Part 3

Teologisk kritik har Birgitta dock icke heller under denna period saknat. Alvastrapriorn, för hvilken hon egentligen tyckes ha hyst större förtroende än för sin nye biktfader, befann sig i Rom under en stor del af hennes vistelse där, och det var åt honom och ej åt biktfadern, som hon öfverlämnade uppdraget att öfversätta uppenbarelserna på latin. Detta språk hade hon visserligen redan mot slutet af sin vistelse i Sverige börjat lära sig, och tack vare flitiga lektioner äfven under den tidigare vistelsen i Rom hann hon därvid så långt, att hon kunde läsa en del latinska böcker, men hon var ju vid den tiden en äldre kvinna, och hon lärde sig aldrig tala eller skrifva språket. Sina uppenbarelser nedskref hon därför själf – eller dikterade dem – på svenska; vi äga på Kungl. biblioteket i Stockholm två af hennes egenhändiga utkast i behåll. Genom jämförelse mellan det ena af dessa utkast och den latinska öfversättning, som priorn Petrus däraf verkställt, finna vi, att han gjort sammandrag och uteslutningar i den ursprungliga texten, något som för öfrigt under medeltiden, då man intet begrepp hade om nödvändigheten af ordagranna öfversättningar, var fullkomligt vanligt. Detta förhållande har emellertid haft till följd, att de Birgittas uppenbarelser vi nu äga i allmänhet torde få betraktas såsom en mången gång ganska grundlig omskrifning af hennes egen text, som tydligen ofta förefallit hennes teologiska rådgifvare alltför våldsamt kritisk mot dåvarande kyrkliga och politiska myndigheter. Hade Birgitta fått skrifva okorrigerad, så är det troligt, att hon fått nöja sig med den helgongloria, som allmänna opinionen gifvit henne – i vår tanke säkerligen icke mindre värd än den påfliga!

* * * * *

Det var i slutet af 1348 eller början af 1349 Birgitta anträdde sin romresa; i alla händelser var hon framme vid jultiden 1349. En sådan resa var denna tid, särskildt då under digerdödens härjningar i Europa, farlig nog, men den, som har stora mål i sikte, frågar icke efter yttre faror. Och Birgitta hade stora mål för sin återstående lefnad: hon ville föra påfven tillbaka till Rom, och hon ville där mottaga hans bekräftelse på den klosterorden, till hvilken hon under vistelsen i Alvastra utarbetat regler.

Oss nittonhundratalsmänniskor förefaller detta vid första påseende främmande nog, men de bland oss, som äga religiösa intressen, kunna ana hvad det innebar, om de erinra sig, att dessa ting för 1300-talets katoliker nästan sammanföllo med begreppet kyrklig reformation. För medeltidens fromma var påfvemakten liksom ett synligt vittnesbörd om sanningen af Jesu löfte att vara när sina trogna alla dagar intill världens ända. Jesus hade meddelat Petrus uppdraget att förvalta sin kyrka, och från Petrus hade detta uppdrag gått öfver på hans efterträdare – så var den medeltida tron, som ännu icke hade hunnit rubbas af några historiskt-kritiska frågor. Och då åt Kristus hade gifvits all makt i himmeln och på jorden, måste ju Kristi jordiska ställföreträdare förvalta äfven hans jordiska välde. Kejsaren, i hvars hand väldet öfver jordkretsen alltsedan det gamla romarväldets dagar ansågs ligga, var därför i sin ordning egentligen endast påfvens världslige vikarie, skyldig att tjäna denne vid gudsrikets upprättande på jorden. Så bildade maktförhållandena i dessa länsväsendets tider liksom en väldig pyramid, hvars topp utgjordes af påfve och kejsare. Kejsardömet, eller, som det kallades, det heliga romerska riket, betecknade därför hela den kristnade statsmakten. Föreställningen om »monarkien», som man också brukade säga, hängde så segt fast i den historiska undervisningen ännu i 1600-talets Sverige, att Johan Skytte 1629 vid ett rådssammanträde, då frågan om Sveriges deltagande i trettioåriga kriget behandlades – om också blott liksom formellt och för traditionens skull kunde invända något om att det var »mot gud och samvetet att vilja tillintetgöra monarkien». I själfva verket måste äfven vi med våra från den moderna nationalitetsidéen hämtade föreställningar erkänna, att det låg någonting storartadt i denna medeltidstanke, som redan på jorden och politiskt taget sökte upprätta ett enhetligt, alla folk omfattande gudsrike.

Vid den tid, då Birgitta uppträdde, såg det dock allt utom lofvande ut för förverkligandet af denna tanke. Korstågstidens religiösa idealer hade redan undanträngts af furstarnes sträfvan efter en stark världslig makt, och denna sträfvan underlättades genom kyrkans förvärldsligande. Båda företeelserna framträdde skarpast i Frankrike, där påfven för närvarande vistades i nesligt beroende af den uppåtsträfvande konungamakten och hängifvande sig åt ett lefnadssätt, som den store italienske skalden Petrarca skildrat på följande sätt:

»Hoppet om ett tillkommande lif var en fabel, sanningen vanvett, kyskheten skam, och hvar dag utmärktes genom orgier, som dessa stinkande gamla bockar, kardinalerna, höllo, medan Satan satt i en vrå och gapskrattade.»

Birgitta och de flesta rättrogna katoliker med henne sågo nu i påfvens återvändande till Rom, och därmed till oberoendet, första villkoret för en bättre sakernas ordning inom kyrkan. Som alltid hade hennes tankar tagit sig uttryck i uppenbarelser, och på den tiden låg det intet onaturligt i den idéen, att en nordisk kvinna skulle kunna vara vald till Guds verktyg för att genomdrifva en kyrkoreform. Redan 1348 hade hon skickat biskopen i Åbo och priorn Petrus med en maning till påfven Klemens VI att återvända till Rom.

Men äfven en annan tanke hade mognat hos Birgitta under vistelsen i Alvastra; uppenbarelsen om den nya nunneorden med Vadstena kloster som medelpunkt hör också med till de för tiden betecknande reformtankarna. För den katolska kyrkan ha Kristi omutliga helighetskraf och det naturliga världslifvet alltid tett sig som oförenliga motsatser, och den enda utväg man kunnat finna till kompromissande mellan bägge har bestått i skapandet af två slags moral, en lägre för lekmännen, som endast behöfde uppfylla tio Guds bud, och en högre för de andliga, som dessutom åtogo sig fattigdom, kyskhet och lydnad och genom sina »öfverloppsgärningar» godtgjorde för de andras världsliga lif.

Men eftersom det »högre» lifvet alltid måste te sig som idealet, kunde världsmänniskorna alltför ofta, därest de togo saken allvarligt, komma att känna sin religiösa »underlägsenhet» tyngande för samvetet. Helgjutna kristliga karaktärer, fullt lefvande i känslan af att Gud bestämt deras uppgift i världen, voro därför under medeltiden säkerligen sällsynta nog utanför klostermurarna. Vi spåra samvetsbetänkligheter redan i Birgittas äktenskap och hoflif. Hvad tiden hade af innerligare religiöst lif finna vi mestadels bland »renlifvesmän och -kvinnor», och de reformationsrörelser, dem medeltidskyrkan upplefde, kommo vanligen från klostren. Så hade varit fallet på 9- och 1000-talen med kluniacenserrörelsen; detsamma gäller ock om tiggarordnarnas folkliga rörelse på 1200-talet, och Birgittas orden, af henne själf kallad Salvatorsorden, d. v. s. Frälsarens orden, var ämnad att bli en länk i denna kedja. En egendomlighet skilde den dock från alla föregående ordnar: den var ämnad att sammanföra munkar och nunnor till gemensam gudstjänst och arbete för män och kvinnor inom samma kloster, dock på det sätt, att de manliga ledamöterna skulle vara ett fåtal och uppfattades såsom väsentligen till för nunneklostrets skull, hvilket framgår af ordensregelns stadgar.[2]

[Fotnot 2: Se bihanget.]

Men hennes orden var också på visst sätt afsedd att blifva en folkbildnings- och uppfostringsanstalt. Till munkarnes skyldigheter hörde att om söndagarna på svenska utlägga bibeln för allmänheten, en uppgift som dock icke kan sägas vara någon nyhet inom den katolska världen, eftersom redan tiggarordnarna på detta sätt verkat reformerande. Birgittas förordning i detta afseende är emellertid ett ytterligare bevis på att det icke först var protestantismen, som hos oss införde predikan på modersmålet.

Slutligen var orden, som man sagt, afsedd att vara en uppfostringsanstalt för adelns döttrar men en anstalt, där uppfostran icke blott inskränkte sig till meddelandet af några vissa kunskaper utan afsåg hela personlighetens utbildning i den riktning, som Birgitta ansåg vara den väsentliga. Ordens aristokratiska läggning är tydlig, och de i Vadstena inskrifna nunnorna tillhörde i allmänhet Sveriges förnämsta släkter.

Ordensregeln var »uppenbarad» och färdig redan under vistelsen i hemlandet, men det absolut nödvändiga fattades: påfvens bekräftelse. Kyrkans insegel skulle Birgitta minst af allt velat sakna för sitt verk, och hur skarpa ord hon än – för öfrigt i likhet med många andra af medeltidens heliga – utslungat mot kyrkans fördärf och påfvedömets laster, kunde allt detta icke förmå henne att misströsta om dessa institutioners gudomliga ursprung och slutliga seger öfver synd och värld. Hon kunde utslunga våldsamma angrepp mot den faktiske påfven, men ämbetets helighet betviflade hon aldrig. Finns det än reformtankar hos Birgitta, kan hon sålunda dock aldrig jämnställas med reformationens förelöpare; hennes reformnit står helt och hållet på katolsk grund, och endast i sällsynta undantagsfall kan en protestant finna hvad vi numera kalla uppbyggelse af hennes skrifter, såframt man icke med uppbyggelse menar den stämning af vördnad inför naiv tro, som de äldre italienska mästarne ännu i dag ingifva äfven den otrogne turisten, som studerar deras målningar.

Birgitta kom till Rom, medan där var jubelår och rättrogna katoliker myllrade på alla gator. Man har beräknat, att omkring tio gånger så många främlingar som nu för tiden detta år besökte Rom för den stora aflatsutdelningens skull, hvilket gjorde, att det 1350, då staden endast hade tiondedelen af sitt nuvarande invånarantal, var nästan omöjligt för alla resande att få härbärge, helst romarne genom dryga tullar plägade dyrka upp lifsmedelsprisen. Själf fick hon nog snart tak öfver hufvudet, känd som hon var såsom en märklig och inflytelserik person; man kallade henne i Rom icke sällan »furstinna af Närike». I hela fem år bodde hon i ett med kyrkan San Lorenzo in Damaso sammanbyggdt hus, som eljest var afsedt till ämbetsbostad åt en kardinal. Därefter erbjöds henne fri bostad hos en vän, den förnäma romarinnan Francesca Papazuri, hvars hus låg i närheten af nämnda kyrka på en då föga bebyggd plats. Det är nu ståtligt restaureradt och innehafves af en polsk nunneorden, som med stor vördnad omhuldar minnena efter Birgitta och gärna visar dem för främlingar.

Birgitta kom till Rom på den tid, då Petrarca ännu lefde och minnet af Dantes personlighet ännu icke försvunnit från Italien. En del af de konstnärer, som förebådade renässansen, hade också hunnit smycka kyrkorna med målningar och skulpturarbeten. Men lika litet som vi ha något bevis på att Luthers romresa medfört annat än moraliska och religiösa intryck för honom, lika litet kunna vi på Birgittas skrifter skönja, att samtidens konst och diktning haft något att säga henne. Nämner hon något om bildverk, är det snarare i den klandrande tonen: sådant är »världslig fåfänglighet», som drager själen från Gud. Det är Roms kyrkliga och politiska förhållanden, som taga hela hennes intresse. Det kyrkliga tillståndet kunde icke vara annat än sorgligt, då Rom var en försummad, af sin herde öfvergifven stad, men härmed följde äfven en nästan fullständig brist på politisk ordning, för att icke säga det enklaste rättsskydd. Betecknande var, att herraväldet öfver staden var så godt som deladt mellan två privata adelsfamiljer, Colonna och Orsini, hvilkas anhängare slogos om makten öfver gatorna. Röfvarband huserade för öfrigt obehindradt, och det var ofta lifsfarligt att våga sig ut om dagen, liksom man om natten var tvungen att förvandla husen till små fästningar. Tillståndet återspeglas i följande af Birgittas uppenbarelser:

»O Rom, Rom, dina murar äro rämnade och nedbrutna; därför äro dina portar utan vård och dina kar säljas; därför äro dina altaren ödelagda; offret och ottesångsrökelsen brännas i uthusen; därför stiger ingen ljuflig doft från din främsta kyrka. – Men nu vill jag tala om Rom, såsom profeten talade om Jerusalem, sägande: fordom byggde rättvisa i henne, och hennes höfdingar voro fridens höfdingar, men nu är hon förvandlad till slagg, och hennes höfdingar äro mandråpare. O Rom, om du kände dina dagars tal, skulle du gråta och icke fröjdas! I forna dagar var Rom såsom en duk, glänsande af de skönaste färger och väfd af de kostbaraste trådar, ty jorden var purpurfärgad af martyrernas blod och blandad med helgonens ben. Men nu äro hennes portar öfvergifna, därför att deras väktare förfallit till girighet, murarna äro grusade och utan försvar, emedan prästerskap och folk, hvilka äro Guds mur, sprida sig och utöfva köttets gärningar; de gudomliga kärlen säljas skamligen, ty Guds sakrament bortgifvas för penningar och världslig vinning; altarna äro ödelagda, emedan vårdaren har händer, obekväma till kärlekens gärningar, och ehuru han vidrör Guds lekamen, bor Gud icke i hans hjärta, hvilket är uppfylldt af världens fåfänglighet.»

Birgitta lefde på det hela taget ett enformigt lif i Rom. Hennes dag var noga indelad; sysselsättningarna växlade mellan studier, bön, kyrkobesök och välgörenhet mot de fattiga. När tillförseln från Sverige dröjde, hade hon stundom svårt att reda sig och sitt stora hushåll, hvilket under olika tider bestod af bland andra sådana personer som hennes barn Katarina och Birger, priorn Petrus och magister Petrus, och hvilket för öfrigt gästfritt mottog en hel mängd resande svenskar, som eljest haft svårt att få bostad. Ibland kunde det hända, att hon rent af satte sig bland tiggarne och begärde allmosor; dåtidens tiggeri hade ju också prägel af ett slags botöfning.

Sin stora tanke glömde hon ej, men förgäfves slungade hon det ena brefvet efter det andra mot påfvarne. Klemens VI och Innocentius VI lefde och dogo i Avignon. Först Urban V gjorde 1367 sitt högtidliga intåg i sin residensstad, och följande år kom äfven kejsaren på besök till Rom. Birgitta förde sina söner till audiens hos påfven. Troligen är det vid denna tid hon först ansökt om stadfästelse på klosterregeln. Denna stadfästelse lät dock vänta på sig, och Birgitta blef gammal och trött under sin väntan, men hon gaf sig ej; en biograf säger, att hon juli 1370 uppsökt påfven och talat allvarsord till honom, sagt honom, att hans tid var kort och att han därför borde akta på hur de åt honom anförtrodda själarna skulle kunna frälsas. Ville påfven icke stadfästa regeln utan betalning, skulle Kristus själf bekräfta den. Den glädje påfven skulle få känna efteråt skulle vara vittnesbörd om att detta verkligen var en befallning från Frälsaren.

Ändtligen, den 5 augusti 1370, utfärdades också stadfästelsebrefvet.

Ett par gånger dessförinnan hade Birgitta varit utanför Roms murar, på ett par smärre resor till Assisi och Neapel; nu drog hon ut på sin sista långa pilgrimsfärd, till Jerusalem, dit hon genom uppenbarelser flerfaldiga gånger blifvit kallad. Hon kom tillbaka därifrån endast för att dö. »Tidigt i gryningen en julimorgon 1373 uppenbarade sig Kristus åter för sin brud för att trösta henne under dödsarbetets plågor; därpå åhörde hon mässan, mottog sakramenten och utandades sin sista suck, omgifven af sina närmaste.»

Nästan omedelbart efter Birgittas död gjorde hennes dotter Katarina, den första abedissa i Vadstena och själf till sist inskrifven bland helgonens tal, ansökan om att få sin moder uppsatt på kyrkans helgonförteckning. Ansökningen understöddes af kung Albrekt och hans stormän, men äfven kejsaren, drottningen af Sicilien och flera romerska ädlingar anhöllo därom. På Urban VI:s tillskyndan kom också 1390 generalkonfessorn i Vadstena, Birgittas vän, Petrus Magni, öfver till Rom för kanoniseringens fullbordan, och en af hans följeslagare, Lars Romare, har gifvit en nyligen i Vatikanen funnen beskrifning på hur denna tillgick.

När Petrus kom, var Urban redan död, och det var för påfven Bonifacius IX, som munken fick framlägga bevisen på Birgittas helighet, hvilka öfverlämnades till undersökning åt en fransk, en engelsk och en italiensk kardinal. När undersökningen utfallit efter önskan, utlystes i den franske kardinalens hus en sammankomst, där hvar och en, som hade något att invända mot helgonförklaringen, fick yttra sig. En munk invände, att saken var väckt för tidigt efter Birgittas död, och en annan öfverlämnade en bok, hvari han nedskrifvit anmärkningar mot Birgittas skrifter. Men invändningen tystades tämligen omildt af kardinalen, som för öfrigt ref sönder boken, och så var den saken afgjord.

Petrus Magni fick sedan i uppdrag att anskaffa allt som behöfdes till Peterskyrkans och påfliga palatsets smyckande för kanoniseringen. 600 vaxljus, 5,000 lampor och så mycket friska olivkvistar, som tio åsnor kunde bära, hörde med till det nödvändiga och kostade dryga pengar. Fredagsaftonen den 6 oktober och lördagsmorgonen den 7 firades helgonet med klockringning i alla Roms kyrkor. Kanoniseringen skedde i påfliga palatsets stora kapell. Efter en predikan, som handlade om Birgitta, hennes underverk och uppenbarelser, upptog påfven själf, knäböjande, en lofsång, slog så upp den stora boken med förteckning på kyrkans helgon och inskref där Birgittas namn.

Efter en kort procession återkom påfven, och då uppstämdes hymnen »Bed för oss, Birgitta». I Peterskyrkan hölls gudstjänst på aftonen, och följande dag förrättade påfven själf mässan därstädes, hvarvid högtidlig offring skedde.

Petrus Magni fick denna dag den tvifvelaktiga glädjen att, utan att dock själf få vara med, bjuda påfven på middag; Bonifacius hade nämligen förklarat sig »vilja vara helgonets gäst». Kardinalen af Frankrike höll däremot stor middag i sin trädgård för hvem som ville vara med, och därvid gick naturligtvis åt en oerhörd massa mat och dryck.

Helgonets reliker framvisades på måndagen.

Det var slutligen också kardinalen af Frankrike, som åtog sig att betäcka de dryga kostnaderna för kanoniseringen, troligen till följd af att han såsom släkting till Magnus Erikssons gemål betraktade sig som frände till det nya helgonet.

* * * * *

Återstår nu att säga några ord om fullbordandet af Birgittas båda förnämsta verk, Vadstena kloster och uppenbarelserna. Till klostret hade Magnus Eriksson redan 1346 skänkt Vadstena kungsgård jämte 6,000 mark silfver, en i sanning kunglig gåfva, som visar, att Birgitta trots alla misshälligheter dem emellan dock för honom var en auktoritet. Klostret invigdes 1384, och dotterkloster anlades i främmande länder, i England, Holland, Frankrike, Tyskland, ända ned till Spanien och Italien. Särskildt i Norden blefvo dessa kloster verkliga kulturhärdar, där krönikor författades, en stor del af vår medeltidslitteratur afskrefs, främmande böcker öfversattes och förbindelser med främmande folk uppehöllos, handaslöjder bedrefvos och icke minst – folkliga predikningar på svenskt språk höllos. För katolicismens renlärighet i Norden blefvo birgittinerklostren äfvenledes af stor betydelse. Eriks af Pommern skrifvelse till kyrkomötet i Basel säger rent af, att orden fredade den svenska kyrkan för grekiskt och hussitiskt kätteri, och en ifrig dansk motståndare till reformationen förehöll Gustaf Vasa, att öfvergifvandet af Birgittas uppenbarelser var orsaken till alla Sveriges olyckor.

Ännu Erik XIV och Johan III gåfvo rikliga anslag till Vadstena kloster, men 1595 gjorde hertig Karl slut på resten af katolicism i Sverige; de elfva kvarvarande nunnorna och deras biktfader måste den 13 december detta år lämna fäderneslandet.

Det varaktigaste och mest kända minnet af Birgitta utgöres dock af hennes uppenbarelser. Deras fullbordande och slutliga utgifning äro förknippade med namnet på en man, som mot slutet af Birgittas lif på visst sätt hade blifvit henne en ersättning för Mathias, eftersom han kunde tjänstgöra som både biktfader och teologisk rådgifvare. Det var den spanske biskopen _Alfons_, som af kärlek till ett lif i religiösa betraktelser afsagt sig sin biskopsstol och sedan vistades i Rom. En tid af året 1370 har han varit Birgittas ende biktfar; han var henne också följaktig på pilgrimsfärden till Jerusalem, och på grund af Kristi befallning öfverlämnade hon samtliga sina uppenbarelser åt honom, »som må förtydliga de mörka punkterna och som förstår den rättrogna meningen af de ord min ande ingifvit dig». »Ty», säger Kristus sedan, »min ande öfvergifver någon gång mina utvalda, och de få då själfva afväga och pröfva mina ord i sitt hjärta, på det att de efter mogen öfverläggning må klarare och bättre utveckla min mening.»

Den teologiska granskning, som Alfons sålunda fått i uppdrag att utföra, var färdig, tills uppenbarelserna före helgonförklaringen skulle öfverlämnas till påfven. Att ordna dem efter innehållet, som han också tänkt göra, medhann biskopen dock ej, och så bibehölls den mycket orediga, närmast men icke följdriktigt i kronologisk ordning gjorda uppställning, som härrör från priorn Petrus och magister Petrus och som bereder oss sådana svårigheter vid läsningen af Birgittas skrifter. De värsta utfallen mot påfvar och präster aktade man sig att framlämna vid undersökningen före helgonförklaringen; de utkommo dock sedermera i den första tryckta upplagan af uppenbarelserna. Birgittas skrifter ha utgått i mer än 20 latinska upplagor, däribland ett par från början af 1500-talet med träsnitt af Albrekt Dürer. Franska och italienska upplagor finnas äfven samt en fornsvensk, som först på 1800-talet kommit i tryck.

Huru skola vi förklara Birgittas uppenbarelser? Bedrägerier voro de ej, det öfvertygas man om redan vid en tämligen flyktig genomläsning. Att förklara dem som ett hysteriskt lynnes sjuka fantasier är en utväg, som nog blifvit försökt mer än en gång men som lider af betydlig ensidighet. Hysteri var visserligen hos medeltidens både män och kvinnor en smula vanligare än nu; man lefde ju i en ständig skräck för det onda andelifvets hemlighetsfulla makter. Men Birgitta visar på samma gång så mycken sund lifsuppfattning, så mycken vördnad för och rent af kärlek till naturen, och uppenbarelserna äro för öfrigt så märkbart hämtade ur hennes eget lifs yttre händelser och erfarenheter, att vi godt, trots den profetiska formen, kunna i hennes skrifter känna oss på fast mark.

Förklaringen på det hela synes mig ligga i den omständigheten, att Birgitta på samma gång var en religiös personlighet och en skald. För hvarje verklig, själfupplefvad fromhet, den må nu vara aldrig så protestantiskt frisinnad, existera alltjämt »under» i den bemärkelsen, att de egna upplefvelserna faktiskt tagas som uppenbarelser från Gud till personligheten och alltså föranleda till stärkande af den undergifvenhet under Guds vilja, som utgör religionens innersta väsen.

Men Birgitta var icke blott en varmt religiös personlighet; hon var också skald, med skaldens oemotståndliga längtan att nedskrifva och för världen förkunna erfarenheterna i sitt inre och yttre lif. Att hon gjort detta under känslan af hänförd glädje öfver sina egna ord, det är ingenting enbart för medeltidens författare typiskt; hänförelse tillhör ju alltid det konstnärliga skapandets ögonblick. Och att ofta hennes egna tankar tedde sig för henne som syner och meddelanden från de rymder, som voro henne kärast – det är med hennes fantasi ingenting att undra på.

Är nu på detta sätt allt »underbart» affärdadt ur Birgittas personlighet för oss, nyktra nutidsmänniskor? Jag tror fastmer, att vi på detta betraktelsesätt ingenting förlora; en själfständig religiös personlighet och en skald i samma individ, det är just förklaringen på en äkta profetnatur, och öfverallt där sådana naturer visa sig – och detta sker nog än i dag –, där framträder också något af gudomlig uppenbarelse i mänskligheten. Detta har hvarje verklig skald lätt att förstå, och därför torde heller ingen historisk skildring af Birgitta ens i trogen karaktärsteckning öfverträffa den bild af henne, som Heidenstam i sin enkla, vackra bok »Heliga Birgittas pilgrimsfärd» skänkt vårt folk.

Birgitta är ingen protestantisk reformator, men hon är dock en af de starkaste föreningslänkarna mellan vår katolska medeltid och vår luterska nutid. Äfven protestantismens svenska folk har i alla tider skäl att se upp till henne för hennes fasthållande vid det allmänna prästadömets idé, för hennes varma intresse för fosterland och folkbildning och för hennes både i klosterregeln och i hennes eget lif framträdande uppfattning af mannens och kvinnans betydelse för hvarandra i samarbetet för Guds rikes förverkligande på jorden.

BIHANG.

Utdrag ur Birgittas uppenbarelser.

S:a Agnes beder Maria för Birgitta i följande ord: »Gör misskund med din dotter, ty hon är lik fattig kvinna, som intet hade i torpet eller i dalen, där hon bodde, utom litet lefvande, som är höna eller gås. Dock hade hon så mycken kärlek till den herren, som bodde ofvanför berget, att hon unnade och gaf honom af kärlek allt det, som hon hade lefvande. Då herren säger, att han har allt i öfverflöd och behöfver intet, svarar kvinnan: ’Ej offrar jag dig detta, därför att du behöfver det, utan därför att du lät mig, fattig kvinna, bygga vid ditt berg och palats och därför att jag är hedrad af dina tjänare. Jag skulle göra mer, om jag förmådde. Men det jag gjort har skett för att icke vara otacksam mot din nåd.’ Herren svarar, att han därför vill upptaga henne å sitt berg i sitt palatium. Birgitta har liksom lämnat ’det enda hon hade i lifvet, som var världens kärlek och sina barn; därför skall Marias mildhet försörja henne, och hon skall komma till Jesu palats, där tusen sinom tusen änglar tjäna honom’.»