II.

1.

Inga försoningsoffer i form av liljekonvaljer hjälpte. Visserligen hade Elma Liwin under årens lopp träffats av många ord, som stannat kvar och lagrats till samlingen av bitterhet. Men orden från Alexandra Pasch, Svan på vattenyta, Vit papegoja, populär och innehållslös behaglig dam, hade burit i sig ett särskilt gift, eller funnit sitt offer särskilt predisponerat att låta sig förgiftas. Eller var det så, att ord just från det hållet voro mer än andra omöjliga att fördra, till och med om de skulle varit alldeles giftfria? Mest omöjligt att inom alla tanklösa frasers domän fördra dem man aldrig kunnat uttala själv — emedan man själv var från en annan värld, av en annan ras. Som inte talade tanklöst.

Elma Liwin tackade sålunda aldrig fru Pasch för blommorna som sänts henne, ehuru hon eljest i regel iakttog alla belevenhetens yttre former, och ehuru hon dessutom var viss om att fru Pasch inte skulle ägna många tankar åt tackordens uteblivande. Hon kunde bara icke övervinna sig till att acceptera något vidare mellanhavande med fru Pasch. Elma vägrade biträda ett behjärtansvärt företag, där hon tog för givet att fru Pasch skulle vara med. Hon ville helt undvika henne — och det var icke så lätt, ty Alexandra Pasch hade förmågan att allestädes närvara. Överallt lika ämabel, luftigt överlägsen, generös med generalkonsulns pengar, var hon överallt den födda favoriten — Elma Liwins egen levande motsats.

Aldrig hade det fallit Alexandra Pasch in att hon kunde såra någon. Hon var van att anses alltid uttrycka sig sansat och klanderfritt; Elma visste det. Men ändå läktes icke såret, ändå sutto orden fast: gammal mö.

Paria. Ställd på sidan om stråkvägen för alla andra!

Den som framfört orden till Elma, var visserligen ej längre säker på att det verkligen var fru Pasch som uttalat dem. Sak samma, de hade uttalats i en grupp, där fru Pasch var centrum, och denna hade naturligtvis med sitt angenäma småleende bejakat dem. Det fick vara tillräckligt för att förlåtelse uteblev.

Likväl hade något inträffat, som egendomligt kommit att lindra svedan, egendomligt kommit att ge en viss upprättelse. Åter ett av dessa små ting, ogripbarare än en solstråle; en obetydlig händelse för vem som helst annan än Elma, och det visste hon. Men likväl hade den för henne varit något. Hon hade icke omnämnt den, vem skulle hon nämnt den till, med vem talar man om sådant småtteri som smekningen av ett löv mot ens kind, glitterreflexen av sommarsolljus i en vattendroppe? Allra minst naturligtvis med en Rick Brunjohann.

Under hösten hade Rick fått ett nytt intressant byte i sina farvatten, Eric Bourgsten, en göteborgare.

Frågade man efter Eric Bourgsten i Göteborg, fick man veta, att han var en affärsman, som låg i på många håll, företagsam, med gott väderkorn och en viss portion oförskämdhet. Det fanns folk, som tålde honom illa, men kanske var det emedan hans spekulationer ofta lyckades. Likt många göteborgare var han samlare av konst och amatör på musik, samt, om det föll honom in, mecenat; men det föll honom icke ofta in. Han ville framför allt slippa rykte om hjälpsamhet, som är en besvärlig gloria. Han var en slug man. För övrigt intet ont att säga om honom.

Till Stockholm kom han ofta, för affärerna, vilka voro hans främsta passion, och för att roa sig. Under ett av dessa hans Stockholmsbesök hade Rick Brunjohann kommit att få ge honom några massagebehandlingar för en obetydlig skada, och han hade bjudit henne ut på teatern och på supé.

Nästa dag kunde Rick ej tillbakahålla lusten att ge Elma del av sina intryck. Hon var vän av psykologiska utläggningar:

— Förstår du typen? Intresserad av kvinnor, inte bara en och annan, utan alla, eller åtminstone de flesta. Ingen platt flickjägare ändå. Ingen ~förförare~, löjlig personage! Nej, jag skulle vilja kalla honom en samlare, inte av erövringar, men av bekantskaper. Han kan lyssna, han bryr sig verkligen om vad en kvinna har att säga. Hans tystnad, när man talar, verkar därför som det ljuvligaste smicker. Naturligtvis har han några delar judeblod och har varit mycket utrikes. Aldrig blir en fullblodssvensk, uppfostrad till självhärlighet framför allt, sådan.

Elma lät Rick prata utan att avbryta. Hon kände Eric Bourgsten. Vid den festliga middag, till vilken hon inbjudits kort tid efter Paschaffären, hade hon mött honom.

Hon hade strax lagt märke till honom, där han satt vid hennes högra sida. Hennes egen bordskavaljer hade gjort sitt bästa för att underhålla henne med den vanliga konversationskosten, lika på förhand känd som följden vid en vårmiddag. Men i smyg hade Elma observerat Bourgsten, som, mycket lång och en smula lutad över sin dam — en sèvresdocka — föreföll att fullständigt uppgå i dennas ord. Av deras samtal nådde spridda satser Elmas öron: till sin häpnad fattade hon att sèvresdockan talade om sig själv, om sitt eget liv. Voro de så intima, Bourgsten och hon? Strax förut hade Elma ju tvärtom bevittnat hur göteborgaren presenterades för sin dam. En viss reservation präglade också fortfarande denna: hon talade med halvt nedslagna ögonlock och kastade ibland en snabb, skygg blick omkring sig. Bourgsten måste genast, hur otroligt och obegripligt det än tedde sig, ha vunnit hennes förtroende. Intimiteten var otvetydigt där.

Elma hörde damen säga: — Där ser ni, herr Bourgsten, så enkelt och ändå omöjligt att reda upp!

Litet senare hade Bourgsten, som artigheten vill det, vänt sig till Elma, om vilken han uppenbarligen ingenting alls visste förut. Vad de talat om, hade hon också snart glömt, men alldeles den ordinarie konversationskosten hade han icke bjudit, och hon mindes framför allt den kvardröjande uppmärksamma blicken, sättet att lyssna, ett egendomligt förtroendeingivande sätt — smickrande, hade Rick kallat det. Elma hade under hans blick känt sitt självförtroende stiga. På denna middag, dit hon kommit med föresats att vara naturlig och glättig, slå sig lös och ha sin part av nöje icke mindre än de övriga gästerna, men där hon strax börjat känna den vanliga nedslående vissheten om att åter stå inför ett misslyckande, ryckte Bourgstens närvaro upp henne igen. Hon lämnade tillställningen med något som en mystisk övertygelse att han skulle behålla hennes namn med sig därifrån.

Visserligen borde han än bättre komma att behålla sèvresdockans namn och kanske ännu ett par till — ty med Elma Liwin hade han icke särskilt länge sysslat. Likväl kom hon hem på kvällen i lycklig stämning. Vi ses igen, hade han sagt, liksom hade det varit hans mening, att det man bestämmer sig för, det kommer, man behöver inte oroa sig. Med tillförsikt hade han tyckts se fram emot deras bekantskap som mot en vinst.

— Man kan inte tänka sig en elegantare flirt, fortsatte den erfarna Rick. Inte bara den där leken med ord, koketterierna, den låtsade sexuella attraktionen. Nej, där är något i hans atmosfär — ~le terrible don de l’intimité~. Inte frågan om när eller om man ses igen. Allt är lämnat åt den romantiska, sinneseggande möjlighetstron. Han är ju också ytterst upptagen, reser utomlands i morgon. Det känns faktiskt trist. Jag tror, Gud hjälpe mig, att jag förälskat mig i karlen.

Elma ryckte på axlarna, rökte, tänkte. Rick var henne ännu mer än eljest emot. Uttryckssätt sådana som »sexuell attraktion» eller »sinneseggande» föreföllo henne råa; men hon avundades dock den andra att så utan vidare, så självfallet och i samtalston djärvas bruka dem.

Elma frågade:

— Är han gift?

— Skild, svarade Rick.

— Jag kan då bara råda dig att lägga allvarligt an på honom, det går nog bra, sade Elma orakelmässigt ur sina rökmoln.

— Han lär ha en älskarinna, som han underhåller, Molly Faber.

Vämjelseförnimmelsen steg inom Elma. Alltid detsamma, det osmakliga könslivet. Hon svarade icke vidare.

Men Rick var inte den som lät sig nedslås av så litet. Lägga allvarligt an på Bourgsten, det ämnade hon icke försumma, Elmas råd förutan. Ty han var verkligen ett parti i hennes smak.

Elma gick in i sitt rum igen.

Förberedelser till ett årsmöte, till vilket hon som delegerad skulle bege sig, pågingo för högtryck; angelägna papper väntade på hennes bord. Hon rökte och arbetade i ett par timmar. Man visste vad hon dög till. Hon var en arbetsmyra, ett redigt huvud, en organisatorisk förmåga, det hade trängt igenom så småningom. Emellanåt rätade hon upp sig, sträckte på ryggen, lyfte upp huvudet. På alldeles samma sätt hade hennes far domprosten brukat räta upp sig till några ögonblicks vila, då också han var överhopad av göromål. Elma smålog lätt vid minnet därav. Det var fadern hon var lik i mångt och mycket, och hon visste numera att hon hade honom att tacka för mycket hon dög till.

Efter sitt tidigare livs skeppsbrott, efter många års instängda, aldrig botade bitterhet skulle hon åtminstone icke behöva vara med om bankrutt i sitt yrke. Icke omöjligt att den stundande kongressen förde hennes namn fram i första planet.

En sorts revansch kunde komma att gry därur.

Revansch! hånade hon sig själv i nästa ögonblick. Var det revansch, detta, att bli insatt i en ny styrelse, att kanske småningom klättra upp till ordförandeposten, till chefsplatser? Besegra vissa yrkesrivaliteter, erkännas, avbildas i tidningar, som hon föraktade — för att slutligen få en dödsruna, vilken för den dyra familjeärans skull tillfredsställde hennes syskon, dem hon eljest knappt underhöll någon förbindelse med och som klandrade hennes oberoende later.

— Jag har genomskådat allt, tänkte hon. Överallt samma gyttja i bottnen. Ärelystnad är inte någon räddningsplanka för Elma Liwin.

Hennes tankar togo i stället upp nya riktningar.

Utan att hon först märkt det själv, hade framgångarna, de obestridliga framgångarna, redan inregistrerade eller med all säkerhet förutsedda, dock mer och mer hjälpt henne fram i kampen mot medvetandet om lidna oförrätter. För några år sedan skulle hon kanske blott böjt huvudet, ur stånd att revoltera inför en Alexandra Paschs ringaktande ord; nu kände hon att de träffat så brutalt just emedan de velat kasta henne tillbaka från vissa, i envist trots vunna positioner av självförtroende.

Och hon hade bevarat Bourgsten i tacksamt minne, just emedan hans hållning, hans visade uppmärksamhet bidragit till att positionerna kunnat bibehållas.

Alltifrån mötet med Bourgsten hade Elma Liwins tankar med större mod åter börjat röra sig om männen. Visserligen ändrades intet i hennes talesätt om dem. Kvinnoemancipationens segrar följdes av henne med oförminskad aktivitet. Petitioner för denna emancipations landvinningar utgingo liksom förut undertecknade med hennes namn, liksom med övriga inom kvinnliga verksamhetsområden framstående personligheters. I sitt arbete var hon uppslagsrik, drev på, bekräftande det växande intrycket att hon var en kraft att räkna med — så god som en karl. Men för första gången i sitt liv hade hon begynt känna bristen på bekantskaper eller vänskapsband bland männen såsom ett minus.

Hon gick så långt att hon lät Gavelströms minne träda fram ur det glömskans dunkel, dit det förvisats. Hon tvang sig själv att med historikerns köld betrakta sitt eget öde. Och det gick med mindre smärta än hon tänkt sig.

Varför hade Gavelström blivit den ende mannen i hennes liv?

Att det tidigare förhållandet där, det till den exalterade unga frun, präglats av erotik, det dolde icke Elma för sig. Väninnans senare öden, alltid bestämda av häftiga lidelser för andra kvinnor och småningom urartande till en tillvaro av scener, ändlösa uppgörelser, katastrofer och vistelser på nervkliniker, hade bekräftat det för henne. Men hon själv erfor icke och hade aldrig erfarit lust att göra nya erfarenheter i samma stil. Hon kände sig trygg bland kvinnorna, det var allt, och tryggast bland de ensliga och mest reserverade.

I Rick hade hon verkligen önskat sig en vän, något förtroligare, något närmare än andra; hon hade med åren kommit att längta efter en varmare tillgivenhet — ingenting annat. I varje fall, det hade visat sig bli ett av hennes misstag.

Endast männen hade varit borta ur hennes aspirationer — och helt tycktes hon själv varit borta ur deras. Varför? Kanske, sade hon sig, emedan hon själv varit så rädd, icke velat utsätta sig för frestelsen att tala eller kanske en dag tvånget att göra det. Hon skulle ju icke kunnat gå in i ett äktenskap med sin hemlighet oavslöjad. Bättre då tiga, fly. Och man hade vänt henne ryggen, emedan man förstått, måhända, att vägen var för lång och för stenig fram till hennes hjärta.

I tanken på Bourgsten låg en rehabilitering. Han hade varit den förste, som för henne egendomligt jävat tron, att hon verkligen vore ställd utanför allt innerligare mänskligt samliv.

Så höll hon fast vid honom, när hennes djävlar icke läto avvisa sig. I Bourgsten, som ingenting anade om det, hade det oroliga sinnet funnit en tillfällig ankarplats.

2.

Hela vintern talade Rick Brunjohann nu ideligen om denne Bourgsten. Än var han utomlands och hade med sig älskarinnan, än trodde Rick han brutit med henne, han var hemma i Göteborg, där hans mor önskade få se honom gift, innan hon dog. Han var själv fyrtio år. Så kom han till Stockholm, hade där otaliga umgängesvänner, affärer, middagar, maskerader. Efter utfestade nätter visste man att den outslitliga arbetsmänniskan likväl klockan tio nästa morgon skulle vara på sitt kontor, en nyskapad filial till Göteborgsrörelsen.

Rick höll reda på allt hans görande. Hon föreföll utrustad med förstklassiga detektivorgan. Hos honom gjorde hon sig icke oblygt eller direkt påmind, det ansåg hon vara odiplomatiskt, men hur hon ställde det, kom ofelbart någon dag, då han själv ringde upp och slog fram om ett teaterbesök eller bjöd henne med på någon liten middag han styrt om. Rick såg inte illa ut, hon var en dam man kunde visa ute, och hon lade detta år mer än någonsin ner pengar på sina kläder.

Innan hon gick, kom hon in till Elma. Än var hon brun med guld, än blå, eller svart. En dag stod hon i röd klänning, en utmanande, icke vanlig röd färg.

— Du är tokig, sade Elma. Och vad mer är, karltokig.

— Kära, svarade Rick, tro inte att någon får mig ett steg längre än jag själv vill. Rick är en dygdig flicka, och det lönar sig.

Elma teg, satte sig bekvämt till rätta med benen i kors, och lät den andra gå. Dag gick efter dag: ibland stego Ricks aktier hos Bourgsten, föreföll det, ibland sjönko de olycksbådande, medan Rick ivrigt kommenterade förmodade anledningar: affärsbekymmer, uppsving i älskarinnans prestige, rader av fina middagar och så vidare.

Elma Liwin skulle vara på sin arbetsplats inom en stor textilfirma med tillhörande skola varje morgon klockan tio. Hon kom hem till middag och tillbringade sedan de flesta kvällar för sig själv. Hade hon besök eller själv gick bort, var det dock vanligen slut senast elva. Men därefter vakade hon ännu länge, arbetande, rökande, låtande tankarna mala och mala, alltid kring ungefär samma tre eller fyra problem.

Vid elva- eller tolvtiden kom Rick i sin tur vanligast hem; än hade hon varit på teater eller biograf, eller till någon klubb, något samkväm. Såg hon att det lyste inne hos Elma, föreslog hon kaffe, värmde det på gasköket, och de två damerna drucko var sin kopp innan sjukgymnasten stöp i säng för att ögonblickligen somna och taga ut sina hälsosamma åtta timmar för öppet fönster. Men Elma fortfor att vaka.

Hon rökte och arbetade, hon rätade upp och vilade ryggen, slöt ögonen, lyssnade till ljuden i natten. Ibland öppnade hon sitt fönster, vädrande ut tobaksröken, hörde kyrkklockor slå långt borta.

En kväll kom hon ihåg att hon den dagen fyllde fyrtio. Ingen hade tänkt på det eller haft reda på det, eller också hade eventuella tänkbara gratulanter såsom syskonen eller ungdomsbekanta glömt bort det. Sak samma.

I vår skulle min flicka blivit tretton, tänkte hon. Snart en liten människa.

Och det berörde henne med ens häftigt — häftigare än tanken på barnet gjort förut eller brukade göra.

Liksom barnet en gång under svåra kval för henne lämnat hennes kropp och nyfött, hjälplöst och stumt, utan att hon ens givit det en blick, lämnat hennes yttre tillvaro, hade hon fast slutit det ute ur sitt tankeliv. Så mycket pjosk med moderligheten, sade hon sig, en upphissad kult, av vilken ömma själar slutligen gjort en sorts religion! Hur mycket hysteriskt prat om detta heliga moderskap, som så många i grund och botten gärna velat vara ifrån och skulle erkänt vara besvärligt och otacksamt nog, om de bara vågade! Hon hade, tänkte hon, levat gott och väl utan allt detta, om också icke lycklig, det var sant, men det hade berott på annat. Påmindes hon händelsevis under de första åren någon gång om barnet, såg hon blott för sig ett av dessa oaptitliga små röda kryp, hon vid ett par tillfällen inbjudits att beundra hos gifta väninnor. Senare blev det ingen idéassociation alls mer. Långa tider var barnet alldeles borta.

Men i längden gick icke detta heller. Hon mötte småflickor på väg till eller från skolan, de kunde vara nio år, tio, elva år, tolv, tretton. De voro små personer med sina egna funderingar, sina önskningar och besvikelser. Redan hade de samlat något erfarenhetsmått, redan förmådde de göra jämförelser. Man jollrade icke mer med dem; man talade med dem och de svarade och gjorde under tiden tyst sina iakttagelser. De började bli människor.

Sådan skulle hennes egen flicka varit, det låg alltför nära till hands att minnas det vid dessa möten, flickan, vars namn Elma icke ens kände till! — Vad vill fröken hon skall heta? hade barnmorskan frågat. — Frun kan ge henne sitt eget namn, hade Elma svarat. Men barnmorskans förnamn hade hon inte sedan hört efter.

Om nu bara barnet alls levde mer!

Elmas verksamhet i föreningen Samariten och hennes småningom vunna livskännedom hade lärt henne, att dödlighetsprocenten bland de små utomäktenskapliga barnen, utlämnade på vinst och förlust åt fostermödrar, var stor. Hennes vunna erfarenhet om människor hade också sagt henne, att varken den tjänstaktiga barnmorskan eller gumman med schaletten, som avhämtat den nyfödda och burit bort henne i en grå ylleschal, kunnat vara särdeles pålitliga personer. En relativt riklig summa hade betalats för barnet: Elma hade inför sig själv velat förödmjuka dess försvunna far genom att ensam och utan knussel stå för det hela. Men hon hade senare förstått, att summan troligen blott blivit betraktad som ett oväntat gott kap. Hon hade lämnat den utan att begära ens ett kvitto.

Nåväl, om barnet dött spätt, vad mer? Kunde väl livet betraktas som en lycka, eller en nåd? Nej, svarade bitterheten. Och stundom hade Elma intalat sig, att barnet med säkerhet måste vara dött. Det tystade oron för dess öde.

Mer säker var man ändå aldrig.

Efter en lång vinter kom ny vår. Allt längre och längre hade Elma vant sig att skjuta fram stunden, då hon äntligen kom i säng, och nu började den stunden möta det första morgonljuset. Sömnlösheten började kännas som ett tryck. Nu hjälpte det inte att ändra vanorna, det var för sent — hon sov icke mer.

Hon tog in pulver, hon prövade alla tillrådda huskurer och metoder för att få sömn; men morgonljuset, för varje vecka allt klarare och obarmhärtigare, fann henne alltid lika klarvaken, med tankarna malande, malande, utan att låta sig stoppas mer: där var längtan ur ensamheten, längtan efter förändring; där var ledan efter de framgångar hon haft och begär efter helt andra; där var minnet av Bourgsten, hans tillförsiktsfulla tonfall; där var barnet — barnet.

Elmas tålamod gick sönder, hon rasade, hon piskade sin upproriska kropp med iskalla duschar i flera minuter. Ingenting hjälpte. Läkare ville hon inte söka.

En natt hon låg orörlig på sin bädd, med hårt slutna ögon, och just som det föreföll henne att verkligen en viss dåsighet föll över henne, hörde hon patentlåset till tamburen knäppa och Ricks försiktiga steg. Det var ovanligt sent Rick kom hem; Elma såg på klockan: tre.

Men Rick gick inte, som hon eljest brukade, tvärsöver vardagsrummet med en blick åt Elmas dörr, bort till sitt sovrum. Det föreföll Elma att hon i stället tog vägen in i den lilla matsalen åt gården, våningens mest isolerade rum. Det föreföll också som om hon icke skulle varit ensam; Elma tyckte sig höra, om än oändligt vagt och osäkert, mumlet av flera stämmor. Så tog mumlet slut, men Rick kom inte tillbaka. Sannolikt hade hon slutit salsdörren om sig och sitt möjliga sällskap och därmed kommit utom hörhåll.

Elma kunde icke behärska det: hon måste upp och se vad som stod på. Hon kastade över sig nattrocken, en herrnattrock av tjockt siden, och tassade ut. Utanför salsdörren stannade hon. Jo, där voro människor, en manlig stämma och en kvinnlig, Ricks. Dämpat skratt. Klirrande av porslin och glas. Elma ryckte upp dörren.

Vid bordet satt en ung man i frack. Elmas första intryck var häpnad över att det icke var Bourgsten. Hon hade genast hon hört stämman tyckt sig viss om att det måste vara Bourgsten, och det hade rivit upp ett hätskt raseri inom henne. Men raseriet föll likväl ej vid åsynen av en helt annan. Där hade hon dock legat i sin sömnlöshets vånda, medan dessa två, Bourgsten eller icke Bourgsten och Rick, oblygt uppsluppna, glömska av själva hennes existens, hängåvo sig åt sin lek.

Bredvid gästen stod Rick, hon hade den utmanande röda dräkten på sig och hällde upp rykande kaffe. På bordet var ost, smör och bröd framsatt.

— Vad menar du, Rick? skrek Elma.

— Å, herreje, svarade sjukgymnasten, du skrämde mig!

Och snabbt förklarade hon, hur hon och den nu oerhört generade unge mannen, löjtnanten, hennes kamrat från Centralen, varit på en mycket animerad tillställning; därpå hade de promenerat länge och väl och blivit hungriga. Till löjtnantens rum, där förråd också funnos, ville Rick icke gå vid denna tid på dygnet; så hade hon i stället tagit honom med sig hem.

— Här måtte väl vara respektabelt, sade hon.

— Inte efter detta, svarade Elma.

Vreden kokade inom henne. De andra två sågo henne under taklampans tända elektriska låga bli hektiskt röd och snart därefter åter blek — icke annorlunda än damerna på föreningen Samaritens styrelsesammanträde en gång sett henne. Löjtnanten hade rest sig, förvirrad, Rick ställde sig bredvid honom och viskade något.

— Vad viskar du? Hur vågar du viska mittför näsan på mig? Jag vet ändå vad du säger — jag vet vad ni säger, alla människor! ropade Elma besinningslöst.

— Om de skulle säga att du uppträder som en gammal sedlighetshyena, skulle det vara ganska träffande, svarade Rick, men eljest viskade jag bara: Gå nu, Klas.

— Ja, var så god och gå, min herre! bekräftade Elma. Hemmet är också mitt, och inbilla er inte att det är någon öppen krog — eller kanske något ännu värre — klockan tre på natten.

— Ber tusen gånger om ursäkt, kom det då äntligen ur löjtnanten.

Han gjorde ställningssteg, bugade och försvann.

Elma gick in i sitt rum igen och kastade sig på sin säng. Utbrottet var förbi. Det hade lättat. Hon kände bara en förfärlig mattighet.

Så fort tamburdörren smällt igen, var Rick efter henne.

— Är du komplett från vettet, Elma?

— Jag ämnar inte tala med dig, Rick.

— Där felräknar du dig, för nu ämnar jag tala. Tror du inte jag har märkt att var gång det blir fråga om en karl, faller du ur humör. Gud vet vad du inbillar dig om karlar! De är väl också folk. Men att nu se en livslevande mansperson i denna heliga våning, det måste då varit rent ohyggligt för dig. Jag medger att tiden är lite underlig, men vem tar du mig för? Klas är en kamrat och en bra pojke och missförstår ingenting. Vi var hungriga.

— Din Klas i dag, din dyrbara Bourgsten en annan dag. Jag vill inte veta av det, svarade Elma. All denna lösaktighet!

Men Rick hade i sin tur småningom också blivit arg:

— Är det innerst därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon dyrbar Bourgsten, som du blir så galen? Jag skulle vilja veta hur det ser ut i din fantasi, egentligen!

Rick gick bort till fönstret och drog upp rullgardinen med en ilsken smäll. Natten var i varje fall förstörd. Skulle de gräla, Elma och hon, var det bäst att gräla igenom saken ordentligt med ens. Men när hon vände sig om mot den andra igen, blev hon förskräckt.

Elma hade kastat sig framstupa över sin kudde och skakade av gråt. Ur kuddens djup började hemska, kvävda ljud komma, liknande tillbakapressat vrål, en barnsängskvinnas, eller en av allt decorum totalt glömsk människas vrål. Aldrig hade Rick hört eller sett någon och allra minst Elma sådan, aldrig föreställt sig att den tillknäppta, korrekta Elma skulle kunna först förgå sig så löjligt som hon gjort där ute i salen, och än mindre, att hon någonsin skulle kunna ge sig hän i så konvulsivisk övergivenhet.

Rick begrep en sak: att hon på något vis måste sårat Elma fruktansvärt. Men hur detta var möjligt, förstod hon ej.

Morgontimmarna gingo åt till att söka lugna, trösta och hela. Allt fick skyllas på sömnlöshetens konto. Sedan Elma kommit över krisen — och hon fattade sig tämligen fort — grät hon icke mer. Hon erkände sin överilning. Hon låg stilla ner, och då hennes huvud värkte, baddade Rick i sin röda toalett hennes tinningar och gjorde i sin tur ursäkter. De skildes slutligen för att söka var sin korta stunds vila. Det föreföll Elma, när Hulda kom in med morgontidningen, att hon verkligen fått sova litet.

Klockan litet före halv tio var hon som vanligt färdig att äta frukost och gå till sitt arbete. Rick var redan ute, på väg till sin första patient för dagen, och detta föreföll Elma som en stor lättnad. Hon sade till Hulda, att hon icke kom hem till middag, utan först rätt sent.

Som vanligt gick Elma över Humlegården. Det regnade och hon slog upp rockkragen, stack ner händerna i fickorna och gick raskt. Åter hade en av livets skoningslösa små budbärare fört till henne några av dessa förflugna ord, aldrig illa menade, allra minst av Rick Brunjohann, och vilka dock revo upp alla hennes innersta sår.

»Är det därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon Bourgsten?»

Lyckats få. Där var det igen. Det var alltså vad också Rick tänkte: att männen icke ville vid henne.

Och det lät inte denna morgon likt andra gånger bortförklara sig som räddhåga eller som nödvändig, avvisande försiktighet. Är det verkligen något fel med mig? tänkte hon ångestfullt, är jag verkligen så alltför olik andra?

Troligen märkte varenda mötande det på henne och smålog i mjugg: Se där, hon där med sin filthatt och herrock, vad kan det vara för något? Något konstigt. Det tolereras inte.

Elma vågade ej se sig omkring, hennes huvud värkte också, benen ville knappast bära henne framåt; hon borrade ner hakan i rockkragen som om det kunnat gömma henne och såg ej ens upp, när hon i ett gathörn stötte hårt samman med en mötande. I detsamma hörde hon ett älskvärt:

— Ber om ursäkt. Men är det inte fröken Liwin?

Det var Eric Bourgsten, som stod framför henne. Rygga gick inte an, hon måste stanna. Hon måste uthärda några hans artiga ord om nöjet av återseende, hans blick på hennes utvakade ansikte under den — det slog henne med ens — naturligtvis i hans ögon otroligt utan allt kvinnligt behag utrustade, olidligt missklädsamma hatten.

Han förfrågade sig om hennes befinnande, om deras gemensamma vänner: — Ser ni dem sällan? Sådan skada, både för dem och er.

Hon ville gå vidare, men han höll henne fast med frågor.

— Bor ni fortfarande tillsammans med fröken Brunjohann?

— Ja, svarade Elma. Men inte längre än till i höst.

Tanken på att ännu en lång grå vinter igenom dagligen behöva se eller bara i sin närhet uthärda den andra, förekom Elma omedelbart fullkomligt orimlig.

— Men det blir väl tomt för er? frågade Bourgsten.

Elma svarade kärvt:

— Knappast.

De stodo några sekunder tysta. Bourgsten iakttog henne. — Vad kan det vara för sorts kvinna, tänkte han. Hennes tillknäppthet misshagade honom ej. Dessa misstrogna ögon, vad misstrodde de så hårt? Och munnen med dess vackra båge, varför unnade den sig så sällan att le?

När hon hastade vidare, gav han ett ögonkast efter henne. Hon gick bra, med god svikt, i motsats till så många kvinnor. Hennes silhuett i de raka släta kläderna var ej utan stil. Men där hon ökade takten för att snart försvinna om nästa gathörn, gav hon intryck av en förföljd.

3.

Efter den olyckliga dagen tog sig Rick för att behandla Elma som en slags sjukling. Hon uppträdde med fördubblad hänsyn, förutsatte möjligheten av chock vid minsta tillfälle och skonade så gott hon förstod Elmas nerver och till och med hennes kroppskrafter, påtagande sig en del smärre husliga sysslor, vilka tidigare kommit på Elmas lott.

Elma observerade det icke utan hån.

— Kära Rick, sade hon, detta blir för besvärligt för oss båda två i längden. Det är bäst våra vägar skiljas.

— Jag har tänkt detsamma, svarade Rick. Troligen gifter jag mig för resten i höst.

— Med Bourgsten?

— Vem vet!

— Mycket väl avpassat parti, anmärkte Elma.

— Menar du det?

— Vad tror du själv?

Mer än gärna skulle Rick velat tro något, men i verkligheten visste hon ingenting. Bourgsten var icke den, som lämnade ut förhoppningar i onödan.

Rick och han hade råkats tämligen kort förut, och hon hade måst räkna det mötet närmast som ett nederlag. Hon visste också, att han inom kort reste utomlands igen, och som det var att befara i sällskap med älskarinnan. Så mycket mer välkommen blev då en oväntad ny påringning från Bourgsten endast några få dagar efter skandalnatten. Han föreslog lunch. Det föreföll Rick som om hennes aktier därmed otvivelaktigt måste ha bragts i stigande igen, och hon meddelade det triumferande till Elma.

— Jag känner på mig att vi står inför ett avgörande, sade hon.

Men Bourgsten tog ut fröken Brunjohann denna gång endast för att få veta något om Elma Liwin. Han intog alltid sin lunch ute och gärna i sällskap än med den ena, än med den andra av sina bekanta. På det viset fick han småningom reda på mycket, dels mycket som för en affärsman kunde ha sitt intresse, inblickar i kretsars eller individers inbördes förhållanden, dels rena personalia, som roade honom.

Rick lät icke be sig att för honom berätta om den nattliga scenen. Förtroligheten med Klas, löjtnanten, spelade hon ut som en trumf; Elmas uppträdande framhöll hon, utan någon som helst illvilja, såsom blott ett utmärkt exempel på hur långt sömnlösheten kan driva en eljest förträfflig person.

Bourgsten förteg sitt möte med fröken Liwin morgonen efter händelsen. Han hade överhuvudtaget förtegat deras bekantskap, icke emedan den behövde betraktas som en hemlighet, utan av vana att icke bland damerna tala om den ena med den andra: bättre att de själva finge tala. Han lyssnade till Ricks berättelse med intresse, till hennes förklarande utläggningar mera förstrött, ty han var redan bekant med de banor, efter vilka sjukgymnastens funderingar brukade röra sig. Men han var ridderlig och visade ej att han redan kunde henne.

Den flyktiga frestelse han en gång erfarit att träda Rick Brunjohann närmare, var längesedan övervunnen: det var en sådan frestelse som kunde flamma till inom honom under samvaron med det ojämförliga flertalet av hans kvinnliga vänner, och som då gav denna samvaro färg och en viss spänning, tills han en dag fann den bortblåst igen, övervunnen av nya intressen, eller helt enkelt av hans ovilja för uppenbara risker.

Rick sade:

— Emellertid, bo med Elma längre än till i höst går jag inte in på. En manhaterska är ingenting för mig.

— Tror du manhaterska verkligen är nyckeln till henne?

— Ja, eljest döljer hon sig väl.

— Och vad skall du göra själv, Rick?

— Sommaren går bra, svarade hon, då ligger jag vid badort och praktiserar. I höst kanske jag gifter mig.

— Så?

— Jag är snart trettio år och en förståndig människa. Allting tyder på att ett äktenskap med mig bör bjuda de bästa garantier.

Hon såg honom rätt i ögonen:

— Du vill inte försöka, Eric?

— Nej, Rick, svarade han allvarligt, jag erbjuder inte själv tillnärmelsevis så goda garantier.

Rick förstod, att ingenting fanns att vinna mer. Hon svalde tappert förödmjukelsen, smålog utan att låtsa om smärtan, höll bort blicken, tills frambrytande tårar hunnit torka in ... Jag får taga fatt i Klas på skarpen i stället, tänkte hon. Ingenting blir ändå som man först drömde.

I slutet av maj förlovade hon sig också med löjtnanten och reste sedan till ordinarie sommarverksamheten. Elma stannade ensam kvar i våningen, obeslutsam om framtiden. Hon ämnade icke taga sin semestermånad förrän sent på hösten och då resa utomlands, en kombinerad studie- och rekreationsresa, troligen i sällskap med en textilkollega.

Till dem som förundrade sig över hennes val att stanna en hel sommar i staden, svarade hon, att staden var bäst då. Detta är ett axiom för många, och ger dock ett stänk av originalitet åt den, som uttalar sig för det. Ingen förvånade sig över att Elma hörde till de originella.

Humlegården blev hennes sommarnöje. Vid en litet avsides, lagom beskuggad gång, fann hon en bänk, som hon utvalde. Med en bok, ibland ett mindre handarbete, ibland ingenting alls, satt hon där eftermiddagen lång. Det hände att hon tog med ett par smörgåsar och litet frukt, försummande sin middag för att bättre få njuta enslighetens ro — eller pinas av enslighetens oro. Ty alla dagar voro icke lika lugna.

Skarorna av barn i parken voro något decimerade. Tom var den likväl icke. Ibland strövade ett band ungdomar förbi henne, upptaget av sin lek, eller på jakt efter en lekplats. Elma såg på skocken med föga uppmuntrande blickar. Endast sällan vågade någon promenerande sig på att taga plats bredvid henne. Hon brukade så gott sig göra lät belägga det mesta av bänken med sina tidningar och övriga tillhörigheter. En dag hände likväl, att en omkring sexton års gosse, vilken hon redan observerat, fördjupad i studier på en bänk ett stycke från hennes, där han dock ofta blivit störd, kom och slog sig ner bredvid henne.

— Jag besvärar väl inte? frågade han väluppfostrat.

— Nej, svarade Elma.

Naturligtvis besvärar han, tänkte hon ampert, när han lätt sköt undan hennes tidning och gav utrymme åt sina egna papper och talrika böcker. Men då han kom tillbaka dag efter dag, vande hon sig vid honom. Han gjorde ej minsta väsen av sig, han var fliten personifierad. Han vann henne.

— Vad arbetar ni så träget med? frågade hon till slut.

— Jag ämnar hoppa över tredje ring i sommar, så att jag blir student ett år tidigare, vid sjutton år. Jag har redan förberett det under hela föregående läsår.

— Och sedan, om man får fråga?

— Var så god. Medicinska studier.

Kort och korrekt. Elma förhörde sig icke mer den dagen, då varje minut syntes vara ynglingen dyrbar. Hans starka ambition förvånade henne och ingav henne sympati. De gymnasister hon fordom känt i sin hemstad, stora, finniga och tafatta pojkar, hade ingenting, föreföll det henne, haft av denna självsäkra beslutsamhet.

Nästa dag erbjöd hon honom körsbär ur en påse hon haft med sig. Han tackade, lade boken en stund ifrån sig och åt beredvilligt.

— Är det vanligt, måste Elma fråga, att skollärjungar visa en sådan flit nuförtiden?

— Nej, det är ovanligt, svarade han. Under hela min skoltid åtminstone har ingen hoppat över någon klass.

— Har ni syskon?

— Vi är fyra. Min äldre bror är i Amerika, han blev student vid nitton. Den yngre blir aldrig student, han är tämligen klen.

— Och den fjärde?

— Det är en syster.

— Henne är ni väl mycket fäst vid?

— Det är jag. Kanske hon är mest lik mig, åtminstone i det avseendet att hon verkligen kan arbeta, sade han självmedvetet. Det respekterar jag, tillade han liksom man deponerar en krans.

Men Elma log icke.

— Och skall denna unga systern också studera?

— Antagligen musik, svarade han och tog åter till sina böcker, sedan nu körsbären voro slut.

Fyra syskon, tänkte Elma. Det hade de varit i domprostgården också och hon yngst. Men en frimodighet lik denne unge mans kunde hon icke minnas, icke ens föreställa sig, att någon av dem där någonsin visat gentemot en främling. Man var alltid rädd att röja något, röja själva atmosfären där hemma.

Vid ett tillfälle då hennes granne på parkbänken råkat lämna en av sina böcker uppslagen på första sidan, läste hon i smyg det inskrivna namnet: ~P. Murius, II ring~. Det existerade alltså här i Stockholm en eller annan familj Murius, för fattig att bekosta sig sommarnöje — ynglingens kläder röjde blygsam levnadsstandard — men dock ambitiös nog att ge barnen god uppfostran, ett gott sätt, studier.

Och med ens erfor Elma, där hon satt, sysslolös för ögonblicket, en stark lust att få veta mer, ja, något mer om just precis dessa Murius med de tre sönerna och den lilla flickan, som fick så berömmande vitsord av sin store bror. Elma var icke bekant med många barnrika familjer. Det slog henne hur sällsamt litet hon egentligen visste om människornas liv. Hon hade hållit allt om dem ifrån sig. Inom henne saknades en fullbordan. Hon var tom.

— Jag förtorkas ju! tänkte hon, och med ens kände hon att hon törstade efter liv, efter ny växtlighet, efter kunskap. Hur föll sig icke allt självfallet för alla andra, hur kunde icke Rick finna det helt naturligt att bjuda sin Klas på kaffe mitt i natten, hur föll det icke Bourgsten in att hejda henne själv en regnvädersmorgon, för ingenting, bara för att prata: de följde sina lynnens ingivelser. För alla andra funnos inga svårigheter, hon mötte det överallt. Men inom henne var idel ofrihet, kvävande till sist.

Ofrihet.

Hittills hade dessa andra människor varit henne mer eller mindre likgiltiga; inför många kände hon avsky. Men denna dag, i den stilla sommarparken, under humlornas och biens surr i lindarna, ett levande valv av idel iver, kände hon att hon tvärtom önskade närma sig dem.

O, att lösa bindande band. Att ropa, när man vill ropa — icke bara när raseri bryter lös, en urladdning lik åskans — att tala eller tiga, när tal eller tystnad kännas naturliga och vederkvickande och inte blott valda attityder, plikter, eller möjligen skydd, bakom vilket man springer undan. Att komma bland människorna såsom en av dem, förtro sig och mottaga förtroenden, överlämna sig, le åt bagateller, skratta öppet åt det komiska, gråta, om det så bara vore på en teaterparkett, men utan blygsel för andras blickar.

Så måste väl frihet vara.

Elma tog upp samtalets tråd igen, där de nyss lämnat den, ynglingen och hon. Dessa obekanta Murius, inom sig öppnade hon famnen emot dem:

— Så er unga syster är alltså begåvad för musik?

Han såg litet motvilligt upp från sin bok, full av tabeller och tecken, och svarade:

— Ja, hon och min yngste bror. Vår far är för övrigt musiker.

Vid detta ord rusade blodet Elma åt huvudet. Där var den igen, den välkända, pinsamma rodnaden, som strax skulle förvandlas till djup blekhet. Musiker — bara ett ord, men just en av de giftigaste små budbärarna, vilka drevo henne lika obarmhärtigt tillbaka för var gång hon vågade söka glömska. Hon tog sig med båda händerna om ansiktet och gned det som om det svidit, sökande en kontenans i den puerila gesten — för en enkel gymnasists skull!

Men den unge gossen hade ingenting märkt. Han tillade, icke utan stolthet:

— Min far är konsertmästare Murius, förste fiol i Operakapellet. Fröken vet kanske.

— Jag vet, svarade Elma med en huvudböjning.

Hon visste ingenting, hon hade svarat på måfå. Men medan hon samlade sig för att med återställt lugn kunna fortsätta samtalet, kände hon hur detta högt uttalade namn plötsligt stod för henne som om en död rest sig inför hennes ögon. Redan när hon läste namnet i boken måste hon ha känt något, det var därför längtan blossat upp, det begrep hon. Namnet hade legat begravt i många år, icke underligt att det inte strax väckte minnet. Men nu var det där: Murius.

Vid ett tillfälle hade hennes älskade nämnt just detta namn. Hur många år sedan! Han hade kommit att tala om sina studier, om sina lärare; Elma hade själv bett honom: — Kära, berätta litet om ditt arbete, om hur du haft det innan vi två lärde känna varandra. Och han hade gjort som hon bad, ehuru tämligen kort och knappt. Efter hennes eget frågade han ju aldrig, hur skulle han förstått att hon ville tillägna sig allt som någonsin hört honom till? Han hade citerat några av sina lärare och bland dem särskilt en: Murius. De hade strax kommit i en liten tvist, Elma och han: — Honom har du väl ändå hört eller åtminstone hört omnämnas? Han har konserterat en del i landsorten. Nej? Du har då också levat som en mullvad, hade Gavelström sagt, misslynt. Dessa misslynta tonfall, som skuro in ibland, de gjorde redan då så ont. Och nu tyckte hon sig höra dem igen.

Elma slöt ögonen. Under biens och humlornas surr i lindarna kom minnet av det längesedan svunna tillbaka, och hon drev inte bort det. Det fick leva. Trots allt bar det dock i sig vissheten om några lyckliga dagar, tack vare ett bedrägeri lyckliga, må vara, men ändå omätligt lyckliga. Hon förstummade icke mer rösterna från fordom. Tyst hängav hon sig åt sin saknad, en förlossande smärta, och höll endast tillbaka de svidande tårarna.

Ynglingen märkte ingenting, icke de slutna ögonen, icke tystnaden, eller den förlossande smärtan.

När hon nästa dag kom till bänken i parken hade han emellertid återtagit sin tidigare plats ett trettiotal meter ifrån henne.

Så besvärade jag honom ändå med mina frågor! tänkte hon.

Fortfarande visade han dock prov på sin belevenhet, ty då han efter en timme bröt upp och kom förbi henne, stannade han och sade:

— Jag hoppas fröken inte anser det oartigt att jag igen bytt plats? Där borta är litet skuggigare och det är kvavt i dag.

— Var så god, svarade Elma blott torrt.

Han gick vidare och fick gå.

Dagen därpå visade han sig inte alls.

Elma behöll sin bänk. Närgångna promenerande, alltför bullersamma barnungar lyckades hon fortfarande hålla borta med sin avvisande, stränga blick. Sommarveckorna gingo. Elmas vänner, kamraterna på arbetsplatsen, eller andra av hennes ordinarie gäng, vilka råkade vara kvar i staden, sade till varandra:

— Nu har Elma Liwin en av sina misantropiska perioder. Hon är för ensam, Rick är bortrest och dessutom förlovad. Vi får lov att rycka upp Elma.

De ryckte upp henne med promenadförslag, små utflykter, en och annan supé ute. De värderade henne, det visste hon; de funno hos henne vederhäftighet, pålitlighet. När hon sade dem att hon skulle skiljas från Rick utan saknad, förstodo de det. Ricks flirter voro ofta föremål för godmodigt skämt, men riktigt allvarligt tog man varken dem eller henne. Annat var det med Elma.

Tacksam för vännernas vänlighet följde Elma dem bort på de arrangerade utflykterna, promenaderna eller de små muntra supéerna. Den misantropiska perioden föreföll ha varit av mera flyktig karaktär. Elma blev snart vad vännerna kallade sig lik igen.

Men hungern efter ny inre växtlighet, ny kunskap, mättades icke i de gamla beprövade vännernas lag. Osedd, långsamt, grodde lusten vidare inom henne att vara en människa just bland de människor hon icke alls kände eller icke liknade — lusten efter frihet och rymd. Hon skulle ej kunnat förklara den.

4.

Pontus Murius gick upp mot Floragatan, tvekade litet och gick vidare, förbi Paschska huset som var stängt med nedrullade gardiner. Generalkonsulns lågo ute i skärgården i egen ståtlig sommarbostad. Pontus hade länge hoppats att Alexis skulle få idén att bjuda honom dit ut på någon tid, men Alexis hade icke fått någon sådan idé. Vänskapen dem emellan hade nödtorftigt stått sig, men inte mera.

Efter fortsatt tvekan ringde Pontus till sist på vid porten till Paschska huset. Porten öppnades av gårdskarlens hustru, som sade att herr Alexis nog icke var hemma.

— Nog? frågade Pontus. Är det inte säkert då?

— Si, sade portvaktens hustru, han skulle rest som i morse och jag har inte sett till honom sedan dess.

Fullt klart besked var detta icke, men Pontus blygdes att ställa sig enträgen. Han lyfte flyktigt på gymnasistmössan och gick besviken vidare.

Alexis hade varit i staden dagen förut. Matti hade sett honom och meddelat det i hemmet, men honom, Pontus, syntes det alltså omöjligt att få en skymt av den önskvärde kamraten.

Ofrånkomligt var att Alexis, denne erkände snobb, utrustad med alla förmåner och möjligheter i tillvaron, verkligen höll till godo med Matti, en ganska näpen flicka, måste brodern medge, men i alla fall blott en förvuxen trettonåring. De två kunde ses prata och skratta, de retades med varandra, de trivdes tillsammans.

I sällskap med honom, Pontus, släppte aldrig Alexis lös det humör, som gjorde att han så väl tycktes fördraga Matti. Vad snobben och Matti kunde ha att säga varandra, medan han, Pontus, satt inbegripen i sin flit och blev beundrad av frågvisa äldre damer, det var honom obegripligt. Ty inte kunde gärna Matti inviga Pasch i alla de gamla barnsliga historier, hon och Libert brukat göra upp, såsom om Elias, luftgossen, om Människoätarlandet eller om ett Östermalm, domän åt en Anders de Wahl.

Pontus visste inte, att det forna Människoätarlandet fullkomligt förvandlats och endast hade intresse kvar genom att vara bebott av Världens skönaste kvinna, fru Pasch; att Anders de Wahls härskardöme vittrat ner, därvid ej olikt andra mäktiga riken, och nu endast var Östermalm igen, där vanligt folk bodde, och där fru Murius gick på torget. Häxor och missdådare hade lämnat sina forna boplatser, Kejserliga palatset rymde icke längre guld och alabaster, elfenben, ebenholts och ädelstenar, utan böcker, vilka vem som helst kunde få låna. På den vilda floden Karlavägen promenerade sköterskor med barnvagnar, och själva Elias, luftgossen, flög likt en verklig Ariel sina egna vägar.

Jorden hade skridit runt solen ett varv, det var alltihop. Det betydde att ett år gått och att varken Libert eller Matti voro småbarn längre. Redan voro de långt inne på nästa varv, de gamla barnsligheterna hade kunnat duga före filigrankorsets tid eller närmare bestämt före balens tid. Men nu var allt förändrat, och en alldeles ny tid hade brutit in, vilken Pontus icke fått reda på: Alexis Paschs.

Det var Matti som dyrkade den nye guden och Libert bistod henne. De tröttnade inte på att åter genomgå balens alla detaljer, och därefter den otroliga morgonens, då de vaknat på golvet, på den lånade mattan, och upptäckt att Alexis glömt sig kvar och sovit med dem alla. I dörren stodo modern och Garibaldi och skrattade och modern ropade: — Det är hög tid att stiga upp, gröten kallnar! Till Alexis sade hon: — Herr Pasch, jag har telefonerat till ert hem, så att ingen behöver vara orolig där. Alexis såg likväl litet snopen ut, han stod upp och borstade med fingrarna över sin tillskrynklade smoking, men slutligen skrattade också han. Gröt och kaffe fick han med dem alla, far och mor och Garibaldi, det var trängsel vid bordet, men Alexis sade, när han tackade för sig och innan han åkte hem i den bil, han telefonerat efter:

— Jag har aldrig haft så livat förr.

Denna sommar, då nu Matti och Libert voro fria från skolan, för alltid vad Libert angick, ty hans far såg sig ingen möjlighet att låta den obegåvade av de tre sönerna kämpa vidare med läroämnena, var det bestämt att Matti och han särskilt flitigt skulle idka musik. Där var det inte svårt att få Libert med, och när de övat färdigt var på sitt håll, pliktskyldigast, Libert med fiolen, en gåva av Garibaldi, Matti vid pianot, spelade de sedan tillsammans. Och det blev då stora galakonserter för Alexis.

Över land och hav, bort till generalkonsulns fina villa i skärgården, var meningen att dessa toner skulle av tjänstvilliga fläktar bäras till Härskarens öron. Libert hade en liten egen komposition, de spelat in, och den utsågs att vara härskarens favoritstycke. Ursprungligen hade melodien helt fräckt tillkommit då Matti, ännu ganska liten, en gång haft ett praktfullt utbrott av ilska. Hon hade stått på golvet och hoppat och stampat med båda fötterna. Strax hade Libert varit framme och i gammalmodig polkatakt, med fiolen under hakan intonerat en liten stump:

Ett två tre, kom ska ni få si! Tre små steg, furie-i-raseri —

Matti lugnade sig, men melodien blev kvar, förbättrades, utstofferades, blev till en hel ballad, där ledmotivet, polkan, kom igen då och då mitt i den pittoreska skildringen av en envis, självsäker liten flicka med näsan före, fröken Före, fröken Sälv, öm och god som ingen annan.

Fru Murius hörde, i tysthet lutad över sin utomordentliga porslinslagning, på de unga musikanterna, på den småningom alltmer förbättrade kompositionen, och hon sade till konsertmästaren:

— Libert är inte så obegåvad som du tror.

— Stackars bierfilare, svarade mannen. Stackars små barnsliga visor.

Men Libert grubblade inte över frågan om han var begåvad eller obegåvad. Matti och han gåvo sina konserter, som ingen behövde ha närmare reda på, och vindarna fingo bära dem, bäst de ville eller om de kunde, till Dens öron, för vilka de voro avsedda — och därmed jämnt. Och när konserten var slut, gingo de två exekverande ned i parken och spejade efter den dyrkansvärda personligheten, en fortfarande tämligen småvuxen yngling i lätt, gråmelerad engelsk kostym med knäbyxor.

Ibland mötte man honom också: han hade då skaffat sig en förevändning att vara inne i staden från sina havomflutna gods. Genast drog sig Libert tillbaka, man hade klart för sig att Alexis icke brydde sig särskilt om Libert, och denne gick då lika gärna bort till musikhandeln för att få titta på noter och resonera med herrarna i affären, vilka voro den store Garibaldis bekanta. Därför översågo de med den lille bierfilaren. Sommarhettan var svår på gatorna som han måste passera, men inne i musikhandeln fann Libert svalka och trevnad och led ingalunda av att Alexis inte frågade efter honom, utan bara efter Matti.

Samma dag, då Pontus lönlöst ringt på Paschska portklockan, hade Alexis just en överenskommelse med Matti. Han hämtade henne i parken och förde henne med sig hem. Han hade nyckel till ingången från trädgårdssidan, låste upp, visslade och gick före henne upp för en trappa, medan just gårdskarlens hustru vid porten åt gatan gav Pontus besked, att han inte fanns i huset mer.

— Jag har hemskt tråkigt på landet i år, sade Alexis till Matti.

Det var obegripligt, men så var det.

Han hade tröttnat på sin motorcykel liksom på sin vanliga cykel, tröttnat på det eviga seglandet, hans tidigare års förtjusning, tröttnat på gästernas kommande och farande, på artigheten han måste ställa upp, utflykterna han måste deltaga i, till och med dansen, då grammofonen om kvällarna sattes i gång och hans beundransvärda moder gled fram till honom och småleende uppmanade: — Min gosse, du får lov att bjuda upp fröken Så.

Han ville icke bjuda upp någon, han ville vara för sig själv denna sommar, inte segla, inte föra motor, inte ro, åka, promenera, spela tennis, dansa.

— Alexis är så egen i år, sade fru Pasch till generalkonsuln.

— Det är den åldern, svarade generalkonsul Pasch. Det går över. Låt honom vara, han är sexton år och börjar gå sina egna vägar.

Fru Alexandra log då och tänkte på stoltheten i att ha en son, som är sexton år och går egna vägar.

Så snart förevändning erbjöds for Alexis in till Stockholm. Han hade sin mineraliesamling att ordna, sade han, det hade icke skett på två år; det fanns också andra ärenden för honom: inköp av böcker, en tenniskostym att prova av, en racket att hämta och så vidare. Till gårdskarlens hustru, som passade huset, lämnade han generösa drickspengar, och hon försåg honom med kaffe på sängen, när han stannade kvar över natten, vilket emellanåt hände.

Med sina nedrullade vita gardiner, med de vita överdragen över möblerna och över väggarnas stora tavlor av alla möjliga erkända och i salongerna presentabla konstnärer, med de bara, glatta parkettgolven, klockorna som stodo, borden eller montrerna befriade från alla dyrbara småsaker, den svaga kamferlukten, blandande sig med lukten av fint sommardamm och kanske även parfymrester från vintersäsongen, hade detta hus, hans hem, och dessa rum, vilka han eljest aldrig ägnade en tanke, för Alexis fått en ny, säregen tjusning.

Och just här passade Matti.

5.

Några dagar förut, då han lyckats undkomma en promenad med en ny laddning av föräldrarnas gäster samt ensam och mulen sökt och funnit sig en plats bland strandens klippor, hade han sagt sig själv:

— Jag vill tänka, jag vill vara i fred.

Han hade lagt sig baklänges och blickat upp i den blå himmeln med dess vita moln, dess lycksaliggörande orörlighet över all rörligheten, dess gränslösa öppna famn för längtan, oro och missnöje. Men icke ens denna himmel hade varit honom nog, eller kanske tvärtom varit alltför mycket, för högt uppe, för långt borta, för tyst och oberörd.

Det var då, som tanken på Matti dykt upp.

Henne kan jag med! tänkte han. Alla andra är idioter och apor. Jag vill inte längre säga allt det där, som man bör säga, jag vill inte vara artig och trevlig mer. Jag vill vara ogenerad, jag skulle vilja äta med fingrarna, slå sönder tallrikar och göra grimaser.

Naturligtvis gjorde han inga grimaser och slog heller icke sönder någon tallrik, men han fick som feber i kroppen att komma i väg nästa dag. Han ringde upp Matti och behövde ej komma fram med sitt förslag i på minsta vis ceremoniös form, ty Matti fann det ytterst naturligt att han och hon skulle slå läger i ett övergivet palats.

För att förbereda sin väninnas besök hade Alexis ur en kista på vinden dragit fram en stor isbjörnshud, eljest avsedd för platsen under fru Alexandras skrivbord, samt brett ut denna matta mittpå golvet i stora salongen.

Han inbjöd Matti att taga plats där och vecklade upp papperen kring diverse ätbarheter han fört med sig: frukt, bakverk, choklad, läskedrycker; därtill cigarretter. Isbjörnshuden låg mittunder en utomordentlig antik kristallkrona, insvept i vitt tarlatan; möblerna i sina vita överdrag voro sammanförda åt rummets sidor. Genom de vita gardinerna lyste solljuset dämpat och likväl glatt. Björnhuden tycktes flyta som en ensam flotte, bärande tvenne, av hela världen glömda eller okända passagerare, på ett hav utan minsta krusning. En underbar ro, vithet, svalka över det hela — och därjämte ändå den oförlikneliga känslan av äventyr.

Matti tog av sig strumpor och skor och körde in fötterna i den frestande vita björnraggen och sjöng:

Matti Matti barfot, Matti Matti rosentå, Matti skall hon heta, lilla Matti Ögonblå.

— Vad är det för visa? frågade Alexis.

— Den sjöng mamma, när jag var liten.

Matti sköt upp knäna, drog ner klänningen över dem och slog armarna kring dem. Mot alltihop stödde hon sedan hakan, satt och såg framför sig, teg och funderade. Ja, henne kan jag tåla, tänkte Alexis. Hon kunde vara glad, men hon kunde också vara tyst.

Det hade icke varit med särdeles stor belåtenhet fru Alexandra Pasch på sin tid hört omtalas balen hos konsertmästare Murius. Att Alexis var borta på kvällen, det visste hon, men hon hade ej tänkt på när han borde komma hem och icke oroat sig. Hon hade själv varit borta, och överhuvudtaget oroade hon sig icke. Så, klockan före sju på morgonen — vilka tider! — hade en fru Murius ringt och bett hälsa, att ingen behövde undra över att herr Alexis inte varit hemma om natten. Kammarjungfrun fick budet av betjänten och bar in det till fru Pasch klockan nio. Alexis hade emellertid då redan anlöpt hemmet, kommit susande i bil, i fasligt skrynklig smoking, hade duschat, bytt kläder, låtit telefonera efter en ny bil och susat vidare till skolan. Först vid lunchen hade modern sett sin son.

— Min käre gosse, vad är du egentligen ute i för sällskap?

Alexis hade aktat sig för närmare beskrivningar av balen. Men han kunde ju icke förneka att han varit på en liten supé med dans hos förste violinisten i Operaorkestern, Murius, vars son var hans klasskamrat.

— Och du hade roligt? frågade fru Pasch.

Den vita papegojan hade suttit orörlig på sin pinne och sett på sitt enda barn med runda ögon.

— Mycket roligt, mamma, svarade barnet.

— Men att inte komma hem?

— Tja, jag somnade.

— Somnade, kära Alexis? var då?

— På golvet.

Generalkonsuln hade skrattat åt alltihop. Han hade med belåtenhet sett på sin vackre gosse, lika frisk och fräsch till utseendet som om han sovit tio timmar i sin välbäddade säng, och kommit ihåg små äventyr han själv kunnat ha i sin gröna ungdom, en eller annan natt han tillbringat som kines på någon kamrats soffa. Sedan dess hade han förståndigt avvecklat äventyrens tid och gått ganska rakt på de stora mål, vid vilka han nu var framme.

— Låt honom ha sina små barnsligheter, Alexandra, sade han. Det går över.

Alexis hade alltså fått ha sina små barnsligheter i fred. Lika bra som generalkonsuln förstod fru Alexandra, att han snart själv skulle småle åt dem. Det var inte mycket sannolikt att hans levnadsbana så särdeles ofta skulle komma att korsa denna konsertmästarfamiljs. Fru Pasch, en klok dam och mor, sporde i den lätt vänliga ton, som visade hennes sinnelag.

— Nå, i ett sådant hem var det väl bra musik?

Alexis hade måst svara:

— Gubben spelade mest själv.

— Så rart och lustigt. Och supén?

— Det var en byffé i tamburen.

— Nå, kläderna då, om tamburen var byffé?

— Dem fick man köra ihop på W. C.

Vid det minnet hade ändå Alexis inte kunnat låta bli att gapskratta, och fru Pasch sade:

— Det verkar verkligen mycket ~bohème~, min gosse.

Men därefter frågade hon inte vidare; hon ansåg det vara lika gott att Alexis i ro fick glömma en tillställning av så formlös karaktär, hela denna lilla utflykt i bohemens värld, hela detta umgänge, bra litet lämpat för hans förhållanden; och Alexis förstod sin mor mycket väl och höll med henne. Han kände ingen dragning alls till Pontus, den efterhängsna kamraten, och alls ingen lust att frekventera det Muriusska hemmet i vardagslag. Men balen var balen och den roligaste han någonsin varit med om — och mitt i balen befann sig Matti. Henne behöll han.

Matti var ju ingen flamma. Det lämpade hon sig icke till. Man mötte henne icke på de vanliga promenadställena. Och om man mött henne, skulle hon ej varit mycket att stoltsera med: tarvligt och till och med litet slarvigt klädd, vacker, men vanställd av missklädsamma huvudbonader. Och Mattis konversation? Egentligen ingenting att komma med heller. Barnslig, präglad av okunnighet om allt man bör följa med och veta, av total obekantskap med varenda en av de personer Alexis råkade nämna, såsom greve Nagel, ungdomarna van der Rosen, kappryttaren löjtnant Oberon, son till översten, skridskokungen Ott, den illa beryktade Molly Faber, allt tomma namn för Matti. Alexis reflekterade inte över att möjligen flickan skulle kunnat räkna upp namn, också hon — namn lika tomma för honom, Alexis, som de föregående varit för henne, men ändå inte utan sin celebritet: sålunda operasångaren Wattman, som sjungit i Paris och som varit med på balen hos konsertmästarens; Garibaldi, känd ända i Amerika; eller fru Murius’ bröder, av vilka den ene var en uppfinnare och den andre en professor i Lund. Det var för övrigt icke för att tala om vare sig det ena eller andra som Alexis ibland hade givit sig ut i Humlegården och sökt efter Matti. Det betydde ju icke någonting alls vad hon visste eller inte visste, hon kom ändå inte på tillställningarna i hans hem och behövde därför aldrig bli konfronterad med ungdomarna van der Rosen med flera.

Alexis behöll henne för sig själv.

Ingen kunde bättre än denna lilla häxa göra honom nöjd med tillvaron igen, om han funnit den särskilt ändamålslös, ingen skänkte honom bättre trevnad. Hon liknade Paschska huset om sommaren, hon påminde om luften där: tyst, sval, ljus och glad. Det var därför Alexis kommit på den idén, som mycket skulle misshagat fru Alexandra, att sammanföra dem båda, sommarhuset och den lilla häxan.

Matti satt och tänkte på den otroliga och minnesvärda stund, då hon redan en gång stått härinne, bävande och beundrande, avvaktande, utan att våga sitta ner på stolarna av siden och förgyllning. Det föreföll mycket länge sedan. Det hade varit ett äventyr, det märkvärdigaste i hennes liv dittills, men detta nya besök var inte mycket mindre märkvärdigt.

Alexis och hon förtärde de medhavda förråden; sedan gingo de ur rum i rum och han visade henne allting. I översta våningen voro hans egna två rum — två: ett sovrum och ett arbetsrum med skrivbord, bokhyllor, skåp för mineralsamlingen, vars förfall sedan ett par år tillbaka verkligen blivit alltmer påfallande. Alexis öppnade skåpet, Matti och han skulle ju egentligen städa därinne, men han slängde strax åter igen dörren och sade:

— Nej, vi gitter inte.

De sutto därpå i hans soffa, en skinnsoffa, och pratade.

— Tror du på Gud, Matti?

Det var något, som denna barnunge inte ens tänkt på att fråga sig.

— Ja, svarade hon, ja visst.

— Det är bara prat, alltsammans, skall jag säga dig, sade Alexis. Att be, det hjälper i varje fall inte.

— Vad ber du om då?

Det ville han inte berätta.

— Tycker du om dina bröder? frågade han i stället.

Matti gjorde stora ögon: — Naturligtvis. Mest Roland och sedan Libert.

— Varför mest Roland?

— För han är snällast. Och han har alltid sagt att jag är mest hans.

— Det är ju bara prat, sade Alexis; denne Roland tog sig stora rättigheter, föreföll det honom. Nå, fortsatte han, din far och mor då, tycker du om dem?

— Jag älskar dem!

— Det gör inte jag med mina, sade Alexis. På sätt och vis jo, naturligtvis. Men ändå inte så där att det känns, inte så där som man skulle vilja tycka om någon.

Dessa ord rörde Matti. Hon lutade sitt huvud mot hans skuldra, och Alexis sade:

— Du skulle nog vara en bussig syster. Jag har aldrig haft någon, varken syster eller bror, jag vet inte hur det känns. Usch, ibland är jag ledsen åt allting.

— Vi kan låtsa att jag är din syster.

— Det kan vi göra, om det roar dig, svarade han. Du är nog för ung att inse, att ~låtsa~, det är något man växer ifrån!

— Jag är inte så ung, svarade Matti prompt, och det du säger nu, vet jag precis. Men jag låtsar ändå — för jag vill låtsa!

— Det är bara för att du ingenting vet om — om verkligheten.

Dessa ord gjorde Matti åter ont, eller tonfallet han haft, då han uttalade dem.

— Bry dig bara inte om den där verkligheten, Alexis! bad hon.

Det svarade han inte på. Därpå sutto de länge och tego. Matti gled ned från soffan, hon satt lika gärna på det blanka parkettgolvet. Hon lade ena armen över Alexis’ knän och huvudet mot armen. Så var det skönt att sitta och blunda.

Naturligtvis älskade hon sina bröder, men ändå ingen så som Alexis. Med bröderna kunde man vara osams — utom möjligen med Roland — men med Alexis aldrig. Han skulle bara vetat hur hon alltid låtsade, att han var med henne. Guldfiligrankorset, som hon fått av honom, det låg i hennes skrin och påminde ständigt om honom och ibland kysste hon det. När hon var liten, hade hon haft sin gosse, Elias, men småningom hade Elias blivit mer och mer Alexis, ingen luftgosse mer: en levande varelse.

Allt detta var ju ingenting att tala om för honom själv. Alexis kunde rentav misstyckt, han föreföll inte att sätta vidare pris på fantasier och låts. Hon kunde också mycket bra både älska honom och ha honom med sig överallt i tysthet, i det osynliga och utan hans vetskap.

De gingo ner i salongen igen, Alexis lade sig raklång på björnhuden och bad Matti spela på den stora flygeln. Det blev valserna från balen, hon mindes dem ännu, och några av Garibaldis bitar från stora vida världen också, och så Liberts komposition. Tänka sig, att sitta och spela den för Alexis, som den var tillägnad, honom den var ämnad att nå över land och hav, buren av förtrollade vindar, och detta, när han nu låg livslevande framför henne, halvsovande, utan en aning om någonting. Det måste fram:

— Du! ropade hon i triumf, vet du vad, vet du att den här har Libert komponerat åt dig!

— Det är säkert ett vackert stycke, mumlade han till svar, väckt ur sin goda halvslummer.

Ingenting vidare.

När Matti blev alldeles tyst och spelet tvärt upphörde, kom dock artigheten, den felfria frukten av fru Alexandras egen artighet strax tillbaka; Alexis reste sig på armbågen och tillade:

— Jag förstår mig just inte vidare på musik, ser du. Men jag tycker om när du spelar för mig, gör detsamma vad, det är skönt för att det är du.

— Tycker du om mig då?

— Det gör jag, svarade han allvarligt.

— Är det sant?

— Ja.

— Kommer du alltid att göra det?

— Det tror jag säkert, Matti.

Outtalbart ljuvliga ord: tycka om henne, Matti — och för alltid. Om hon blott vågat slå armarna om hans hals och svara att hon älskade honom — och för evigt. Men dylikt gör man ej.

Så var tiden inne för Matti att gå. Ett kraftigt handslag:

— Ajöken då.

— Ajö, Matti. Tack.

Och när hon var nere i trappan, ropade han efter henne: — Du kommer väl likadant nästa gång?

— Det var klart! ekade svaret i det övergivna huset.

Så pilade hon i väg, gatan utför, över parken, hem — bevingad ägarinna av en ny skatt.

Men dessa timmar i Paschska huset, den nya minnesskatten, det var något man inte kunde nämna för någon, inte ens för Libert, inte ännu åtminstone.

Libert kom hem från musikhandeln, händerna fulla av noter han fått låna, och han frågade naturligtvis strax: — Nå?

— Ingenting, svarade Matti och såg bort, ty detta var den första lögnen till den trofaste vännen.

Pontus kom hem, rödögd av läsning, beredd att med ursinnig energi sitta uppe och ännu arbeta en stund på natten.

— Du, Matti, har väl inte händelsevis sett Pasch i dag?

— Nej.

— Vad du ser het ut, barn, sade fru Murius och smekte det lilla ansiktet, som ännu bar reflexen av de underbara, överlyckliga stunderna. Men inte ens på frågan i mors ögon var det möjligt svara.

5.

Hösten kom.

Ännu två gånger under sommaren hade Alexis haft Matti med sig upp i huset vid Floragatan. Den ena gången hade de lekt och rasat, sprungit efter varandra genom rummen, trappa upp och trappa ner, och slagits, tills Alexis fick ner Matti ordentligt med båda skuldrorna platt mot parkettgolvet.

— Du ger dig?

— Aldrig!

— Du är komplett slagen, begriper du inte det, och i mitt våld.

Så skrattade han till litet tvärt och släppte henne.

Nästa gång blev det mer likt den första igen. Matti fick berätta om sitt hem, så olikt Alexis’ eget, så olikt alla hem han visste av. Ibland rådde där dyster nedstämdhet tyngande allt och alla; det var då konsertmästaren inte sov, därför att han insåg hur misslyckat hela hans liv var. Ibland voro lönens pengar också slut, eleverna uteblevo eller betalade slarvigt, ingen behövde få dyrbart porslin lagat: vad skulle hyran betalas med? Väl att Roland var godhetsfullt omhändertagen i Amerika; men hur skulle det gå med Pontus’ studier, och med Libert? Ty hur denne än lämnat böckerna bakom sig, måste han ju ändå födas och klädas, tills han nått fram att bli åtminstone så mycket som en stackars bierfilare, en som spelar potpurrier på små enklare kaféer, eller kanske dansmusik på enklare familjebaler. Att inte tala om henne, Matti, en varg att äta och slita.

Ändå kunde alltsamman plötsligt vara ombytt igen. Roland skickade plötsligt femton dollar, inbesparingar på den första lilla lönen; Pontus utmärkte sig igen med sitt goda huvud och fick ett stipendium; lille Libert gjorde framsteg, och hon, Matti, hade lyckats sy en klänning själv. Den trängde i ärmhålen och var litet för kort, men ändå långt ifrån oanvändbar. Och plötsligt strömmade elever och porslin till igen; mamma hann knappt laga allt som lämnades in, och ännu mindre laga allt annat, kläder och duktyg med mera, som hon icke orkat med, när alla bara varit sorgsna och hon ensam skulle muntra dem. Då lyste hemmet upp igen, då festade man en smula, bal gavs det inte precis mer, men Garibaldi kom om kvällarna och satt och väntade hem herr Murius, och operasångaren Wattman, när han var ledig, och många andra vänner, och man drack italienskt vin.

Och då slapp man åtminstone höra pappa säga till mamma att hon hellre borde blivit gift med operachefen!

— Operachefen? frågade Alexis. Känner ni honom?

— Inte! Det är bara ett talesätt.

— Han umgås hos oss, sade Alexis.

Hösten kom, de hemliga sammankomsterna i Paschska huset togo slut; Alexis och Pontus voro inte längre klasskamrater, ty Pontus hade lyckligt och väl hoppat över ring III som han sagt att han ämnade göra. Det skulle ej varit honom emot att få meddela detta åt den ensamma damen i parken. Han ångrade smått att han inte fortsatt att odla bekantskapen: vem visste vad som kunde falla en dylik dam in? Att hjälpa en lovande yngling fram till examen var inte det orimligaste.

Men damen var försvunnen och det skulle mycket ha förvånat Pontus, om han erfarit att hon icke helt och hållet glömt honom.

Han hade blivit en av den sömnlösas gäster, en av fantasifigurerna, vilka medan stadens klockor slogo nattens timmar, höllo henne sällskap. Hon hade ibland önskat att den städade unge mannen av en impuls vänt sig till henne, yppat eventuella svårigheter, tytt sig till hennes beskydd — och hon skulle ej vägrat honom det. I stället hade han gått, uttråkad, och kanske, tänkte hon, gjort narr av henne inom sig, eller i sitt hem, i detta Muriusska hem, där hon ingenting hade att skaffa.

I september reste fröken Liwin, såsom hon tänkt sig det, utomlands. Opåräknat fick hon med sig Rick Brunjohann, vars förlovning under sommaren blivit uppslagen, och som var förstörd av förtvivlan. Elma förbarmade sig över henne, och de reste under några veckor. Men Elma drog hit och Rick dit. Rick ville liva upp sig med nya kläder dels åt sig själv, dels också åt den, enligt hennes mening, alltför tantigt och ledsamt klädda Elma, och Elma lät verkligen förmå sig att i Paris ekipera sig någorlunda efter modets fordringar. Men Rick ville också göra nya bekantskaper, och Elma vägrade absolut att sitta på kaféer, besöka målarateljéer eller danslokaler.

Hon blev då många aftnar sittande ensam på hotellen, rökande liksom hemma i Stockholm, ruvande över sin ledsnad. Hon sade sig att Rick, medlidandet för denna i all ära, dock var och förblev ett omöjligt sällskap för den, som vill ägna sin resa åt muséer, utställningar eller besök i högkvarteren för ena eller andra slaget av ideella rörelser. Många kvällar satt hon upptagen av att ordna material hon samlat, medan oviljan mot den levnadsfriska och dansande Rick Brunjohann fick ny näring.

På hemresan, sent i oktober, i Hamburg, där de två damerna skulle göra ett litet uppehåll, kom Rick efter ett strövtåg i butiker upp på hotellet med en stor nyhet:

— Jag har stött på Eric Bourgsten. Han kommer och hämtar oss till middag.

Elma kände att hon blev röd. Hennes första tanke gick till den eleganta sällskapsdräkt av blankt svart siden med vitt, som hon köpt i Paris. Hon såg på sina fötter: inga av de skodon hon ägde passade till den sällskapsdräkten. Hon hastade ut, skyndade in i första anträffade skoaffär: ~Feuer~ stod det över dörren. Det måste väl vara en synnerligen elegant affär, med bara ägarens namn över dörren: ~Feuer~, troligen känt över hela staden. Fröken Liwin steg in och lät föra sig till en stoppad soffa samt begärde ett par smakfulla låga skor.

Butikens föreståndare eller kanske ägare, kanske herr Feuer i egen person, skyndade fram, gav order, gjorde förslag. Elma fann snart, att de vackraste skorna också voro de dyraste, mycket dyrare än hon tänkt sig eller någonsin förut givit för skor. Men herr Feuer sade, att en nådig fru av hennes kvalitet icke kunde bära andra. — Se, hur de klä! ropade han. En fot lik den nådiga fruns hade man ej lov att sätta simpla skor på. Det susade för Elmas öron. Inom henne växte den enda föreställningen, att hon strax skulle träffa Bourgsten igen, växte så att den slutligen ej gav rum för annat. Medan hon satt där och herr Feuer lät taga av och på hennes fötter den ena eleganta skon efter den andra, tänkte hon blott på vad Bourgsten skulle kunnat tycka om dem.

När hon lämnade butiken, hade hon två par skor av yppersta modell och två par första klassens silkesstrumpor med sig. Nu räckte hennes pengar inte mer än nätt och jämnt hem.

Bourgsten väntade i vestibulen, när damerna kommo ner, middagsklädda. Han hade en bil, han förde dem till en restaurang, tämligen liten, intim, med avbalkade små alkover, med bekväma stolar, snabb och expert uppassning. — Man äter bäst här i hela Hamburg, sade han.

Publiken väckte strax Ricks nyfikenhet: en festpublik, slösande med champagne. Här och där voro bord, vid vilka sutto damer, alltid i herrsällskap och så sminkade, så färgade, översållade med smycken, att Rick ej kunde misstaga sig på deras art.

— Är detta verkligen ett korrekt ställe, Eric? frågade hon med sin säkra ton.

— Vi är utomlands, svarade Bourgsten, och jag kan försäkra er, och särskilt fröken Liwin, att det mycket väl går an för oss att äta här.

Också Elma såg med undran på de utmanande damerna. Icke att deras uppförande gav rum för anmärkningar. Men det var första gång i hela sitt liv hon befann sig på en plats, där demimonde tilläts visa sig, öppet låta uppmärksamma och beundra sig, breda ut sig, idka grannskap med en fröken Liwin eller överhuvudtaget personer av hennes karaktär. Det stötte henne mer än hon ville visa. Samtidigt förmådde hon icke ignorera sällskapet, kunde icke hålla sin inbillning från gåtan i det, som utgjorde dessa kvinnors makt. Hon revolterade mot den makten, men kunde ej vända ögonen från dess innehavarinnor.

Hon kände vämjelse och likväl underlägsenhet. Dessa damer, vilkas tillvaro var en offentlig skam, voro likväl lokalens prydnader; deras närvaro stegrade intrycket av sorglöshet, rikedom och till och med skönhet, medan hon själv, trots den nya paristoaletten och de mot alla förnuftets bud inköpta nya skorna, här var fullkomligt betydelselös, mer än någonsin eljest ointressant. Till och med Rick, den uppslagna förlovningens sorger till trots, hade anpassat sig, hon var väl pudrad, ondulerad, bar en urringad dräkt och hade strax lyckats anlägga det här bäst passande, glättigt bekymmerslösa sättet.

Restaurangens orkester spelade inbjudande, smäktande musik, idel erotik; vatten plaskade sövande ur en liten fontän i salens mitt; i vattnet bröto sig strålar från en ljuskälla i fontänens botten, än rosenröd, än strålande blå, giftigt grön, violett, orange. Rick pratade och skämtade med Bourgsten, hon drog sig inte ens för att gyckla med ett frieri hon påstod sig ha framfört till honom för egen del. Det var hans fel, sade hon, att hon förlovat sig så dumt strax därpå, med löjtnanten, en ointelligent karl.

Bourgsten tog Ricks förebråelser med godmodighet och skämtade tillbaka. I surret av röster, den smäktande musiken, vattenplasket och servisens klirrande, urskilde Elma meningar ur deras glada skärmytsling. Rick beskrev också damernas resa, karikerade vissa små missöden, gjorde sig slutligen, ehuru helt vänligt, också lustig över hennes, Elmas, högst dygdiga person, hennes puritanska vanor att tillbringa kvällarna på hotellrum, om hon icke fått reda på garanterat goda teatrar.

Elma föreföllo dessa skildringar genomskinliga nog: det var meningen att han, Bourgsten, skulle få klart hur alltigenom ledsam, hur omöjlig fröken Liwin var, om han nu verkligen, otroliga tanke, kom att intressera sig närmare för henne.

Hon deltog allt knappare i samtalet. Hon var icke fyndig eller snabb, kände icke mycket till detta sätt att leka flört, kunde icke i en handvändning förvandla resemissöden, vilka grundligt retat både Rick och henne, till lustiga episoder, om vilka Rick lät förstå att de endast utlöst humor och löje. Oupphörligt gledo i stället hennes blickar bort igen, och alldeles särskilt hade de fäst sig vid ett av borden, där en mycket ung flicka satt.

Denna unga var den vackraste av alla i salen, samt också den djärvast klädda och målade. Det slätt bakåtstrukna, hårt åtstramade svarta håret framhävde ansiktets naturliga skönhet, men bidrog inte mindre till att brutalt kläda av det. Från chinjongen i nacken hängde ett överflöd av pärlrader, men intill ansiktet fanns ingenting, inte ens örhängen. Också halsen var bar. Av en naken människa, fräckt liknöjd, gåvo detta släta ansikte, denna bara hals intryck, trots pärlkaskaderna i nacken och inramningen av klänningens guldbrokad — en för övrigt blott nödtorftig klädnad. Och detta blottade ansikte bar ett uttryck av fullkomlig köld, ögonen talade om en kallt revanschlysten illusionsfrihet.

Denna människa väckte Elma Liwins avund. Där fanns hos henne ingen förställning, ingenting dolt, inga hänsyn. Ända till det värsta i hennes väsen var obesvärat framlagt — fritt. Ingen tanke, ingen eftertanke röjdes, ingen kamp. Ett så oerhört förenklat liv — hur kom man väl därhän?

— Det måste ge en sorts lycka, trots allt; där måste ges stunder av triumf, sådana vi andra inte ana, tänkte hon.

Kring den unga skönheten trängdes tre frackklädda män. De tiggde nådevedermälen, en blomma ur hennes bukett, ett lätt slag på näsan av hennes fingrar, en grimas. — Hon har ingen aning, tänkte Elma, om vad det vill säga att vara en, på vilken aldrig någon ser med åstundan.

Att få närma sig denna utvalda, få göra henne frågor, tränga in i denna själ. Nå hemligheten med hennes tjuskraft — eller, än mer, få följa henne, se hur hon bor, hur hon beter sig, då hon är ensam; få timme efter timme följa hennes dagar; veta allt.

Det föreföll Elma, att drag för drag voro de egentligen lika, den unga skönheten och hon själv. Så mycket som en tjuguåring kan likna en fyrtioåring, en vacker likna en alldaglig, en konstgjord den, som låtit Vår Herres väder och vindar husera som de behagat med hy och hår.

— Min dotter kan det ändå inte vara, tänkte Elma med ens. Nej, nej, min dotter är ju ännu bara ett barn!

Och vissheten därom, med den oerhörda befrielse den ögonblickligen utlöste, förde henne åter till verkligheten.

Elma var styrelseledamot i bland annat även en förening för omhändertagande av vilseförda unga kvinnor. Hon hade hört åtskilliga öden berättas; hon kände rätt väl till det vanligaste banala yttre levnadsschemat för dessa varelser, såväl på högre som på allra nedersta samhällstrappstegen. Påminnelsen om hennes eget barn, som oväntat, likt ett slag i ansiktet mötte henne här i den luxuösa njutningens hemvist, kom henne att nyktra till och plötsligt frysa.

— Ni är mycket tankfull, fröken Liwin, anmärkte Bourgsten.

— Förlåt mig, svarade hon, om jag verkat förströdd. Jag är ovan att vara ute och särskilt på ställen som detta.

— Du har inte levat, Elma, sade Rick. Det är det jag säger!

— Nåväl, kanske inte, svarade fröken Liwin.

Eftersom man så vill ha det, tänkte hon.

Bourgsten lutade sin långa gestalt litet emot henne:

— Det tror jag inte på, sade han lågmält.

6.

Efter detta vände han sig oftare än förut till henne. Småningom fick han in samtalet på områden, som kunde fängsla även henne. De talade om Italien, där Elma varit en gång, om böcker hon läst, till och med om bonader och vävnadsmönster och om spetssöm, av vilket han erkände sig icke förstå så särdeles mycket — i själva verket ingenting alls — men om vilket han påstod att det roade honom höra berättas. Än mer roade det honom, men det utsade han icke, att se hennes ansikte ljusna, föryngras, att se de misstrogna ögonen bli lugna och klara inför ämnen hon behärskade. Hon uttryckte sig också då särdeles väl.

— Denna människa är inte dum, tänkte han. Hon har bara på något vis farit illa.

Han sökte efter en ledtråd in till henne; han råkade känna en av hennes bröder och förde släkten på tal, kom den gamla domprostgården att stå upp igen. Men Elma släppte ingen innanför mottagningsrummen. Man fick tänka sig ett genomsnittligt, gammaldags hem, av den typ, vilken alltid framhålles som föredöme: ett hemtrevnadsmuseum, där föremålens sanna historia aldrig berättas.

— Förtjusande! ropade Rick, som var storstadsbarn. Så ni bakade allt hemma? Och vävde till och med lakan?

— Den tiden, frågade Bourgsten, dansade fröken Liwin väl gärna på balerna?

— Inte gärna, svarade hon.

— Det var väl tämligen ovanligt för en ung dam? anmärkte han.

— Jag tror inte jag var av den vanliga sorten.

Rick föll in:

— Nej, det vill jag tro! Var du kanske heller aldrig kär?

Elma svarade litet stramt:

— Jag hade väl mina små upplevelser, också jag.

Vilket mod Bourgstens närvaro ingav henne! »Små upplevelser.» Elma hörde sig själv helt djärvt hålla fram detta i hennes egna ögon enbart löjliga begrepp. Unga flickors små upplevelser, vad var det annat än något uppskruvat svärmeri i det blå, en gömd kotiljongsros, månskenspromenader, något slädparti med stadens mest gynnade kavaljer bredvid sig? Lämpligt att här taga till som skydd för det, ingen fick veta något av — hennes verkliga ungdom.

— Aldrig har du berättat något, sade Rick.

— Rena bagateller, svarade hon avvisande.

Utom hörhåll för Rick mumlade Bourgsten:

— Det tror jag inte heller på.

Vid midnatt bröto de upp, Elma såg sig om efter den vackra flickan, men denna tycktes ha gått. Vid bordet där hon suttit, hade sällskapet blivit mycket högljutt. Nya buteljer sattes fram. Bordet var översållat av vissnande blommor, av solkiga glas. En av damerna var uppenbart berusad. Det beredde Elma Liwin en egenartad sträng tillfredsställelse att flickan ej befann sig där mer, hur föga troligt det än måtte te sig att hon bara skulle gått hem i tid som en snäll mammasdotter.

Bourgsten följde sina landsmaninnor till deras hotell och tog farväl med artigt hopp om återseende.

— I morgon? slog Rick fram.

— Nej, tyvärr. I morgon tar jag Amerikalinjen för en långtur genom både nord- och sydstaterna, att börja med.

Elma kom hem till Stockholm, ej missnöjd med sin färd i dess helhet, men föga utvilad. Hon tog sin lilla våning i besittning igen; Hulda hade ordnat allt väl där och mottog henne belåtet, dock inte utan att uttrycka sin saknad efter fröken Brunjohann, vars rum nu stod tomt. Elma erkände att våningen blev för stor för henne ensam, men hon lät det vara. Hyran var icke alltför betungande, och hon ämnade längre fram se sig om efter en ny kompanjon. Rick kom helt enkelt inte på fråga mer. Bara detta, att Rick och hon hädanefter delade vänskapen med Bourgsten, Rick för sin del försedd med obestridliga företrädesrättigheter, vilka hon ej försummade framhålla, syntes Elma både löjeväckande och pinsamt. Det var som om hon, Elma Liwin, skulle tävlat med en Rick om denne Bourgsten — en blott tillfällig bekantskap, ur yttre synpunkt sett.

Att få träffa Eric Bourgsten igen räknade hon inte med. Hans blotta tillvaro, det förstående för hennes personlighet han antytt, voro henne nog; dessutom befann han sig ju för kanske över ett år utom Europa. Elma sökte se på det utan sentimentalitet. Hade hon i något som helst fall plats för en verklig förtrogen i sin tillvaro? Nej, inte Bourgsten mer än andra.

Under vintern omorganiserades textilföretaget, dit fröken Liwin varit knuten under de senaste tretton åren, och man erbjöd henne en av ledareposterna. Detta skulle komma att betyda en avsevärt ökad arbetsbörda för henne, men hon påtog sig den utan tvekan. Det hade visat sig att hon vid flera tillfällen ägt förmåga upptäcka originaliteten eller talangen hos unga, ännu föga meriterade konstnärinnor, och att hennes förtroende för dem också stimulerat dessa. Med sitt tysta sätt, man skulle kunnat gissa på blyghet, ehuru det föreföll stridande mot hennes raskhet i arbetet, hade hon lyckats bli relativt omtyckt. Hennes självkänsla var till ytterlighet sårbar, det visste man, och några utbrott av häftighet hade ibland föranlett konflikter; men lämpligare ledare fanns i varje fall för närvarande inte att få.

Tidningarna notificerade företagets omorganisation och chefsutnämningen med de vanliga aktningsfulla fraserna samt ett porträtt av fröken Liwin. På spalten framträdde en ståtlig dam i blankt mörkt siden, blickande rätt fram, ty så hade fotografen begärt. Ansiktet var rätt brett, med ett drag av framträdande myndighet kring hakpartiet.

— Jag liknar min far, tänkte Elma, då hon fick se det.

Vem var egentligen min far? frågade hon sig med bilderna framför sig, flera bilder av honom i olika åldrar och några hon hade av sig själv: Varifrån kom det så hårt despotiska, kärva i hans yttre? Som helt ung hade han det icke, därom vittnade ett, om en ännu vek, nästan lyrisk känsla skvallrande drag från studenttidens porträtt. Där måste kommit kampår, år av hemlig strid under vilka allt förvandlades. I stället för vekheten trädde mäktig kärlek till den vunna överhetsställningen in, till det egna jagets oemotsäglighet. Där framträdde också mer och mer bondens girighet och rädsla att lämna ifrån sig en fördel.

Nej, jag är icke lik honom! vägrade hon.

Eller skall jag själv ändå till sist gå samma väg som han?

Nå, så fick hon väl gå den vägen. För första gången dröjde Elma med tacksamhet vid tanken på den avskydde fadern: det är ändå av honom jag har min kraft, tänkte hon; min välbehövliga kraft.

Hon sade sig:

— Det finns bara två vägar för människan, hårdhetens eller vekhetens. Jag vet att jag ofta trår efter att ge upp allt inre motstånd, bara söka människor och deras liv, hjälpa dem i deras sorger, öppna slussportarna för den givmildhet, som tränger på. Jag kan minnas den där gossen, Murius, som en tid under sommaren kom att sitta och läsa bredvid mig i parken. Jag fäste mig vid honom. Jag har förebrått mig att jag försummade erbjuda honom hjälp eller stöd, om sådan krävdes — och det är ju troligt. Men jag satt karg och stum, och han lämnade snart ett så sollöst sällskap.

Men kunde jag annat? Är inte min väg redan utstakad? Utstakades den icke från början? Utan pardon blevo hårdheten och slutenheten min lott; hårdhet mot andra liksom mot mig själv. Den välsignade, barmhärtiga hårdheten, som skyddar och döljer! Ger man upp den på en punkt, brister kanske snart allt. Min far visste det och fastän jag spjärnar emot, bär jag ju redan på mig domprostens myndiga stenmask.

Elma fortsatte sitt ensamma liv, sådant det i det yttre redan i åratal tett sig. Även på Ricks tid var det ensamt; nu tyckte hon sig nästan ha gått in i en klostertystnad. Visserligen såg hon ibland gäster hos sig: hennes ekonomi tillät henne utöva gästfrihet, och hon gjorde det utan knussel, liksom det aldrig knusslats i prostgården, då det gällt att representera. Men när gästerna i tacksam stämning avlägsnat sig, eller under de talrika kvällar, då hon varken haft gäster eller någon bett henne till sig, satt hon som hon till sist kommit att föredra det, när allt arbete och extraarbete för dagen var lagt å sido, bekvämt nedsjunken i en av de stora herrumsstolarna, rökande och funderande.

Denna vinter hade hon börjat med cigarrer.

Ett nytt element hade på senare tider berett sig rum i dessa funderingar: det var minnet av flickan i Hamburg. Elma hade icke släppt henne, och det blev många kvällar, då det oblygt sköna ansiktet trädde fram för henne igen.

Med denna okända hängav sig Elma åt fingerade samtal. Det liknade drömmar, halvdrömmar, ett slags rus. Hon föreställde sig att hon tagit till sig flickan, efter häftiga scener av övertalning: — Jag skall sörja för dig, du är ung, du har ännu långt framför dig! Hon tiggde den andra om att få sörja för henne, måna om och skydda henne. Men alltid kommo grymma svar. Alldeles så som det mest sannolikt skulle gått till i verkligheten såg Elma den fräcka skratta sig mitt upp i ansiktet: — Hör ni där, håll reda på er egen dotter, så att ni inte en vacker dag blir tvungen tigga henne på samma vis.

Den okända ville avlägsna sig, hon drog sin guldbrokadbit tätare omkring sig, och Elma höll fast henne: — Min dotter? Nonsens! Begriper ni inte att det är omöjligt? Hur skulle det se ut, om fröken Liwin uppträdde med en dotter, en tretton-, fjortonåring, uppstampad ur marken? Vet ni vem jag är?

Elma tvang bort fantasierna igen. De voro osunda, njutning och självplågeri på en gång. De lämnade henne het, oförmögen att få nattro.

Hon hade fortsatt med den småningom förvärvade vanan att gå sent till sängs, helst inte förrän hon var så trött att hon med visshet trodde sig få sömn. Men ibland lyckades det inte ändå.

Hon lade sig raklång på sängen och försökte föreställa sig att hon var av bly, helt och hållet bly. Man hade lärt henne, att detta vore ett ofelbart medel att få sova. Bara sjunka, sjunka; vara bly. Men varför just bly? Varför inte hellre luft, ett andeväsen, en frisläppt människosjäl?

Hon mindes hur hon en gång som barn gått över en av regn genomblött leråker. För varje steg hon tog, fastnade mer och mer lera på hennes kängor, det blev stora klumpar allt tyngre och tyngre, slutligen omöjliga att lyfta mer. Hon grät av ångest, åkern var stor, hon hade hunnit mitt ut på den och kom icke vidare. Hon steg ur sina kängor, trots fruktan för bannor eller aga och sprang ett stycke; men snart började leran fastna igen och växa till stora klumpar igen. Över hennes huvud flögo fåglar, de sänkte sig litet och svingade sig åter upp, och hon sträckte händerna efter dem. O, flykt, o, frihet!

O, befrielse! tänkte Elma, där hon låg och kastade sig, oförmögen att ligga längre orörlig, att längre vara bly: — O, befrielse, skall du någonsin unnas mig?