IV.

_Mycken spis är uti de fattiges åker._

_NÅGRA MÅNADER_ senare stod Mats Jonsson uppe vid sin fars ödestuga och såg ner över bygden.

I morgon skulle de börja arbetet, hans karlar. Hälften av de forna Tavleborna hade han fått med sig, och en hel del av de andra med. Det var dock mest de äldre, som ville återvända till jorden. De flesta av de yngre karlarna beslöto sig för att stanna, de voro lovade anställning vid sågbygget för stärbhusets räkning tillsammans med dem av finnarna, som stannat kvar i staden. Men flera av de yngre följde dock med sina fäder tillbaka hem.

Orsaken till branden hade aldrig blivit riktigt utredd. Man tog för säkerhets skull hela högen i förhör, och mest illa ute hade den yngling varit, som en dag under arbetsstriden öppet ropat på brand och mord. Men till sin lycka kunde han bevisa, att han just den dagen hållit sig undan från sågen. Också de andra fick man släppa av brist på bevis. Kanske den verkliga gärningsmannen i tid räddat sig över gränsen.

Men runt om i bygden hade de vildaste rykten om eldens uppkomst spritt sig. Någon hade sett Lapp-Nila stryka kring sågen i skepnad av en varg, många ville tro, att Svart-Brita läst det elaka på Grubben, medan andra trodde, att han själv tänt på för assuransens skull, innan han gick och tog livet av sig. Men när ingenting nytt kom i dagen, slappades småningom intresset.

När sågen stod färdig igen, skulle många av Tavlepojkarna återgå till den syssla vid kapverk och plankbord, som de vant sig vid. Till arbetet i jorden trodde de sig inte längre ha krafter.

Inte heller Lova hade Mats fått med sig hit. Nog var hon fäst vid honom, så mycket hon kunde bli det, men till att återgå till bondevanorna hade hon inte lust. Slita och släpa från morgon till kväll med gård och kreatur — nej det var inte den framtid hon tänkt sig med honom. Hon dolde inte, hur besviken hon var på fästmannen, som lovat så stort och så mycket därinne i staden. Tänka sig, att man självmant kunde gå ifrån så mycket till en tarvlig ställning i en bondby — nog måste där vara en skruv lös någonstans i den, som gjorde ett sådant val.

Allt detta och mycket mer drog hon sig inte för att säga honom rent ut i sin bittra besvikelse under de långa och tunga dagar, då de hade sin uppgörelse med varann. Men ändå var han inte ond på henne. Aldrig skulle han glömma det goda hon gjort honom, då hon lärt honom de små vardagstingens betydelse, då hon lärt honom skratta och skämta. Men det innersta av sin person hade han inte kunnat offra henne. Han kände nu, att det aldrig skulle kunnat bli någon verklig lycka mellan dem. Därtill voro de för väsensfrämmande och olika. Och bara hon lugnat sig litet över försmädelsen, skulle hon nog minnas, att där alltid fanns en, som var färdig att ge hem och skydd, när hon ville. Mamsell Holmström skulle nog visa stadens slabbertackor, att hon inte behövde sitta som gamstinta året ut. Därför hade han inga samvetskval för hennes skull, han visste nu, att det var bäst som skett för henne själv också. Förunderligt lätt i sinnet kände han sig över, att det kommit till ett avgörande mellan dem och över att äntligen ha kommit hem.

Där nere låg den, hans fattiga bygd, ändå mera arm än han mindes den. Som en orkan hade de sista årens spekulationsfeber härjat över den. Skogar hade den brutit ner, hem hade den stjälpt över ända, människoöden hade den sopat bort. Många småstugor stodo stängda och låsta, många storgårdar lågo där halvt förfallna, fast folket bodde kvar. Mycket var borta, men kvar var den, jorden. Den var densamma han trampat som barfotalasse en gång, den var evigt oföränderlig och trofast.

Grå och karg såg den ut, där den vilade i den frostiga morgonen. Det hade knappast börjat våras än i Tavle by, den höll kylan så länge, vintermyren. Längre än vanligt menade folk, det var något den inte ville släppa ifrån sig. Där satt hon på myrbottnen, vittra, och spann som en lo, äntligen mätt på människoblod, och glömde vårleken, mente de.

Barnen i byn vågade sig aldrig ut efter kvällsdags nu. Till och med hans egna stora, starka karlar voro mörkrädda. De sade, att han gick igen, Grubben. Var natt hörde de bjällran på hans svarta häst efter vägarna, var natt klappade han på i stugorna och ville in. Sitta och värma sig vid stugans eld bland folk ville han — måtro det var kallt i myren.

Men Mats bad dem tiga med sådant prat. Nog låg den väl stilla nu, som alltid haft så brått i livet, nog behövde han väl vila. Själva vintermyren skulle nog ge igen sitt, bara våren verkligen kom. Och ville den inte släppa taget förr, så måste den det, när hans spadar grävt igenom den tillräckligt djupt och den låg där utdikad. Då om inte förr skulle han väl få sin vigda ro, Stor-Grubben.

Också vittra fick väl upp i ljuset den dagen, om hon fanns kvar där då. Han trodde inte längre, att hon satt där och ruvade så grym och blodsugande som de sade. Hon behövde ju inte dö för odlingens skull, behövde inte få plogbillen genom hjärtat, som han tänkt sig förr. Själva sjövittra kunde tämjas och bli som folk. Hon hade väl smugit sig upp ibland om vinterkvällarna och kikat in genom stugfönstren. Nog hade hon väl dragits till hemvärmen och ljuset därinne då, till de lekande människobarnen. Kanske hade hon redan funnit sig en väg in till dem. Den, som fått själ genom kärleken, hon kan leva bland människorna som en av dem.

Men där på sluttningen av den gamla nyodlingen skulle det ligga, byns kapell, och ringa frid över alla onda minnen. Han hade fått byamännens löfte på det i dag vid stämman.

Hur underligt hade det inte känts att stå där med Stor-Anders gamla plogklubba i handen och se dem alla följa hans ledning, gråhårsmän och karlar i sina bästa år. Vilket ansvar gav det inte men också vilken kraft! Själva Storgårds-Ejnar hade ju böjt sig för allt utan att mucka. Han var som en annan nu, sades det, sedan trycket släppt över honom. Men nog skulle Mats hålla ett öga på honom ändå. Och i det skulle han få hjälp av mor hans, som återvänt till gården. Hon var ju också bliven en annan på gammeldagarna, Svart-Brita, så riktigt ödmjuk och liten. Och sonen sin tog hon bättre på det viset.

Förslaget om sjukstugans läge hade de också gått in på, fast den skulle han ju själv bekosta. Där var det Anna-Greta skulle ha sitt arbete. Där, mitt över, skulle den ligga, så att han ofta kunde se dit över, när han var här uppe. En dag, när de båda glömt allt det, som ställt sig mellan dem, kunde hon kanske bli färdig att följa honom hit upp och hjälpa honom med fars gård.

Ty här skulle han ha sitt hem. Här skulle han ta igen sig från storföretaget därnere och från byns angelägenheter med att sätta den gamla ödegården i ordning. För en ringa penning hade han köpt igen den av Grubbens stärbhus. Det hade inte mött det minsta hinder. Till något så värdelöst behövdes den inte, hans barndoms storslant, den fick han bättre bruk för på annat håll. Nästan lika billigt hade han fått den som Grubbens förra nyodling, som ingen mer än han ville åt.

Okristligt mycket att göra skulle det bli häruppe också. Så överväxt och igengrott hade allt blivit på dessa år. Och stugan stod där så vanvårdad och förfallen. Men det gamla virket höll — nog skulle den duga till den dag han behövde timra sig en ny för utrymmets skull.

Men först ville han sitta där ensam en tid och bara lyssna efter ekot från barndomsdagarna därinne mellan de gamla stockväggarna.

I natt hade han åter drömt om far sin. Den gamla drömmen om att han gick där med trygor på sig över myren och sådde i det svarta vattnet, som om det varit mull. Åter växte den upp, den levande bryggan, åter vandrade han över den, Mats, tillsammans med allt bysfolket. Men nu visste han, vad det var fadern velat säga honom, när de möttes där mitt på myren.

»Mycken spis är uti de fattiges åker», sade han och log stilla och förnöjt över sin sådd.

Nu förstod Mats de ordens djupa innebörd, och nu visste han också, att de ringes och fattiges jord var det han också ville bruka.

Hans åker var den, vintermyren.