ord till honom, som hon så länge hållit tillbaka. Och just då kom han själv.

Men det var inte längre barnet från drömmarna nyss, som sprang henne i famnen. Mannen, den fullväxte, var det, som kom raglande mot henne, stänkt av vägens lera och smuts och med en svordom på tungan. Hon kunde ha blivit rädd, om hon inte varit mor hans. Som det nu var blev hon bara glad, att han kommit av sig själv ändå till slut. Lugnt och utan att låtsas om något gick hon emot sonen och räckte honom handen.

— Välkommen hem igen, Ejnar, sade hon vänligt.

Häpen och förlägen blev Ejnar stående på tröskeln. Var det mor, som kom emot honom på detta sätt? Hade de inte skilts som ovänner och inte sett varandra nu på halvåret snart? Och nu kom hon emot honom och gav honom handen! Det hade hon aldrig gjort förr. Brydd stack han näven bakom ryggen på småbarns vis, när de veta med sig någon odygd — nej, han ville inte fram med den, så lortig som den var!

Vad var det han tänkt sig hem för? För att ta livtag med mor om gården, var det ja. Men det blev inga livtag av, tycktes det, bara famntag. Tog hon honom inte under armarna, och ledde honom så varligt fram till fars hedersplats vid fönstret, där han alltid suttit, när det var något särskilt viktigt, som skulle avhandlas. Nu eller aldrig fick han säga henne, att det gällde heder och ära denna gång och det goda namnet, fars namn. Hennes förbannade trilska var det ju, som vållat alltsammans.

Men han hann aldrig så långt. Mor Brita förekom honom.

— Ja ä färdig me mitt nu, Ejnar, sade hon stilla. Du får sätta mej på förgångar, när du vill. Du kan stanna och bli här mesamma, de ä bäddat åt dej i farstukammarn. Men först ä de någe du måste se.

Och åter tog hon Ejnar vid handen, som nu ej längre var så motsträvig, och ledde honom genom köket, där drängarna och pigorna snarkade, och in i kökskammarn, där hon själv numera brukade ligga. Därinne var också ljuset tänt, en liten nattlampa med blå kupa, som han mindes från barndomen, en oljelampa, som far hans haft med sig hem från marknaden en gång. Den hade ett särskilt sken, den lampan, en blå och trolsk glans, som gjorde allt till en saga. Det svaga ljuset nådde inte långt, det blev bara till en snäv trollkrets omkring sängen bara, en dunkelt lysande ring av äventyr. Inom den ljuskretsen hade han drömt alla sina barndomsdrömmar om livets stora marknadsresa och alla dess underverk. Och nu föll den som en blå och förtrollad ring kring den vita huvudkudden, kring det största av alla under. Ty vem var det, som låg där mitt i månskimret om inte hans egen Beda, blek bara inte av nattljuset utan också av något annat. Och bredvid henne något, som rörde sig oroligt och kved, något litet och mörkt och ludet som en ekorrunge — herreminje, ett barn, hans barn! Han hade ju vetat det förstås, men ändå, lika märkvärdigt var det. Mycket märkvärdigare än att Beda låg här i mors säng och Anna-Greta satt bredvid henne och hjälpte henne med barnet.

Och Beda — korstasligen, nu mindes han dragkistan, så pass hade hon väl förtjänt att få efter detta.

— Hon kommer me bolagsskjussen från stan å farlia granna beslag har hon, ljög han med grumlig röst, satte sig på sängkanten och strök hustrun tafatt över handen.

Men Beda såg inte ut att förstå.

— De ä en pojk, viskade hon matt, och blåare och mera underfull än själva sagolampans sken var den blick hon gav honom.

De orden gåvo större styrka än en hel kyrksup. Kom an nu med hot och hårda ord mot Storgårds-Ejnar! Här var han hemma och fruktade ingen, det kände han, där han satt en stund senare i fars gamla kabbstol ute i köket och värmde sig vid elden, som hon tänt åt honom, mor Brita. Suset i brasan sade honom det, de sovandes tunga andetag och den nyföddes svaga gnällande inifrån kammarn, att här satt han nu äntligen i fars stol och var far själv och herre i huset. Men den, som var husbonde i gården, han gick inte mer till kvinnfolken efter råd om det så var mot Grubben själv.

Men mor Brita, hon hade visst väntat sig något i den vägen ändå. Tyst kom hon smygande, när det äntligen blev lugnt därinne hos barnaföderskan. Men när hon lutade sig ner över Ejnars stol, fick hon se, att han satt där och sov med munnen öppen och benen sträckta ifrån sig. Dragen voro slappa och pussiga, och en stank av brännvin steg och sjönk med andedräkten. Hade hon handlat rätt den här gången måtro, eller var det ena lika så galet som det andra? Skulle fadersplikterna och ansvaret verkligen förmå att rädda Ejnar? Vem visste det, men hon hade handlat som hon måste som mor.

Sakta började hon klä av sonen som man klär av ett barn. Ske Guds vilja, sade hon undergivet, och det var första gången Svart-Brita tagit de orden i sin mun.

Då rullade några slantar ut ur Ejnars ficka — trogen sin vana bar han löspengar i byxsäcken. Med möda böjde sig mor Brita ner efter dem, hon fick leta länge under stolar och bord för att finna dem, det var pengar, som voro vana att rulla. Men hon fann dem till slut, och när hon såg upp igen, var hon röd i ansiktet av ansträngningen, och det hade kommit ett uttryck av tvivel och oro över det.

Med rynkade ögonbryn ställde hon sig att se ner på sin sovande son — han såg då inte mycket husbondlik ut, där han satt.

Åhja, hon var ju inte alldeles död än, även om hon gick från gården. Man fick väl ställa villkor.

— Gårn får du, sade hon halvhögt, sagt ä sagt.

Här stannade hon tvekande, hon var sig nästan lik från förr, där hon stod och ackorderade med sig själv. Till slut rätade hon på nacken med något av sin forna envishet.

— Men skogen, den behåller ja, sade hon så plötsligt, högt och hetsigt, som om hon motsagt någon, som var alltför påstridig.

— — — —

Men borta i sitt kyffe i staden satt alltjämt Mats och grämde sig över Ejnar och hans elaka ord.

Var hade han då hamnat nu igen. Lill-Jonas Mats, som skulle ut i världen och bli storkarl? Satt han vid torget redan i ett av finhusen där med skvallerspegel utanför förmaksfönstret? Nej, ännu längre bort i utkanterna hade han hamnat. Fri bostad hölls han med bevars, men vilken bostad! Ett av Grubbens träruckel, byggt av avfallsplank från sågen hans. Femtio får av finaste avelsras hade landssektern tagit ut där sörpå och skickat hem. Dem skulle nu Mats börja fåravel med för länets räkning, så att västerbottningarna skulle få fina ullstrumpor inuti kängskoskaften och slippa sticka foten bar neri skohöet. Grubben, som tog hand om skocken, hade i all hast smällt upp detta fårahus med två små kyffen, ett för fåren och ett för Mats.

Här hade han nu bott över en månad i väntan på landssekterns vidare planer. Hela hösten hade det regnat som om himmelen varit öppen. Taket, som var lagt med lösved, läckte, och hur Mats flyttade på bädden sin, fick han ibland vederdop i pannan av iskallt regnvatten. Där låg han våt och frysande som en hund, och alldeles invid sig kunde han höra fåren bräka ynkligt och vädjande. De hade knappast rum att lägga sig i sitt kyffe utan stodo och gnedo sig en lång stund mot varann, innan de kunde jämka ihop sig om utrymmet.

Hit gick han också marknadskvällen, ty han hade ingen annanstans att gå. Ejnars hånfulla ord ekade honom alltjämt i öronen, och det värsta var, att han måste säga sig, att Ejnar hade rätt. Getarpojke hade han varit, fårgetare var han nu, det var hela hans lysande bana hittills. Armod och försakelser var han van vid, men så armt och övergivet som nu hade han aldrig haft det. Det var knappt han ville tända elden på den lilla öppna spis, där han lagade sin mat, för att slippa se eländet. För första gången i sitt hårda liv höll han på att mista det enda dyrbara han hittills ägt, hoppet. Vad var det far brukat läsa för mor, när det sett som mest hopplöst ut i det fattiga hemmet? En hel liten berättelse var det ur de sju korsordens bok. Med glasögonen på näsan hade far läst sakta och högtidligt ur den lilla nötta boken:

»Bias, en av de sju grekiska mästare och visa män, vart en tid tillfrågad: Quid dulce esset hominibus? Vad människjomen allraljuvligast vore? haver han svarat: Spes, det vare hoppet.»

Inte hade far kanske läst de främmande orden rätt, men den rätta meningen hade han fått ur dem. Och frid och förtröstan hade sänkt sig över dem alla, när far sänkte boken och trosvisst tillade:

»Bedrövelse gör tålamod, tålamod gör förfarenhet, förfarenhet gör hopp, men hoppet låter icke på skam komma.»

Ja, hoppet hade de behållit, hans prövade fader genom tunga ofärdstider, ända in i döden, det var det, som hållit släkten uppe. Nog hade det gått långt med honom nu, när han var färdig uppge det enda släktarv han ägde. Men det var väl det, att han kommit ifrån jorden, det var den, som skänkt både bedrövelsen och tålamodet till fullo. Till det livet var han fostrad genom seklers prövningar och nöd, till att bära och tåla dess karghet och hårdhet, till att segt ta i på nytt, åter och åter, när allting föröddes. Men härinne i staden gällde det annat, en snabb blick och en rapp hand fick man ha och hårda armbågar för att tränga sig fram och synas. En senfärdig grundlighet och ett fullgott arbete satte ingen längre något pris på. Och ägde man en gammaldags tro och heder, blev man hållen som får och fä. Dum och enfaldig hettes den vara, som stod vid ord och loven.

Som med honom nu, inte var han kvar här för annat än att han inte ville rygga sitt avtal med landssektern. Tills han kom hem och fick se, hur illa de ställt det med planerna hans, hade han velat uthärda. Annars fattades det honom inte anbud på annat arbete längre. Senast i går hade han varit åt honom igen, Gebhardt, storhandlarn näst intill Grubbens. Det var där han handlat sina fattiga förnödenheter under hela den tid han varit i staden, så han var välkänd med handlarn själv.

Han var en man på sitt vis, Gebhardt, olik storhopen. Så enkel och gemen av sig, fast han hade större bondhandel än självaste patron Grubb, sades det. Det var bara den skillnaden på dem, att där Grubben tog sitt med list och brännvin, där tog den andre sitt med ärlighet och rejäla varor. Inte blev man så rik på det, kanske, men det var pengar, som stannade och trivdes. Och Gebhardt var en gammal ungkarl med ingrodda vanor och litet bekväm av sig, han nöjde sig med det boden gav och lade sig varken i skogsaffärer eller andra vidlyftigheter.

Hans enda bekymmer i denna värld var att få ärligt folk i sin affär, så att han då och då kunde slinka in till sig själv och ta sig ett bloss på långpipan och en liten lur på sin gamla skinnsoffa. Men för varje år hade det blivit allt sämre ställt med både långpipor och tupplurar. Antingen han nu gjorde något åt det eller inte, så gick affären stadigt framåt, och så kommo godtiderna, och då skulle man sett! Marknadsdagar och lördagar var boden packad av folk, och då måste handlarn själv i elden, antingen han ville eller inte. Röd och het som en bastuugn sprang han där bakom disken på sina dåliga ben och svettades och småsvor och önskade sig tillbaka in i sitt svala vardagsrum. Nog kunde han väl ha skaffat sig en, som sett till det hela åt honom; konsten var bara att hitta rätte mannen, folket var inte detsamma som förr. Förr kunde man lagt kassan öppen på disken, nu rådde det andra begrepp. Pengarna rullade undan på ett annat sätt än förut, då blev det inte heller så noga, om det råkade till att fastna ett eller annat mynt mellan fingrarna på en, som man strängt taget inte rådde om.

Gebhardt hade blivit lurad av en sådan där bodherre, som kommit på annons och sades kunna sitt yrke. Tulla växelkassan kunde han och själv tjäna sig en styver att börja eget med, men det var nu inte precis det, som Gebhardt tänkt sig, när han tog sig en bodföreståndare. Då sprang han hellre som förr bakom disken och såg till sitt folk själv. Men han tyckte inte riktigt om det heller. Det var liksom inget göra för en karl att springa bakom ryggen på sina bodbetjänter och räkna skillingarna och sviskonen i lådan. Han skämdes värre än om han gjort något dåligt själv. Men när han så tänkte på, att de rackars pojklymlarna därute kanske höllo honom för en narr och en gammal tok, där han slagit sig till ro en stund, svor han mellan tänderna och makade sig ilsket ut igen. Nog skulle han se till sitt ändå, så länge han levde och benen buro, fast mamsell Holmström, hushållerskan hans, fjäskade och sade, att han började bli för gammal att sköta det ensam.

Nog suckade han mången gång ändå, där han gick i boden. Men den sucken gällde inte bara besväret. Gebhardt själv var en genomhederlig man, som aldrig tagit sin vinst med orätt och hans suck gällde den gammalsvenska ärligheten, som såg ut till att hålla på att försvinna. En man, ett ord hette det förr, nu fanns det många slags ord för var och en, tycktes det.

Därför satte han värde på att byta ett ord med Mats ibland. I det lilla han fick till svar fanns all den gamla trygga och litet tafatta tyngden han mindes från förr. Den gamla bondhedern, de gamla bondekläderna — han tycktes inte ha bytt bort det ännu för lösa ord och köpekram, Tavlepojken där. Det han lovat det stod han vid, vart det så bar. Nog var det illa, att han hamnat som Grubbens kreatur på en sådan plats! När han därtill hade bokkunskap i både ett och annat. Det var en skam och ett slöseri med gott material, som var äkta svenskt, tyckte Gebhardt. Man hade råd att slösa både med skog och människor numera, tycktes det.

För första gången i sitt hederliga liv nedlät sig Gebhardt till att locka och tubba någon ur annans tjänst. Han stod inte till svars med att låta pojken gå under som ett djur bland oskäliga djur bara för att han ansåg sig bunden av löfte och avtal. Första gången ville han bara ha Mats till magasinskarl, han såg ju stor och stark ut till det. Men så kom han en dag stickandes till honom med en krånglig faktura, som han ville ha genomsedd — det var mest för att pröva pojken. Och så snabbt och säkert gick den räkningen, att Gebhardt blev stormförtjust.

— Här har jag äntligen en bodbetjänt, som kan räkna annat än på fingrarna, sade han. Välkommen till mig i morgon dag, om du vill, Mats Jonsson.

— Tack, men ja ä redan fästad, fick Mats fram, fast det var svårt, orden ville liksom sätta sig i halsen på honom. Men till vårn kanske ja kan bli fri.

— Till vårn ha både du å kräkena dina frusit ihjäl, puttrade Gebhardt bekymrad. Så ordhållsam, att det går på livhanken behöver inte ens sankte Josef vara. Men du ä av samma sort som far din, hedern ä en sjuka hos dej som illmarigheten hos annat folk.

— Ja har lovt landssektern, försökte Mats försvara sig, ja ä han tack skyldi för hjälpen.

Men Gebhardt brusade bara upp ännu värre på det.

— De ä just de me oss häruppe, me all den där evinnerliga tacksamheten och pliktskyldigheten mot var å en, som behagar minnas, att vi finns till, de ä därför vi aldrig kommer någon vart. Se på Grubben, han tar de inte så görnoga, han, me tacken å ordloven. Nänämen, måtta i allt, min käre Mats Jonsson.

Ännu värre hade det emellertid varit i dag, då han åter haft sig ett ärende in i boden. När han fick pengarna tillbaka, gav han sig att räkna igenom dem, som han alltid gjorde. Då såg han, att han fått en trestyver för mycket igen på mjölet.

— Här har I trestyvern tillbakas, sade han till bodbetjänten, mjöle har ju stigi igen, vetja.

Gebhardt stod bredvid och råkade höra det, ett riktigt skutt tog han i förtjusningen, man skulle aldrig trott honom så mjuk i benen.

Hela dagen hade han gått där och förargat sig över slarv och tjyvknep i smått, över ödslande med smulorna och liknöjdhet i det lilla. Inte för att det kanske gjorde så mycket till och ifrån för honom själv, men Gebhardt, han trodde på det gamla ordet om knappnålen och silverskålen, han. I dag knyckte de sviskon och socker ur lådan och en och annan skilling på växeln, i morgon skulle de ta riksdalrarna ur lådan, och om femtio år skulle tusenlapparna och millionerna ryka. Det fanns ingen mellanväg mellan hederlig karl och tjuv.

— Nu slipper du inte undan me att bli bodbetjänt ens, sade han till Mats, nu får du bli bodföreståndare åt mej me en gång, ja behöver just en sån. Å tro mej, hedern i de lilla ä de sällsyntaste å svåraste. Nog såg ja dem ännu, som int tordes ta hundralappen på samvete sitt, men de va längesedan nu ja såg den, som tog de så noga me styvern. De ä fanken ta mej vackert som i en söndagsberättelse.

Och då Mats ingenting svarade i häpenheten, fortsatte han:

— Dem talar om affärsprinciper nu för tiden — de finns så mycket granna ord. Ja har bara haft en affärsprincip, ja: ärlighet varar längst. De heter inte, att den kommer först eller tar sig längst fram. Men den varar, sen det andra löpt halsen av sig. Nå, tänk dej nu om till i morron, sen skickar ja länsman på dej å hämtar dej hit.

— — Mats hade egentligen inte tagit sin belägenhet så allvarligt, förrän han träffat Ejnar. Men inför fosterbroderns hån och översitteri hade han kommit till att riktigt tänka över sin ställning. Nu såg han, att det var som han trott, ur allt, som rörde en bondes liv och kunskaper hämtade man varken bärgning eller anseende här norrpå, så länge Grubben var herre över allt. Hur man bar sig åt, så slutade man som hans kreatur och livegne ändå.

Så ensam som nu hade han aldrig varit, han hölls ju inte ens värdig att bo med folk. Då hade han det ju till och med bättre under Öbergs låga tak. Men Öberg var borta nu, han drog not på ett större hav. Silverfångst tog han väl i noten sin, stjärnor plockade han mellan maskorna, flämtande och levande som fiskar på land. Och Gud Fader själv lät ibland ro sig i Öbergs båt över det oändliga himmelshavet, trodde Mats, för att få höra på det underliga gubben funderat ut under sitt långa ensamma liv. Han var väl själv en ensittare, Vår Herre, där han bodde så långt från alla i sitt tillstängda hus, tänkte han sig. Skulle man nå honom med en bön, en fråga, fick man visst vandra långt.

Han visste inte, varifrån han fick sådana tankar just nu, det var väl för att han kände sig så modlös. Men det som tagit hoppet och tålamodet av honom till slut, det var nog mest det han fått höra om Anna-Greta, att hon hade det så bra och var så nöjd med sitt. Han trodde sig ju ha övervunnit alla olovliga tankar till grunden, men hur löst den sinnesbättringen satt, det såg han ju på, att han inte unnade henne den lilla lycka hon kunde finna. Det var liksom ingen rättvisa i att hon skulle ha välgång i allt, tyckte han, medan vad han företog vände sig i otur och misslyckande, fast den tanken var just inte vacker den heller.

Det var väl bäst som skett i alla fall, att hon inte tog den, som var född till fattigdomen.

Eller var det som Gebhardt sagt, att han var alltför nogräknad på hedern för att kunna slå sig fram bland dem, som räknade efter andra mått? Ja, så var det, det var farsarvet hans, som ännu tyngde och hindrade honom i det världsliga och som han ej kunnat bli kvitt med några medel. Men det skulle bli ett ordentligt slut på det nu, han var trött på att släpa på den bördan längre. Han skulle ta fördelen där han fick den som alla andra utan skrupler och hänsyn. Han skulle bränna dem, fars gamla böcker, som lärt honom så mycken onödig lärdom om en annan värld, medan de lämnat honom i tvivel och ovisshet om denna. Häftigt ryckte han till sig en av böckerna ur högen och slängde den på elden. Bokstäverna glödde till ett ögonblick på den sida, som slogs upp, ett enda ord lyste kvar där sedan de andra slocknat. Ödmjukhet, stod det där med bokstäver, lysande som rubin. Så slocknade också det.

Då blev fårens bräkande därute allt jämmerligare, och Mats glömde sin egen nöd för deras. Stackars kräk, så de fröso och foro illa! Värst var dock, att de utfodrades med regnskämt hö från Grubbens lägdor. Redan när det kom hade Mats sett, att det var halvruttet, svartnat och odugligt till foder, men han fick lov att ta av det, då intet annat bestods. Kunde han bara hålla liv i djuren till fram på våren, då landssektern kom hem, så var det bra, om inte, blev det väl hans fel. Skulle han själv kunna hålla ut till dess?

— De måste gå, ja har ansvare för de ja ä betrodd om, näpste han sig själv för sina tvivel — och gick så ut i fållan.

Han kände sig själv så underligt matt och yr som om han haft frossan i faggorna. Måtte han bara inte bli liggande sjuk här, hur skulle det då gå med kräken? Därute i den trånga fållan lågo de, tätt packade med nosarna på varandras ryggar och ett tåligt uttryck i sina fromma ögon. Undergivet togo de emot, vad deras herre, människan, lät gå ut över dem av gott och ont. Bättre och tacksammare än de, som kallade sig folk, hade de varit mot honom. Det var väl därför de hettes dumma och oskäliga. Så blev det också med den, som tog det alltför laggrant med heder och stolthet, den hölls i värde med fåren.

Härute i fållan kändes i alla fall varmare och mera bebott än i det rum, som skulle vara människobostad. Sakta makade han med foten undan en av tackorna. Villigt gav hon plats och flyttade sig längre intill de andra, så att Mats kunde krypa ner ibland dem och få livsvärmen tillbaka. Det kom rent av som ett moderligt uttryck i djurets stillastående, lidande blick, när det sakta slickade hans hand. Mats kände tårarna stiga sig i ögonen. Så var det, de oskäliga djuren voro barmhärtigare än människorna.

Men i den plötsliga värmen efter råkylan därinne var det som om febern brutit ut på allvar. Frossan tog honom så våldsamt, att han skakade, och svetten lackade av honom mellan frossbrytningarna. Så föll han med ens i en blytung sömn med vilda nattdrömmar och fantasier.

Först var det Anna-Greta, som kom, hon hade inte varit hos honom på så länge nu. Till dans och lek ville hon bjuda, sidenkjol och rävsvans bar hon som vittra. Leende tog hon hans hand och svängde den fram och tillbaka, medan hon sjöng:

»Om det skulle hända sig så, att jag finge gå ensam så, tills jag bleve gammal och grå och ingen annan jag kan få, kunde jag få dig då?»

Men när han skulle till att svara med visans ord var hans mun sluten som med järnlås, hans läppar kändes brännande och torra, och han kämpade och kämpade efter luft.

Då skrattade Anna-Greta, det lät som en bräkning, och tog nästa man i ringen. Ullig rygg hade han och stora, dumma ögon — — korstasligen, Anna-Greta svängde sig med stallgumsen! Hoppade som en tok gjorde han med benen i krum, men när han tittade på Mats ett ögonblick såg han, att han hade människoblick under hornen ändå — Gam-Erik var det, som stollades i ungdomsringen.

Men så gick friardansen sin väg under spel och stoj, och Mats fick annat att tas med. Något att kämpa med, något att ta livtag och brottas med, något, som ville pressa honom allt djupare ned, fast han själv ville bli fri och komma upp. Överallt omkring honom var det, runt om och på alla sidor, tungt böljande och flämtande som en enda levande och oformlig massa. Och det ville ha honom under sig, ville vältra sig över honom, tills han miste andan och kvävdes. Livet självt var det visst, som blivit honom övermäktigt och ville ha honom ner, dit ner till fattigträskets botten! Mitt inne i den oräkneliga massan av alla de namnlösa tusentalen, som kämpade och ledo, som flämtade efter luft, var han, en bland dem. Oförstående och stumma, viljelösa som en hjord ledd av en främmande vilja, som plötsligt övergivit dem, knuffades och trampades de i en vettlös skräck för att komma de visste ej vart.

Men över allt detta bråk och väsen stod något annat, något oändligt tyst och stilla, och avvaktade stridens utgång. Varken uppmuntran eller tecken till vrede gav det från sig, stod bara orörligt och väntade. Men just denna orörliga väntan var det fruktansvärdaste av allt. Nu visste han det, det var mot själva makten därovanför han stred, de alla stredo, den var det som med oräkneliga världars tyngd låg pressande på hans bröst. Som sin far stred han till slut sin envigeskamp med den Väldige.

Med svetten lackande av pannan sökte han få armarna fria — de voro fängslade som med järnkedjor — och ropade och frågade som han mindes att fadern gjort: »Huru länge skall det töva, innan du vänder din blick ifrån mig och släpper mig, att jag får hämta andan? Om jag har syndat, vad gjorde jag dig, du människornas vaktare?»

Och då alltjämt inget svar kom, tog han åter lidelsefullt i på nytt med sin egen särskilda samvetsfråga, på vilken liv och död hängde:

»Varför få de ogudaktiga leva, åldras och tillväxa i kraft? Deras hus stå trygga för fara, och Guds gissel hinner dem aldrig.»

Ännu mycket mer skulle han ha velat fråga om, då han äntligen tyckte sig få ett svar. Långt fjärran från kom det med fars röst men sällsamt förändrad av avståndet, som ropade han genom en lur av kristall:

»Hos Gud är fruktansvärt majestät.

— — Hos honom är kraft och vishet, hans är den förförde och förföraren.»

Då blev honom känslan av Guds kraft alltför övermäktig, och han slutade att kämpa, lät sig bara sjunka ner i den levande massan, som böljade runt kring honom. Men just som han trodde sig färdig att sjunka och förgås släppte han det sista av egenrättfärdig stolthet och bad med knäppta händer, ödmjuk och förkrossad för första gången i sitt liv riktigt ur djupet av sitt hjärta och ej bara längre med inlärda, döda ord:

»Din högra hand till mig utsträck och drag mig upp ur denna träck! utav de djupa vatn mig tag, näpst dem mig hata natt och dag!»

Då var det som om plötsligt den osynliga kraften därovanför blivit rörlig och levande, det var som om en hand sträckts ut och fattat tag i honom och dragit honom upp. Hårt var taget, obarmhärtigt hårt, men starkt och befriande.

— — När han vaknade till ur feberdvalan, fann han sig själv stående på knä mitt bland fåren, som alltjämt trängdes och knuffades med varann efter plats.

Utmattad släpade han sig in på sitt rum och föll ner på bädden i en tung och drömlös sömn.

— — — —

När Mats vaknade ut dvalan var hans första tanke, att han måste ut efter hjälp åt djuren, innan han på nytt greps av febern. Och så lyckades han då släpa sig upp ur bädden och hyfsa till sig litet för att gå till Gebhardt.

Det var märkvärdigt, vad det var långt dit ändå i dag, det var som om han alltjämt vandrat i mardrömmen, där vägen växer och växer för vart steg, tills den slutligen blir till något vidunderligt smalt och trångt och ändlöst, som löper undan för en, hur man springer. Men fram kom han ändå till slut och lutade sig tungt mot disken.

Gebhardt stod själv ute i boden och höll på att väga upp ett skålpund pudersocker åt mamsell Holmström.

— Jaså, du kommer själv ändå, sade han muntert till Mats.

Mats skulle just till att svara, då febern på nytt högg tag i honom. Påsar, säckar, lådor och människor dansade kring för hans ögon, och han måste klamra sig hårt fast vid disken för att ej falla. Över honom svävade Gebhardts ansikte som en vänlig och bekymrad måne, och bredvid rullade mamsell Holmströms huvud med den stora gula chinjongen som en yr och vilsekommen sol. Det såg så löjligt ut, att han måste skratta. Men det blev bara till ett gurglande ljud, och plötsligt gav disken vika och ramlade med ett brak ner i källaren och drog Mats med sig i fallet.

— — När han åter slog upp ögonen låg han nedbäddad i något skinande vitt, som doftade av soltorkat goluktsgräs, av renhet och svalka. Vart han såg skimrade det vitt för hans ögon, vita och svepande gardiner, bakom vilka ett fönster svagt avtecknade sig och därutanför sakta fallande snö. Allt var ljudlöst och formlöst, hade liksom varken början eller slut.

Det var inte underligt, att Mats, fattig stackare, mitt i all denna vithet och tystnad smått började tro, att han var död nu och låg svept på rikemansvis. Livet kunde det ju ej vara, det hade hittills bara varit kyla, mörker och övergivenhet. Feberdrömmen kunde det ej heller vara längre, då jagades man ju av minnen och halvvakna begär som av ett koppel hundar. Men detta var bara renhet och ro, så var det alltid Mats, arbetsträlen, tänkt sig saligheten.

Gärna var han dödman i en sådan himmel, fast hur han kommit dit, var mer än han visste. Nog hade han väl haft sina mödor med att ta sig dit ändå, dunkelt for det för honom, att han stritt med Vår Herre själv om den saken. Med ord och frågor hade de tagits med varann, med hårda livtag och seg och mödosam brottning genom många dagar och nätter. Vad de sagt sig emellan kunde han ej minnas nu, men hårt och ivrigt hade de talats vid som män. Hade Mats sagt, att Gud var skyldig honom bot nu för det han gjort med far hans i tiden. Då hade järngreppet kring honom blivit ännu hårdare, tills det med ens släppte — det var både som en lättnad och en underlig sugande tomhet i det. Känner du då äntligen att jag finns? sade det dånande och tungt som med julklockor. Och Mats måste viska ja, ty det, som ägde en sådan järnhård kraft och tyngd i sig, måste ju finnas.

Då ändrade sig rösten med ens och blev mild som en kvinnas. Blid som en susning viskade den och talade ord av en outsäglig ljuvhet till honom, ord, som ej kunde tolkas på ett jordiskt språk. Inte ens sedan han fullt vaknat till sans var det som om rösten tystnat, den fortfor att sakta viska utanför rummet, till slut öppnades dörren, och någon kom in med ett ljus i handen. I det svaga, fladdrande skenet såg Mats, att det var mamsell Holmström. Med vitt stycke på sitt släta, benade hår gled hon sakta in med handen för ljuset. Ja, varför skulle nu inte mamsell Holmström få träda in i saligheten hon med, det ville just Mats veta. Inte annat än han visste hade hon i livet varit en ärbar och god kvinna. Hon och all renheten härinne passade väl ihop.

Men när mamsellen kom fram och riktigt fick se honom, satte hon ljuset ifrån sig på bordet och slog ihop sina händer, fast mycket försiktigt det med, ännu rädd för allt buller som hon var.

— Du min skapare, ä han inte vaken nu ändå! sade hon med oförställd glädje.

Och var mamsell Holmström i sin vita mössa och med ljus i handen änglalik nog, så kunde man då i alla fall inte missta sig på, att hennes röst var både fast och påtaglig, en dugande och jordisk kvinnas varma och bestämda röst.

Nej, nog var han på jorden ännu, och till på köpet hos Gebhardt, inne i mamsellens egen vita kammare var han, det fick han snart veta. När han segnade ner i boden hade man inte vetat sig annan råd än att bära honom hit in och stoppa honom till sängs. Och när doktorn kom, hade han sagt, att han inte fick flyttas. Inte för att de tänkt det heller, varken patronen eller hon, vart skulle man förresten flyttat honom, till eländet han kom ifrån kanske, sade mamsellen förtrytsamt. Åhnej, här i huset skilde man mellan folk och fä. En vecka hade han nu legat här nästan utan liv och anda, men någon egentlig sjukdom var det inte, bara det att han frusit och farit illa för länge. Men nu fick han inte veta mer, nu skulle han sova sig riktigt kry.

Och därmed gick mamsellen sin väg igen, sedan hon ordnat litet i bädden för honom. Taget i hennes händer var så mjukt och fast, bara det gav vila och hälsa. Nog var hon väl en riktig ängel ändå, mamsell Holmström, fast klädd i rynkkjol av perkal och kängor av tyg. Lyft honom upp ur döden på starka och moderliga armar hade hon gjort, och det är ju det, som är änglarnas göra. Det var något han bort fråga henne om, något som han bar ansvar för, men innan han riktigt kom på, vad det var, hade han dåsat bort igen.

— — Han vaknade åter till liv av att det var alldeles ljust i rummet. Först trodde han, att han var barn och att det var fettisdagssolen, som sken honom i ansiktet och att den dag hade brutit in, då själva fattigmansbarnet fick äta sig stoppmätt. Men snart såg han, att ljuset inte kom från solen utan från en liten gran på bordet, en liten klädd och pyntad julgran med stjärna i toppen.

Aldrig hade Mats hatt en julgran i sitt rum förr. Hemma i hans barndom brukades inte sådant ännu, det var en ny tids bruk. Att ta något in ifrån skogen och pynta och klä det föll inte skogsbon in. Nog hade han sett ståtliga granar ändå, klädda av Gud Fader själv till fest, strödda med vitaste, dunmjuka änglahår av glittersnö och tända i grannaste prakt av sol och stjärnor. Men detta var något annat, något mindre stort och imponerande, men så mycket mera mänskligt rörande. Den lilla granen stod där så späd och fin i de brokiga vaxstaplarnas varma ljus, små flaggor och röda äpplen bar den. Men vackrast glänste den stora stjärnan i toppen, skiftande i guld och regnbågsglans. En sådan stjärna var det vismännen i Österland vandrat efter, tänkte han. Det var annat det än hans barndoms kalla vita stjärnor, som likt små vassa knappar av diamant hårt naglat frosten fast vid en utpinad jord. Aldrig hade han sedan dess trott, att man kunde se upp till en stjärna utan fruktan. Men som han låg där och stirrade på julstjärnan tyckte han plötsligt, att den tänts för honom ensam till nytt hopp och en friskare levnadstro.

Men nu öppnades dörren på nytt, och Gebhardt smög sig in på tå, vänlig och mysande som julgubben själv.

— Inte trodde jag precis, att jag skulle få dej i huset på de viset, sade han skämtsamt, men nu är du i alla fall här. Å nu får du lov att stanna.

Mats ville invända något, ville fråga, men Gebhardt avbröt honom.

— Jaja, bättra dig nu bara, min gosse, så få vi talas vid om det andra sedan, sade han och gick sin väg igen.

— — — Om några dagar var Mats så pass stark, att han kunde sitta upprätt i sängen, och sedan gick bättringen raskt framåt. För andra gången i sitt liv var det han låg så här. En gång förr hade han kastats på sjukbädden, svag och blodlös, och med näppe dragits tillbaka till livet. Det var kanske så, att han var mera svaglig, än hans yttre styrka lät ana, oårens svält hade väl gnagt ett hål i märgen ändå. Men seg var han också, fick han bara tag i livhanken igen, så hakade han sig outtröttligt fast vid den.

Nu som då hade det varit en kvinna, som hjälpt honom tillbaka till livet, men hur annorlunda var inte allting annat. Då hade febersjukan knappt släppt hans kropp för att en annan skulle tändas, kärlekens och åtråns vanvettsfeber. Var gång hon rört honom, Anna-Greta, hade det gått en ilning av fröjd och smärta genom hans pulsar. Allt blev till bävan och tung förväntan. Nu var det han kände under ömma och vårdande händer blott den svalaste trygghet och ro. Det fanns ingen sejd i de drycker han nu bjöds, som bragte sorg och oro till slut. Den läkedom han fick var vila för kropp och själ, god mat och goda ord.

— — Snart var Mats så stark, att han kunde sitta timmalångt i mamsell Lovas gamla farfarsstol. Vid fönstret hade hon en siska, det var den första fågel han sett i bur, aldrig kunde han få nog av att leka med den. Så näpet och täckt den kvittrade, han hörde det hellre än taltrasten där hemma, det var för mycket dunkel och klagande längtan han fört fram ur skogsdjupet. Siskan var inte så rik på toner, hon, men mera nöjd i sin bur! Nöjd som han, Mats, i mamsell Lovas trånga kammare. Han var visst fri både kärleken och hembygden nu. Nu först kunde han riktigt unna Anna-Greta lyckan. Och Ejnars ord hade botat honom för hemsjukan med.

Som han satt där en dag, kom Gebhardt in till honom igen för att få det klart dem emellan.

— Jaså, du ä kar nu igen, sade han och klappade Mats på axeln. Då kanske jag snart kan få dej ut i boden, som vi talt om, du behövs där ska ja säja.

Mats satt där litet oviss och häpen, kunde det vara möjligt, att Gebhardt menade att ta honom i hans grova bondekläder och sätta honom över de fina herrarna innanför disken, som så nedlåtande nickade åt bondbassarna utanför. Men Gebhardt såg just inte ut att skämta just nu. Så mindes Mats med ens, att han inte var fri att ta tjänst än.

— Herreligen, fåren vetja patron, sade han bestört. Det som alla andra jordiska bekymmer hade varit som bortblåst ur hans huvud denna märkvärdiga tid.

Gebhardt tvekade en stund, så beslöt han att tala ut.

— Jag ska säja dej som de ä, sade han tveksamt. Vi sände en kvinna dit för att sköta dem åt dej, men de var redan för sent — — hälften av kräken dogo av kyla och olämplig föda innan veckans slut. Å då tyckte patron Grubb, att de va klokast att slakta ner de andra, medan man ännu kunde få någe för köttet.

Mats teg stilla på det. Va ska landssektern säja om de? ville han fråga, men Gebhardt förekom honom.

— Landssektern har ja gjort upp me redan, sade han ivrigt, ja har fått svar på, att du ä fri från platsen.

Men han aktade sig för att tala om, vad som annars stod i brevet. Landssektern hade förmodligen misstagit sig på bondeynglingen Mats Jonsson och hans praktiska duglighet, stod det där. En stor och kännbar förlust hade därigenom förorsakats länet, som man endast av nåd kunde efterskänka. Själv hade landssektern för alltid mist sin tro på de västerbottniska bönderna och deras förmåga till självverksamhet. Hädanefter lutade han åt sin umgängesvän, patron Grubbs åsikt, att man fick behandla dem med hårdhandskarna för att komma någon vart med dem. Ifall man inte ville gå ändå längre och säga som mången här sörpå. Vad tjänar det till med allt detta bråk och dessa onyttiga utgifter för några fattiga bönder uppe vid nordpolen, sade de, vore det inte bättre, om man toge en tillräckligt stor pråm och lassade hela sällskapet på för att frakta dem till en gästvänligare landsända? — — Någon sanning låg det i sådant tal, tyckte landssektern. Det lärde man sig, när man kom i kommittéer med riksdagsmän och annat stormrikt folk från sådana landsändar, där man tog guldet nävtals ur åkern. Skogen däruppe kunde man ta vara på ändå, den var ju alltid värd något.

Men sådana ord ville inte Gebhardt föra fram till den, som tog det så laggrant med det som var rätt och hedersamt som Mats. Han såg nog, att pojken tog det som hänt hårt nog ändå.

Också Grubben hade varit framme och gett Mats en glosa, när de träffats i Corins raksalong.

— Jaså, du har tagit honom till ditt hjärta nu, läsarfåret där från Tavle, hade han sagt. Låt se bara, att han inte blir tapprare i grötfatet än i boden, trögheten har han efter far sin. Stå i med predikandet kunde han nog, men gårn sin var han inte kar att hålla.

Gebhardt hade låtit Grubben prata på, han var inte den, som gärna gav sig i ordaträtor. Men nog visste han det han visste, om vem, som hjälpt Lill-Jonas att öda bort gården!

Han var förresten inte den, som tog sådant prat vid sig, han hade sitt eget omdöme om folk. Nu till dags trodde visst alla, att man bara tog sig fram med skryt och skrävel, med stora ord och morska later, de kallade det energi, ett nytt ord det med. Men Gebhardt, han trodde, att det nya ordet betydde något annat också, något gammalt och välkänt — — den seghet och uthållighet, som aldrig släpper taget och ger sig, förrän det blir alldeles omöjligt, den envishet, som tar vid en sak i sänder och söker föra den i land, hur ringa och obetydlig den än kan synas andra; ja, som till och med söker hålla fast vid sina misstag och få något ut av dem.

Sådant var gammalfolket, som Mats kom från, och pojken hade inte vansläktats. Kom han väl på sin rätta plats en gång, skulle man se, att han kunde göra något riktigt av den också.

— Ja ä glad, att de gick som de gick, så ja fick dej till bodföreståndare åt mej, sade han enkelt. Lögnen rider å sanningen skrider, men du ska se, att den tar sej fram till slut den me.

— — — —