Part 3

JUDITH (afsides till Abra),

I morgon räddar jag Jerusalem!

ABRA.

Jag bäfvar för ditt lif!

JUDITH.

Är det ej skrifvet: På ormar skall du gå, — på lejon trampa? I mig fins något, som besegrar allt.

Åttonde scen.

Bagoa, de förra.

HOLOFERNES (till Bagoa, visande på Abra).

Du ger åt denna qvinna i vårt läger Ett enskildt tält och ställer vakt omkring. Vill hon gå ut, så äger hon sin frihet, Och ingen följa får.

JUDITH (afsides till Abra).

Då natten kommer, Så smyg dig tyst till Holofernes’ tält; Jag kan behöfva dig.

HOLOFERNES.

Kom, Judith, kom Se, nattens stjernor mana dina stjernor Att slockna under ögonlockens moln, Och hvila är de höge gudars gåfva. Sof uti ro. Jag vakar ju för dig.

JUDITH.

Ja, slumra vill jag. Krafter jag behöfver.

Slut på tredje akten.

FJERDE AKTEN.

Holofernes' läger. Hans tält till venster. I tältet ett bord och en hvit soffa. På tältets vägg hänger ett blankt svärd, synligt för åskådaren. Ahalibama kommer långsamt in på scenen med förvirrad uppsyn och utslaget hår.

Första scen.

Ahalibama, ensam.

AHALIBAMA

Du är ej här? — Min herrskare, hvar är du? Du, som mig döda skall, hvar dväljes du? Jag kommer ju till dig att söka döden. Hvar är ditt stål? — Jag fruktar dig ej mer. Här är min barm, — och här mitt brustna hjerta. Jag gaf dig båda uti lif och död. Min smärta blott och mina afgrundsplågor, De blefvo qvar för mig. Tag äfven dem. Förr än ditt offer dignar under bördan.

Andra scen.

(Bagoa inkommer oförmörkt och lyssnar.)

BAGOA.

Då jag var liten, — såg, hur solen sken I Euphrats böljor, såg, hur tusen stjernor Sig speglade uti den klara vågen, Då sjönk jag till min moders bröst och sade: Min mor, se huru skön naturen är, O, lät mig länge lefva, för att skåda Den klara himlen och dess tusen ljus. Då gret min mor och sade: O, mitt barn, En fara hotar oss, -— Nebucadnezar nalkas, Och han skall döda, härja och förbränna Vårt ädla land. — Vårt sköna Ragau Skall bli en ödemark för vilda tigrar, Och vi, vi måste fly! — Snart hörde jag, Hur sköldar klungo och hur vapen brötos. Hur hingstar stampade, och luften genljöd Af klagoskri, af jemmer och förtviflan! Min sköna jord var full af blod och lik, Och alla stjernor på min sköna himmel, De hade slocknat. Och jag slets från dig; Hvarthän, det vet jag ej, — men sedan dess Jag såg dig aldrig mer. Hvar lägger nu Ahalibama ner sitt trötta hufvud?

BAGOA (afsides).

Det är mitt barn jag ser! Ah, hvilken Gud Har skänkt mig henne åter?

AHALIBAMA.

Du, min fader, Hvar är du, hvar? Du Ragaus stolte furste, Du var en konung, du! Jag är din dotter. Så säga alla, men de ljuga, ljuga! Kom hit och se ditt barn, — kom, se slafvinnan! Hon är en vissnad blomma, — är en... (Betäcter ansigtet med händerna.)

BAGOA (afsides).

Mitt arma barn. Skall så jag återse dig!

AHALIBAMA (något lugnare).

Min moder gaf mig denna amulett; Hon tog den från sin barm och sade: dotter. En dylik bär också din arme fader. Bär den, som han, och lyckan skall dig följa. O, hvar är lyckan nu?

BAGOA (högt).

Ahalibama! Hon är dig närmare, än du kan ana.

AHALIBAMA (häftigt).

Nej, usle slaf! Gif hit din droppe gift, Och låt mig dricka döden!

BAGOA.

Svaga barn! Utaf mitt gift du skulle dock ej dö. Nej, du skall lefva, lefva! Se på mig; Jag är din far, Ahalibama!

AHALIBAMA (med hån).

Du? Du är min far? Det är då sant, o Gudar, Att blodet, som i mina ådror flyter, Ar blodet af en träl...

BAGOA.

Du tviflar, barn? Jag är din fader, Ragaus fallne furste. Se här! (Tager från sitt bröst en amulett och visar den åt Ahalibama.)

AHALIBAMA.

Ja, det är du! O, rädda mig! (Kastar sig i Bagoas armar.)

BAGOA.

Ja, du skall räddas, och du hämnas skall; Det svär jag vid din döda moders aska. Nu, Holofernes, är det slut med dig, Ty mogen är min hämd.

AHALIBAMA (slitande sig ur Bagoas armar.)

Och _min_ är mogen.

BAGOA.

Bort härifrån! Han får ej se dig nu, Din moders mördare.

AHALIBAMA.

Det var då han? Ve, ve dig, Holofernes!

BAGOA.

Skynda dig, Bort härifrån!

AHALIBAMA.

Farväl, vi träffas snart!

(Omfamnar Bagoa och går.)

Tredje scen.

Bagoa (ensam, framtager en liten flaska).

BAGOA.

Jag nalkas nu mitt mål. Härinne döljes Ännu ditt dödsqval, dina tusen marter... Det är en skänk af afgrundens gudinna. Det dödar långsamt, men det dödar säkert. Ja, Holofernes, sista bägarn töm Mitt vin du prisat, prisa nu min hämd.

Fjerde scen.

Holofernes (går tu i tältet och sätter sig). Bagoa (fyller den gyllene bägaren samt räcker den åt Holofernes).

HOLOFERNES.

Fyll bägaren till randen, Bagoa! Det är dock skönt att lefva; — icke sant? Jag vill, att också du är lycklig, slaf.

BAGOA.

Din blick ger lif, — din blick ger eld och kärlek. Det är din gudakraft!

HOLOFERNES.

Du gamle tok. Vår gud är ögonblickets snabba lust. Kan jag uttänja den till seklers mått? Det kan jag icke, bryr mig ej derom, Men njuta den, förgäta allt och herrska I denna droppe lif, — det är gudomligt.

BAGOA.

I dag du vänlig är mot Bagoa: Jag har en bön.

HOLOFERNES.

Begär, — men våga ej Af mig begära något lumpet ting. Du vet, att Holofernes djupt föraktar En lumpen gifvare af lumpen gåfvä.

BAGOA.

Ahalibamas lif.

HOLOFERNES.

Hon måste dö! Den, hvilken Holofernes engång älskat, Får ingen, ingen annan älska mer.

BAGOA.

Hvem tager upp den drufva vingårdsmannen Har pressat ut?

HOLOFERNES.

Slafvinnan måste dö! Glöm icke Bagoa: när tvenne gånger Dig Holofernes sagt, att hon skall dö, Så dör hon.

BAGOA (afsides).

Ha, nu nalkas hämdens timma!

(Ahalibama, som under tiden inkommit och närmat sig tältet, har lyssnat till Holofernes' sista ord. Med utslaget hår och förvirrad uppsyn störtar hon in i Holofernes’ tält.)

Femte scen.

Ahalibama, de förra.

HOLOFERNES (uppspringande).

Vid Baal, — hvad vågar denna djerfva qvinna!

AHALIBAMA (lugnt).

Den, som skall dö, har intet mer att frukta!

HOLOFERNES (sätter sig leende).

Så låt mig höra dina klagovisor; Sjung ut, Ahalibama! — Du mig hatar, Är det ej så?

AHALIBAMA.

Jag skulle hata dig! Man hatar endast den, man engång älskat. Föraktat har jag dig, föraktat, hör du, Ifrån den stund du ryckt mig från min rot. Förbannat dig ifrån det ögonblick Du stal från mig mitt lugn, min samvetsfrid. Och än en gång vill jag förbanna dig, Förr än du stöter dolken i mitt hjerta!... Må hvarje grässtrå, som din fot förtrampar, Förtorkas under dina fötter! — Må den källa, Hvarur du släcka vill din törst, förtorka, — Det bröd, du äter, varda gift, — och luften, Som du inandas, bli till pest förvandlad, Att nattens rofdjur, som engång dig sluka, Må dö af giftet i ditt usla blod. Dö hatad, dö förbannad, att ditt namn Må nämnas som en skamfläck uppå jorden!

HOLOFERNES (lugn och leende).

Din sång är vacker, — sjung Ahalibama! Du har dock älskat mig.

AHALIBAMA.

Dig! aldrig! aldrig! Jag hycklat kärlek. Och med denna dolk (Rycker fram dolken.) Jag aftvår fläcken af de falska kyssar, Som du på mina svaga läppar tryckt.

HOLOFERNES (med samma lugn).

Med vällust hör jag nu för första gången Den ljufva sången af ett bittert hat. Jag vore frestad, min Ahalibama, Att älska dig ånyo! (Rusar häftigt upp och öppnar bröstet.) Hvar är stålet? Hugg djupt, men säkert, ty jag svär vid Baal, Att, om du felar, — du mig älskat har! (Ahalibama fattar dolken, men faller den, i samma ögonblick hon vill göra hugget, och faller afdånad till golfvet. Bagoa fattar dolken och gömmer den. Holofernes betraktar ett ögonblick stum den afdånade.) En man som jag dör ej för qvinnohand! Ej mensklig makt förmår att krossa gudar! (Till BAGOA) Tag henne, Bagoa! Hon tillhör dig! Ty för det mod hon visat, må hon lefva. En glädjefest skall du i dag tillreda, — För qvinnan bort!

(Går.)

Sjette scen.

Bagoa. Ahalibama.

BAGOA.

Ahalibama, vakna' Han borta är, — hos dig din fader är. Och du är fri.

AHALIBAMA.

Hvar är jag, hvar? O, säg mig. Ar jag ej död ännu? Jag såg dock bödeln. Som hänryekt log åt mina bittra qval.

BAGOA.

Du lefver! — skynda dig, — bort härifrån!

AHALIBAMA.

Hvarthän på jorden kan jag fly mig sjelf?

BAGOA.

Kom, bödeln återvänder; löften brytas.

AHALIBAMA.

För bort mig, bort, ifrån hans åsyn bort! Hvart? Lika godt. Till hvad? Det gör mig lika. Blott icke han...

(De aflägsna sig.)

Sjunde scen.

Saphan, Krigare.

EN KRIGARE.

Den stackars karln ser fasligt snopen ut. Han lurad blef.

EN ANNAN.

Ja, hvem blef icke lurad?

DEN FÖRSTE (till Saphan).

Slå sorgen bort! Se här, låt gå en sikel! Nåå, kasta vi?

DEN ANDRE.

Om Holofernes anar, Att du är kär, — han hänger dig på fläcken.

SAPHAN.

Så må han hänga mig. — Hans fursteord Jag fick!

DEN FÖRSTE.

En furste lofvar, hvad han vill, Och håller, hvad han vill.

DEN ANDRE.

Ahalibama var lycklig nog. Hon är hos Bagoa.

DEN FÖRSTE.

Och efter några dar skall Judith vandra Från Holofernes tält —

EN KRIGARE.

Till mig!

EN ANNAN.

Till mig!

ALLA.

Till mig! till mig!

Åttonde scen.

Bagoa (inkommer häftigt), de förre.

BAGOA.

Är allt i ordning? Holofernes kommer! I dag det blir en fest för Astaroth. Det bästa vin, som Bagoa har qvar, Han ger i dag till pris åt eder alla. Så Holofernes vill!

EN KRIGARE.

Vill Holofernes, Stå våra halsar till hans nådes tjenst Hur helst hon önskar. Hit med bägare!

(Hastigt framställas af tjenare bord, och krukor med vin. Bagoa ordnar Holofernes’ tält).

Nionde scen.

Holofernes, Judith, Abra, de forre. Holofernes mötes af Bagoa med bägaren. Alla taga sina bägare, utom Saphan.

ALLA (utom Saphan).

Din välgång, Holofernes!

HOLOFERNES.

Dricken, vänner! I dag är fest för kärlekens gudinna, För Astaroth. Må alla prisa henne Som Holofernes gör, — ty han är lycklig! (Afsides.) En furstekrona vil! jag skänka bort För hvarje lock på Judiths stolta panna, Och tusen perlor för hvarenda blick, Som strålande af kärlek hon mig gifver. (Högt.) Nu tömmen bägaren till sista droppen För krigarns’ byte och för segerns lön. Den skönsta qvinna jorden ännu bar!

SAPHAN (till Judith).

Dig vare Astaroth beständigt huld!

(Alla närma sig Judith, buga sig, och tömma sina bägare. Judith dricker ur Holofernes' bägare.)

ABRA (afsides).

Hon dricker Ur kärl, besmittadt utaf hednamun!

JUDITH.

För första gången i mitt lif jag druckit Så herrligt vin! Också för första gången Så sköna män jag skådat. Holofernes! Om alla dina krigsmän likna dessa, Så är din här den skönaste på jorden. Jag tömmer bägaren för eder välgång Och för Jerusalem, der snart, vi träffas, Ty dit jag eder föra vill. (Hon dricker. Alla dricka.)

HOLOFERNES.

O, Judith! Du blir mitt sista, skönsta segerbyte. Räck mig min bägare, och dricken alla! Sjung Saphan, sjung en munter visa.

SAPHAN (afsides).

Han vill att ödlan, trampad af hans fot, Skall sjunga glädjesånger.

HOLOFERNES (kallt).

Sjung, trumpet!

SAPHAN.

Dryckesvisa.

Tappre krigare, Töm din bägare! Drick, låt vinet berusa ditt sinne! Drick, låt ditt vin i strömmar rinna, Dric k för din sköna herrskarinna! Ha, Holofernes, må i din bägare Gudarne gjuta gift och förderf!

ALLA.

Väl galadt, väderhane! Vacker sång! (Alla dricka med honom.)

JUDITH (till Saphan).

Min tappre krigare, jag tackar dig!

SAPHAN (afsides).

Det fattades att hon mig säger tack.

HOLOFERNES (afsides till Bagoa).

Jag läser något uti Saphans öga, Som gör, att han ej bör se dagen gry.

BAGOA (afsides till Holofernes).

Hans lif skall slockna, förrän solen tänds.

HOLOFERNES (afsides).

Nu till mitt tält. Judinnan följer mig. Den fot, som träder sen mitt tält för nära, Skall icke trampa jordens grönska mer.

BAGOA.

Var trygg, min herrskare! På hundra famnar Skall ingen krigare ditt tält sig närma. Dessutom äro alla vinets slafvar Till morgonstunden.

HOLOFERNES.

Gå, du ock, din väg! Min trogne Bagoa, — gå nu till hvila!

BAGOA.

Jag tackar dig: jag här ett Ararat På ögonlocken.

(Går in i tältet och ställer vin och bägare på bordet.)

HOLOFERNES (högt).

Ännu en bägare! Töm den, att natten må bli lång och lycklig!

(De dricka.)

ABRA (afsides till Judith).

Skall jag i natt — —

JUDITH.

Ja, kom med tysta fjät!

(Abra går.)

BAGOA (från tältet).

Min herrskare, dig väntar nattens skugga, Se, töcken lägra sig kring Libanon, Och Karmel står i moln.

ALLA (rusiga).

Bit mera vin!

(Holofernes och Judith gå in i tältet.)

BAGOA (utkommer från tältet).

Hvad grubblar Saphan? Må gudarne Förunna dig att länge njuta lifvet.

SAPHAN.

Pest i din ettertunga! (Afsides.) Hon är hans!

BAGOA.

Nu, tappre vänner, sista bägarn går. I botten för Jerusalems förstöring!

JUDITH (i tältet).

Ja, för Jerusalem! Drick. Holofernes!

HOLOFERNES.

Och vore det ett haf af smälthett guld, Jag dricker det för dig.

(De dricka.)

BAGOA (till krigarno).

Nu bort! Vår herrskare har strängt befalt, Att hvarje fot, som innan solens uppgång Sig närmar till hans tält på hundra famnar Skall icke mera trampa jordens grönska.

(De aflägsna sig rusiga. Saphan vill återvända, men föres bort af Bagoa).

Tionde scen.

Holofernes, Judith.

HOLOFERNES.

Hvad du är skön! Hvarför är du så skön? Har du sett Babel brinna?

JUDITH.

Hej, min furste!

HOLOFERNES.

Jag har sett Babel brinna. Det var natt Och svarta moln. Pä engång flammade I hjertat af den verldsberömda staden Assyriens facklor. Himmelshöga lågan Slog ut emot den stjernelösa natten Ur jättestora, störtande palats, Och Euphrath färgades så purpurröd, Som dina kinder... Det är likväl något Uti din blick, som liknar återskenet Af Babels brand.

JUDITH.

Min höge herre skämtar Med sin slafvinnas ringhet.

HOLOFERNES.

Något är det I dessa blickars bottenlösa djup, Som kunde komma män att darra. Jag, Jag älskar dig dess mer, ju mer der är Uti ditt väsen något, på en gång Oändligt ljuft, förfärligt fruktansvärdt.

JUDITH.

Det är en hjeltes lust att älska faran, Och du, du älskar så det fruktansvärda, Att du det söker i en blommas doft. Nej, mycket större ar ditt hjeltemod. Än Judiths skönhet. Men, den arma dufvan Hon tjusas af den starke, som förlamar Den han vill sönderslita. Aldrig gaf jag Mitt hjerta förr åt någon man. Men du, Hvem är den gud, som gjorde dig så stolt, Så hjeltestor, att sjelfva marmorn smälter För dina blickars glöd?

HOLOFERNES.

Blixt i ditt öga! Säg om de orden!

JUDITH.

Herre, Moses' lag Förbjuder oss att med det minsta finger Vidröra det en hednings hand berört, Och jag, judinnan, dricker drufvans saft Ur samma bägare, som du!

HOLOFERNES.

Drick, Judith! En droppe för de bleka, tysta offren Af mina villor! Och en annan droppe Drick för den enda qvinna, som förstått Att tämja en förstörande vulkan! Om du är min, — om jag är din, — likgodt! Vi båda skola gå att kufva verlden. Eld af min eld! Kraft af min kraft! Först nu, När två verldsflammor vuxit till en enda, Vet Holofernes klart sin banas mål. Vi båda skola gå att störta narren, Som kallar sig en gud i Ninive, Och resa på ruinen af hans tron Verldsherraväldet öfver alla folk. Den starka viljan är allena Gud, Och verlden har till denna dag ej skådat Två starka andar, såsom du och jag. Min drottning, myriader böja knä För dig!

JUDITH (kysser honom).

Min konung, alla jordens riken Nedfalla för din thron!

(Abra har med en säck på armen under dialogen visat sig i fonden och lyssnat till de sista orden. Scenen förmörkas.)

Elfte scen.

Abra, de förre.

ABRA (afsides).

Det var en dödens kyss hon honom gaf!

JUDITH.

Drick, Holofernes, drick! — och slumra sen Till herraväldet öfver verlden.

HOLOFERNES (dricker och lägger sitt hufvud på Judiths knä).

Ditt vin berusar mig. Sjung om vår kärlek! Sjung, Judith... sjung... ty bort... till andra... rymder... Jag flykta... vill... med sista... sista ljudet... Af... dina... kärleks... toner...

(Somnar.)

JUDITH.

Slummersång.

Brusande våg, stormande sjö. Böljor, som rasa, tystna och dö. Slumra hjerta, slumra stilla, Slumra i lugn och frid, Somna sakta, kärleken vakar, Somna från storm och strid, Glöm vid drömmens stilla barm: Lifvets sorger och dess harm Slumra stilla, Judith hos dig vakar.

(Judith lägger sakta Holofernes’ hufvud på soffdynan och kommer ut från tältet till Abra. Mörkret tilltager.)

Recit. och Duo.

JUDITH.

O, ve mig, Abra, ve mig! O, Abra, jag är svag, o, låt oss skynda hän!

ABRA.

Du tvekar, Judith, kinden bleknar, Jag likväl hemtat, hvad du begärt. Se här är säcken, den skall fyllas. Ditt hjerta bäfvar, din arm är svag, I dag är hämdens, är dödens dag. Betänk, o Judith, att Israels trogna bröder Af qval försmäkta, o, mitt hjerta blöder; Var stark, o Judith, rädda Israels barn.

JUDITH.

O, Abra, ve mig, han får ej dö. Mitt hjerta bäfvar, min arm är svag; I dag är hämdens, är dödens dag. Jag kun ej rädda Israels trogna bröder, Min hand har domnat och mitt hjerta blöder.

JUDITH (talar).

Han sofver, Abra, — sofver lugnt och stilla, Som hafvets bölja vid en blommig strand.

ABRA.

Du tvekar, Judith! Dina händer darra.

JUDITH.

O Abra, ser du detta sköna hufvud, Som aldrig böjt sig för ett menskligt väsen, Hur lugnt det hvilar!

ABRA.

Hvarför gick du hit? I Herrans tempel beder man för dig. Nu, då det gäller Israels lif och död, Betänk, hvad denna hedning ondt har stiftat, Hans usla lif... hans nidingsdåd... hans laster... Hans hotelser att Herrans tempel störta. Gif honom döden! — Han är döden värd.

JUDITH.

O Abra, Abra, — är ej detta hjerta Ett qvinnohjerta? Se, hur skön han är! Se detta löje på hans friska läppar! Skall jag från dessa drömda fröjder rycka Hans själ till... Abra, nej, begär ej det! Det finnes ej en själ, så full af synd, Att ej hon renas kan och blifva salig Af kärleks makt.

ABRA.

Hjelp, fader Abraham! Hon för en hednings kärlek glömmer allt: Sitt folk, sin Gud och sina fäders tro! Må himlen öppna sig!!

(En chör af judar och judinnor höros på afstånd.)

CHÖR

Himmelens fader, hör våra böner, Du, som från höjden oss alltid är när. Skydda Jerusalem! Bädda Jerusalem! Tag ej din hand från Israels söner, Hör hvad ditt folk i sin ångest begär!

JUDITH (som åhört sången).

Hvad var det, Abra?

ABRA.

Nu blåser vinden från Bethulia Och för till oss i nattens tystnad ljud Af våra landsmäns bön. Men Judith tvekar! Hon tvekar, ty hon älskar deras bödel.

JUDITH.

Det måste ske!

(Hon instörtar i tältet, hvars förhänge faller.)

ABRA (ensam).

När hon var litet barn Och såg en dufva dö för offerknifven, Då föll hon mig om halsen, gret och sade: Hur blef den hvita dufvan nu så röd? Jag sade: det är blod! Då gret hon åter Och sade: Abra, jag vill ej se blod! Mitt barn, sad’ jag: det är till Herrans ära. Ack, sade hon, jag är så rädd att smutsa Min hvita klädning med det stygga blodet. Och nu... hjelp, himmel! Hvad sker nu derinne?

JUDITH (utkommer från tältet med det blodiga svärdet, med half röst).

Det är förbi! Jag dödat honom!

(Sjunker vanmäktig ned.)

ABRA.

Mitt barn, mitt barn, hvad är det, som du gjort?

JUDITH.

Det löfte, som jag gaf åt Israels gud, Har jag fullbordat.

(Abra närmar sig tältets dörr, men fasar tillbaka.)

ABRA.

Hur hans ögon stirra! Kom, låt oss fly!

JUDITH.

Nej, gå, min goda Abra, Och lägg den dödes hufvud i din säck. Jag kan det icke.

ABRA.

Jag? — — Skall jag gå dit? Förr vill jag sticka in min bara hand I tjugu skorpioners bo.

JUDITH.

Du vill ej? Så måste jag, som mördat... Döde man, Din hämd begynner!

(Rycker säcken af Abra, — störtar in i tältet och utkommer derifrån med säcken fyld af Holofernes' hufvud.)

Här Abra, tag! Nu till Bethulia!

(De skynda hastigt derifrån.)

Slut på sjunde tablån.

Åttonde Tablån.

Bethulia. Samma tempel som i 2:dra Akten och samma dekorationer. Daggryning.

Första scen.

Judar och Judinnor (i templet), Achior (på scenen).

CHÖR (i templet).

Himmelens fader, hör våra böner, Du, som från höjden oss alltid är när. Skydda Jerusalem! Bädda Jerusalem! Tag ej din hand från Israels söner, Hör hvad ditt folk i sin ångest begär!

ACHIOR.

De bedja till sin gud, de lycklige, Sinn ha en gud. Till hvem skall jag då bedja? Jag har förbannat mina egna gudar, Och Israels gud ej känner Achior.

Andra scen.

(En qvinna utkommer från templet med ett barn på armen). Achior, Qvinnan.

QVINNAN.

En droppe vatten! Se, mitt barn försmäktar! En droppe vatten! Fins ej någon här, Som köper en slafvinna?... Du, som står der Så känslolös, du är ej törstig, du! Välan, så köp mig! Det är billigt pris, Jag kostar ju en droppe vatten blott! Se, jag är ung och stark, ej heller ful. Jag gör dig nytta, jag kan vrida qvarnen Och sopa golfvet... jag skall icke äta Mer än en handfull majs om dagen. Köp mig! En droppe, blott en droppe för mitt barn! Du har din Gud!

ACHIOR.

Han hjelpe dig — —

QVINNAN.

Min Gud, Han lefver icke mer, ty om han lefde, Så skulle ej mitt barn dö i min famn. (Ilar bort.)

Tredje scen.

Judarne utkomma ur templet i botdrägt, sorgsne och nedslagne. Osias, Achior, Judar och Judinnor.

OSIAS (till folket).

Håll, biden än ett ögonblick! Ännu Har solen ej gått upp, och inför Herren Ar en minut jemngod med tusen år.

EN JUDE.

I dag är femte dagen!

EN ANNAN.

Femte dagen!

DEN FÖRSTE.

Hör du det, falske gudars falske prest? I dag går löftet ut. I dag skall du Med oss nedfalla för Assyriens Baal. Kom, låt oss gå att öppna stadens portar!

OSIAS.

Gån! — men ej förr än solen runnit upp. Jag stannar här att dö i Herrans tempel.

ACHIOR (för sig).

En sällsam ande kommer öfver mig, En okänd makt min tunga rör. (Högt.) Hör mig, (Med förändrad röst.) Du folk af Israel! Din Gud har sändt mig. — Förnim hans ord! — Det är ej jag, som talar. Så säger Herren; Svårt har detta folk Försyndat sig i otro emot mig, Men för de två rättfärdige, som tro, När alla tvifla, vill jag lyfta oket Från deras hjessa, lägga ned den starke För deras fötter, låta honung drypa Ur hälleberg och sända spenabarnen Att dia lejon än i denna dag (Uppvaknar som ur en dröm.) Hvar är jag? - Hvem var det, som talade? Hvad har jag sagt?

ANDRE JUDEN.

Det är en galen hedning. RÖST UR HOPEN.

Så stena honom! Han har hädat Gud.

FLERE RÖSTER.

Ja stena' honom! Stena, stena honom! (De omringa honom, några lyfta stenar.)

OSIAS (ställande sig framför Achior).

Tillbaka! Första stenen träffar mig.

Fjerde scen.

En Bågskytt, de förre.

SKYTTEN.

Två qvinnor närma sig till stadens portar; En liknar Judith och den andra Abra.

(Solen går upp.)

OSIAS.

Nu uppgår solen öfver Juda land, Och Han, som låter nattens mörker vika, Kan ock från våra skuldror lyfta oket. Låt oss förbida Judith!

ACHIOR.

Sådan tro Har jag ej skådat förr. Osias, Herren Har rört mitt hjerta. Jag bekänner honom Som ende Gud. Invig mig till din tro!

OSIAS.

Så var från denna stund Israelit!

Femte scen.

Judith, Abra, Judar, de förre.

JUDITH (knäfaller midt på scenen).

Lof, pris och ära vare Israels Gud, Som kan den starkes bågar sönderbryta Och blodig rustning bränna upp i eld! (Till folket, pekande på Abras säck.) Här är det stolta hufvud, som så nyss Från Holofernes’ skuldra såg med hot Bethulia an. Det har ej mer en arm Att döda ens den minsta fältets myra. Ett hufvud utan kropp är Holofernes, Och kropp förutan hufvud är hans här.

FÖRSTE JUDEN (skådar in i Bäcken).

Det är han sjelf!

DEN ANDRE (likaså).

Ja, Holofernes är det! Högt lefve Judith!

ALLA.

Lefve, lefve Judith!

JUDITH.