Part 4

Gån, fästen skyndsamt detta hjeltehufvud Uppå en lans; det ställen ut vid muren, Att de Assyrer må det se med skräck! Och sedan ut, ut allt hvad ande har! Slån portarne å gafvel! Hvarje pilt Må gripa svärd och hvarje qvinna stenar, Att falla öfver hedningarnes här! En pilt skall jaga tusende. En qvinna Skall krossa tiotusen. Nu är dagen, När allt till fota faller för Guds makt.

OSIAS.

Som hon har sagt, så gören! Tiden hastar. Gån ut! Med eder vare Gideons Gud.

ALLA.

Hit vapen! Vapen! Ut!

(De skynda ut.)

Sjette scen.

Judith, Abra, Achior, Osias.

JUDITH.

Nu är det sagdt. Min hand är blodig och mitt hjerta bäfvar. Hvad har jag gjort? (stum paus.) Osias, kom ej när mig! Min hand, min hand är fläckad utaf blod. Och alla svala böljor i Jordan Förmå ej tvätta dessa fläckar bort.

OSIAS.

Ett redskap är du för den Högstes makt. En offerdufva på hans altare, Och blöda skall dn af det dubbla sår, Som svärdet gaf din fiende och dig; Men Israel skall lefva! Segergladt Skall Juda kämpa för sin stora framtid. Hvad frågar stormen efter bräckta blommor. När han går fram att rensa verldens luft. Förblöd, allenast Herrens vilja sker!

ACHIOR (till Judith).

Säg, har du sett mitt barn, Ahalibama?

JUDITH.

Hon lefver!

Sjunde scen.

Bågskyttar inkomma med Bagoa och Ahalibama. Bagoa, Ahalibama, Bågskyttar, de forre.

ACHIOR.

Hon är här! — Jag har dig äter!

AHALIBAMA.

Min dyre, dyre fader!

EN BÅGSKYTT (pekande på Bagoa).

Denne hedning Har utan vapen villigt gifvit sig, Assyrierne flykta och förföljas.

OSIAS.

Tag fången i förvar!

AHALIBAMA (till Achior).

Han räddat har mitt lif!

ACHIOR (till Osias).

Förskona honom!

OSIAS.

Fången är ej min. Hvi har du icke flytt med dina bröder?

BAGOA.

Då Holofernes’ blod jag flyta såg, Tog jag Ahalibama i min famn Och skyndade igenom krigarhopen, Som sökte mörderskan.

JUDITH.

Förskona honom! Han har förrådt sin herre liksom jag. Hans dom är derföre min dom också.

ACHIOR.

Hvem är du då?

BAGOA.

Ahalibamas far!

ACHIOR OCH OSIAS.

Ahalibamas far!

BAGOA.

Ja, Ragaus furste! Då konung Arphaxad vid Ragau blef slagen Och Holofernes segrat, stal den grymme Min unga maka och lät döda henne. Mitt barn försvann, jag trodde henne död.

ACHIOR.

Ahalibama blef mig anförtrodd Utaf en krigare ifrån Hydaspes, Som räddat henne under stridens larm Och dog hos mig af sina svåra sår. Sjelf var jag barnlös, och med glädje tog jag Emot den vackra gåfvan.

BAGOA.

Adle man, Mitt barn du älskat. Måtte gudarne Derför belöna dig. Jag kan det ej.

ACHIOR.

Jag tror ej mer på dem, — — blott på den Ende!

AHALIBAMA.

Bed honom då, min dyre fosterfar, Förlåta synderskan Ahalibama.

JUDITH (afsides).

Och äfven mig!

BAGOA.

För mig till edert tempel! Min boja fallen är, och jag är fri. Och denna frihet gaf mig eder Gud.

ACHIOR.

Farväl, Ahalibama, du min glädje! Jag skiljs från dig, dock nu ej mer för evigt.

Åttonde scen.

Flere Krigare, Qvinnor, de förre.

EN BÅGSKYTT.

I vild förtviflan fienden har flyktat Och lemnat oss till byte lägrets skatter, Med deras afgud utaf guld och perlor.

OSIAS.

Förföljas skola de till landets gränser! Och nu till Herrans tempel. Prisad vare Vår Herre Zebaoth i evighet!

Alla gå in i templet utom Judith, Ahalibama, Achior och Bagoa. De tre senare stanna vid templets dörr.

JUDITH (ensam).

Hör, hur de jubla! Segerropen dåna! Nu stormar Juda ut, som hafvets våg Ur bräckta dammar. Blott en enda sörjer; Ett brustet hjerta, en förvissnad hand. Ja, segra Israel! Blott jag skall falla: Jag älskat Holofernes, och jag dödat Den, som jag älskat...

Slut på sista akten.