Part 2

Att det icke endast är religiös nitälskan utan också fosterlandskärlek, som drifver Birgitta att taga så tungt på hoflifvet och politiken, det finna vi framför allt af en syn, som hon uttryckligen berättar att hon haft i Stockholm och som först efter elfva framfarna år blifvit henne tolkad af Kristus. Hon hade därvid sett solen och månen, samtidigt lysande från en alldeles mörk himmel, men strax därpå hade solen blifvit svart och månen flytt under jorden, skrämd af en stor och skräckinjagande drake, allt medan jorden blef full af krypande maskar och ormar, som uppåto grödan och stungo människorna. Hon fick nu genom Kristus veta, att den mörka himlen var Sveriges rike, där allt borde vara lugnt och rättvist såsom i himlen men som nu plågas och oroas af bedröfvelsernas storm och nedertrampas och fördärfvas af orätt och skatter. Dessa olyckor bero på att konungen och drottningen, hvilka skulle skina som sol och måne, hafva hedrat och upphöjt »en man af ödlesläkt», för att han skulle nedslå »Guds vänner» i riket.

Starkt framlyser också fosterlandskärleken i den uppenbarelse, där Birgitta med ord, som påminna om kungaeden i landslagen, erinrar om att konungen icke äger rätt att minska riksens krona, d. v. s. område, »ty hvad är riket annat än allmogen, och hvad är kungen annat än allmogens och rikets värjare».

Och sedan Birgitta förgäfves skickat konungen den ena varningen efter den andra, har hon icke heller tvekat för den direkta uppmaningen till uppror och val af en annan konung. I en fruktansvärdt osminkad vidräkning med alla Magnus Erikssons både underlåtenhets- och öfverträdelsesynder, hvarvid hon bland annat förebrår honom Skånes lösslitande från Sverige och upplösningen af unionen med Norge, tillägger hon slutligen i den heliga jungfruns namn de djärfva orden:

»Om han icke vill lyda, så leten hemligen edra vänner, om I hafven några af ridderskapet, som hålla med eder, och sägen dem uppenbarligen det I saden konungen hemligen, och sägen, att I viljen icke tjäna någon kättare eller förrädare, icke heller hans son, om han vill följa sin faders gärningar, och tagen eder sedan en förman, som kan strida på kronans vägnar.» Såtillvida ha dessa ord sitt intresse, som Birgitta är den enda svenska kvinna, som före 1800-talet offentligen gett uttryck åt några samhällsidéer.

Att Birgitta på detta sätt icke kunde blifva populär »i stora världen», var ju helt naturligt, och äfven härom lämna hennes skrifter de omisskännligaste vittnesbörd. »Hvad har vår fränka drömt om oss i natt», lär ha varit kungens ofta förekommande fråga till henne, och en norsk prins lär en gång ha frågat henne, »om det skulle blifva vackert väder eller regn och om hennes söner skulle blifva konungar». Svarslös blef hon nog icke; legenden meddelar oss, att hon på sistnämnda fråga svarat: »Om du icke bättrar ditt lif, skall du icke varda konung, icke lefva länge på jorden och icke skåda någon afkomma; din moder skall icke glädjas af dig, och ditt eftermäle skall icke varda långvarigt.»

Men det var icke endast sarkasmer hon fick uppbära. Präster och munkar, gentemot hvilka hon heller icke sparade på skarpa ord, ha också i början sökt undergräfva hennes anseende. Åtminstone möter oss underrättelsen om att en munk en dag under åberopande af en legendsamling, »Fädernas lefnad», sökt uppvisa, att den askes Birgitta fordrade var onyttig eller rent af skadlig. Hennes biktfader fick en gång försvara hennes uppenbarelser mot en munk »af stort anseende», som icke kunde tro, att Gud utvalt en kvinna till tolk af himmelrikets hemligheter.

Och en af hennes fiender, tydligen en förnäm man, hade en dag i Stockholm slagit öfver henne ett spann vatten, när hon befann sig på en af de trängsta gatorna i den gamla staden.

Slitningarna med hofvet hafva naturligtvis i hög grad bidragit till att öka Birgittas längtan från världslifvet. I tvenne längre pilgrimsresor sökte hon också den stillhet och den religiösa tröst världen icke kunde lämna henne. Den ena af dessa sträckte sig till Sankt Olofs graf i Trondhjem; tidpunkten när den företogs känner man icke, endast en del anekdoter därifrån, såsom att Birgitta gått hela vägen till fots, ehuru man icke hade ondt om hästar med på resan. Det, som för andra skulle varit försakelser, upptog hon knappast på detta sätt. Den hårda bädd hon vant sig vid och den köld hon stundom kunde tåla, såsom då hon en gång på en resa utan att frysa tillbragte natten i en öppen båt, emedan hon icke ville störa folket, som sof i stugorna på stranden – det var umbäranden, som ådrogo sig till och med den föga ömtåliga samtidens beundran.

De stora berömda vallfartsorterna i utlandet hade emellertid länge hägrat för Birgittas håg, och hon kunde minst af allt glömma, att fyra släktled af hennes ätt vallfärdat till Sankt Jakob i Compostella. En sådan vallfärd kunde nu blifva en möjlighet, sedan barnen vuxit upp. De båda äldsta sönerna voro vapenföra, dottern Märta var gift, och Katarina gifte sig snart med riddaren Eggart von Kürnen; de öfriga insattes i olika klosterskolor. – För öfrigt kunna vi lätt fatta, att för Birgittas natur icke endast heligheten utan också de äfventyr, som voro förenade med en utländsk resa, måste innebära någonting lockande.

Omkring 1341 begåfvo sig Ulf och Birgitta, med abboten Svenungus i Varnhem såsom biktfader, ut på den långa resan, från hvilken vi icke äga många underrättelser mer än namnen på några orter, där pilgrimerna stannat för att bedja. Troligen står dock den franska resan i något samband med det intresse Birgitta senare under vistelsen i Rom i sina uppenbarelser visar för Frankrike och för de olyckor, hvaraf detta land led till följd af det engelskt-franska tronföljdskriget, som uppstått just ett par år före pilgrimsfärden. I en syn ser hon Frankrikes skyddshelgon, Sankt Dionysius, bedja Guds moder om hjälp för sitt land, »där själarna ständigt äro stadda i våda och människornas kroppar nederslås såsom djur». Maria vänder sig då till Kristus och beskrifver för honom Frankrikes och Englands konungar som två »de grymmaste djur», hvilka åstunda att uppsluka hvarandras hjärtan. Det hela slutar med att Kristus manar dem att hålla frid med hvarandra.

Den tvååriga pilgrimsresan nalkades emellertid sitt slut. I Nederländerna sjuknade mannen och synes aldrig riktigt hafva tillfrisknat från denna sjukdom, ty kort tid efter ankomsten till hemlandet nedlades han på dödsbädden och dog i Alvastra cistercienserkloster den 12 februari 1344. Han hade begifvit sig dit i tanke att blifva munk men fick nu munkdräkten till svepning.

* * * * *

Birgitta hade varit hos sin man i hans sista stunder och af den döende mottagit ett »fingergull», som han bedt henne bära till minne af deras äktenskap, hvilket i trots af det affärsmässiga sätt, hvarpå det ingåtts, dock varit alltigenom lyckligt. Men endast några dagar senare strök hon ringen af fingret och kastade bort den: hon hade gjort sitt lifs största erfarenhet, hon hade utbytt den jordiska kärleken mot en himmelsk. Vi låta hennes biografer här tala:

»Några dagar därefter, då Kristi brud stod bedjande i sitt kapell, fattades hon af hänryckning, och därunder såg hon ett glänsande moln, och ur molnet hörde hon en röst sägande: ’Kvinna, hör mig!’ Hon blef skrämd, och fruktande, att allt blott vore en gyckelbild, flydde hon till sin kammare, biktade och tog nattvarden. Då hon för andra gången efter några dagars förlopp förrättade bön i samma kapell, syntes ånyo det glänsande molnet framför henne, och ur molnet hörde hon samma röst och samma ord som förut: ’Kvinna, hör mig!’ Men hon förskräcktes ånyo, flydde till sin kammare, biktade och tog nattvarden, såsom förut misstänkande, att rösten vore ett själfbedrägeri. När hon för tredje gången låg i bön, greps hon åter af hänryckning, såg åter det glänsande molnet, och i detta varsnade hon gestalten af en man, sägande: ’Kvinna, hör mig; jag är din Gud, och jag vill tala med dig.’ Då hon i sin räddhåga ånyo trodde sig vara föremål för ett själfbedrägeri, hörde hon gestalten säga: ’Frukta icke, ty jag är alltings skapare och kan icke bedraga. Jag talar till dig icke blott för din egen skull utan för de öfrigas frälsning. Hör hvad jag säger och gå till magister Mathias, din biktfader, hvilken förstår att skilja sanningens och lögnens andar. Säg honom från mig det som jag säger dig, emedan du är min brud och förbindelsen mellan mig och människorna. Du skall höra och skåda andliga ting, och min ande skall dröja hos dig ända till din sista dag.’»

Skarpsinnigt har våra dagars främste birgittakännare, professor Henrik Schück, påpekat, att den stora hvälfningen i Birgittas lif, den som gjorde henne till helgon och sierska, egentligen bestod icke så mycket i en fullständig nydaning af hennes själslif som fastmer i en förskjutning af dess tyngdpunkt. Det öfverskott af krafter, som alltid funnits i hennes rika natur, späktes icke till döds: det öfverflyttades endast till ett nytt verksamhetsområde, där svängrummet var större. Hon hade alltid varit en skaldenatur med skaldenaturens öfvermått af känsla och fantasi, men hon hade också alltid varit en stark kvinna med styrkans kufvande och imponerande härskarvilja. Sådana naturer sörja själfva för att deras krafter äfven under de mest motiga och begränsande förhållanden få användning i världen, och Birgittas krafter hade hittills helt tagits i anspråk af hennes dubbla kall inom hem och hoflif. Moderns och hustruns ömhet uttryckte endast den ena sidan af samma natur, hvars andra sida yttrar sig i slottsfruns och hofmästarinnans organisationsförmåga och sedlighetsnit; Birgitta, om någon, bevisar den gamla satsen, att den bästa kvinna alltid har något af man i sitt innersta väsen.

Men så kom den stora, bittra sorgen och beröfvade henne den hon själf säger sig ha älskat som sitt eget hjärta. Barnens uppväxt och brytningen med hofvet hade redan dessförinnan frigjort henne från mycket af de jordiska omsorger, som förut tagit hennes tid i anspråk. Det stod henne nu fritt att, om hon så ville, sluta sina dagar i ett nunneklosters stilla enformighet, ömsom eggande, ömsom söfvande sina efterhängsna världsliga minnen med broderandet af mässkrudar och mumlandet af böner. I så fall hade hennes händers verk kanske nu hängt i sakristiornas skräpvrår i våra gamla landtkyrkor och endast framtagits till förevisning, men Birgitta Birgersdotters namn hade då hört till de många, som försvunnit utan att lämna spår efter sig i historien.

Nu är det emellertid med diktarens och härskarens gåfvor som med strömmarna, att dämmer man för dem på ett håll, så leta de sig väg på ett annat. Den kraft, som är medveten om sig själf, kan icke dö; den kan endast skaffa sig nya aflopp. Själf har hon, som vi sett, dömt sitt tidigare lif med en, såsom det synes oss, fullkomligt orättvis stränghet; i en uppenbarelse låter hon Kristus säga: »Ditt hjärta var kallt och hårdt som stål, det fanns däruti blott en liten gnista, men hon föll på ett svafvelberg, då världen gick dig emot och din make dog.» Själf lefde hon hädanefter nog också helst i den tron, att den nya lågan förstört allt det gamla inom henne, att det var ett svalg befästadt mellan hennes förflutna och nuvarande lif. Men lyckligtvis gick det icke så, och lyckligtvis går det icke heller någonsin så till vid den företeelse inom själslifvet, som verkligen förtjänar det kristna namnet omvändelse. Den iakttagelse litteraturhistorikern gjort rörande Birgittas omvändelse är i själfva verket allmängiltig; kan man någonsin tala om en »kraftens oförstörbarhet», så kan man det vid denna »omvärdering af alla värden», där kraften växer sig stark i nya makters tjänst, tvingas att välsigna i stället för att förbanna, att bygga upp i stället för att rifva ned, att vända hatet i kärlek och sorgen i glädje.

På detta sätt är det också, som man med ett visst berättigande kunnat tala om en religion för hvarje personlighet: det gamla kynnet, de gamla naturanlagen trycka sin prägel äfven på det »nya», af religionen genomträngda själslifvet.

Så fick Birgittas gamla viljekraft endast ett nytt och mäktigare aflopp, då hennes reformdrömmar icke längre inskränktes till Sveriges kyrka och politik utan fritt fingo omspänna hela den katolska värld, där enligt medeltida uppfattning kyrka och statsmakt tillsammans skulle tjäna Guds rike. Så fick hennes varma jordiska kärlek intet dödssår af mannens död, såsom hon själf uppfattade det; den lefde fastmer upp med sina gamla drag, sina jordiska former, i den nya kärleken till brudgummen Kristus. Medeltidens katolska mystik har nämligen med sin nutida protestantiska afkomling, pietismen, det gemensamt, att den uppfattar de bibliska liknelserna om den himmelske brudgummen såsom betecknande icke endast förhållandet mellan den kristna församlingen och dess herre utan också föreningen mellan Kristus och den enskilda själen. Och här fanns ju ett rikt tillfälle för medeltidsfantasiens barnsligt naiva och därför jämförelsevis oskyldiga sinnlighet att få ge sig utlopp, att få »lustas andeligen», som den fornsvenska öfversättningen af Birgittas uppenbarelser kallar det – då nämligen den lekamliga lusten, den jordiska njutningen såsom oren och syndfull var de religiöst högtstående förmenad.

Häraf komma de många religiösa liknelser, dem Birgitta hämtar från den erotiska kärlekens område, icke minst i inledningen till de olika uppenbarelserna, där den heliga jungfrun icke sällan kallar Birgitta »min sons brud» eller säger till »riddaren»-själen: »Du är mig så ljuflig invärtes och så manlig utvärtes, att mig lyster att bo hos dig.»

Observera också följande ställe, där Kristus säger: »Om du intet åstundar utan mig, om du försmår allting för min skull, ej blott barn och föräldrar utan äfven heder och rikedomar, så skall jag gifva dig den dyrbaraste och skönaste lön: ej guld eller silfver, utan jag skall gifva mig själf såsom lön och morgongåfva ... Om du det gör, då skall ditt hjärta vara i mitt hjärta och upptändas af kärleken till mig, liksom det torra riset upptändes af elden, och jag skall blifva i dig, så att alla världsliga ting skola varda dig beska och köttets lustar såsom etter. Du skall hvila i min gudoms armar, i hvilka ingen sinnlig vällust är utan andens glädje och hugnad. Är det ej skrifvet, att änkans olja minskades ej, under det Gud, efter profetens ord, lät det regna öfver jorden? Jag är den sanne profeten. Om du tror mina ord och lyder dem, skall glädjens och fröjdens olja evärdligen aldrig minskas för dig.»

Birgitta vill lära sig hata egen vilja och endast lefva i kärleken till Gud; om denna kärlek åt henne bestämmer eviga kval eller evig salighet, må vara likgiltigt, ty då vår egen själfviska vilja en gång utrotas, »förvandlas vi till den vi älska och synderna ligga i själen liksom gäster, som slumra i ett härbärge». Ur denna mystiska, brännande kärlek hämtar själen evig kraft och ungdom. »Den fågel, som kallas Fenix, plägar, då han åldras, på den högsta bergstoppen reda sig ett bål, och när veden tändts genom solens glöd, då kastar han sig i elden, men ur hans aska uppstår en annan Fenix. Så skall ock den själ, som upptändes af den gudomliga kärlekens eld, liksom Fenix uppstå starkare och bättre.»

I uppenbarelserna är det nu, som Birgitta hädanefter ser sin egentliga lifsuppgift; de äro också den förnämsta källan till studiet af hennes karaktär, och genom dem tillhör hon icke endast vår svenska litteraturhistoria, såsom vår största medeltidsskald, utan är öfver hufvud taget en af medeltidens yppersta diktarnaturer. Som det första utkastet till den tidigare serien af hennes uppenbarelser troligen är att hänföra till åren 1344-49, tiden mellan mannens död och hennes resa till Rom, är här platsen att redogöra för arbetets uppkomst.

Birgittas förnämste rådgifvare och medhjälpare härvid har varit en annan af den svenska medeltidens märkligare personligheter, af samtida författare omtalad såsom »_magister Mathias_, professor i den heliga skrift och kanik i Linköping.» Han är känd såsom författare till flera arbeten, af hvilka de flesta äro helt eller delvis bevarade i handskrift, såsom en lärobok i poetik och en samling berättelser, afsedda att användas som exempel i predikningar. De bland hans skrifter, som för Birgittas utveckling varit de viktigaste, äro dock utan tvifvel dels hans stora bibelverk: en samling latinska förklaringar till hela bibeln, dels en särskild, under medeltiden mycket högt skattad utläggning af Uppenbarelseboken. Af det ursprungliga latinska bibelverket finnes numera tyvärr endast en mycken liten bit af Nya testamentet i behåll, men vi äga ännu Moseböckerna i en fornsvensk omskrifning och utläggning, för hvilken troligen Mathias’ bibelverk ligger till grund, och vi ha all anledning antaga, att denna svenska bearbetning tillkommit på Birgittas föranstaltande och att det varit därur, som hon fått sin ganska omfattande och under medeltiden sällsynta kunskap i bibeln.

Möjligt är, att hon känt magister Mathias redan tidigt. Man har gissat, att han till och med varit hennes ungdomslärare, eftersom han alltid kallas hennes förste biktfader, men med säkerhet vet man endast, att han mot slutet af Ulf Gudmarssons lifstid eller åtminstone från tiden närmast efter hans död innehaft denna ställning. Mathias var närvarande vid hennes första uppenbarelser, och han var hos henne, då hon nu, till icke liten förundran och äfven förargelse för samtiden, valde till bostad sin mans sista vistelseort, Alvastra, visserligen icke själfva munkklostret men dock ett närbeläget och till klostret hörande hus. Pratet tystnade likväl inför det beskydd Birgitta åtnjöt af två så ansedda andliga som magister Mathias och priorn i Alvastra, _Petrus Olai_.

Eftervärlden förundrar sig ej öfver att Birgitta valde deras umgänge, med de tillfällen till rikt andligt utbyte det medförde, framför vistelsen i ett af dåtidens nunnekloster. Det är också under denna tid, som hon börjar sina egentliga teologiska studier, hvilka, då hon ännu icke kunde latin, skedde på det sätt, att man muntligen eller skriftligen för henne öfversatte helgonlegender och annan litteratur, som i latinska handskrifter fanns tillgänglig i klosterbiblioteket.

Birgitta har dock under samlifvet med den lärde teologen icke varit endast den mottagande. Mathias beundrade till den grad sin inspirerade lärjunge, att han icke ens kunde afhålla sig från att stundom i sina predikningar offentligen prisa hennes dygder såsom efterföljansvärda exempel, så att hon själf måste bedja honom låta bli det. Ofta frågade han henne till råds i kvistiga teologiska spörsmål, särskildt rörande Uppenbarelseboken, och vissa delar af Birgittas uppenbarelser härröra tydligen från dylika samtal dem emellan. Särskildt gäller detta femte boken däraf, som tycks ha tillkommit, då hon var stadd på en resa i Östergötland tillsammans med sin biktfader och några andra andliga. Boken utgöres nämligen egentligen af en enda sammanhängande uppenbarelse, hvarunder hon först lyssnar till en kättersk munk, som uttalar allahanda tvifvel på kyrkolärans sanning, och sedan meddelar honom »brudgummens» vederläggningar af dessa tvifvel. Det är icke svårt att inse, att vi här ha att göra med den i teologiens spetsfundigheter väl bevandrade lärarens ängsliga frågor, vederlagda af hans mindre lärda och därför mera barnsligt troende skriftebarn.

Å andra sidan har Mathias gifvit Birgitta just det stöd hon behöfde för att få sina uppenbarelser erkända som gudomlig sanning inom den teologiska världen. Det fanns under denna det religiösa svärmeriets tid godt om folk, som framträdde med ett »så säger Herren» på läpparna, men så naiv var dock icke ens medeltiden, att alla dessa uppenbarelser togos för goda. Innan kyrkan erkände dem som ingifna af Gud, erfordrades tvärtom en noggrann undersökning af skolade teologer, och säkerligen blef kritiken icke mildare, därför att man hade en kvinna att göra med. Historien visar, att den katolska kyrkan, sedan den förvandlats från en lekmannakyrka till en prästkyrka, särskildt gjort allt för att befria sig från kvinnans inflytande och göra henne enbart till ett prästens lydiga verktyg – detta till och med när det gällde sådana områden som fattig- och sjukvård, dem vi nu äro benägna att anse som företrädesvis »kvinnliga» verksamhetsfält. Hur mycken ödmjukhet och hur mycket erkännande af den redan halft bortglömda läran om det allmänna prästadömet måste då icke erfordras, innan medeltidsteologiens målsmän kunde lära sig att betrakta en kvinnas ord som annat än kvinnogriller! Vi finna också, att icke ens Birgittas egenskap af redan offentligen erkändt helgon kunde skydda hennes uppenbarelser från att af det stora kyrkomötet i Basel bli misstänkta såsom icke fullt renläriga. Det har rent af gått så långt, att en samling böner, hvilka inom den katolska världen gå och gälla för att vara hennes verk, ehuru de bevisligen icke äro det, på 1600-talet blifvit införda i kyrkans förteckning öfver förbjudna böcker!

Under sådana förhållanden var det för Birgitta af oskattbart värde att bland sina närmaste vänner äga Sveriges dåförtiden mest framstående teolog, som kunde pröfva andarne och skilja Guds ord från djäfvulens. Att sierskan verkligen haft uppenbarelser, därom kunde man nämligen enligt medeltidens åskådningssätt icke tvifla; hvad det här gällde, var endast att, liksom i ett annat mycket kändt fall – rättegången mot jungfrun af Orléans – utröna, hvarifrån uppenbarelserna kommo. Åtskilligt ger också vid handen, att det förnämligast är Mathias’ auktoritet, som från början skaffat Birgittas skrifter deras anseende inom kyrkan, på så sätt, att han skilt ut de uppenbarelser, som icke voro ingifna ofvanifrån, och försett de öfriga med teologiska utläggningar och rekommendationer till biskopar och andra framstående män. Hans företal till hennes äldsta uppenbarelse finnes ännu kvar.

Åren för den dagliga samvaron med magister Mathias var säkerligen Birgittas lugnaste tid, men den var kort: 1348 skildes de båda vännerna åt, emedan Mathias såsom konungens främste rådgifvare måste följa med på det korståg till Ryssland, som Magnus Eriksson då företog. Korståget berodde på ett länge sedan afgifvet löfte, om hvars uppfyllelse Birgitta icke tröttnat att påminna konungen. I minsta detalj hade hon föreskrifvit de kyrkliga anordningarna för det hela, talat om hvilka fanor som borde användas och hvilka präster som borde medfölja, för att Guds välsignelse skulle följa företaget. Säkert var det också hon, som förmått konung Magnus att medtaga Mathias, men detta hindrade icke, att Birgitta, när skilsmässan nalkades, ogärna ville afstå från sin trogne rådgifvare. Hon blef desto mer bekymrad öfver hans afresa, som hon 1346 erhållit en gudomlig befallning att resa till Rom.

Det så ifrigt efterlängtade korståget blef ödesdigert nog; enda resultatet blef en ökning af Sveriges skuld. Icke heller fick Birgitta någonsin återse Mathias. Han öfverlefde visserligen korståget men dog strax efter hemkomsten, såsom det uppgifves 1350 i Stockholm, där han lär ha begrafts i svartbrödraklostret, hvars grundmurar delvis ännu finnas i ett hus vid Svartmangatan. Birgitta, som då vistades i Rom, lär »i anden» ha förnummit sin gamle väns död, ett prof på »tankeöfverföring», hvarom icke endast medeltiden gifvit oss sägner.

Hvilket rikt utbyte vänskapsförhållandet till Mathias gifvit, det finna vi bäst af hennes omfattande skriftställarskap under de fyra åren af deras samvaro. Sannolikt förskrifver sig öfver hälften af de uppenbarelser, som sedermera utgåfvos, däribland Vadstena klosterregler, från denna tid. Denna verksamhet har aldrig afstannat i den mening, att hon icke också efter skilsmässan från Mathias fått mottaga uppenbarelser; hennes biografer säga oss tvärtom, att sådant dagligen inträffat. Men utan stödet af sin förre biktfaders teologiska lärdom synes hon icke alltid ha vågat lita på uppenbarelsernas gudomliga ursprung, och detta förklarar måhända, hvarför större delen däraf fått vänta på utgifning till slutet af hennes lif.

Alldeles utan andliga rådgifvare var Birgitta dock icke efter skilsmässan från Mathias. Den nyss omtalade priorn i Alvastra hade redan under Mathias’ lifstid varit henne behjälplig vid öfversättningen af uppenbarelserna, och till sin nye biktfader utsåg hon priorns namne, magister _Petrus Olai_, föreståndare för Helgeandshuset i Skeninge.[1] På grund af namnlikheten har han ofta blifvit förväxlad med sin vän priorn; vi skilja dem åt genom namnen priorn Petrus och magister Petrus. Liksom de andra båda teologerna var han en from och Birgitta varmt tillgifven man, men han var trots sin magistertitel Mathias djupt underlägsen i teologisk lärdom, och Birgitta har själf haft blicken öppen för denna underlägsenhet. Så låter hon Guds moder i en uppenbarelse uttrycka sig i en något öfverseende ton om hans mindre fulländade latin och råder honom en gång att öfverlämna en af honom själf författad hymn till biskop Heming i Åbo för att möjligen efterses och kompletteras. Det är troligen denna tydliga misstro till magister Petrus’ förmåga af teologisk kritik, som gjort, att Birgittas författarverksamhet numera för en längre tid i viss mån tycks ha legat nere.

[Fotnot 1: Helgeandshus = fattighus och härbärge för resande.]