Part 4

Lifvet i Rom växlar mellan bedröfvelse och hugnad. »Hugnaden är den helige andes ingjutelse. Bedröfvelse är, då orena tankar eller stolta och leda tankar bedröfva människans hug emot hennes vilja. När hugen ängslas af Guds vanhedrande och själarnas skada, när hugen nödgas att af skälig sak invefva sig i världsliga tings omsorg, så måga ock stundom Guds vänner hugnas med världslig hugnad, såsom af studier eller läsning, af höfvisk lek eller af andra gärningar, i hvilka intet ohöfviskt är. Om näfven jämt hölles knuten, krympte senorna och vanmäktades handen. Så i andliga ting, ty om hugen alltid stode till gudliga tings skådan, blefve han uppblåst af högfärd och glömde sig själf, eller ock minskades hans äras krona. Därför hugnas Guds vänner stundom med den helige andes ingifvelse, och stundom bedröfvas de med Guds tillåtelse, ty med bedröfvelsen upprifvas syndernas rötter och rättfärdighetens frukt rotas; fastän Gud, som ser hjärtan, afväger sina vänners frestelser så, att de lända dem till förkofran och gagn, ty han gör allt rättvist, med rätt mål och vikt. Medan du således är kallad genom Guds ande, haf ingen omsorg, därför att Gud länge fördröjer sitt löfte, ty skrifvet är, att ingen kommer till Gud, utan Gud Fader drager honom. Så har ock skett med dig, ty det som förr syntes dig hårdt och vanskligt att tåla, har nu blifvit dig så lätt och kärt, att dig lyster intet, utan hvad Gud vill.»

* * * * *

»En af djäfvulens största frestelser är att vilja synas hvad man ej är eller att åstunda vara det, som går öfver ens kraft och förmåga. Några äro, som med sina gärningar tro sig fullgöra för sina synder, hvilkas vilja alltigenom är fördömlig, ty äfven om en människa dräpte sin lekamen hundrade gånger, förmådde hon ej svara Gud ett emot tusen, därför att Gud gifver makten och viljan. Han gifver tiden och hälsan, han gifver den goda åstundan. Han gifver rikedom och ära, han dödar och gör lefvande, han upphöjer och förnedrar, och allting är i hans hand, och därför bör all heder gifvas honom allena och ingen människas förskyllan räknas henne för något.»

* * * * *

Mot påfven och kyrkans fördärf: »Länge sedan var det, som världens hufvud, som är påfven, blidkade Gud med lefvernets helighet och goda efterdöme, så som forna helgade påfvar gjorde, och därför hafva de andra lemmarna blifvit vanmäktiga och tvinande. Snart skall dock plöjaren komma, sänd af den allsmäktige. Han aktar ej jordägor eller lekamlig fägring och frågar ej efter människornas styrka, ej höfdingarnes hot, ej någon människas värdighet. Arbeten därför, mina vänner, manligen och ifrigt! Ty detta, som jag säger, skall ej varda i yttersta dagarna, så som jag sagt förut, utan i dessa dagar, och många nu lefvande skola se det med sina ögon, att fullkomnas må hvad skrifvet är: Varde deras hustrur änkor och deras söner faderlösa, och allt det människorna åstunda skall tagas ifrån dem. Ty rättvist är, att huset renas, hvari konungen skall ingå, och glaset tvås rent, att drycken må synas klar, kornet starkt tröskas, att det må skiljas från ax och agn, och det, som inneslutes i formen, skall tryckas och pressas, tills det får gestalt efter formen. Men liksom sommaren kommer efter vintern, så skall jag gifva dem hugnad efter bedröfvelse, som vilja vara ödmjuka och mer akta himmelriket än jordiska ting. För det tredje skall jag andeligen säga: ’Kommen, I fåkunniga och enfaldiga, och jag skall gifva eder mun och snille, så att högfärdiga och mångtaliga ej skola förmå strida emot eder.’ Så gjorde jag i dessa dagar. Jag upphöjde enfaldiga med min visdom till att motstå de lärda. Jag föraktade de stortaliga, och de bortgingo med hast.»

* * * * *

»Därför anklagar jag nu dig, du min kyrkas hufvud, som sitter i mitt säte, hvilket jag antvardade åt Petrus och hans efterkommande med trefaldig värdighet och makt: för det första, att de skulle hafva makt att binda själarna och lösa dem från synden; för det andra, att de skulle för de ångrande upplåta himmelrikets portar; för det tredje, att de skulle tillsluta dem för de förbannade och för dem, som försmått min lag. Men du, som skulle hela själarna och föra dem till mig, du är sannerligen själarnas dråpare! Jag gjorde Petrus till en herde för mina får, men du drifver dem åtskils och sargar dem. Du är värre än Lucifer, ty han hatade blott mig och ville ingen dräpa utan mig, att han i mitt ställe måtte blifva herre; men du är mycket värre, ty med dina onda gärningar drifver du ej allenast mig från dig, utan genom ditt onda föredöme dräper du jämväl de själar, som jag återlöst med mitt blod och som jag antvardade åt dig såsom åt en trogen vän. Du är orättvisare än Pilatus och grymmare än Judas, ty han sålde mig ensam, men du säljer icke blott mig utan ock de utvaldas själar för världslig vinning och fåfäng ära.»

* * * * *

Till en biskop, som uppehöll sig hos påfven i Avignon: »Herre biskop! Vår Herre Jesus Kristus sade till mig, att jag skulle tillskrifva eder nedanstående ord, hvilka ni bör framlägga för påfven. Påfven begär ett tecken; säg honom, att fariséerna fordrade tecken. Dessa svarade jag, att liksom Jona var i hvalfiskens buk under tre dagar och tre nätter, så låg jag, jungfruns son, under tre dagar och tre nätter död i jorden, och sedermera uppstod jag och uppsteg till min ära. Så skall ock denne påfve Gregorius mottaga min varnings tecken, att han må frälsa själarna. Må han förrätta sådana verk, som lända mig till ära; må han arbeta på själarnas frälsning och på att min kyrka kommer till sin forna betydelse; då skall han undfå ett tecken och den evinnerliga tröstens frukt. Men såvida han ej hörsammar mina ord och icke kommer till Italien, skall han hafva ett annat tecken: han skall förlora ej blott det timliga goda utan ock det eviga, och han skall känna förtviflan, så länge han lefver; om än hans hjärta kan förefalla att äga någon hugnad, skola likväl samvetskvalen och den inre oron icke öfvergifva honom. Det tredje tecknet består däri, att jag, Herren Gud, talar dessa underbara ord till en kvinna; till hvilket mål och till hvilket gagn, om icke till själarnas frälsning och båtnad och på det att de onda må rättas och de goda blifva bättre? Rörande oenigheten mellan påfven och Bernabo (Visconti i Milano) svarar jag, att den är mig på det högsta emot, emedan otaliga själar därigenom vedervågas; därför vill jag, att fred slutes, ty äfven om påfven fördrefves från påfvedömet, vore det bättre, att han ödmjukade sig och gjorde fred på hvad sätt ske kunde, än att så många själar förloras i den eviga fördömelsen. Angående Frankrike får han intet veta, förrän han personligen kommer till Italien. Själarnas fördömelse är uppenbar, och därhän sträfva de flesta. Därför må påfven endast lyssna till mig, emedan – om än alla afråda honom från att begifva sig till Rom och sätta sig däremot så mycket de kunna – han bör förlita sig på mig ensam, och jag skall vederkvicka honom. Inga andra skola då få makt öfver honom, utan liksom kycklingarna i boet sträcka upp sina hufvuden, skria och fröjdas vid hönans ankomst, så skall jag med glädje gå honom till mötes, upphöja honom och andligen och lekamligen hedra honom. Desslikes säger Herren: Emedan påfven tvekar, huruvida han för fredens stiftande och min kyrkas rensning bör komma till Rom, vill jag, att han kommer under närmast följande höst, och må han tillika veta, att han ej kan utföra någon mig behagligare gärning än den att återvända till Italien».

* * * * *

I uppenbarelsernas sjunde bok finnes ett herdabref af Birgitta till en biskop, som öfvertagit styrelsen af Mark Ancona i Italien och i sitt samvete kände sig oroad öfver att nödgas vara borta från sitt stift, emedan han ej kunde sköta de själar, som voro anförtrodda åt hans vård. Han bad därför Birgitta säga sig, hvilket behagade Gud mest, antingen att han vände tillbaka till sitt stift, eller att han fortfore att förvalta det ämbete, som blifvit honom anförtrodt. Af Birgitta erhöll han då följande svar:

»Gud vare prisad för all sin godhet i evighet, amen! Ärevördige fader! Först en ödmjuk hälsning. I hafven i ödmjukhet skrifvit, att jag, en för eder okänd kvinna, skulle bedja Gud för eder. Härpå svarar jag eder i sanning, som mitt samvete förpliktigar mig, att jag dess värre är en stor synderska och helt ovärdig att bedja för eder. I hafven ock skrifvit till mig, att jag skall gifva eder några andliga råd till frälsning af eder själ.

Och därför har Gud sett till eder tro och ödmjukhet och som en god fader velat uppfylla er önskan, i det att han icke har aktat på mina synder utan blott har sett på den ödmjukt bedjandes innerliga önskan. Ty då jag, som genom min synd är helt ovärdig till dylika ting, bad för eder till min Herre Jesus Kristus, visade han sig själf för mig i anden och sade till mig i en liknelse: Du, som det är gifvet att se och höra andliga ting, gif nu väl akt och vet, att alla biskopar, abboter och alla öfriga kyrkans prelater, som öfvergifva sina kyrkor och förvalta andra ämbeten för att nå högre äreplatser och blifva aktade af människorna, äro, till och med när de i sin förvaltning icke göra sig skyldiga till annan orättfärdighet, att likna vid orena djur, som blifvit beklädda med biskopliga och prästerliga skrudar. Häraf, vördige herre och fader, har jag insett, att I skolen göra så: Rannsaken i edert samvete, om dessa får, nämligen de som äro eder betrodda i edert biskopsdöme, under eder frånvaro blifva väl och på andligt sätt styrda eller icke. Ledas de till själarnas gagn och bästa, och sen I dessutom, att I genom förvaltningen af Mark Ancona kunnen uträtta mera till Guds ära och själarnas frälsning än i edert biskopsdöme, då säger jag eder, att I efter Guds vilja tören förblifva i edert nuvarande ämbete, såframt det ej blott är längtan efter ära eller fåfänglig berömmelse, som fasthåller eder där. Men om edert samvete däremot säger eder motsatsen, så råder jag eder till att uppgifva er ställning i Mark Ancona, vända tillbaka till eder kyrka och fästa bo i det eder anförtrodda stiftet för att styra edra eller rättare Kristi får och med ord, exempel och gärning vakta dem, icke sorglöst och illa som en legoherde utan flitigt och troget som en sann och god herde. Förlåt mig, min herre och fader, att jag, en ovetande kvinna och ovärdig synderska, skrifver detta till eder. Jag beder vår sanne och gode herde, som värdigats dö för sina får, att han ville gifva eder sin helige andes nåd att värdigt vakta hans får och intill döden uppfylla hans härliga och heliga vilja.»

Utdrag ur ordensreglerna.

Nunnornas antal är 60. Nunnekoret är under taket, och munkar och nunnor äro afskilda från hvarandra äfven under gudstjänsten.

Dessutom finnas 13 präster, som beteckna de tolf apostlarne och Paulus, och 4 mässdjäknar, som beteckna kyrkofäderna Ambrosius, Augustinus, Gregorius, Hieronymus. Prästerna igenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne på hvit cirkel med fyra röda »stycken». Dessa 13 präster, 4 djäknar tillika med 8 lekbröder utgöra således inalles 25. Abbedissan väljer med biskopens råd och konventets en af de 13 prästerna till konfessor.

Prästerna sköta gudstjänsten, studier och gudeliga böner samt predika öfver skrifttexten å modersmålet vissa dagar för nunnorna.

Konfessor (biktfadern) väljer några af bröderna, som äro präster, till hjälp i skriftermålet.

Hvar torsdag hålles kapitel af abbedissan.

Nunna skall vid inträdet vara minst 18 år, munk 25. Nunnornas tid delas mellan gudstjänst, läsning och handarbete.

Nunnesången vid gudstjänsten får ej vara smältande vek, ej bruten, ej lekande, utan höfvisk, dämpad, samdräktig och ödmjuk. Det är styggelse för Gud, när rösten höjes mer för åhörarnes skull än för Guds.

Systrarna få ej utgå af klostret, annat än då nytt kloster skall byggas. Konfessor må ock utgå med bröder i klosterärenden eller för kätteris öfvervinnande, om så behof varda kan.

Systrarna få samtala i trädgården. Likaså få prästerna idka läsning, samtal och studier samt med konfessors lof för hugnads skull gånga och spatsera.

Samtal med världsfolk tillåtes systrarna vid fönstergallret. Vid intagning i klostret frågar biskopen nunnan, om hon ej nödgas till »renlif» af blygd eller af världens motgång eller gäld.

Före den, som skall intagas i klostret, bäres en röd fana med Kristi pina och jungfru Marie beläte. Nya bruden skåde Kristus på korset och läre sig tålamod och fattigdom, renhet och ödmjukhet af jungfru Maria. Innanför kyrkan stannar bruden vid dörren. Biskopen viger hennes ring, och två tända ljus bäras framför henne och skola brinna, så länge mässan sjunges. Biskopen läse därvid denna bön: O, allsvåldige, evärdlige Gud, som fäster dig din nya brud i misskund, välsigna denna ring, och såsom din tjänarinna bär detta brudetecken utantill på handen, må hon ock bära din tro och kärlek innantill i faderns, sonens och den helige andes namn. Amen.

För altaret klädes klosterbruden af biskopen i sin nunnedräkt under bön. Därefter läses litanian under åkallan af alla helgon för Guds tjänarinna. Däruppå meddelas absolution åt den knäböjande, hvarefter hon tager Kristi lekamen. Nu inbäres af systrar en bår med mull, som sättes vid dörren, förrän mässan börjar. Under en lofsång gå biskopen och bruden till samma dörr, där biskopen öfverantvardar henne åt abbedissan, som bidar vid dörren med konventet.

Ur Birgittas böner.

Min Herre Jesus Kristus, du är den starkaste kämpe och manligaste riddare. Du gjorde den största gärning och tålde den hårdaste pina i världen. Nu må din ära utropas af allt himmelrikets härskap upp till den höjd, där ingen kan omfatta slutet af gudomens välde. Gånge ock det ropet ned i helvetet, i hvars djup ingen grund finnes, och ditt lof må förkunnas i världen, både bland dina vänner och ovänner, för det du var den förste och främste i striden under ditt eget baner, hvarvid din kärlek må liknas. Då blef baneret rest och sedt, vid den timmen, då du sade: »det är fullkomnadt», och till dess du antvardade din ande i din faders händer. Då syntes din kärlek, att du hellre ville, att ditt hjärta ginge sönder, än att själarna skulle mista himmelriket.

Då fick Lucifer, höfdingen i helvetet, så stort fall, att han domnade i sin styrka och sina krafter och allt djäfvulssläktet röt och skalf af rädsla. – –

O, hertig af Betlehem, så fullkomnade du en hertigs lefverne, då du ledde den stora skaran från mörker och bedröfvelse till evärdlig glädje. O, hur manligen du fullkomnade ridderskapsrätten: du styrkte kyrkan, då du tolkade och skipade din nya lag, du värjde änkorna, då du instiftade skriftermålet, du hjälpte faderlösa barn, då du med ditt hjärteblod öppnade himmelriket; ditt hjärta är oförtrutet tillreds att göra rättvisa och fördärfva orättvisa. Du, som är min själs och min lekamens allrakäraste öfver allt det, som skapadt är, Guds och jungfruns Son, dig äre och tacke allt det i himmelriket är för den glädje där skall vara förutan ände!

Herre min, jag klagar inför dig, huru jag tycker mitt hjärta vara beskaffadt: mig tyckes, som om i hjärtat vore en etterblemma; där stånda ock genom hjärtat två törnen, och kringom dem är dragen en hinna, som tränger det och kväljer mig mycket. Min käre Herre Gud, detta är mig omöjligt att göra själf utan med din hjälp, därför beder jag dig för all den ödmjukhets skull, som du uppenbarade i världen: rif af den hinnan, hvarmed jag menar högfärden, och omhvärf hjärtat med den ödmjukhet, som utan början hafver funnits i din gudoms dygd. Min Herre Gud, jag beder dig, för det att ditt hufvud kröntes med en törnekrona: rif ut den taggen, som står i mitt hjärta, hvilken är köttslig kärlek till man eller barn, vänner eller fränder, och insätt där i stället gudlig kärlek till mina medkristnas själagagn.

Min Herre Jesus, hör min bön, som du hörde röfvaren på korset, gör mitt hjärta brännande af din kärleks eld, så att allt, som där är dig emot, må bortsopas af stormen.

Källor:

Henrik Schück: Svensk Litteraturhistoria I. Stockholm 1890. » » Illustrerad svensk Litteraturhistoria I. Stockholm 1896. » » Birgitta. (Ord o. bild, 1892). » » Några anmärkningar om Birgittas revelationer (Vitterhets-, Historie- o. Antikvitetsakademiens handlingar 13: 1). Stockholm 1901. » » Lifvet i Vadstena kloster. (Dagny 1901.) Fr. Hammerich: Den hellige Birgitta og Kirken i Norden. Köpenhamn 1863. Ellen Fries: Märkvärdiga kvinnor. Stockholm 1891. Gustaf Bergström: Sancta Birgitta. Örebro 1898. A. Brinkman: Den hellige Birgitta. Köpenhamn 1893. Johannes Jørgensen: Romerske Helgenbilleder. Köpenhamn 1902. Heliga Birgittas uppenbarelser, utgifna af G. E. Klemming. Stockholm 1857-1875. Vadstena klosterregler, utg. af C. F. Lindström. Stockholm 1845. (De båda sista i Svenska Fornskriftsällskapets samlingar.) C. Bildt: Svenska minnen och märken i Rom. Stockholm 1900.

Systematisk förteckning å Föreningen Heimdals folkskrifter.

A. Historia, biografi och statskunskap.

1. Unionen, sådan den stiftades och sådan den blifvit. I. Den ursprungliga unionen. Af prof. R. Kjellén. 0,25.

14-15. Unionen etc. II. Unionens historia (1814-1891). Af prof. R. Kjellén. 0,40.

18-19. Unionen etc. III. Den nuvarande unionen. Af prof. R. Kjellén. 0,40.

2. Om Engelbrekt Engelbrektsson och betydelsen af hans verk. Af prof. S. J. Boëthius. 0,20.

4. Uppsala möte 1593. Af d:r Karl Hildebrand. 2. uppl. 0,25.

11. Olaus Petri, hans reformatoriska verksamhet och karakter. Af komminister Karl Hult. 0,20.

16-17. Gustaf II Adolf, hans personlighet och betydelse. Af prof. Ludvig Stavenov. 2. uppl. 0,30.

27. Alexander den store. Af d:r Richard Nordin. 0,25.

36. Gustaf Vasa, hans personlighet och hans betydelse. Af riksarkivarien E. Hildebrand. 0,20.

42. Karl XI:s personlighet och lifsgärning. Af d:r Rudolf Fåhræus. 0,20.

57. Betydelsen för Sveriges utveckling af 1600-talets krigspolitik. Af fil. d:r Ellen Fries. 0,25.

64. Erik Dahlberg. Af d:r Hjalmar Nilsson Heden. 0,50.

65. Holländare och engelsmän i Sydafrika. Af doc. V. Söderberg. 0,25.

78. Axel Oxenstierna och hans broder. Af d:r P. Sondén. 0,40.

B. Geografi och etnografi.

21. Kina och dess förbindelser västerut. Af doc. S. Lönborg. 0,25.

28. Indianerna i norra och mellersta Nordamerika. Af fil. kand. O. A. Wetterling. 0,20.

52. Vasco da Gama och upptäckten af sjövägen till Indien. Af lektor J. Fr. Nyström. 0,30.

61. Ferdinand Magellan och den första världsomseglingen. Af fil. lic. Erik Falk. 0,45.

74. Polarforskningen. Af prof. A. G. Nathorst. Med en karta. 0,25.

C. Naturvetenskap och praktisk tillämpning däraf.

8-9. Om solen. Af Prof. N. C. Dunér. 0,30.

10. Underjordiska inflytelser på jordytan. Af prof. R. Kjellén. 0,25.

12. Om väderleksmärken, deras betydelse och ursprung. Af prof. H. H. Hildebrandsson. 0,20.

25. Människans inflytande på vårt lands vegetation. Af prof. Th. M. Fries. 0,20.

31. Om nordens vårväxter. Af prof. F. R. Kjellman. 0,10.

32. Om koksaltets betydelse för människo- och djurkroppen. Af prof. O. Hammarsten. 0,15.

37. Hvad torfmossarna förtälja. Af prof. Aug. Quennerstedt. 0,15.

45. Om fotografering och ljustryck. Af doc. N. A. Langlet. 0,25.

51. Om Röntgenstrålarne. Af prof. Knut Ångström. 0,25.

54-55. Om växternas näring. Af fil. kand. J. F. Nordwall. 0,40.

58. Om oljeväxterna och deras användning inom industrien. Af direktör Tom von Post. 0,20.

62. Om det gamla och det nya krutet. Af prof. Oskar Widman. 0,15.

67. Djurens blodomlopps- och andningsorgan. Af lektor Ludv. Johansson. 0,40.

72. Om anfalls- och försvarsmedel inom djurriket. Af doc. Einar Lönnberg. Med 7 planscher. 0,50.

77. De nordiska trädens arkitektonik. Af prof. F. R. Kjellman. 0,20.

D. Medicin och hälsovård.

3. Om lungsot och tuberkulos. Af prof. S. E. Henschen. 0,20.

22. Vår köttföda. Af stadsveterinären Gust. Kjerrulf. 0,20.

26. Om engelska sjukan hos barn. Af prof. O. V. Petersson. 0,25.

38. Skyddsympningens utveckling. Af prof. Carl Sundberg. 0,20.

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer är som följande (innan/efter):

[s. 7]: ... af sängen, några bänkar och en bönstol.» ... ... af sängen, några bänkar och en bönstol. ...

[s. 8]: ... Aspanäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. ... ... Aspenäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. ...

[s. 11]: ... hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till cistersienserna ... ... hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till cistercienserna ...

[s. 49]: ... Prästerna ingenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne ... ... Prästerna igenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne ...