Part 4

3. Si, din fader som fordom är ännu din vän, Fadershjertat står öppet för dig. Och han ropar hvar dag: “O mitt barn, kom igen” — Fadershjertat står öppet för dig. Han vill varkunna sig och tillsäga dig tröst, Han vill trycka dig ömt till sitt hulda bröst, I sin barnkrets han längtar få höra din röst, Fadershjertat står öppet för dig.

4. Fadershuset är rikt — o hvi hungrar jag då? Fadershjertat står öppet _för mig_. Jag vill uppstå och hem till min fader nu gå, Fadershjertat står öppet _för mig_. Jag till honom vill säga: “Min Gud och min far, Inför dig och mot himlen jag syndat har, Men jag kommer och ber, att du mig emottar” — Fadershjertat står öppet _för mig_.

95. Fast ringa, arm och svag.

1. Fast ringa, arm och svag, Så lycklig är dock jag, Ty Herren är min del, Jag eger honom hel.

2. Han är mitt lif, min frid I klar och mulen tid. Jag spisar vid hans bord Det dyra nådens ord.

3. Förlossning i hans blod, Den sköna helsoflod, Jag eger hvarje stund På nådens fasta grund.

4. Jag är hans mödas lön, Hans arfvedel så skön. Kan jag det ej förstå, Han sjelf dock säger så.

96. Endast Jesus.

1. “Endast Jesus,” är mitt valspråk, Som jag uppå skölden bär. Dit han leder vill jag följa; Mod i striden han beskär. KÖR. Fastän synden hjertat plågar, Uti honom stark jag är. “Endast Jesus,” är mitt valspråk, Som jag uppå skölden bär.

2. “Endast Jesus,” när jag vacklar, Stärker tron, gör anden lätt. Endast han vist råd kan gifva Och den vilsne leda rätt.

3. “Endast Jesus,” ty hans frälsning Är för alla full och fri. Jesu blod för mig har runnit, Frid och fröjd jag har deri.

4. “Endast Jesus!” Må hans ära Ljuda öfver allt på jord! Han ur synd och död uppväcker Själar med sitt allmagtsord.

97. I en djup, oändlig skog.

1. I en djup, oändlig skog, Svart af moln, der åskan slog, Gick ett litet barn en gång Dagen lång.

2. Ja den dagen var så lång, Himlen mörk och skogen trång. Barnet i sin ensamhet Gick och gret.

3. Gret och tänkte: aldrig mer Jag min faders boning ser; Här i mörker, köld och nöd Blir jag död.

4. Just då så förtvifladt var, Molnet vek och solen klar Glänste fram och i dess ljus Faderns hus.

5. Allt var nu på stunden godt, Allt stod nu, som förr det stått: Samma hem och samma far, Allt var qvar.

6. Så, Guds barn, går ofta du Djupt i mörker — kanske nu — Vet ej, hvart du kommen är, Hvart det bär.

7. Men så visst, som Gud är qvar Och en evigt trofast far, Skall du än få ljus och tröst Vid hans bröst.

98. Herre, gif oss alla nåd.

1. Herre, gif oss alla nåd Till att följa dina råd, Tänka på vår själ i tid Och dess frid.

2. Hjelp oss nyttja denna dag, Jesus, till ditt välbehag, Icke leka tiden bort, Dyr och kort.

3. Sabbatsdagen du oss gett, Det vi ha i biblen sett, Till att sörja för vår själ Och dess väl.

4. Derför samlas vi att få Höra, lära och förstå Hvad du här oss säger till, Hvad du vill.

5. Du vill hjertat skapa om; Derför kom, o Jesus kom, Drag oss du från syndens stig Helt till dig.

99. Dyra förvissning.

1. Dyra förvissning, friköpt jag är! O hvilken försmak af himlen re’n här! Arfvinge genom nåden allen, Född af Guds ande, tvagen och ren. KÖR. Nu är min visa, nu är min sång, Jesus att prisa lefnaden lång. Nu är min visa, nu är min sång, Jesus att prisa lefnaden lång.

2. Helt jag mig lemnar, helt han mig ger Frälsningens fröjd, som jag njuter allt mer. Englarne bringa helsning från Gud, Hviska till hjertat himmelska bud.

3. Helt jag mig lemnat, hvila jag fått; Nu med min Jesus jag har det så godt. Helt i hans kärlek uppgått jag har, Väntar blott ett: att hem han mig tar.

100. Jesus ber oss lysa.

1. Jesus ber oss lysa så rent och gladt Likt små ljus, som brinna uti kolsvart natt. Här i verldens mörker stråla, brinn — Lyse du i din vrå och jag i min.

2. Jesus ber oss lysa för sitt namns skull. Han förstår, om flamman ej är klar och full. Han kan se i våra hjertan in — Lyse du i din vrå och jag i min.

3. Jesus ber oss lysa omkring oss här. Månget slag af mörker uti verlden är: Synd och nöd och jemmer öfvervinn — Lyse du i din vrå och jag i min.

101. Hur få äro de, som gå in!

1. Ej långt, ej långt från Guds rike Dock fjerran med hjerta och sinn’, Hur många vi se invid porten! Hur få äro de, som gå in! KÖR. Hur få äro de, som gå in! Hur få äro de, som gå in! Fast många vi se invid porten, Hur få äro de, som gå in!

2. Ej långt, ej långt från Guds rike, Der vänliga röster du hör Men tvekar att gå genom porten Och väljer att bli utanför.

3. Derute går du i mörker, I faror och träldom och skam, Fast frälsaren kärleksfullt väntar Till frihet få leda dig fram.

4. Ej långt, ej långt från Guds rike, Ett steg blott, och allt vore väl; Men kanske du evigt skall saknas I himmelska glädjen, o själ!

102. Det ges en källa fyld med blod.

1. Det ges en källa fyld med blod Ifrån Immanuels sår, Och syndarn, sänkt i denna flod, Fullkomlig rening får. Fullkomlig rening får, Fullkomlig rening får. Och syndarn, sänkt i denna flod, Fullkomlig rening får.

2. Se röfvaren på korset fann Den källan, fastän sent. Der kan ock jag, fast ond som han, Mitt samvete få rent. Mitt samvete få rent, Mitt samvete få rent. Der kan ock jag, fast ond som han, Mitt samvete få rent.

3. Du dyra lam, ditt blod hos Gud Det samma städs förmår, Tills frälsta skaran, Kristi brud, I bröllopssal’n ingår. I bröllopssal’n ingår, I bröllopssal’n ingår. Tills frälsta skaran, Kristi brud, I bröllopssal’n ingår.

4. Sen jag i tron fick skåda ner I denna blodström röd, På Jesus kärlek blott jag ser Och skall det till min död. Och skall det till min död, Och skall det till min död. På Jesus Kärlek blott jag ser Och skall det till min död.

5. Sen sjunger jag med högre sång Hans rika kärleks pris. Min stumma tunga skall en gång Bli löst i Paradis. Bli löst i Paradis, Bli löst i Paradis. Min stumma tunga skall en gång Bli löst i Paradis.

103. Hvad är det väl, som pryder?

1. Hvad är det väl, som pryder dagligt lif Och så förskönar dem, Som vandra fram sin glada pilgrimsfärd Emot Guds Jerusalem? KÖR. De hos Jesus varit och af honom lärt; I hans blod de rening få. Och de vandra dagligt på den smala stig — I hans fotspår jemt de gå.

2. Hvad är det, som så kröner med behag Likt kungligt diadem Guds vänners hufvud — der de stilla gå Emot Guds Jerusalem?

3. Hvad är det, som i hvarje deras sång Oss ljufligt klingar mot? Allt skönt och ädelt hafva de undfått Vid den käre frälsarns fot.

104. Hvilken vän vi ha i Jesus!

1. Hvilken vän vi ha i Jesus! All vår synd och sorg han bär. Såsom barn vi allt få bära Till vår Gud och fader kär. Tänk, hur mycket vi förlora, O hvad lidande och nöd, Blott för det, att vi ej bära Allt till Gud som han oss böd!

2. När vi frestas och bedröfvas Uppå mångahanda sätt, Månne dermed oss beröfvas Vår oss skänkta barnarätt? Nej, vår trogne vän i nöden Säger mildt: “Lägg allt på mig.” All vår svaghet väl han känner Och tar bördan uppå sig.

3. Är du arm och skuldbelastad, Af bekymrens börda trött? Jesus beder dig att kasta All din synd på sig, som dött. Om dig menniskor förskjuta, Bär det till dig Gud i bön. Mot hans bröst du får dig luta, Han är ditt beskärm, din lön.

105. Varen starka uti Gud.

1. Varen starka uti Gud och uti hans starkhets makt. Fasta stån uti hans sannings vapenskrud. Uti stridens hetta han dig bevarar, som han sagt, Du skall härligt öfvervinna med din Gud. KÖR. Fasta stån, Gud är med. Fram till seger på vår konungs bud. För vår Jesu äras skull och hans evangelium Fasta stån uti Guds vapenskrud.

2. Varen starka uti Gud och uti hans starkhets magt, Aldrig flyn för fienden, fast grym och vred. Herren är dig trofast när och på kampen gifver akt, I hans magt du skall din ovän lägga ned.

3. Varen starka uti Gud och uti hans starkhets magt. Se hans löfte aldrig, aldrig svika skall. Med sin högra hand han har mörkrets välde nederlagt, Ingen fiende skall bringa dig på fall.

106. En tillflykt uti stormens tid.

1. Vår starka klippa Herren är, En tillflykt uti stormens tid; Trots faror mång’ fins trygghet der, En tillflykt uti stormens tid. KÖR. Ja, Jesus är vår klippa här i främlingsland, I främlingsland, i främlingsland; Ja, Jesus är vår klippa här i främlingsland, En tillflykt uti stormens tid.

2. Ett dagligt skygd, ett nattligt värn, En tillflykt uti stormens tid; Mot fiendernas trug och jern, En tillflykt uti stormens tid.

3. Fast vädren häftigt stöta på, En tillflykt uti stormens tid; Vår fristad säkert skall bestå, En tillflykt uti stormens tid.

4. O fasta klippa, trygga borg; En tillflykt uti stormens tid; Var städs vår tröst i nöd och sorg, En tillflykt uti stormens tid.

107. Han kommer snart, vår Jesus.

1. Han kommer snart, vår Jesus, Vår konung och vår Gud. Lyft blicken upp mot höjden, Du Jesu Kristi brud.

2. Han kommer snart, vår Jesus; Hvi skulle vi då här Oss låta nedertryckas Af jordens små besvär.

3. Han kommer snart, vår Jesus; O syskon, må vi då Ej kifvas under vägen Om det, vi ej förstå.

4. Han kommer snart, vår Jesus; Vår pröfvotid är kort. Snart skola jordens dimmor För evigt dunsta bort.

108. Hvart går du?

1. Hvart går du? Hvart går du? O menska, hvart drager din väg? Hvar har du, hvar har du Din skatt, hvar ditt hjerta? O säg. Ack stanna för frågan, min vän, Den tränger sig på dig igen: Hvart går du? Hvart går du? O menska, hvart drager din väg?

2. Kanhända, kanhända Du vandrar en främling för Gud Och ännu, och ännu Föraktar hans rätter och bud. Undkommer du menniskors dom, Ja räknas för redbar och from, Kanhända, kanhända Du vandrar en främling för Gud.

3. Är jorden, är jorden Ditt allt, o hur arm du då är! Dess skatter, dess skatter Förmå ej förnöja dig här. Hur kan du för dessa väl då Den himmelska skatten försmå? Är jorden, är jorden Ditt allt, o hur arm du då är!

4. O stanna, o stanna För Herren, som söker din själ. Han tänker, han tänker Alltjemt på ditt eviga väl. Ja han, som för dig gaf sitt lif, Än ropar: “ditt hjerta mig gif.” O stanna, o stanna För Herren, han söker din själ.

109. Barnen för Jesus.

1. Vi, en liten skara utaf Herrens små, Uti sabbatsskolan glada samlas få. Der med bön och sång alltjemt vi sträfva må Vinna de små barnen för Jesus. KÖR. “Barnen för Jesus,” är vår lösens ord, “Barnen för Jesus,” sprid det kring vår jord. Kalla dem tillsammans kring Guds nådesbord: Sök att vinna barnen för Jesus!

2. Jesus är den vän, som älskar barnen mest, Är den ledare, som passar barnen bäst; O må derför alla sig vid honom fäst Söka vinna flera för Jesus!

3. Verlden lockar barnen jemt till undergång, Deras ovän lägger för dem snaror mång’, Frestelser anfäkta, synden gör dem tvång, Räddning fins för barnen hos Jesus.

4. Snart i himlens glädje träder skaran in, O hvem skulle vilja tomhändt gå derin? Hvarje barn kan frälsas: brinn, hvart hjerta brinn, Sök att vinna barnen för Jesus!

110. Segern är vunnen.

1. Segern är vunnen, pris, halleluja! Kristus är uppstånden, och visst bör han äran ha. Segern är vunnen — hela satans hop Ligger nu till marken slagen, höjen segerrop. Kristus hafver vunnit — sjung hvar själ. Kristus hafver vunnit — allt är väl. Glädjens, Guds folk och sen hvar menniska; Kristus hafver vunnit — halleluja.

2. Segern är vunnen, Kristus lefver än; Tomma grafven vittne bär, att han uppstod igen. Segern är vunnen — glada tidningen Spriden ut till alla folk, ja, ock till hedningen. Nu behöfver ingen borta bli, Nu kan hvarje fånge blifva fri. “Det är fullkomnadt,” allt nu redo är: Kristus är uppstånden — o jublen här.

111. Högtid för handen är.

1. Högtid för handen är — brist ut och sjung. Gud har blifvit menniska, o sjung båd’ gammal, ung. Högtid för handen är — gör porten vid, Jesus kommen är och helsar dig med nåd och frid. Herren hafver lemnat himlarne, Kommit hit att frälsa syndare. Högtid för handen är — brist ut och sjung: “Ära, halleluja till Gud i höjd!”

2. Högtid för handen är — brist ut i fröjd. Oss är födder frälsaren, Guds son af himlens höjd. Högtid för handen är — stäm in i kor, Allt hvad lif och anda har, ty Gud ibland oss bor. Oss är födder Jesus, frälsaren, Nu är ingen nöd för syndaren. Högtid för handen är — brist ut i fröjd: “Ära, halleluja till Gud i höjd!”

112. Vak upp.

1. Vak upp, vak upp, hör mästaren nu kallar dig; Stå upp, stå upp och fatta andens svärd. Framåt, framåt! predika jubelårets fröjd, Och vittna om din Jesus för en fallen verld. KÖR. Framåt! sjung i korus; Framåt! se morgonstjernan strålar för oss. Framåt! Herren Jesus den mägtige och starke för oss an. “Ära, ära!” sjunger skaran som drar fram, “Hosianna till det heliga Guds lam!” Såsom stridsmän helt vi må Uppå Jesu sida stå, Prisande hans stora nåd, hvarhelst vi gå.

2. Ett nödens rop nu kommer öfver hafvets våg Från arma döende i hednaland. O skynda dig att bära till dem sanningen, Men glöm ej bort de döende på egen strand.

3. O Guds församling, öppna modersfamnen din Mot de förlorade, som irra än. Räck ut din hand så vänligt för att rädda dem Och föra dem i kärlek fram till frälsaren.

4. Se upp, se upp, se löftets dag sig närmar fort, Då konungen sig ter för verlden all. Då frid och fröjd skall hvila öfver jordens rund, Och “ära, halleluja” evigt klinga skall.

113. Tåga framåt.

1. Från Atlantens intill Stilla hafvets stränder Ljuder ropet: ungdom, vakna upp. Ifrån landligt tjäll, från stadens trånga gränder Se de komma trupp på trupp. KÖR. Tåga framåt, tåga framåt, Tåga fram, du ljusets unga kämpahär. Tåga framåt, tåga framåt, Segerfursten med dig är.

2. Alltför länge vi ha legat uti dvala, Och i lek vår ungdomstid förgått. Bort med leken! alvarsamma röster tala. Vi ett lefnadsmål ju fått.

3. Frälsta äro vi, och glada må vi bära Nådens budskap till en fallen verld, Högt förkunna det till Herrens Jesu ära. Endast han är äran värd.

4. Kom, du unge man, och kom, du unga qvinna. Kom, förena dig med våra led. Kom med oss, ty se, en verld vi gå att vinna, Lägga den vid korset ned.

114. “Ser opp.”

1. Gläd dig nu, du Herrens lilla barnaskara, Ty se fikonträdet står i knopp Och bebådar, sommaren snart här skall vara — “Lyfter eder hufvud opp.” KÖR. “Ser opp, ser opp; Lyfter eder hufvud opp, då detta sker.” “Ser opp, ser opp” — Er förlossning snart är här.

2. Ganska många säga nu, att Gud fördröjer Att fullborda det, som skrifvet står, Och liksom i Noe tid man sig förnöjer Uti synden år från år.

3. Många trotsande med Farao utbrista: “Ho är Herren, den jag höra skall?” Låt dem smäda, låt dem sina hufvud rista; Herren bringar dem på fall.

4. Snart skall Herren skilja getterna och fåren — Upp till lifvets källor bär vårt lopp; “Se på fikonträdet,” säg är det ej våren? “Lyfter eder hufvud opp.”

115. Upp! för Jesus stå.

1. Upp, Guds folk! hans namn bekänn; Höj ditt glada fältrop än, Sjung det i församlingen: Upp! för Jesus stå. Det på tempelspiran skrif, Säg det ut med eld, med lif, Det åt barn och åldring gif: Upp! för Jesus stå. Det åt barn och åldring gif. Upp! för Herren Jesus stå. KÖR. Upp! för Jesus stå. Upp! för Jesus stå. Höj ditt glada fältrop än, Och upp för Jesus stå.

2. På din dörrpost skrif det in Och i bönesalen din, Bär det ständigt för ditt sinn’: Upp! för Jesus stå. Måla det i prydlig sal Och i fångens cell så smal. Vare pligten städs ditt val! Upp! för Jesus stå. Vare pligten städs ditt val! Upp! för Herren Jesus stå.

3. Rista det på stenen hård Uppå enslig kyrkogård Och på furstlig minnesvård: Upp! för Jesus stå. Låt vår press, hvars hjul så lätt Gå sitt lopp för sanning, rätt, Mana folken på sitt sätt: Upp! för Jesus stå. Mana folken på sitt sätt: Upp! för Herren Jesus stå.

116. Jesus, jag har hört.

1. Jesus, jag har hört — det mitt hjerta rört — Hur du steg till vår jord för mig, Och i Betlehem ej i något hem Ett välkommen mötte dig: KÖR. O Jesus, kom in i mitt hjerta; Der är rum, der är rum för dig. O kom in; der är rum; I mitt hjerta är rum för dig.

2. Fogeln har sitt bo, der han finner ro, Markens djur sina kulor ha; Men för mig du då måste husvill gå, Du min Herre Jehova.

3. Som ett menlöst lam uppå korsets stam Du för mig lät upphänga dig. Enda rum man gaf var en lånad graf, Der du seger vann för mig.

4. Jag har hört, hur du står och klappar nu På mitt hjerta så mildelig. Du så huldt begär få ha nattvard der, Du med mig och jag med dig.

117. Tag mitt hjerta.

1. Tag mitt hjerta, Herre Jesus, Och fyll sedan upp det så, Att för verlden och dess kärlek Intet rum må återstå, Intet rum må återstå.

2. Tag min vilja, tag min vilja, Gör den helt till ett med din; Och ehvad mig sedan möter, Låt din vilja vara min, Låt din vilja vara min.

3. Tag de gåfvor du mig gifvit, Gåfvor af hvad slag som helst; Lär mig tjena dig af hjertat, Sen af nåd jag sjelf är frälst, Sen af nåd jag sjelf är frälst.

4. Tag de flyende minuter, Som du än i nåd beskär; Låt ock dem få bära vittne, Att för dig jag afskild är, Att för dig jag afskild är.

5. Tag mig helt, och låt din ande Vittna med min ande än, Att jag går här för din räkning, Tills du hemtar mig igen, Tills du hemtar mig igen.

118. Kom, kom, irrande barn.

1. O själ, som nu vandrar i fjerran I träldom och hunger och nöd, I hemmet det rika hos fadern Fins hvila och glädje och bröd. KÖR. Kom, kom, irrande barn, Som vandrar långt borta ifrån ditt hem. Kom, kom, irrande barn; Välkommen du är i din faders hem.

2. Stå upp, och kom hem till din fader; Med fröjd han emot dig skall gå. Du vet ju, hur varmt han dig älskar — O hvarföre dröjer du då?

3. Fast du emot himlen har syndat, Fast svag och ovärdig du är, Din fader alltsammans förlåter Och barnaskapsrätt dig beskär.

119. Jesus dog för mig.

1. Jag ser dit upp på korsets stam, Der Jesus hafver blödt. Jag honom ser, Guds dyra lam; För mig han lidit, dödt. KÖR. Jesus dog för mig, Jesus dog för mig. Ja Jesus verldens synder bar, Han dog för dig och mig.

2. Tänk, stort är menskans värde, då Sin egen son Gud skänkt, När han har älskat verlden så — En verld i synder sänkt.

3. Visst har jag själ att taga mot Guds nåd och vara fri. I Jesus finnes säker bot Mot syndens tyranni.

4. Visst har jag själ att vara glad Och prisa Herrens nåd Och dag från dag förtälja hvad Jag sett af faderns råd.

120. Vår själ väntar efter Herren.

1. Hvad helst oss möter, se vi opp Till Gud, vår fader kär. Han är vårt skydd, vårt fasta hopp I lifvets skiften här. KÖR. Vår själ väntar efter Herren; Vår hjelp och vår sköld är han. I honom sig gläder vårt hjerta, Ty vi hoppas uppå hans namn.

2. Sitt dyra ord han gifvit har, Att det oss vara må Uppå vår väg en lykta klar, Att vi ej vilse gå.

3. Hvar dag vi till hans bord få gå, Det fritt för alla är; Den rike, fattige också, Kan blifva mättad här.

4. Han ger oss kraft på vandringen Att hålla troget ut, Till dess i sköna himmelen Vi evigt bo till slut.

121. Tag upp ditt kors.

1. Tag upp ditt kors, som Jesus bjöd, Om du vill vinna himlens frid, Och bär det uti lust och nöd: Ej seger vinnes utan strid. KÖR. Tag upp ditt kors, fast du är svag, Igenom tron du allt förmår. Din kraft skall vara som din dag, Om du blott följer Jesu spår.

2. Tag upp ditt kors, fast tungt det är Var ej förfärad, ty du har En vän, som ständigt är dig när; Han sjelf det tyngsta korset bar.

3. Tag upp ditt kors, i Herrens kraft. Det vare din berömmelse! Det är ett träd, hvars friska saft Kan helsa åt den kranke ge.

4. Tag upp ditt kors, lägg det ej ner, Förr’n du bland segerskaran står Vid tronen, der du Jesus ser Och af hans hand din krona får.

122. I molnet kommer Herren än.

1. I molnet kommer Herren än Till sina barn som förr, Ja kommer som en trofast vän Och klappar på vår dörr. Hans röst, hur ljufligt klingar den, Hur full af himmelsk hopp! Må vi blott känna den igen Och glade låta opp!

2. Så hvarje moln, hur tungt i sig, Har ock en gyllne rand, En liten strimma, som för mig Betecknar löftets land. Förbundets båge kunde ju Ej stråla för vår syn, Om ljuset icke bröts ännu Mot dropparne i skyn.

3. Vårt hjerta, förr vid jorden fäst, Vill der ej ha sin ro. Nej, här en främling och en gäst, Det högre upp vill bo. Hvad nåd af Herren, att han då Med stark och väldig hand I trofast kärlek lossar på Hvart litet jordiskt band.

4. Sjelf är han den han evigt var, I dag liksom i går. När allt på jorden vingar tar, Han fast som klippan står. Som Aron inför Herren ju Bar löftesfolkets brist, Han som vår Aron bär ännu Vår skröplighet förvisst.

5. O Herre, gör mig villig då Trots all min skröplighet Att gerna taga korset på, När du mig sänder det. Gif ödmjukhet, gif tålamod, Gif på hvad sätt du vill, Blott jag i kraft af Jesu blod För evigt hör dig till.

123. Vid gryende dag.

1. Vid gryende dag Maria begaf Sig bort till sin frälsares graf; Men häpen hon hör af engelen der: “Din Herre, din Herre, han är icke här.”

2. Af talet förskräckt, bedröfvad och stum Hon står på det ensliga rum, Och utan all tröst på jorden hon är, Ty Jesus, ty Jesus hon finner ej der.

3. Med suckan och gråt i tankar hon står, Och jemmer från hjertgrunden går; Ty stenen togs bort, men den hon höll kär, Försvunnen, försvunnen ur grafven han är.