III.

1.

Eric Bourgsten stannade ute nära ett år. Rick Brunjohann påstod sig ha fått ett par vykort från honom, men till Elma lät han ej höra av sig och hade ju icke heller, menade hon själv, någon vidare anledning till det.

Vid nyårstiden började Elma falla rätt märkbart av, hennes vänner sågo det och tvingade henne, besegrande hennes envisa protester, att söka en läkare. Hon utvalde då slutligen en kvinnlig läkare med gott anseende.

Den grundliga undersökningen gav vid handen att fröken Liwin ingalunda hade den järnhälsa hon alltid inbillat, eller velat inbilla sig ha. En del organ voro svaga eller misstänkta; nervsystemet var inte heller vad det borde.

När de från undersökningsrummet kommit ut i mottagningsrummet igen, frågade doktorn med stor vänlighet:

— Har ni inte något som oroar er, som tär på er?

— Ingenting alls, svarade Elma. Min ekonomi är trygg, och mitt arbete är mig synnerligen kärt.

Läkaren sökte hit och dit bland småsakerna på skrivbordet, framför vilket hon satt; hon sökte likväl icke efter något där befintligt, utan efter något mycket svårare att få: lämpliga ord. Hon kände det dolda, det förkrympta eller skamset förkvävda i många kvinnoöden och hade småningom kommit till den insikten, att det var klokast och bäst gå direkt till såret. Denna gång föreföll henne detta dock osedvanligt svårt.

— Fröken Liwin, sade hon slutligen och såg upp, ni har haft ett barn, har jag förstått.

Elma Liwin blev röd och blek. Hon hade visserligen tänkt sig att den saken skulle kunna röjas, men förutsatt att åtminstone den kvinnliga läkaren skulle ha takt att låtsas om intet. Hon frågade med frän hetta:

— Behöver detta nödvändigt dras in här?

Den andra svarade lugnt, och hade nu knäppt händerna orörliga på bordet framför sig, liksom för att ytterligare suggerera ro.

— Tro mig, det är inte av minsta nyfikenhet jag frågar. Detta vårt möte är ju dessutom konfidentiellt.

Med kraftansträngning svarade Elma:

— Nåväl — ja.

— Lever barnet?

Elma svarade utan tvekan:

— Det dog efter få dagar.

— Och var detta en svår sorg för er?

— Nej, det var en lättnad.

— Den saken har alltså, menar ni, inte kunnat tynga ert liv?

— Inte alls, svarade Elma kort.

— Gott! Det var bara ett spår jag sökte. Jag är rädd att ni ogärna talar fullt uppriktigt med mig, fröken Liwin. Ni skulle eljest haft gott av det, tror jag. Huvudsaken är i alla fall, att ni nu sköter er hälsa.

Elma lämnade läkarens mottagningsrum med recept i händerna och beslut att aldrig söka denna läkare mer, samt med en svindelkänsla, som tvang henne att taga en bil hem. Doktorn hade bland annat talat om den möjliga nödvändigheten av en mindre operation, om inte omedelbart, så längre fram. Detta var Elma fast bestämd att undandraga sig. Hon hade icke ofta förut tänkt på döden. Nu förvånade det henne att en så naturlig tanke varit henne främmande. Här stod den inpå henne. Hennes famösa järnhälsa hade varit ett bedrägeri och ett självbedrägeri. Varken hennes far eller mor hade blivit så särdeles gamla och hennes äldste bror hade avlidit i femtioårsåldern, helt nyligen; det kunde vara hennes tur när som helst. Förunderligt att det icke stått klart för henne långt tidigare!

Nej, döden skrämde henne icke. Tanken på döden följde henne hem, tog sin plats i hennes tillvaro och stannade där, ungefär som om en ny hyresgäst flyttat in.

På sin post på arbetsplatsen nämnde hon ingenting. Där voro för henne mer ansvar, mer omtanke än någonsin förut; men hon stod bi och räckte till, såsom hon skulle. Till vännerna, vilka tvingat fram läkarbesöket, sade hon, att alltihop varit småsaker, som hon snart skulle medicinera bort. Vintern gick, hon blev icke sämre, medicinen gjorde väl sin verkan. Läkaren hade rått henne att efter ett par månader göra än ett besök, men hon försummade det. När våren äntligen kom, reste hon i stället till en berömd kurort i Tyskland och vände därifrån, såsom det föreföll henne själv, fullt frisk. Kuren hade hon visserligen inte brytt sig om, då hon inte en gång till ville komma inför en läkares ögon, men hon drack efter eget förstånd och på Guds försyn av det berömda vattnet, tog några av de berömda baden och andades in den besjungna bergsluften. Hon ville bli frisk, ehuru dödstanken icke skrämt henne. Och hon ville visa sig själv, att det hon ville, det genomdrev hon. Inte ens döden finge ta henne förrän hon själv gav upp. Så vädrades den redan hemmastadda gästen med lien ut igen ur våningen.

Under den sommarens sista veckor gick Elma åter, liksom under den föregående, och satte sig en och annan solig eftermiddag under Humlegårdens lindar och lönnar. Det tycktes henne nu, att hon kom långt bort ifrån. Bara ett år, tänkte hon, hur fort åren börjat gå!

Medan ännu dödstanken var min följeslagare, föreföll mig varje dag omätligt lång; men nu, när jag återfått min kraft, känner jag att ett dyrbart, aldrig mer återkommande skede löpt ifrån mig som hade det varit en enda dag. Och jag måste ju ännu hinna mycket! Jag vill ha någonting gjort; jag vill — nå jag vet inte ens själv vad, men jag måste hinna få det.

Jag visste inte förrän nu, att det kunde kännas så starkt, bara att leva!

En morgon såg hon i tidningen att Eric Bourgsten var återkommen från sin världstur. Han intervjuades och han gav upplysningar om förhållanden av vitt skild art; han visste berätta om svenska vinningar, om hägrande möjligheter, eller varnade för vissa våghalsiga företag. Elma fann att han, mer än hon vetat om, tycktes vara en man med försänkningar på många håll, med besinning och överblick. Det gladde henne, ingav henne stolthet. En inbjudan till de umgängesvänner, hos vilka hon första gång sett honom, lät henne med glädje ana, att de kanhända skulle sammanföras igen.

De dyrbara skorna från Hamburg kommo fram ur sin kartong, där de vilat över ett år; parisklänningen i svart med vitt, lik en svalas dräkt, var ännu så gott som ny. Elma gladde sig åt att i spegeln se sitt eget ansikte liksom förnyat. Det föreföll henne att hon måste varit sjuk sedan mycket längre tid tillbaka än hon själv vetat av, och att hon först nu äntligen blivit definitivt frisk.

Fröken Liwin kom till festen — en fest, ämnad att välkomna Bourgsten — bland de allra första gästerna. Själv var han inte ännu där. Dörrarna öppnades emellertid oavbrutet för fler och fler. Dörrarna öppnades igen, fru Alexandra Pasch, helt vitklädd, gled in. Gästerna voro då redan många nog i salongen att kunna bereda henne en värdig entré, men ännu icke så många att hon försvann i hopen. Hon blev ögonblickligen rummets medelpunkt. Elma hörde någon halvhögt tala om, att generalkonsul Pasch var medintresserad i Bourgstens långa affärsresa. Alexandra Pasch gled från den ena till den andra i rummet, smålog, höll sitt välskötta, förståndiga lilla huvud mycket rakt, med undantag för de graciösa, helt små böjningar hon unnade varje människa lika.

— Fröken Liwin, så roligt! Vi har mycket saknat er medverkan i Samariten.

Mot denna dam hade Elma varit grovt ohövlig. Utmanat henne med en angivelse i stort sett utan grund, uraktlåtit att tacka för de likväl generöst tillsända försoningsblommorna. Men blotta åsynen av Alexandra Pasch bragte henne på nytt i harnesk. Vare sig Bourgsten kom eller ej, föreföll det henne redan att hon nu återigen måste gå mot en förstörd afton.

Vid bordet visade sig slumpens grymhet, eller värdfolkets ovisa omsorg om lycklig placering av gästerna, ha satt Elma Liwin helt nära, litet snett emot Alexandra Pasch. Det var Bourgsten, som förde värdinnan och fru Pasch satt vid hans andra sida. Bourgsten hade kommit i sista minuten, ursäktande sig, hälsande hit och dit på måfå, på många av de närvarande inte alls, inte av dålig mening, utan i brådskan, då salsdörrarna just slogos upp. Bland de förbigångna hade Elma varit, men när han vid bordet upptäckte henne, sände han henne strax en av sina vänligt förtroliga hälsningar.

Fru Pasch såg det och smålog. Hur angenämt för en fröken Liwin att bland bekantskaperna i sitt, i en gammal mös enformiga, impulsfattiga liv, få räkna även den uppmärksammade och omtyckte Eric: så tolkade Elmas ovilja den andras tankar. Hon vände bort blicken och fäste den under hela middagen inte mer än på dessa två.

Hon hörde icke Bourgsten fråga:

— Denna fröken Liwin, hon skall ju vara en ganska framstående dam?

— Mycket framstående, svarade Alexandra, som icke kände andra än framstående personer.

— Hon har ett ganska intressant ansikte.

— Mycket intressant.

— Hon iakttar mycket, det har jag sett, fast det sker en smula under lugg.

— Det är just vad jag alltid tyckt, svarade Alexandra och spärrade upp sina runda fågelögon, ett tecken på att hennes klokhet trädde i verksamhet. Jag tror, ser Eric, att hon gör sig vanföreställningar om människor. Det är bra synd att hon inte fått en bra man och barn. Jag har själv så mycket glädje av min son.

— Du är en förträfflig varelse, Alexandra, sade Bourgsten, och vi vet alla, att ingen går upp emot dig.

Men efter middagen sökte han upp Elma Liwin och fick henne med sig till en soffa.

Elma hade använt måltiden att jämföra sig själv med samtliga sällskapets damer. De flesta voro bättre klädda än hon, men icke påfallande — den svarta med vitt från Paris stod sig gott. Visst inte alla föreföllo mera konversabla eller åtråvärda som bordsdamer än hon. Några voro inte mer värda som utseende. Hennes båda bordskavaljerer hade varit artiga, konversationen gick ej pinsamt trögt. Elma vågade sig på litet mer vin än vanligt och kände hur hämningar inom henne gåvo vika. Hon vågade göra ett par anmärkningar i en fråga för dagen, rätt olika dem flertalet sannolikt skulle fällt i samma fråga; hon gav sin egen, en smula beska mening och rönte framgång. Hon tänkte: — Jag är naturligtvis inte omöjligare än andra.

Det var i denna sinnesstämning Eric Bourgsten fann henne.

— Tänk er, sade hon, när jag ser er, får jag intryck av att möta något som en gammal vän.

— Det gläder mig, svarade han och lutade sig fram på sitt litet familjära sätt, som hon mindes väl. Och det är dessutom riktigt, fröken Liwin; jag skulle vilja säga, jag tror vi passar båda för en verklig vänskap, och som kan komma att bli varaktig.

— Är det så ni känt för Rick Brunjohann också?

Han tänkte efter, leende åt frågan, mindes sjukgymnastens första små koketterier, vilka eggat honom, samt ett par supéer med stämning av förälskelse, fantomer, vilka snart skingrats, då han upptäckt att hennes tonfall kunde bli vulgära och hennes krokar synliga.

— Inte alls, svarade han avgörande.

— Eller för den dyrkansvärda fru Pasch?

Bourgsten hade alltid betraktat Den vita papegojan som just en vit papegoja, av vissa övernaturliga estetiska skäl iklädd skön människohamn och sköna människokläder.

— Jag dyrkar henne liksom alla andra, naturligtvis, svarade han lätt. Det betyder inte det minsta.

Elma påminde sig det tal som gick om Bourgsten och den illa beryktade fru Molly Faber, vilken utpekats som hans älskarinna. Men där kunde naturligtvis ingen antydan eller fråga få förekomma.

— Mig bjuder han dock sin vänskap, tänkte hon. Är inte det mest värt?

— Ni lär ha varit sjuk, förfrågade han sig.

— Jag är frisk nu.

— Jag ser det.

Han tillade:

— Ni ser yngre och bättre ut än för ett par år sedan.

Och då han märkte att hon rodnade som en helt ung flicka, ännu ovan vid komplimanger, rörde det honom.

— Berätta för mig, bad han: vad har hänt er? Är det en ny vår? En förälskelse?

Elma skakade på huvudet.

— Är det så ni inleder vänskapen, med att neka mig ert förtroende? vidhöll han och sökte hennes ögon.

— Nåväl, gav hon tillbaka i så lätt ton som var henne möjligt: Varför inte?

— Nej, varför inte? upprepade han: Ni är ännu mycket, mycket ung.

Under aftonens lopp bjöds på musik. Den lovande unge violinisten Garibaldi, operasångaren Wattman läto höra sig. Elma Liwin satt kvar i soffan, därifrån Bourgsten snart hämtades ifrån henne. Hon var nöjd att ensam få försjunka i musiken: den löste hennes fantasi. Från Bourgstens ord, eller ett tonfall, en åtbörd, en glimt av leende i hans ansikte, sökte hon följa trådarna in till det väsen, av vilket dessa yttre tecken voro reflexer. Hon slöt ögonen och lyssnade, än lyckligt, än i undergivet vemod inför vissheten om att ändå äga så litet av honom — inte ens den vänskap, han varit så snabb att erbjuda.

Bjöds inte den vänskapen alltför snart, och kanske lika snart varhelst han färdades?

Ni är ännu mycket, mycket ung, hade han sagt. Det var alltså så han såg henne: ännu pueril, alltför lättrörd, skrämd av ett ont ord, lyckliggjord av en nick, ett vänligt skämt. Och dessa antydningar om en ny vår i hennes liv? Något tycke för honom själv kunde han ingen anledning ha att förmoda: så menade han då bara, att hennes tid inte var ute än, och kanske än mer — att hon borde gripa den, innan det på allvar blev för sent.

När stunden för uppbrott närmade sig, var han hos henne igen, och då han erfor att hon var utan sällskap och ämnade gå hem till fots, några få minuters väg, bad han att få följa henne. Hon hörde, att andra vänner till honom räknat på att få honom med sig i stället, och han anmärkte sedan till henne skämtsamt:

— Nu kommer man att bry mig för att jag enleverat fröken Liwin!

— Ingen vidare famös erövring!

— Säg inte det, sade han. Ni är en dam med stor prestige.

På detta svarade hon icke. I de orden hade, föreföll det henne, dolts ett avståndstagande. För damen med prestige bugar man aktningsfullt, man följer henne ridderligt till porten, man talar om henne med respekt — och tänker väl också så på henne. Denna barriär av respekt, som hon varit stolt över att ha byggt omkring sig, den kände hon i detta nu som en fientlig mur.

Skulle den hindra honom att ana människan, som satt så fattig där innanför, en tiggerska?

När de voro framme vid hennes port och medan hon fumlade för att få upp nyckeln ur sin väska, sade han.

— Jag ringer endera dagen, inte sant?

2.

Elma rörde Eric Bourgsten.

Hon föreföll honom likna den, som står vid yttersta vägkanten, helt upptagen av att söka bevara en decimeterbred tillflykt åt sig mellan det hotande diket och den hänsynslöst framrusande, smutskringstänkande bilen. Men samtidigt kände han, att han inte kände henne.

Ty trots liknelsen mellan henne och en olyckligt ställd fotgängare, var det honom omöjligt bortse ifrån att hon — såsom han sagt till fru Pasch — var en framstående yrkeskvinna, ett lejon i sin art (en för honom särdeles främmande art), en självförsörjande, duktig, duglig, troligen just vad man menade med det inte så sällan förekommande uttrycket modern kvinna. En anhängare av kvinnlig rösträtt, av kvinnans tillträde till alla ämbeten; en troende på kvinnans förmåga inom alla områden; sannolikt även en föraktare av männen, dessa gamla förtryckare, så småningom alltmer efterblivna och inte värda värst stort intresse mer.

Hon saknade, tänkte han, visst inte rätt att tänka så, ifall hon nu gjorde det, då hon själv visat sig vara en organisatorisk kapacitet, en ingalunda bortkommen affärskvinna, alltså en medtävlare att räkna med. Men han kunde icke finna bryggan över mellan detta kvalificerade, utåt tappra fruntimmer, och den ibland nästan tafatta, egendomligt misstrogna dam, som väckt hans nyfikenhet och därefter på ett outrannsakligt sätt hans medkänsla.

Två dagar efter middagen hos deras gemensamma vänner ringde han upp henne och föreslog ett teaterbesök.

Han sköt in detta telefonsamtal mellan flera andra, viktiga interurbana, och det blev snart avbrutet; dock hade han hunnit få Elmas medgivande och besked om den dag hon valde. Han skrev på ett papper framför sig: ~onsdag fr. Liwin~, och bad därpå sin sekreterare laga att han fick biljetter till den dagen på viss teater, samt att han för all del i tid blev påmind om saken, så att han icke, vilket vid ett par tillfällen hänt, uteblev av glömska och därigenom ytterligt blamerade sig. Han gjorde därefter upp en för honom betydelsefull affär, hade ett samtal med Enskilda Banken, åt en hastig middag, och hade efter middagen åter ett sammanträde. Något senare hade han en supéöverenskommelse med fru Molly Faber, en dam han känt i flera år, som han på sin tid hjälpt ur stora besvärligheter och sedan aldrig upphört att månatligen sända en summa pengar, ehuru han väl visste att hon bedrog honom rikligare än hon ägnade honom tacksamhet.

Hans dagar voro väl fyllda. Hur sent han än vakat, försummade han icke affärerna, hans livs passion: förvärvspassion, men också passion för omväxling och för en spänning, som intet annat gav honom i samma mått. Han var försiktig med mat och dryck, rädd om sin hälsa, hur det än kunde se ut, tog gymnastik, duschade, red, lät sköta sina händer och stundom sitt ansikte. En halv timmes sömn, som alltid infann sig på kommando, bragte honom vid behov på fötter igen, om han än känt sig aldrig så uttröttad.

Bourgsten var angelägen att behålla sin ungdomlighet. Det första vita hårstrået på hans fyrtioårsdag hade ingivit honom en tyst förtvivlan. Framför spegeln studerade han noga sitt utseende. Han var nöjd med det, ja, detta huvud behagade honom med den obetydligt och lyckat semitiska näsan, den icke-semitiska smala och maliciösa munnen, de livfulla ögonen, det välformade kraniet. Han ville icke förlora något därav. Detta utseende var ett kapital, med vilket han ofta vunnit segrar i form av andras tillit och vänskap — ty det uttryckte ett trofast kynne — samt några kvinnors kärlek.

Bourgsten tyckte om kvinnor. Han hörde ej till dem, för vilka en fest är vad en fest bör vara endast på villkor att damerna uteslutas. Men kvinnorna upptogo likväl endast en bråkdel av hans tid. Liksom han i rollen av mecenat sökte undgå alltför gott anseende för givmildhet eller entusiasm, ville han inte gälla för en kurtisör eller kvinnojägare. Han hade en utpräglad fruktan för det löjliga.

Teaterkvällen hämtade han Elma Liwin i sin egen bil. Han hade parkettbiljetter, platserna mitt i salen.

— Är ni road av teater? frågade han.

— Jag kommer sällan dit.

— Vad fördriver ni era kvällar med?

Med att röka, skriva, läsa, fundera, fundera ofta på dumma, fruktlösa ting, i väntan på sömn — det ville hon inte svara.

— Varför fördriva kvällarna? sade hon därför. Tvärtom, jag tycker om dem och håller fast dem.

Det föreföll henne, att detta svar behagade honom, liksom hade han funnit det spirituellt.

Elma bar den svarta toaletten av blankt siden, men hade tagit bort det vita, som prytt den. Ändringen klädde henne. Men hon hade inte mer än annars låtit kamma sig borta. Hon hade övervägt saken, men förargad kastat den: Nej, ingen maskering. Sådan hon var, vardag som söndag, skulle han se henne.

De sutto så att hans ärm snuddade obetydligt vid hennes. Bourgsten märkte det ej, men väl Elma. Det generade henne, kom henne att blygas som för något opassande, något det ej gick an att folk bakom dem observerade. Men hon förmådde likväl inte flytta sin arm de nödvändiga par centimeterna bort. Kanske skulle han känt det och tolkat det som pryderi, advocerade hon för sig. I grund och botten ville hon dröja i denna lätta, för honom alldeles naturliga, för henne så ovana förtrolighet.

Salongen var icke fullsatt. Under mellanakten sutto de kvar där, betraktande kommandet och gåendet längs bänkarna framför dem. En helt ung man på ytterflygeln av bänken närmast deras reste sig och bugade för Bourgsten.

— Det där var unge Pasch, sade denne.

Elma betraktade Alexandras son. En välputsad i smoking välklädd liten herre, intill fullkomlighet städad — Den vita gojans helt legitime unge. Hur på en gång respektfullt och älskvärt igenkännande han förstått att forma sin bugning för faderns affärsvän. Det måste beundras. I hans sällskap var en ung flicka, nästan ett barn ännu, en besynnerlig kontrast till honom, dels genom sin påfallande yttre enkelhet, men inte mindre genom den livlighet hon gav uttryck åt medelst blickar åt alla håll, en noggrann okulärbesiktning av teatersalongens alla detaljer, tydligen följd av täta reflexioner, ty unge Pasch sågs emellanåt skratta åt det vackra barnet.

När flickan sett allt hon kunde få se genom huvudvridningar uppåt, framåt och åt sidorna, vände hon sig om och granskade stolraderna, människorna närmast, människorna högre upp, högst upp. Så klättrade blickarna ner igen och stannade äntligen vid paret mitt i salen, varefter hon snabbt vände åter till kavaljeren.

— Den där herrn du hälsade på, Alexis, vet du vad, han är här med damen, som kom just då jag hittade filigrankorset.

— Det är en fröken Liwin, min mor känner henne, svarade Alexis.

Helt och hållet utan sin mors vetande befann han sig denna kväll med Matti på teatern. Fru Pasch hade givit honom biljetterna, vilka hon i sista stund blivit förhindrad begagna sig av, och sagt: — Tag en kamrat med dig, min gosse. Och han hade bland kamrater utvalt Matti.

Matti var mysteriet i den sjuttonårige Alexis’ liv. Han erkände henne icke, men han släppte henne heller inte. Officiellt hade han detta år lagt sig till med en flamma, en av de fyra söta flickorna van der Rosen, Eleonore, och det hade mycket tilltalat hans mor. Han var i den åldern, sade fadern. Med Eleonore gjorde Alexis promenader och Eleonore hade han kysst; men Matti lät inte kyssa sig. Till Matti talade han i stället om saker han aldrig skulle avslöjat för Eleonore. Han hade icke förlorat vanan, åtminstone icke helt och hållet förlorat den, att anse sitt eget privilegierade och välombonade liv genomsyrat av faddhet och enformighet, och det var då han kände detta, som han bar sina griller till Matti.

— Möt mig vid Linné, bad han, och hon mötte vid Linné bland krokus, bland tulpaner, bland rosor, begonior, höstastrar. Under mörka kvällars skydd gingo de arm i arm, båda lika långa eller lika små, hur man vill, två ungdomligt spensliga tvillingfigurer; de uppsökte någon gång små avsides kaféer eller konditorier, dit vandringen under ivrigt resonemang fört dem, sutto i små rakryggade, obekväma soffor och pratade.

— Du är en baddare att kunna tala klokt, Matti, gav Alexis sitt erkännande. Det märktes att hon hade bröder, hon visste vad en pojke finner alltför dumt, när han möter det hos en väninna, en flickkamrat, och hon kunde undvika det.

Hon läste också, läste fyra, fem, kanske tio gånger mer än Eleonore, och ehuru Alexis huvudsakligen sysslade med sport, dans och ett kavaljersmässigt uppträdande, tyckte han dock om att höra Matti berätta något ur dessa böcker eller till och med läsa vers. Han skulle skämts för det inför vem som helst annan, men med Matti skämdes han icke.

— ~I falska stjärnor, jag hatar er!~ deklamerade hon, och han kände då, med en blick upp mot vinterhimmeln med alla dess små ljus, att dikt verkligen kunde tolka något av den olust, den absurda trängtan till kuster och städer och hus mycket fjärran från huset vid Floragatan, han blivit besatt av. Den bittra invokationen behagade honom. Men snart fann Matti andra dikter, vilka återgåvo honom förtröstan igen, och när han var hemma efter mötet, hade det smärtsamma inom honom försvunnit. Han insåg då också att det var ingenting annat än nonsens att anropa eller anklaga stjärnorna, avlägsna kroppar i världsalltet, vilkas ljusstrålning överglänstes av första bästa elektriska lampa.

Tidvis sjönko Mattis aktier, tidvis stego de igen. De kunde stiga som en värk i honom, så att han måste taga fram och se på de par tre små kamerabilder han tagit av henne i skotskt rutig klänning. Så högt stego de ändå aldrig, att inte Eleonore behöll sin rang av officiell flamma, uppmuntrad av den moderliga fru Alexandra.

Däremot kunde de sjunka så lågt, att han skrattade åt sig själv och kallade sig själv ett sentimentalt kräk.

På parkettbänken stödde nu Matti en helt liten del av sin skuldra mot Alexis’, alldeles öppet, alldeles ogenerat, men inte så mycket att det kunde kallas dålig hållning, ty det skulle mamma inte tyckt om. Det var inte vidare ofta hon såg till Alexis, satt hon och tänkte på, strängt taget numera allt mindre och mindre ofta. Långa tider föreföll det henne som om Alexis tänkt aldrig låta höra av sig mer — men så kom en dag, oväntat, omotiverat, och där var han i telefon igen och ville gärna de skulle träffas, och då var det sannerligen omöjligt att inte taga ut all glädje av det, som stod att få.

Fru Murius hade sagt om teaterbesöket:

— Jag vet inte vad jag skall säga om det, min lilla Matti, men det är väl så att du numera bör kunna börja svara för dig själv.

Det hade Matti varit viss om att kunna.

— Förstår du vad jag menar?

— Mycket bra, svarade Matti. Att inte vara slamsig, och det är jag inte.

En svag tryckning av skuldra mot skuldra kunde man icke kalla slamsighet, men Alexis sade dock plötsligt:

— Sitt inte så där, Matti. Det ser för intimt ut.

Han hade kommit att tänka på, att de två på bänken bakom dem kunde iakttaga dem, och han ville ogärna att någon på ett eller annat vis bar hem notisen om hans teaterbesök med lilla Matti Murius: inte att han ämnade förneka det, om det bragtes på tal, ty en ung man i hans ålder gör vad han behagar. Men han måste i så fall åtminstone kunna försäkra att fröken Murius var en acceptabel dam.

Efter föreställningens slut skyndade de hem, så att inte fru Murius satt och blev orolig. Hon hade en vana, mycket olik fru Paschs vanor, att om kvällarna vänta in både man och barn, så att hon själv kom sist i säng. Alltid hade hon ju sysselsättning. Alexis följde sålunda Matti fort till porten, och det var vid denna port han ett par gånger velat kyssa henne, ehuru lönlöst. Ty kyssar, det var i Mattis ögon dumheter, vilka nästan kunde mäta sig med Alexis’ första tillgjorda smickerfraser på Garibaldis bal.

Under tiden förde Bourgsten fröken Liwin till sin bil, som han körde själv.

— Kära fröken Liwin, sade han, jag tror inte att teaterpjäsen så särdeles roat er. Låt oss nu få en liten supé och ett glas gott vin.

Han hade under kvällen känt förströddhet inom henne, trots att han gjort sitt bästa för att under mellanakterna hålla samtalet livligt. Riktigt obesvärad hade hon icke varit, vad det så berott på, och han ville skiljas från henne på ett oförmånligt intryck hos henne. Han kom ihåg den flickaktiga ljusning han iakttagit på hennes ansikte, när hennes tillit väcktes, den flickaktiga rodnad som, nästan skamsen över sig själv, tycktes det, kunde sprida sig över hennes kinder inför en oväntad älskvärdhet: en rodnad, som steg upp under ögonen och gav dem ökad glans, utan att ändå minska blickens skygghet, tvärtom, men just därigenom så mycket mer tilldragande.

Han ville återse denna ljusning och denna rodnad, vilka han var viss om voro förbehållna endast ett fåtal.

Bourgsten beställde en utsökt supé, sedan han begärt att själv få sammansätta den för att visa att han nog kunde träffa hennes smak; han valde länge bland vinlistans årgångar. Cigarretter kommo på bordet. Han förstod att hon icke var van att man gjorde så mycket för henne, i varje fall inte visade denna sorts uppmärksamhet. De skålade och drucko detta välkommen till bords i botten.

— Tala om för mig, bad han, vad ni nu ser fram emot.

— Ser fram emot? För ett år sedan, då jag var sjuk, såg jag fram emot döden. Nu är det nästan tomt veta, att ingenting alls kommit i stället.

Bourgsten sade:

— Jag för min del ser fram mot stora företag och en existens mer givande än jag ens anade när jag var tjugufem. På döden har jag inte tid att tänka. Men jag fasar för att åldras.

— Det har jag aldrig tänkt på.

— Det måste ni ha tänkt på.

— I så fall snarare för att välkomna det.

— Ni bedrar er själv, sade han. Ni tror er vara mindre kvinna än ni verkligen är.

Och då hon teg och tycktes vänta mer, fortfor han: — Och det är just vad som skänker er ert behag. Vi är jämnåriga, fröken Liwin, och när jag ser er ungdomlig och glad, är det som jag själv föryngrades.

Han iakttog rodnaden, som steg upp under ögonen på andra sidan bordet.

Och småningom kom det frimodiga, som han tyckt om och velat framkalla, tillbaka i hennes sätt. Så litet det behövs! tänkte han med rörelse: några glas vin, salens värme och dofter av mat och parfymer, en cigarrett, leken med den lilla vita tingesten och dess uppgående i rök. Det glimrade tacksamhet i de ögon, som redan mera öppet, emellanåt med en sorts naiv förväntan, mötte hans. Han fick lust att öppna sig för henne, att i sin tur bli gäldenär. Det föreföll honom hederligt: han måste ge också henne tillfälle visa godhet, intresse, deltagande.

Han berättade om svårigheter han gått igenom, det plågsamma skedet, då han skilts från sin hustru. Där hade funnits ett barn, men barnet hade dött, och han hade mycket sörjt det. Gifta om sig var honom emot: han hade ingen tid övrig för ett äktenskaps slitage.

— Varför har inte ni gift er? frågade han och lutade sig litet fram.

— Jag har inte velat.

— Det förstår jag ju. Men varför ville ni inte?

Då mörknade hon och stelnade åter.

— Jag försäkrar er, mina öden är utan allt intresse.

Han förebrådde henne att hon slingrade sig undan det förtroende, den vänskap, hon redan halvt lovat honom, men han lyckades inte få henne med sig igen. På något sätt, begrep han, måste han åter stött bort henne. Hon tålde intet försök till inblick i sitt förflutna. Det kan väl ändå inte gärna vara så hemlighetsfullt, tänkte han:

— Sannerligen jag förstår henne.

Det blev tid att bryta upp; hon gjorde en rörelse åt sitt armbandsur till, och han uppfattade den som en önskan att samvaron för kvällen tog slut. Men medan han begärde notan och ordnade med betalningen, ångrade hon redan, att hon inte tvärtom sökt förlänga den. Ännu satt mycket folk i salen, det hade icke varit påfallande om Bourgsten och hon stannat ännu en stund.

Och med ens ångrade hon, att hon icke besvarat hans frågor, att hon icke, i stället för att ånyo förskansa sig bakom den fientliga muren av respektabilitet låtit all förställning falla, givit efter, givit sig — och därmed hållit honom kvar, den förste och ende förtrogne, en människa, inför vilken hon äntligen fått lätta hela sin själ.

Nu ville hon be: — Inte än, inte gå än. Bara några minuter till. Några minuters tålamod, så skall jag kunna börja tala. Ser ni inte hur nära jag är?

Men han såg ingenting. Han lämnade en stor sedel och mottog bugningar för vad han lämnade på tallriken, där växeln presenterats. Elma följde hans händers rörelser, medan de sysslade med plånboken. I förbigående tog han upp ett papper ur den och läste en anteckning. Hans tankar hade lämnat henne.

Förtvivlan grep henne. Det enda skänkta ögonblicket hade hon försuttit. Allt hade hon velat ge, en oförbehållsam och fullständig bikt, med vilken han sedan fått handskas efter behag.

— Är vi färdiga? frågade han, och hon reste sig.

De gingo ut till den väntande bilen. I kölden ute, häftigt kontrasterande med salens hetta, erfor Elma en svindelliknande känsla. Bourgsten hjälpte henne upp i bilen och svepte omsorgsfullt om henne en stor fäll, samt tog själv plats bredvid henne vid ratten. Gatorna voro stilla, den första tidiga snön för året föll i små skarpa korn.

Det föreföll Bourgsten att hon skakade lätt.

— Fryser ni? frågade han oroligt.

Hon gjorde tecken att hon inte frös, men med vänster hand drog han fällen ytterligare upp om henne. En ömhet tycktes dölja sig i denna omvårdnad. Men om ett par minuter är allt ändå förbi, tänkte hon. Och hon frös, så att hela hennes vilja förbrukades till att återhålla kroppens skälvning.

Hennes rum väntade henne, smakfullt tråkiga, komfortabelt ogästvänliga, vittnen till alltför många bittra miner, för många sömnlöshetens raserier. Därinne levde en fröken Liwin sitt högaktade och bekväma liv, dit inga närgångna förfrågningar trängde. Hon ville icke dit mer — och måste dit. Hon fick tanken att be Bourgsten köra en tur utom staden, endast för att uppskjuta farvälets stund; men hon fruktade att hennes röst skulle förråda henne.

Bilen stannade med en välmanövrerad glidning framför hennes ytterdörr. Bourgsten hoppade ned och erbjöd henne stödet av sin hand. Hon fick nyckeln i portlåset och vred om. Så kunde hon inte hålla tillbaka det mer:

Överlagt skedde det ej, och likväl var det som om hon icke tänkt på annat under hela hemfärden. Bandet av hänsyn och fruktan inom henne brast. Hon slog armarna om honom, tryckte sig intill honom och gömde sitt ansikte mot hans rock.

— Lämna mig inte ännu!

— Nej, nej, käraste, svarade han, naturligtvis inte.

3.

Hon tog honom med överraskning. Detta var sannerligen det sista han tänkt sig.

Medan de trevade uppför hennes två trappor, där hon försummat tända ljuset, for det igenom honom: — Är hon karlgalen, hysterisk? Vad drar jag över mig? Men då han fick se hennes ansikte igen, såg han att det var lugnt, utan kramp eller tårar, endast upplyst av det där flickaktiga skimret av blyghet eller förväntan, som han redan kände och som så mycket behagat honom.

Han böjde sig över henne och kysste hennes panna. Jag vill inte bli rörd, tänkte han, men han kunde inte värja sig för det.

Och då han kom in i hennes rum, där hon blott tände en liten bordslampa med dunkelt violett skärm och han mötte hennes ögon igen, som vädjade till honom, mötte denna för honom gåtfulla upprördhet, som förstummade henne själv, drog han henne intill sig och kysste hennes läppar. Kyssarna värmde honom, den djupa tystnaden omkring dem eggade honom, och denna obegripliga, brännande förväntan, som utan ord slog in i honom från henne.

Men när han sedan höll henne i sina armar, kysk och stel, livlös i en patetisk väntan att bli ryckt ur sin livlöshet och med det tillbakakastade ansiktet präglat av förtvivlat avvaktande, som fordrade hon att han tvang sig in i hennes underjordiska värld och lyfte henne upp i ljuset ur den, förstod han att hans kyssar eller de ömma ord han tillgrep, ohjälpligt skulle förbli utan makt. Ty han älskade henne ju icke. Endast ett förfärligt medlidande höll honom kvar — detta medlidande, han betraktade som sitt livs kors, emedan det ibland låtit sig förvandlas till ömhet och rivit honom med sig längre än han ville.

Vad han starkast begrep, det var, att den illusion hon kunde ha eller få av deras möte, den måste han hjälpa henne hålla kvar.

Tills vidare, i varje fall.

Han tvang sig själv att viska:

— Älskade.

På det gav hon intet svar. Hennes armar höllo honom icke kvar. Hon hade vänt bort ansiktet, så att han inte längre såg dess uttryck.

Medlidandet sargade honom. Han gick fram och åter några steg på mattan, som dämpade stegens ljud. Elma var fullkomligt tyst, huset tyst, gatan tyst. Han lyssnade efter om ingenting alls skulle höras in i denna småningom hemska tystnad: ett bilhorns tjut på avstånd kom till honom som en befriande signal från en tillvaro utanför rummet, som han nu blott längtade ifrån. Han närmade sig henne igen, kysste hennes iskalla händer.

— Du är trött, sade han. Du måste få vara i fred nu. Det har också blivit sent.

Hon svarade inte. Han fortfor:

— Jag har också lämnat bilen olåst.

Han öppnade ett fönster, tittade ner på gatan och såg att bilen stod kvar utanför porten. Förstulet listade han sig till en blick på klockan: det hade inte ens förflutit en timme, sedan de lämnat restaurangen. Men han kunde inte finna något att säga, för att det skulle låta som om han ingalunda önskade sig härifrån.

— Du bor ensam? frågade han till sist.

— Ja.

— Ingen kan ha hört oss?

— Nej.

Hon tillade:

— Oroa dig inte!

— Bevares, käraste, det är ju endast för din skull.

— Vill du röka? frågade hon.

Hon reste sig, lämnade rummet, kom tillbaka med cigarrer och cigarretter, började strax röka själv. Nu föreföll hon honom mycket fattad, och han fann sig själv en smula löjlig, som nyss gripits av denna fasa i tystheten. Elma hade tagit plats i en av de två stora skinnstolarna intill ett litet rökbord, ett egendomligt möblemang i en dams sovrum, reflekterade han. Som om hon förstått det, sade hon:

— Ja, det borde hellre stå i vardagsrummet, men allt i detta hem passar lika illa ihop.

— Du bor ju förtjusande, svarade han.

Det skrattade hon kyligt åt.

Nu visste han att hon ville hålla samtalet borta från all intimitet, som om ingenting hänt. Nu började han förstå: den illusion han trott sig ge, hade han redan misslyckats med; de kärleksord han tillgripit hade icke varit de rätta. Hon höll honom redan åter ifrån sig som man håller bort något främmande.

Men något hade dock hänt dem emellan. Det bar honom skarpt emot att lämna henne efter blott en stunds konversation om hennes bostad och möbler. Jag är inte van att behandla kvinnor aktningslöst, tänkte han.

Så tog han plats på sidostödet till hennes stol, lutade sig mot ryggstödet bakom henne, rörde vid hennes hals och hår, tvang henne att slutligen vända ansiktet upp emot honom.

— Elma, kära vän, sade han. Ingen av oss är ju någon dåraktig ungdom. Tro mig, jag inbillar mig ingenting om mig själv, men jag har en enda förtjänst: jag är någorlunda uppriktig. Jag är rädd att jag nu lämnar dig missnöjd med mig eller ångerköpt. Låt det vara, Elma! Jag är en man som tusen andra, du är säkert för skarpsinnig att ha kunnat tro annat. Du har varit mycket god mot mig och jag tackar dig oändligt. Låt mig få behålla hoppet att du håller litet av mig. Gör du?

Hon gjorde sig loss ur hans grepp:

— Om det kan glädja dig: ja.

— Det gör det, sade han.

Strax därpå var han borta, efter en kyss till farväl. Elma öppnade fönstret, liksom han gjort kort förut, såg honom hoppa upp i bilen, kasta den stora fällen åt sidan bredvid sig, där hon nyss suttit, och glida bort utan en blick tillbaka. Det föll honom väl icke in, att hon skulle stå och se efter honom.

Hon hörde ej hur djupt han andades in, njutande den första doften av vinter. I stället för att åka direkt hem, tog han en tur genom den slumrande staden; utåt landet ökade han farten. De ojämna och tunna små snödrivorna, vilka blåst ihop här och där intill ojämnheter i marken, tvungo honom att ge akt: avkopplingen från det nyss förflutna var ljuvlig. Han glömde Elma. Denna vila var bättre än sömn.

Elma stängde fönstret, när hon märkte att den råa nattluften genomisat henne. Hon såg sig omkring i den kända omgivningen. Intill ringaste detalj mindes hon allt som strax förut passerat där. — Jag skulle kunna skriva ner det, tänkte hon, och ingen skildring skulle finnas mer grotesk i sin realism. »Älskade!» hade han sagt. Fraser!

— Han säger att han är uppriktig, men han var inte uppriktig. Jag visste det hela tiden, jag visste det och ville vara blind! Han skulle aldrig följt mig hit, om jag inte bett honom. Det var jag som bad, och han begagnade ett tillfälle, som erbjöd sig. Han låtsade, för att ge mig illusion av tillgivenhet. Ännu därborta, när vi höjde våra glas emot varandra och hans ögon smekte mig, trodde jag på tillgivenheten. För honom ville jag berätta hela mitt liv, för en enda gångs skull röja den fullständiga sanningen. Men kommer han ens tillbaka? Detta är alltså männen.

De gamla djävlarna ropade i hennes öron:

— Fjolla, fjolla!

Vredgad drev hon dem ifrån sig.

— Nåväl, ja, jag bad honom. Jag tar ansvaret. Varför skulle jag inte ha den rätten? Är jag inte fri?

Men hon visste, att hon hade inte den rätten. Man kunde icke vara fördomsfri och frigjord på en punkt, när man på alla andra ständigt hade opinionen i tankarna.

Det gjorde henne utom sig. Alltså ännu en gärning i hennes liv, som måste förtigas, pressas ner — och som ändå, så länge han, Eric Bourgsten levde, skulle förbli en annan människa bekant! Rasande kastade hon ifrån sig den svarta klänningen, i vilken hon tre gånger klätt sig för hans skull, för att nå honom, för att inte mindre än andra kvinnor erövra åt sig manlig uppmärksamhet, och lät den ligga i en tillskrynklad hög på golvet, i ett hörn.

Nästa morgon sade hon till Hulda:

— Sälj den, Hulda, och behåll pengarna för egen del.

— Vad har klänningen gjort för ont? frågade Hulda.

— Jag kan inte med den.

Men till sig själv sade hon, uttröttad av kampen: — Varför dölja det för mig? Jag älskar honom.

4.

Elma var ännu knappast klädd, då Rick Brunjohann kom upp. Hon hoppades bli bjuden på frukost. Utan att märka Elmas mulenhet gjorde hon en expedition genom hela våningen och uttalade sina iakttagelser:

— Vet du vad, här såg ändå litet trevligare ut på min tid. Varför hyr du inte ut mitt gamla rum? Du kunde också hyra ut salen, vad behöver du egentligen sal, ensam? Du kan ha matvrå i vardagsrummet.

Därpå berättade hon, att nu var det bra igen mellan Klas, löjtnanten, och henne. Ett missförstånd från hans sida hade vållat förlovningens uppslagning. Nu skulle de eklatera omedelbart.

— Så är han mera fast.

— Det är också en synpunkt, sade Elma.

— Mycket sund, kära du. Man kan inte göra honom, eller någon karl, en bättre tjänst än att taga hand om honom.

I detsamma fick Rick sig ett gott skratt vid påminnelsen om det nattliga uppträdet, då hon i sin stora oskuld, efter en sen vandring, tagit Klas med sig upp i matsalen och överrumplats av Elma mitt i kaffeserveringen.

— Minns du hans snopna min?!

Som Rick äntligen tagit adjö, ringde det omedelbart på tamburklockan. I tamburen stod ett bud från en blomsteraffär, bärare av ett ofantligt syrenträd med späda, förtidigtdrivna vitgröna blommor. Rick hade mött karlen och ej kunnat styra sin nyfikenhet, utan vänt om i trappan för att få veta vad som stod på. Det var hon som nitiskt vecklade fram den storartade busken ur oräkneliga silkespapper och vadd.

— Vad i Jesse namn, Elma? Och inget kort, inte en rad. Vem, jag säger vem skickar dig blommor i denna stil?

Elma hade redan förstått det. Inte en rad, bara denna stumma morgonhälsning. — Det är alltså så det går till, tänkte hon.

Rick bar in krukan och fann en förmånlig plats åt den vid ena vardagsrumsfönstret.

— Och du skall inte vattna, instruerade hon. Hulda, hör på! Då vissnar blommorna. Man skall lägga snö på jorden, eller små isbitar och byta om ofta. Men jag säger igen, från vem?

Elma svarade kyligt:

— Troligen från fru Pasch.

— Hon har skickat dig blommor förut, anmärkte Rick.

— Ja, jag vill minnas det.

Rick insåg fruktlösheten i att fråga mer. Denna fru Pasch, tänkte hon, skulle man ha till patient. Sådana där rika fruntimmer har alltid krämpor. Uppiggad av föreställningen om en jakt efter dylikt villebråd, sprang hon utför trapporna, medan Elma, nöjd att bli lämnad i ro, sökte svalka för sitt heta ansikte intill de bleka blomklasarna.

Och vad skulle nu följa?

En vecka gick. Hon hade sitt ordinarie arbete, därtill sammanträden, uppdrag. Från Samariten kom förfrågan om hon inte skulle vilja återinträda i styrelsen, vilket hon avböjde. En visit av Alexandra Pasch, fru Pasch i egen person, följde.

— Så förtjusande ni bor, fröken Liwin, och så förtjusande syrener. Uppriktigt sagt, styrelsen är så illa sammansatt i år. Ni minns hemmet för ogifta mödrar, som ni talade så varmt för —

— Emot, sade Elma.

— Ja, emot, det drev vi igenom i alla fall, men det har alldeles misslyckats. Ni hade således rätt, och det är väl inte möjligt att ni fortfarande är ledsen på mig, jag hade visst sagt någonting? Kom nu till oss igen! Jag brukar aldrig få nej.

— Nej, fru Pasch, svarade Elma, jag behöver alla mina krafter för att bara — nå, jag menar, på annat håll.

Ännu en vecka förflöt. Elma lade isbitar på jorden i syrenkrukan, men blommorna vissnade, dödsdömda på förhand, de blevo bruna och Hulda fick bära ner alltihop till soptunnan.

— Ja, jag behöver sannerligen mina krafter, tänkte Elma.

Eric Bourgsten hade inte hörts av vidare. Denna tystnad förstod hon ej. Hon stirrade in i ett ogenomträngligt mörker, utan förmåga att föreställa sig hur på andra sidan detta mörker Eric Bourgsten fortsatte sitt dagliga liv av telefonsamtal, order, sammanträffanden, mottagna rapporter, resor, oro för motgångar, tillfredsställelse över framgångar, en och annan scen med fru Molly Faber, som ville förmå honom till giftermål och satte krafter i rörelse, mot vilka han värjde sig med energi och med förargelse över förlorad tid. Det enda Elma slutligen hörde, var att han lämnat Stockholm.

Elma fortfor att vänta. En väntan, lik ett öra, som anstränger sig att fånga ett enda ljud ur en kör, ett brus. Till jul kom ett telegram, en hälsning. Men mörkret slöt sig om hälsningen igen, och Bourgsten förblev borta.

5.

Under denna tid var det Elma började tänka mer och mer på sitt barn.

Föreställningen om detta barn flöt besynnerligt samman med minnet av flickan i Hamburg. Flickans yttre drag hade förflyktigats ur Elmas medvetande. Hon såg endast för sig det stygga uttryck den okända haft, när de tre frackklädda männen kivats om en blomma eller en näsknäpp av hennes hand. Med sina egna drag som ung — särskilt efter en målning hon ägde — och med den fördärvade kvinnans uttryck såg Elma i inbillningen sin dotter.

Åldern stämde ju icke, först detta år skulle barnet bli femton. Men tanken att den övergivna kunde komma att gå samma väg som denna andra växte sakta upp till en tärande fruktan. Och på henne, modern, föll då ansvaret.

Så stark hade Elmas viljestyrka varit att hon i åratal lyckats hålla vissheten om detta ansvar ifrån sig. Viljestyrkan hade varit hennes stolthet. Någon gång kunde ju saknaden föresväva henne att så ha ställt för sig, att hon icke ens på det mest skyddade avstånd fått följa barnets utveckling och öden; men troheten mot den lag hon gjort sig, var starkare. Därtill kom småningom alltmer i förgrunden tanken på den ställning hon förvärvat, det anseende utåt hon vunnit: de måste bevaras okränkta. Hänsyn till det parti, för vilket hon gått in, och som kunde komma att lida ifall skandal träffade en av dess anslutna, och slutligen hänsyn till hela kvinnokåren, vars ära Elma gjort till sin, förbjödo varje sentimental svaghet, sedan tärningen en gång kastats.

Hade hon, Elma Liwin, visserligen en gång fallit djupt, såg hon dock sin skyldighet att därefter hålla fasaden ren, för andras skull, för exemplets skull.

Vid ett tillfälle hade man framför Elma omtalat en dam, ogift och av samhällsvillkor ungefär liknande hennes egna, vilken erkänt och själv uppfostrat sin dotter. Men dottern hade varit barn till en berömd person, och något av berömmelsen återföll väl på den han — ehuru själv bunden på annat håll — en gång älskat. Med denna kvinna kunde icke Elma jämföra sig. Vilken berömmelse kunde väl utgå från en liten obekant violinist, en Gavelström, anförande ett fyra mans kapell vid en surbrunn?

Dock, barnet var där.

Det stöttes bort, och trängde sig åter fram. Alltsedan Hamburgvisionen med dess brutala chock i Elmas medvetande, gav det henne ingen ro mer, som om barnet legat på lur, inväntande den stund, då krafterna att stöta bort skulle vara förbrukade. Sakta smög det sig tillbaka in i modershjärtat, som en gång drivit det ifrån sig. Okänt och avlägset — hur avlägset kunde Elma ju icke ens veta — begärde det sin plats igen.

För varje ung flicka Elma under sina promenader mötte, och om vilken hon kunde gissa på en ålder av femton, mumlades inom henne samma: Kanske? Och det var inte bara barnet som tycktes henne söka sig hem: i sin egen sorg och övergivenhet längtade hon efter den oskyldiga, den enda varelse i världen, tänkte hon, vilken ännu aldrig, åtminstone aldrig genom eget förvållande, bringat henne desillusion, vrede eller grämelse.

Efterforskningar vågade hon likväl icke göra. Hon var rädd för risken. Vad visste man? Där kunde möta budskapet om död, krossande varje hopp om framtiden; där kunde också vara vanskapthet, dåliga böjelser, fräckhet. Hon var beredd på det, och kunde ändå inte finna sig i det. Och slutligen var det barnets omgivning, den frånstötande lilla gumman i schaletten, eller andra, som kanske gjorde affär av saken, försökte utpressning, berövade henne varje lugn stund.

Elmas väninnor sade:

— Nu har Liwin en av sina värsta misantropiska perioder igen.

Andra bagatelliserade:

— Nevrasteni om våren. Elma, tag in Blauds järnpiller!

I april kom den dagen, då barnet hade fötts. För första gång på femton år fällde Elma för dess skull tårar, några få förstulna tårar, medan hon på sin arbetsplats, inne i sitt lilla enskilda rum, sakkunnigt granskade en del erbjudna spets- och broderiprover. Det var en grå dag, och hon hade också varit särskilt trött sedan morgonen.

Under den tid, hon innehaft sin nya post som en av ledarna inom den växande och välkända firma, till vilken hon under samma femton år varit knuten, hade ett avsevärt ytterligare uppsving där ägt rum. Elma hade avskaffat en viss gammalmodig slentrian och genom nya arbetsmetoder utvidgat firmans verksamhetsrayon även utom landet. Hon hade lov att helt tillmäta sig förtjänsten därav.

Men det gav henne ingen glädje. Denna dag var en tom dag, grå, livlös. Och den var barnets födelsedag.

Elma hade nästan upphört att tänka på Bourgsten mer, då han äntligen dök upp igen. Han kom till Stockholm och gjorde sig, helt enkelt för honom själv, påmind genom att ringa upp. Telefonringningen fann henne med spets- och broderiproverna framför sig. Hans röst var glad och öppen; hon förstod, att för honom var det som om han lämnat henne dagen förut: endast för henne hade de förflutna månaderna varit gjorda av dagar odrägligt långsamt framkrypande, tills tålamodet vägrat räkna in dem mer.

Hon borde genast sagt:

— Jag vill inte träffa dig mer.

Men hon sade:

— Vill du vara min gäst på en liten tidig middag. Jag tänker du är oftast upptagen på kvällen, och det betyder ingenting, tvärtom. Jag är själv överhopad av göromål och behöver mina aftnar. Men middag skall man ju alltid ha.

Med Hulda planerade hon en delikat måltid. Hon tog hem gott vin och blommor i överflöd till bordet. Hon ville inte se ut som en bortkommen ensling, som inte kan se folk hos sig, eller som hos flöristen överväger hur pass få rosor man törs köpa för att knippan i kristallvasen ändå inte skall taga sig alltför fattig ut.

Bourgsten infann sig på klockslag, trädde in och kysste med artighet på hand. Vid dager tycktes honom rummen icke alls mer likna dem han mindes, närmast med obehag, såsom en sorts allt ljud uteslutande, halvmörka grottor. God smak, dömde han nu, om också utan mera påfallande personlig prägel eller artistisk fantasi. Vinterlandskapet på väggen tycktes honom sålunda vara dålig konst — kanske en lotterivinst; men dylika bör man hellre byta ut. Gravyrerna, få och placerade på alltför långt avstånd från varandra, voro mediokra.

De två buffelhudsstolarna han lagt märke till såsom ovanliga möbler i en dams sovrum, hade nu kommit ut i vardagsrummet och bildade jämte rökbordet ett litet angenämt hörn framför en vackert åldrig bonad. Den lilla lampan med violett skärm var också där.

Det blev honom en behaglig överraskning att finna Elma fullkomligt samlad, värdinnemässigt älskvärd. De talade bankpolitik, utrikesaffärer, litteratur. I det senare var Bourgsten föga bevandrad; hon log åt hans okunnighet. Men han såg att hon fallit av och åldrats inte så litet.

Efter middagen förde hon honom till det angenäma bekväma hörnet, slog upp kaffe, försåg honom och sig själv med rökverk. Allt som behövdes till en lugn siesta efter en felfri middag. Hon sjönk ned i den ena av de stora stolarna med en lätt suck och gled bort i en stunds tystnad.

Hon hade inte mycket sett på honom, inte ens förstulet, anmärkte han för sig själv, inte som man ser då man observerar. Dock var hon medveten, utan att han anade det, om varje hans rörelse. Hon behövde inte sina ögon för att vara viss om, att han å sin sida betraktat henne med nyfikenhet och avvaktande, och småningom med en stigande, litet förbryllad aktning. Hans tonfall röjde honom: han hade icke väntat sig hennes fattning och artiga jämvikt! ... Girigt drack hon in medvetandet om hans återuppvaknande intresse och om den undran, som först fört honom till henne.

Inte heller behövde hon sina ögon för att veta hur han förde cigarren eller med pekfingret slog av askan, hur han emellanåt smålog, ett leende som klädde honom och som han visste bruka.

Ja, hon förvånade honom. Han frågade sig vad som vunnit honom åt henne från början. Skönhet var det ej, eller pikanteri, eller utmaning. Något var det ändå, och något av det fanns kvar, det märkte han. Han tänkte: — Hon har rätt, då hon säger sig icke vara, eller ha varit, lik de vanliga kvinnorna. Och detta, att hon vid deras senaste sammanträffande tagit ett initiativ, så oväntat närmat sig, tvungit sig på honom, det misshagade honom icke längre — lika litet som det längre väckte någon medömkan hos honom. För sitt förfärliga medlidande hade han lyckligtvis inte vidare bruk.

Det for igenom honom: skulle han erbjuda henne giftermål? Han drogs med svårigheter att ordna sitt hem i Göteborg, och det var också hans mors önskan att han gifte om sig. Elma skulle bli en utmärkt värdinna och, i motsats till den första hustrun, bli honom trofast, det kunde han inte tvivla på. Skulle han alls gifta sig, måste det bli med en mogen och klok människa. Molly Faber kom inte på fråga. Hans hustru måste bli en heder för hus och släkt. Med fröken Liwin kunde man gifta sig.

Elma sade:

— Och nu, Eric, då du förmodligen snart går härifrån, vill jag säga dig en sak. Det är anledningen varför jag bett dig komma.

— Gott.

— Jag vill inte träffa dig mer, sade hon, inte så långt det kan undvikas.

— Vad menar du? ropade Bourgsten. Nu, om någonsin, då vi tyckas ha nått fram till den trygga vänskap vi väl båda önskat oss?

— Den vilar på ett missförstånd, svarade hon kyligt. Jag har inte bruk för förtroliga vänner. Du råkade en gång komma mig litet för nära: det är skälet varför jag nu behöver avlägsna dig.

— Kära, bad han och grep hennes händer, säkert kan du inte vara en lycklig människa, som talar så. Låt mig hjälpa dig. Jag tror mig förstå dig mer än du vet.

— Du förstår ingenting, sade hon och gjorde lös händerna.

Den blick hon riktade på honom, fast och avog, hade han inte mött förut.

Han sade:

— Du höll ändå av mig!

— Kanske, några dagar. Det var i så fall ett felgrepp, ett misstag, och jag tycker inte om att konfronteras med mina misstag.

Det återstod honom endast att resa sig och taga farväl. Elma följde honom icke ut i tamburen, men när dörren slagit igen efter honom, gick hon liksom förra gången till fönstret och såg, dold bakom gardinen, hur hans bil svängde om gathörnet ett par huslängder bort, medan han halvt vände sig om och gav en blick tillbaka, innan han försvann i den emaljklara våraftonen.

Elma lät fönstret stå öppet. Röken skulle ut, och med den ut den korta stunden, vars ringaste moment hon så girigt inregistrerat, den ömkliga segerstunden, triumfen — och med den också det sista av honom, som hon älskat, efter vilken hon sträckt sig i stumt hopp, och som hon slutligt unnat sig att få triumfera över.

För den smälek han skänkt henne, hade hon givit smälek igen, det kunde hon inte tvivla på: en fort glömd liten smälek, det var troligt, en smälek han inom kort skulle le sitt lilla klädsamma, vinnande småleende åt. Sak samma! Det var gjort. Och han var för alltid utesluten ur hennes tillvaro.

Men på kvällen grät hon länge. Aldrig förr hade hon så givit efter för forsande tårar. Det lindrade, det behövdes, men ändå var smärtan kvar. Hämnden var ingen balsam. Hon kastade sig fram och tillbaka, steg slutligen upp igen, gick genom rummen, ut i rummet som stod tomt efter Rick. Till och med Rick kunde hon sakna.

Hon tänkte: — Jag är ensam, förskjuten, att gråta och vaka i hela denna stad! Fönster vid fönster på husfasaderna, så långt hon såg, tycktes de henne alla värna blott ro och vila. Men genom hennes fönster borde lågor slagit ut. Hon kände icke, kunde icke räkna, ville icke veta av alla, som i likhet med henne genomlevde också denna natt med ögonen vidöppna.

Klockan två stod Hulda i dörren, hon hade hört fröken gå i våningen och blivit orolig, fröken var värre än eljest denna natt, föreföll det henne, och hon hade slutligen tassat fram i nattröjan och en kjol.

— Men vad i Herrans namn, fröken?

— Ack, kära Hulda, vet Hulda vad ett hysteriskt fruntimmer är för något?

— Det skall väl vara någon galenskap i så fall, svarade tjänarinnan trumpet, missnöjd med tårarnas förödelse i denna sena timme.

Hon tog fram ren näsduk, föste Elma i säng, stoppade om täcket och vände med små vresiga knytnävspuffar på kuddarna i sängen.

— Fröken är för enslig, sedan fröken Brunjohann flyttade, det är hela felet. Fröken skulle skaffa sig katt eller hund.

Elma skakade på huvudet. Det var skönt med Huldas omsorger, och hon lät denna badda de svullna ögonlocken. Men hon tyckte varken om hundar eller katter.

Hulda sade:

— Eller ett fosterbarn. Fröken, som har god råd.

6.

Sedan sov Elma gott resten av natten, och när hon om morgonen vaknade med en känsla av utsövdhet, ilade det i henne av glädje. Någonting låg framför henne, äntligen hade det kommit! Bourgsten var glömd, glömd den futtiga lilla hämnden, glömd all inbillad förbannelse.

Hon skyndade ut till Hulda:

— Hulda gav mig den bästa idé. Hur har ingen tänkt på det förut? Jag skall taga mig ett fosterbarn.

Hulda hade också sovit och mindes inte mer så noga vilka hjälpmedel hon tillgripit för att få ordning på fröken. Men då fröken, vid åsynen av hennes reserverade min strax förklarade, att något nyfött eller spätt barn inte alls kunde komma i fråga, utan närmast en halvstor flicka, cirka femton år, blev också hon intresserad.

— Tänker fröken annonsera?

— Nej. Jag känner till ett barn, som jag kommit att tänka på, och jag skall höra mig för om henne.

På hemväg från arbetet den dagen gick hon in i en juvelerarbutik och köpte en minnesgåva till Hulda. Hon ville göra glädje. Kanske vände hennes liv nu till sist i ny riktning, så att misslyckandenas och misstagens tid definitivt blev förbi.

Elma satte sig snart i rörelse. Redan några dagar efter överläggningen med Hulda, var hon på väg till barnmorskan, i vars hem hennes dotter fötts. Under åren som sedan gått, hade hon väl emellanåt, ehuru ogärna, kommit att gå förbi huset; hon hade sett att den lilla plåtskylten i porten var kvar, ehuru alltmer anfrätt av rost. Huset låg vid en tarvlig gata, och som småningom blivit allt tarvligare, med bottenvåningarnas små lägenheter ockuperade av lumpaffärer, verkstäder eller särdeles oaptitliga små mat- och ölställen. Allt här föreföll dömt att snart rivas ner för att ge plats åt luft och dagsljus, åt nya, ljusare och snyggare byggnader, liksom redan skett med huskomplex runtomkring. Barnmorskans gråbruna hus med fläckig, brusten rappning låg kvar likt en relikt från tider av dolda gärningar, av viskande i oupplysta trappor, av överenskomna knackningar på smala gammaldags dörrar med nyckel på insidan.

Genom porten sågs liksom fordom en liten trädgård, frun hade alltid givit det namnet åt den lilla jordlappen med två gamla höga träd, vilkas magra kronor strävade upp ur brunnen av murar, samt resterna av ett lusthus. Inackorderingarna inbjödos att slå sig ner där, om vädret eller årstiden så medgåvo, och husets ordinarie invånare kastade nyfikna, lystna blickar dit ner, i hopp om att upptäcka eller utläsa skändliga hemligheter.

Elma gick uppför de två trapporna och drog i dörrens klocksträng. Efter en stund öppnades och en gumma stack fram ett ansikte med misstänksamt uttryck bakom glasögonen.

— Känner fru Gustavsson igen mig?

— Nej. Mina ögon är så dåliga.

— Kanske fru Gustavsson har anteckningar över dem som bott här under tidernas lopp?

Bevares, nej, anteckningar hade hon aldrig fört. Här kom så många, både fruar och fröknar, det var omöjligt hålla reda på alla. Och vad beträffade dem som togo hand om barnen, de små kräken som skulle utackorderas, det var än den ena, än den andra. Nej, nej, här funnos inga upplysningar att få.

Men Elma satte foten intill dörrposten och vek ej. Hon sköt undan gumman och tvang sig in.

— Vad springer fröken här för? Jag får bara obehag.

Elma svarade inte. I handen hade hon en hundrakronorssedel i beredskap och hon lade den mittpå bordet, så att den ej skulle undgå ens gummans dåliga ögon. Hon var beredd att plocka fram ännu en sedel, om det behövts. Men nu visade det sig, att fru Gustavssons minne vaknat, hon smålog mot sin en gång deklarerade favorit, och inom några minuter hade Elma namn och adress på den kvinna, som burit bort den nyfödda: en fru Asp, en plåtslagares hustru.

— Lever hon ännu? frågade Elma. Hon föreföll gammal.

— Jesses ja, visst lever hon!

Elma tordes inte fråga om även barnet levde.

Fru Asp skulle bo på Söder. Elma begav sig nästa dag ut till en av de gamla stadsdelarna där, också dömda att någon snar dag försvinna, eller förändras. Det var små stugor, ett gytter av små gårdar med klädstreck och ibland en liten terrass över branterna, med bänk och med tulpaner om våren, ringblommor litet senare, eller några potatisrader.

Elma trädde in i en farstu, därifrån två dörrar förde till två lägenheter. Allt gav intryck av långvarig vanvård; lukten av fattigdom, skämda födorester, aldrig tillräckligt ofta ombytta kläder, hade genompyrt hela huset sedan generationer tillbaka. Vid hennes knackning på den ena av dörrarna, visade sig en osnygg yngre kvinna.

— Fru Asp?

— Det är jag, svarades.

— Nej, det skulle vara en gammal människa.

— I så fall är hon död. Det är väl min mans mor frun menar. Barna har kvar gården efter henne.

— Barna? Var det inte fosterbarn också? frågade Elma bävande.

— Dom skulle väl inte ärva? svarade kvinnan vresigt.

Motvilligt steg hon åt sidan och släppte in Elma i rummet. En avskyvärd osnygghet tycktes denna råda där, hon undvek att se sig omkring. Kvinnan gjorde inga ursäkter för rummets tillstånd. Också denna dag hade Elma haft en hundrakronorssedel i beredskap, hon lade den på bordet, bland odiskat porslin.

— Jag kommer från fru Gustavsson, sade hon, och önskar få upplysningar om ett flickebarn, som lämnades hit för femton år sedan, och som efter fru Gustavsson skall ha fått namnet Mathilda. Pengar betalades i ett för allt och utan villkor. Det är inte meningen att begära någon redovisning, tillade hon.

— Då kan jag ge besked, svarade kvinnan. Den ungen minns min man mycket väl. Att det var bättre mans barn förstod hans mor genast, för det kom en fru ett par månader senare och hämtade flickan i vagn och begärde inte ett öre tillbaka hon heller. Nej då, det var bara att komma i väg fort nog.

— En fru?! upprepade Elma. I vagn? Hur såg den frun ut?

— Det vet jag inte. Men hon nästan grät över flickan, det har jag hört, så det var nog modern, fast hon kanske inte lämnade sitt rätta namn.

— Så hon lämnade ändå ett namn?

Utan tanke på dess smuts, sjönk Elma ner på en av rummets stolar. Kvinnan gick bort och rotade i en byrå, och strax därpå låg ett gulnat papper i Elmas hand. Hon tordes ej strax se på det, hon fick ingenting visa av sin upprördhet här inne. Hon pekade blott på sedeln bland tallrikarna, böjde på huvudet och gick med papperet hårt kramat i ena handen.

Så var hon då framme! Vilken oförklarlig historia dolde väl kvinnans ord? Vad var det för människa, som hämtat barnet, i vilken avsikt, till vilken framtid? Elma stack ned det solkiga papperet i sin rockficka, alltjämt med handen sluten om det. Hon gick rakt fram, hon hittade illa eller icke alls i dessa trakter; hon återfann sig själv först vid slutpunkten för en spårvägslinje. Förbi henne kom en tom bil; hon tog den. Det var afton, och när hon kom hem, gick hon till sängs.

— Jag är sjuk, tänkte hon, jag måste vara sjuk; jag tål ingenting numera ... Det föreföll henne att hon knappast andades, och dock var allt inom henne idel smärta, den ringaste rörelse, hjärtats snabba slag, allt var kval.

Hon hade icke föreställt sig att det skulle vara så oförklarligt uppslitande att stå vid målet.

När Hulda kom in med te, förskräcktes hon och ville skicka efter läkare, men Elma förbjöd det. Hulda tvang i henne teet. Sedan vilade hon igen, hon väntade på att vara säker om att icke bli störd mer, varken av telefon eller Huldas välvilja. Så vågade hon slutligen veckla upp papperet och läste:

Den 15 september 19.. avhämtades hos fru Karolina Asp lilla Mathilda, okända föräldrars barn, fem månader gammal, av undertecknad,

~Alice Murius~ (fru).

Härpå följde adress samt, likt ett postskriptum, eller uttryck för en tanke som i sista minuten fallit denna fru Murius in, försäkran att barnet hos henne skulle få kärleksfull vård. — Genom mig, stod där, så länge jag lever, skall barnets mor alltid kunna återfinna det.

Elma lutade sig över detta papper med dess lukt av den olustiga bostaden, av byrån där det legat så många år. En ohygglig snyftning skakade henne; gråt var det ej. För detta hade hon icke tårar mer.

— Mitt barn, viskade hon i den tysta natten, som så ofta fört till henne onda syner, hat, fruktan, som väckt upp spöken ur det förflutna och tvungit henne till utmattande strid mot det obefintliga, som fyllt henne med fasa för en ensamhet hon var dömd sjunka allt djupare ner i.

Äntligen bar den barmhärtigt till henne levande verklighet, eller åtminstone hopp om sådan.

7.

Elma sträckte ut tentakler, ehuru ännu försiktigt. Detta namn, Murius, var henne ju icke främmande. Förebärande att hon handlade i annan persons namn, lät hon genom den jurist, som hon vid olika tillfällen brukat konsultera för sina affärer, efterhöra vilken familj med det namnet, som kunde tänkas vara den rätta. Efterforskningarna ledde snart till mål och upplysningarna blevo goda. Konsertmästarens voro välaktade, de levde i små villkor, hade tre söner samt hade i hemmet upptagit en fosterdotter.

Men Elma ville veta mer. Hon drog sig ännu för personlig kontakt med dessa främmande. Välaktade sade henne för litet. De kunde likväl vara ogrannlaga och draga slutsatser, som icke fingo dragas, om nu fosterbarnet efterhördes. En musikerfamilj? Elma tycktes detta icke förtroendeingivande nog, och särskilt var tanken på frun i huset henne emot, denna dam som fört bort hennes barn i vagn, liksom ett fynd. Det måste vara en impulsiv person, kanske lika mycket nyckfull. Vad låg bakom allt som skett?

Turen gynnade Elma. Vid ett tillfälle råkade hon samman med en regissör vid Operan och begagnade tillfället att fråga honom vad han visste om konsertmästare Murius och dennes närmaste.

— Vänner till mig har talat om honom, sade hon.

— Det förvånar mig inte, svarade regissören. Gubben Murius är en hedersman och ett original.

Detaljer meddelades. Gubbens utseende sades vara av den mest antikverade modell, med halvlångt hår över kragen på en evig bonjour, med kutig rygg, frånvarande blick innanför en pincené med snodd bakom örat. — Nuförtiden, sade regissören, då musiker ser ut som ingenjörer, tandläkare eller löjtnanter.

Gubben hade varit vid Operan mer än halva sitt liv, och var gång ett nytt större verk övades in, slog det inte fel: Murius gick upp till chefen, alltid till chefen personligen, och lade högtidligt in om avsked, försäkrande att han omöjligt skulle kunna sköta sitt parti ordentligt. Cheferna, den ena efter den andra, hade klappat honom på axeln och bett honom vara lugn, och Murius hade då stått där, mycket handfallen, i högsta grad vördsam, vridande sina små händer om varandra som om han torkat dem, och inom sig fortfarande rov för sin ruelse. Ty ehuru chefen alltid, vem han än varit, stod för konsertmästaren som toppen av allt fint och förnämt, inbegreppet av storhet och den viktigaste person i Sverge, ansåg gubben ändå innerst att dessa chefer icke det minsta begrepo sig på vad musik verkligen är och alltså omöjligt kunde avgöra vad han själv dög till. Där stod han, sliten invärtes, tills höga vederbörande sade ifrån: — Seså, min bästa herr Murius, saken är klar. Och gubben återtog då sin plats i orkestern, där han var en bärande kraft.

Mer fick Elma dock inte veta där, och gubben själv var vad hon brytt sig minst om. Hon kunde icke hålla tillbaka en för henne pinsam bild av bohemmiljö, där natt gjordes till dag och dag till natt, där barnen lämnades vind för våg, där skulder icke betalas och där frun anlägger ett exotiskt yttre, italienskt eller spanskt, med drapering i brokiga, skrynkliga schalar.

Hon begav sig till gatan, där de bodde, gick förbi huset, ett ordinärt Östermalmshus av den äldre och enkla typen. Gatan hörde icke heller till de mera fashionabla. Hon trädde in genom den olåsta gatudörren, gick långsamt uppför trapporna, sökande en dörrplåt med namnet hon ville se. Det hördes musik inifrån våningen och sedan ungdomligt skratt, men ingen visade sig och hon gick ner igen. Allt hade varit banalt och så litet belysande som möjligt.

Hemma förfrågade sig Hulda:

— Nå, fosterdottern då?

— Ännu hör jag mig för, svarade fröken Liwin.

Hon kunde inte bestämma sig; så nära målet som hon nu var, skrämde det henne med ens att bestämma sig. Hon måste finna en form för närmandet, så att inga elaka förmodanden väcktes, ingenting föreföll sökt eller framkallade konflikter. Pengar var hon beredd att utbetala, men hon ville ej utsätta sig för ocker. Och djupast fruktade hon ännu att barnet själv för henne kunde bli en besvikelse — den sista, och som hon icke trodde sig om att överleva.

Ännu var det henne nog veta, att barnet fanns, det levde; ännu bar det alla ljuva möjligheter för henne inom sig. Ännu ville hon dröja i hoppet.

Det blev maj och luft över staden. Inte bara den vanliga luften, den vanliga blåsten, sur om hösten, stickande om vintern, dammig om sommaren, nej, det var den riktiga vårblåsten, skarp och rask och ivrig, så att flaggdukarna smällde i kapp, som skott, en glad, oregelbunden, lössläppt skottlossning. Och ute i staden voro vagnar synliga, fulla av nybakade studenter och studentskor, litet frusna och blå om näsan, utan kappor eller rockar, ty då skulle blomsterfirningen inte synts, men muntra ändå.

Denna vår tog bland många andra också generalkonsul Paschs ende son studentexamen.

Det var en händelse. Vilken studentexamen! Inte just mer lysande än det jämna flertalets, enligt lärares och censorers åsikt, men enastående i den ståtlige generalkonsulns och den sköna Vita papegojans ögon. Den dagen skrev en stolt far ut en vacker check, ställd på studenten Alexis Pasch; en lycklig mor väntade i sin bil studenten, sedan hon sett honom kransas, omfamnas, begravas under blommor och slutligen hissas av, som det tycktes henne, skaror av kamrater, beundrare, väninnor. Alexis ägde redan käpp, cigarrettetuier, pärlor på skjortbröstet, guldkronometer, resväska, vapenring. Fru Alexandra hade likväl lyckats pressa fram idén till en ny present: en plånbok av dyrbaraste kvalitet, avsedd till förvaringsrum för checken, som skulle möta honom vid hemkomsten.

På aftonen skulle ges stor middag för alla Alexis’ kamrater, och Alexis, som den gentleman han var, hade bland dessa även räknat före detta kamraten Pontus Murius, vilken eljest hoppat över en klass och var student sedan ett år tillbaka.

Om Muriusska hemmets väggar varit av glas och fröken Liwin kunnat blicka tvärsigenom dem, skulle hon kanske fått fog för sina misstankar, att detta hem icke var utan sin prägel av bohem. I salen voro samtliga familjemedlemmar samlade kring Pontus, som skulle på sen middag till generalkonsulns och som just fått sin studentfrack — en gång faderns egen bästa operafrack, ehuru detta visserligen var längesedan — ytterligare restaurerad till dagens ära.

Salen var icke längre den gamla stora salen, ty konsertmästaren hade omsider funnit att detta rum, våningens största, var det enda som verkligen konvenerade honom. Här kunde han värdigast taga emot sina elever. Rummet åt gården, där han lidit av notariernas hemkomst om nätterna, var nu beslagtaget av Pontus, som behövde avskildhet för sina studier. Så hade mor och Matti ett rum tillsammans, längst in, och mittemellan detta rum och fars stora nya, befann sig den reducerade matsalen, fasligt trång, i synnerhet om kvällarna, sedan tältsängen åt lille Libert ställts in för natten och bäddats av ett vredgat hembiträde, anskaffat vid ett uppsving i konsertmästarens elevantal kort förut.

För ögonblicket var familjen samlad mellan det ännu icke avdukade middagsbordet och fönstret, där Pontus i frack stod klart avtecknad.

Fracken var urvuxen, knän, armbågar och överhuvudtaget alla sömmar voro blanka. Fracken var omodern; den vita halsduken ren, men icke ny.

— Det syns mindre vid elektriskt ljus, sade fru Murius optimistiskt. I kväll, när de tänt, blir den bra.

— Den blir likadan, sade konsertmästaren. Jag har inte råd att hålla min son ens med en anständig frack.

— Alla frackar ser väl ut på samma vis, sade den oerfarna Matti.

Pontus bar klockkedjan av amerikanskt guld, som Garibaldi skänkt; det blev så litet för den, om man sålde den; han hade hört sig för. Men klockan kunde icke visas, ty den var bara en bucklig silverrova. På kedjan hängde berlocken med röd sten och ingraverat G, en gåva av Garibaldi till Libert. G skulle betyda »Gud vare med dig», hade Garibaldi sagt, och det kunde passa nu, tänkte Libert, avhändande sig för aftonen sin skatt.

Matti hade tvättat och borstat Pontus’ hår. Modern hade hällt på honom ett par droppar ur en parfymflaska, ~Iris Blanc~, som stod på hennes toalettbord sedan man mindes ej när. Den hade varit en gåva av konsertmästaren i en ljus stund, och hon var rädd om varenda droppe.

Pontus såg på sina fötter.

— Finns det verkligen inte i hela huset ett par bättre skor? frågade han.

Fru Murius räknade i portmonnän.

— Gå ner i skobutiken i hörnet, min gosse, och prova ut ett par. Lack! Vackra skor gör så mycket till klädseln, sade hon. Men köp förståndigt.

Själv var hon i tofflor, det var en besparing, och i den outslitliga gamla kinesiska nattrocken, omfodrad, omkantad, ännu helt prydlig; den sparade också in mycket kläder, när hon bara gick inomhus. Hade fröken Liwin fått se denna nattrock skulle hon i hast kunnat taga den för någon spansk schal eller annan utklädnad med kulörta blommor och fåglar. Men den var fru Alices pålitligaste trotjänare.

Medan Pontus var nere och köpte lackskor, skulle Elma fått se trotjänaren röra sig ganska livligt, följande husmoderns alla livliga rörelser för att få en smula ordning igen i den alldeles för trånga salen, där pianot var belamrat med Mattis noter och Liberts privata ägodelar, stolarna med Mattis skolböcker och under arbete varande nya sommarklänning och mycket annat.

Rätt snart var emellertid ordningen återställd, och Pontus kom äntligen i väg, i blänkande och trånga pumps, litet dyrare än fru Murius beräknat, och vilkas omisskännliga färskhet ytterligare fördunklade frackens kläde.

Matti sade:

— Libert, vi går och ser på, utifrån.

Matti hade varit vid läroverkets gård, när Alexis kom ut som student, och hade till och med haft blommor med sig. Men hon vågade sig aldrig fram. Där voro så många andra, och hon hade icke träffat Alexis, annat än helt tillfälligt, sedan den kväll då han bjudit henne på teatern. Hon hade förstått att hennes uppträdande där möjligen inte varit vad han väntat eller fordrat: hade han inte rentut måst påminna henne om att sitta mera passande? I varje fall hade han icke bjudit ut henne mer och inte heller tyckts behöva anförtro henne något, ledsnad eller missnöje, ty han hade sedan dess hållit sig borta.

Detta var intet skäl att älska Alexis mindre än förut, och Matti hade inte svikit. Luftgossen, barndomens lille Elias, var så gott som bortglömd och många andra barnsligheter med honom; men Alexis släppte hon inte ifrån sig. Och det hade mycket att ge henne; än räddade hon hans liv, än hade hon blivit oerhört rik, men generalkonsulns fattiga, och hon gav honom allt hon ägde. Småsaker, dylikt gör man ju gärna! Och ibland tänkte hon sig också, att han blev sig lik igen som förr, då han och hon gömde sig i sommarhuset bakom de nedrullade vita gardinerna, eller sådan han ännu varit då de strövat ute under de falska stjärnorna. Han hade ju sagt att han alltid skulle tycka om henne.

Libert och Matti gingo nu Floragatan upp.

Utanför Paschska huset blommade små mandelträd, inga blad, bara blommor, skära som en soluppgång. Uppför husets väggar slogo de fina slingerväxternas små späda blad ut, svagt brunlila. Längs gallret åt gatan voro gräsremsorna fullkomligt färdiga och gröna. Inte ens runt kungliga slottet fanns något så vackert. Där inne, hos Paschs, pågick nu middagen som bäst, ingen människa syntes utifrån. Men Matti visste hur matsalen såg ut, vitt och guld, och hon kunde utmärkt tänka sig det hela, med obegripligt god mat.

Libert och hon gingo vidare, arm i arm. Vinden friskade i bra och papperslappar flögo omkring på de breda avenyerna. Men syskonen kurade ihop sig och trivdes inte så illa med blåsten.

— Minns du, när du var kär i Alexis? frågade Libert.

Stackars lilla dumma bierfilare, som trodde att det han inte dagligen hörde talas om, det fanns inte mer!

— Jag är det fortfarande, svarade Matti.

— Än han då?

— Asch. Det har han väl aldrig varit.

Libert begrep ändå ett och annat. Asch, det betydde: han gör som han vill, vad hör det hit? ... De vände och kommo tillbaka till Floragatan, och i den eleganta marmorportalen, ända ut på den smala lilla terrassplanteringen, syntes nu några av de inbjudna, rökande i det fria. Middagen var slut, man hade hunnit till kaffet. Libert och Matti gingo över på andra sidan gatan, de ville inte vara oförsynta. De tittade bara litet i smyg; Matti såg den unge värden, Alexis, bland de andra. Och ehuru avståndet var tämligen stort och det började bli skumt, kunde hon inte låta bli att se, att det inte alls var som hon påstått, utan tvärtom: det var en ofantlig skillnad på frack och frack.

Det mörknade, men hon ville inte gå hem.

— Vet du vad, Libert, sade hon, det är inte alls så roligt att vara kär som du kanske inbillar dig.

— Jag inbillar mig ingenting, svarade bierfilaren.

— Svara inte så fånigt. Ibland är jag så ledsen, att jag inte bryr mig om någonting, och i kväll är det just så. Jag önskar jag kunde gråta.

Libert funderade länge.

— Ska vi gå förbi där en gång till? föreslog han.

Så gingo de åter förbi, först fram och sedan tillbaka. Men alla Alexis’ gäster och han själv hade gått in igen, porten var stängd, och inne i rummen strålade kronorna. Festen pågick och skulle förmodligen ännu pågå länge. Syskonen gingo helt tysta förbi. Matti sträckte bara ut ena armen och rörde litet vid terrassens järngaller och vid den allra yttersta kvisten av ett av mandelträden, som vuxit litet för långt åt gatan.

Nästa dag berättade Pontus vid frukostbordet att festen för honom ur vissa synpunkter blivit en särdeles lyckad afton. Alexis hade fört honom litet avsides och frågat hur det egentligen stod till med hans ekonomi: — Säg rent ut, begärde han, och Pontus hade icke funnit något skäl dölja att det var smått för honom. Han berättade icke för de sina, att den antikverade fracken troligtvis haft sin roll att spela och dragit till sig Alexis’ ömkan. Litet senare, sade han, hade generalkonsuln också fört honom avsides och sagt att han vore villig bistå honom med hjälp till studierna, i form av lån. Han gjorde det för sin sons skull, på dennes stora dag, på dennes begäran.

Matti fick tårar i ögonen, med ens kunde hon inte hindra det. Hon kom ihåg guldfiligrankorset, som Alexis sagt till sin mor att hon skulle ha. Ingen kunde vara mer god än han.

Hon trotsade Pontus’ avkylande min och frågade:

— Hälsade han inte till mig?

— Han bad om sin vördnad hem, när jag gick, svarade Pontus. Du kan taga åt dig vad du vill av den vördnaden.

Libert frågade intresserad:

— Säger man så? Vördnad?

— Ja, om man är välryktad. Och nu, sade Pontus och skrattade ganska ampert, är Alexis min beskyddare och mecenat. Det är en ställning, han är klippt och skuren för. Men hans vördnad för familjen torde nog vara därefter.

Det förstodo de alla, utom Matti, men hon hann inte mer än öppna munnen, förrän Pontus täppte till den igen:

— Inbilla dig bara ingenting, kära Matti. Alexis har minsann trampat ut barnskorna.

Fru Murius och Matti dukade av, och Matti kysste sedan sin mor, innan hon ilade till skolan igen. Det behövdes mer än vanligt denna morgon; hon var inte det minsta gladare än hon varit kvällen förut. Fru Murius såg det, och hon anade orsaken; hon smekte flickans kind med särskild ömhet.

— Nu växa de upp, tänkte hon, och få våra sorger, de storas sorger, och man kan göra så litet för dem. Ett finger som gör ont, det kan man blåsa på; en barnabedrövelse kan man sjunga bort. Men den tiden kommer, då de liksom måste födas en gång till, till eget medvetande om det, som är värt att vinna och det, som måste försakas. Och där räcker ingen modersfamn att ge nyckeln till gåtorna. Det gäller att vilja och välja på eget ansvar och egen risk, och att härda själen själv. Stackars min lilla Matti, stackars min lilla Sälv!

8.

Det ringde på tamburklockan, det var ett brev till fru Alice Murius, ett brev sänt med särskild budbärare, icke med posten.

Fru Murius satte på glasögonen, öppnade kuvertet och läste, och vid läsningen blev hon helt blek, måste sedan sätta sig på närmaste stol och gömde en stund ansiktet i händerna. Väl att hon åtminstone fått vara alldeles för sig själv, då denna jobsposten kom.

Det var likväl ett mycket artigt brev. Fröken Liwin, Elma Liwin, en personlighet, om vilken det föreföll fru Murius att hon hört talas, eller vars namn hon kanske sett i tidningen, skrev att hon fått i uppdrag att förhöra sig om flickebarnet Mathilda, av okända föräldrar, vilket barn fru Murius skulle avhämtat från dess utsedda fostermor, en fru Asp. Barnets mor önskade nu livligt komma i förbindelse med sin dotter och ville i framtiden sörja för det och leda, eller låta leda dess uppfostran.

Fröken Liwin, såsom ombud för modern, och då denna alltjämt ville förbli okänd, anhöll om att få göra fru Murius ett besök på dag och tid det passade denna.

Då konsertmästaren kom hem från repetition på Operan, stod hans hustru emot honom redan i tamburen, förgråten. Gråta hörde icke till Alices vanor eller metoder, och konsertmästaren, som redan förut befann sig mycket ur gängorna, förskräcktes. Hon lät honom läsa fröken Liwins brev, och han stod handfallen.

— Har jag inte redan förut mer än nog, vafalls? vädjade han. Denna Liwin, hin håle tage henne!

Fru Alice borde lagt märke till att något redan förut tyngde hennes man, i synnerhet då han direkt anspelade på det; men hon var fortfarande med sina tankar i brevet. Mycket nervös rev han i sina grånade glesa små lockar: Vem var denna Liwin? Och var inte Matti hans barn, hans andas barn, en musikalisk flicka med temperament? Hade inte brödet alltid räckt åt henne också? Och kläderna?

Det kunde inte Alice förneka. Hur hon än ordnat, hade ju alltid mat kommit på bordet åt alla, och något så när kläder hade de fått, och litet roligt ibland också.

— Skall Matti härifrån? ropade herr Murius.

— Modern har väl sin rätt.

— Det är för mycket på en gång, sade han, för mycket på en gång för en utsliten man! — och det började sjuda i honom att se, att hans hustru var förkrossad endast för Mattis skull, utan att synas tänka på hans bördor.

Samma dags förmiddag hade han varit uppe på kansliet hos K. Operans chef och definitivt lagt in om avsked. Han visste bättre än någon operachef att hans krafter minskade, värken i armen avtog ej, fingrarna blevo stela. Någon skam för K. Hovkapellet ämnade P. A. Murius inte bli; han var en man i en farlig ålder, sextiotvå, sextiotre; den som kommer igenom det riskabla passet kan prisa sig lycklig, om han nu har benägenhet att prisa livet som en lycka! Men många bli efter och hamna under gravkullen. Då är det bäst och hederligast att i förväg dra sig ifrån en plats, där dylikt brått dödsfall kan komma olägligt, såsom strax före en viktig symfonikonsert.

Herr Murius hade inte varit utan att tänka på de sina. Nu, resonerade han, är min käre, präktige son Roland sin egen försörjare i Amerika och skickar till och med hem några dollar då och då, senast till sommartyg åt Matti. Den flitige Pontus får ett studielån, generalkonsul Pasch snålar nog inte. Den lille bierfilaren står redan vid sexton år på vippen att söka anställning i ett litet kapell på ett litet musikkonditori, just vad jag väntat och hoppats av den snälle klene gossen. Återstår bara att ge dem tak över huvudet för en tid ännu, och så mat, och Mattis skolgång, naturligtvis.

Men han hade icke tänkt på hemmets börda för Alice, när En annan inte kunde trivas, och inte heller på att Alices ögon började bli alldeles för svaga för den petiga porslinslagningen. Inte heller föll det honom in, att kanske inte elever skulle strömma till som de borde, då han, Murius, troligen ett av Europas finaste musiksinnen, erbjöd undervisning.

Så hade han då stått inför sin chef, och för första gången på trettio år hade denne icke svarat med att bedja honom skynda tillbaka i orkestern, utan sagt:

— Det gör mig ont, konsertmästare Murius, men om det verkligen är ert allvar?

— Jag är ingen skämtare, svarade Murius.

Och efter blott få ytterligare ord av beklagande och erkännande från chefens sida, hade saken varit klar. Från och med instundande höst skulle konsertmästare Murius aldrig mer behöva oroa sig över att inte hinna i tid till sin post.

När han trätt ut i det fria igen, hade han känt en förfärlig förtvivlan. Alltså, inte vidare hit, inte mer in genom denna kända port, inte mer halvspringa genom de kända nakna grå korridorerna. Aldrig mer sitta halvkvävd av ångest att allt skulle gå sönder för att sedan, räddad i sista ögonblicket, falla in precis där han skulle, när orkesterns samstämda brus fyllde den stora salongen. Vilka minnen den rymde! Vilka världsberömdheter hade icke stått på denna scen, medan han, gömd, okänd för flertalet, lyssnat, hört och bedömt berömdhetens rätta halt! Slut och förbi.

Han hade tagit spårvagnen och åkt hem; det var nödvändigt. Och nu stod han och höll i fröken Liwins brev, om vilket han inte på minsta vis begrep hur det borde behandlas. Han slängde det då åt sidan och berättade i stället vad som en timme tidigare passerat på Operans kansli.

Han hetsade upp sig:

Sannerligen, det var första gång på trettio år, som han till svar fått ett blott och bart: Var så god, mycket beklagligt, adjö. Kanske hade de redan länge gått och tänkt, där borta: Bleve man bara av med den där gamla strunten snart! De vet ju inte ens vad en musiker vill säga, ropade han. Jag borde ha gått för länge sedan. Ännu i fjol, när jag sa ifrån, höll de mig kvar. Minns du det, Alice?

— Jag minns, svarade hon ut i luften.

Herr Murius såg på sin hustru.

— Vad är meningen! ropade han. Du ser ut som om du tänkte på annat!

— Det har blivit så mycket att tänka på, svarade hon.

— Vafalls? skrek han. Mycket att tänka på? Jo, det vill jag lova. Men vem är det, som har fått mycket att tänka på? Begriper du inte vad detta här betyder för mig?

Det begrep hon nog, vad det betydde, både för honom och för dem alla. Hon tog upp fröken Liwins brev från golvet, det hade blivit skrynkligt och hon slätade ut det, men hon fann fortfarande inga stärkande ord, sådana han begärde.

— Har jag ingen hustru mer?! ropade herr Murius och slet sitt hår, hytte med armarna upp och ner. Är det fortfarande det där fördömda brevet, som upptar dig? Med det blir det väl alltid råd.

Trött av sinnesrörelse sjönk han slutligen ihop på sin soffa. Fru Murius vaknade nu till insikt om sin plikt, pysslade om honom och svepte en filt omkring honom. Han orkade inte lida mer för resten, natten förut hade också varit särdeles infernalisk. Hustrun strök svalkande över hans panna, och efter en stund sov han ifrån hela eländet.

Begagnande denna frist, besvarade fru Murius strax fröken Liwins brev och utsatte, såsom önskats, dag och tid för sammanträffande. Det var ingenting att skjuta upp, bäst var att möta vad som hända skulle utan prut.

Herr Murius sov; Matti kom hem från skolan och tog itu med den halvfärdiga sommarklänningen, inköpt för Rolands pengar. Fru Murius såg att flickan förteg något.

— Vad är det, min Matti?

— Hur så, mamma? Ingenting.

Efter en liten stund sade hon:

— Roland skulle vara här.

Ja, Roland skulle behövts. Inte bara hans klänningstyg, utan hans egen närvaro, hans beskydd, hans trygga ord för Matti, hans stöd för modern. De visste det båda två och smålogo litet åt varandra med en nick, men var och en behöll likväl sin egen hemlighet.

Matti hade mött Alexis ute, det var hennes hemlighet. Han kom upprymd och glad, och han hade verkligen stannat, men bara som hastigast och för att säga adjö. Han skulle resa utomlands med sin far och mor. Det blev sagt liksom uppifrån, så högt uppifrån att det skapat ett riktigt avstånd. Matti hade sett på honom, att allt de haft för sig själva, det var borta, det var glömt, förbi, utan minsta värde mer. Och med en avskedshandtryckning, mycket flyktig och snabb, hade han gått vidare.

Matti knep ihop munnen och sydde som om det gällt en tävlan. Det hjälpte henne inte att komma ihåg Roland, då han i alla fall var i främmande land. Ingen kunde för övrigt göra ogjort, att Alexis inte ägde en tanke för henne mer.

Sedan kom Libert hem och han för sin del förteg ingenting: engagemanget till det lilla kapellet i musikkonditoriet hade gått om intet. En annan violinist hade hållit sig bättre framme. Sedan kom Pontus hem efter sitt besök hos generalkonsul Pasch, där frågan om studielånet närmare ventilerats. Det hade inte blivit något vidare stort lån och icke särskilt generösa villkor, då generalkonsuln hört att den unge mannen levde i sitt föräldrahem.

— Jag måste betala för mig där, hade Pontus sagt.

— Det kan inte bli mer än självkostnadspris, svarade generalkonsuln.

— Jag måste som student vara någorlunda snyggt ekiperad också.

Och Pontus hade haft djärvheten tillägga:

— Lade herr generalkonsuln möjligen märke till min frack på middagen här i går?

— Mina gäster, svarade den rike mannen och lät ett moln lägra sig över ögonbrynen, mina gäster är alltid klädda som man bör vara och brukar även uppträda så.

Lyckligtvis hade fru Pasch i detsamma trätt in, en mycket behaglig dam. Men inte ens hennes behag hade kommit bättre villkor åstad för Pontus. Det blev inte mer än ett helt litet månatligt apanage.

— Jag är, sade generalkonsuln, formligen överlupen av fattiga och begåvade unga män.

På detta hade Pontus vördsamt bockat sig.

Hans drömmar hade visserligen en gång sett mycket annorlunda ut, men den nya födelse hans mor tänkte på, då den unge måste lära sig vilja, välja och taga eget ansvar, den hade han redan genomgått. Han visste att hans bockning varit ett mästerverk av skyldig tacksamhet, av stor respekt för maktens innehavare och av passande självkänsla. Efter den bugningen, vilken syntes verkat väl, särskilt på den alltjämt närvarande generalkonsulinnan, voro ju hans reflexioner hans ensak.

På kvällen satte sig fru Murius till sina räkenskaper. Utan jungfru och i det fall att mannen fick tillräckligt många och inte för osäkra elever, om hennes ögon inte blevo sämre och om Libert fick arbete, samt med största sparsamhet, kunde det hela väl alltjämt hållas ihop. Men då fick det inte heller klicka på en enda punkt; inte en dags sjukdom, inga som helst små katastrofer.

Det kom för henne, där hon satt, det kunde inte göra annat, att det bästa för Matti naturligtvis vore, om hennes verkliga mor äntligen tog sig an henne och sörjde för att hon fick en god och en ordentligt avslutad uppfostran. Det hade förefallit av fröken Liwins uttalanden som om synnerligen goda villkor skulle bjudas barnet. Men när fru Murius sagt sig detta och upprepat det för sig och tuktat allt oförnuft, rann tårfloden ändå ohjälpligt upp och skymde de redan tilltrasslade kalkylerna.

I rummet, som hon delade med Matti, låg barnet stilla, men med öppna ögon. Alice gick fram till henne och strök med handen över den heta pannan. Med ett ömkligt litet kvidande grep barnet den välgörande handen och tryckte sin kind emot den.

Hon grät inte, höll bara fast. Och fru Murius såg att blicken var långt borta — full av stolthet, beslut och trots, full av frågor, omöjliga att finna ord för. Alla dessa ~varför~, vilka var och en måste lära sig besvara själv.

9.

På utsatt dag gick Elma Liwin till det avtalade mötet med fru Murius.

I de Muriusska trapporna hade hon redan en gång smugit upp, ännu oviss, tveksam, orolig att genomskådas. Men hon hade småningom funnit svårigheterna vara mindre än hon inbillat sig. Brevet från fru Murius hade varit präglat av tillmötesgående, och varken klagan, än mindre pockande hade givit sig rum där. Möjligen en viss ton av vemod.

Dörren öppnades av en liten rundkindad varelse med vänliga grå ögon, varken gammal eller ung, föreföll det först, kanske snarast gammal med så många rynkor kring ögonen och så mycket grått i det redan avtunnade håret, hastigt hopvridet till en liten knut i nacken — ända tills leendet kom in, ty det var alltjämt ungt.

— Är detta fru Murius?

— Ja, svarade den lilla varelsen, var så god och stig in.

Det var en röst, som lät mycket vek och föga säker, när den lät höra sig omedelbart efter fröken Liwins korta, fasta fråga.

Elma fördes in i konsertmästarens stora rum, våningens mest reputerliga. Dock hade hon strax hunnit iakttaga att tamburen var hållen med ringa ordning, belamrad av lådor eller kistor, över vilka en sopborste och en icke tömd sopskyffel råkat hamna. I ett hörn lutade sig ett högt notställ mot väggen i en attityd av grotesk övergivenhet. Också i konsertmästarens rum var det si och så, med urblekta tapeter, vilka otillräckligt doldes av omaka nothyllor och bokskåp, klädskåp och ett tvättställ bakom en skärm. Över långsoffan låg en filt slängd. Genom en halvöppen dörr kunde den besökande blicka in i en liten matsal med ett stort bord, för tillfället täckt av sömnad.

Fru Murius betraktade den enkelt välklädda dam, som tog sin plats i konsertmästarens knakande korgstol, medan hon åt sig själv ställde fram en mindre stol med lyra i ryggen, en vacker pjäs, ehuru stilvidrigt överklädd med ett en gång överblivet stycke plysch. Den främmande föreföll henne respektingivande, men inte mycket inbjudande, om det gällt att förtro sina sorger.

— Jag är här, inledde fröken Liwin, på uppdrag av Mathildas mor.

— Vi har alltid kallat henne Matti, sade fru Murius.

— Nåväl, Matti. Är det en välartad flicka?

— Å, herregud! utropade fru Murius. Välartad? Hon är det tillgivnaste, mest varmhjärtade lilla liv man kan tänka sig! Och förlåt jag frågar genast, är det meningen hon skall härifrån?

— Det är meningen, svarade Elma. Det är hennes mors bestämda önskan. Om ni är fästa vid henne —

— Fästa? avbröts ånyo. Om vi alla är fästa vid henne!!

— Så förstår jag ju, fortsatte fröken Liwin, att skilsmässan blir svår. Men, kära fru Murius —

Fru Murius ropade:

— Hon vet ju inte ens av annat än att hon är vår egen.

Detta var tydligen en överraskning för moderns ombud. Hon teg en stund och sade slutligen affärsmässigt:

— Kanske var det inte alldeles klokt att låta henne växa upp i den vantron. Förr eller senare måste ju sanningen fram.

— Klokt? Det var det sista vi tänkte på.

I de orden fanns dock ingen revolt. Det fanns ingen harm eller vrede i den lilla fru Murius’ utrop eller invändningar. Elma såg på henne som hon var van att se på människor hon fick affärer att göra med: nej, här satt ingen motståndare, ingen som fullföljde egen fördel, ingen tigrinna, försvarade sin unge. Här kom endast bedrövelse till synes och något som liknade vana att mottaga ödets slag.

— Jag har inte ord nog för mitt uppriktiga beklagande, sade Elma mildare. Men i flickans eget intresse, fru Murius, inte sant, vågar jag räkna på att hon uppmanas godvilligt taga emot moderns anbud. För hennes egen skull måste alla konflikter, alla upprivande scener undvikas.

— Tar modern henne till sig? frågade fru Murius.

Elma svarade:

— Nej. Modern är — är gift och har inte tillfälle ha flickan hos sig. Det är till mig Matti skulle komma — i egenskap av fosterdotter. Det är jag, som skall se till hennes bästa, och ni kan vara viss om att jag inte skall svika.

— Vad kan modern ha emot oss? frågade fru Murius lågt.

— Modern är tacksam mot er; hon är villig ersätta varje kostnad för Matti, enligt skälig beräkning. Men fru Murius — Elma såg sig omkring, så grannlaga som möjligt, men utan att dölja antydan om att hon observerat hur smått och slitet allt syntes här: tänk framför allt på att barnet i framtiden får helt andra levnadsvillkor. Vi kan ju tala öppet. Ingenting skall sparas för hennes del, hädanefter.

— Det är vad jag förstått, svarade fru Murius ännu lägre.

Hon måste minnas härvan av kalkyler, hon aldrig rådde på. Samma morgon hade en av konsertmästarens säkraste elever slutat, då lärarens humör gjort lektionerna omöjliga. Och ögonläkaren hade sagt henne själv föga hoppingivande saker. Under alla förhållanden var det tydligt att Matti, om hon stannade i hemmet, måste sluta skolan, och det var ju galet nog.

Elma Liwin sade:

— Jag har tänkt, att börja med, taga henne med mig utomlands för sommaren. Det bör ju för Matti bli en stor och kanske efterlängtad upplevelse.

— Det bör det nog, svarade Alice Murius.

Utomlandsresor var något ställt alldeles utom alla något så när förnuftiga önskningar i familjen. När man reste, reste man på jordgloben. På den var ingen lång väg varken till Paris eller Kina, och sällskapsresor vida omkring hade gjort många kvällsstunder under lampan lyckliga och muntra.

Det blev en tystnad.

Allt hade avlupit väl, Elma Liwin var tacksam för det. Mycket mer fanns inte att säga, det var bara en sak kvar:

— Flickan är väl inte möjligen hemma?

— Nej, men hon kommer snart.

— Jag vill gärna se henne.

Ingen fråga om hur fru Murius egentligen från början kommit att taga sig an detta barn. Inga moderliga frågor om den lillas tidigare år, om de första stegen, de första krämporna, de första små tecknen till klokhet eller företagsamhet. Ingen önskan att få veta något om de tre brödernas tillgivenhet, deras små dumma lekar och visor, om dispyter och retsamhet, om skrik, ilska, tårar — och skratt så man kunde kikna; upptåg och utklädning; om bjudningar, eller födelsedagskalas på en påse gotter; utflykter om vårsöndagar, sällsynta landsvistelser en och annan sommar. Ingen begäran om beskrivning på kvällarna, då fru Murius samlat dem alla omkring sitt arbete, berättat om sin egen ungdom eller andra historier, skrattat med dem eller varit rörd med dem. Libert och Matti skulle alltid sitta närmast mor, helst på golvet, med huvudena mot hennes knän. Och plötsligt kunde konsertmästaren stå i dörren, färdig att ge sig i väg till kvällens operaföreställning, men hur brått han än hade, gav han sig en minut för att se på dem. Och sedan sprungo de alla upp och ut på balkongen för att titta på honom, då han hastade bort. Och Matti skrek, så man måste tysta ner henne: — Pappa, pappa!

Allt detta stod åter som en enda syn för fru Murius; men fröken Liwin tycktes icke bekajad med nyfikenhet angående sådana småtterier.

— Låt mig inte störa er vidare, fru Murius, sade hon blott. Jag ber endast få vänta här, tills flickan kommer hem.

Hon hade förbjudit sig själv att röras, uppröras, vekna, icke skörda frukten av all självdisciplin hon ålagt sig, och fru Murius lät verkligen övertyga sig om att hon lika bra kunde lämna gästen ensam i väntan på Matti. Kanske, tänkte hon, önskade fröken Liwin helst se Matti utan vittnen, kanske trodde hon sig därigenom bättre kunna forma ett första omdöme. I köket väntade också många sysslor på husmodern, och hon gick ut till dem.

Hon tog sig också tid att springa ner i ett par affärer i gatan. Hennes bedrövelse var alldeles för stor, den måste dövas med brådska, med inköp av de mest prosaiska ting: malet kött, kryddor, potatismjöl.

När Matti kom upp, tre trappsteg i taget, det var det vanliga, fann hon köksdörren olåst, men köket tomt: mamma var alltså ute bara några ögonblick. Under sång ur operan Pajazzo slängde Matti upp sin kappa på en av tamburens krokar och hatten på hyllan. Det var den vanliga arian: ~Skratta, Pajazzo!~ — så lämplig, när man icke ämnar ha en glad stund mer.

Elma hörde rösten, hörde flickstegen in i den lilla matsalen, skymtade genom den halvöppna dörren fliken av en rutig kjol. Blodet steg henne åt huvudet; det kom som en kramp i strupen. Hur fattad hade hon icke suttit intill denna stund, fullkomligt herre över förhållandena. Men med ens kullkastas alla beräkningar. Ett levande människobarn har kommit i hennes närhet, skymtar, hörs, andas där inne, springer, rör sig, finns — och det är hennes barn.

Elma reste sig för att fly, oförmögen, det var det enda hon kände, att möta detta. Hennes nacke kändes stel, hjärtslagen kommo hastiga, hastiga, smärtsamma. Med möda tog hon ett par steg framåt, men måste stanna igen, det blev mörkare och mörkare omkring henne, alltmer ovisst var hon befann sig. Och där ute, i rummet intill, samtidigt långt borta, hördes alltjämt dessa steg, ett gnolande, ett par ackord på ett piano, rassel av papper eller tyger. Där inne rörde sig och levde flickan: hennes barn.

Och plötsligt kom hon över dörrtröskeln och stod mitt framför Elma.

Häpen tvärstannade barnet:

— Förlåt, jag visste inte. Fröken väntar kanske på pappa?

Elma skakade på huvudet.

— Hjälp mig, fick hon bara fram.

Hon tecknade att hon ville sitta, och Matti tog hennes arm och förde henne de par stegen tillbaka till korgstolen. Därpå sprang flickan efter ett glas vatten, förde det till den främmandes läppar och lät henne dricka.

— Är detta Matti? frågades med svag röst.

— Ja.

Elma såg och såg. Nu hade hon hämtat sig så pass igen, att hon kunde se. Detta var då hennes barn, detta ofattbart älskliga väsen! Hon måste ha sett henne förut, allt hos henne föreföll så besynnerligt välbekant, så på förhand kärt. Dock kunde Elma inte granska någon detalj, inte söka någon likhet, inte uppspåra tecken till en karaktär sådan eller sådan. Hon blott slukade barnet, stannade med svulten, värkande ömhet vid en hårlock, vid ögats glans, vid den lilla runda halsen, kring vilken var fäst ett smalt svart sammetsband med ett gammalmodigt litet filigrankors.

Smärtan i bröstet minskade ej, det slitna hjärtats arbetsamma slag voro lika snabba och grymma. Men nu var det blott av förtvivlad längtan att få sluta detta barn i sin famn.

Flickan stod avvaktande, hemligt oroligt lyssnande efter ljud från köket, bådande mammas hemkomst och befriande henne från ansvar för denna tydligen sjuka, underliga främmande dam, som suttit här inne ensam. Alldeles obekant var hon ju inte, Matti hade sett henne, Alexis hade på teatern nämnt hennes namn, fröken Liwin; men vad ville hon här?

Elma såg blott på flickhanden, som ännu höll i vattenglaset, och som hon önskade få kyssa. Men känslan av mörker kom tillbaka och svindeln från nyss, då hon stått på golvet, nära att falla. Det föreföll henne att hon gled utför, gled bort — hon hann blott viska, knappt hörbart, med händerna pressade mot bröstet:

— Matti, Matti, se på mig. Jag är din mor.

Med ett rop av förskräckelse ställde flickan vattenglaset ifrån sig och sprang. Fru Murius kom i köksdörren, när hon hann dit, jagad av tanken att fröken Liwin kanske skulle förfölja henne och beredd att störta utför trapporna och ut.

— Mamma! ropade hon, det finns en människa där inne —

— Ja ja, barn.

— Hon är visst mycket sjuk och mamma, mamma, jag tror hon är galen. Jag tyckte precis hon viskade så här: ~Jag är din mor!~

— Kanske hörde du fel, lilla Matti, svarade fru Murius. Se här, tag hand om det jag köpt och sätt på potatisen.

10.

Alice Murius kunde vara trött eller bedrövad, men inte rådlös.

Ur ett skåp, innehållande litet av varje, tog hon fort en flaska, på vars etikett lästes ~Nervdroppar~, och som vid något tillfälle kommit i huset för konsertmästarens skull. Hon hällde av innehållet på en sockerbit i en sked, det luktade starkt kamfer, och hon tvang den sjuka att taga in det. Med eau de cologne baddade hon hennes panna.

Fröken Liwin samlade sig fort nog igen.

— Mitt hjärta är tyvärr skröpligt, sade hon urskuldande, med ett par djupa suckar för att pröva hur mycket det ännu kunde hålla: Kära fru Murius, förlåt mig allt besvär.

— Ni ser redan kryare ut, uppmuntrade fru Murius.

Elma samlade sig ännu litet till och sade, med ögonen i den andras, så gott hon kunde:

— Jag är rädd jag skrämde barnet nyss. Jag glömde att hon ännu inte vet av annan familj än er. Jag ville låta henne förstå att jag var här som hennes mors ombud, men jag kom att yttra mig litet förvirrat, jag är rädd att jag yttrade mig alldeles felaktigt; det var just i ögonblicket, då svindeln kom över mig.

— Kära, svarade Alice Murius och såg tillbaka in i de vädjande, snart åter undvikande ögonen — ett möte, tyst och kort som en handtryckning: Kära, jag skall nog förklara allt, var inte ängslig.

Elma gömde ansiktet i händerna och andades åter långsamt, djupt in. Så sjuk som nyss var hon inte mer, det kände hon, men ännu mycket sjuk; hon måste få ett åkdon, hon måste hem. Hon mumlade:

— Och fru Murius, låt mig få henne! Hjälp mig! Det är moderns vilja, moderns sista och enda band vid livet.

— Ja, hörde hon svaret, jag lovar. Kära fröken Liwin, eftersom det är den olyckliga moderns vilja.

På aftonen tog Alice Murius barnet in för sig själv i deras lilla sovrum och måste för henne berätta den svåra sanningen, att hon endast hos dem alla varit lånebarn och att lånet nu krävdes tillbaka.

Ute i matsalen satt Libert och tog ut nytt efter noter han samma dag fått låna av sina beskyddare i musikhandeln, nya noter av alldeles nya kompositörer, de allra nyaste och yngsta ute i stora världen. Varje rad betydde för honom upptäckten av okända vänner och fränder, med obeskrivligt dyrbara och nya ting att säga honom. Hans kinder brände, han var färdig att ropa. Gång på gång var han på väg att rusa upp och in till Matti och fråga henne, om han var en dåre eller om inte dessa märkliga ting voro anda av samma anda — genom omätliga avstånd, naturligtvis — som hans egna små obetydliga kompositioner.

Men då han inte kunde komma sig för att lämna noterna ens för en sådan fråga, förblevo Matti och hennes mamma ostörda, och det besparades honom att finna dem båda, sittande bredvid varandra på en sängkant, omfamnande varandra och båda så förstörda av gråt, att de icke ens skulle förstått vad han ville.

Sanningen kunde likväl i längden undanhållas varken honom eller Pontus. Fru Murius var medveten om att en olycklig kvinna väntade besked och avgörande. Redan efter ett par dagar hade fröken Liwin skrivit igen, tackande för den godhet hon rönt, men också meddelande att hon nu var fullt tillfrisknad och gärna så snart som möjligt ville få veta vilken dag man bestämt för hennes omhändertagande av Mattis vidare öden.

Hon föreslog såsom det allra klokaste, att flickan och hon möttes på Centralstationen för att börja det framtida gemensamma livet med den resa hon planerat att fägna, förströ och vinna barnet med. Och då hon efter ytterligare några dagar inte ännu fått besked av fru Murius, skrev hon igen, litet stramare, litet mera fordrande.

— Jag vill inte resa! ropade Matti.

Jag vill inte bort!

Jag vill inte ha en annan mor!

Skolorna hade slutat för läsåret. Operan slutade spela för säsongen. Varje afton höll man i Muriusska kretsen familjeråd. Till familjen räknades Garibaldi, operasångaren Wattman, även andra vänner. Alla voro intresserade, och alla menade att Matti satt med stora trumf på hand. Det gällde ju ingen brytning med det gamla hemmet; man fick taga sin fördel var man fann den. Så har jag alltid gjort, sade Garibaldi. Men konsertmästaren satt dyster, en urkramad citron, en mohr som tjänat slut, en gammal man, till tre fjärdedelar oförmögen att hädanefter försörja de sina.

Matti vågade inte se på honom: hon kunde läsa alla dessa tankar. Det var så mycket hon begrep nu: varför han kunnat förundra sig över hennes musikaliska begåvning? Därför att hon inte var hans eget barn. Och då hon en gång frågat honom, om han icke varit glad, när hon, en flicka, föddes — han, som tyckte mest om flickor, hade han bara svarat: Hm. Nu gavs förklaringen. Visst höll han av henne, det kunde hon inte tvivla på, men hans hm, det kom av att Matti bara blivit hemburen i en filt, fem månader gammal.

Ändå hade de varit så kärleksfulla mot henne, både far och mor.

En röst inom henne sade bestämt ifrån:

— Och nu bör du lyfta bördan ifrån dem.

Men högt ropade hon:

— Den där fröken Liwin, som inte ens vet vad hon säger, vad skall hon med mig? Ingen kan tvinga mig!

— Gavelström upp i dagen, mumlade Garibaldi för sig själv.

Libert sade:

— Vi kan slå oss ihop, du och jag, Matti, och försörja oss med att spela på tillställningar.

Bierfilaren hade inte visat stor sorg, när han erfor att Matti inte var hans riktiga syster, ty det förändrade ju ingenting hos henne, eller i hans känslor. För sin del ämnade han framdeles som förut räkna henne för syster. Varför då så mycket tårar och bråk?

Men Pontus rådde:

— Var inte barnslig, Matti. Oss kan du alltid hälsa på, och det är ju lovat du skall få det utmärkt. Du kanske får ta studenten, om du vill, och det borde du göra.

Man kunde trott att Pontus själv inte skulle haft något emot att ha blivit hemburen i en filt, fem månader gammal.

Dagarna gingo och fröken Liwin skrev tredje gången. Hon befästes i sin tro, att dessa Murius icke voro särdeles rejält folk, såsom hon också först befarat, inte folk med vidare rationellt sätt att se på givna saker. Direkt kom inte detta fram i brevet, men det var likväl mer kyligt och affärsmässigt hållet än något av de föregående. Det gick inte längre att skjuta upp avgörandet; ett ja måste sägas, en dag prickas för i almanackan, eller öppen strid tas upp, den rätta modern tvingas träda fram, och ingen makt skulle ju förmått Alice Murius att begära detta sista, så länge modern själv ville eller behövde hålla sig dold. Hur än konseljernas utslag föllo i kretsen kring Muriusska salsbordet, visste Alice att Mattis lott förr eller senare måste beseglas.

Matti tröttnade inte att spjärna emot:

— Låt mig fara till Amerika, till Roland. Så glömmer hon mig, fröken Liwin.

— Kanske hon, men inte din mor, svarade fru Murius.

Där var det. Det fanns en mor — och då Matti såg på fru Murius och visste vad en mor ville säga, och till och med då det kom för henne hur hon själv älskat sin gosse Elias, kunde hon inte helt och hållet hålla uppe upprorsandan.

Till sist gjorde Pontus slag i saken.

Han tog in Matti i sitt rum, stängde dörren, bad henne sitta ner, ordnade därpå en stapel böcker på bordet, allt för att vinna någon minut. Ty han behövde det. Slutligen sade han:

— Kära Matti, jag är lika fäst vid dig som någon av de andra här; men jag är den enda i denna familj — utom möjligen, jag säger möjligen, Roland — som är klok, och därför måste jag —

— Jag vet vad du vill! skrek hon.

— Vad då?

— Nej, säg det själv, säg ut bara!

Pontus märkte att hon därvid fick ett mycket stelt och besynnerligt ansiktsuttryck, som han inte kände till. Mycket mörka, trotsiga och beslutsamma ögon. Det måste ha pågått en kamp där innanför, i tysthet, och som han inte vetat av, en kamp, som i denna sekund äntligen gavs upp ... Det kändes som om han, Pontus, ställt Matti mot en mur, liksom man ställer upp den, som skall arkebuseras: vägg bakom, några blykulor framför. Den dömde upphör med ens att göra motstånd och tar sitt öde.

Det gjorde Pontus ont, men han kunde inte upphöra vara den ende kloke och omusikaliske i en familj av opraktiska fantaster, som aldrig räknade med inkomst, fördel eller ens förutseende — och han måste därför fortsätta:

— Kära Matti, du har att begripa din plikt.

— Jag har redan begripit den, svarade hon.

Så reste hon sig och skrek, blodröd:

— Begriper du inte, ärkeidiot, att jag har begripit den för länge sedan? Här har jag varit en börda i åratal, slitit och rivit sönder och ätit och aldrig tänkt på ett dugg! Hela mitt liv räcker inte till för att ge igen allt. Men jag har velat hålla fast ett litet tag ännu, bara några dagar till, ändå — ändå.

— Det var bra, Matti, sade han vänligt, men du har bara gjort det tyngre för mamma.

Det tog. Matti blev tyst och tänkte, tänkte. Pontus hade rätt; Pontus i sin kärvhet var den, som kommit ihåg det viktigaste: mamma.

— Det är jag som varit ärkeidiot, sade hon.

Så blev det bestämt: Matti gav godvilligt efter för fröken Liwins önskningar eller bestämmelser; hon gjorde det tacksamt, skrev fru Murius, och dagen för avresan avgjordes.

Någon ersättning för den gångna tiden vägrade emellertid dessa opraktiska människor, konsertmästare Murius och hans hustru, absolut att taga emot; fru Murius avvisade det med mildhet, konsertmästaren med stor harm. Debatten härom fördes mellan dem och en av fröken Liwin uppskickad jurist, hennes förtroendeman i affärer. Han fick nöja sig med att lämna en mindre summa för Mattis utstyrande med lämpliga reskläder och en koffert.

De möttes ute på stationsperrongen, Elma och hon. Endast Libert var med Matti hemifrån och bar hennes nya väska: det skulle blivit alldeles för mycket nerver och tårar och kanske oöverlagda ord, om fler varit närvarande; det skulle sett för illa ut mitt bland andra resenärer, det hade de alla begripit.

Fröken Liwin var på platsen före de två ungdomarna; hon väntade nedanför sovvagnens dörr, hennes bagage var redan inburet i kupén. Hon tog dem bägge i hand och föreföll Matti vara en helt annan person än den, som ställt till det skrämmande spektaklet och måst lugnas med droppar; mycket mera främmande, överlägsen och likgiltig.

— Inte sant, detta är din fosterbror, Matti? frågade hon, syftande på Libert.

Matti svarade:

— Fosterbror? Det får fröken mig aldrig att kalla honom.

Det tog hon inte illa upp, endast log svagt. Libert bar in Mattis väska med mässingsbeslag, såg sig om i den bekväma förstaklasskupén, som hon skulle få ha för sig själv med en skjutdörr öppen till fröken Liwins alldeles intill. Det var första gång i sitt liv Libert beträtt en sådan sovvagn, och med ens kände han saknaden efter Matti, ty härifrån skulle de fått rikliga intryck att meddela varandra.

Under tiden stod Matti tyst kvar på perrongen bredvid fröken. Hennes ögon voro fästa vid den stora vita urtavlan, vars svarta minutvisare ännu gav henne fem minuter — fyra minuter. Jag måste begripa min plikt, tänkte hon.

Libert kom tillbaka och drog henne litet avsides, brådskande:

— Du, i natt skrev jag en liten melodi, var snäll och lägg märke till instrumentationen! Det skulle vara till dig, en avskedshälsning.

Och fumligt stack han en flerdubbelt vikt, stel bit notpapper i hennes hand. Han ämnade säga ytterligare något, men det gick inte. Så fattade han då ett beslut, tog om henne och kramade till hårt, glömde bort att säga adjö till fröken Liwin och sprang sin väg utan att se sig om.

Tåget dånade ut från stationen. Matti kröp längst in i sin kupé, hon ville ingenting veta, ingenting se, inte ens utfarten från Stockholm, som Garibaldi uppmanat henne att njuta av. Hon ville inte tänka på något. Hon var nöjd att fröken Liwin ännu dröjde i korridoren och tycktes intressera sig för vad hon såg genom fönstret. Dunkelt kände Matti att detta skedde av vänlighet och skonsamhet och var tacksam för det.

Hon höll kvar Liberts avskedshälsning i handen, och efter någon stund vecklade hon upp papperet och läste den gamla ramsan:

Fröken Sälv spatsera går, näsan den går före. Ingen mer mig leda får, jag är stor och femton år, jag är fröken Före, fröken Sälv och Före.

Ja, det var likt Libert. Och till den kära dumma gamla texten hade han knutit en hel liten concerto, med många olika instrument, en verkligen ganska underlig instrumentation. Den lille bierfilaren, såg Matti, var ute och letade sig fram på egen hand — också han.

Hon kysste papperet. Så rätade hon bättre upp sig och satt beredd att vara stor och femton år och att möta sin följeslagerska med tårlösa ögon.