I.

1.

Varje människoliv utgör ett drama, eller en serie dramer, många dolda, många utspelade blott i det omedvetna. Det är fina trådar, som föra och leda från själ till själ.

Där någon av dessa tysta dramer nått en höjdpunkt, där spänningen mellan ~dramatis personæ~ blivit för stark, utlöser sig något, försiggår en nyfödelse, sker en händelse. Dramat har fått ännu en sida till sin yttre aspekt. Av dess slitningselement har ännu en rörelsevåg satts i gång.

Men också här, fina trådar.

Ty vittnen se intet och öppna förklaringar avges icke. Intet är människosjälen djupare emot än att oförbehållsamt blotta sig. Hur många äro också icke oförmögna att tala?

Bland dessa dramer gå vi, leva vi vårt dagliga liv, äro komparser i dem utan att ana det, se intet, höra föga. Vi äro upptagna av en huvudsaklig omsorg: att hålla vårt eget skyddat.

2.

På ett styrelsesammanträde i föreningen Samariten, ett verksamt kvinnligt välgörenhetssällskap i Stockholm, och sedan ärendena för dagen genomgåtts, som vanligt icke utan skarpa meningsbrytningar, begärde fröken Liwin ordet. Med påfallande irritation inledde hon:

— Jag förstår mycket väl att damerna högst ogärna låter sig uppehållas av mig ännu ett par minuter.

De flesta av damerna voro verkligen otåliga att få bryta upp. Sammanträdet hade räckt ett par dryga timmar och luften i lokalen med dess prägel av lagerrum — en massa överblivna basarföremål voro lagrade på hyllor eller i lårar — hade blivit dålig. Men de, som redan gjort ansatser att bryta upp, förblevo nu sittande, tvungna av hövligheten.

Man förstod strax av fröken Liwins tonfall att hon icke blott hade något att säga utan till på köpet något obehagligt. Detta var icke i och för sig alla damerna emot: endast ett par av dem voro uppriktigt illa berörda av uppträden. Hastigt gjordes några tysta beräkningar över hur lång tid man ännu kunde förlora. Allas blickar voro riktade på fröken Liwin, som stod i full belysning från de höga fönstren och som blivit hektiskt rödkindad och undvek att se på någon.

Under två timmars sammanträde hade samtliga närvarande hunnit granska varandra rätt väl: klädsel, smycken, hår eller hatt, miner. Outtalat hade förgruppningar skett, band av sympati hade knutits här eller där över bordet, då man givit varandra sitt stöd i någon fråga, eller bara funnit inbördes enighet i ett snabbt ögonkast. Vissa blickar kunde också innebära uteslutandet av en mindre önskvärd ur sympatigruppen. Damerna voro inalles icke flera än omkring dussinet; men rangskillnader voro dock märkbara. För de flesta var det mer angeläget att närma sig vissa av damerna än andra. Bland favoriterna kunde man alltid vara säker om att få räkna fru Alexandra Pasch.

Fru Pasch gjorde ändå föga väsen av sig. Ingen kunde beskyllt henne för att ivrigt söka tränga sig fram med sina idéer. Hon hade för övrigt endast få idéer. Men i varje kommitté, där ett mondänt inslag ansågs önskvärt, var fru Pasch den första man sökte förvärva. Det var angenämt att ha denna felfria dam ibland sig, och då hon hade stort umgänge, syntes, beundrades, var hennes namn i och för sig en prydnad för kommittén. Yttrade hon sig, förfelade hon aldrig att väcka anklang, icke så mycket för vad hon sagt, men för framförandets behag — något av behaget, hade det kallats, hos en svan på en vattenyta.

Fröken Liwin återigen hörde till dem, man icke observerade, dem vars sympatier man icke gjorde sina kombinationer att vinna, och vilkas onåd man tog lätt. Denna dag hade i detta avseende varit lik varje annan.

Vilken förvåning, om någon plötsligt trätt fram med påståendet att just denna fröken Liwin, bärarinna av en tragisk hemlighet, var den av samtliga, kring vilken sympatierna rättvisligen främst borde svallat.

Dock, något dylikt inträffade icke.

Elma Liwin hade ett tämligen brett ansikte, röjande kraftig ras, med hög, något kullrig panna, skvallrande om envishet. Håret, brunt och tätt, inmängt med några första grå hårstrån, vittnade om endast vanlig nödig omvårdnad. Det var samlat i en sträng knut i nacken. Hyn lät ana rikligt bruk av tvål och vatten, men därefter endast Herrans alla väder och vindar, vilka småningom utplånat all blomlikhet, som möjligen en gång utmärkt den. Fröken Liwin kunde rodna eller blekna häftigt, därmed avslöjande ett vad man kallar obalanserat temperament. Men vad skulle väl denna redan, vad åldern beträffar, stadgade människa ha för anledning bevara en nyckfullhet, som hör ungdom, eller helst endast bortskämda varelser till? Hennes existens var trygg, då hon ägde en smula förmögenhet; hennes ställning var god, då hon var lärarinna i finaste arter av handslöjd och själv ett erkänt fenomen i fråga om broderskicklighet. Hon kunde icke göra anspråk på att man översåg med hennes oarter. Det var känt, att hon hade humör; hon visade det ibland, och det förargade.

Man såg överhuvudtaget inte mycket på henne — icke ens på den fint tecknade munnen, vilken måste haft något att betyda i hennes yngre dar.

Utan att fästa blicken på någon av de närvarande, bara rätt fram, ut genom fönstret, som vette åt en grå brandgavel, sade fröken Liwin fort och hett:

— Jag har begärt ordet för att avfordra fru Alexandra Pasch en förklaring. Efter vårt förra sammanträde, då jag ivrigt talat emot upprättandet av ett nytt hem för ogifta mödrar — naturligtvis endast därför att vår ekonomi är så dålig just nu, vilket samtliga damer mycket väl vet — skall fru Pasch på vägen härifrån ha yttrat sig om min person.

Fru Pasch, lång, elegant, skön, med väl böjd näsa, småleende, ljus, väl ondulerad, och som bland sitt umgänge, idel societetsmänniskor, gick under benämningen Den vita papegojan, ryckte till. Hon hade suttit kvar endast av sin kända artighet och var med sina tankar tusen mil från fröken Liwin, eller liksom på en annan planet, i en annan, en mycket angenämare värld än dennas.

— Jag? sade hon och spärrade upp runda fågelögon.

Ordföranden vädjade:

— Men måste detta nödvändigt dragas fram här?!

— Ja, svarade fröken Liwin och fortfor: Fru Pasch torde väl gärna anse sig själv som en representant för takt och god ton och allt som är comme-il-faut. Jag har inga som helst pretentioner i den vägen. Men jag tål inte allt.

Hon hade nu från hektisk rodnad övergått till djup blekhet. Det var dödstyst i rummet, ytterligt pinsamt för dem det pinade. Fru Pasch satt rak, alldeles fattad, mycket viss om att fröken Liwin verkligen uppträdde i hög grad opassande.

— Fru Pasch, fortfor Elma Liwin, skall, då min person kom på tal, förmodligen i samband med nyssnämnda debatt, en ovanligt het debatt, som vi minnas, ha yttrat, att »man väl inte kunde vänta bättre omdöme av en sådan gammal mö». Är det sant? Och så vill jag vidare säga: ifall min duglighet såsom medlem av denna styrelse verkligen kanske allmänt ifrågasättes på grund av att jag är ogift, ber jag få besked om det och avgår omedelbart. Det var allt.

Inom ett ögonblick var rummet i tumult. Man talade om vartannat: Fröken Liwin, hör på bara! Men fröken Liwin, hur kan ni tänka! Men kära Elma! Nej, detta är ändå för fruntimmersaktigt! ... Lönlöst sökte ordföranden samla trupperna under klubbans (en blyertspenna) redan anfrätta auktoritet. Ett par av damerna begagnade tillfället att smita ut.

Men fru Pasch, svan på vattenyta, vit papegoja, satt stilla, utsökt tålmodigt väntande att få ordet.

Hon funderade icke ens på vilken ställning hon hade att taga till fröken Liwins interpellation, eller ens på om anklagelsen kunde vara riktig. Hon mindes helt enkelt ingenting av vad hon kunde sagt eller icke sagt om denna fröken Liwin för en hel vecka sedan. När ordförandens bevekande knackningar med blyertspennan äntligen gjort verkan, sade hon därför:

— Kära fröken Liwin, jag tar gärna tillbaka, men jag minns verkligen ingenting.

Luft, menade hennes tonfall, i varje fall avlästes det så, när det träffade Elma Liwins öron. Elma Liwins personlighet: luft! När Elma Liwin fordrar förklaring avfärdar man henne med ett »jag minns ingenting». Man blåser på det hela. En serie örfilar igen åt den gamla mön.

Fröken Liwin lyckades dock behärska lusten att skrika ut sin harm. Behärska sig måste man ju, till allt annat. Hon knöt händerna i knäet som om hon hållit tillbaka vilddjur. Utan att se på sin vedersakare vände hon sig till ordföranden och sade med av ansträngningen försvagad röst.

— Jag lämnar fru Pasch å sido. Hon vet ju inte själv vad hon säger! Ur styrelsen avgår jag härmed under alla förhållanden. Jag är inte inbilsk nog att tro mig vara oumbärlig. Nej, mina damer, låt mig få slippa alla forcerade övertalningar. Jag gör ändå ingen nytta på en plats, där jag i grunden känner alla emot mig.

— Ingen, tänkte hon, ingen tog mitt parti. Ingen lät henne, Pasch, ens förstå, att ett sådant talesätt som hennes kan såra. Jag har ingenting med dem att göra! Jag är av en annan art — å, en fördömd art.

Hon reste sig. Liksom om det varit första gång de sågo henne, varseblevo damerna att det fanns värdighet över hennes gestalt. De hade aldrig känt sig solidariska med henne, och hon hade heller inte synts kräva det. Nu gick hon ifrån dem som en främling från främlingar, lämnande dem tysta, åtminstone tills de hört ytterdörren slå igen — egendomligt berörda, utan att veta eller ana att det var reflexen från ett människoöde som glidit över den lagerrumsliknande, ohemtrevliga lokalen, vilken de strax därpå alla skyndade sig att lämna.

3.

Fröken Liwin gick fort hemåt. Hon var klädd i en mörk filthatt och en kappa närmast i herrockssnitt, av gott tyg. Alldeles oobserverad gick hon icke på gatorna; de av en djup skugga understrukna, misstrogna ögonen, som endast ogärna tycktes begagna sig av ett par ögons naturliga privilegium: att se, att frankt och öppet blicka sig omkring i världen, de fångade likväl i förbifarten en eller annan undran. Det märkte hon dock ej. Hon gick med händerna nedstuckna i rockfickorna, på karlvis, utan några paket dinglande kring händerna eller andra kvinnliga extra attribut till dräkten, inte ens paraply, ty rocken tålde regn.

Det var vårtid och en vårdag: i parkerna spelade barnen kula, hoppade hage, jagade varandra, eller togo i skuggigaste vrår vara på de allra sista av den bortsmälta snöperiodens rännilar. Det var den tiden, då vinterkängorna börja bli slut, men ännu måste begagnas. Med de fårade, fula grova tåsnytorna ritar man hänsynslöst på de våta grusgångarna. Man har ej riktigt lov till det ännu, men knäpper dock upp vinterkappan vid halsen, nedåt bröstet, ett par tre knappar bara, så mycket man törs. Man ämnar beklaga sig hemma, att man »svettas ihjäl». Lyckligt lottade ha redan fått nya hattar eller mössor.

Elma Liwin tog vägen över Humlegården, ty det var hennes väg. Hon gick där dagligen sedan flera år och hade längesedan upphört lägga vidare märke till något där, vare sig barnen eller annat. Men en lätt, nästan ljum vindfläkt, förande med sig första doften av mylla, i vilken det redan gror och kämpar, och av fuktig, bristfärdig lövknopp tvang henne att lyfta på huvudet; en svag inre sprittning kom också henne att förnimma vårens ankomst.

Det var dock ingen sprittning av lycka, icke vare sig av förväntan eller bara av enkel inre glädje. Tvärtom, den gjorde ont. Den berörde och bragte i dallring medvetandet om den hemlighet, som Elma Liwin i så många år pressat tillbaka, ansträngt sig att förinta. En vedervärdig och förfärlig hemlighet. Ibland kunde nog minnet av den vara borta, men säker var man aldrig. Överallt lågo livets alla små påpassliga budbärare på lur, sol och vindar, förflugna ord, en doft, en tillfällig syn, och väckte det igen, och det kändes då med ens som om alla människor sett hemligheten och ropat ut den.

Icke alltid var ändå den föreställningen Elma emot, att hennes öde, liksom genom ett trolleri, ett för övrigt otänkbart tillfällighetsspel, bleve bekant. Den kunde tvärtom stundom innebära en underlig lockelse. Jag är trött av att stå utanför, kunde hon tänka, det vore skönt att likt alla andra få synas vara den man är. Det föll henne icke in, att andra kunde leva i liknande läge, i samma pina. Det tycktes henne icke möjligt att andra kunde vara lika ensamma, fängslade av liknande bojor. Men i varje fall drev hon strax åter häftigt tillbaka lockelsen att röja sig, så som man håller tillbaka något man vet vara osunt, ödeläggande eller skamligt inom sig — ett farligt anlag.

Ty gömt var gömt och måste så förbli.

Elma Liwin var av bondesläkt. Farfarsfadern var bonde, farfadern blev präst, fadern domprost och en lärd man. Men bonden satt i honom ännu, han förblev kärv i umgänget med de sina, hård i sina omdömen. Så och så föreskriver Lagen — och han tolkade den som den tolkas hårdast. Denna hans lagtrohet gav honom anseende och makt. Han blev också rik, och han var högmodig. Av högmod köpte han igen farfarsgården, som dock ingen av hans barn ville bruka, och sparade liksom farfadern sparat, för att kunna efterlämna åt änka och fyra barn en solid förmögenhet. Ty pengar ge aktning.

Elma var yngst i hemmet. En syster gifte sig ung, med en präst, bröderna blevo, den ene officer, den andre ämbetsman: det hela en icke ovanlig utvecklingsgång för svensk släkt av bondestam. Hemmet hade varit hårt och barnen saknade det icke, sedan de lämnat det. Men stark vilja till upprätthållande av namnets anseende och av vedertaget skick och bruk hade de alla fått med sig, och därtill ärelystnad, ett morsarv. Domprostens maka var den starkt familjemedvetna dottern till en rättslärd, presidenten Hökhufwud, medlem av akademier Europa runt, och en av de Aderton i den svenska, en man, utrustad med stor arbetskapacitet och största vördnad för auktoriteter, rang, alla det världsliga firmamentets stjärnor.

Endast Elma stannade länge i hemmet, där modern behövde henne. Som barn var hon enstöring och skygg. Man skulle trott att något skrämt henne, men om hon tillfrågats skulle hon ej kommit ihåg vad detta kunnat vara. Hon var också envis och alltför känslig för oförrätter. Ett par gånger hade fadern handgripligt tuktat henne för vad han kallat hennes otacksamhet.

— Vad skall jag tacka för? ropade hon.

— För det av Gud välsignade hem du får växa upp i.

Aldrig! tänkte hon.

Detta kan väl icke vara av Gud välsignat?

Förstulet iakttog hon syskonen; de voro alla av reserverad, stram läggning. Vad som fanns bakom detta yppades icke — om nu något fanns. Hon var icke böjd för att tro det. Skulle det icke eljest sluppit ut? I den brodern som var henne närmast i ålder, den blivande juristen, ville hon stundom ana en besläktad själ; men när hon vid ett fåtal tillfällen närmade sig honom föll det alltid lika illa ut. Hon kom med sin stora åtrå att tala, att erfara om den andre också gjort sina iakttagelser och rön angående hemmet och föräldrarna, eller allt annat, hon själv skulle önskat annorlunda. Men det blev alltid i en stund, då någon brådska drev honom annorstädes eller humöret var ur lag. Hon gav snart upp de tveksamma försöken.

Som vuxen ung flicka sågs hon oftast lutad över syarbeten av utsökt art, och så sluten till lynnet, så utan leenden, att icke ens den vackra hyn, den fint tecknade munnen kommo till sin rätt.

Väl giftasfärdig vägrade hon fullständigt att höra talas om de partier den verksamma modern lät hägra för henne eller helt ohöljt sökte arrangera. Elma hade, så långt tillbaka hon visste av, instinktivt avskytt fadern, den syrliga tobakslukten omkring honom, de små mjällen, som kunde falla ner och lätt pudra hans svarta rock kring hals och skuldror — och avskyn minskades ej med åren. Hon mindes ej ett enda verkligt samtal med fadern. På dödsbädden hade han välsignat henne; det lämnade henne kall. Hon visste, hon hade genomskådat, att icke heller modern tyckt om honom, att ingen ömhet fanns mellan de två. Avskyvärt över all beskrivning, nedvärdigande för bägge parter syntes ett dylikt äktenskap tjuguåringen. Hos de män, som närmade sig henne och i vilka hon genast anade hemgiftssökare — då hon uppriktigt trodde sig vara utan varje tjusningsförmåga — såg hon blott blivande äldre herrar med syrlig tobakslukt omkring sig och tecken på yttre vanvård. Dessa eventuella friares i minsta mån närmare beröring, såsom vid en mera meningsfull handtryckning, eller under en dans, ifall hon måste dansa och de då med andedräkten kommo henne för nära, tvungo hennes tankar alltid lika ofrånkomligt och kväljande till föreställningen om den icke tillräckligt breda tvåmanssängen i hemmet, eller otaliga andra äktenskapets intimiteter, av henne kända eller blott hopfantiserade.

En tid förenade henne het vänskap med en olyckligt gift ung fru. Av dennas avslöjanden fick hennes egen olust ytterligare näring. Den unga frun sökte sig till henne som till en tröst och en ersättning och sade henne öppet, att hon älskade henne, Elma, högre än hon någonsin älskat sin man. Elma skänkte till gengäld en obegränsad beundran: hon fann den andra skön — det var också en vacker kvinna — varje hennes rörelse väckte behagfulla förnimmelser. De två väninnorna träffades varje dag, outtröttligt talande var och en om sitt eget. Men vänskapen framkallade en del prat; den äkta mannen, vars likgiltighet dittills varit uppenbar, gjorde nu maktspråk gällande och genomdrev avflyttning till annan ort.

Elma sörjde väninnan, men då hon erfor att denna snart börjat trivas väl på sin nya boplats, och då breven från henne blevo alltmer tunnsådda, förstod Elma att hon var på väg att bli glömd — troligen för andra, eller för en annan. Snabbt gjorde hon upp räkningen med den trolösa: en ytlig, opålitlig varelse — det var bäst, tycktes henne, att strax hugga av bandet utan pardon. Men såret som tillfogats, dröjde länge att läkas, och den vackra, koketta väninnans porträtt stannade, trots besvikelsen, i flera år på Elmas skrivbord.

— Jag är dömd att övergivas, tänkte hon med en förtvivlan, hon förgäves sökte maskera om till resignation.

Hon hade dock drömmar. Hon såg sig själv, lika underskön som någonsin den flyktiga väninnan, omgiven av varelser av samma art som hon själv — icke män, icke kvinnor, eller likgiltigt vilketdera. De voro hennes gelikar, det var allt. Översinnliga, allt förstående väsen, burna av hänryckning, man aldrig mötte i verkligheten. Längtan genombävade henne vid tanken på en tillvaro, där allt mellan människorna vore präglat av enighet, uppgående i varandra, öppenhet. Från domprostgårdens fönster såg man järnvägstågen dagligen ila förbi: i Elmas fantasi förde dessa tåg bort de vänner, hon borde ägt, den själafrände hon i det förtegna och fördolda längtade till. Vilka voro de förbiresande? Det visste man icke. Vilken orimlighet låg då i tanken att en av dem förde hennes lycka med sig?

Ingen i staden anade, att domprostgårdens yngsta, småningom alltmer mognande dotter, fröken Liwin, en i de flestas ögon föga tilldragande flicka, korrekt i sällskapslivet, duktig i sina sysslor, i hög grad aktningsvärd, inom sig gömde vad man ofelbart skulle kallat en romanesk fjolla.

Vid tjugusex år följde Elma den sjukliga modern en sommar till en brunnsort. Själv var hon frisk, av en rent förvånande hälsa, och varken behövde eller brydde sig om att genomgå någon kur. Moderns kurtimmar och vilotimmar gåvo henne många lediga stunder, och hon brukade dem till långa promenader, oftast ensliga. Efter middagen spelade en liten orkester i brunnsparkens musikkiosk och modern och hon sutto lyssnande. För första gång i sitt liv blev Elma förälskad.

Ingen presenterade för henne den hon förälskade sig i, ingen antydde att han kunde vara en lämplig fästman. Elma kom helt enkelt icke att först tänka på honom såsom man, eller ens såsom en person, inpassad likt andra i den kända världsbilden omkring henne.

Föremålet för hennes passion, något annat namn ges icke, var den lilla orkesterns anförare, Gavelström, en spenslig gosse med fina händer och naivt djärva blickar, vilka snart upptäckte och mötte hennes egna tvärsöver brunnsparkens grusplan med grupperna av stolar och bord. Passionen rev upp henne fullkomligt, obegripligt för henne själv, förorsakande sömnlösa nätter, feber och kvalfulla drömmar med häftiga uppvaknanden, där kvalet löstes i en lycka, så vidunderlig att hon måste bita samman tänderna för att hålla tillbaka rop. Hon föryngrades och förskönades; man påpekade det för hennes mor, som antog, att blotta vistelsen vid brunnsorten verkade så förmånligt.

Elma hade förlorat allt omdöme. Hon såg och förstod aldrig, så länge de träffades, att hennes älskade icke i någon jämförlig mån besvarade hennes känslor. Var han henne icke till mötes på hennes ensliga promenader? Upptäckte han icke en äng i skogen, där de dolde sig, omvärvda av doftande blomning, fann han icke de vackraste lustiga öknamn för henne och retades med henne på ett sätt, så fullt av behag, respektlöst, skälmskt, att hon aldrig förut mött liknande? Och viskade han icke slutligen en dag: — Kom till mitt rum i kväll! Vad gör det, ingen ser det. — Kysste han henne icke, lekte icke hans mjuka violinistfingrar med hennes hår, som hon för hans skull vårdade, borstade, lade upp i klädsamma lockar?

Hon förstod aldrig att den unge mannen blott grep ett, enligt hans åsikt, tämligen oblygt sig själv erbjudande tillfälle. Hans vistelse vid den mördande ledsamma surbrunnen gjordes härigenom litet angenämare. Han förhindrades därigenom också att genom festande göra av med sitt gage, vilket alltså kunde komma att få tjäna sitt avsedda, behjärtansvärda ändamål: en utrikes studieresa på hösten.

Upptäckten av bedrägeriet, liksom av hennes egen blindhet och dårskap, kom för Elma först efteråt. När hon förstod att hon skulle ha ett barn, skrev hon till Gavelström, vilken under veckorna sedan de skilts redan hunnit avfärda henne ur aktualiteten. Hon gav ej uttryck åt någon fordran, ty hon tog för givet, att han helt enkelt genast skulle ila till henne och ordna allt.

Gavelström hade redan lovat henne att på förbiresan utrikes stanna någon dag i hennes hemstad och söka upp henne. Men det var icke något löfte ämnat att hållas, utan endast en i hans tycke utmärkt lämplig form av farväl. Nu besvarade han Elmas brev med ett helt annat slags farväl, klart och brutalt: Vem hade bett fröken Liwin kasta sig om halsen på honom? Han var för resten yngre än hon. Han drog sig ur spelet, det var inte hans.

Elmas förnuft stod stilla. Vad var meningen? Hon skrev på nytt, och brevet returnerades denna gång obrutet.

— Vad vill du denne Gavelströmmen? frågade domprostinnan.

— Bara en upplysning. Men det blir inte fler brev, svarade dottern.

Elma förtrodde sig till ingen, till de ärelystna syskonen allra minst. Gavelströmmen, som modern sade, skulle strykas ut ur hennes liv, hans förnamn skulle aldrig komma på hennes tunga mer. En föresats kan jag hålla, sade hon till sig själv. Barnet skulle likaså strykas ut, hur nu detta skulle kunna ske. Det var det enda hon grubblade på utväg till.

Inte en minut tänkte hon på barnet med längtan eller ömhet. Hon såg det aldrig för sig, hon realiserade det ej. Förödmjukelsen, känslan av katastrof gav ej rum för något annat inom henne. Hon mådde inte illa, hon gick flera månader innan ens hennes figur började förändras. Hon mindes med tilltagande avsky den unge mannens lena tonfall och hans smekningar, vilka en gång smält bort allt hennes motstånd. Frågat efter hennes pengar, liksom andra, hade han visserligen icke gjort; men så hade han ännu mindre frågat efter henne själv. Hon, Elma Liwin, hade varit en mans smutsiga tidsfördriv! Jo, hon begrep det till slut.

Modern sjuknade igen och dog vid jultiden. En oerhörd lättnad, ty nu lät allt utan svårighet ordna sig. Elma reste till Stockholm emedan ingen av syskonen bodde där, eller ens i närheten, hon föregav att hon ämnade genomgå någon kurs, inackorderade sig hos en barnmorska, under falskt frunamn, visade sig aldrig ute vid dagsljus, och födde barnet, som samma dag lämnades bort till en gumma av lantligt utseende.

Den förfärliga tiden hos barnmorskan, som genast tycktes förstått hur det var fatt, hur denna fru X. icke alls var någon fru, men som, då inackorderingen betalade allt extra på veckoräkningen utan knussel, av henne pjollrande omhuldades! ... Till huset där ackuschörskan bodde hörde en liten planterad gård, en trädgård, om man så ville, försedd med ett nödtorftigt lusthus. Fru Gustavsson framhöll honungslent nödvändigheten av vistelse utomhus, och Elma hade promenerat på det trånga, i snösmältningen och vårbrytningen ännu grå och vanvårdade lilla området. I alla husets gårdsfönster tycktes henne, att ondskefulla ansikten tittade ut: Jojo, man kände väl till fru Gustavssons inackorderingar, så kallade obemärkta, vad det var för sort! All denna smuts, klibbande fast vid henne, måste Elma Liwin, domprosten Liwins aktade dotter, genomgå. Om kvällarna lärde fru Gustavsson henne patiens.

— Frun som är så stilig, behövde väl inte vara lämnad ensam så här, sade fru Gustavsson.

Och hon rådde Elma att vara rädd om sin figur. Morgon och kväll slogs innehållet i en full tändsticksask ut på golvet, och Elma fick plocka upp stickorna en och en, för att hålla ryggen mjuk. Till slut hade ackuschörskans omtanke i hennes ohyggliga känsla av övergivenhet vunnit henne, och hon hade en afton — efter långt övervägande att totalt försvinna, att hoppa i vattnet med tyngder kring kjolfåll och fötter — gråtit ut vid bordet med patienskorten, daltande vaggad av fru Gustavssons armar, lyssnande till trösteord, omvärvda av kaffedoft, och som viskades fram, för all säkerhets skull, då övriga inackorderingar kunde tänkas lyssna vid nyckelhålen:

— Det har jag väl genast begripit att lilla frun inte var fru, nej då. Det är så vanligt. Och då är det allra bäst att skicka bort barnet strax, innan man hinner fästa sig.

Fästa sig vid barnet, det var något Elma icke ett ögonblick tänkt på. Barnet var hennes fiende, en fiende hon bar i sin kropp och livnärde av sitt eget livs safter, som sög ut henne, och vars verk aldrig skulle kunna utplånas. Likväl väckte detta, att barnmorskan förutsatte ens möjligheten av tillgivenhet, hennes undran. Bland hennes snyftningar kommo några, smärtsammare än de andra, fyllda av en aning hon icke vågade, icke fick gå närmare in på.

Hon hade då endast bett fru Gustavsson styra om allt för barnets avlägsnande, när det kom.

Det hade varit en vårdag med sol genom fönstret, i vilket stått en vit calla, en blomma som ser ut som en strut. Elma hade med ett bittert löje vänt bort blicken, då barnmorskan burit in detta element till rummets förskönande och patientens uppmuntran. Gumman med det lantliga utseendet hade tassat in, klädd i schalett, hade pillat det nyfödda flickebarnet litet under hakan med ett grådaskigt pekfinger, lyft det ur korgen, med en van rörelse svept in det i en stor grå ullschal och var strax därpå borta, allt enligt barnmorskans order. Betalning skulle utgå i ett för allt, rikligt tilltaget, och det ordnade barnmorskan också om.

— Bäst som sker, lilla fröken, hade hon sagt. När man ändå inte kan vidkännas barnet. Det är så vanligt.

Elma hade icke svarat. Hon hade endast längtat att nu komma ifrån detta hus, ett skumrasknäste, där hon nått förödmjukelsens botten, icke minst, tänkte hon, genom sin ömkliga svaghet att taga emot ackuschörskans tröst, vilken dolt blott sensationslustens tillfredsställelse och hoppet om flera förtroenden.

Högfärd, hårdhet, hat. Under åren som följde hade hon själv ställt diagnosen från dessa förfärliga dagar så. Vad hade kroppens rysliga kval den tiden ändå varit mot andens besatthet?

— O, Gud, hade hon besvurit, gnisslande tänder, och i förtvivlan tillgripande den första barndomens halvglömda läxor om en himmelsk vårdare: — O, Gud, kan du då icke driva dessa djävlar ut ur mig? De bända sönder mig, jag förgås av dem, och jag får inte ens ropa och vråla ut min nöd!

4.

Som en bubbla från kärrbottnen fyllde henne minnet av de helvetiska stunderna åter denna tidiga nya vårdag, likt en ond smak i munnen, en vidrig lukt. Det var icke vänliga blickar hon gav omkring sig, medan hon med raska steg, inte olik en flyende, sneddade igenom Humlegårdsparken med alla de lekande barnen.

Så mindes hon åter uppträdet på styrelsesammanträdet.

Vad sade de väl nu om henne, där borta, Den vita papegojan och alla de andra? »Gammal mö.» En varelse ställd på sidan om livet. Och så kom det väl ett skratt, det där litet dämpade, diskreta, halvt medlidsamma lätta skrattet, som hon särskilt avskydde.

Så gammal var hon för det första icke. Icke ännu fyllda fyrtio, och med en alltjämt ungdomlig, välskapad, ännu fullkomligt spänstig kropp. Och mö. Inte heller det! De skulle bara veta sanningen, de som så övermodigt benämnde henne så — denna sanning, vilken samtidigt icke fick röjas för en enda levande varelse! Det var den sanningen de stuckit kniven rätt in i; de hade slitit upp den gamla sårskorpan med sitt hänsynslösa det-betyder-väl-ingenting-aktiga talesätt.

Sunt förnuft sade Elma Liwin, att i liksom utom hennes bekantskapskrets funnos många ogifta kvinnor, äldre än hon liksom yngre än hon, arbetsamma som hon, aktade som hon — och därtill förnöjda, kanske lyckliga, aldrig jagade av furier. Sunt förnuft pekade också på äktenskapens många misärer. Vem behövde tro att Elma Liwin, av god familj som hon var, och därtill något förmögen, icke självvilligt valt det ogifta livet?

Och likväl var hennes existens en misslyckad existens, begynt i misstro och olust, fortsatt under den avskyvärda förödmjukelsens tecken, ankrad i hårdhetens och hätskhetens våld.

De där borta, de hade rört vid detta faktum!

— Jag tål det inte, mumlade hon innanför sina slutna läppar, och hon kände att djävlarna voro över henne igen, de sleto och bände och drevo vågorna vilda inom henne.

Dock, en liten händelse, som just i detsamma kom infladdrande, distraherande, skingrade dem för denna gång. Den alldagligaste händelse: en liten flicka, elva eller omkring tolv år, av den vanliga typen: sjömansmössa (med inskription ~Dristigheten~), kavaj med blanka knappar, av vilka en eller ett par alltid fattas (samtliga kvarvarande denna dag uppknäppta), veckad, mycket mycket dåligt veckad marinblå cheviotkjol. Plötsligt tvärstannar ungen, böjer sig ner och hittar något i det fuktiga gruset. Elma hann icke väja, hon måste stanna ett ögonblick, också hon, och såg flickan vända upp ett runt och rosigt ansikte med blå ögon, ett julgransäpple med förgätmigejer, förgätmigejerna uppspärrade, tindrande av häpnad och beundran:

Flickan höll i handen — en ganska röd och ej oklanderligt ren, kraftig liten hand — ett enkelt guldfiligrankors med en krans av små små pärlor i mitten, nyss nedtrampat i sörjan och alltfort bärande spår därav.

— Titta, ropade barnet, så gräsligt sött!

— Ja, svarade Elma. Men du tänker väl på att försöka få tag i ägaren.

— Hur gör man då?

— Man annonserar i tidningen. För du förstår, tillade hon strängare, det är inte ditt, bara därför att du hittat det.

— Å, det förstår jag väl! Tänk, om jag bara strax kunde veta var ägaren fanns!

I de uppspärrade blå ögonen gick karusellen runt: »ägaren» var där, en underbart skön och guldlockig, prinsessliknande liten flicka. Den prinsessliknandes oerhörda glädje att få igen sin skatt var där. Vänskap och strax bästa vänskap för alltid, voro där. Lekar i Humlegården varje dag tillsammans. Längtan var där, stigande iver, och slutligen den största lust att fortast möjligt komma från den okända damen och bara rusa hem. Trapporna upp! Mamma, bröderna ... Allmän beundran av det vackraste guldkors i världen!

— Det är, som jag säger, bara att annonsera i en tidning, fortfor Elma utan att ha sett något alls av karusellen.

— Ja tack. Adjö.

Flickan neg och ilade bort med sitt fynd. Hur lätt på foten är icke en dylik elva, tolv års barnunge, om också foten bär grov känga med grusig tåsnyta! Elma såg efter flickan, och det for genom hennes huvud: Ungefär i den åldern kunde min varit! Djävlarna voro borta, och tanken fick sålunda passera utan att motas av dem. Åter kom en vindpust med den där smulan lukt av mylla och lövknopp, fin som doft av tidig champinjon, och Elma andades in den, litet lättare än nyss, utan någon elak minnessprittning mer. Nu kände hon bara att hon var trött och rätt varm; vinterrocken var tung, det skulle bli skönt att snart vara hemma.

Elma Liwin delade hem med en annan självförsörjande, en sjukgymnast.

När hon på sin tid kommit upp från barnsängen och ut i livet igen, befriad från farhågor för närmaste framtiden, hade hon, trots allt, erfarit en stark stolthet över att ha lyckats sköta den ömtåliga affären så väl, komplett utan hjälp, utan rådgivare, utan en enda varelses sympatier. Hennes självkänsla vaknade. En sorts tacksamhet gentemot storstaden, som så barmhärtigt dolt och skyddat henne, ingav beslutet att stanna där för framtiden. Hon trädde i förbindelse med handslöjdskretsar och mottogs som en ackvisition, då hennes skicklighet i all slags sömnad var känd och hennes namn, domprostens namn, var väl ansett. Hon gick fram med försiktighet, lyhörd för missljud, för varje ifrågasättande av berättigandet i att hon tog den plats, eller de platser, som bjödos henne. Men ingen tänkte på att förmena henne en genom gott arbete förvärvad ställning, och hon slog rot.

Som åren sedan gingo, och då intet inträffade, vilket på allvar kunnat alarmera henne — i synnerhet som »Gavelströmmen» efter ett par år visade sig ha den oväntade takten att dö — började Elma Liwin visa större säkerhet utåt. Hennes apparition var vederhäftig; det hade klätt henne väl att fylla de trettio. Inom sitt fack gjorde hon allt fler bemärkta insatser. Hon umgicks nästan uteslutande med kvinnor, och bland dem åtskilliga kvinnor av betydelse. Genom dessa fick hon småningom sin lilla roll att spela i vissa allmänna intressens tjänst; hon kom att sitta med i en och annan styrelse eller kommitté. Domprostens hade varit ytterligt konservativa och hela Elmas släktkrets uppehöll traditionen: men hon gjorde sig nöjet affischera frisinthet. Hon visste sannerligen vad en kvinna dög till, om hon sattes på yttersta prov. På själva sträckbänken hade hon kunnat tiga! Så hade hon väl lov skörda sin lön genom öppet visad feminism, vilken ställde henne oavhängig — och även något förargelseväckande — gentemot syster och bröder, samt gav henne rang utåt av framstegsbefrämjerska.

Djävlarna behöll hon för sig själv.

I en följd av år hade hon bott ensam, men det hade börjat tynga henne. Av en händelse kom hon samman med sjukgymnasten, Rick Brunjohann. I en kvinnlig sammanslutning för umgängesliv och förströelse hade i samband med någon fest uppförts en teaterpjäs, en parodi på romantisk opera. Huvudrollen hölls av Rick Brunjohann, som i lockig svart peruk tagit sig utomordentligt väl ut. Sitt parti skötte hon med frejdigt humör, älskade, led, avled och stod upp igen med samma obesvärade fart. Även efter demaskeringen såg Elma att hon var en vacker flicka och hon tilltalades av hennes glättiga sätt. — En sådan människa skulle jag ha i min närhet, tänkte hon.

Tvärsöver golvet kom i samma minut fröken Brunjohann emot henne.

— Jag hör, fröken Liwin, att ni söker någon att dela bostad med. Jag är ledig och ute i samma ärende. Ska vi tala om saken?

Elma var genast villig.

— Naturligtvis, sade Rick, var och en sköter sig själv, men vi äter tillsammans.

Pakten dem emellan baserades på ömsesidiga hänsyn samt hushållets handhavande av tredje person, Elmas redan väl beprövade hembiträde, Hulda, vilken det ålåg att hålla vivrekostnaderna inom en gång fastslagna gränser, samt servera klanderfri mat.

Man flyttade in i en ny våning i oktober, Elma med större förväntningar än hon skulle velat vidgå. Hon var uppfylld av något liknande beundran för den andra, som var yngre än hon, och som hon i sin inbillning tänkte sig få komma att beskydda och taga hand om, för att i sin tur få åtnjuta varmare tillgivenhet än hon varit van vid bland hyggliga kolleger eller umgängesväninnor.

De två damerna hade var sitt sovrum med dusch, skilda genom ett vardagsrum. Ricks insats till boet hade varit en allmogemöbel, förvisad till den helt lilla salen åt gårdssidan. I sitt sovrum tog hon emot en del patienter och av ett sovrums ordinarie utstyrsel hade hon blott bibehållit bädden, en spartansk fältherretältsäng, dold bakom en skärm. Elma återigen hade möblerat förmaket-vardagsrummet i 1830-talsstil, sådan den gillades av rådande smakriktning: få möbler, svensk vara, gravyrer eller stick i smala mahognyramar på väggarna, tulpaner (ej för många) i enslig kristallvas på polerad bordskiva.

Men hennes sovrum såg ut som ett elegant och komfortabelt herrum: breda låga säten, rökbord, en divan, som om kvällen apterades till bädd, på väggen ett vinterlandskap i olja; en gedigen bokhylla med facklitteratur och de romaner den bildade publiken läste — medan Rick staplade upp massor av halvlästa kvasilitterära översättningspublikationer under sin fältherrebädd. Dessutom, hos Elma, en utsökt venetiansk spegel, en ståtlig sekretär i bästa empire. Blandningen talade i sin helhet om odlad smak och om stort förakt för kvinnliga agremanger, alla dessa tyllklädda toalettbord med sidenband, överdådiga sängar med raffinerade överkast, speglar i alla hörn, puderdosor och nipper.

Men sammanflyttningen med Rick hade snart visat sig icke hålla vad den lovat.

Rick yppade från första dag, att hon menat allvar med sitt »var och en sköter sig själv». Hon var rörlig, hade många järn i elden och en stor bekantskapskrets, i vilken hon fann onödigt introducera Elma. Hon visade Elma den vanliga och självfallna kamratligheten, var tjänstaktig och gärna meddelsam om sitt eget, men frågade ej efter den andras. I hennes ögon var Elma en överlägsen person, äldre än hon, tämligen respektingivande, i alla händelser mer respektingivande än roande. Hon anade aldrig att Elmas fantasi kunnat sysselsätta sig med henne.

Lika litet anade hon att bitterhet småningom började sippra in hos Elma, när det för denna blev klart att någon förtroligare vänskap icke skulle komma att uppstå, något verkligt sällskap ej var att påräkna.

Elma somnade sent, Rick steg upp tidigt och hade sina palaver med Hulda, utan att akta på dennas hyssningar, eller glömmande dem i nästa minut. Rick var en trägen brukare av telefonen som umgängesmedel. Tyst satt Elma, under stigande irritation, och åhörde eller icke åhörde, men var dock medveten om samtalen i tamburen, interfolierade av Ricks skratt, en kaskad som en vattenstråle, sprutad rätt upp och så strax stoppad igen. Och då Elma slutligen fann ut, att Rick i grund och botten hade intresse till övers endast för männen, bröt hon inom sig totalt med henne, avpolletterade henne — under det Rick fortfor att ingenting begripa, lika sorglöst godlynt som hon varit från första dagen.

När Elma nu efter Samaritsammanträdet och scenen hon där framkallat, äntligen var hemma igen, hade Rick, i gymnastikbyxor och sweater, något att meddela:

— En fru Pasch har ringt.

— Vad ville hon? frågade Elma kärvt.

— Det yppade hon inte. Hon skulle skriva en rad, sa hon.

— Gott.

— Är det något trassel? frågade Rick.

— Ingenting alls.

Fru Pasch — alltså förklaringar i en eller annan form. Låt dem komma!

Det ringde på tamburklockan, och i tamburen stod ett bud från en stor blomsteraffär. Ur en väldig kartong och därefter ur mångdubbla frasande silkespapper framkom, tack vare den tjänstaktiga Rick, en enorm bukett liljekonvaljer. Ini buketten var stucket ett kuvert, innehållande ett kort, fru Paschs visitkort:

~Kära fröken Liwin, var inte ledsen på er tillgivna och beundrande~

~Alexandra Pasch.~

Sjukgymnasten avtackade budbäraren med en liten slant och bar in jättebuketten, till vilken verkligen fanns en lämplig skål. Hon sökte en stund efter lämplig plats, lämpliga belysnings- och effektmöjligheter. Men Elma hade tänt en cigarrett, sjunkit ned i en av sina bekväma stolar och rökte tyst, med huvudet tillbakalutat och halvslutna ögon, utan att fråga efter bukettens öden.

Hur livet ställde sig beundransvärt lätt för de benådade, tänkte hon. Vem motstår ett purt och naket »var inte ledsen på mig!» — i synnerhet när det viskas med en Alexandra Paschs världsdamspiktur, inte ödslad på vem som helst, med centimeterhöga staplar, vittnande om att den skrivande har gott om tid att förlora. Intet »jag erkänner», intet »det gör mig ont», eller än mindre, »jag begriper äntligen att jag högg kniven i er.» Och så ett »beundrande» på slutet, det obligata smickrande ordet, som fäller alla invändningar och, hur sig än världen vänder, alltid gör den artiga till triumfator.

Sedan kan brevskrivarinnan med all rätt glömma det hela.

Men minns, att de finnas, som aldrig förmå glömma något, som alltid sitta lika sårbara! Dramat växer inom dem, mindrevärdeskänslans drama, som ingen anar, som långsamt skrider fram från scen till scen, djupt i det fördolda, och för vilket ridån aldrig tycks falla, hur man än flämtar efter upplösningen.

Hur vedervärdigt, tänkte hon, att vara kvinna, instrument för låga förströelser. Kunde man blott utplåna alla spår därav. Kunde man blott låta bli att minnas det man vet därom, det man själv haft del i! Och ändå, ändå har jag i dag låtit mig grymt såras av blotta påminnelsen om att jag inte lever med en man. Det är ju motsägelse, det är ju nonsens. Vad är det då som sårats? Var ärlig, Elma, du kan det! Är det deras möjliga föreställning, denna Paschs och andras, att du icke skulle äga förmåga att vinna och binda en man? Är det till sist fruktan att deras föreställning skulle vara riktig?

— Kom då, Elma, och se på de förtjusande blommorna, manade Rick i dörren.

— Tack, Rick, ja, de är vackra. Där är nog för tjugu kronor. Gav du budet något?

— Femti öre.

— Han skulle haft mycket mer!

Rick hörde icke hånet, hon hade beundransvärt döva öron. — Också hon hör till de benådade, tänkte Elma. Hon frågade:

— Blir du hemma i afton?

— Nej, jag har fäktklubb.

— Och jag blir ensam, som vanligt, tänkte hon.

Är jag då inte nöjd med mitt liv? Jag har mitt arbetsfält och jag behöver ingenting sakna i yttre avseende. Är jag sjuk? Nej. Men ändå, det går inte att smussla bort det, jag är inte lycklig, jag är aldrig lycklig — och jag längtar så. Det är inte efter en man, det är inte efter män. Bara efter att slippa gripa i det tomma, vart jag griper!

Om de bara visste!

Hade episoden med fru Pasch hänt Rick, skulle denna endast hjärtligt skrattat åt alltihop, det visste Elma. För Rick skulle dessutom en vacker blombukett varit försoningsgärd nog efter ett förfluget yttrande. Rick var, försäkrade hon själv, inte småaktig.

— Så väljer jag hellre att vara småaktig, tänkte Elma.

Ty Rick Brunjohann ville hon under inga förhållanden likna. Dessa flirter, som upptogo sjukgymnastens tid, vilken fattigdom i dem! Om vintern sportade hon, än med en löjtnant, före detta kamrat på Centralen, än med en ung affärsman, som varit hennes patient, eller andra; om somrarna låg hon vid badort och praktiserade, under skämtsamt-sentimentalt umgänge med underläkarna. Till Elma hemburos emellanåt provbitar av samtliga dessa herrars konversation, inblickar i deras vanor, fel eller förtjänster. Rick valde plattformen att gyckla med dem. — Gifter mig gör jag antagligen aldrig, sade hon.

Men Elma hade med oviljans skarpsynthet längesedan genomskådat pratet.

— Nej, kunde hon svara, kära Rick, det kan jag ju förstå; det är ju bra mycket angenämare att leva som gammal fröken.

Rick var en flicka med karltycke, och som endast inväntade sin stund, det var hela gåtan. Hon ville göra ett fördelaktigt parti och komma ur sitt strävsamma arbetsliv. En obetydlig flicka bland tusen, utan begrepp om vad som dolde sig under alla glatta ytor, allt stumt avståndstagande.

Elma sköt otåligt tanken på Rick åsido.

På hennes bord låg ett bjudningskort till en middag. Det hade lagts undan, efter ett kort överslag av garderobens möjligheter, vilka befunnits tillräckliga. Elma grep nu den lilla vita pappfyrkanten igen, ett tecken på att hennes personlighet föresvävat vissa hennes medmänniskor och gjort det så gynnsamt, att man beslutat överföra henne till gruppen av önskvärda gäster i samband med ett festligt lag. Det hände icke så ofta, och det värmde henne med ens. Hon kände att hennes längtan preciserades, blev konkret.

Den formade sig till en helt enkel längtan att komma ut, att träda in bland dem, som voro glada, som kunde visa upprymdhet och älskvärdhet och därmed erövra uppmärksamhet och hjärtan.

Elma skulle blygts att för någon bekänna så mycken barnslighet, men den släppte henne ej.

Behovet att äntligen en dag slå sig lös tog henne som en feber. Sedan Rick avlägsnat sig till sin väntande fäktklubb, efter att ha ropat sitt raska: — Afton, Elma, jag ger dig mitt råd, gå ut och ha något roligt, du med! satt hon länge kvar, rökande, sökande, stirrande framför sig rätt in i konvaljebuketten utan att se den, blott intensivt välkomnande lusten, som i det fördolda trädde fram inom henne och tog upp strid med hennes sjuka medvetande om alla förödmjukelserna, strid också mot hätskheten och den innersta avunden, vampyrerna på hennes livsmod.

5.

~Dristigheten~, den uppknäppta kavajen där två knappar med ankare felades, den illa veckade lilla cheviotkjolen buros såsom av den unge löparen i ett lopp, av vilket stora ting avhänga, tvärs genom Humlegården, förbi Häxans träd och Landsförrädarens buskage, förbi Kejsarens palats, förbi Linné mitt bland krokus, över gränsen mellan Mattis ägor och hennes bror Liberts, och försvunno in i Östermalm, där Matti — det var den unge löparens namn — bodde, och som ägdes av Anders de Wahl, en beundransvärd person, vilkens porträtt i de mest skilda kostymer urklippts ur många tidningar och bevarats, men som i verkliga livet var obekant.

Matti, bärarinnan av kavajen med mera, Anders de Wahls undersåte, saktade icke sitt lopp för de tre trapporna i hemmahuset, icke förrän hon var framme vid dörren på vars mässingsplåt stod: ~Konsertmästare P. A. Murius~. Men väl inne i tamburen kom hon i stället fullkomligt av sig: med ens mindes hon sin lilla gosse, luftgossen, Elias: han hade blivit kvarglömd i parken! Nå, Elias tar sig hem själv, det vet man, men Mattis iver dämpades snopet, ty hon tyckte icke om att vara en dålig mor.

Inträdet i salen, där mamma satt lutad över skärvorna av en sachsisk herdinna och med de starkaste glasögonen över näsan sammanfogade bitar av en spetsvolang, tunn som spunnet socker, blev därför jämförelsevis lugnt. Bara två trumpetstötar:

— Mamma! Titta!

Mamma, världens bästa, sköt försiktigt åt sidan sitt ömtåliga arbete, tog det lilla guldfiligrankorset, granskade det, torkade lätt och väl rent det och sade, precis som den stränga damen nyss:

— Vi får sätta in en annons.

— Låt oss göra det strax, mamma, strax!

De smutsiga vinterkängorna började trampa golvet med täta, otåliga steg på stället.

Mamma skrattade och skrev ut en annons, som Matti fick springa till tidningskontoret med, och under aftonens lopp var sedan det lilla korset föremål för all den beundran och debatt Matti på förhand vetat måste komma det till del från brödernas sida.

Libert sade med lysande ögon:

— Tror mamma det kostar hundra kronor? Eller kanske tusen?

Pontus sade:

— Idiot! I så fall skulle vi få hemskt med pengar bara i hittelön.

— Ja, det vore väl bra.

— Det ser du väl, sade Pontus från ovan, att ett sånt där litet kors, fyra centimeter långt, inte kan vara värt vidare mycket. Och filigran, det är då också mest luft — precis som Mattis barn!

Men Libert fortfor, utan att låta avvisa sig från sin egen linje:

— Kanske pärlorna är av en förfärligt ovanlig, väldigt dyrbar sort, som nästan ingen har maken till.

Pontus snoppade av:

— Du är verkligen för barnslig att vara tretton år.

Matti slog armarna om halsen på sin älskade Libert. Han och hon, de förstodo varandra. De hade Humlegården ihop, och Libert var luftgossen Elias’ pappa. När Pontus äntligen sett sig mätt på det upphittade smycket och dragit sig tillbaka till sina läxor, släppte de två i fred lös alla möjligheter till korsets enastående art och dyrbarhet. Tro på allt behövde man icke precis göra, men man hade roligt ändå. De trängde ihop sig i Mattis docksoffa och viskade.

Store Roland kom hem först till kvällsvard. Med sin basröst avgjorde han, att filigrankorset var en liten vacker sak, men inte av större värde. När Roland avgjort något, var saken klar.

Han tvättade sig om händerna, ty han gick på en verkstad, det var en förberedelse till att bli ingenjör med tiden; men naglarna fortforo att vara svarta. Matti såg vid bordet att Pontus såg på dessa smutsiga naglar. Man rentav kunde läsa hur han tänkte: Svineri! Jag mister aptiten! ... Makalöst oförskämt av Pontus, som inte var mer än femton år och ändå ville mästra själva Roland, som var student och nitton, och dessutom var — just Roland!

Matti anmärkte därför högt:

— Du har fått en stor ny finne, Pontus, bredvid näsan.

— Sköt dig själv, du, mallagroda, svarade den förolämpade.

Fru Murius vädjade:

— Men barn, barn, trät inte!

Mallagrodan och Libert utbytte dock en blick. De hade nyligen gjort den upptäckten att Pontus gick och gjorde sig till för en jänta, och en ny finne kunde icke gärna falla väl ut där. Så nu var Pontus i alla fall ställd.

Roland sade med sin skrovliga bas:

— Vad pappa sällan är hemma någon kväll.

— Det kan ingenting göras åt, min gosse, när han inte är sjuk, svarade modern. Ty han hade nyligen varit sjuk en tid.

Matti såg på Roland att han tänkte: — Här sitter vi och vilar oss och äter god mat och allting är skönt. Men far måste bort och spela på den där avskyvärda Operan, hans arm värker ännu och det låtsar han inte om, för den är hans levebröd, och han är antagligen inte hemma före tolv, kanske senare. Stackars pappa. Då sover vi allihop, men han får bara en av sina sömnlösa nätter igen, och sedan lektioner hela dagen i morgon.

Matti såg på mor, att hon tänkte precis detsamma. Och sedan tänkte Roland: — Och mor själv sliter ut sina ögon på all den fina porslinslagningen, som hon absolut borde sluta med. Alltihop är för vår skull! Herregud, skall man inte vara färdig snart att i sin tur hugga i för dem!

Det var något ganska underligt, reflekterade Matti, att så där nästan kunna se vad folk tänkte på. Det kunde inte gärna vara något annat, när mammas ansikte blev bekymrat, i stället för leende, ja, skrattande, som hon helst ville, och när Roland började sitta så där fasligt illa till bords, kutryggig och stirrande rätt framför sig, så att Pontus tänkte: — Nu börjar han ~se ut~ som en arbetskarl också!

Matti ropade högt:

— Du är vacker, Roland!

Och då brusto alla i skratt.

Nästa morgon var emellertid annonsen inne.

Det var bara en och en halv rad: ~Guldfiligrankors m. pärl. upph. Humlegården~. 79340.

Matti kunde icke taga ögonen från de där en och en halv raderna. Hon och Libert läste dem om och om igen, så länge frukostlovet räckte. Det var rent omöjligt tänka sig något roligare än att få läsa vad man själv satt in i en tidning. Elias brukade vara för liten baby att kunna läsa, men detta lärde han sig ögonblickligen. Det fanns ingenting i hela tidningen, som såg så trevligt ut.

Efter skolan skyndade Matti hem igen för att åter få se på kors och annons. Och då hade något storartat hänt: man hade ringt! En dam hade ringt upp. Mamma måste meddela alla detaljerna i noggrann ordning. Först hade alltså damen sagt: — Är det 79340?

— Svarade mamma ja?

Det borde Matti begripit av sig själv. Och sedan beskrev damen filigrankorset, och det var det rätta, och hon sade att hon alldeles av en slump sett annonsen, hon hade icke ens tänkt bry sig om att hon tappat bort den lilla småsaken, sade hon; det måste vara en märkvärdig dam. Slutligen hade hon frågat om hon fick låta hämta smycket. Min lilla flicka kan gott gå hem med det, svarade mamma. Damen frågade, om det önskades hittelön. Kom inte på fråga, mer än annonskostnaden. Då hade damen tackat, ytterst artigt, och det var allt.

Korset tillhörde några, som bodde vid Floragatan; från Humlegården var det bara några minuters väg dit. Fru Murius synade ett ögonblick tankfullt Mattis skolklänning och bestämde att hon fick ta på sig en annan, litet bättre. Gudilov, mössan var ny. Kavajen fick i hast två knappar isydda.

För att komma upp till Floragatan måste Matti passera Karlavägens brusande flod. På andra sidan var Människoätarlandet, som är befolkat med tigrar och människoätare, och där låg Floragatan. Utanför parken hade Matti i flera år endast undantagsvis fått gå ensam. Det fanns så mycket farligt i en stor stad. Visserligen hade mamma bestämt försäkrat att det icke fanns en enda tiger eller någon riktig kannibal i hela Stockholm, men man visste ändå icke vad barn kunde råka ut för ... Dock kom hon oskadd fram till huset, vars adress fru Murius skrivit upp på kuvertet innehållande guldfiligrankorset.

Det var ett fint hus. I trapporna sutto fina mattor fast med blänkande stänger. Vid Mattis ringning öppnades dörren av en jungfru i svart klänning och fint broderat vitt förkläde; det påminde något om jungfrun i en teaterpjäs Matti fått se, och när den svart och vita hörde vad det gällde, sade hon:

— Stig in, var så god.

In, det var till en salong. Maken såg man nog icke ofta. Libert och Matti hade gjort upp i detalj hur det såg ut inne i Kejserliga palatset, utanpå vilket stod skrivet Kungl. Biblioteket, ett stort gult hus, och där fanns då både guld och alabaster, elfenben, ebenholts och jakaranda och salar av idel ädelstenar, men denna salongen här, den var inte påhittad. Solen lyste in på stolar av förgyllning och siden. Matti vågade inte sitta på någon av dem, men hon såg sig väl omkring för att få idéer till Kejserliga palatsets omvandling. Blommor funnos i många vaser, liljekonvaljer och andra. Palmer, som räckte nästan upp till taket och en spegel ända ner på golvet. Över en soffa satt porträttet av en herre, lika stor som en verklig människa och klädd i frack med ett brett sidenband tvärsöver bröstet.

En dörr öppnades och en dam kom in: vacker, med böjd näsa, lång och ljus, fint kammad och klädd i vit sidenblus. Hon tog det lilla paketet ur Mattis bara hand — ty Matti hade lämnat vantarna hemma, så trasiga som de voro, då både mamma och hon glömt att laga dem — vecklade fram filigrankorset och sade att det var det rätta.

— Och vad heter du, lilla vän?

Matti gav sitt namn.

Den vita damen smekte henne lätt över kinden och sade:

— Och en vacker liten flicka är man.

Det var ett underligt yttrande och fullkomligt olikt vad alla andra människor brukade säga. Genom dörren bakom damen kom i detsamma en gosse in, ungefär så stor som Pontus, men mycket flottare klädd. Gossen hälsade: han bockade sig som om Matti varit en stor flicka. Det blev allt besynnerligare. Sedan stod han med händerna i byxfickorna, och medan damen betalade annonspengarna, sade han, när han såg hur det bara blev obetydligt över en krona:

— Jag tycker mamma skulle ge henne korset också.

— Det kan du ha rätt i, svarade damen.

Men Matti sade:

— Nej tack, det är alldeles för mycket.

Då skrattade den vita damen:

— Så väluppfostrad man också är! sade hon. Det är ingen stor present, min lilla vän, Alexis har rätt. Var så god. Det är just ett litet barnsmycke.

Och hon nästan tvang korset i handen på Matti.

Gossen hette alltså Alexis. Alexis ~Pasch~, ty Pasch var namnet, som stått på ytterdörren. När Matti tackat och gick ut, gick han ut på samma gång. De gingo gatan utför, inte tillsammans, det kan man inte säga, men i alla fall samtidigt. Alexis Pasch gick litet i förväg, nu med händerna i rockfickorna, och småvisslande. Först vid Karlavägen vände han sig om, nickade ganska nådigt, som om han fortfarande gillat att Matti fick filigrankorset, och tog av åt vänster, medan Matti därefter ej längre fann något hinder att sätta skarp fart hem.

Två kvällar å rad, som Matti nu var hjältinna i hemmet. Det var inte likt någonting, som nånsin hänt förut. Mamma letade fram ett smalt svart sammetsband, trädde smycket på bandet och hängde det hela om halsen på Matti; det klädde, det var underbart sött. Den där Alexis måste vara den snällaste gosse, som fanns.

Libert och Matti viskade avsides: man kunde till exempel ha honom till fosterbror. Elias finge i så fall säga farbror till honom. Korset kunde vara ett minne från honom till lille Elias, fastän Matti fick bära det. I varje fall ämnade man nästa dag följas åt och se på huset där han bodde.

— Vad hette grabben? frågade Pontus.

— Det har du redan hört!

— Inte hör jag på allt ert prat.

— Du gör dig bara till. Vi har sagt det hela tiden.

— Jag bryr mig inte alls om er Olle Pettersson eller vad ni kallar honom.

— Säg det inte! viskade Libert.

Men Matti kunde inte hålla sig:

— Nehej, han heter Alexis Pasch, du, om du vill veta det än en gång.

Pontus satt böjd över tyskan. Libert var obegåvad och fick nöja sig med folkskolan, konsertmästaren hade heller inte råd att kosta på honom mer; men Pontus var flitig och fick alltid överbetyg och beröm. Han lät nu de där två barnungarna, Libert och Matti, hållas en stund till, utan att beakta dem. Därpå slängde han äntligen ut sin stora trumf, vilken han väl bevarat hela eftermiddagen, slängde ut den som om den varit det allra mest alldagliga, ty så är rätta sättet:

— Pasch och jag är klasskamrater, sade han.

6.

Matti var stor och kraftig för sina snart tolv år, men Libert var ovanligt liten för tretton, spinkig och klen, med dåligt läshuvud, så att han aldrig kunde bli mer än en simpel bierfilare, om ens det, sade herr Murius pessimistiskt.

Libert och Matti voro de enda av barnen, som visat musikaliska anlag. Den allvarlige Roland ville bara bli uppfinnare, Pontus ämnade bli läkare, det ger god förtjänst, om man är skicklig, och det tvekade han icke om att bli. Studierna ämnade han göra på skuld och till fadern sade han: — Bekymra sig inte, pappa, jag reder upp det. Men Libert och Matti voro vanliga barn, endast försedda med litet extra begåvning för musik.

— Libert, ja, stackars gosse, sade konsertmästaren, något skall han väl ha på sin lott, min son. Men Matti, det är väl ändå egendomligt, vafalls?

Det gjorde alltid Matti litet ont, när han talade så där. Menade han att flickor icke bruka vara musikaliska? I så fall borde han väl vara glad att ha fått ett barn, som utgjorde ett givet undantag. Det föreföll likväl som om han bara yttrat sig alldeles naturligt: att Matti var musikalisk berodde på en egendomlig slump, det var allt, och det var för resten ingenting illa i det.

Ibland kunde det nog se ut som hölle han verkligen ändå särskilt på henne: det var när hon gjort stora framsteg i pianospelningen från lektion till lektion. Då klappade han om henne och sade, att hon skulle bli hans ålderdoms tröst. Men en gång, då Matti just väntat att det stora erkännandet skulle komma henne till del, blev hon besviken.

Han hade berättat att var gång han fick en pojke hade det förargat honom, ty han hade alltid hellre velat ha en flicka.

— Pappor brukar eljest önska sig pojkar, anmärkte Pontus.

— Inte jag. Nej barn, en flicka, det är som en blomsterkrans kring hjärtat.

— Då blev väl pappa glad, när jag föddes, stack Matti fram.

— Hm, svarade konsertmästaren blott.

Förmodligen hade han just den gången tvärtom velat ha en gosse, eller tyckte han kanske att man nu hade barn nog.

Talet om blomsterkransen kring hjärtat gällde för resten, det visste man, inga små flickor alls, utan blott en enda, och som ingen flicka var mer: mamma. Hon hade själv berättat historien om när hennes man var ung och kär. Icke så värst ung kanske, ty han var bra mycket äldre än hon, men ändå obeskrivligt älsklig och kär. Då skrev han små ömma biljetter och bar dem till en stor rosenbuske och stack in dem i en av rosorna. De voro ännu inte förlovade, han och hon, men hon visste att han älskade henne och kände till knepet med rosenbusken och gick dit och fann biljetten. Vad hon däremot icke vetat, var att han, filuren, under tiden dolt sig i närheten och stod och strålade av lycka och kastade kyssar på fingret åt henne.

Fru Murius sprang upp och förevisade alltsamman för barnen, när de voro små. Det gjorde dem alldeles förtjusta. De fingo föreställa rosenbusken, rosorna, biljetten, och hon stod på litet avstånd och föreställde den förälskade själv; hennes ögon strålade och hon stod på ena tåspetsen och kastade kyssar framåt med båda händerna. De skrattade allasamman, hon allra mest, och hon kramade sedan om dem, den ena efter den andra.

Det var numera eljest svårt för någon människa och inte minst för barnen Murius att tänka sig något liknande detta i samband med deras far. Det kunde gå dag efter dag utan att han yttrade ett ord. Han gömde sig i sitt rum, arbetade och grubblade, besatt av sin oro.

Barnen gingo tysta åt sidan för att ej besvära. Men fru Murius var ständigt på vakt, spanande efter ytterligare mörkning och sökande medel att då skingra den, eller efter ljusning — ty rätt som det var kunde den också komma, som en tjuv om natten, om dagen, morgon eller kväll. Man visste aldrig.

Oron gällde pengar, han hade så många munnar att mätta; den gällde möjligheten att en dag icke kunna spela mer, om nervvärken i armen förvärrades, eller bara att icke mer kunna fylla sina uppgifter så att han själv gillade det: andras omdömen betydde därvidlag noll och intet. Så var det oron att inte komma i tid till repetitionerna på Operan, vilket likväl aldrig någonsin hänt, och hundra andra sorters oro, kanske allra värst den att icke få sova, när hän om kvällarna kom hem, dödstrött. Hans rum låg åt gården, och mitt i natten, ibland ända fram på morgonsidan, just som han äntligen somnat till, kunde notarierna komma hem, som bodde i gårdshuset: de hade då varit ute på rummel, det begrep han, unga karlar utan lag eller samvete, utan familjeförsörjarplikter, utan konstnärsgärning och så utan spår till vett att de visslade eller sjöngo, när de klafsade över cementgården med sina osäkra steg.

Herr Murius anmälde dem för vicevärden.

— Det bor inga notarier i huset, svarade vicevärden.

— Jag kallar dem så.

— Må vara. Här bor i varje fall bara ordentligt folk.

— Är det ordentligt, vafalls, att sjunga och till på köpet falskt, revykupletter, eländig pappersgubbemusik, när en känd musiker har sitt fönster åt gårdssidan, där man passerar.

— Konsertmästaren borde ha sitt rum åt gatan, sade vicevärden.

Men det var icke bättre. På husets nedre botten var en speceriaffär, och speceristerna började tidigt på morgonen rumstera med sina lårar och lådor. De passade på och togo emot sina sändningar just då. Stora vagnar stannade utanför huset, och med förfärligt dån dunsade apelsinlådor och sockerlådor mot asfalttrottoaren. Klockan var sju, husets jungfrur började springa ut och in och slå i porten. För den som somnat halv fyra blir det för kort sömn. Konsertmästaren steg upp i vredesmod, och då kunde det hända att han fann sin hustru i köket, tyst som en ande, ordnande frukosten åt gossarna och Matti.

— Är du uppe nu? Vad gör En annan?

En annan var det namn herr Murius gav hemmets jungfrur, vad dessa än hette.

— Hon flyttade i går.

— Nu igen?

Ja, nu igen. En annan flyttade ofta. Varför skulle En annan bo i kök med sovalkov och passa sex personer, när det fanns platser hos till exempel ensamma damer? Fru Murius förstod det gott, och hon trädde in i En annans ställe utan att beklaga sig, tills man fann en ny jungfru.

Men konsertmästaren vred sina händer:

— Detta är vad jag dragit dig in i! Detta är vad du fått för att du höll till godo med mig!!

Åt sådant skrattade fru Murius sitt glada skratt, medan hon rörde i gröten och lyfte kaffepannan från gaslågan, raskt skar upp bröd, satte fram smör. Hon kilade omkring i sin kinesiska nattrock, vacker ännu, så gammal och nött som den var, ty det var många år sedan herr Murius köpt den i en segerstund, eller just precis då han fick titeln konsertmästare, och så kunde det hela sluta med att han satt med hustru och barn vid första frukostbordet och tyckte han aldrig druckit ett bättre morgonkaffe i sitt liv.

Då jublade barnen. Far var på gott humör! De åto som vargar, sjöngo och skreko, och Matti skrek och sjöng värst, hon var yngst och hade också bästa rösten. Det var vid dylika tillfällen de små oskyldiga och dumma verser och melodier kommo till, vilka ända sedan hon var helt liten alltid skulle handla om Matti.

Matti Matti Mur, Matti Matti Muri-uss, vem är nu i tur att sig få en liten puss?

Libert var poeten och komponisten. Matti skakade på huvudet, så att lockarna slogo henne om näsan, först från ena sidan och sedan från den andra, och när hon blivit riktigt vilt yr i huvudet, kysste hon dem alla vid bordet, och allra sist far, och blev sedan sittande i hans knä och strök med handen över hans orakade kinder: det var som att stryka en borste, men när man tycker om sin pappa, betyder det ingenting.

— Dårskaper, sade herr Murius åt alltihop, men oron i ögonen var borta.

Och när barnen dragit i väg till skolan och hans hustru hade hela hemmet att ställa i ordning, hade dårskapen smittat honom själv, han hindrade henne, vad hon än tog itu med, han kysste henne och sade, att nu var det hans tur att kyssa, hans ögon lyste och han var lika kär som den tiden då de ömma biljetterna gömdes i rosenbusken.

Hur livligt fru Murius önskade att han litet oftare kunnat så här glömma alla anledningarna till oro och grämelse. Men han glömde aldrig länge. Plötsligt var något där igen, plötsligt kunde ångern slå honom igen, att han dragit henne, den avgudade hustrun, in i ett så fattigt och snålt liv. Han såg sig omkring i rummen: bristfälliga möbler, trångt. Ett trasigt täcke fångade hans blick. De ännu odiskade gröttallrikarna fångade hans blick. Ett hem, där ingen jungfru ville bli kvar! Men hon måste vara kvar, alltid — hon, hans Den enda.

— Du var född för annat! ropade han. Annat än en snart uttjänt hovkapellist, en sprucken för detta kandidat till världsmästarskap, en gammal potta, rent ut sagt. Å, du skulle haft en helt annan sorts karl, en fin karl, riddare av ordnar. Operachefen skulle du vara gift med.

— Nej tack, snälla du, sade fru Murius.

— Du förstår det inte själv.

Det sorgfria uppsvinget var förbi. Tiden var inne att se på klockan för tjugonde gången, taga på rocken med kanter, vilka voro inte mindre nötta än den kinesiska nattrockens, och hasta i väg.

Fru Murius gick ut på den lilla balkongen från gossarnas rum och såg efter honom. Där kom han ut genom porten; håret var litet för långt över sammetskragen, några glesa testar med begynnande grått i hängde slarvigt under filthatten, den mångårige trotjänaren. Ryggen var böjd. Med sina små brådskande steg, dem hon kände så väl, sneddade han över gatan och var strax vid hörnet. Ibland vände han sig om där och gav henne en nick, en antydan till handkyss, och det var fördenskull hon gick ut på balkongen. Men ibland försvann han bara; då hade hans oro ilat i förväg till den väntande viktiga orkesterrepetitionen, kanske strax före en premiär, och han funderade på att taga spårvagn för att hinna fatt den. Nå, så stod hon där gärna i alla fall, bara för att se på honom så länge han syntes, en syn hon aldrig kommit att tröttna på — det var inte mer med det.

Våningen bestod av fyra rum och köket med den olycksbringande alkoven. Tre rum åt gatan, ett åt gården. Det största rummet kallades salen, men vad skulle man kalla de andra, då man ständigt flyttade ur det ena i det andra för att familjefadern skulle kunna utexperimentera åt sig vilket som till sist var lugnast?

Så särdeles ordentligt var det inte alltid i Muriusska hemmet, och fru Murius visste det. Där fanns för litet utrymme, det kunde icke hjälpas att kläder, som egentligen strax borde lagats, och litet av varje annat hamnade på stolarna, på pianot i salen, eller kördes ihop i en och annan vrå, i stället för i redan överfyllda lådor och skåp. Fru Murius blev ändå bra het och trött av allt, som måste redas upp, och därtill kom sedan det privata arbetet, den fina porslinslagningen, som hon var mästare i, och som gav en välbehövlig extra slant, men som icke tröttade mindre än annat och kom ögonen att svida.

Mitt i jobbet måste hon därför emellanåt stanna och vila. Hon stannade framför spegeln i sitt rum — i det, som tillfälligtvis var hennes — och såg på sitt eget lilla runda ansikte, vilket ej hade några rosor mer, håret, som började bli tunt och vilket hon omöjligt hann behandla, de grå ögonen, en gång i tiden liknade vid stjärnor, och kring vilka ett system av små löjliga rynkor bildat sig. Det var detta lilla komiska ansikte, någonting mittemellan barnunge och fryntlig gumma, enligt fru Murius’ egen åsikt, som konsertmästaren alltjämt på allvar ansåg vara det ljuvaste, om icke rentav det vackraste i världen!

Alldeles ensam framför sin spegel måste fru Murius vid den tanken skratta högt. Ansiktet blev därvid ännu rynkigare och allt löjligare, det såg hon, och det var väl, tänkte hon, att ingen plötsligt trädde in och upptäckte denna medelålders person, en ansvarig husmor och mamma, som mitt på blanka förmiddagen sitter och gapskrattar åt sig själv, och samtidigt trots allt värms in i hjärteroten och tåras i blicken av medvetandet om konsertmästare Murius’ galna och felaktiga föreställningar om henne, av tanken på att en, en enda, finns i denna vida värld, inför vilken hon alltid varit och alltid tycks förbli en skönhet.

7.

Fram på hösten det året, kom Garibaldi på besök.

Han var en berömd violinist och hade varit elev hos konsertmästaren, och till och med dennes allra bästa elev. Den tiden hette han Garibaldi Jansson, men senare tog han bort Jansson och nöjde sig med Garibaldi. ~Garibaldi~, i ett för allt, både för- och efternamn. Det namnet stod i kolossala bokstäver på affischerna, när han var ute på turné, och senast kom han nu från Amerika, där han gjort utomordentlig lycka, berättade han själv. Där borta hade de nämligen på sina håll fått något nys om en italiensk frihetshjälte, som hette Garibaldi, sade han, och de togo honom för denne, de funno det helt naturligt att en frihetshjälte också skulle kunna spela fiol och till på köpet gärna resa omkring och spela för alla dem, som bara betalade biljett, och de hyllade honom därefter.

Så ofta han kom till Stockholm, kom han upp till sin forne lärare. Han kallade honom Mäster, men till fru Murius sade han Alice, som var hennes namn. Han hade med sig blommor och konfekt och hade åtminstone ibland gott om pengar, ty han köpte upp gamla fina fioler, det var något han begrep sig på, och sedan sålde han dem med vinst. Garibaldi var en fiffig man.

Han kände igen alla barnen Murius och skulle haft med sig presenter åt dem alla, men i sista stund glömde han köpa presenterna, och då tog han ur sina fickor vad där fanns. På det viset fick Roland en klocka av amerikanskt guld, Pontus fick kedjan och Libert en berlock med ett graverat G på en röd sten. Herr Garibaldi sade att det betydde: Gud vare med dig. Matti fick en silkesnäsduk. Alla voro samlade kring Garibaldi, och hörde honom spela eller berätta, sågo honom äta och dricka och till och med dansa. Ty han var så livlig att han aldrig satt länge stilla, utan rätt som det var, var han ute på golvet, gick omkring, tog steg hit och dit, och dansa, sade han dessutom, det var det bästa han visste.

— Alice får lov att göra bal här, sade han.

För den saken hade han strax barnen vunna, till och med Roland, som icke ville dansa; men Garibaldi hade mer än fyra strängar på sin fiol och hade strax han kom till Stockholm telegraferat och anbefallt Roland åt en stor potentat i Amerika, som var hans goda vän, så att nu skulle Roland dit och få en ny plats och slå sig igenom mycket fortare och bättre än genom att gå och svärta naglarna på verkstäder i Stockholm. Konsertmästaren hade ju icke råd att hålla honom på Högskolan.

Roland var därför vunnen för varje Garibaldis uppslag. Men fru Murius såg sig omkring i den trånga våningen med dess ohjälpliga oordning.

— En bal, snälla Garibaldi!!

— Just en bal.

— Nåja, sade hon då och kom att tänka på att det stora rummet i alla fall var ganska stort, varför inte?

Ty hon såg alla barnens ögon fulla av förväntan.

Garibaldi gjorde upp balplanen:

— Var och en av gossarna får bjuda en flamma och en kamrat. Matti bjuder två kamrater, men det får lov att vara söta flickor. Gör mig sex damer och med Alice sju. Med Mäster och mig blir det åtta kavaljerer, lagom för denna lokal. Mäster och jag turar om att spela. Byffé dukas i tamburen; jag skaffar ingredienserna, om Alice bara vill breda några dussin smörgåsar till supén. Har Matti balklänning? Vit moll från sommaren? Utmärkt vackert.

Alla barnaögonen riktades nu på sista instansen: Far.

Ock det gick bra, ty när Garibaldi visade sig, inträdde alltid ljusa uppsving i konsertmästarens lynne. In i sena natten kunde de två herrarna spela fiol och diskutera, skälla ut musikvärldens alla översittare och falskmyntare och ohängda personer och rosa några få utvalda så mycket mer entusiastiskt, och så spela igen, så att nästa morgon kunde hända, att andra hyresgäster än herr Murius voro och beklagade sig hos vicevärden.

Hela veckan arbetade nu mamma, gossarna och Matti var ledig stund för balen. Garibaldi kom själv upp och hjälpte till. Salen utrymdes och dekorerades med överdådiga massor silkespapper och kulörta lyktor på snören. Det skulle åstadkommas en magisk, en trolsk belysning. Rummet intill salen gjordes i ordning till salong. Garibaldi lät stadsbud bära upp bekväma schäslonger, små taburetter, dekorativa palmer, tavlor, en fotlampa med enorm spetsklädd skärm, Gud vet var han tog allt ifrån, troligen lånade han hos alla sina bekanta. En och annan av dessa bjöd han i vederlag med på balen.

— Vi blir ett par personer till, Alice, sade han var gång han kom upp.

— Ja, kära Garibaldi, bjud bara inte fler nu.

— Jag lovar heligt.

Men nästa dag bjöd han ett par till. Det måste göras ännu en salong, alla tre rummen åt gatan voro förvandlade. Till det innersta av dem lånade Garibaldi upp en, som han sade, superb äkta matta och en soffa, vilken såg ut som en rundel klädd med plysch, och på vars upphöjda mitt, liknande en pelare, stod en stor konstgjord växt. I konsertmästarens rum åt gården samlades alla möbler man ej hade bruk för, kommoder, bokhyllor, sängar: där såg ut som ett möbelupplag, och sista natten före balen sov hela familjen på bara madrasserna på golven; var och en utvalde den vrå åt sig han eller hon föredrog.

Lyckligtvis var En annan i köket så ny att hon ännu ej hunnit surna till. Det var tvärtom en gladlynt flicka, som ej tog illa upp galenskaperna, i synnerhet icke sedan herr Garibaldi varit ute och resonerat mycket förtroendeingivande med henne och herr Garibaldis viktualier till byffén börjat strömma in: vinflaskor, frukt, konfekt, tårtor, läskedrycker. Till supén, att stärka smörgåsarnas effekt, kommo konservlådor med pastej, hummer, ansjovis, champinjoner med mera. Och fru Murius tingade hjälphustru som hjälp till all disken och övrigt stök.

För Matti hade balen en särskild märkvärdighet: Pontus hade bland alla sina kamrater valt att bjuda Alexis Pasch.

Före filigrankorsets dagar hade Pasch och Pontus Murius så gott som aldrig talat med varandra i skolan. Pontus hade sett på Alexis som på en snobb och Alexis på Pontus som på en sannolikt tråkig pojke och plugghäst. Men Pontus’ goda förstånd, som sällan var ur verksamhet, hade småningom börjat intala honom att generalkonsul Paschs son hörde till de bekantskaper det kunde löna sig odla. Han hade följt med Libert och Matti fram till Paschska huset, och medan dessa betraktade det med avgudadyrkares blickar hade Pontus nyktert sett, att det vittnade om förmögenhet, eleganta vanor och krav.

Libert och Matti förvandlade Humlegården till en världsdel, där de med sin inbillade Elias hade sina domäner och riken. Kungl. Biblioteket var ett fabulöst palats; i träden bodde häxor, i buskarna dolde sig landsförrädare och andra ogärningsmän; en rödklädd flicka, som de icke ens kände, var en fe. Barnpladder! Pontus drömde i stället om att en obekant rik gammal man fick infallet testamentera sina pengar till honom, eller att han träffades av en Lidnersk knäpp och lyckades hoppa över två klasser. Framför Paschska huset vaknade inom honom intet svärmeri, men en bestämd lust att just där bli omtyckt, välkomnad och upptagen, och därifrån få hjälp till sina studier.

Han började närma sig Alexis, och det slog icke illa ut. Så långt som till ett besök i Alexis’ hem hade det likväl inte ännu gått, när Garibaldis bal beslöts. Men där var ett ojämförligt gynnsamt tillfälle att visa kamraten uppmärksamhet genom att bjuda just honom. Ett djärvt steg, ty ingen kunde veta hur en snobb som Alexis tog upp en tillställning av den arten.

Pontus tvekade i ett par dagar, innan han äntligen slog till med inbjudan.

— Tack, svarade Alexis artigt och litet likgiltigt. Gärna.

Pontus satte den berömde Garibaldi som bete på kroken för att få bättre napp, men Pasch hade aldrig hört talas om denne musiker.

— Smoking? frågade han.

— Som du vill, svarade Pontus och blev röd, ty han hade själv ingen smoking. Det är ju egentligen bara en liten improviserad tillställning, förstår du, för att roa min syster.

— Jaså, du har en syster?

Pasch hade tydligen glömt episoden med filigrankorset några månader tidigare, eller i varje fall flickans namn.

— Ja, svarade Pontus. En tolv års unge, men där blir ju också ett par litet äldre flickor.

— Hur dags?

Om den saken var faktiskt ingenting bestämt. Varken fru Murius eller Garibaldi hade tänkt på någon tid. Så bjödo då Matti och Libert sina vänner till sjutiden och Roland hade på sitt håll sagt klockan åtta.

— Halv nio eller så, svarade Pontus.

När Alexis kom till balen klockan omkring tjugu minuter över nio, var där redan fullt med folk. Garibaldis egna vänner hade anlänt i hans sällskap, tidigt, efter en glad gemensam middag. En av dem var operasångare och sjöng, så det hördes genom hela huset, medan unge Pasch ringde på dörren med ~Konsertmästare P. A. Murius~ på mässingsplåten. Köksdörren öppnades på glänt bredvid honom och ett huvud med vit tresnibb runt håret stack ut.

— Kom så gärna in denna vägen, sade huvudet, jag hinner knappt springa runt och öppna i tamburen. Vassego.

Alexis log och trädde in.

Det var första gången han kom köksvägen till en bjudning, och han anade strax att balen hos konsertmästare P. A. Murius måste komma att bli någonting synnerligen originellt, alldeles olikt umgängesformerna i hans föräldrars umgänge. Det var honom icke på minsta vis emot.

Han var i smoking från Engelska skrädderiet, lackskor, oklanderligt lingerie, hög stärkkrage och ett par små pärlor i skjortbröstet, en gåva till konfirmationen samma sommar. Han fann en tambur, jämförelsevis rymlig, men apterad till byffé, och där man redan flitigt tycktes njutit av välfägnaden. Var lägga av hatt och ytterrock? Alexis öppnade en liten dörr. Mycket riktigt: W. C. Men med hjälp av en stol och ett strykbräde hade man där ordnat en hylla, över vilken redan lågo, huller om buller, en massa herrockar. En hängmatta av nät hängde under taket, upptagande hattar. Alexis tvekade ej att lägga sina ytterkläder till de övriga.

Sångaren upphörde att sjunga och dansen tog vid igen. Alexis såg en medelmåttigt tilltagen sal med linoleumbeläggning på golvet; den låg i halvdunkel eller bättre sagt, i rödskimrande, svag belysning. Från takkroken, där sannolikt en lampa brukat hänga, löpte band med papperslyktor till rummets fyra hörn. I ett av hörnen var pianot, trakterat av en äldre taktfast dam (engagerad av Garibaldi i sista minuten), och bredvid denna dam stod en ävenså äldre herre med något för långa, gråsprängda glesa lockar och spelade fiol. Att musiken var prima, därom kunde ingen tvekan råda. Ute på linoleumgolvet var inom ett ögonblick trängsel.

Två av de närvarande hade, utan att han anade det, motsett Alexis Paschs ankomst med stark spänning: Pontus och Matti. Pontus upptäckte honom först, gick emot honom med en min så oberörd som möjligt och föreställde honom världsmannamässigt för sin mor och för sin far: Alexis bugade ceremoniöst för fru Murius i ganska gammalmodig toalett och för den långhårige hedersmannen med fiolen, vilken han först tagit för att, jämte pianodamen, vara hyrd för kvällen.

Strax därpå stod en flicka, nästan lika lång som han själv — ty Alexis var snarare småvuxen — och log välkomnande och igenkännande mot honom. Det måste vara den tolvåriga systern Pontus omnämnt, tänkte Alexis. Men framför allt, var hade han väl sett henne förut? En mycket söt flicka, brunlockig och blåögd, nu klädd i vit moll, liksom landsflickorna på landet vid midsommardanserna, men alldeles säkert en annan gång sedd helt annorlunda klädd — i kavaj och mössa med ~Dristigheten~ skrivet tvärsöver pannan.

— Nu känner jag igen fröken, sade han.

— Titta, ropade hon, och på mollklänningens framsida hängde guldfiligrankorset på sitt smala svarta sammetsband. Det tog sig inte särdeles magnifikt ut i Alexis’ ögon och han kände sig lätt generad över att icke det upphittade smycket kunde varit ett av hans mors något bättre.

— Får jag lov? sade han emellertid belevat, och Matti och han svävade ut i en vals, igenkännlig emellanåt som en gammal Strauss, en Lanner, en Schubert, en Carl Maria von Weber, (Aufforderung zum Tanze), men emellanåt också fullkomligt liksom ny inom de åldrade ramarna, ty konsertmästaren hade denna afton alldeles släppt lös ett nästan förgätet, ungdomligt, lycksaliggörande humör, och tonerna kommo till honom liksom duvor och småfåglar till helgonens armar och skuldror. Damen vid pianot elektriserades därav och hur än fåglarna kommo och flögo, följde hon med, som för övrigt hennes unge vän Garibaldi redan garanterat att hon säkert skulle kunna göra.

Sedan tog Garibaldi själv fiolen. Inte ett ögonblicks uppehåll. Men Garibaldi var ung, han hade varit ute i världen, hade hört negrer och indianer och alla folkslag spela, så att nu fick musiken en annan karaktär. Men Alexis släppte icke därför den lyckliga Matti, tog bara ett litet fastare tag om henne och sade:

— Ni dansar som en älva, min fröken.

Hårresande tillgjort!

Det lät minsann icke så, när bröderna ibland om kvällarna dansat med henne, eller när man några somrar fått vara med och dansa på logen. Likväl var det Matti omöjligt taga illa upp denna tillgjordhet, som skulle fällt varje annan än Alexis. Ty vad Alexis än gjorde eller sade, var det bra. Det hade ryckt till i henne i samma ögonblick hon fick se honom träda in i salen, det hade känts så häftigt, att hennes ögon tårats.

Var icke Alexis idealet sedan månader tillbaka, härskaren i det fordom fruktade Människoätarland, nu förvandlat till ett Eden, där hans mamma var drottning? Han var bundsförvanten, som Libert och hon tillkallade mot fiender. Han var den, efter vars beläte Elias skulle uppfostras till en hjälte. Ständigt var han med dem, osynlig part i deras lekar och inbillningar. Och där stod han nu faktiskt, livslevande.

Ingen på balen såg ut som Alexis — det var då något, som alla kunnat gå med på. Smoking! Och en hållning, ett småleende, ett sätt att buga sig. Musiken tystnade, musiken spelade upp igen, men Alexis, den obeskrivlige, fortfor att dansa med endast Matti!

De gingo också till byffén, de som alla andra, och drucko duskål där. Det föll sig fullkomligt naturligt. Det var en glad bal — en mycket originell tillställning, sade Alexis — ett prat, ett skratt, sång, såväl solo som i kör. Klockan halv tolv kommo de, som bodde i våningen under och beklagade sig: det var ett ungt par, och de bjödos kvar och stannade. Garibaldi sprang ut i köket, flickan där hade slagit mycket an på honom och han bjöd upp henne.

— Inte passar det sig för en annan! värjde hon sig, men Garibaldi gav sig icke, han drog in henne i salen och dansade polka baklänges med henne så, som ingen i stad boren människa kan göra det efter mer, ropade konsertmästaren och tog av sig i skjortärmarna, satte sig på en stol och agerade bondspelman.

Därpå bildade man ring och såg på, när han i sin tur dansade med sin egen hustru, det var något annat och mycket mera sirligt än polka baklänges, och man såg hur hårt han emellanåt tryckte henne till sitt bröst, medan hon log och visade sin lycka och när de slutligen stannade mitt i rummet, kysste hon honom på kinden. Då applåderade alla.

— Din far måste vara mycket gladlynt, sade Alexis till Matti, och det vågade hon icke svara på, ty hon läste i sin älskade mammas ögon vad denna tänkte, hur hjärtans hon gladde sig åt allas glädje och allra mest åt sin mans, emedan hon visste alldeles säkert att den skulle vara förbi nästa dag. Hon var glad så länge den fanns.

Pontus drog Matti avsides:

— Det passar sig inte att du ensam lägger beslag på Pasch hela tiden. Var han än är, tittar du efter honom med snåla ögon.

— Det är han, som bjuder upp mig, svarade hon, trotsande Pontus med en huvudknyck.

Libert viskade och frågade henne, också avsides:

— Hur är han, du?

— Himmelsk.

Stora Roland, som skulle i väg till sitt Amerika och potentaten där två dagar senare, lade armen om lilla systers skuldror och sade på sitt allvarsamma och vänliga sätt:

— I dag har du allt roligt Matti?

— Aldrig i hela mitt liv har jag haft så roligt. Å, Roland, vad du är snäll!

Och så var Alexis där igen, bjöd upp på nytt, visade tydligt att han hellre dansade med Matti än med någon annan, ehuru det fanns åtminstone tre flickor, lämpligare i ålder åt honom.

De gingo och satte sig på rundelsoffan med pelare i mitten och konstgjord växt på pelaren, och Matti låtsades icke om att den bara var lånad. Alexis sade att en likadan hade funnits i hans mormors hem, men den hade sålts.

— Varför det?

Då måste Alexis tala om något annat, ty han kunde icke säga rentut vad hans mor, fru Alexandra Pasch hade sagt: — Den horribla gamla soffan! Den kommer att göra lycka i någon hantverkarfamilj. Sälj den bara!

De talade om filigrankorset och Matti berättade hela historien om den stora händelsen då hon fann det. Hon berättade in i minsta detalj, sprang upp och visade hur nära det varit att hennes fot trampat på det. Alexis satt och såg på henne. Hon var mycket söt, tyckte han, mycket sötare än någon av de flickor han kände, döttrar i hem, där hans föräldrar umgingos, och dubbelt så lustig som någon av dem. Matti var icke generad på minsta vis att tala om att filigrankorset var det vackraste hon ägde.

— Du har något som är mycket vackrare, sade Alexis.

— Vad då?

— Ditt ansikte.

Återigen denna obegripliga tillgjordhet! Vilka fraser! Precis som i böcker, när Cecil eller vad han heter älskar Gwendolen eller Elaine; Matti hade redan läst ett par romaner i den stilen. Hon kunde bara svara som hon kände:

— Asch!

Ändå var det omöjligt att tycka illa om Alexis.

Det bästa med honom var, att också han tycktes ha roligt på balen. När alla de yngre baldeltagarna, Liberts vänner och Mattis egna, togo farväl, stannade han kvar. Det föreföll som om han haft lov att komma hem när han ville. Dansen stannade småningom av och slutade och de äldre, vilkas leder också småningom glesnat, satte sig i salen, dit man bar in ett bord och nya förfriskningar: det var herr och fru Murius själva, pianodamen, Garibaldi, operasångaren, det unga paret från våningen under. Roland satt med dem. Men i innersta rummet, där den lånade mattan fanns, slogo Pontus, Libert, Matti och Alexis sig ner på golvet, jämte en del förning, det allra sista från byffén, och Libert somnade strax.

8.

I Muriusska våningen, högst i huset och vars gatfönster vette åt öster, började det dagas jämförelsevis tidigt, även om hösten. Över hustaken på andra sidan gatan och bortom dessa, en kubistisk tavla i violetta grundtoner, reste sig toppen av Hedvig Eleonora kyrkas kupol med klockan. När de sista gästerna tagit farväl och gått, rullade Garibaldi upp gardinerna i salen och öppnade alla fönster. Ännu var det skumt, men luften var klar och bortom den kubistiska tavlan lyste det helt svagt skärt. En lätt bris trängde in i det genomrökta rummet, där nu blott ett enda ljus brann på bordet med tömda glas, fruktskal, tändstickor; brisen kom med en tunn och kryddlik väldoft, man visste ej varifrån, kanske från avlägsna trädgårdar, där de sista äpplena ännu icke plockats ner.

Mitt i staden, där den knappt förflutna nattens ljudkörer äntligen dött bort, liksom äntligen uttröttade, och den blivande nya dagen nätt och jämnt börjat sin uvertyr med de första spårvagnarnas rutschande rassel, skänkte denna bris, sådan den kom som gäst från obekant fjärran, bärande sin hemlighetsfulla väldoft över gatorna och de slutna husen, en förnimmelse av rymd och frihet.

— Låt mig slippa gå min väg än, bad Garibaldi.

Intill ett av fönstren ställde han en bekväm stol åt Alice, en annan åt Mäster, och tog själv plats på fönsterbrädet. Efter en natt av prat, skratt och musik, dans, upptåg och skämt, slöt han ögonen med de av all tobaksröken brännande ögonlocken, önskande sig en stunds ro och genast bönhörd. Omkring honom rådde endast vänlighet och välvilja och han sjönk in däri med tacksamhet. Han mindes som om de varit en enda alla sina redan förut genomvakade nätter, och de voro otaliga, fantasmagorier av skiftande ton och färg, dramer, idyller, lycka och pina, ett virrvarr av ansikten — och så ändlöst många ord, många av dem menade att vara oförglömliga och kanske också trofast lagrade allra innerst, endast bidande sin stund att göra sig påminda igen, just en stund likt denna svala och trötta, förljuvad av en morgonfläkt från ingen vet var.

— Kära Mäster, sade han, kan du minnas en av dina elever från tiden, då jag just började hos dig: Gavelström?

— Jag minns honom, jo, svarade Murius. Gavelström. Han har varit död nu i flera år.

— Ja. Men tänk dig, i natt har han kommit för mig så besynnerligt tydligt. Jag har eljest inte tänkt på honom på länge. Vi var inte alls intima vänner, han och jag, men ändå, jo, kanske ändå vänner, sista tiden han levde, då han föll ihop och ibland önskade sig en hand att få hålla i, stackars Gavelström. Plötsligt såg jag honom då framför mig i kväll, i det dunkla rosa ljuset här inne, det var hans skratt och det där hänryckt dristiga skimret i hans ögon, till exempel då han tog upp stråken och just skulle ge sig i kast med något, där han visste att han äntligen knäckt svårigheterna. Precis han. Och, Alice, på en gång såg jag att det var Matti, som dansade förbi mig! Hon var lik honom i den sekunden, som om hon varit hans dotter. Jag trodde att jag drömde, men sedan såg jag efter igen, och hon var fortfarande lika lik honom.

— Vem vet, svarade fru Murius lågmält.

Garibaldi strök sig över pannan vid detta alltför besynnerliga svar.

— Det gör ingenting du får veta det, Garibaldi, sade fru Murius i samma ton. Du, sade hon till mannen, det gör ingenting, att Garibaldi vet det.

Därpå berättade hon historien.

Det hade varit tolv år sedan, en höst, sent på hösten, men ännu inte vinter, alldeles som nu, sade hon. Libert var då ett och ett halvt år. Hon hade just lagt undan hans första småkläder, som Roland förut haft och sedan Pontus, de började bli ganska slitna. Hemmet var redan då likadant som nu; i denna samma våning hade mannen och hon flyttat in som nygifta, och det hade varit en storartad våning för ett ungt nygift par, alldeles onödigt stor, men hennes far hade levat och önskat de skulle ha det så bra som möjligt; han hade rätt goda inkomster, och han betalade hyran. Småningom föddes barnen, tre pojkar, och så blev konsertmästaren allt mer och mer känslig för allt buller och fick lov att ha ett rum alldeles för sig själv. Våningen liksom smälte ihop på det viset och blev icke alls för vidlyftig, trots att barnen ju ännu bara voro små. Den gamle fadern dog och hyran måste de därefter ut med själva, men de tyckte de ej gärna kunde bo mycket trängre mer.

En dag hade fru Murius haft ett ärende långt borta i en av stadens utkanter. Hon kom in i ett litet lågt hus. Den hon sökte, en tvätterska, skulle bo där. I farstun funnos två dörrar, hon knackade på dem båda, men ingen svarade. Från lägenheten innanför den ena dörren hördes ömklig barngråt. Fru Murius hade stått där i den lilla farstun, Garibaldi kunde mycket väl se henne framför sig i inbillningen, med det då ännu alldeles barnsliga ansiktet och munnen en smula öppen och ett allt mer och mer förtvivlat uttryck i de grå ögonen vid att höra denna oavbrutna, hjärtslitande barnagråt. Ingen människa kom, ingen tycktes finnas i hela det lilla huset, ingen på den lilla ovårdade gården med klädstreck. Fru Murius betänkte sig icke i all oändlighet, det var inte något, som låg mycket för henne, eller som hon brukade ge sig tid till; hon öppnade dörren till lägenheten med barnet och steg in.

Ett rum med kokspis utan eld och ett fotogenkök ovanpå. En liggsoffa med avnött målning, ouppbäddad, med smutsiga lakan; ett bord, på vilket stodo matrester — Garibaldi såg dem i fantasien: solkiga mjölkskvättar, sillben, potatisskal, och charkuterier från magasinet om hörnet, där man säljer all åmig, surnad, »lätt skadad» mat, vilken storstadens samhälle officiellt icke alls känns vid såsom människovärdig föda, men låter passera åt folk som nöjer sig ändå — eller tro att de måste nöja sig ändå.

I resterna av en klädkorg låg barnet, på eller mitt i en lumphög. Hela rummet var förpestat av lukten från korgen, från barnet. Med behandskad hand lyfte fru Murius tappert undan en del av lumpen. Barnet låg naket i sin träck, en eländig, mager liten flickebarnskropp, några få månader gammal. Det tjöt icke, något raseri orkade det icke höja sig till; det var inte illa gjort, att det ändå orkade med den där jämmerliga gråten. Det sträckte upp ett par små händer.

Fru Murius hade tänkt bara en sak:

— Det här går inte an. Barnet måste bort.

Hon lämnade tills vidare litet pengar på bordet och gick hem. Men barnets små händer, som i omedveten nöd sträckts upp emot henne, hade också lyckats fånga henne. Ohjälpligt. På kvällen lade hon sina egna söta små: stora Roland, sju år, redde sig bra själv, men Pontus som var fyra och lill-Libert badade hon. Vackra och välskapade små gossar. Och när de voro färdiga, sutto de i rad i var sin lilla säng och fingo mjölk och skorpor, och i bottnen på varje mugg hade mamma smusslat ner en chokladpastilj. Varje afton skedde detta lika hemlighetsfullt och var upptäckten lika glad. Men fru Murius grät bara i smyg hela den kvällen, och när mannen kom hem från Operan, satt hon fortfarande uppe och kunde icke komma ifrån minnet av barnet i lumphögen.

— Låt mig få ta det till oss, bad hon.

Herr Murius förstod nog att detta var ett oklokt, ett opraktiskt förslag, men när hon beskrev allting, såg inte heller han någon annan utväg. Vad gör man i dylika fall? Det förhörde de två opraktiska människorna sig inte om; när de talats vid i ett par timmar, var det dem dessutom likgiltigt, och nästa morgon for fru Murius således helt enkelt bort till den lilla vanvårdade utkantsgården och tog barnet med sig hem därifrån. Hon lämnade sitt namn och sin adress, ifall modern, eller myndigheter, eller någon annan någonsin kom att fråga efter flickan, sade hon, svepte därefter in denna i en filt och åkte hem i vagn.

Alla tre gossarna voro hemma, då hon kom med barnet. De hade ingenting vetat på förhand. Modern sade:

— Nu har ni fått en liten syster, just som pappa brukat önska sig.

— Och jag med! ropade de alla tre.

— Du kan tro, Garibaldi, sade fru Murius, att det var ett spektakel. Jungfrun sade ögonblickligen upp sig och skulle gå samma dag; men pojkarna hjälpte mig och vi ordnade ett skönt, ordentligt bad åt den arma ungen. Där stod de alla tre omkring mig, knuffades för att komma närmast och skrek på en gång.

Vad skulle ungen heta?

Tyvärr hade hon ju redan ett namn, det var, hade man förklarat för fru Murius, namnet på barnmorskan som ackorderat ut henne, och det kunde icke ändras. Därför fingo gossarna ett bestämt svar:

— Mathilda.

Men Roland sade med sitt allvar, som han hade redan då:

— Inte kan ett lindebarn heta Mathilda, mamma.

Och fru Murius måste då hitta på råd, och för att söva den nybadade lilla och samtidigt försöka vinna gossarna åt det kasserade namnet, sjöng hon:

Matti Matti barfot, Matti Matti rosentå, Matti skall hon heta, fröken Matti Ögonblå.

Ty ur badet hade verkligen framträtt de allra sötaste små tår, och när Matti upphörde gråta, såg man att hon hade de klaraste, förståndiga, stora blå ögon. Hon sträckte ut sin lilla magra hand och grep om Rolands påpassliga finger och höll fast det, som om hon utvalt just honom till sitt stöd i världen.

Det hade Roland aldrig upphört att minnas. Ty det hade rört sjuåringen mer än något han känt förut.

Pontus glömde snart bort detaljerna av Mattis inträde i hemmet, och lille Libert ännu mer, naturligtvis. Det talades aldrig om att den nya lilla systern icke var en riktig syster, och fru Murius och till och med konsertmästaren hade snart fäst sig vid henne som vid ett eget barn. De två yngre gossarna visste sålunda fortfarande icke om något annat. Men Roland hade varit för stor, när Matti kom, och hela scenen, då hon först förevisades för dem alla, badades, matades med flaska och slöts i hans mors famn och sedan i hans egen, hade gjort alltför livligt intryck på honom. Dock låtsade han aldrig om att Matti egentligen var en främling ibland dem alla och han hade aldrig visat henne annat än det bästa broderssinne.

När Matti började gå, var ingen så ivrig som Roland att hjälpa henne och se efter henne, och när hon började bli ännu litet större och otroligt självständig, så att hon ogärna ville ledas vid handen ens på gatan, ropande: Sälv, sälv! Före! diktade Roland i sin tur och sjöng en visa om henne:

Fröken Sälv spatsera går, näsan, den går före. Ingen mer mig leda får, jag är stor och fyra år, jag är fröken Före, fröken Sälv och Före!

Ja, nog hade hon varit oförvägen, och därtill glad och godhjärtad. Alla gossarna höllo av henne och kappades om att göra visor om henne, och trätte de också numera ibland, i synnerhet Pontus och hon, så betydde det i grunden ingenting. De voro stolta över sin syster ändå.

— Gud signe barnet, sade fru Murius, därmed avslutande sin berättelse, det blir en hård stund, då jag till sist måste tala om för henne att hon inte är vår. Men varifrån hon än må vara kommen, bra gry har hon.

Efter detta omfamnade Garibaldi fru Alice och kysste henne som en stor bror på båda kinderna. Utanför fönstren hade det svagt skära övergått till blank dager och den kubistiska tavlan var livfull i många färger. Konsertmästaren, för vilken Mattis öden ju icke voro någon nyhet, hade dåsat av i sin bekväma stol och snarkade lätt.

Fru Murius smög bort och släckte det sista ljuset på bordet.

— Få nu se hur barnen ordnat natthärbärge åt sig, sade hon.

Garibaldi och hon gingo tysta ut på spaning. I den improviserade första salongen sov Roland gott på en av schäslongerna. Till nästa rum, det innersta, med rundelsoffan och den superba äkta mattan, stod dörren öppen, och på golvet där lågo de andra i inte mindre djup sömn. De hade hämtat in kuddar åt sig och ett par filtar, vilka de delade, där de lågo i en enda rad: Pontus, Libert, Matti och unge Alexis Pasch, glömsk av sin egenskap av tillfällig gäst, totalt glömsk av nödvändig hemfärd, av gryende ny dag och ett väntande hem med alla tänkbara bekvämligheter vid Floragatan.

Han var alltjämt i sin eleganta smoking, men med stärkkragen avkastad utåt golvet, så att den barnsligt runda nacken syntes under det svettiga, tillrufsade pojkhåret.