Part 2

Du känner ej den ande, som profetiskt Nu talar här till oss ur Judiths mun. Så hjelpe Gud. Om någon hjelp ej kommer, Förr än den femte dagen gryr härefter, Då är det tid att öppna stadens portar.

( Achior synes i fonden, förd af 2:ne skyttar. Hans händer äro bundna.)

Fjerde scen.

Achior, Skyttar, de förre.

EN RÖST UR HOPEN.

En bunden fånge föres hit af skyttar.

OSIAS.

Hvad ser jag, vänner, — det är Achior, De Ammoniters stolte öfverste. Hans händer lösen! — Han ej kommit hit Att skada oss.

ACHIOR.

Jag tackar dig, Osias.

OSIAS.

Men säg oss, hvad har händt?

EN SKYTTE.

Vi funno honom Ej långt från staden, bunden vid ett träd, Och trodde honom död.

OSIAS.

Förklara dig!

ACHIOR.

Jag kommer nu från Holofernes’ läger. Han sändt mig hit för att med eder dö. Från mig han röfvade mitt fosterbarn, Min enda dotter, min Ahalibama. Förbannad vare han!

ALLA.

Säg vidare!

ACHIOR.

De Ammoniters land han äfven tog Och tvang oss der, att våra egna gudar Med eld förstöra, sen han från oss röfvat Allt hvad vi ägde uti guld och perlor. Nebucadnezars bild han för oss stälde Och vill, att vi blott denna gud tillbedja.

OSIAS.

Förr må vi törsta inom, dessa murar Och digna ned i våra fäders stad, Än knä vi böja för Nebucadnezar!

ACHIOR.

Ja, eder stolta stad han vill förstöra Och grusa edra fäders gamla tempel. Om för Assyriens kung Nebucadnezar I ej i stoftet eder böjen!

OSIAS.

Aldrig Skall Israels folk en annan gud tillbedja!

ACHIOR.

O, Israels söner! — Israels ädla döttrar! Det är med edert blod och edra barns Han vill begjuta offerhärdens lågor. Hvar är det slagregn, som skall släcka bålet? Hvar är den åskvigg, som af höjden ljungar Att splittra facklan i mordbrännarns hand? Ja, ja, du Israels ädla, blyga dotter! Betäck ditt anlete för tjusarns blickar, Betäck din runda barm och fly hans åsyn, Att ej din skönhets glans hans sinne bländar. Han älskar med en dåres vildhet; ja, Hans blick förbränner... dödar! — —

JUDITH (afsides).

Denne man Uti mitt sinne väcker vilda tankar! Kan Holofernes tjusas af en blick, Så gif mig, Gud, det skönsta qvinnoöga, Gif mig en qvinnobarm af lif och vällust Och tusen lågor gif åt mina läppar! Jag honom tjusa vill! Han måste dö Vid Judiths hjerta och af Judiths kärlek!

OSIAS. (till Achior).

O, Achior, du kom att dö med oss! Var helsad, vän i nöden. Kom att dela Det enda, som oss återstår: vår tro!

CHÖR (höres på afstänä från hedningarnes läger).

Bäfva Jerusalem! Dina murar skola ramla!

SOLOQVARTETT (på scenen).

O, Gud, som är barmhertig, Rädda ditt folk, förlåt oss våra synder! Rädda oss, Zebaoth!

Slut på tredje tablån.

Fjerde Tablån.

Judiths kammare. Hon ligger i sin morgondrägt och talar sofvande med afbrutna ord. Abra sitter vid hennes sida. Lampan brinner. Det dagas.

Första scen.

Judith, Abra.

JUDITH (melodram).

Jag hör dig Zebaoth, — nåd, — nåd! — Jag kan ej — Du vill — jag går — han kommer — svärd!! Blod! —

(Spritter till och vaknar.)

Recit. och Duo.

JUDITH.

O, Abra, hvar var jag? O, Simeons Gud, jag hör ditt bud, Jag såg din klarhet, Herre Zebaoth. Du ropar mig, jag lyder dig, Din vilje ske; jag följer utan knot Ditt helga bud, O, Herre Gud, Min Gud och fader.

ABRA.

Bland moln och sky De drömmar gry; Dig nattens spöken blott förvilla. Var lugn och stilla, Var lugn och stilla, Och snart skall drömmens oro fly. Lugna dig, o Judith, lugna dig!

JUDITH (talar).

Det var en ryslig dröm! Ett svärd af lågor höll jag i min hand, Och jag såg blod, som flöt i strida strömmar. — Det är din vilja — och jag lyder dig.

ABRA.

Hvad drömde du, min goda herrskarinna?

JUDITH.

Tyst, Abra, tyst! — Jag hörde dock en röst, Jag såg det, som en qvinnas öga aldrig Kan utan fasa se.

ABRA.

En villa blott: Man skall ej tro på nattens onda drömmar.

JUDITH.

Nej, nej: den högsta sanningen har talat. Jag strider mot, min själ uppreser sig I uppror mot sin skapare, och dock — Förgäfves vägrar jag. Jag får ej lugn, Förr än jag vet, att vi från våra murar Förjagat denne grymme Holofernes. Beständigt ropar rösten inom mig: Bethulia får icke falla! Bethulia är Zions fasta förmur, Guds fästes fäste är Bethulia! Hvad skall jag svara? Råd mig, trogna Abra! Hvad skall jag svara rösten? Skall jag svara: Jerusalem må falla; Herren vikit Ifrån sitt folk. Den stora starkhets ande, Som gaf Deborah makt mot tiotusen I vapen klädde män, fins icke mer.

ABRA.

Gud kallar hvem han vill, och när han vill. Män bära svärd. Det hör ej qvinnan till.

JUDITH.

Hvem Herren vill, och när han vill. Rätt så. En pilt var David och en mö Deborah, Och af Guds kraft kan Sarons minsta törnros Ett öknens lejon stinga i dess häl. Gif kraft, Gud Zebaoth, som hoppet gaf. Och jag vill rädda dig, Jerusalem.

ABRA.

Betänk dig, ädla Judith! Holofernes Nu tyckes tveka. Redan tretio dagar Han overksam uti sitt läger hvilar; Än finnes räddning. —

JUDITH.

Ja, en räddning fins, Men endast en. Oss skydde Israels Gud; Jag lyder honom. Mitt beslut är fattadt. Vill du mig följa på en vådlig färd?

ABRA.

Hvart Judith går, dit följer Abra med.

JUDITH.

Sä följ mig då till Holofernes’ läger.

ABRA.

Hvad säger du? till Holofernes?

JUDITH.

Ja!

ABRA.

Att dödas.

JUDITH.

Ja, att dödas— eller — döda!

ABRA.

Ditt tal är dunkelt, — jag kan det ej fatta... Men bäfvar att förstå dig alltför väl.

JUDITH.

Så bed Osias genast komma till mig, Men yppa ej för någon hvad du anar.

(Abra går.)

Andra scen.

Judith (ensam).

JUDITH

Bön.

Herre, min fader, Simeons gud, Hjelp mig och gif mig styrka! Hjelp mig, o Herre Zebaoth! Herre, min fader, hör min bön, Rädda Jerusalem!

(Talar.)

Nu vill jag smycka mig ännu en gång Som i min ungdoms och min glädjes dagar, Lik Jephtas dotter smyckad gå att dö.

(Hon går.)

Tredje scen.

Abra (återkommer).

ABRA.

Jag fann Osias talande till folket Vid porten af vårt hus. Han snart är här. Hvad skall han råda? Är det skick, jag frågar. Att ärbar qvinna lemnar vind för våg Sitt hus och hem och går till hednahundar, Som Moabs barn, med falskhet i sitt hjerta? Gud tröste oss, det är en usel tid Vi lefva i, det är då visst och sant.

Fjerde scen.

Osias, Abra.

OSIAS.

Jag kommer, som du bad. Hvad önskar Judith?

ABRA.

Hon önskar råd af er, min dyre fader!

OSIAS.

Begär hon tröst af mig, så kan Osias Ej trösta någon mer. Mitt hopp är ute. Ej dag, ej natt, min trötta själ får hvila. Det är förbi med oss!

ABRA.

Misströsta ej. Om du, min far, förlorat hoppets staf, Hvad stöd står då oss åter?

OSIAS.

Bönen, bönen, Att dödens stund ej alltför bitter blir. Det är det enda, som oss återstår. Vårt folk försmäktar, — öfverallt förtviflan; Hvarthän jag vänder mig, — hvarthän jag går, Jag hör dem ropa: vatten, vatten, vatten! O, kunde med mitt eget blod jag läska De torra läpparna, — jag gjorde det.

Femte scen.

Judith inkommer i högtidsdrägt, smyckad med perlor och juveler. Osias, Judith, Abra.

OSIAS (afsides).

I högtidsskrud, liksom till glädjefester!

ABRA (afsides).

Bevara oss, nu har hon blifvit tokig!

JUDITH.

Osias, fader, signe Gud din ingång!

OSIAS (högt)

Min dotter kallat mig. — Men hvad betyda Din sköna högtidsdrägt och dina smycken, Då hela staden går i säck och aska?

JUDITH.

Hvad de betyda, vill jag säga dig. Jag går till fest, ja, till en offerfest För Herrans allmakt och min fosterbygd; Ja, fader, jag är denna hvita dufva, Som flög ur arken, när der rundtomkring Var död och vattuflod, men återvände Med hopp och räddning. Derför har Jag nu mig herrligt smyckat. Gud till ära Och fienden till fall.

OSIAS.

Du talar gåtor.

JUDITH.

Hör mig, dyre fader! Men fråga icke, ty jag kan ej svara, Ännu i denna natt jag måste bort! Du har ju sagt: "när femte dagen gryr, För Holofernes öppnas stadens portar". I tid jag måste nu mitt värf fullborda. Men gif mig din välsignelse, min fader, Ty jag behöfver den.

OSIAS.

Betänk, mitt barn!

JUDITH.

Jag är beredd på allt, — jag är omgjordad Med Davids rustning emot Goliath: Blott skölden fattas: din välsignelse!

OSIAS.

Fast dunkla äro dina ord som natten I Hinnoms dal, och fast mitt öga ej Kan se den väg du vandra skall, så talar En hög, profetisk ande ur din mun. Gå alltså, gå välsignad Herrens vägar. Hans stjernor lyse dig på nattens stig, Till frid och seger han ledsage dig!

(Osias välsignar JUDITH.)

Slut på andra akten.

TREDJE AKTEN.

Femte Tablån.

Holofernes läger. En mängd krigare. Några äro sysselsatta med rengöring af sina vapen, — andra dricka och dansa omkring Nebucadnezars bild.

Första scen.

Saphan, Krigare. Dans af krigare.

SAPHAN.

Det är nu tretio dagar vi legat framför detta fördömda getingbo, och ännu surrar svärmen derinne. Hvem häller en sikel guld?

EN KRIGARE.

Jag. — Deras gud hjelper dem, säger Achior,

(De kasta tärning.)

SAPHAN.

Achior är ett dumhufvud. Vi ha många gudar, och de ha icke flere än en. Så måste väl de många vara mäktigare, än den ena.

DEN FÖRSTE KRIGAREN.

Men hvem synes der på afstånd? Två qvinnor!

DEN ANDRE KRIGAREN.

De komma hitåt.

DEN FÖRSTE.

Ammonitiska skönheter, som förälskat sig i Saphan.

DEN ANDRE.

Pä drägten tyckas de vara Israelitiska qvinnor.

Andra scen.

Judith, Abra, de förre. Judith inträder med stolthet. Alla krigare vilja omringa henne, men vika tillbaka för hennes blickar.

JUDITH (betraktande dem).

Hvar är er fältherre?

EN KRIGARE.

Till din tjenst, sköna främling. Vi äro allesamman fältherrar.

JUDITH.

Hvar är er fältherre, Holofernes?

SAPHAN.

Säg mig först, hvem är du, som beskuggar jorden med dina ögonlock?

JUDITH.

Jag är en Israelitisk qvinna från Jerusalem.

FLERE KRIGARE.

Från Jerusalem?

JUDITH.

Jag har vigtiga saker att meddela er fältherre.

SAPHAN.

Ert namn?

JUDITH.

Judith!

SAPHAN.

Sköna Judith! — Man kommer ej så lätt till Assyriens konungs fältherre. (Afsides) Jag afundas honom.

JUDITH (befallande).

Slaf, inga invändningar! För mig till Holofernes!

DEN FÖRSTE KRIGAREN (till Saphan).

Astaroth sjelf kan ej vara skönare!

SAPHAN (framträdande djerft till Judith utan att betrakta henne).

Icke så spotsk, min rara pelikan! (Vändande sig mot henne.) Sköna Judith! — Hvad du har att säga Holofernes, kan du säga mig i mitt tält.

ALLA.

Halloh, en vilddufva!

(De omringa henne. Saphan drager sitt svärd och ställer sig framför Judith.)

SAPHAN.

Hvad nu, korpar? Akten eder för hökens klor.

(Alla gripa till vapen.)

CHÖR MED SOLOQUARTETT.

JUDITH OCH ABRA.

Tillbaka! Ha, hvilken strid! Skönhet är segerns lön. Må dödens blixtar rasa! För skönhet oeh behag tillbaka, slafvar!

SAPHAN.

Tillbaka! Hon tillhör mig: Må dödens blixtar rasa! Skönhet är segerns lön. Förvägne! Tillbaka! Bäfven!

EN KRIGARE.

Tillbaka, hon är min! Må dödens blixtar rasa! Skönhet är segerns lön. Förvägne! Tillbaka! Bäfven!

CHÖR AF KRIGARE.

Tillbaka! Kom Judith och följ mig, Må dödens blixtar rasa! För skönhet och behag Tillbaka! Förvägne, bäfven!

JUDITH.

I djerfve män, som lansar bryta För Judiths skönhet, hören mig! Förgäfves här ert blod skall flyta; Hon fruktar ej ert vilda krig.

Hon trotsar er, förvägna trälar. Tillbaka! Bäfven för min hämd! Ej Judith är för er bestämd, Hon säljes ej åt hednasjälar!

ABRA.

Må dödens blixtar rasa För skönhet och behag! Tillbaka, trälar! Hon trotsar er.

SAPHAN OCH EN KRIGARE.

O, Judith, hör min bön! Hvarför är du så skön? Du tillhör mig, o hör min bön! O, följ mig, Judith, o, hör min bön. Du trotsar mig!

CHÖR.

Hur skön hon är, hur englaskön! O, Judith, huru skön du är! Du trotsar mig!

Tredje scen.

Bagoa, de förre (som fortfara att strida).

BAGOA.

Hvad larm i lägret?

SAPHAN.

Bagoa, drag ditt svärd Och hjelp mig klyfva skall'n på dessa hundar! Min är hon, min!

BAGOA.

Ha, ha, roffoglar alla, Fort in med klorna! För en qvinnas skull I viljen klösa här ihjäl hvarandra: Det lönar knappast mödan. Holofernes Vill veta, hvem af eder, tappre män, Han strypa skall för dylikt öfverdåd.

(Alla sticka in sina svärd; — Bagoa betraktar Judith.)

(Afsidas.) Ha, ser jag rätt? — Hvems hund är Bagoa Att detta villbråd (Högt.) Undan fort god vänner! Allt kungligt byte tillhör Holofernes. Hvem vägar rycka skygga antilopen Från lejonkulan? (Till Judith.) Kom, jag följer dig Till vår beherrskare (Afsidas.) Ahalibama, Nu har jag funnit din medtäflarinna.

(Judith och Abra skynda ut med Bagoa. Saphan vill följa dem men hindras af krigame.)

Fjerde scen.

Saphan, Krigare.

SAPHAN.

Och den shakalen röfvar bort mitt byte!

EN KRIGARE (till saphan).

Låt honom gå; — Du vet, att Holofernes Ännu sin leksak har, — Ahalibama: Den nya tänker jag han lemnar oss. Två krukor ställer man ej vid hvarandra, Om man ej vill slå båda platt i kras.

Slut på femte tablån.

Sjette Tablån.

Ahalibamas tält Holofernes betraktar ett ögonblick stum AHALIBAMA.

Första scen.

Holofernes. Alialibania.

HOLOFERNES.

Farväl, Ahalibama, — än en kyss För vår odödlighet! (Kysser henne och gär.)

Andra scen.

Ahalibama (ensam).

AHALIBAMA

Du går, du går Så lugn, så stolt? Du segrat, segerherre! Yfs, att den starke örnen kramade Till döds en stackars lärka — — Holofernes! Dn dödat mig! Min vinge är förlamad. Jag kan ej flyga, kan ej sjunga mer. Min far,... hvad ord? ... Hvem ropade min far? Gå bort! gå bort! — Jag vill ej se dig mer. Jag druckit elden ur den gyllne bägarn. Min själ är aska. Fins der ingen gnista? Mitt hat, hvar är du? Kärlek, hvar är du? Här!... här!... Alltså, en gnista finnes qvar. Och den skall flamma upp ännu en gång, För att förbränna... hvem? — mig eller honom? Mig eller honom? Ack, det vet jag icke, Jag vet ej ens, hvem denna gnista är Om hon är stjernan, som förljufvar natten, Om hon är sista glöden af en brand, I hvilken allt förgåtts...

Tredje scen.

(Bagoa synes i fonden med Judith och Abra.) Bagoa, Judith, Abra Och Ahalibamn.

AHALIBAMA.

Hvem nalkas?

BAGOA.

Bagoa, din slaf, din vän.

AHALIBAMA.

Du irrar dig. Min vän var offerknifven, Min fiende den hand, som räddat mig.

BAGOA (pekande på Judith).

Dig Holofernes sänder denna qvinna, Tag henne, om du vill, till din slafvinna! Hon skall betjena dig och dig förströ Uti din sorgsenhet.

AHALIBAMA.

Jag tackar Holofernes. (Till Judith.) Kom närmare! (Afsides.) Det är en fager qvinna. (Skarpt till Baboa.) Och denna qvinna sänder Holofernes Att tjena mig?

BAGOA (afsides till Ahalibama).

Var lugn, var klok! — jag hoppas, Att han vid hennes anblick snart förgäter Ahalibama, — och då är du fri!

JUDITH (högt).

Det sägs, att du är Achiors stolta dotter! Jag bringar dig en helsning från din far.

AHALIBAMA (förströdd).

Min far? Så, så! Hvar är han?

JUDITH.

I Bethulia, Der han begråter dig.

AHALIBAMA (som förut).

Ja, jag är död.

JUDITH.

Du lefver dock, men icke mer för honom.

AHALIBAMA (uppbrusande).

Hvad säger du, eländiga slafvinna? Ahalibama är en furstedotter! Du svarar, när du frågas: endast då.

JUDITH.

Är jag slafvinna, säg, hvad är då du? Uppå din sänkta panna ser jag icke De ädla dragen af en furstedotter. Jag läser något der, som säger mig, Att du långt hellre ville vara en slafvinnas Slafvinna, än att vara den du är.

BAGOA (afsides).

Det liknar sig till strid på lif och död: Två qvinnor och en man, — det är en fackla, Som brinner mellan öppna oljetunnor.

AHALIBAMA.

Du vågar smäda mig och Holofernes! Judinna, akta dig! — En enda vink Af denna hand, och i ett nu jag kunde Förvandla dina rosenkinders glöd Till kol och aska.

JUDITH.

Dock du häfvar sjelf För blicken ur judinnans dunkla öga: — Ty denna blick förvandla kan din kärlek Till afgrunds plågor.

QVARTETT.

AHALIBAMA.

Förmätna, du smädar mig! Fräcka qvinna, fly och bäfva, Fly, om du ännu vill lefva! Ha, du vägar smäda mig. Bäfva för min hämd! Ha, judinna, jag dödar dig!

JUDITH.

Ja, din vrede trotsar jag; Jag är stark och du är svag, Judith bäfvar ej.

ABRA.

Ack, mitt hjerta bäfvar; Fly, o Judith, rädda dig!

BAGOA.

Judith segra skall: Judith bäfvar ej för dig.

AHALIBAMA (talar till Bagoa).

Jag går till Holofernes! Denna qvinna Du lemna skall åt krigarhopens fröjder; Ty en judinna, som från bröder flyktat, Som lemnat vänner uti farans stund, För att bland hedningar sin lycka söka, Bör roa sig! Snart från Bethulias höjder I vilda vågor Israels blod skall strömma. Gif henne då en bägare, — och fyll den Med hennes bröders blod, att hon må dricka En välgångsskål för alla glada vänner I Holofernes’ läger.

(Går häftigt bort.)

Fjerde scen.

Bagoa, Judith, Abra.

BAGOA (afsidss).

Planen lyckas' Snart är det slut med dig, AHALIBAMA. Jag misstog mig dä ej. Du älskar honom, Och du är svartsjuk, stolt, men vek som vax. Med vax ej spetsar jägarn sina pilar, Men vaxet har en mjuk natur. Det formas Af handens tryckning, — och jag formar dig Nu till ett verktyg för min hämd.

ABRA (till Judith).

O, Judith! Hvad har du gjort? Se, denna qvinnas vrede Dig störta skall!

JUDITH.

Var lugn, min Abra!

BAGOA.

Judith! Jag har ett ord att säga dig.

JUDITH.

Hvad vill du?

BAGOA.

Jag är din vän.

JUDITH (kallt).

En vän skall pröfvas, liksom guld i eld. Hvad borgen ger du mig, att jag kan lita På dina ord?

BAGOA.

Ahalibamas fall.

JUDITH.

För mig till Holofernes!

BAGOA.

Dit jag för dig, Om du vill lofva mig att med din skönhet Förtjusa honom.

JUDITH.

Kanske. Men hvarför?

BAGOA.

Hvarför? Nyfiken bör man icke vara. Men vill du veta det...När lejon leka. Så fruktar ej kamelen deras klor.

JUDITH.

Nå väl, jag lofvar dig, att Holofernes skall Tillhöra mig och icke någon annan.

BAGOA.

Jag skyndar nu till honom. Stanna här, Så blir ditt öde afgjordt, ty han kommer Med krigarskaran hit och med slafvinnan. (Går.)

Femte scen.

(En krigsmarsch höres på afstånd.) Judith. Abra.

DUO.

Hemsk och förfärlig grafsången ljuder; Ha, Holofernes till bröllopp oss bjuder, Brudskaran nalkas, dödstimman slår, Hvila du får. Israels fader, hjelp oss i faran! Israels fader, o, hur vår bön!

Sjette scen.

Under musik inkommer Holofernes med Ahalibama och en hop af krigare. Judith och Abra draga sig tillbaka och blifva stående på sidan af scenen. Bagoa fyller den gyllne bägaren och räcker den åt Holofernes.

Holofernes, Ahalibama, Bagoa, Saphan, Judith, Abra, Krigare.

HOLOFERNES (dricker, till krigarne).

På knä för mig och för Nebucadnezar! (Till Bagoa.) Häll i! häll i! (Till hopen.) — och sen på knä för henne. För min Ahalibama, som mig gaf odödlighetens dryck.

KRIGARNE (knäböja).

Ahalibama!

SAPHAN (som sett Judith, närmar sig henne).

Du är förlorad, Judith! Följ med mig! Jag älskar dig! —

JUDITH.

Tillbaka, usle träl!

EN KRIGARE (sagta till Saphan).

Bom sköt den jägarn!

HOLOFERNES.

Men hvar är Saphan?

SAPHAN.

Här är jag, herre!

HOLOFERNES.

Hör mig, Saphan; Ahalibama sagt mig, att en qvinna Ifrån Bethulien till lägret kommit. Det billigt är, att Holofernes delar Med er de sköna fångster, som han gör. I dag jag nådig är och skänker dig Judinnan, Saphan.

SAPHAN (afsides).

Så blir hon min!

HOLOFERNES.

Du har förtjent det, — ty på stridens fält Jag alltid såg dig främst ibland de tappre. Så tacka mig! Står icke karlen der Som en förälskad narr. Sänd hit judinnan, Nyfiken är jag dock att se din flamma. Ha, ha, — när så jag ser dig, Saphan, Du liknar mer en kuttrande fasan Än någon stridstupp...

SAPHAN.

Höge herrskare, Förvirrad är jag af din stora ynnest.

AHALIBAMA (afsides till Holofernes).

Om du en annan qvinna skåda vill, Så låt mig dö!

HOLOFERNES (till Ahalibama).

Hvad har väl mandelblomman, En drottning lik, att frukta af en vildros? Du är den skönaste, och med ditt lif Du plikta skall, om jag en annan finner Mer tjusande än du! — Hvar är den andra?

AHALIBAMA (afsides).

Lif, kärlek, allt, farväl!

BAGOA.

Här är hon, herre!

HOLOFERNES (afsides).

Assyriens krona! — Skön som morgonsolen! (Högt.) Hvad vill du här, du dotter af Jordan?

JUDITH.

Jag kom att söka dig.

HOLOFERNES.

Att söka mig: Det är att söka kärlek eller... döden.

AHALIBAMA (afsides).

Det är att söka båda.

JUDITH (kneböjande).

Höge herre, En qvinna dödas ej af Holofernes! Mitt namn är Judith, från Bethulia; Jag höjer knä för dig, på det jag månde En dag ännu få skåda solens ljus.

HOLOFERNES.

Ej så, stå upp! Mig skall du ej tillbedja. Annu har jag ej hunnit gudars höjd... Nebucadnezar är vår ende gud; För honom böj ditt sköna hufvud, Judith! (Till folket.) Aflägsnen eder; jag vill vara ensam! (De gå.)

AHALIBAMA.

Skall äfven jag dig lemna?

HOLOFERNES.

Gå!

(Ahalibama aflägsnar sig.)

Sjunde scen.

Holofernes, Judith, Abra i fonden.

HOLOFERNES.

Nu sköna Judith, Förtro åt mig allt hvad ditt hjerta önskar! Hvi har du lemnat dina fäders stad?

JUDITH.

Du bjuder, och din tjenarinna talar. Då ryktet kom om Holofernes’ segrar, Hans makt, hans mod, hans stora hjeltebragder; Då darrade Jerusalem, som hinden Vid källan darrar, när han hör i öknen Ett lejon ryta. Bäfvan var ditt budskap. Du stod i spetsen för Assyriens härar, Du tagit Carmel, Libanon och Kedar, Cilicien, Damaskus, Galileen, Bamarien och hela landet Gesem, Och före dig en dödsblek fasa gick! Du nalkades, du kom. Mitt folk från bergen Såg Tabor glimma som en skog af lansar Och Kedars hyddor skälfva. I sin ångest Har folket vändt sig till sin ende Gud, Att söka hjelp och räddning; men då hördes En röst från höjden: "Israels folk har syndat, Det har förglömt sin ed och mitt förbund; Jag gifver det i de Assyrers hand Och jag vill göra af Jerusalem De unga lejons kula, full af rof". Jag hörde detta fasans hot från höjden Och... skyndade till dig...

HOLOFERNES.

Till mig... o, Judith!

JUDITH.

Jag sökte räddning.

HOLOFERNES.

Och du sökte den Hos mig? En gud dig gifvit i min hand.

JUDITH.

Hvar fins ett skydd, om ej så nära svärdet. Att lyftad arm ej hugget måtta kan? Hvar fins ett fäste, om ej örnens bo? En värnlös qvinna kan du ej förskjuta. (Faller på knä och räcker sina händer mot Holofernes.)

HOLOFERNES (tar hennes händer och betraktar henne förvånad).

Jag kunde det! — Men dina ögons glans Besegrat den förut okufvade, Som dödat allt, — som aldrig känt förskoning; Är du en qvinna, du? — Jag sett så många, Men aldrig förr jag skådat en, som du. Vänd icke bort din sköna blick, o Judith: Mitt mörker dagas, när du ser på mig.

JUDITH.

O, kunde mina blickar lysa natten, Den höga natten i en hjeltesjäl!

HOLOFERNES.

Sol, stjerna, irrbloss, hvad du än må vara, Du bränner mig! (Vill omfamna henne, men ryggar tillbaka för Judiths blickar, som i lamma ögonblick träffa honom.)

JUDITH (afsides).

O, Gud, som gaf mig denna tjusningskraft. Jag tackar dig!

HOLOFERNES (afsides).

(Under följande monolog går Judith till Abra i fonden.)

Vid Baal, är det en qvinna, Så har jag aldrig sett en qvinna förr? Är detta kärlek, har jag aldrig älskat, Är detta vanvett, vill jag dåre bli? Jag vågar icke röra hennes lockar, Jag vågar icke möta hennes blick, Och likväl ha’ vid Holofernes’ bröst De skönsta qvinnor uti verlden hvilat. Hvarthelst jag kom, jag ständigt segrade, Men hvilka segrar! Tårar i hvar blick, Förtviflan, fruktan, köld, en hemlig afsky. Och djupt fördoldt ett hat i hvarje hjerta. Och denna qvinna från Bethulia, Som ej mitt byte var, — hon sjelfmant kommer Och ger mig allt hvad jag så länge sökt! Hon darrar ej, — men jag, — jag vågar icke Att möta hennes blick och röra vid En vilsen lock af hennes mörka hår! O Judith! Judith!

JUDITH.

Herre, jag är här!

HOLOFERNES.

Vill du mig följa, förr än natten flyr?

JUDITH.

Jag fruktar intet mer. Jag följer dig. Men jag en tjenarinna har. (Pekar pi Abra.)

HOLOFERNES.

För henne bereder jag en plats uti vårt läger.

(Går till fonden och hvisslar.)