Part 1

DEN HELIGA BIRGITTA

AF LYDIA WAHLSTRÖM FIL. D:R

FÖRENINGEN HEIMDALS FOLKSKRIFTER; N:R 86. P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG, STOCKHOLM.

PRIS: 40 ÖRE.

Föreningen Heimdals folkskrifter.

Anmälan.

Föreringen Heimdal, stiftad och upprätthållen af studenter i Uppsala, sträfvar att verka för folkupplysningens sak genom ett efter dess krafter afpassadt opartiskt folkupplysningsarbete utan politisk innebörd. I detta syfte har föreningen sedan 1893 utgifvit folkskrifter – smärre populärt skrifna uppsatser i skilda ämnen – för hvilkas halt och värde den känner sig kunna bära ansvaret, utan att den därför gör till sitt hvarje i dem förefintligt omdöme eller förslag.

Sex à tio folkskrifter beräknas årligen utkomma. Hvarje skrift utgör ett afslutadt helt. Omfånget växlar i allmänhet mellan 1 och 5 tryckark och priset mellan 10 och 50 öre.

Skrifterna, hvilka först utgifvits af F. & G. Beijers bokförlagsaktiebolag, Stockholm, utkomma från och med 1899 å P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm.

Utom genom bokhandeln kunna skrifterna äfven erhållas genom föreningen eller förläggarne – numren 1-60 genom F. & G. Beijer, nummer 61 och följande genom P. A. Norstedt & Söner – hvilka vid direkt partirekvisition lämna rabatt.

FÖRENINGEN HEIMDALS FOLKSKRIFTER. 86.

DEN HELIGA BIRGITTA

AF LYDIA WAHLSTRÖM FIL. D:R

STOCKHOLM P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG

STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 1905

Sveriges medeltidshistoria företer, i synnerhet vid en jämförelse med de skandinaviska grannländernas, en märkbar brist på verkligen kända personligheter. Vikingatågens svenska hjältar blänka fram endast glimtvis genom isländska sagors dunkel eller frankiska krönikors torra notiser, de stora folkungarnes karaktärer kunna vi sluta oss till endast genom deras regeringshandlingar, och själfva vårt nationella skyddshelgon, den helige Erik, är en omtvistad personlighet. Men skymningen räcker längre: hertig Eriks »ridderlighet» och Magnus Erikssons »svaghet» känna vi endast genom de samtida historieskrifvarnes mer eller mindre tillförlitliga, mer eller mindre naiva omdömen, och af vår störste nationalhjälte från denna tid äga vi ingen annan karakteristik än den knapphändiga, som våra vanliga läroböcker pläga återgifva: att han var liten till växten men hugstor och dristig samt krigskunnig, rådig och vältalig.

Saken är lätt förklarlig. En verklig inblick i en afliden persons själslif kunna endast hans efterlämnade skrifter eller privatbref skänka oss, och dylika voro tunnsådda nog på en tid, då skrifkonsten var en företrädesrätt för prästerna och till och med läskunnigheten var en lyx för de förnäma. Några större enskilda brefsamlingar finna vi icke heller förrän på Sturarnes och Hemming Gads tid. Om den svenska medeltidens inre lif skulle vi i själfva verket icke veta mer än hvad vi af andra länders häfder kunna sluta oss till, om vi icke ur vårt lands kyrkliga litteratur här och där kunde hämta en smula personkännedom. Kyrkan, som vid denna tid är den enda kulturbäraren, ger oss också de enda tillfällena till mera djupgående och inträngande karaktärsstudier. Sålunda finna vi ett stort stycke af den vackraste medeltidsromantik hos den gottländske dominikanermunken Petrus de Dacia, som, hemkommen från sina studier i Köln och Paris, viger sitt återstående lif till författandet af en lefnadsteckning öfver den unga tyska flickan, Kristina från Stumbelen, hvilken hos honom väckt en kärlek, den han själf uppfattade som vördnaden för Guds nådeverkningar hos ett helgon.

Bäst lära vi dock känna tidens innersta skaplynne hos en kvinna. _Den heliga Birgitta_ är den enda historiska personlighet under Sveriges medeltid, med hvilken vi kunna känna oss stå öga mot öga, hvars själslif vi kunna studera i minsta detalj och hvars lefnadsvanor vi kunna sluta oss till.

Dock mer än så. Hon är vår medeltids enda europeiskt ryktbara personlighet; tillsammans med Gustaf II Adolf och Emanuel Svedenborg står hon för utlänningen alltjämt som representanten för svensk religiositet. Och hon, det katolska helgonet, gör detta med samma rätt som dessa protestantismens bägge stormän, den ene statsman och fältherre, den andre naturvetenskapsman och uppfinnare. Religiös trångsinthet är ingen inhemsk planta i Sverige, där germansk folkfrihet äfven under medeltiden var påfveväldet för stark, och Birgittas uppenbarelser erinra oss mindre om klostercellen i Alvastra än om lifvet vid kung Magnus’ hof eller i Rienzis Rom. Trots tagelskjorta och gissling, djäfvulsfantasier och medeltidsteologi finns dock hos henne på samma gång tillräckligt af politiker och hofdam, af borgfru och landtkvinna. Den svenska riddarfruns och riddardotterns sunda kärfhet och aristokratiska stolthet förneka sig ej, lika litet som hennes vördnad för den internationella stat, som kallas katolsk kyrka, förmår minska hennes fosterlandskärlek eller försvaga hennes blick för påfvedömets förfall.

Därför skulle man utan att göra våld på den faktiska verkligheten mycket väl omkring hennes storvuxna personlighet med de skarpt markerade dragen kunna gruppera hennes samtids svenska historia, både den politiska, den kyrkliga och den kulturella.

* * * * *

Birgitta föddes, troligen 1303, på Finstad gård i Uppland, belägen mellan Uppsala och Norrtälje. Fadern var den främste bland lagmän i Sverige, upplandslagmannen Birger Persson, af den släkt, som bar tvenne vingar i vapnet och som sedermera till följd af giftermålsförbindelser med den danska ätten Brahe upptagit dennas namn. Modern, lagmannens andra hustru, Ingeborg, var dotter till östgötalagmannen Bengt, som tillhörde en gren af folkungaätten.

Birger Persson har spelat en icke obetydlig roll i tidens historia. Vi känna honom som ordförande i den kommission, som hade att utarbeta Upplandslagen, innan den fick kunglig stadfästelse, 1296, och vi möta honom senare som de olyckliga hertigarnes, Eriks och Valdemars, anhängare i deras kamp med brodern, kung Birger. Han deltager också i förmyndarregeringen under Magnus Erikssons minderårighet och är med om mötet i Skara 1322, där 35 svenska riksråd ena sig om att stäcka hertiginnan Ingeborgs maktlystnad. Hans fromhet är otvifvelaktig; med stora gåfvor har han hugnat kyrkor och kloster, och såsom pilgrim har han vallfärdat till S:t Jago de Compostella i Spanien. Några större försakelser ha dock gåfvorna näppeligen behöft kosta honom, ty hans rikedom var furstlig, och enbart Birgittas andel i arfvet efter honom uppgick till tretton gårdar med tillhörande kvarnar och sågverk.

Birgittas mor dog redan 1314, fadern 1328, och ännu visas som Uppsala domkyrkas äldsta grafsten den häll, där samtliga familjemedlemmarne äro afbildade; lagmannen enligt seden med ett lejon och hans hustru med en hund, tapperhetens och trohetens sinnebilder, vid sina fötter. I kanten ser man mindre afbildningar af barnen, på ena sidan de fyra sönerna, däribland faderns efterträdare som lagman i Uppland, Israel, äfven han känd för sin fromhet och död under Magnus Erikssons andra korståg till Ryssland 1351; på andra sidan de tre döttrarna och längst ned bland dem Birgitta.

Nästan alla Birgittas nyare lefnadsteckningar frossa en smula i utmålningar af det glada, friska lifvet på Finstad, men den främste medeltidskännaren bland dem alla gör processen kort med dessa föreställningar.

Enligt hans skildring ha vi att tänka oss Finstad som en samling envånings trähus: Härbärget, den s. k. stugan, stekarhuset, visthusen, sömnhusen, fähusen, lador o. s. v. Det hus, dit alla samlades, den s. k. stugan, var antagligen ett väldigt blockhus, bestående af ett enda rum, som om dagarna hämtade sitt ljus från några små i taket anbragta fönster; under de långa och mörka vinterkvällarna var det flammande skenet från stockvedsbrasan den enda belysning, som gafs åt den stora salen, hvars väggar svärtats af röken, innan denna från härden midt på golfvet letat sig väg ut genom en öppning i det nedsotade taket; skorsten fanns icke, och facklor såsom ett ytterligare belysningsmedel förekomma endast vid mera högtidliga tillfällen. Vid denna härd tillbragte nu husets folk sina kvällar, kvinnorna sysslande med sin sömnad och troligen lyssnande till husets kapellan, som entonigt föredrog något gammalt legendarium eller några böner, under det att snön genom det öppna rökfånget yrde in i den halfskumma och dystra stugan.

Vid nattens inbrott gick man till hvila i sömnhusen – kalla och ödsliga kammare, hvilkas enda bohag utgjordes af sängen, några bänkar och en bönstol.

Det var en dyster omgifning, lämplig att utveckla en fantasi, fylld af spökscener och vidskeplig skräck men också af religiös längtan och lidelse. Sägnen visste förtälja om järtecken både före och vid Birgittas födelse; hennes egen första syn omtalas i en gammal legend på följande sätt:

»När hon var sju år gammal, såg hon plötsligt vid sin säng ett altare; och en fru i skinande kläder, sittande öfver altaret och hafvande en krona i sin hand, sade tills henne: ’O Birgitta, kom hit!’ Då hon kom till frun, sade denna: ’Vill du hafva denna krona?’ Hon sade sig vilja hafva henne. Frun satte kronan på hennes hufvud, så att hon granneligen kände kronans rundning beröra sitt hufvud. Och genast bortgick synen af hennes åsyn; dock bortgick den aldrig ur hennes minne.»

För hennes nästföljande syn, som inträffade några år senare, låna vi skildringen från en nutida dansk författare, som med den nyomvände katolikens hänförelse upplefver i sin egen själ hvad han beskrifver:

»På aftonen samma dag kunde Birgitta ej falla i sömn, då hon hade gått till sängs. Det brann intet ljus i hennes rum, men hon låg så länge och stirrade ut i mörkret, att det slutligen liksom vek tillbaka. Natten var ljus af snön utanför, och en svag grådager kom in genom gluggen. Hon kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan af sängen och krucifixet, som hängde däröfver – –.

Plötsligt såg hon icke annat än detta krucifix. Det blef så stort, så verkligt, så lefvande. Hon såg tydligt alla de röda gisselslagen öfver den korsfästes stackars magra armar, de ohyggliga gula spottklumparna i hans vackra skägg och på hans bleka kinder, blodsdropparna, som sipprade ned under törnekronan och droppade ned i hans förgråtna ögon och gjorde dem blinda. Hon såg det alltsammans, och det var en syn så bedröflig, att hennes hjärta var nära att brista af sorg och medömkan och harm.

’O, min käre Herre, hvem har väl gjort Eder detta?’ sporde hon, nästan utan att veta det; hennes hjärta slog häftigt i hennes bröst.

Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom frusna läppar, och en röst, som lät så sorgsen som vindens klagan genom säfven i Finstad borggraf, svarade sakta: ’Alla de som glömma mig och förakta min kärlek.’

I samma nu var det, som om ljuset släcktes i rummet. Det var samma grådager som förut, och Birgitta kunde knappast urskilja altaret och krucifixet mera. Men hon kunde ej somna, hennes hjärta fortfor att bulta i hennes bröst, hon hörde dess hårda slag i nattens djupa stillhet, och det var, som om hvarje slag drifvit hårda spikar in i hennes själ. Hon kunde ej blifva liggande i sin säng, på sina nakna fötter sprang hon ut på det kalla golfvet och kastade sig ned för korsets fot.»

– – – – – – Att ett sådant barn som Birgitta tidigt skulle komma att längta efter alla religiösa medeltidssjälars tryggaste hamn, klosterlifvet, var ju endast helt naturligt, men för hennes utveckling till en rik och allsidig mänsklighet var det godt, att hon fick vänta länge på sina drömmars uppfyllelse. Moderns död gjorde, att hon skickades öfver till sin moster, fru Karin på Aspenäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. Sägnen har åtskilligt att berätta om den praktiska, nyktra mosterns naturligtvis fåfänga kamp med barnets öfverspända fromhet. Ur hennes vård kom hon, ett tretton års barn, direkt öfver i sin mans.

Redan 1316 bortgiftes nämligen hon och systern Katarina med sönerna till faderns vän, lagman Gudmar i Västergötland, äfvenledes en rik man och en hertigarnes anhängare. Birgittas man, Ulf Gudmarsson, var då endast aderton år gammal. Om bröllopet veta vi ingenting annat, än hvad vi ur landskapslagarnas bestämmelser kunna sluta oss till. Brudens öfverlämnande till brudgummen skedde, som bekant, med den gamla, ur »S:t Eriks lag» hämtade formeln: »Jag gifter dig till heder och husfru, till half säng, till lås och nycklar, till laga treding i lösören och aflingegods och till all den rätt, som uppländsk lag är och den helige Erik konung gaf.»

Så voro de bägge barnen man och hustru – med hur mycken glädje från Birgittas sida, kunna vi sluta oss till af hennes senare ord till sin dotter Katarina, att hon hellre velat dö än träda i brudstol. På hennes tillskyndan hade brudparet också aflagt löfte om afhållsamhet för första året af sitt äktenskap – ett drag, som bland många andra visar oss, att hustrun i religiösa ting blef den egentligen bestämmande.

Om mannens personlighet veta vi icke mycket. Bevarade urkunder säga oss, att han blef riddare 1328 och två år senare lagman i Närke, där han också ägde gården Kägleholm. Någon framstående politisk roll har han däremot icke spelat. Om skötseln af hans jordagods ha för öfrigt gamla köpebref åtskilligt att säga oss, men intimare drag ur hans själslif leta vi förgäfves efter; historien låter honom träda i skuggan för sin berömda hustru. Men därför behöfva vi icke med nödvändighet sluta oss till, att han stått under toffeln. Sin dotter Märta har han gift bort alldeles mot Birgittas vilja med den råe riddaren Seved Ribbing från Halland, som i svärmoderns skrifter vanligen omtalas under namnet »röfvaren». Och i fråga om späkningar har Birgitta haft så stort undseende för sin man, att hon endast, när han var bortrest, pålade sig strängare botöfningar.

Det var blott på det religiösa och litterära området, som hustruns vilja i allmänhet blef afgörande. Hennes äldsta biografer meddela oss, att Ulf på hennes uppmaning börjat lära sig läsa böner till jungfru Maria samt lagböcker och juridiska arbeten. Bland hennes uppenbarelser finnes också en, som meddelar oss några belysande drag af mannens karaktär och af makarnes förhållande till hvarandra. Den har till öfverskrift: »Om en själ, som säges hafva varit sancta Birgittas husbonde», och innehåller tydligen änkans uppfattning af hans lefnadssätt i form af ett samtal dem emellan. Här uppräknar han först fem synder, för hvilka han fullt ångrat sig, och sex goda gärningar, hvilka frälsat honom från plågorna i skärselden. Hans redlighet i handel och vandel framgår här obestridligt: »ej säger mig mitt samvete, att jag hafver något gods med orätt samkat eller undanhållit från andra; då jag satt för rätta, dömde jag ej efter väld eller penningbegär, utan jag rannsakade granneligen alla mina domar, redebogen att rätta mig, om jag for vill»; »jag vaktade mig, att jag ej skulle vara de fattiga tung och skadlig i gästning och att jag ej skulle komma i stor gäld». Ett enda uppdrag har han härvidlag att gifva sin hustru, nämligen att hon skulle fullt godtgöra en änka för ett gods, som han köpt men glömt betala, innan han dog: »om hon kommer i morgon till dig, så gälda henne så mycket som hon begär, ty hon begär ej mer, än hon äger få!»

Men i detta märkliga samtal framlägger själen också några bekännelser, karakteristiska för en glad och njutningslysten riddare, som tycker om att »lefva och låta lefva» och som gärna lofvar men icke gärna håller sina löften, om ordhålligheten visar sig riskabel. Så klagar han, att han en gång lofvat en vän att bistå honom, när han så behöfde, men då denne däraf blifvit djärf och satt sig emot konung och lag, hade han dragit sig undan honom.

Till de stora synderna räknar han vidare, att han »idkat spjutkastning och annan världens fåfänglighet mer för ros och högfärd än för någon nyttas skull» och att han »syndat mycket med den galne pilten, som du känner, glädjande och förlustande mig åt hans galna och löjliga åthäfvor», ett uttryck som senare biografer ansett tyda på sonen Karl, Birgittas sorgebarn, känd som en glad och världslig herre. Vidare hoppas den stackars mannen, att han på grund af sin återhållsamhet från drickande under pilgrimsfärden till S:t Jago hade fått förlåtelse för sin gamla hängifvenhet åt bordets nöjen, åberopar sig slutligen på sin regelbundna bikt alla fredagar och ber Birgitta icke spara, när det gällde att bortskänka dryckeskar, hästar och andra sådana ting, »i hvilka han fordom mycket lustades».

De uppräknade synderna förefalla oss ju jämförelsevis obetydliga, och det är icke utan, att hustruns stränga omdömen om herr Ulfs lättsinne påminner oss en smula om den engelske skoflickaren-puritanen Bunyan, som förtviflar öfver sin ungdoms »laster», hvilka hufvudsakligen bestått i bollspel om söndagarna! 1300-talets katolska och 1600-talets protestantiska pietism äro icke utan sina beröringspunkter.

Äfven Birgitta har senare talat om sitt lif under denna tid såsom ett lif i världen och synden, något som vi dock vid närmare påseende finna att vi icke få taga efter orden. Efter alla tecken att döma har hon varit ett mönster af maka och moder, arbetsam och gästfri, gifmild mot fattiga, uppmärksam på husfolkets seder och sträng i sina fordringar på egen fromhet. Redan från den tidigare delen af hennes äktenskap hör man talas om tagelskjorta, fastor och vallfarter, de sistnämnda mestadels bestående i fotvandringar till de i närheten af hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till cistercienserna i Alvastra, dominikanerna i Skeninge och Linköping och cisterciensernunnorna i Vreta. Men för religiösa svärmerier fanns föga tid; man finner henne också deltaga med sin man i anordningarna för uppbyggandet af ny herregårdsbyggnad på Ulfåsa, och barnens uppfostran var det nog hon som förestod. Den äldsta af dem, Märta, var född omkring 1320, därefter kommo sönerna Karl och Birger samt dottern Katarina, född 1331 eller 1332. Vidare Bengt, Gudmar, Ingeborg och Cecilia. Till deras lärare valde modern den unge kaniken _Nicolaus Hermanni_, sedan biskop i Linköping och en af de medeltida författare, som kraftigast bidragit till förhärligandet af hennes minne.

På 1330-talet synes den unga husfrun för en tid ha lämnat sitt hem för att tjänstgöra som hofmästarinna hos Magnus Erikssons gemål, den nederländska furstinnan Blanche af Namur. Man vet icke, hur länge eller ens vid hvilken tidpunkt Birgitta i denna egenskap vistats vid hofvet, men säkert är, att hennes befattning därstädes lämnat talrika spår efter sig i hennes uppenbarelser och att hennes beröring med kungafamiljen icke upphörde med hennes officiella verksamhet där. Det var sörjdt för att intet mänskligt skulle få vara henne främmande, att intet område af samtidens inre och yttre lif skulle vara henne stängdt. Det politiska intresse, som tycktes vara denna upplandslagsmannens dotter nästan medfödt, fick under hoflifvet i en politiskt upprörd tid ny näring. Bristen på motsvarighet mellan konungens förmåga och de vanskliga uppgifter, som af honom väntade sin lösning, iakttogs af ingen skarpare och obarmhärtigare än af Birgitta. I mångt och mycket har hon bestämt en senare tids uppfattning af Magnus Eriksson; ännu Geijer citerar hennes uppenbarelser, när det gäller att gifva skäl för hans dåliga rykte.

Vår egen tid har sett nyktrare på saken och satt Birgittas uppfattning i samband med hennes släktförhållanden och aristokratiska fördomar. Simpelt skvaller och ogrundade smädelser öfverensstämma visserligen icke med hennes karaktär, sådan vi för öfrigt till fullo känna den, men de stormanstraditioner och den kärft asketiska fromhet, i hvilka hon vuxit upp, gjorde henne icke benägen för öfverseende med de många halfva åtgärder och ouppfyllda löften, hvarpå konung Magnus’ regering öfverflödar. Vi må också hålla henne räkning för att hon aldrig stack under stol med sin motvilja mot konungens politik eller brist på politiskt förutseende. I den åttonde boken af uppenbarelserna, som har kallats »Konungaboken», träffar man på nästan hvarje sida de otvetydigaste erinringar från hennes långvariga och förtroliga förbindelser med hofvet. Att hon icke alltid stått på spänd fot med konungen och drottningen, framgår här tydligt; tvärtom finner man, att hon icke sällan af dem blifvit tagen till råds likaväl i statssaker som i de mest grannlaga privatangelägenheter. Här får kung Magnus i namn af Kristus själf – som i detta sammanhang vanligen börjar sitt tal med orden: »Jag är sanner konung, och ingen är värdig att kallas konung utan jag, emedan all heder och allt välde är af mig» – mottaga förmaningar icke blott att uppbygga Vadstena kloster och företaga ett utlofvadt korståg, under villkor nämligen, att han gör det frivilligt, af kärlek till Gud och med rättsinnigt hjärta. Han uppmanas också att dagligen läsa sina bestämda böner till jungfru Maria, dagligen läsa två mässor, fasta på de stora helgdagsaftnarna, gifva tionde åt de fattiga och hvar fredag två tretton fattiga mäns fötter. Han får dessutom af sin hofmästarinna uppmaningar, att han skall bära höfvisk klädebonad »till ett konungens hederstecken» samt krona på de större helgdagarna, och att han, »eftersom han är barnslig», bör låta läsa för sig »om manliga mäns gärningar, efterdöme och åthäfvor, af hvilka hans håg må uppväckas till Gud».

Förmaningarna gälla dock visst icke enbart religiösa ting. I själfva verket läser man en god del politisk historia mellan raderna i de uppenbarelser, där »Kristus talar till sin brud om en smekare och trollkarl, hvilken en konung ville upphöja och taga i sitt råd» men som i grunden är en varg, som under enfaldiga ord döljer »oskälig törst och svikligt etter i hjärtat». Eller bakom varningarna till konung Magnus att icke åstunda hjälp och vänskap af »en stor utländsk herre, som är en räf, hvilken, om han får en del af landet, ej ämnar låta sig nöja, förrän han får mer». Anspelningen på Valdemar Atterdag är lika tydlig i denna mening som hänsyftningen på gunstlingen Bengt Algotsson i den förra; hertig Bengt återkommer för öfrigt då och då i senare uppenbarelser under namnet »en man af ödlesläkt, hvilken konungen upphöjt öfver alla i sitt rike».

Birgittas politiska uppfattning, som är rakt motsatt uppfattningen i den med henne samtida, mycket lästa boken »Om konunga- och höfdingastyrelsen», är ungefär sådan som man kan vänta sig af ättlingen till en gammal lagmanssläkt. Icke sällan förekomma också i hennes skrifter anföranden, som visa oss, att hon själf deltagit i sin mans lagstudier och halft omedvetet tillägnat sig den gamla germanska rättsuppfattningen, om ock i en egendomlig, äkta medeltida blandning med katolskt kyrkligt åskådningssätt. Så anser hon konungadömet vara en gudomlig institution, eftersom människan efter syndafallet måste visa lydnad och undergifvenhet för sin like, då hon ej längre vill lyda Gud. Hennes ställning i frågan: arfrike eller valrike, är icke fullt klar, men hennes utläggningar öfver konungadömets uppgifter ansluta sig nära till landslagens kända ord: »landom råda, rike styra, lag styrka och frid hålla». Han är bunden vid sin ed till folket, ty han är icke kronans herre utan rättens uppehållare och folkets beskyddare, hvars statskonst bör hvila på kristen tro. Tydligt framlyser denna uppfattning i de förebråelser hon riktar mot konungen, för att han icke beifrar vrakplundringar och i allmänhet icke uppehåller rätten för de fattiga. Bryter han sin ed, inträder också rätt till uppror; denna nordiska uppfattning, som ju äfven Karl IX häfdat, ligger på flerfaldiga ställen bakom hennes varningar, som alltmera tilltaga i skärpa. Sådana benämningar på kungen äro alls icke sällsynta som: »en krönt åsna med ett harhjärta», »en röfvare och en själaförrädare», så mycket värre än andra röfvare, som han sorgeligen röfvat rikets allmoge, fast den lagt sitt hufvud i hans knä.

Äfven till drottningen äro skarpa förmaningar riktade, såsom den följande i jungfru Marias namn: »Säg drottningen, att jag, misskundens moder, tog henne så som en äppelkärna, den ej var fager att se, utan besk att smaka och osmaklig att svälja. Dock planterade jag henne långt bort i ett annat land, att hon skulle bära god frukt; så må hon bära dygdens lön, gärna hörande Guds ord, hvilka äro nyttiga för själen. Hon må ock tala de ting, som äro Gudi till heder och medkristna till nytta, ty då bär hon fagra blomster; älska Gud och sina medkristna, ty då bär hon fager frukt. Men nu talar hon gärna lättsinniga ord och sådana ting, hvarmed hon må förskaffa sig världens heder och kärlek.»

Ju mera tiden framskrider, dess skarpare bli uppenbarelserna. När Birgitta en dag sett »den högfärdiga frun» åka i »en lekamlig vagn» – något som i den tidens Sverige ännu räknades till lyx –, visar sig den heliga Agnes och förklarar den som en symbol af »högfärdens vagn», där djäfvulen själf är körsven och där hjulen heta högfärd, olydnad, girighet och egenkärlek. Och då drottningen en gång bedt Birgitta om ett råd men ansett rådet för svårt att följa, får hon höra, att på Elias’ tid hade funnits en drottning, som hatade sanningens ord och därför fått sitt välförtjänta straff.