IV.

1.

En gång i veckan, varje söndag, skrev fru Murius till sin son Roland i Amerika. Frisk eller sjuk, glad eller sorgsen, ledig eller sysselsatt, fann hon den timme som behövdes för att avge den efterlängtade rapporten hemifrån.

Den potentat i Amerika, som Garibaldi rekommenderat Roland till, hade icke i verkligheten visat sig vara en så stor och märklig man, som man först trott. Men han hade funnit användning för Roland, givit honom en liten lön, av vilken denne girigt sparade för att kunna skicka hem några dollar då och då, samt skänkt honom möjligheten att utmärka sig och stiga i graderna. Det var icke någon så dålig lott, och många hade sämre.

Om sig själv talade Roland inte mycket; ingenting om ensliga aftnar på ett ganska ohemtrevligt inackorderingsställe, när aftnarna icke användes att följa med diverse kurser; ingenting om hemlängtan heller, eller om hägringar av den rufsiga lilla våningen, som hans mor, enligt hans egen åsikt, förtrollade till den mest önskvärda hemvist. Men fru Murius läste mellan raderna och skrev själv därefter, och ofta hade också Matti brukat lägga in några sidor i moderns brev, så att Roland i sin låsta bordslåda i Amerika gömde två småningom svällande brevbuntar, båda lika kära.

Om den katastrof som gjort slut på Mattis tillvaro såsom verklig medlem av familjen Murius, skrev hon själv till honom. Det blev ett brev, så långt och tjockt, att det krävt eget porto och skickats för sig själv, några dagar innan avresan med fröken Liwin anträddes och sedan denna blivit oåterkalleligt bestämd.

»Du», skrev hon, »du Roland har ju alltid vetat om, efter vad jag hör, att jag inte var din riktiga syster. Och ändå har du alltid varit snällast mot mig av alla bröderna. Jag har ingenting glömt av alla gånger du tog hand om mig och bar mig och talade förstånd med mig också, och skall aldrig glömma det! Och nu skall du därför få bli ~min ende förtrogne~. Eftersom du inte mer är min bror, vill jag du skall vara något, som är lika mycket och kanske till och med bättre. Ser du, Libert lever numera bara i sin musik och är också för barnslig att förstå ~allting~, och älskade mamma, begriper du, henne ~kan~ man rentav inte lassa allting på.

Det är en stor hemlighet, men jag vill säga dig, att ingenting i världen skall få mig att tro annat än att fröken Liwin ~är min mor~, fast hon inte vill låtsa om det. Kanske hon vill pröva mig först. Men det var inte något misstag, och jag hörde inte fel, när hon sade det till mig, och jag såg att hon ljög inte. Hon var sjuk just då, och hon trodde kanhända hon skulle dö, och då vill man nog inte ljuga. Sedan måste hon emellertid ha ångrat sig tvärt, och jag förstår bara inte att inte mamma genomskådade henne; men det är sant, att mamma var inte inne i själva ~ögonblicket~, då det kom fram.

Hennes anledning att tiga, fröken Liwins, vet jag som sagt inte. Hon sade till mamma, att jag skall kalla henne ~Elma~ och ~du~. Gärna för mig! För mig i mitt hjärta blir ändå ingen annan en ~mamma~ än den du vet. Jag ämnar vara hygglig mot henne, ’Elma’, för att mamma bett mig om det och jag vet min plikt, som är att inte längre tynga dem hemma med utgifter för min skull, utan vara tacksam mot ’Elma’, som övertagit dessa. Pontus gjorde sig litet viktig och skulle tala om den saken för mig, men jag såg att han var ~rörd~, när han skulle fram med det, och det är ovanligt för Pontus, så jag blev inte ond på honom, utan ganska rörd själv. Men det var ändå fullkomligt onödigt. Jag skall nog sköta mig! Det ~svär jag till dig~ som till min ende förtrogne i allt detta.

Vad jag skall göra när jag slutat skolan, ämnar jag också tänka ut. Det är inte så långt dit, och jag vill så snart som möjligt försörja mig själv. Jag kan säga dig en sak till, Roland, jag har ~tänkt~ ganska mycket på senare tid och det beror på att jag haft mina ~sorger~, fast om dem vill jag än så länge inte tala med någon.

Din egen ~Matti~.»

Roland besvarade brevet, men hans svar kom till Stockholm först sedan Matti rest. Det sändes efter henne, från Stockholm till stad efter stad i Tyskland och sedan till Frankrike, där fröken Liwin bestämt att man under den varmaste tiden skulle stanna i ro vid kusten.

— Vad har du för bekantskaper i Amerika? frågade Elma, när brevet äntligen bars fram, överskrivet och överstämplat så man knappt såg adressatens namn mer.

— Min äldste bror, sade Matti.

Elma anmärkte:

— Min lilla Matti, vad är det för envishet att fortfarande säga bröder och föräldrar om människor, som du väl må hålla av, men i alla fall inte ens är släkt med?

— Vad skall jag kalla dem? Konsertmästarens?

— Du kan kalla dem hur du vill, utom det som direkt är vilseledande.

— Till dem, sade Matti, kan ingen hindra mig säga far, mor och bror i hela mitt liv, men om dem skall jag rätta mig efter Elmas befallning.

— Det är ingen befallning, bara en förnuftig önskan.

— Ja, som Elma vill.

Elma lät frågan bli liggande; hon hade föresatt sig att visa tålamod framför allt.

Matti kutade ryggen rund över Rolands brev, där han uppmuntrade henne i alla de goda föresatser hon själv uttalat. Han sade också att ingenting kunde göra honom mer glad och nöjd än att få bli just denne ende förtrogne, hon ville göra honom till, något lika bra som en bror — eller till och med litet bättre. Matti skulle, rådde han, försöka sätta sig in i, att ~om~ fröken E. L. verkligen var hennes mor, voro kanske skälen att förtiga detta både tunga och tragiska, och för den som haft sorger själv var det säkert inte svårt att taga hänsyn till andras, försäkrade Roland.

Medan flickan läste, satt Elma tillbakalutad i sin vilstol och iakttog henne.

Hon kunde inte dölja för sig, att hon långtifrån vunnit barnet så som hon innerst inbillat sig lätt nog kunna göra. Hon hade visserligen räknat med tårar och kanske även med utslag av dålig uppfostran, av bristande självtukt, och hon hade gjort upp en taktik för sig att i så fall vädja till barnets ambition. Men hon hade i stället strax blivit slagen av flickans naturliga behag, smärtsamt påminnande om det som en gång gjort henne själv så motståndslös inför dennas far. Matti var uppmärksam, anspråkslös, alltid påpasslig att uttrycka sin tacksamhet för allt som gavs. Dock, därvid stannade det. Under den ljusa ytan, under de goda fasonerna, anade Elma snart att en gränslinje uppdragits. Hon frågade sig bittert, om man i den miljö, där flickan vuxit upp, vågat sätta upp barnet mot henne, trots de givna försäkringarna. Men som ett motsägande faktum stod då, att Matti alltid visade sig mest mjuk och tillgänglig efter breven därifrån.

Det skulle alltså vara hennes egen person, som var barnet emot? Hennes, moderns person.

Den tanken sköt Elma bort, den uthärdade hon icke. Men det motstånd hon ständigt, stilla, outtalat, kände från barnets sida, satte hennes tålamod på starkare prov än hon någonsin väntat sig.

Matti läste igenom sitt brev en första gång med ilande fart, sedan långsamt, noga mediterande över de par tre arken. Elma såg det vackra, envisa lilla ansiktet lysa upp och vekna, en klar, lätt rodnad höjde kindernas färg, ett glitter i ögonen röjde glädje och ömhet.

Detta uttryck hade hon själv ännu aldrig lyckats framkalla. Med gåvor lyckades det inte; med vänlighet kom man ett stycke på väg, men icke fram, icke ända dit, icke så.

Elma påminde sig avfärden från Stockholm. I det längsta hade hon dröjt i järnvägsvagnens korridor för att ge barnet tid att gråta ut, att finna sig i avresans fullbordade handling. Hon skulle velat sluta barnet intill sig, tala om sin visshet att framtiden skulle bli ljus och lycklig för dem båda. Men när hon slutligen, het av oro att inte kunna finna de riktiga orden, trädde in i kupén, satt Matti redan klar med sin kyliga uppmärksamhet och tacksamhet. Det hade blivit till en konversation som mellan ett par damer på visit.

— Du säger ju Elma och du till mig, lilla Matti?

— Om Elma önskar, ja tack.

— Är du trött, kära barn?

— Inte särskilt, tack.

Om hon var hungrig, om hon ville läsa, vad hon tyckte om för böcker? Ville hon få närmare reda på den tänkta resplanen; gladde hon sig inte åt att få komma ut och se sig om?

Det gjorde hon visst, mycket.

Kanske roligare om den unge gossen följt med, som varit nere med resväskan?

— O, ja! strålade hon upp.

Elma hade frågat:

— Nå, men tror du inte vi kanske blir goda kamrater, vi två också?

— Jag hoppas det, svarade flickan artigt.

Därpå hade Elma lämnat henne en liten summa fickpengar, en summa hon sedan under resans lopp sett förbrukas i huvudsak till hemskickande av vykort, inköp av postpapper och frimärken eller små enkla suvenirer.

Elma hade icke förmått slå brygga över till barnets förtroende; hon kände själv att hennes inviter måste verka konstlade. En av de första resdagarna hade hon försökt med en fråga, om Matti aldrig tänkte på eller undrade över sin okända och olyckliga rätta mor. Men barnet svarade tämligen luftigt:

— Har hon kunnat låta bli att låtsa om mig i femton år, så förstår väl Elma att jag inte alls räknar henne för en mor.

Den strängen anslogs sedan icke mer.

På hotellen hade fröken Liwin mestadels tagit två rum. Det fördyrade färden en del, men hon ville inte att barnet skulle besväras av hennes vakande och rökande in i sena kvällen. Vid de tillfällen, då man av någon anledning delat rum, hade Matti fått gå först in, medan Elma i hotellets skrivrum eller hall väntat på att hennes barn skulle få tid att somna, innan hon kom efter.

Dylika nätter sov hon knappast. Hon lyssnade till barnets lätta, jämna andedräkt, hörde henne vända sig eller sträcka litet på sig i sin bädd och ibland mumla något ogripbart ord. Så snart det började ljusna ute, så att hon kunde se henne, om än blott dunkelt i den tidigaste grå morgondagern, silande in genom någon gardinspringa, satte Elma sig upp, böjde sig fram för att bättre kunna mätta sig med åsynen av den sovande. Då var sömnlösheten ingen pina mer. Det betydde icke mer något, om huvudet värkte eller ögonlocken brände nästa dag, när hon under dessa gryningens svala, alltför fort förflyktigade timmar fått taga igen litet av allt det hon så länge måst sakna.

En av dessa morgnar hade Elma vågat sig upp, rädd att ertappas, tassat efter barnets ordentligt tillrättalagda underkläder — hon visste ej att ordningen så noga upprätthölls för att göra mamma Alice heder — och hon hade tryckt sitt ansikte intill dem, andats in i dessa plagg, vilka omslutit hennes barns kropp.

I åratal hade hon missunnat sig själv att bära, att vårda, att lära känna varje linje av denna lilla kropp, och nu tycktes den icke mer höra henne till ... En bitande svartsjuka blåste upp inom henne mot denna fru Murius, som fått allt det hon måst försaka. Hon hade aldrig förut tänkt på något rivalskap, inte ens när hon beslöt taga Matti till sig: då hade hon förespeglat sig formningen av en ung själ, ledningen av flickans utveckling, och hon hade varit lycklig i tron att kunna bli till nytta. Ur sitt eget livs erfarenhetssumma trodde hon sig om att kunna ge den unga visdom, och det hade förefallit henne viktigt nog och tillräckligt att knyta själ till själ. Men denna morgon hade hon med ens och våldsamt fattat vad den andra ägt: rätten att få ge ömhet från första dag, att nämnas mor, när ordet först kom på barnets tunga, att vårda, att vaka, att trötta ut sig; att lätta små sorger och skapa glädje med små puerila lekar; att genombävas av lycka, när barnhanden trevande sökte ens egen.

Hon begrep det på en gång, medan hon kramade intill sig de enkla, billigt hemmasydda små flickunderplaggen.

Till sist hade hon somnat med dem intill sig, ett insomnande så ljuvt som om barnet själv legat där, spätt och litet. Hon vaknade vid att Matti stigit upp och så tyst som möjligt sysslade med sin toalett. Elma blev liggande orörlig, förstulet följande barnets flinka, omedvetna rörelser, den omsorgsfulla intvålningen, den oroliga undersökningen av något som ett par små finnar på hakan. Utan tvekan blottade barnet sin kropp, litet rysande vid den kalla avrivningen, och för första gång hade Elma, modern, sett de välformade unga lemmarna, kött och blod av hennes eget kött och blod.

Här hade en annan badat, skött, klätt och smekt; en annan hade fröjdat sig åt hälsa och god växt, åt kraft och skönhet.

Matti vände sig om, varseblev att Elma var vaken och dolde sig litet.

— Kan Elma förstå vart mina underkläder tagit vägen?

— Kära du, svarade Elma, jag ville bara se över och laga dem, om det behövts, och jag råkade somna ifrån alltihop.

Matti sade:

— Ingenting är trasigt. Vi gick igenom allt, innan jag for, mamma och jag.

Svartsjukan rev Elma med sig.

— Nåja, svarade hon kritiskt, fasligt lappat är ju allt vad du har, och ser också ut att vara lappat i sista minuten.

Matti teg. Men det drev på för hårt inom Elma, hon kunde inte styra sig själv längre, hon måste slå till igen:

— Jag märkte ju att särdeles ordentligt verkade det inte, där du växt upp, och det är nog ett och annat att säga om dina lagningar också. Nåja, tillade hon försonligare, det är ju heller inte ditt fel.

— Vems annars? ropade Matti och hade med ens sprungit fram som en furie. Tror inte Elma att mamma slet ut sig tillräckligt? Försök själv att ha fyra barn! Det var just jag, jag som borde suttit inne litet flitigare och hjälpt henne. Var snäll och säg aldrig ett ord om henne mer!

Mor och dotter hade mätt varandra med blickarna. Samma humör. Samma ögon, som svartnade av vrede. Och samma minne, som säkert inte skulle låta denna första drabbning glömmas.

Elma hade sedan varit uppriven hela dagen. Hon anklagade sig själv, som ej bättre hållit föresatsen om långmod; men samtidigt kunde hon icke komma förbi hätskheten mot allt, som stod henne emot. Nu hade hon tagit sitt barn till sig, förbiseende fullkomlig försiktighet, övervinnande svårigheter och risk; men barnet var icke vad hon velat ha det till. Det var som om från barnets hela väsen skulle utgått förebråelse för att hon inte gjort mer, kommit förr, offrat hänsynslösare — detta barn där, som ingenting begrep!

Utåt visade hon ingenting. Det sjuka hjärtat höll henne under tortyr med sina hårda slag; de gamla djävlarna viskade till henne om redan alltför stora, tydligen bortkastade offer, om missgrepp och oövervinnligt motstånd, alltför naturliga följder av ett huvudlöst, impulsivt handlande från hennes sida. Men längtan efter det styvsinta barnets tillgivenhet, efter ett enda försonande ord från detta, genom och trots allt, oförklarligt älskade barn, besegrade stormen.

Utan att akta på sin trötthet förde hon flickan med sig i butiker, gav henne presenter, avstod sin aftonro för att taga henne ut på en teater.

Och efter denna första scen hade hon blivit försiktigare, hon hade känt att hon ej hade råd till många nederlag. Hennes självsäkerhet hade brutits; hon hade räknat på en instinkt hos barnet, som borde fört detta till henne, naturligt och omedelbart. Den instinkten hade icke hörts av — rätten till barnets hjärta utan vidare, den hade hon redan försuttit, långt innan de två möttes igen.

Beskt förödmjukad hade hon erkänt det för sig. Ville hon äga Mattis oförbehållsamma vänskap och tillgivenhet, måste hon förtjäna dem så som varje annan, varje främling, skulle nödgats göra det, småningom och från etapp till etapp. Hon ägde inte framställa en enda fordran — hon, modern.

När brevet från Roland äntligen var läst till slut och pressats ner i en ficka, frågade nu Elma med ett tonfall hon försökte göra så vänligt som möjligt:

— Vill du inte berätta litet för mig av allt det unge herr Murius skrivit?

— Nej, svarade Matti, om Elma ursäktar, för det var verkligen bara saker oss emellan. Men se här!

Och hon höll upp en check på tre dollar, som legat bland pappersarken.

— Pengar, sade Elma kallt. Det måste jag insistera på att du inte tår emot av andra än mig.

Och därmed voro molnen över dem igen; de svarta blickarna törnade åter ihop. Matti sade lika hett som Elma talat kallt:

— Nu måste jag säga ifrån, att jag ämnar inte låta mästra mig hur långt som helst! Då rymmer jag hellre.

— Ämnar du trotsa öppet? Det avråder jag ifrån, i ditt eget intresse, Matti!

Därefter blev det åter tyst. Elma lutade sig åter tillbaka i vilstolen och satt väntande. Vem skulle först räcka hand till försonlighet?

— Varför inte vika, tänkte Elma i bitter stumhet, varför inte ge upp all strid, röja längtan och ömhet utan vidare? Men hon vågade ej — oviss om hur det skulle tagas emot.

Det blev Matti, som talade först; hon sade mycket lugnt, värdigt en segrarinna över sig själv:

— Elma har naturligtvis rätt i att jag inte behöver övergödas med pengar. Mamma ville inte heller att vi skulle taga emot något, annat än hemifrån, och jag glömde bort att från Roland — det är ju inte hemifrån mer. Elma kan nog inte heller alls förstå Roland, eller hur vi alltid haft det oss emellan. Men ursäkta mig.

Elma räckte ut handen och Matti lade sin ena i den. Modern böjde sig ner och kysste lätt barnets fingertoppar.

— Du får väl också ursäkta mig, sade hon, om jag ibland syns hårdare än jag är.

På kvällen besvarade Matti Rolands brev:

»Vad det beträffar, att hon E. L. skulle haft sorger, som jag måste tycka synd om henne för, det tror jag är sant. Men om du visste vad det ofta är svårt att sämjas med henne. Om natten kan det falla henne in att riva i mina underkläder för att se efter, antar jag, om där råkar vara en säkerhetsnål i stället för en knapp, eller sådant småslarv. Hon ger mig allt vad jag behöver, inte otrevligt överflödigt alls, så att det kunde se ut som mutor, utan lagom och mycket rart, och vet du, jag är också tacksam. Men andra dagar kan hon bli så ond, hon är värre än jag. Hon varken slår eller skriker, nej, det sitter i ögonen, precis som på mig (det vet jag) — och så kommer det ~några ord~. Är hon min rätta mor, då brås jag på henne, och det är rysligt! Ty trots alla föresatser, finns det stunder, då jag ~nästan hatar~ henne.»

2.

Elma och Matti reste hem över Hamburg. De togo in på hotellet, där Elma tidigare tagit in med Rick Brunjohann, och Elma förde sin dotter till herr Feuers skobutik och ekiperade henne där. Till restaurangen, där Rick och hon dinerat med Bourgsten kunde man däremot icke föra barnet.

Men på aftonen, sedan Matti kommit in till sig, gick Elma ut. Hon trodde sig kunna hitta till platsen, som för henne inneslöt så många minnen; hon önskade blott få se in genom något fönster, skymta den intimt bekväma salen med fontänens färgskiftande vattenstrålar; kanske också uppfånga glimten av ett ansikte. Det var flickan i guldbrokaden hon tänkte på, och Bourgsten. Hon ville föreställa sig dem tillsammans, dessa båda levande, som hon lämnat bakom sig; de skulle sitta vid samma bord, täckt med vissnande blommor, medan hon, Elma, osedd gled förbi de stora upplysta fönstren i höstkvällen, helt förbi allt som varit — blott för ett par minuter unnande sig den sista pinan av fordom kända tings åsyn.

Men det visade sig lönlöst för henne att försöka finna vägen dit. Förgäves irrade hon en stund under gatornas ännu icke avlövade träd. I mörkret blev hon utsatt för närgånget tilltal och förstod att det ej passade henne att ströva ute längre. Hon skyndade åter upp på hotellet.

Som hon gick förbi Mattis dörr, greps hon av en stark lust se flickan igen, ehuru godnatt redan växlats dem emellan. Hon knackade på dörren, och då ingen svarade, steg hon in. Ljus brann på bordet, men rummet var tomt, sängen orörd. Klockan var heller inte mer än tio. Elma väntade.

Flickan tycktes ha suttit och skrivit, det var ännu fuktigt av bläck i pennan; sannolikt hade hon gått ned med sina brev. Men det dröjde, och hon kom inte tillbaka. Orolig började Elma söka; hon ringde upp betjäningen, men ingen kunde upplysa om var den unga fröken befann sig. Kanske satt hon nere i salongen, där gäster stundom tillbringade kvällen. Elma avvisade den tanken: varken Matti eller hon hade ens frågat efter var denna salong fanns.

Hennes oro stegrades. Förfärliga farhågor vaknade inom henne. Mattis ytterkläder voro kvar i rummet, men likväl kunde hon ej hålla tillbaka föreställningen att flickan verkligen rymt — och detta här, i detta avskyvärda Hamburg! Ett spårlöst försvinnande, ett omhändertagande av mest fasansfulla art, allt var tänkbart. Hon genomlevde i inbillningen sitt eget vädjande till polismakt och myndigheter, en förfärlig historia, tidningsskriverier, äventyret i var mans mun. Under en halv timme gick hon fram och åter i korridoren utanför de två dörrarna, till Mattis rum och till hennes eget. Slutligen, under ångestens tryck, sökte hon sig ändå ner till denna salong, där Mattis närvaro förefallit henne allra mest osannolik.

Flickan var där, Elma varseblev henne strax. I rummet rådde dämpad belysning, dämpat sorl av röster; ett par tre sällskapliga grupper ockuperade, skilda från varandra, det stora utrymmet. Med en av dessa grupper var Matti införlivad, ett kotteri på sju eller åtta personer, i vars medelpunkt tronade fru Pasch, Den vita papegojan, småleende, i vitt med pärlor. En smula avsides, ytterst i gruppen, satt Matti med en ung man, inbegripen i livligt samtal.

Elma kunde icke förmå sig att gå fram, och ingen observerade henne. Hon måste taga stöd mot dörrposten; hela hennes ångest smalt ihop i en ursinnig vrede. Hon tog in synen av hela detta sällskap, dessa Paschs, föremål för hennes ovilja, hon mindes ej mer sedan när, sedan alltid, föreföll det henne, naturbestämt som ett arternas krig ... Hon såg den unge mannen gripa tag i det lilla filigransmycke, Mattis skatt, som numera hängde i en tunn guldkedja, en gåva av Elma, och draga till sig det. Den smala flickhalsen följde mjukt med, och de skrattade båda.

Häftigt tillsade Elma någon av hotellbetjäningen, som hon fann i sin närhet, att genast hämta den unga damen, och skyndade själv i förväg upp med hissen, beredd att ge hela sin avsky utlopp.

Men Matti gjorde sig ingen brådska. Elma konstruerade upp förloppet för sig: flickan måste av en händelse ha stött på Paschs, något lekkamratskap existerade kanske med sonen, någon brådmogen kurtishistoria. Så mycket värre! Elma hade ännu icke stått inför tanken på sin dotter i dylikt sammanhang, och hon gick strax till det värsta: uppgörelse om möte nästa dag, fräcka beslut att draga henne, vakterskan, vid näsan, utflykter på tu man hand, otillåtliga, förtidigtmogna friheter.

Med grym tillfredsställelse såg hon också för sig hur vaktmästaren närmat sig gruppen Pasch och det unga paret: — Fröken är ögonblickligen väntad uppe på fröken Liwins rum ... Hur Matti måste sett sig om med häpen min och känslan av förödmjukelse att bli eftersänd på detta vis, liksom småbarn. Inte mer än rätt. Och ändå tillät flickan sig detta dröjsmål, ett oförsynt, oförlåtligt söl — ett söl, frukt av Muriusk uppfostran!

Så fort Matti blev synlig, mötte Elma henne med ropet:

— Jag fordrar absolut att slippa vänta, när jag låter kalla dig. Vad är nu detta för spektakel?

— Elma känner dem ju själv, Paschs. Fru Pasch bad mig hälsa.

— Jag vill inte känna dem. Är det pojken du springer efter?

— Jag har känt Alexis i åratal.

— Jag vill inte veta av vidare umgänge där.

— Vad har Elma för skäl till det?

— Begär du skäl också?

— Naturligtvis.

— Du kan vara säker! bröt Elma ut. Jag har mina skäl. Jag har mitt skäl. Pasch i dag, en annan i morgon, jag vet vart det bär.

Matti sade stelt:

— Elma behöver ingen oro göra sig för mig; Alexis blir för resten utomlands hela året.

— Vad hade ni att tala så intimt om?

— Intimt? Vi talade om våra resor.

Hon glider undan, tänkte Elma, hon ljuger för mig. Hon måste ju ljuga, det finns ju inget förtroende mellan oss ... Men hon vågade inte släppa lös hela sin harm. Hon tände en stark cigarrett, drog djupt in röken, lugnade sig. Hur det än var, det allra värsta hade ändå icke skett, Matti hade inte rymt, eller ens synts tänka på att rymma. Elma kände, att innerst var det fasan för detta, som legat på lur. Allt annat var ändå lättnad, också Paschs, också dröjsmålet, också de envist stela svaromålen från Mattis sida: barnet var likväl kvar.

— Kära Matti, sade hon blidare, jag blev så orolig för dig.

— Orolig? Hur så?

— Ja, jag blev orolig. Matti, barn, jag kom att tänka på din mor, kanske borde jag inte tala om det, men jag gör det för din egen skull. När jag nyss stod i salongsdörren och plötsligt fick se dig där, så sorglös, så fängslad, troligen alldeles omedveten, alldeles okunnig om all falskhet, låghet och smuts, allt försåt, all osanning i försäkringar och ömma blickar, all orenhet, blev jag förfärad. Du är bara femton år ännu, och jag kände mitt stora ansvar. Vart bär det hän för dig, min Matti?

Matti hade satt sig, hon reste sig igen:

— Jag begriper vad Elma menar. Att min mor har blivit lurad, har varit godtrogen och fått lida för det sedan — och nu tror Elma att jag måste bli likadan. Å, jag skäms, när jag hör vad Elma tror om mig!

Hon vände sig om för att gå, men ett svagt rop höll henne tillbaka. Nu såg hon hur blek den andra blivit. Det måste ha varit en bra svår oro ändå, som grep henne nyss, större än hon velat visa. Och om det var hon, som verkligen var den okända modern, hon som prövat på all denna antydda lumpenhet och osanning, då var det väl denna som gjort henne så bitter, så oresonlig — och så svår att tycka om.

Och kanske nu gjort henne sjuk också!

Utan att be om lov, sprang Matti fram och började varsamt klä av Elma. Hon knäppte upp blusen, knöt upp skobanden.

— Låt mig hjälpa, bad hon, Elma behöver det.

Elma lät det ske. Barnet löste upp hennes hår, borstade det, flätade det för natten. När hon fått Elma i säng, gjorde hon i ordning tabletterna denna brukade taga in och satte sig på sängkanten.

— Får Elma sömn nu?

Den andra svarade inte strax. Hon hade slutit ögonen och höll fast barnets hand i sin. Om hon fått dö i denna stund! Om hon åtminstone fått röja hela sanningen. Men hur skulle en femtonåring kunna fatta allt den innebar, ett felvuxet, förfelat liv; hur skulle ett barn fatta och förstå, urskulda allt, som varit ägnat att vilseleda?

Elma kunde endast mumla:

— Barn, förlåt mig.

Då kände hon ett ansikte intill sitt eget, varma läppar, som berörde hennes kind, och hon hörde en viskning tillbaka:

— Förlåt i stället mig, Elma. Det är synd om Elma, det har jag sett i dag.

Strax därpå var Matti borta, Elma hörde henne försiktigt tassa omkring i rummet intill. En vägg skilde de två rummens sängar åt; men länge låg Elma och försökte spänt höra suset av andningen från andra sidan denna vägg.

Från den dagen blev samvaron lättare mellan Matti och henne. Barnets första kyss, så blyg och snabb, men given utan förbehåll, löste välgörande något av fördämningarna i moderns själ. Från den kvällen blev det en vana att godnattkyss skulle växlas. Elma kunde ertappa sig med att längta efter den timmar i förväg.

I Stockholm mötte Hulda med hemmet fullt i ordning; Elma gladde sig åt att höra Matti beundra allt. Rick Brunjohanns forna rum var ommöblerat för Mattis räkning. Redan före utresan på försommaren hade Elma valt ut varje sak dit, men hon hade icke velat skämma bort den blivande fosterdottern, hon hade velat vänta och först se hur denna skulle arta sig och hur pass stor uppmuntran hon kom att förtjäna, och därför i sitt val stannat vid enklaste vitlackerade möbel. När hon nu trädde in där, kunde hon mäta förändringen inom sig själv: allting föreföll henne otillräckligt, torftigt, fult. Hon stod förvånad inför sin egen liknöjdhet för barnets trevnad.

Men Matti beundrade och tackade för allt.

— Det är bara en enda sak jag skulle vilja be om, vågade hon fram. Det första hon ber mig om av egen drift, tänkte Elma.

— På förhand beviljat, svarade hon med ett leende.

— Om Elma ville hyra ett piano, så jag kunde börja arbeta igen?

Pianot kom, icke ett hyrt, utan ett som Elma lät inköpa. Till den enkla vita möbeln skaffade hon färgglada kuddar, en vacker spegel, en matta. Hon ställde blommande krukväxter i fönstret.

Skolan började. Elma hade velat låta Matti hädanefter skrivas in under namnet Liwin. Hon önskade, sade hon, att Matti i framtiden skulle bära det namnet, då hon ville betrakta Matti som adoptivdotter och småningom ordna för hennes insättande i alla en sådans rättigheter. Men då skar det sig igen.

Matti förklarade — och draget av revolt kom tillbaka, som varit osynligt sedan Hamburgkvällen — att hon hellre gick ut och tiggde på gatorna än stannade vid köttgrytorna med pianot och det förtjusande rummet, om hon inte fortfarande fick heta Matti Murius.

Elma lät då saken bero. Hon visste, att hon redan var övervunnen.

3.

Inte heller ämnet Pasch återupptogs vidare.

— Vad jag förändrats, tänkte Elma.

Men Matti för sin del gick i tysthet gärna i minnet igenom det oväntade mötets alla detaljer. För henne hade detta möte kommit att beteckna hela resans höjdpunkt; det var det, som hjälpt henne att äntligen bryta med det föresatta avståndstagandet gentemot Elma, ty hur kunde den, som själv var lycklig, missunna den som plågas sitt medlidande och sin omvårdnad?

Mötet: hon hade just kommit ner i vestibulen med sina brev, då uppför den korta, med röd matta beklädda trappan från gatan, ett sällskap närmat sig. Man talade svenska, Matti vände sig halvt om och hörde med ens sitt namn utropas; Alexis stod framför henne.

Han hade strax presenterat henne för sin far, och för sin mor som den lilla flickan med filigrankorset. Fru Pasch hade sagt: — Så lustigt, mycket egendomligt; vill inte fröken sitta med oss en liten stund? Alexis, min gosse, styr om att vi får litet fin frukt. Inte sant, min vän?

Detta sista hade varit till generalkonsuln, som svarat:

— Som du önskar, naturligtvis, Alexandra.

Det hade stått livligt för Matti hur denna samma fru Pasch, sagolikt vit och skön, en gång till henne, en liten nigande flicka, yttrat de obegripliga orden: Så söt man är, och så väluppfostrad ... Men fru Pasch mindes det nog inte längre. Hon hade bara givit Matti en överblick med sina runda blanka ögon, och Matti hade framför allt fått klart för sig vilken tur det var, att hon råkade ha en trevlig och lämplig klänning på sig, inte resdräkten, som dock var mycket bra, utan en litet bättre. Lyckligtvis hade det snart kommit in en bricka med allehanda gott, melon, persikor, druvor. Alexis lade upp åt henne på en assiett. Också hans ögon granskade henne och de voro runda och blanka liksom moderns.

Hans granskning måtte emellertid ha fallit väl ut, ty han sade, litet lågmält så att det inte skulle höras av alla:

— Du har blivit ännu sötare.

Generalkonsuln frågade:

— Och får man undra hur unga fröken befinner sig här?

Det såg ut som om han i det ögonblicket påmint sig medicine studeranden Pontus, som han gav ut pengar på, för studier, men rakt inte för dyrbara resor, och förvånade sig litet över att se den begåvade, men fattige ynglingens syster här, på fint hotell, i fin utstyrsel.

— Jag är här med fröken Liwin, svarade Matti.

— Fröken Elma Liwin?

— Ja, jag skall bo hos henne i vinter.

Vid detta lämnade fru Pasch det samtal hon underhållit med övriga personer i gruppen och sade:

— Så intressant. Så klokt av fröken Liwin. Hon behöver sällskap, det är just vad jag alltid sagt. Är ni släkt?

— Nej, svarade Matti.

Fru Pasch sade:

— Elma Liwin har alltid varit intresserad av att göra gott. Hon var i flera år med oss i Samariten. Var inte hennes far den kände domprosten?

— Jag tror det, svarade Matti.

— Och modern, hon hette i sig själv?

Det visste inte Matti.

— Modern, sade generalkonsuln, var en Hökhufwud, dotter till den gamle Hökhufwud, presidenten, som skall ha haft fler ordnar och utmärkelsetecken än någon annan i Sverge, på sin tid.

Under detta samtal var det synligt att Alexis rätt mycket misstyckte beslagtagandet av Matti, som ju ändå visste så litet vare sig om Liwinar eller Hökhufwudar. Till sist sköt han för hennes räkning en stol litet avsides och manövrerade henne ganska listigt dit.

Alexis hade inte alls uppträtt mot henne som när han mötte henne på gatan omedelbart efter studentexamen och knappt givit sig tid att stanna och säga god dag, adjö, om då anledningen verkligen varit brådska, eller, som det även föresvävat Matti, utseendet på den trådnötta regnkappa hon bar. I hotellets salong visade han sig tvärtom uppmärksam mot henne som mot en riktig dam, och Matti hade gärna förlåtit honom att han kanske föraktat henne en smula för kappans skull, hon trodde ej det skett av ett elakt hjärta: kappan hade verkligen varit hemsk.

Alexis visade henne en massa amatörbilder han tagit med sin kamera under resan. Föräldrarna och han hade varit vida omkring, och på ovanliga ställen, inte den banaliserade turiststråken, sade han. Mest hade de färdats i egen bil, en ny bil, som nu skulle föras hem till Stockholm. Sedan hörde han på, då även Matti skildrat sina reseintryck och de färder hon på sitt håll gjort med fröken Liwin, mestadels per järnväg.

Det visade sig att de bägge resenärspartierna vid ett tillfälle varit i Schweiz samtidigt, och Alexis beklagade att inte lyckan gynnat dem, så att de kommit på samma plats och hotell: — Då skulle vi roat oss bra, sade han.

— Ja, kära Matti, hade han sagt, kan du minnas alla våra löjliga upptåg? När vi till exempel gömde oss där hemma innanför nedrullade gardiner och höll kalas på golvet? Mamma vet det inte än i denna dag.

För Matti hade dessa och åtskilliga andra minnen ingenting löjligt, men det hade hon haft förstånd att tiga med. Alexis grep efter hennes alltjämt käraste smycke, filigrankorset och ryckte i det för att retas, och hon gav litet efter först, men sedan slet hon sig loss med en knyck, så att smycket for ur handen på honom.

Strax därefter var det budet kommit från Elma.

— Bry dig inte om att gå genast, bad Alexis, som alltid tycktes vara van att göra som han själv behagade.

Men Matti hade inte velat vara ohörsam, hon tackade för sig och tog god natt, och Alexis följde henne till hissen. Han slog fram:

— Du, vi reser vidare i morgon bitti. Kan du inte komma ner igen, sedan du hört vad fröken Liwin vill, eller sedan hon somnat?

— Nej, det är nog inte värt.

— Det är något särskilt jag vill säga dig.

— Säg det då strax!

— Nej, hisspojken hör oss.

— Han kan väl bara tyska?

— Han förstår det ändå, om jag säger det.

Alexis ögon voro mycket bevekande fästa på hennes. Från hennes ögon gledo de ner till hennes mun och hals, eller vad det var han sökte efter, det blev något irrande i blicken, och Matti kände sig säker om att veta vad han menade: han ämnade säga henne att han tyckte om henne; att det var sant det han redan lovat för länge sedan, just under de löjliga upptågens tid, att alltid tycka om henne, hur styggt och nyckfullt han än ibland burit sig åt sedan.

Frestelsen att stanna var stor, eller att gå med på hans förslag. — Då har pappa och mamma nog gått upp, persvaderade han ytterligare, vi får vara alldeles för oss själva; bara en halvtimme, Matti. Bara en kvart! ... Men tanken på vad hennes egen mamma Alice skulle tyckt, höll henne tillbaka. Hon fann en kompromiss.

— Åk med upp i hissen!

Inne i hissen stod Alexis alldeles intill henne, men nu sade han ingenting vidare, då det i alla fall var lönlöst. Först i sista sekunden, just som hisspojken skulle slå igen dörren för nedfärd, kysste han hastigt hennes hand.

Det var detta som gjort att Elmas bannor icke betytt så mycket, och detta som gjort hennes styva sinne så vekt — Matti insåg det själv. Det där ögonblicket vid hissen var mycket att leva på; det var värt att man uppoffrade sig en smula, och offret blev dessutom inte alls något offer mer, ty livet med Elma började bli mycket lättare än hon någonsin trott möjligt.

Elma Liwin hade ändrat om en del av sina vanor. Hon åt sålunda frukost med Matti, innan denna skyndade till skolan, hon fick den första morgonhälsningen, det första pratet över chokladkopp eller gröt. Det tröttade henne visserligen, men hon kunde inte avstå ifrån det, och när flickan gått, ställde hon sig i fönstret och såg efter henne.

Matti sprang nerför trapporna; när hon kom ut på gatan tittade hon sig omkring, liksom för att se efter vad denna kunde ha att ge: det var en annan gatubild än förr, med andra butiker, andra mjölkvagnar utanför magasinet, andra hundar ute att vädras och skälla, annat ljus, olika skuggor. Men alltid något. Och så var hon borta om gathörnet.

Aldrig skulle det fallit Matti in, att Elma kunde stå och följa henne som hon gjorde: dylikt kärleksfullt pjoller passade i familjen Murius, passade dem där och deras vänner, men kunde inte alls gå ihop med Elma Liwin. Matti hade småningom gjort bekantskap med porträtten av domprosten och hans maka och av dennas far, presidenten Hökhufwud; de hade samtliga förefallit henne vara strängt herrskap, mycket olika vad hon varit van vid, och Elma hörde till dem.

När flickan försvunnit om gathörnet tog Elma sig en vilostund.

— Fröken är tokig med henne, grälade Hulda. Vad har fröken uppe i ottan att göra, fröken har ju tid att sova ut.

Och det var ju sant. Och då timmen slog för fröken Liwin att bege sig till sin egen arbetsplats, hade hon ofta dessutom under den lilla vilostunden hunnit göra upp någon anledning till oro för sig. Det var så dumt och oförståndigt som helst, hon visste det. Än hade hon sålunda glömt be Matti hämta henne hem igen på eftermiddagen, än att höra efter vad Matti eljest tänkt taga sig till. Hon visste ju alltför väl hur varje fri stund betydde raka vägen till och med rasande fart uppför de tre trapporna till dörren med ~Konsertmästare P. A. Murius~ på mässingsplåten. Förbjuda det kunde hon inte; det gällde att skapa en annan användning för tiden. Och hur ivrig, ivrig att skapa den var hon inte.

Elma avstod från bjudningar och sällskapsliv, dit hon inte kunde föra fosterdottern med sig. Elma föreslog Matti att bedja gossarna Murius hem till sig, i stället för att, så snart en kväll blev ledig, tillbringa den där borta. En och annan skildring hade Elma fått därifrån, så bland annat av Liberts och Mattis återupptagna konserter. Kunde inte dessa lika bra exekveras i Mattis eget rum och vid hennes piano?

Libert hörsammade då ett par gånger fröken Liwins inbjudan, men troligen trivdes han inte; han var inte skicklig i konsten att föra samtal, mycket musik blev det heller inte. Dessutom, förklarade Matti, hade han nu fått en anställning, det var i den musikhandeln, där han alltid tyckt om att hålla till, nu skulle han sälja noter och konsertbiljetter med mera, och om kvällarna spelade han dansmusik borta, än här, än där. Pontus däremot visade sig inte så ogärna. Han begrep betydelsen av att visa sig och sprida en förmånlig uppfattning av ens egen person. Han kände ju också fröken Liwin förut och talade med henne om sina studier och de beräkningar han gjort för att få generalkonsulns knappa apanage att räcka till. De kommo bra överens, den medelålders fröken och han. Men Matti brydde sig mindre om dessa besök.

I stället tog Elma henne då med sig på teatern. Detta var ett av de största offren, ty Elma Liwin hade aldrig tyckt om att visa sig i en teatersalong eller på motsvarande offentliga platser, dit folk drogs för att roa sig, se varandra, träffas. Där kunde för henne möta upp så många ansikten hon helst ville slippa se, och nu mer än någonsin, exempelvis någon av Paschs, eller bara någon av fru Alexandras talrika vänner, kommittévänner eller andra, vilka sedan framburo rapport om fröken Liwins nya ackvisition, en fosterdotter: det måste väl komma att bedömas som ett egendomligt infall av den halvgamla ogifta damen. Elma ville slippa alla kommentarer. Och där kunde också finnas en viss kvinnlig läkare, färdig att draga slutsatser.

Sist av alla ville Elma ändå möta Eric Bourgsten, den ende som fått blicka in i hennes tillvaro och kanske ana dess svaghet, ana att en svag punkt fanns, något man jagat efter bot för.

Så tog hon mod till sig och satt på teaterparketter, på konserter och föredrag, så långt flickans tid medgav. Publiken fick vänja sig att se fröken Elma Liwin, en ganska ståtlig dam av egendomligt slutet, respektingivande yttre, oftast enkelt svartklädd, icke utan elegans i enkelheten, och med henne en ungdom med livliga blickar, ett vackert barn, i det hela en stor kontrast till beskyddarinnan. Umgänget mellan de två syntes kamratligt.

En dag under senhösten fick Matti en hälsning från Alexis; med posten kom ett vykort från London, frambärande ett kortfattat tack för sist. Matti räckte Elma kortet, och Elma förstod att det skedde för att visa öppenhet. Flickans goda vilja var uppenbar, men likväl irriterade påminnelsen om den unge mannen Elma. Hon sköt vykortet åt sidan efter en flyktig blick och sade:

— I min ungdom korresponderade man inte med unga herrar.

— Elmas ungdom måste ha varit förskräcklig, svarade Matti. Jag är glad att jag lever nu.

Elma kunde inte förmå sig att svara: — Min tid var bättre och höll bättre tukt än nutidens.

Dock föresvävade henne att något dylikt borde sägas, att för nutidens farliga frihet borde varnas. Vykortet från Alexis låg på bordet mellan Matti och henne. Lampskenet belyste en bild av Westminster Abbey. Matti hade återgått till läxorna hon lämnat. Den lilla pappersbiten låg där och växte, det var som om den täckt hela bordskivan, Elma kunde inte bli kvitt medvetandet om dess närvaro. Alltid revos nya farhågor, ny misstro upp inom henne. Skulle hon till slut nödgas röja hela sanningen för barnet, ställa fram sitt eget öde som det fruktansvärda, nödvändiga, varnande exemplet?

— Min Gud, tänkte hon, låt mig slippa! Jag kan inte.

Matti lade bort sina böcker, sträckte på sig och gäspade, grep vykortet igen och läste om det skrivna, samt brast i skratt:

— Han har gjort ett stavfel!

Så var pappersbiten åter reducerad till bara ett banalt vykort, några banala fraser, av vilka en till på köpet innehöll ett stavfel. Skuggorna gledo bort. Barnet satt där, klarögd, öppen och trygg som alla andra kvällar; Elma drog en djup suck av befrielse.

Men vid godnattkyssen, höll hon kvar Matti litet mer än vanligt och bad:

— Låt mig ändå varna dig. Frihet är inte att leka med.

Matti svarade, medveten om att redan mer än en gång ha varit segrarinna över sig själv:

— Jag tänker sköta min frihet.

På kvällen, innan hon lade sig, skrev Matti sitt vanliga veckobrev till Roland i Amerika:

»Älskade Roland, jag ångrar numera mycket att jag någonsin sagt jag nästan hatade henne. Det gör jag inte alls, ~tvärtom~, hon är ofta mycket rar, och att hon gör sig mycket bekymmer för min skull, är säkert. Allt vad jag gör följer hon med; till och med när jag är borta kan jag liksom känna det, och allra mest när jag är hemma hos ~oss~. Det kan hon inte vänja sig vid, att jag alltid helst är där, och jag tycker själv det är synd om henne, men den saken kan ju icke ändras.

Vad det beträffar att hon skulle vara min rätta mor, har jag slutat tänka på det. Eftersom jag fäst mig vid henne, får hon gärna vara det. Ibland känns det underligt. Varför tiger hon? Vet du vad jag tror: att hon inte alls kan sätta sig in i någon annan människas känslor eller tankar — bara sina egna. Och ibland tror jag hon är ledsen för det själv.»

4.

Nyår kom och våren med Mattis sexton år. Den terminen gick hon och läste. Hon var ständigt sysselsatt, skolan tog också sitt och musikstudierna inte mindre. Konsertmästaren hade förklarat att han icke längre ville leda Mattis utbildning, han var sjuk, han var trött, han dög inte längre. Elma mottog underrättelsen och skaffade annan lärare.

Hulda hade slagit fram något om att Matti till sin födelsedag, eller åtminstone till konfirmationsdagen borde få ha hela sin forna fosterföräldrafamilj på middag, men Elma vägrade. Inte att hon icke gärna unnat Matti denna glädje, men hon fann det oöverkomligt att själv agera värdskap och visa älskvärdhet emot de människor, med vilka hon hemligen kämpade om sitt barn.

Det hade förefallit henne — om icke hennes inbillning bedrog! — att Mattis besök i det forna hemmet åtminstone icke blivit fler än i början, åtminstone icke syntes ivrigare åtrådda, icke drogo senare ut om kvällen, icke ens när vårkvällarna blevo allt längre och mer frestande att dröja ute i. Liksom om morgnarna, satt Elma vid sitt fönster och spejade efter barnet, så snart hon var borta en afton. Hon höll utkik åt gathörnet, där folk som närmade sig plötsligt trädde fram. Flickan gjorde sig vanligen ingen stor brådska. Ofta kom hon arm i arm med den minste så kallade brodern, musikanten; säsongen för dansmusik var förbi och han hade följaktligen bättre tid att promenera.

De pratade, de voro ivriga att begagna ända till sista minuten. Ibland tyckte Elma sig spåra bekymmer i ansiktsuttrycken. Men när Matti slutligen kom upp till henne, gjorde hon inga frågor: hon ville inte blandas in i dessa Muriusska bekymmer, vilka de än voro, hon ville hålla sig själv utanför deras existens, om hon också inte kunde tvinga Matti därifrån.

Under sommaren tog Elma, liksom föregående året, tjänstledighet för några veckor utom semestern, i avsikt att vårda sin hälsa. Matti och hon reste åter utomlands. Färden tillfredsställde henne; det föreföll henne att hon blev starkare, nerverna kommo i bättre jämvikt; hon hade också Matti för sig själv, och hon vågade göra sig mer bestämda förhoppningar för framtiden.

Under hösten som följde slog konsertmästare Murius’ misströstan om sig själv emellertid ut i full hypokondri. Han gick till sängs och vägrade att stiga upp mer, låg bara stilla, stirrande rätt framför sig, fullkomligt overksam, eller satt upp med kuddarna hopkörda bakom sig och läste i Bibeln, ur vilken han sedan drog de sorgligaste slutsatser. Vännerna tillkallades, men han körde ut dem, och småningom slutade de komma alls. Garibaldi for på stor turné, och han vägrades till och med komma in och säga adjö, konsertmästarn ville icke se någon, som hade det ringaste med musik att göra. Lille Libert blev tvungen gå bort till bekanta för att få öva sig på sitt instrument.

Konsertmästaren återtog sitt rum åt gården; en morgon bestämdes omflyttningen i en handvändning, Pontus fick ta sina medicinska böcker med sig och hysa in sig hur som helst tills vidare; gårdskarlen ombads komma upp och hjälpa att bära möbler. Det var inte första gång detta skedde, och han hade sitt omdöme om konsertmästarens förstånd längesedan klart. Nu brydde herr Murius sig icke om de oförskämda, bullrande notarierna mer; han skulle i alla fall snart dö, sade han, han kunde lika bra göra det i rummet åt gården.

— Konsertmästaren kommer att överleva oss allihop, sade gårdskarlen.

— Vafalls? ropade konsertmästaren ursinnig, och han skrek efter gårdskarlen:

— »~I pestens våld den som hör pesten till; i svärdets våld den som hör svärdet till; i hungerns våld, den som hör hungern till.~»

Det var profeten Jeremia, som särskilt behagat honom, och gårdskarlen, notarierna, vem som helst fick taga åt sig om pesten och om svärdet; men det om hungern tog han som en hänsyftning på sig själv, han, som icke längre förmådde sörja för de sina, utan lät dem alla gå mot svältdöden. Ofta vägrade han därför att intaga den mat fru Murius försökte truga på honom, och hennes försäkringar att ännu var inte skafferiet helt läns, trodde han inte på. Han svarade henne:

— »~Ve mig som har fötts till kiv och ve för alla. Jag har icke drivit ocker, ej heller har någon behövt ockra på mig; likväl förbanna de mig alla.~»

Det var ingen mening med det, ingen människa förbannade honom, tvärtom bjödo alla till att lindra hans plågor, men han hade förlorat ögon att se det med.

Sedan man burit möbler fram och åter i våningen under ett par dagar, fick fru Murius dock en liten frist att organisera den närmaste framtiden på. Pontus måste behålla ett rum för sig själv, det var nödvändigt för hans studier. I det stora rummet, som nu återfick namnet sal, tog fru Murius själv bostad för de nätter, då hon icke måste sitta inne hos den sjuke. Men det tredje rummet åt gatan hyrde hon ut. Libert fick sova i köksalkoven, vilken det numera ändå inte kom på fråga att erbjuda någon tjänsteande.

Libert ställde väckarklockan, så att han skulle kunna vakna tidigt om morgnarna. Han sprang upp så fort den ringde, rädd att eljest somna om, och han märkte med glädje att han hade huvudet fullt av nya uppslag, som mognat liksom genom ett under, medan han sov. Han satte på kaffe och ställde sig att borsta hyresgästens, moderns, Pontus’ och sina egna skodon. Under tiden fortsatte uppslagen till nya kompositioner sitt verk i hans huvud; dessa morgnar med skoborsten voro för honom härliga, fria, fridfulla, och det hände slutligen att han måste ställa undan en halvfärdig känga för att som hastigast anteckna en tongång.

När fru Murius litet senare kom ut i köket, fann hon då sin Libert ännu barfota, inte mer än halvklädd, med notpapper framför sig, kängorna ännu oborstade och kaffet kokande över så att det fräste i gasen. Libert blev både snopen och ledsen erfara hur fort en halvtimme kunde gå, och fru Murius kunde inte göra annat än skratta för att trösta honom.

Sedan dukade hon snabbt fram åt sig och sina pojkar på köksbordet, gjorde i ordning hyresgästens kaffebricka och fick de sista skodonen avputsade, medan Libert fort drog på sig kläderna, föste upp täcket över sin bädd och gav sig i väg till sin musikhandel med ett par tre stora smörgåsar, som hans mor mitt i allt annat hunnit breda och förse med litet gott pålägg.

Hyresgästen gjorde inte mycket besvär. Men rummet skulle ändå städas och därefter ville Pontus gärna ha sitt så fort som möjligt. Han bäddade sin säng själv, bar ut sin hink och dammade av, men fru Murius ansåg det säkrast vara med, ty Pontus’ städning var inte mera pedantisk än Liberts. Ibland måste hon dock lämna alltsamman i sticket om hennes man ropade på henne och hon förstod att kvalen blevo honom övermäktiga i ensamheten.

Han höll kvar henne, hängde sig fast vid de välgörande, vänliga händerna och hindrade alla göromål.

— Låt mig bara stöka ifrån mig som hastigast, bad hon. Här ser ut som ett grishus.

Men det var inte någon sorg för herr Murius, att hans hem liknade ett grishus. Hade inte Job setat mitt i en askhög?

Ibland vredgades han också, då hon dröjt för länge borta, han var orimlig och stygg, för att sedan ångra det dubbelt och be till Gud, att en lämplig, en rik och fin man snart kom och tog hand om hans hustru och gav henne den tillvaro hon alltid borde haft. Men när hon ville skynda till sina sysslor igen, hindrade han henne fortfarande.

Vem skulle hinna köpa upp maten för dagen och göra det med den nödvändiga yttersta sparsamheten? Endast en visste på öret vad man hade att röra sig med: hyresgästens lilla hyra, Pontus’ lilla bidrag, Liberts obetydliga lön. Vem skulle laga maten, lägga upp den, styra så att inte stämningen blev alltför trist vid bordet, och vem sedan diska och göra köket hjälpligt snyggt igen? Vem tvätta upp åt fyra personer, vem stryka och lappa? Det var ingen konst att svara på det; det fanns bara en person att nämna; men ändå hindrade konsertmästaren henne ständigt med sina krav för egen del, och ofta förstod hon inte alls hur det skulle bli möjligt för henne att räcka till.

Ingen sade: — Nu skulle man haft Matti här! Inte ens Pontus. Han ansåg icke det skulle tjäna mycket till att nu beklaga sig över förlusten av Matti. I femton år hade Matti delat bröd med dem alla och tärt sin del av familjens resurser, och ingen missunnade henne att så skett. Nu var hon utflugen och hade det bra, och man kunde väl inte direkt mena att hon skulle anmodas återvända till boet, när detta höll på att rasa ihop. Det fanns bara den utvägen, att Matti själv kom till insikt om sin plikt, tänkte Pontus: Hon är ju varken blind eller döv.

Så reflekterade den kloke Pontus, men han teg i familjekonseljen, om sådan hölls, och förbehöll sig tyst att avvakta någon lämplig stund.

När Matti kom upp, tyckte konsertmästaren om att ha henne hos sig, och det beredde ju alltid fru Murius en stunds ledighet. Det var visserligen bittert för Matti att inte få råka modern så mycket hon tänkt sig, men det var ändå gott att märka, hur hon förmådde skingra faderns vånda. Matti läste ur den Heliga skrift, som han begärde, men ingenting ur Jeremia eller Job, utan hon stack fingret längre fram i boken och sade: — Nu läser jag på sidan, som kommer upp. Och det blev då Nya testamentet, om bröllopet i Kana, eller om undret med brödet och fiskarna, om sjukas helande eller Lazari återuppväckelse.

— Går du redan? sade han, när hon gick.

— Jag måste.

— Du skulle aldrig ha övergivit oss!

Nej, det var också hennes egen tanke.

Utan att Pontus visste om det, var Matti nämligen redan på väg fram till sin plikt; inte samma plikt som förra gången, men en ännu angelägnare. Hon var varken blind eller döv eller dum, hon såg hur hemmet var hotat, hur modern skred ihop och blev alltmer tunn och tryckt; och hur pojkarna än bjödo till att hjälpa henne, skedde det så valhänt att ingen hjälp ofta varit lika bra. Här behövdes en person till, ingen avlönad och missbelåten person, utan en frivillig och självfallen kraft, för vilken ingen av hemmets skavanker var främmande: en dotter.

Men hur skulle Elma kunna bringas att inse den nödvändigheten? Där låg problemet.

Var gång Matti återvände till den givmilda beskyddarinnan, till det egna vackra rummet och Huldas omsorger, hade hon fattat föresatsen att tala rentut. Men när hon väl befann sig inför Elma, såg det stränga, fårade ansiktet, som hon visste att hon kunde bringa ljusning över, och som alltid just den dagen föreföll henne tröttare, mer tärt än vanligt, svek modet. Hon insåg, att Elma ingenting skulle förstå och ingenting vilja förstå.

Lyssna skulle hon nog, överlägga inom sig själv, önska vara rättvis, och kanske slutligen erbjuda pengar. Pengar endera till hushållerska eller sjuksköterska, till hyran eller till vård på sjukhem. Men därvid skulle det stanna, inte tal om annat. Ingen rubbning i det fastslagna, ingen appell gentemot Mattis mors uttryckliga dekret, att hon, Elma Liwin, och ingen annan skulle ha barnet hos sig. Och om också Alice Murius, mot all förmodan, kunde tänkas taga emot pengar av en nästan främmande, vad blev väl det ändå gentemot hemkomsten av en saknad dotter, en verklig hjälp?

Mer än en mörk höstafton följdes Matti och Libert åt från huset Murius till huset Liwin, om Libert var ledig och modern kunde undvara honom. De sneddade över den gamla Humlegården, en gång så full av inbillade försåt. Ännu måste de trycka sig litet närmare intill varandra, när de påminde sig barndomens häxor och missdådare. På litet avstånd gåvo de en blick åt det forna Kejserliga palatset. Nu voro alla de stora fönstren tomma och mörka under parklyktornas sparsamma ljus. De avlövade trädens våta risiga valv sträckte sig upp mot och förlorade sig bort i himmelns sotfärg.

— Vi går ännu ett litet varv, det är inte så sent än, sade Libert.

Ännu ett litet varv. Matti visste att Elma väntade henne, att draget av återhållen grämelse och outtalad förebråelse grävde sig alltmera in i hennes ansikte för var kvart som gick. Hon ville inte göra Elma ont, hon hade lovat sig själv att inte göra det, och lovat mor och Roland. Men hon visste ju ändå att plikten fanns för henne på helt annat håll, och så länge hon gick där med Libert, var det lättare att hålla den pliktkänslan helt levande.

— Du, sade Libert en kväll, nu börjar de ge baler igen här i stan. Jag är upptagen tre kvällar denna vecka.

Han var upptagen och eftersökt, och han hörde ju heller inte till de dyraste. De voro två som spelade: Libert med sin fiol och en pianist, och de delade förtjänsten: hälften var, eller rättare sagt, det var Liberts hopp att det småningom skulle bli hälften var. Ännu så länge tog pianisten mer, ty han ansåg sig vara mera berömd och Libert blott ett bihang, en skyddsling, som han ammade upp.

— Men du, sade Libert till Matti, ~du~ borde vara med i stället! Då slapp man dela alls.

Libert stannade vid dessa ord, och hans ögon strålade; reflexen från en av parkens lyktor lyste mitt in i dem. Han förstod att han träffats av en snilleblixt.

Sedan gingo de länge och överlade om hans förslag, Matti och han. Så vana som de voro att spela tillsammans, kunde de inte gärna bli annat än omtyckta. Kanske blev det så rikligt med baler den vintern i Stockholm att de kunde bli engagerade varenda en av veckans kvällar. Deras lycka kunde då snart vara gjord och de våga sig på att höja sitt pris. De skulle snart kunna bli lika efterfrågade som vilken som helst av de stora dansmusikfavoriterna, Liberts nuvarande pianist icke undantagen ...

— Libert, sade Matti, du är ett geni.

— Jo du, svarade han. Goda idéer, det är något, som jag verkligen ofta har.

5.

Men redan när Hulda öppnade tamburdörren och anmärkte att fröken Liwin i dag fått vänta ovanligt länge på sitt te, kände Matti att planen, hur god den än tett sig, likväl var orealiserbar. Elma skulle med största säkerhet inte låta entusiasmera sig för den.

— Du har dröjt sent, anmärkte också hon.

— Förlåt, jag glömde bort mig med Libert. Vi gjorde — vi byggde luftslott.

Elma frågade inte efter vilka luftslotten voro. Några Muriusluftslott, men det tjänade mycket litet till att Matti reste i höjden.

Hulda hade fått order att vänta med te tills flickan kom, och hon bar in en välförsedd bricka: där voro smör, marmelad, nybakat vetebröd med socker och mandel. Elma sade:

— Du måste vara hungrig, barn. Och är du inte våt? Se på kängorna!

Kängorna voro verkligen våta och nedsölade, de buro spår av den långa vandringen längs parkens av regn uppblötta gångar. Det var kängor från herr Feuer i Hamburg, mycket olika dem man förr i världen brukat rita hopphagar i gruset med, när man var ute och lekte i sjömanskavaj och kort veckad kjol. Allt var olika. Det svällde något i Mattis bröst, tjockt och besvärligt för andningen och ännu mer för tuggningen: hon kunde omöjligt njuta av Huldas nygräddade bullar.

Den kvällen kände Matti det som om hon aldrig förr på riktigt allvar förstått hur fången och bunden hon verkligen var. Sedan Elma och hon växlat god natt, grät hon. Länge hördes Elma gå och syssla i vardagsrummet; det var så här dags hon skötte sina krukväxter, det var då hon ordnade i sina redan förut så ordentliga lådor och skåp, och Matti kvävde sina snyftningar för att ej bli ertappad. Om Elma hört henne, kommit in och gjort frågor, vad skulle hon svarat? Elma skulle ej godtagit de svar, hon kunde ge.

När det äntligen blev tyst, och när det varit tyst över en timme, steg Matti upp. Tog hon inte sitt parti nu, blev det aldrig av.

När hon först följt Elma, hade det skett av förnuftiga skäl; hon hade insett dem och böjt sig för dem. Nu hade förnuftet blivit ett annat, och ingen ursäkt fanns mer för att dröja här i överflöd och bekvämlighet till intet gagn.

Darrande av köld och brådska klädde hon på sig. Hon tordes inte möta Elma igen, hon kunde inte strida mot dennas omutliga vilja, hon var inte viss om att kunna trotsa den vädjan till en mors önskan, som Elma stödde sig på. Endast flykt återstod. En högersko kom på vänster fot och tvärtom, hon upptäckte det först som hon stod färdig, och hon vågade inte förlora en dyrbar tid med att göra ombytet.

Hur det stod till hemma, det visste Matti alltför väl: i faderns rum satt den uttröttade modern vakande, ty han hade haft en dålig dag, och hon satt antagligen på köpet i en obekväm stol, ty den enda bekväma som fanns, var korgstolen, och den knakade och tåldes icke i sjukrummet. Troligen vakade också Pontus med en överhängande tentamen över sig, och kanske Libert i sin köksalkov, förväntansfull, full av idéer och fylld också av tro på henne, Matti.

Hon smög ut i tamburen. Ingen packning, mer än vad som rymdes i fickorna; icke ett öre — alla pengar voro Elmas. Försiktigt förde hon patentlåsets regel åt sidan, hörde bakom sig steg i mjuka filttofflor och förstod att Elma hört henne. Fort öppnade hon dörren för att rusa ner, men Elma var redan inpå henne och lade hårt sin hand över hennes.

— Kom, sade hon blott.

Elma tände lampan med violett skärm i vardagsrummet. Hon hade svept sin nattrock omkring sig. Framför henne stod Matti, fullt klädd med kappa och hatt, orörlig.

— Vart skall du hän?

— Hem.

— Mitt i natten? Du skulle ju inte ens sluppit in där.

— Jag skulle väckt dem som bor på nedre botten; alla känner mig där. Jag måste dit.

— Nå, och i morgon?

— Jag skulle inte ha kommit tillbaka.

Elma gick fram och åter; hon såg inte på Matti. Nattrocken höll hon ihop med ena handen, hon tryckte handen hårt mot bröstet; hon andades illa; emellanåt kom ett svagt stönande, som hon inte kunde tillbakahålla. Nu var det över henne, detta hon alltid vetat, detta hon alltid fruktat!

— Så är detta då slutet, fick hon fram. Du lämnar mig, du flyr som en äventyrerska, nattetid, utan att ett ont ord växlats mellan oss. Du vill bara inte bli hos mig mer!

— Elma! ropade barnet. Förlåt mig! Men Elma kan inte förstå hur jag känner för dem där borta. Jag kan inte undvaras där — här kan jag ändå undvaras. Jag måste dit och få ge något tillbaka för allt de gjort för mig.

— Men om jag inte kan undvara dig?

— Visst kan Elma!

— Och vad jag gjort, det räknas inte?

— Hur skulle det kunna jämföras?

— Nej, det kan inte jämföras! bröt Elma ut. Nej, men kan du mäta vad åren varit för mig, då jag måst undvara allt vad de främmande människorna där borta tog och fick? Kan du veta det dolda, kan du läsa ut historien om mitt liv? Kan du ana dess förödmjukelser och lidanden, dess blytyngd, dess bävan vid varje förfluget ord? Å, du otacksamma, du vet ju ingenting! Du drar dina små korta slutsatser!

Elma hade höjt rösten. Hon höjde händerna, knöt dem över huvudet, skakade dem liksom utmanande den himmelske vårdaren och ställande honom till svars, som så illa vårdat sig om henne och hennes krav: — Allt är mig fråntaget intill det sista! ropade hon. Förbannelse över livet!

Förfärad betraktade Matti sin mor. Vart ord hon uttalade var ägnat att röja detta moderskap och allt ve det måste inneburit, men ändå ville hon alltjämt icke öppet nämna det. Och barnets hjärta förhärdade sig inför förnekelsen. Ännu stod Matti orörlig som hon först stannat, med ytterplaggen på sig, vantar på händerna. Och plötsligt vände Elma sig mot henne med ett raseri, barnet aldrig sett förut:

— Så ge dig då i väg, ju förr dess bättre! Jag har haft nog, jag vägrar finna mig i mer. Allt vad jag äger skulle en dag blivit ditt; det var min glädje att tänka på det. När du vuxit upp och mognat, var det mitt hopp att kunna yppa för dig min levnads hela mörka hemlighet. Men nu må du lika gärna ge dig av! Gå vilken förbannelse, vilket fördärv du vill till mötes! Skynda dig bara, innan jag hinner ta tillbaka och kanske börjar tigga dig om att stanna. I väg! Jag var galen som någonsin försökte ta mig an en slinkas avkomma.

Förfärad hade Matti tryckt händerna mot öronen för att slippa höra; men orden trängde igenom allt:

— Förbannelse!

Fort och lågt svarade hon:

— Om Elma med sin mörka hemlighet menar att vi är mor och dotter, så har jag redan förstått den. Men jag kommer aldrig att bruka det uttryck om min mor, som Elma nyss brukade — och ingen kommer att få bruka det om mig.

Så sprang hon. I nästa ögonblick var hon utom tamburdörren och Elma hörde den slå igen. Hon lutade sig mot bordet, intill vilket hon stannat. Slocknade ljuset i den lilla lampan under mörk skärm? Det tycktes henne att hon ingenting såg mer. Hade hon ont? Det kände hon icke längre. Men hon förstod att hennes barn flydde, bortskrämt av hennes egna ord; hennes barn försvann i natten, ensam, skyddslös, med risk att ingenstans slippa in, att få irra ute timtal, frysande, kanske förföljd, utsatt för vidriga möten.

Vreden föll av Elma. Ett ohyggligt medlidande tog dess plats. Hon sträckte ut armarna framför sig, bjöd sin tomma famn, bjöd ett barn värma sig där, förvissa sig där om att intet offer var stort nog att bereda dess lycka.

— Mitt barn, mumlade hon, mitt olyckliga älskade barn, frukta mig bara inte mer! Jag ger dig allt du vill!

Hon fick upp ett fönster, hon förmådde kalla. Det blev ett jämmerrop i natten, ekande över den ödsliga gatan:

— Matti, Matti! Dröj!

Där nere kunde Elma ingenting urskilja, det skymde alltjämt för hennes blick, ej av tårar, blott av det stora mörkret omkring henne. Men hon hörde ett tveksamt ja stiga emot sig till svar. Mödosamt kom hon ner till porten och fick upp den, och Matti stod där utanför, bävande.

— Elmas röst var så ängslig, viskade hon.

— Var inte rädd mer, barn.

När de kommo upp igen, sade Elma:

— Gå nu till sängs. Jag sätter mig inte vidare emot din önskan. Jag lämnar ifrån mig lånet jag innehaft. Tacka mig inte! Inte ett ord mer, Matti, allt är avgjort.

På morgonen sade hon:

— Hulda, fröken Matti flyttar tillbaka till konsertmästarens. Hon längtar dit, och jag trivs nog, när allt kommer omkring, bäst ensam.

Hon lät bära in i Mattis rum kofferten, som varit med barnet och henne under de tvenne somrarnas resor. Brokiga papperslappar med hotellnamn, reklamer med avbildningar av natursköna landskap, polletteringsmärken, spår av stötar eller bärares remmar vittnade om de vägar man färdats tillsammans. Ur barnets garderob och lådor plockade hon själv, medan Matti var i skolan, och lade omsorgsfullt ihop allt hon utrustat henne med. Hon kom ihåg sin egen tvekan mer än en gång: skulle hon hålla igen, för att icke skämma bort, eller skulle hon ge efter och skämma bort så rikligt som hennes egen lust bjöd? Nu ångrade hon att hon någonsin hållit tillbaka. Själva sin kärlek hade hon hållit tillbaka, orolig att röja för mycket. Hon hade givit sig god tid — och nu var det för sent.

Elma gömde osedd ansiktet intill varje plagg; hon andades in den svaga doft, som berättade att dessa klänningar burits av en levande ung kropp. En blus, redan ganska sliten, stal hon undan i sitt eget rum. När allt var färdigt lät hon Hulda beställa stadsbud. Huldas förslag om en liten extra bra avskedsmiddag avböjdes. Det var bättre, sade hon, att Matti gick så snart allt var i ordning — så var det gjort, och så fick hon väl välkomstmiddag hos konsertmästarens i stället.

Elma räckte barnet handen:

— Du ser, jag har hållit mitt löfte.

Men när Matti, förgråten, ville falla henne om halsen, försökte tacka, bad att få komma igen på dagliga besök, höll hon allt ifrån sig.

— Nej, barn. Pröva inte mina krafter för mycket. Det har för mig alltid varit så, att jag valt antingen — eller. Du ser att jag är lugn. Låt mig få behålla lugnet, Matti, och lämna mig åt mig själv, tills jag kallar dig — om jag kallar.

Och liksom förut till Hulda, sade hon, ännu strävare:

— Jag trivs bäst så.

Därpå tillade hon i vardaglig ton:

— Men du kan skicka hit din bror Pontus någon gång. Jag har kommit att tycka bra om den städade unge mannen.

6.

Det dröjde inte mer än ett par dagar tills Pontus gjorde visit.

I någon mån hade Mattis plötsliga återbördande till hans föräldrahem chockerat honom. Det kom för tvärt, det liknade ett avsked på grått papper, det gav intryck att fröken Liwin tröttnat på fosterdottern och begagnat första tillfälle att bli kvitt henne. Pontus var ensam om att ha givit händelsen en sådan tolkning och han kollationerade icke sina intryck med någon. Men i sin egenskap av familjens ende välbalanserade medlem hade han strax känt behov att gottgöra eller erhålla närmare förklaring, om så krävdes.

Han fick vänta en god stund i vardagsrummet, beundrande dess i hans tycke utmärkta inredning. Det förvånade honom blott att fröken Liwin icke lät frambära någon ursäkt för att han fick sitta ensam nära en halvtimme.

När hon slutligen visade sig, var hon dock sig lik, fattad som vanligt.

Pontus inledde:

— Jag tror, sade han, att det är lämpligt jag frambär allas vårt tack för frökens godhet att låta Matti komma till oss igen. Förhållandena hemma gör det mycket kärt för min mor. Hon borde naturligtvis kommit hit själv, men —

Elma frågade:

— Konsertmästaren är inte bättre?

— Tyvärr, inte än.

— Matti är mycket fäst vid dem båda?

— Mycket. Och, tillade Pontus, jag måste säga att ett eget barn inte kunde behandlats bättre än Matti blivit behandlad hos oss.

— Jag har insett det.

— Förlåt min fråga, bad han, men vad kommer hennes mor att säga om återvändandet till våra, hm, sämre förhållanden?

— Modern har avstått från talan, svarade Elma.

— Som jag hoppas, utan slitningar eller obehag? Eller missnöje?

— Fullkomligt. Matti har fått välja.

— Denna mor, sade han, måste vara en mycket beklagansvärd kvinna.

Elma lät det falla obesvarat.

— Det är något jag ville föreslå er, sade hon i stället affärsmässigt. Det var därför jag gärna ville se er här. Jag önskar nämligen göra något för Matti. Min hälsa fordrar numera att jag för ett ytterst stilla liv och jag önskar inte återse Matti förrän jag blivit väsentligt starkare.

Pontus sköt in:

— Det måste naturligtvis bli en stark slitning att ägna sig åt en ung flickas uppfostran, då man levat länge ensam.

— En mycket stark slitning, ja, svarade Elma kallt. Emellertid har jag bibehållit min tillgivenhet för Matti. Hon är mycket älsklig.

Det belevade ekot upprepade:

— Mycket älsklig.

Det kom att dröja litet innan Elma fortsatte:

— Nu har jag beslutat erbjuda er, kandidat Murius, ett studielån, räntefri studiehjälp, att återbetalas när det i en avlägsen framtid kan komma att passa er. Mitt enda villkor är att ni hädanefter betalar dubbelt mer än förr i ert hem, så att pengarna på det viset, indirekt, kommer också Matti till godo.

Hon bad honom kalkylera vad han behövde, och de överenskommo om en summa. De Paschska subsidierna finge han förfara med efter behag.

— Och så ett villkor, sade hon: Att saken stannar orubbligt oss emellan. Jag vill inte tynga Matti med någon tacksamhetsplikt, och jag tror mig kunna lita på er.

— Absolut, svarade Pontus.

När den unge mannen gått, efter många bedyranden om tacksamhet för egen del, vilka hon med en handrörelse mest möjligt sökte tillbakahålla, kallade fröken Liwin på Hulda och sade att hon tills vidare icke tog emot vare sig fler besök eller ens telefonbud. Till arbetsplatsen ämnade hon sjukrapportera sig.

— Jag skickar efter doktor, sade Hulda.

— Ingen doktor hit.

Efter några dagar lät Elma i stället tillkalla den jurist, vars bistånd hon under årens lopp vid behov använt sig av för ordnande av olika affärer, samma person, som en gång för hennes räkning varit uppe och talat med fru Murius, erbjudande ersättning för underhåll av ett flickebarn under femton års tid, ett erbjudande som avvisats.

Tillsammans genomgingo nu juristen och fröken Liwin dennas ekonomiska ställning. Arvet hon på sin tid lyft efter far och mor hade icke varit obetydligt, om också ingen större rikedom, och förmögenheten hade småningom ökat.

— Fröken har väl förvaltat sitt gods.

— Det ligger i släkten, svarade hon.

Endast under de allra senaste par åren hade kapitlets räntor fullt använts, och, sade Elma, sannolikt skulle räntorna även i framtiden komma att förbrukas.

— Fröken ämnar ställa sin existens på bredare basis? sade juristen småleende.

— Troligen.

Därpå lämnade hon honom det testamente hon i dagarna skrivit ner och bad honom förvara det, samt låta dess innehåll stanna dem emellan som en hemlighet, intill den dag det måste öppnas. Juristen läste tyst igenom papperet, hans ansiktsuttryck förändrades icke, men han förblev en stund tyst, sedan han läst slut.

Juristen gick. Det kom inte fler besök. Ingen skickades efter, ingen slapp in, Hulda vaktade enligt givna order vid dörren. In till sitt rum, där hon låg, hörde Elma röster från tamburen: Rick Brunjohanns gälla, beklagande utrop, Pontus Murius’ hövliga förfrågningar. Ibland var det också en väl igenkänd flickröst, ängslig och bedjande. Men man kunde lita på Hulda, ingen kom förbi henne.

En dag skickades blommor in: ~Fru Alexandra Pasch~, med önskan om snart tillfrisknande. En annan dag, närmare jul, då syrenträden slå ut som bäst i blomsteraffärerna, kom ett väl inpackat blommande litet träd: ~Eric Bourgsten~, med hopp om hälsans snara återställande och vördsam tillgivenhet.

Elmas kamrater och väninnor sände också hälsningar och bekymrade sig för henne. Man sysselsatte sig sålunda med henne; inte mycket och inte många, men alldeles borta ville man inte låta henne vara. Så länge man lever har man inte lov att bli fri människorna, tänkte hon.

Vid jul lät hon Hulda styra om att en summa tillställdes ett par av Samaritens barmhärtighetsstiftelser, men anonymt. Hon hade gjort detsamma många jular förut, ehuru under fullt utsatt namn. Nu tycktes henne onödigt att detta namn syntes mer — ännu så länge.

Några andra julklappar skickade hon icke.

Men efter nyår återvände hon till sin arbetsplats. Man hade där redan diskuterat eventualiteten av att ersätta henne; men hon förklarade att med hennes hälsa var det icke längre något fel, hon hade vilat nog, kelat nog med sina små krämpor och önskade blott återtaga sin plats i ledet.

Så var hon tillbaka i cirkelgången. Upp om morgonen efter en stundom orolig, stundom litet lugnare natt; ut till sin post. Gudi lov för arbetet, tänkte hon. Arbete, människor hon måste resonera med, val som måste träffas, missförhållanden eller andra försummelser att rätta. Liwin är fortfarande karl för sin hatt, sades det om henne. Det var som om ett äventyr skulle gripit henne, något ha rövat henne med sig för ett par år; vad det varit fick ingen blicka in i. I varje fall var hon tillbaka nu — frisk, eller åtminstone botad för lusten att göra fler utflykter. Och man upphörde snart åter att reflektera över henne. Hon hörde icke och hade aldrig hört till de intressanta, inte till de vinnande, inte till dem man gjorde många manövrer att närma sig.

När hon slutat sitt värv för dagen gick hon regelbundet hem; det var samma silhuett i gatulivet som vanligt, med den enkla filthatten, den vårdade raka rocken av manligt snitt, händerna i rockfickorna. Men dessa ögon, så obenägna att begagna sig av ett par ögons naturliga privilegium, att blicka ut över och taga in världen sådan den ter sig i sin prakt som i sitt armod, de hade blivit ytterligare litet mindre angelägna.

En och annan mötande skänkte väl stundom en flyktig undran åt detta gråhyade ansikte, där munnens en gång vackra båglinje raknat i ett drag av beslut; en och annan kände igen henne och väcktes möjligen som hastigast till idéassociationer om kvinnlig kapacitet. Men ofta besvarade hon i sin inre upptagenhet icke ens hälsningarna, när sådana förekommo.

På kvällen väntade åter arbete. Elma märkte att hon inte längre kunde prestera lika mycket som i yngre dagar. Hon tvang sig. Hon rökte; för mycket, det visste hon själv. Emellanåt rätade hon upp sig, tog några minuters rast och mindes hur ofta hon, när han blev äldre, sett sin far sitta så, med slutna ögon.

Men hon liknade sig icke mer vid honom, hon hade upphört att sysselsätta sig med honom. Det föreföll henne som om ett band brustit och hon nu äntligen gick helt och hållet sin egen väg.

Genom Hulda hörde hon, att Matti inte upphörde att enträget förfråga sig om henne och be att få göra ett besök.

— Inte ännu, lät hon svara.

7.

Det såg ut som om välsignelse skulle följt Matti tillbaka in i Muriusska hemmet.

För det första, Roland. Han skrev att hans villkor inte så litet förbättrats och ställde i utsikt ett besök hem, då han på uppdrag av sin principal troligen skulle få deltaga i en affärsresa till England. Från England ämnade han på egen bekostnad göra en avstickare till Sverge och sparade som bäst ihop till denna efterlängtade utflykt. Likväl kunde han som förut skicka litet bidrag till moderns hushåll.

Också Pontus syntes ha kommit över någon möjlighet att bidra till hemmet mycket rikligare än förut, ehuru han höll tyst om rikedomens källa. Han skrev populärmedicinska små uppsatser och lät förstå att honoraren voro goda. Då Pontus inte tvivlade på en ljus framtid åt sig, hade han icke frånsagt sig Paschska understödet; hellre ekonomiserade han i smyg, då han fick något över, och eftersom han aldrig råkade Alexis, behövde han inte förarga sig över några beskyddarminer från dennes sida. Alexis rörde sig i en annan värld än den strävsamme studiosus, och det var lika långt från den enes värld till den andres som om de icke rymts på samma planet, ehuru båda funnos inom Stockholm.

Libert hade i motsats till de äldre bröderna inte fått inkomstförhöjning och inte ens ökat förtroende i musikaffären. Han tänkte för litet på kunderna, sade man, och han förvånade sig icke över klandret, ty han visste ju själv av att han hade annat i huvudet. Men om kvällarna voro Matti och han ofta tillsammans borta och utförde dansmusik efter beställning. Utan svårighet hade Libert skilt sig från den girige pianisten han förut samarbetat med, och i musikhandeln, där beställningarna mottogos, sade han:

— Jag spelar hädanefter endast med min syster.

— En ung dam?

Man ställde sig skeptisk och ansåg att honoraret i så fall måste sättas ner.

— Det ändrar sig snart, svarade Libert, när folk bara fått höra henne. Och det nedsatta honoraret gick ju dock oavkortat till hemmet.

Matti sydde sig en enkel svart sidenklänning med korta ärmar, någonting blygsamt och värdigt på en gång, motsvarande violinistens icke alltför moderna smoking. Hon hade slutat skolan, det hade skett mitt i terminen, och hon kände att Elma skulle ogillat det. Men för den som ämnar försörja sig vid pianot betyder det bokliga vetandet mindre, resonerade hon, och fru Murius höll med henne, ty för denna hade det blivit en så stor och överväldigande lycklig överraskning att få till sig flickebarnet igen, att hon inte funderade närmare över sådant som avgångsbetyg ur åttan.

Det hade aldrig tillåtits komma fram vid de besök Matti gjort, hur mycket mamma Alice verkligen saknat henne, och med vilken rätt skulle det också fått visa sig? Fru Murius visste var hennes plats fanns, och att en annan mor hade berättigade krav på barnet. Men hädanefter, inrapporterade Pontus, hade denna mor själv avstått från talan; hon gled tillbaka i det okända, hon begärde ingenting vidare, och fru Murius kunde utan samvetsagg få hänge sig åt sin glädje.

Till och med i konsertmästarens rum trängde lättnaden in. Han hade vant sig av att betrakta Matti som en dotter och ansåg henne lika gärna vara en kär gäst, en ojävig person, kapabel att se saker och ting i huset som de verkligen voro. När hon sålunda präntade i honom att han varken skulle dö eller sluta arbeta och verka i musikens tjänst, måste han ta det under övervägande. Matti fann också belägg i Bibeln för alla sina påståenden.

— Och Libert och jag måste öva oss, sade hon. Den som icke vill arbeta, han skall heller inte äta.

— Nåja, suckade konsertmästaren.

Så måste han alltså börja tåla ljudet av pianot igen, och det gick lättare än han tänkt.

— Pappa måste sitta med vid bordet, det är så trist annars, sade hon.

Suckande steg han upp, rakade sig för skams skull och drog på sig kläderna. Han hade legat länge och var ännu svag i knäna, men det tycktes honom likväl märkligt att denna måltid, som han intog mitt i kretsen av de sina igen, kom att smaka bättre än den mat, han eljest brukat få in på en bricka. När middagen var slut, knäppte han därför samman händerna och mumlade, som icke skett sedan barnen voro helt små:

— Tack, gode Gud för maten.

— Skall jag då bli människa igen? sade han till sin hustru. Är det möjligt att jag skall leva vidare?

Och det trodde hon.

Han gick omkring i rummet, där han inte på flera veckor varit inne; han rörde med fingertopparna vid lådan, där hans egen fiol legat orörd mycket länge. Och när Libert, gripen av en av sina idéer, djärvdes taga fram den, stämde och spelade på den, tolererade han det.

— Ja, sade han milt till sin son, du har musik i dig, du med, jag förnekar det inte.

Och han fördrog att Libert lät honom höra sina egna små ansatser till kompositioner. Det kom för honom att han hade icke blott en hustru, mycket för god åt honom, utan också tre goda präktiga söner, var och en begåvad på sitt vis, till och med den lille bierfilaren; det var som om murar fallit och han, gamle man, fått se något nytt.

En dag, någon tid efter nyår, fick Libert beställning på dansmusik till en bal hos en överste, överste Oberon. Det var en nogräknad familj, upplyste man honom om i musikhandeln, överstinnan hade själv varit inne och sagt till, att hon inte ville ha någon klåpare. Det var bara en liten bal, en tillställning för hennes sjuttonåriga dotter, men musiken var hon inte därför mindre noga med.

Libert tog rent linne och sin smoking, Matti sprang till hårfrisörskan och fick en onduleringsvåg över pannan. Det betydde något hur man såg ut, även om man endast deltog i balen som pianist. Man var dock därmed en av balens allra oumbärligaste deltagare och Matti hade märkt att man ofta fick sig en blick i förbifarten.

Överste Oberons våning var stor och elegant. Musiken var i god tid på platsen, som sig borde, ifall någon önskade ge särskilda instruktioner. Ett rum var helt utröjt för dansen och i ena hörnet av parkettytan fanns en liten upphöjning, en estrad, dit flygeln lyfts upp. Libert stämde fiolen, medan på litet avstånd hördes ett småningom ökande sorl av röster från de andra rummen, där gästerna samlades. Värdinnan ämnade ge ett tecken, när första dansen skulle spelas upp.

Tecknet kom och de två musikanterna trädde i tjänstgöring. Nu skulle det visa sig att de inte voro klåpare, och att hela överste Oberons umgänge borde kunna vända sig till dem vid behov av dansmusik. — Det hänger på dig, Matti, sade Libert, ty för egen del var han säker på sin sak.

Detta var icke någon Garibaldibal. Grannarna i huset voro tillsagda på förhand och ombedda ha vänligt överseende, mot löfte att allt skulle vara slut på bestämt klockslag. Ingen operasångare lät höra sig, varken under eller mellan danserna, ty det var något ungdomarna Oberon inte frågade efter. Ingen äldre man, värden själv, överste Oberon, allra minst, tog av sig i skjortärmarna och agerade bondespelman. Varken åldrar eller sociala villkor voro blandade här, och ingen Annan från köksregionerna sågs dansa in, förd av balens mest världsberömde kavaljer. Det fanns helt enkelt ingen närvarande med ens så pass stor världsberömmelse som Garibaldis.

Här voro unga män med de trevligaste utseenden och uppträdanden; unga damer i rosa, aprikosfärg, nilgrönt, i crèpe de chine, voile ninon, chiffong, georgette, taft, volanger och metallspetsar. Matti höll ett öga på dem och kunde numera rätt bra skilja de olika tygsorterna och benämningarna. Hon måste beundra så mycken skönhet, så mycket smak och behag. Det fanns mycken ögonfägnad, när man spelade på balerna.

När dansen var slut, tömdes parkettgolvet, där funnos inga stolar, det var ingen fördel att stanna där, om man ville vila några minuter. Ett enda par dröjde sig kvar, och de stannade för att få vara ostörda. En fönstersmyg med gardiner erbjöd ett, om än bristfälligt skydd, och de sökte sig dit. På musiken tänkte de inte, två okända unga människor i rummets andra ände behövde inte genera dem, och musiken som just överlade om nästa stycke, tänkte inte heller på dem. Men när överläggningen var klar, vände Matti sig om; och hon såg hur fönstergardinen gled tillbaka från en spenslig svart frackrygg, såg en rosa chiffongklänning, sammansatt av otaliga små volanger, och såg ett par svarta ärmar djärvt omsluta chiffongklänningen.

— Nu börjar vi! sade Libert.

Men Matti såg för mycket, och de två i rummets andra ände gjorde ingenting för att dölja sig. De skrattade och kivades och kysstes. Flickans ansikte doldes bakom en slät brun nacke, som hörde till frackryggen, en nacke Matti sett förut ... Så vände flickan sig tvärt om, någon måste ha hörts närma sig, och den unge kavaljeren gjorde efter hennes rörelse, men åt andra sidan, just åt musikestraden till. Det var Alexis.

Mattis och hans ögon möttes, och hon såg att han kände igen henne. På dylikt misstar man sig ej. Men han vände sig ögonblickligen åter bort och hans ansiktsuttryck lät förstå att ingenting alls hänt; han slog blott armen om den unga damen i den rosenfärgade volangklänningen och gled ut på golvet med henne, när musiken i detsamma åter lät höra sig, sedan violinisten givit den unga kvinnliga pianisten en puff.

Libert hade ingenting sett. Han såg ingenting i sällskapen, där han var och spelade, utom i sällsynta fall, då någon av damerna kunnat närma sig honom för att be om en eller annan särskild melodi och smålett mot honom. Då lade han sedan märke till den damen och gjorde sig kanske ett litet svärmeri för kvällen — man visste inte vad som kunde röra sig inombords hos den förbehållsamme Libert. Men på överste Oberons bal närmade sig ingen dam honom, ingen riktade ens på hela kvällen ett ord varken till honom eller till Matti, utom betjäningen, som enligt överstinnans vänliga order försåg dem med förfriskningar och i sinom tid med litet supé.

Hela aftonen dansade Alexis förbi dem, än med en rosa dam, än med en vit, eller en blå, men han hade inte vidare sett åt musikestraden till, inte mer än om den inte alls funnits, utan musiken utförts av osynliga änglar.

8.

Klockan två på natten sade överstinnan Oberon till Libert att man varit mycket belåten med musiken, men att det nu icke skulle dansas mer. Hon gled ett kuvert i hans hand och han lät det glida vidare ner i en ficka. Överstinnan sade till Matti:

— Fröken ser så ung ut, fröken är bestämt en mycket duktig ung dam.

I salongerna togo gästerna farväl; i danssalen kom en vaktmästare in och dämpade belysningen. Blygsamt väntade Libert och Matti att trängseln kring ytterplaggen skulle minska, innan de sökte upp sina egna och fingo skynda ner på gatan, där tjocka snöflingor börjat falla tätt, medan balen pågick.

Framför huset väntade några bilar, eller satte just i gång — troligen, tänkte Matti, var den Paschska bland dem. Libert och hon skyndade hemåt; deras steg hördes inte i den nyfallna snön, och de hörde icke att någon följt efter dem och kom fatt dem, förrän en röst bröt in:

— Matti, varför så bråttom?

Det var Alexis.

Han hade ratat hemfärden i bil, slingrat sig ifrån skyldigheten att artigt följa någon av de unga flickorna hem, och stod nu framför de två han icke på hela aftonen observerat. Som vanligt frågade han inte mycket efter Libert, utan vände sig blott till Matti.

— Det var längesen sist, får jag följa dig en bit?

Och Libert föll strax beskedligt in i sin gamla roll av den som försvinner. Han satte i gång igen, luffande i förväg i snön, i sin grova ulster och med fiollådan under ena armen, under den andra notportföljen, som han tagit ifrån Matti. Alexis sade:

— Matti, du får förlåta mig. Du hör, jag nekar inte! Jag såg dig. Jag var feg. Jag brydde mig om, att de alla där uppe skulle få veta att du varit min lilla barndomsflamma och skämta med mig.

— Kan man inte ha haft en barndomsflamma, som försörjer sig med dansmusik?

Det svarade inte Alexis på.

— Varför var du där? frågade han. Är du inte kvar hos fröken Liwin? Var det inte mycket bättre?

— Nej!

Libert suddades alltmer bort i mörkret. Alexis sade:

— Vi kan inte stå så här. Jag måste tala med dig, men jag hade inte beräknat detta, jag har bara tunna skor.

Och då en droskbil kom förbi, hejdade han den och sköt Matti före sig in i den. — Jag måste få förklara mig ännu bättre, bevekte han. Till chauffören gav han anvisning att köra vart denne fick lust, gata upp och gata ner, i sicksack, en halvtimme, kanske bara tjugu minuter, sedan skulle han få adressen och ordentliga drickspengar.

Alexis fortsatte:

— Jag blev ifrån mig, när jag fick se dig, Matti. Du tror mig naturligtvis inte? Hela denna bal, jag förbannar den! Dessa flickor, jag har gycklat med ett halvt dussin av dem och kysst ett par, bara på trots. Jag tål ingen av dem. Jag vet nog att jag gäller för att vara den fulländade unge mannen, alla blivande svärmödrars ideal, och redan börjar min mamma se sig om efter den blivande bruden. Men det finns något hos mig som inte passar i beräkningen.

Han pustade ut litet, Matti kände en sötaktig lukt av hans andedräkt. När de passerade under gatlyktorna såg hon också hur blossande hett hans ansikte var. De runda blanka ögonen, som liknade moderns, stirrade rätt fram, blankare än någonsin. Hans mun darrade litet med neddragna mungipor.

— Jag är bara tjugu år, Matti, men redan har jag varit med om för mycket, det är ingenting att berätta för dig, hemifrån får jag så mycket pengar jag vill ha, eller inte långt ifrån, pappa tycker bara om att jag gör av med dem. Men vad har jag gjort av dem på, utomlands och här? Det kväljer mig att komma ihåg det.

— Vem tvingar dig? frågade Matti.

Han for till som om han fått en knuff.

— Är du dum? frågade han tillbaka. Det trodde jag inte. Tvingar?! Det är min rätt att göra vad som faller mig in. Jag har varit dödfull och blivit sjuk och blivit bestulen och spelat med falskspelare och festat med människor av sorter, du inte ens har begrepp om — ifall du vill veta. Det är den årstiden i en ung mans liv, säger pappa. För honom är allting normalt. Och han har rätt. Årstiden är snart förbi, jag är snart led på den. Om ett par år är jag mogen att förlova mig med fröken Oberon eller någon snarlik och bli fullkomligt den person jag från början prickades ut att bli. Begriper du? Men det, det kväljer mig också! Att följa den utprickade banan.

Han lutade sig fram emot Matti, som satt orörlig, där hon pressat in sig i åkdonets ena hörn; han lät huvudet sjunka ner mot hennes knän.

— Jag är inte fullkomligt nykter nu heller, sade han, därför kan jag tala fritt. Matti, i hela världen finns bara dig, jag kan tala som jag vill med! Matti, lilla älskade Matti!

— Stackars Alexis! mumlade hon.

— Ja, jollra med mig, kalla mig stackars, lägg din hand på min panna, så där.

Matti lade handen på hans heta panna och han sjönk ihop och lugnade sig, suckade djupt och fortsatte, ty tiga kunde han ändå inte:

— Vad är det för en galenskap inom mig? Festa och hänsynslöst slå bort alla skrupler, det duger jag inte till i grund och botten; men marschera fram och bli en generalkonsul nummer två, som man väntar sig av mig, det bär mig på något vis inte mindre emot. Det måste finnas ett tredje! Matti, skulle det verkligen vara du och bara du, som hade nyckeln dit?

Men den föreställningen måste synts honom befängd, ty han skrattade till.

Långsamt gled bilen fram, gata upp och gata ner, som det blivit tillsagt. Vid en kurva kände Matti plötsligt igen var de voro: de passerade Elmas port. Hon böjde sig fram och såg efter. Jo, det lyste i fönstret till Elmas sovrum, en ensam svag ljusfyrkant på hela den mörka husfasaden. Det var samma fönster från vilket en förtvivlad röst ropat ut i natten, en natt inte mycket olik den som nu var, så tung, så mättad av ovisshet. Detta verop: Matti! Dröj! — hur det ofta sedan dess ljudit för henne igen. Det måste vara sådant man aldrig glömde.

— Du hör ju inte på mig, sade Alexis misslynt. Vad ser du efter?

— Ingenting.

Ty detta var ingenting hon kunnat tala med Alexis om.

— Jag måste åka hem, sade hon.

— Vill du redan lämna mig?

— Jag kan ändå ingenting göra för dig.

— Du vill inte!

— Om jag kunde, ville jag.

Men hon kände att någon verklig hjälp kunde hon inte ge honom. Det var skuggor inom dem och emellan dem, liksom omkring dem. Hon visste, att hans hjärta, som skenbart öppnade sig för henne, det var dock inte hennes, det var trots allt långt borta.

Alexis flyttade sig oroligt, kom ännu närmare henne, tryckte sitt brännande huvud ännu hårdare mot hennes knän. Vad ville han, vad väntade han? Smekningar, tröst, kyssar? Mot sin obehandskade hand kände Matti hans sträva hår, och det fanns en lockelse i henne att bara sträcka ut fingrarna och gräva in dem i detta hår, röra vid detta huvud, i vilket så stridande tankar värkte — och hon förstod också vad den lockelsen innebar. Något nytt svällde upp inom henne, en makt hon inte känt förut, och som kunde komma att riva henne med sig, om hon inte gav akt.

Och om hon inte brydde sig om att ge akt? Om hon tvärtom bara gav efter, gav det han önskade, tröst för stunden, kyssar, betydelselösa i morgon?

Nyss skrattade han till, och det hade varit ett elakt litet skratt. Hela balaftonen hade han förnekat henne; inte ens ett förstulet igenkännande litet leende hade han kunnat övervinna sig att ge, när han dansat förbi med andra. Men nu väntade han likväl något av henne och frestade henne.

Med ens satte han sig upprätt igen och skakade till som den som fryser. De runda ögonen stirrade inte längre rätt fram, munnen darrade inte mer. Han såg rakt på henne, nära, tog in hela hennes ansikte med blickarna, såg och såg. Men det förde honom dock inte närmare henne, tyckte hon, tvärtom; det han såg efter, det var inte henne, utan något han var ensam om att känna.

— Ja, Matti, sade han, det är dig jag borde ha, förstår du inte det själv? Det är skrivet — men ändå är skriften falsk. Det blir aldrig något parti mellan oss. Det är oförsynt att säga det, men kan vi inte vara fullkomligt sanna? Jag hör inte till dem, som gör annat än det hela världen väntar av dem, hur jag än må rasa, eller låtsas rasa. Kanske finns det andra, som bryter sig fria, men inte jag. Nej, Matti, det blir inget parti. Men jag är kär i dig, det kan jag säga, och jag har varit det sen första gång jag såg dig, en liten flicka i sjömanskavaj. Jag drömde om dig på nätterna, och vid dagsljus också för resten. Du vet inte vad du varit med om i mitt sällskap! — och för var gång jag möter dig, blir det likadant igen. Och du, neka inte, det har varit detsamma för dig. Vi hör ihop! Låt oss bara ta det som det är.

Så skrattade han till igen, samma korta lilla skratt, som klingade styggt.

— Och nu kysser jag dig, sade han.

Han kastade sig fram emot henne, tryckte in henne mot bilsätets hörn och sökte hennes mun. Men hon stötte honom tillbaka. Det var inte Alexis mer, detta, inte hennes Alexis. En ny, en främmande människa pockade på något, för vilket han ville att hon skulle glömma den Matti, den verkliga Matti, som barndomens Alexis en gång ägt.

Men hon glömde inte. Som om Elmas upplysta fönster varit en signal, kommo hennes egna ord till Elma för henne igen: — Jag ämnar sköta min frihet ... Och med sammanbitna tänder kämpade hon för den friheten mot hans våld.

De stredo tyst, Alexis var inte mycket starkare än hon. Nu hade alltsamman för honom blivit en lek, en elak lek, lust att besegra, att tvinga och förödmjuka, att straffa henne för allt ont han rönt fjärran ifrån henne. Hon hörde hans hånfulla flåsande intill sig.

Med ett skri av sorg och vrede slet hon sig äntligen loss, vände sig om och gav honom en smällande örfil, medan chauffören, som hört hennes försök att få upp vagnsdörren, lät bilen glida fram och stanna intill en trottoar.

Hon hoppade ner.

— Far bara vidare, var så god, sade hon, och hon hörde själv hur hon fick Elmas behärskat kyliga tonfall, då hon gav det Paschska numret vid Floragatan. Så slog hon igen dörren utan att se åt Alexis, som ej mer låtit höra ett ljud, och sprang bort i snögloppet.

— Elma, tänkte hon bara, Elma, Elma.

Hon ville dit, hon ville få säga: I dag har jag begripit något! Var aldrig orolig för mig mer.

Hon ville också säga: Förlåt! Jag visste aldrig förut hur mycket du gav mig.

Först när hon andlös stod utanför porten hemma, kom hon ihåg Libert.

Det var hon, som hade portnyckeln, och säkert hade inte Libert bjudit till att väcka någon för att slippa in. Han måste ha patrullerat i kölden och snön med sin notportfölj och sin fiollåda. Och mycket riktigt, där dök han fram ur ett portvalv snett över gatan, där han haft en smula skydd mot vädret.

— Så du är här nu, sade han. Det blev ju inte så värst långvarigt.

— Vad är klockan?

— Tre.

Inte ens en timme hon varit borta; Liberts lugn lugnade henne.

Libert sade:

— Det var ett vackert snöfall. Där uppe i salen lyser det ännu, gardinerna är inte nedrullade, jag stod och såg på snöflingorna, när de for förbi i det gula skenet. Det är nog mamma, som vakar.

9.

Fru Murius kom emot dem i tamburen, hon hade hållit te varmt åt dem. Men det var inte endast för detta hon vakat. Oroligt såg hon på Mattis ansikte med dess prägel av djupaste trötthet, eller kanske något mera, något annat och mera, så mörka som ringarna under flickans ögon blivit. I det längsta dröjde hon därför med sitt budskap, så länge att barnet åtminstone hann få litet värme i sig och sitta några minuter i ro.

Men hon kunde inte förhala det alltför länge:

— Matti, det har varit bud från fröken Liwin. Hon är mycket svårt sjuk.

Hulda hade ringt, men så sent att Matti och Libert redan varit på väg till Oberonska balen, och Hulda hade då sagt, att fröken Liwin icke ville veta av att man telefonerade dit. Men såvida inte fröken Matti kom alltför sent hem, vore det nog snällt, om hon lät höra av sig; Hulda trodde att fröken Liwin längtade.

Sedan hade hon ringt igen vid midnatt och så klockan två och slutligen för en kort stund sedan. Fröken hade gripits av ängslan för Mattis skull, sade Hulda, hon inbillade sig att flickan for illa eller befann sig i någon fara, och hon ville se henne. Det är väl feberfantasier, förstås, hade Hulda sagt, men —

Matti ropade:

— Jag måste genast dit!

— Om hon bara får veta att du kommer, går Hulda ner och öppnar porten.

Elma Liwin låg till sängs sedan några dagar. Det hade börjat med feber, och den hade snart stigit oroande högt. En läkare hade besökt henne, eftersänd på Huldas eget bevåg, och hon hade funnit sig i det.

— Nu kan jag dö, hade hon sagt till tjänarinnan. Med eller utan läkarehjälp hos mig gör detsamma: allt är färdigt.

— Dumheter, svarade Hulda.

Men när den kvinnliga läkaren kom andra gången, visade hon sig bekymrad, tog Hulda avsides och befallde att en sjuksköterska snarast anskaffades. Sjuksköterskan var nu väntad nästa morgon.

Bakom den sjukas rygg och nacke voro kuddarna uppstaplade över varandra för att ge henne mera lätthet att andas. Elma Liwin låg stilla och såg upp mot rummets tak, som var höljt i dunkel. Det kom för henne och hon mindes, att när hon var barn och man ännu använde sig av fotogenlampor, blev det en rund, ständigt dallrande ljusring i taket rätt över den plats där lampan stod. Det liknade en dans av otaliga små ljuspartiklar, så små att man icke kunde särskilja dem från varandra, endast se dallringen av dem alla tillsammans. Hon hade tyckt så mycket om det.

Det hade brukat föresväva henne att denna dallrande ljusring vore hela världen med alla dess otaliga människor. Varje människa var en av de ogripbara små ljuspartiklarna med deras aldrig avstannande rörelse, där ingen var stor nog att märkas särskilt. Om kvällarna, så länge lampan brann på barnkammarbordet, kunde hon inte förmå sig att frivilligt somna ifrån den; då och då måste hon öppna ögonen och se efter om den levande ljuscirkeln alltjämt var kvar — och den var alltid kvar. Hon ville vara en av dessa oändligt små, som rörde sig där uppe, och ibland kunde det också förefalla henne att hon verkligen höjde sig, hon steg dit upp, svävande, saligt, och blev en av dem. Hon försvann, uppgick i, utplånades bland dem. Ja, det var saligheten.

Hon vaknade till och frågade:

— Vad är klockan, Hulda?

— Litet över tre, och nu är fröken Matti på väg hit.

— Kanske, tänkte Elma, blir det just i natt jag dör, eftersom jag kommit att tänka på detta så längesedan glömda.

Gärna skulle hon ändå velat hinna berätta för Matti om den levande ljusringen. Varför, tänkte hon, och kände hur en orolig iver kom svetten att tränga fram på panna och händer, varför gjorde jag det inte medan tid var? Varför har jag inte ens själv under alla dessa år kommit ihåg denna salighet att plånas ut, att väl leva och röra mig, men ändå inte synas bland de andra? Jag har tänkt på för mycket annat.

Hon frågade igen:

— Vad är klockan?

— Det har gått fem minuter sedan sist. Nu går jag ner och öppnar porten.

Elma blev ensam.

Att det skulle vara så svårt att alltid ha det väsentliga för ögonen. Kanske hade hon haft mer än andra svårt för det. En gång som barn gick hon över en leråker, det mindes hon också, och fötterna fastnade, fastnade, det blev stora lerklumpar på dem, omöjliga att bära vidare till sist. Det kom svetten att pärla fram plågsamt igen. Att det skulle vara så svårt att se ljuscirkeln och bara minnas den.

Och nu var taket åter mörkt.

Men oron för Matti hade gått över. Det hade litet tidigare stått för henne, att barnet ännu var helt litet, ett helt spätt barn; hon hade varit rädd att inte kunna hålla i det ordentligt. Men tog man det ifrån henne, blev det mycket värre. Hon hade ropat och bett och bett att få behålla det, ropat så att svetten pärlade, hela kroppen var som eld. Men ingen hörde henne, tills Hulda hade kommit in, mycket lugnt, och sagt: — Nu har jag skickat efter fröken Matti.

— Hur gammal är hon, Hulda?

— Kära hjärtanes, hon blir ju sjutton i vår.

— Gud vare lovad!

När Matti kom in i rummet, öppnade Elma sina ögon.

— Fröken sov visst, viskade Hulda.

Det hade förefallit henne att hon tvärtom legat klarvaken och vaktat på ljuscirkeln, att den inte skulle få slockna. Slocknade den, så kanske hon glömde den och inte kunde förklara sig mer. Hon hade så mycket att förklara, så mycket att tala om. Men först vila ännu litet: så slöt hon åter ögonen.

Hulda hade sagt till Matti:

— Tala inte med fröken, hon orkar ingenting.

Barnet satte sig därför blott tyst intill bädden; hon tog den sjukas ena heta hand och höll den mellan sina båda. Hon lyfte den svaga heta handen och lade den över sin böjda hjässa. Hon gav sig själv åt sin mor. Det skulle inte bli strider mer.

Hon viskade bara:

— Mor.

Och det kom svar, men knappast hörbart:

— Ja, barnet mitt.

Från vardagsrummet hördes klockan slå, fyra små klingande slag, och efter en tid, fem. Då och då tassade Hulda fram, bjöd den sjuka dricka, eller fuktade hennes läppar, då hon inte tycktes orka dricka själv. När den första morgongryningen bröt in, tvang Hulda Matti att söka vila.

— Fröken ser i alla fall mycket bättre ut, sade hon.

Men innan vintersolen ännu hunnit lysa in full dager, var det slut.

Rummen tycktes med ens fyllas av folk. Läkaren kom skyndsamt och allra först: hon hade ändå icke trott, sade hon, att det så fort skulle vara förbi. Den beställda sjuksköterskan visade sig och försvann igen, bliven obehövlig. Rick Brunjohann tittade upp, utan aning om annat än att allt stod väl till med Elma, och hon grät övergivet i vardagsrumssoffan, ångrande och högt jämrande sin ånger, att hon icke, innan det nu var för sent, ägnat hederliga gamla Liwin större vänlighet, mera hänsyn. En bror till den döda slutligen, borgmästare Liwin, som någon dag förut underrättats telegrafiskt om dennas allvarliga sjukdom, hade jämte sin hustru kommit upp med nattåget till Stockholm, beredd att, om så sorgligt krävdes, fylla sina plikter mot släkten i systerns person.

Strax på förmiddagen hade Hulda också telefonerat till juristen, som fröken Liwin brukat tala med, och det hade varit på frökens order, ty han skulle underrättas före varje annan, när hon gick bort, hade hon sagt.

Borgmästare Liwin skickade hem Matti.

— Min kära unga fröken, sade han vänligt, vi är, både min hustru och jag, mycket känsliga för den tillgivenhet ni synbarligen hyst för vår syster, och ni är naturligtvis välkommen hit tillbaka varje dag, om ni så önskar. Men denna eftermiddag blir det åtskilliga papper och affärshandlingar, som måste genomgås genast, för att utröna om den avlidna möjligen förordnat något för sin begravning eller annat, och ni har ju, hör jag, sedan någon tid inte längre ert hem här.

Sedan gick han ur rum i rum, betraktande den ram i vilken hans syster levt. Mer än ramen hade han aldrig känt. Han hade icke ofta besökt henne, eller hon honom. Han tänkte efter: tjugu, trettio, ja, säkert mer än trettio år sedan de haft ett förtroligare samtal, en förtrolig lek; det måste ha varit ännu i barndomen. Och sedan dess visste han ingenting om henne. Fyra syskon voro de en gång, nu var han den ende kvar. — Vad kan hennes liv egentligen ha varit? tänkte han, och det slog honom, att nu först frågade han sig det, nu först frågade han sig varför han aldrig sökt henne eller undrat över henne.

Hade hon väl någonsin behövt honom, och han icke varit till hands? Dunkelt stod det för honom, att han hållit av henne, då han var gosse. Men där hon låg orörlig, mycket rak, med anletsdragen stelnade i slutligt allvar, icke ett skrämmande allvar, utan dens avskilda värdighet, som förtjänat sin frid, var hon för honom fullständigt en främling.

— Hon har ansetts vara lik vår far, reflekterade han, men det ser jag inte. Det är inte någon av oss, hon är lik.

Mot eftermiddagen öppnades det hos juristen deponerade förseglade konvolutet, som innehöll fröken Elma Liwins med egen hand nedskrivna sista vilja och förordningar.

I testamentet erkände hon sin dotter Matti (Mathilda), skriven såsom barn av okända föräldrar och kallad Murius. Så när som på några legat tillföll kvarlåtenskapen denna dotter. Bevis för moderskapet hade under senaste månader sammanbragts, såsom utlåtande av barnmorskan med flera. Barnets faders namn uppgavs. Till testamentet var slutligen fogat koncept till den dödsannons den avlidna uttryckligen önskade få införd i uppräknade tidningar, samtliga huvudstadens mera betydande.

Konceptets ordalydelse var denna:

†

Fröken ELMA LIWIN

född ..... död ..... efterlämnande outsägligt älskad dotter.

_”Vem var då jag, som i oförstånd gav vishet namn av mörker?”_ (Job. 42:3.)