Part 7

4. Jesus kommer — si han kommer, Ja och snarligen han kommer. Sägen, syskon, hafva vi ej orsak stor Att en fröjdesång uppstämma Redan här, tills vi derhemma Då få jubilera med Guds englakor?

183. Mitt hem är ej på jorden.

1. Mitt hem är ej på jorden Bland sorger och besvär; Jag är som mina fäder En gäst och främling här, Men i min faders rike En boning väntar mig, Den aldrig sett på jorden sin like. KÖR. Sälla hem, sköna stad, Der englaskaran sjunger så glad! O, hvad frid, o, hvad fröjd, Inom de perleportarne klara!

2. Som seglarn uti stormen Med längtan ser mot land, Så längtar jag till hemmet På himlens gyllne strand, Dit stormens brus ej hinner Och vågens svall ej når, Och intet hjerta lider och saknar.

3. En vinning skön det blifver Att lemna jordens mull Och med de frälsta vandra På gatorna af guld Och i den nya sången Med jubel stämma in Och locka harpotoner så klara.

184. Sittande vid Jesu fötter.

1. Sittande vid Jesu fötter, Hvilka ljufva ord jag hör! Lycklig plats — så när min Jesus! Der jag alltid vistas bör. Sittande vid Jesu fötter, Ser jag hän mot flydda da’r, Ty hans kärlek stor mig följde, Den mitt hjerta vunnit har.

2. Sittande vid Jesu fötter, Hvilken fristad för min tro! Mina synder, sorg och smärta Der jag lägger och får ro. Sittande vid Jesu fötter, Gråter jag och längtar, ber, Och till svar Guds fullhet skänkes Hvarje dag jag vistas der.

3. Frälsare, mig nu välsigna, Då jag sitter vid din fot. Se i nåd och kärlek till mig, Tag ifrån mig klagan, knot. Gif mig af ditt milda sinne, Gör mig helig, from och skär, Att det syns, hos dig jag varit, Som mitt allt i alla är.

185. Verka, ty natten kommer.

1. Verka, ty natten kommer, Verka, då morgon gryr, Verka, då dagen glänser, Verka — tiden flyr. Verka, när solen bränner, Verka, till qväll’n håll ut. Verka, ty natten kommer, Då är verket slut.

2. Verka, ty natten kommer, Verka, då Gud ger tid. Gif honom helsans perla, Gör din bästa id. Hvarje minut, som flyger, Fyll på ett nyttigt sätt. Bördan på Herren kasta, Han gör värfvet lätt.

3. Verka, ty natten kommer, Snart sjunker sol i haf. Gör något du för honom, Som för dig sig gaf. Lef till hans pris, som köpt dig; Tiden du än har qvar. Du är ju hans; så verka, Tills han hem dig tar.

186. Väktare, hvad lider tiden?

1. Väktare, hvad lider tiden? Tager natten snart ej slut? Huru länge varar striden? Snart vi önska hvila ut. Natten är re’n långt framskriden; Trötte pilgrim, gif ej opp, Väntans tid är snart förliden, Snart fullbordadt är ditt lopp.

2. Väktare, hvad lider tiden? Randas icke dagen snart? Kommer icke öfverherden, Så att allt blir uppenbart? Jo han kommer snart — var vaken. Salig den han finner så! Han skall ej befinnas naken — Saligt, saligt blir det då.

3. Väktare, hvad lider tiden? Sömnen blir oss allt för svår. Mången tröttnar under färden. Herre, hjelp. Du om oss rår. Kort är tiden, kort är tiden; Se på målet blott, o själ. Inom kort så slutar striden, Och si då blir allting väl.

187. Lef för Jesus.

1. Lef för Jesus. Allting annat Är ej värdt att kallas lif. Åt den vännen framför andra Hjertats första kärlek gif. Lef för Jesus. Verldens äflan, Rykte, rikedom och glans Gifva aldrig åt din ande Blott en timmes frid som hans.

2. Lef för Jesus. Samla själar Kring hans dyra korsbaner. Skynda, innan natten kommer, Då du ej kan verka mer. Tusen, tusen qvalda hjertan Sucka efter lif och frid. Säg dem något ord om Jesus, Medan du ännu har tid.

3. Säg dem blott hvad sjelf du funnit, Vittna om hvad sjelf du sett, Om den kärlek utan like, Om den nåd han dig betett. Lef för Jesus. Gif åt honom Lifvets sköna vårdag, men Gif ock mannaåldrens styrka Och den sena hösten än.

4. Gif dig helt, ty det begär han, Sjelf han gaf sig helt åt dig, När han fattig och föraktad Gick här nere korsets stig. Gif dig helt, och vet att ingen Än förlorat deruppå. Lef för Jesus, tills du salig In uti hans ro får gå.

188. Jesus, om dig vill jag sjunga.

1. Jesus, om dig vill jag sjunga. Du som med blod löste fången, Stäm nu mitt hjerta för sången, Lär mig att sjunga om dig.

2. Glad vid min harpa jag sitter Under den eviges skugga. Kärlekens regnskurar dugga Mildt i min frigjorda själ.

3. O att min Jesus jag kunde Högt för all verlden beprisa! O att båd’ dårar och visa Kände, hur ljuflig han är!

4. Ängsliga hjerta, som lider, Tänk på din Jesus och bida Tätt vid hans huldrika sida, Snart han dig gläder igen!

5. När mina dagar försvunnit Här på den ödsliga stranden, Far jag till himmelska landen. Bättre då klingar min sång.

189. O små pilgrimer.

1. O små pilgrimer, mig sägen, Der I gån i främlingsland — Mörk och farlig synes vägen — Sviker modet ej ibland? Visst vi pilgrimer må heta; Dock för faror och besvär Vi ej frukta, ty vi veta, Segerhjelten med oss är.

2. Segerhjelten — o jag frågar, Hvem är det I kallen så? Ingen synlig med er tågar — Är beskyddar’n med ändå? Han är med, fast han sig döljer, Jesus är hans ljufva namn. Genom allt han med oss följer, Ömt oss vårdar i sin famn.

3. Men hvart gäller denna färden, Och hvad vinnen I derpå? Mycken glädje fins i verlden — Skolen I väl mera få? Ja förvisst, ty fram vi draga Mot den stad, som evig är. Der vårt arf vi få intaga, Evig glädje få vi der.

4. Men när I som alla andra Hinnen fram till dödens flod Och deröfver måsten vandra — O då sviker väl ert mod? Öfver döden Jesus vunnit, Han oss ömt deröfver bär; När vi till dess strand blott hunnit, Då vår vandring slutad är.

5. Eder väg min väg skall vara, Eder frälsare ock min, Tills uti den staden klara Jag med er får träda in. Vårt “välkommen” högt må skalla; Gladt vi räcka dig vår hand, Och vi bjuda alla, alla: Följen med till himlens land.

190. Klippa, du som brast för mig.

1. Klippa, du som brast för mig, Låt mig gömma mig i dig. Vattnet, blodet, hvilket går Från din stungna sidas sår, Tvage i sin himlasaft Mig från syndens skuld och kraft!

2. Med min svett och möda jag Aldrig fyller upp din lag; Om mitt nit blef aldrig matt, Om jag grät båd’ dag och natt, Syndens fläckar stå dock qvar, Du, blott du min frälsning har.

3. Intet kan jag gifva dig, Till ditt kors jag sluter mig, Naken, dig om kläder ber, Hjelplös, upp till nåden ser. I din lifsvåg låt mig tvås, Herre, annars jag förgås.

4. Vid hvart flyktigt andedrag, Och när jag skall dö en dag, När till okändt land jag går, När inför din tron jag står; Klippa, du som brast för mig, Låt mig gömma mig i dig.

191. Tala alltid sant.

1. Om du än är späd och vek, Tala alltid sant. Är det allvar, är det lek, Tala alltid sant. I din ungdoms gyllne vår Tala sanning, hur det går. Om du lefver hundra år, Tala alltid sant.

2. Sanning för till målet fram, Tala alltid sant. Lögnen sluta får med skam, Tala alltid sant. Den med lögn sig nu bespar Obehag, har värre qvar. Den, som mod i bröstet har, Talar alltid sant.

3. Lögnen sköfla vill ditt väl, Tala alltid sant. Lögnen mörda vill din själ, Tala alltid sant. Hvarje last i lögnens spår Smyger fram och ingång får, Sanning segra dock förmår; Tala alltid sant.

4. Har du orätt, det bekänn, Tala alltid sant. Sanning aldrig skadat än. Tala alltid sant. Den med lögn vill skydda sig Fortgår på förderfvets stig. Derför mod! bemanna dig: Tala alltid sant.

192. När i grafvens tysta, mörka gömma.

1. När i grafvens tysta, mörka gömma Sänkas måste hvad kärast är, Tungt är sorgens bittra bägar tömma; Ordlös smärta i hjertat tär. Men i sorgens tjocka dimma Lyser vänligt en hoppets strimma, Sorgset bröst får Jesu röst förnimma: Han skall uppstå, ty jag uppstod, Han skall uppstå, ty jag uppstod.

2. Sälla äro de i Herren döda. Ljuft som barnet i moderns famn De nu hvila från all vedermöda, Seglen bergats, de hunnit hamn. Brustna äro alla banden, Och den frigjorda, sälla anden Hyddan lemnat qvar på andra stranden, För att uppstå i härlighet, För att uppstå i härlighet.

193. Hvar helst jag än vandrar.

1. Hvar helst jag än vandrar på jordlifvets stig, Guds englar omkring mig gå. Han hafver dem sändt i sin kärlek till mig, Att de mig ledsaga må. På händerna sina de bära mig opp, Bevara min fot från fall; Mot hotande faror de skydda min kropp, Att intet mig skada skall.

2. För nattliga fasor jag är icke rädd: När jag mig till hvila lagt, Då sväfva Guds englar så tyst kring min bädd Och hålla sin trogna vakt. Till sist, när jag hunnit min yttersta qväll, Och stilla jag slumrar in, Då föra de själen så lycklig och säll Till himmelska glädjen sin.

3. Haf tack, käre fader, som har mig så kär Och englar mig skickat har! Och tack, kära englar, som vårdat mig här, Allt sedan jag liten var! Si snart är jag hemma och blir eder lik Och klädd i min himlaskrud; Då skola vi sjunga med lika musik Vårt “Halleluja vår Gud!”

194. Min själ, var på din vakt.

1. Min själ, var på din vakt, Din ovän passar på Och brukar all sin afgrundsmagt Att dig på lifvet gå.

2. O vaka, kämpa, bed; Gif aldrig striden opp, Men hvarje dag till strids dig red, Och sätt till Gud ditt hopp.

3. Tänk ej på hvila här, Lägg aldrig vapen ner. Trons kamp den ej fullbordad är, Förr’n Gud dig kronan ger.

4. Min själ, så kämpa då, Tills döden hemtar dig. Då skall du ostörd hvila få Hos Gud evinnerlig.

195. Mitt hem.

1. Från jordens hvimmel min tanke flyr Till Guds Jerusalem, Der jag, när fröjdernas morgon gryr, Skall vakna och få mitt hem. KÖR. Mitt hem, mitt hem! O sköna, härliga hem! Der råder evig sabbatsfrid, Hos Jesus i himlens hem.

2. Min broder, Jesus, har gått förut, Att rum bereda dem, Som skola taga i arf till slut Det lyckliga fridens hem.

3. Visst skall det blifva en salig stund För hvarje Jesu lem, När vi få höra från Jesu mun: “Välkomna, välkomna hem!”

4. Mitt hjerta, höj nu en fröjdesång, Min tunga, glad instäm, Och sjung om hemmet ännu en gång — Mitt härliga himlahem.

196. Åren komma, och åren gå.

1. Åren komma, och åren gå, Flyta fram som en rastlös å. Tidens pendel hur jemt den slår! Hvarje knäpp är ett år. KÖR. Åren komma, och åren gå, Men Guds nåd blir oss qvar ändå; Herrens sanning och trofasthet Vara i evighet.

2. Åren komma, jemt komma de, Fulla utaf välsignelse. Må vi prisa vår Gud derför! Honom äran tillhör.

3. Tiden ilar framåt, framåt, Bär oss med på sin dunkla stråt. Bäst vi fröjdas, vi hasta bort — O vårt lif är så kort.

4. Snart skall evighetstimmen slå, Snart min själ skall vid målet stå. Ett år närmare nu jag är — Eja vore jag der!

197. Ära vare Gud i höjdene!

1. Härlig den natten, då neder sig sänkte Himmelens strålande sångarehär! Härliga sång den åt men’skorna skänkte, Älskad af gamla, för barnen så kär! KÖR. “Ära vare Gud i höjdene, Ära vare Gud i höjdene, Och frid, frid, frid på jordene, Men’skomen en vilje god!” Härliga sång, som oss englarne bringat! Härligt den hörts under seklernas gång. När andra sånger i glömska förklingat, Klangfull och ny ljuder Betlehems sång.

2. Härliga upphof till sången den sköna! Härliga kärlek, som Gud oss bevist! Budskapet genljöd kring nejden den gröna: “Födder är frälsaren, Herren och Krist.”

3. Jublen och fröjdens, vår själ och vår ande; Gud oss har gifvit sin enfödde son. Barnen sin röst med de gamles nu blande Uti den heliga lofsångens ton!

198. Kom till oss, o himmelska dufva.

1. Kom till oss, o himmelska dufva, Kom, milde Guds ande, kom ned. I ordet, det härliga, ljufva, I ordet om Jesus oss led. I ordet, det härliga, ljufva, I ordet om Jesus oss led.

2. Kom, säg oss hur fadern oss älskar, Förklara oss gåfvan han gaf. Predika, att Jesus han frälsar, Och synden han dränker i haf. Predika att Jesus han frälsar, Och synden han dränker i haf.

3. På Golgata blodet har runnit, Det utgöts på korset för oss. Förlossning i blodet vi funnit, För blodet vi slippa förgås. Förlossning i blodet vi funnit, För blodet vi slippa förgås.

4. Ja inskrif hjertat de orden, Och säg till min fattiga själ, Att Jesus har kommit till jorden Och lagat, att allt är nu väl. Att Jesus har kommit till jorden Och lagat, att allt är nu väl.

199. Har du sett, hur träden fälla?

1. Har du sett, hur träden fälla Sina löf för höstens vind? Har du sett, hur färgen vissnar På den fagra rosens kind? Mera djup den sorg dock kännes, Som sig borrar i vår själ, Då de kära här vi älskat Säga till vårt hem farväl.

2. Då inunder djupa locket Matta ögat gömt sig har, Då de kära läppar kallnat Och vår röst får intet svar, Då den älskade gestalten För oss ligger blek och stum, Och vi måste bära ut den Ned i grafvens mörka rum.

3. De ha endast gått i förväg Till ett mycket bättre hem, Till ett land, der ros ej vissnar Och der Gud hugsvalar dem. Seger, seger der de njuta. Seger, seger! sjunga de, Då de med den helga skaran Samlas kring sin frälsare.

200. Jag står på stormig Jordans strand.

1. Jag står på stormig Jordans strand Och ser med längtans blick Upp till det sköna Kanaans land, Der jag mitt hemman fick. Der jag mitt hemman fick, Der jag mitt hemman fick, Upp till det sköna Kanaans land, Der jag mitt hemman fick.

2. O hvilken syn, all sällhets höjd Går öfver all vår tro! Der flyta strömmar utaf fröjd I gröna dalars ro. I gröna dalars ro, I gröna dalars ro, Der flyta strömmar utaf fröjd I gröna dalars ro.

3. Och öfver himlens rymd så vid En evig morgon gryr. Guds son regerar der i frid, För honom natten flyr. För honom natten flyr, För honom natten flyr, Guds son regerar der i frid, För honom natten flyr.

4. Ej kylig vind, ej giftig fläkt Kan hinna helsans strand. Nöd, sjukdom, hela dödens slägt Ej fins i fridens land. Ej fins i fridens land, Ej fins i fridens land, Nöd, sjukdom, hela dödens slägt Ej fins i fridens land.

201. Kom, låtom oss förenas.

1. Kom, låtom oss förenas här Med englarne i höjd Samt tusen, tusen helgon der, Och sjunga med stor fröjd: KÖR. Halleluja, pris Guds lam, Som blef dödadt på Golgata! Halleluja, halleluja, Halleluja! Amen.

2. Vårt lam är värdigt äran ha Och magt och härlighet På jorden och i himlarna I tid och evighet.

3. Si det lät döda sig för oss Och gjuta ut sitt blod, Att den som tror, ej skall förgås — O tänk, hvad Gud var god!

4. Ack själar! hören alla I, Som kännen syndens skuld: Nu kan enhvar bli bördan fri; Gud är oss alla huld.

5. Må jord och haf och himlarna Förenas på en gång Att prisa Herren Jehova Och sjunga lammets sång.

202. Det stundat för barnen en högtid glad.

1. Det stundat för barnen en högtid glad, Den ljufliga, fröjdfulla julen. Hon ringer dem samman i by och stad, Ej någon vill saknas om julen. Hon kommer, hon kommer ännu en gång, Hon kommer, hon kommer med minnen mång’, Hon kommer, hon kommer med ljus och sång, Den heliga, fröjdfulla julen.

2. Likt Gabriel fordom, en fridens tolk, Oss helsar den vänliga julen Och bådar stor glädje för alla folk, Den härliga, strålande julen. Vi sjunga, vi sjunga med glada ljud, Vi sjunga, vi sjunga dess stora bud, Vi sjunga, vi sjunga och prisa Gud För julen, den heliga julen.

3. En spira har höjts utur Israel — O bör man ej fröjdas i julen? — En konung, som heter ImmanuEl, Har blifvit vårt ämne för julen. Han kommit, han kommit från himlens höjd, Han kommit, han kommit, i ringhet böjd, Han kommit, han kommit — o sjung med fröjd Och tänk på hans kärlek om julen.

4. Ja tack, käre Jesus, vår himlaprins, Som fröjdar oss unga om julen! Hur svaga vi äro, du nogsamt mins, Som sjelf blef ett barn under julen. Vår konung, vår konung, till dig vi se, Vår konung, vår konung vi hyllning ge, Vår konung, vår konung och frälsare, O blif nu vår gäst under julen.

203. Jag är ej för liten.

1. Jag är ej för liten vara barn hos Gud, Jag är ej för liten vandra i hans bud. Jag är ej för liten vandra i hans bud.

2. Jag är ej för liten skåda på Guds lam, Jag är ej för liten bo vid korsets stam. Jag är ej för liten bo vid korsets stam.

3. Jag är ej för liten låta anden få Hjertat till sitt tempel, lycklig är jag då. Hjertat till sitt tempel, lycklig är jag då.

4. Jag är ej för liten att hvar sabbatsdag Uti söndagsskolan höra Herrens lag. Uti söndagsskolan höra Herrens lag.

5. Jag är ej för liten lyda mor och far. Gud till fjerde budet löfte fogat har. Gud till fjerde budet löfte fogat har.

6. Jag är ej för liten vara litet ljus, Som om Jesus vittnar uti hem och hus. Som om Jesus vittnar uti hem och hus.

7. Jag är ej för liten att vid himlens tron Höja nya sångens klara hemlandston. Höja nya sångens klara hemlandston.

204. Låtom oss nu alla skynda.

1. Låtom oss nu alla skynda Att den ädla säden så, Att ock vi en gång med jubel Våra kärfvar bära få. Och om vi med hjertetårar Fukta säden mången gång, Skola vi dess mera skörda Under englars jubelsång. KÖR. Låten icke modet sjunka, Hållen ut i tro och bön. Snart på skyar Herren kommer Med de trognas nådelön.

2. O hvad fröjd i skördeanden, Då Guds folk från hvarje ort Skola bära sina kärfvar Genom stadens perleport! Mången, för hvars skull här nere Du så ofta grät och bad, Skall på stadens gyllne gata Helsa dig så hjertligt glad.

3. De med tårar så, de skola Under jubel skörda få, När som under Edens palmer Högtidsklädda skaror gå. Och när vi på stranden möta Barnen uti snöhvit skrud, Mer för dig än hela verlden Är den själen du vann för Gud.

205. Jag har en fader.

1. Jag har en fader i det fadersland, Jag har en fader i det fadersland, Dit all min håg och längtan står; Vid honom fäst med trones band. KÖR. Jag vill gå, jag vill gå, när jag hembud får, Jag vill gå, jag vill gå, när jag hembud får; När Herren kallar mig, jag går Med fröjd till fridens sälla land.

2. Jag har en frälsare uti det land, Jag har en frälsare uti det land, Der ingen smärta mer mig når, Der lifvets träd i blomning står.

3. Jag har mitt allt uti det rika land, Jag har mitt allt uti det rika land, Der krönt den frälsta skaran står, Med segerns palm uti sin hand.

206. Älsken hvarandra.

1. Onda ord — o låt dem aldrig Öfver dina läppar gå. Låt en helig känsla hindra, Att de aldrig skada må. KÖR. “Älsken hvarandra,” så sade Jesus; Lyden som barn det fadern har befalt. “Älsken hvarandra,” så sade Jesus; Lyden som barn hvad han befalt.

2. Kärlek är för ren och himmelsk, Vänskap allt för helig är För att såra och förstöra På så syndigt sätt som sker.

3. Snart ett ord är sagt i vrede Och en sak i ondska gjord; Snart kan kärleksbandet slitas Af ett enda vredens ord.

207. Närmare, Gud, till dig.

1. Närmare, Gud, till dig, Närmare dig! Om ock ett kors det är, Som lyfter mig, Är blott min själs begär Ständigt att komma här Närmare, Gud, till dig, Närmare dig.

2. Skild ifrån dig, o Gud, Fridlös jag gått. Aldrig i verldens tjenst Hvila jag fått; Men se’n till dig jag flytt, Suckar jag städs på nytt: Närmare, Gud, till dig, Närmare dig.

3. Om du med blomster strör Lefnadens stig, Eller om sorgens moln Hopas kring mig. Är det mig lika godt, Om det mig förer blott Närmare, Gud, till dig, Närmare dig.

4. Och när mitt vandringslopp Slutas en gång, Och uti frihet byts Jordlifvets tvång. Föres jag vid din hand, Fri ifrån stoftets band, Närmare, Gud, till dig, Närmare dig.

208. Jag frågar ej.

1. Jag frågar ej, om du är en Af verldens vise — nej, Jag frågar ej, om du är känd Af menskor eller ej; Jag frågar ej, om ryktet bär Ditt lof kring jordens rund, Jag frågar ej om du fått _ett_, Om du fått _tio_ pund.

2. Jag frågar ej, om du är en Af verldens ädle — nej, Jag frågar ej, om du är hög Och mägtig eller ej. Jag frågar ej, om du är rik På gods och gårdar här, Jag frågar ej, hvad plats du har, Och ej, hvad namn du bär.

3. Jag frågar ej, om du är skön, Om du är ung och glad, Om du på jorden har ett hem, En ljuflig lägerstad; Jag frågar ej, om Herren Gud Har blomsterstrött din stig, Och ej om lifvets kamp och nöd Och allvar hunnit dig.

4. Jag frågar ej, om du är ren, Om du är from och god; Jag frågar ej, om du är stark I hopp och tålamod; Jag frågar ej, om du är varm I bön och kärlek — märk, Jag frågar ej, om du är rik På dygd och goda verk.

5. Nej, detta allt det hjelper ej, Det har ej lif i sig. Det är en annan sak, hvarom Jag ville fråga dig. Guds gåfvor — må vi akta dem, Som dyra, kära lån! Men hufvudsaken blir dock den: Säg, tror du på Guds son?

6. Jag frågar dig i Jesu namn, Det namnet ger mig mod: Har du fått frid med Herren Gud Igenom Jesu blod? Är han ditt hopp, din salighet, Din himmel och ditt allt, Då först har lifvet fått sin färg, Ditt verk sin äkta halt.

7. Gods hjelper ej din arma själ En gång på vredens dag, Och till fåfänglig kunskap har Ej Herren Gud behag. Så bygg ej något näste då Af usla rör och strån, Men svara på min fråga: Säg, Säg tror du på Guds son?

209. O Jesus Krist, Guds dyra lam!

1. O Jesus Krist, Guds dyra lam! Mitt hjerta lofvar dig. Tack, att du dog på korsets stam Att återlösa mig!

2. Hvad nåd uti ditt hjerta bor, Hvad kärlek utan mått! Min syndaskuld nog var hon stor, Men större nåd jag fått.

3. De djupa sår för mig du bar, Ditt blod ur såren rann. Deri jag lif och helsa har, Deri min frid jag fann.

4. Här är för mig ett härligt bord Med himlarätter på. En äng så grön för hungrig hjord, En källa skön också.

5. O Jesus, för ditt dyra namn Tag helt mitt hjerta in, Och göm mig i din kärleksfamn Som lön för mödan din.

210. Jag har en vän.