Part 8

1. Jag har en vän, som älskar mig Så högt, att han lät offra sig I korsets död på Golgata. Mitt hjerta sjung: halleluja! KÖR. Halleluja! jag har en vän, Som förer mig till himmelen. Han hela vägen med mig går, Och af hans hand jag kronan får.

2. Min Jesu kärlek innerlig Är ljuset på min vandringsstig, Den skatt, som gör mig rik och säll Och drifver sorgen från mitt tjäll.

3. Jag har en vän, en mägtig vän Som tronar uti himmelen Och råder öfver alla land, På höjd, i dal, på sjö och strand.

4. O broder, stäm i sången in, Ty denne vän är också din. Om du ej är så from du vill, Hans nåd för dig dock räcker till.

211. O min själ, var nu glad.

1. O min själ, var nu glad, du en frälsare har. Se hans krubba, hans graf och det kors, som han bar. KÖR. Sjung om honom, som i döden var din trognaste vän. Sjung hans seger och förkunna: han lefver igen.

2. O min själ, var nu glad, ty det slagtade lam Ur sin graf till evinnerligt lif har gått fram.

3. O min själ, var nu glad, ty en konung du har, Som på himmelens tron tar dig sjelf i försvar.

4. O min själ, var nu glad, ty han kommer igen, Han som gaf för dig lifvet, din Gud och din vän. KÖR. Sjung om honom, som i döden var din trognaste vän. Sjung hans seger och förkunna: han kommer igen.

212. Det fins ett land.

1. Det fins ett land så underbart, Der helgonen få bo. Der lyser ljuset evigt klart, Der herskar evig ro. Det landet har en evig vår; Ej blomman der förgås, Men dödens flod sin bölja slår Emellan det och oss.

2. Ty bortom denna strida våg, Der ligger himlens land. Så Kanaan ock i fägring låg På Jordans andra strand. Låt oss få stå, der Moses stod, Och se i Kanaan in, Då skall ej dödens Jordansflod Förskräcka mer vårt sinn’.

213. Jag älskar söndagsskolan.

1. Jag älskar söndagsskolan Och villigt skyndar dit, Att der bland barnen sjunga Och lära med all flit. Jag vill ej dagen spilla I lättja, synd och lek, Jag skyr den onda verlden Och falska vänners svek.

2. Jag älskar söndagsskolan, Ty jag får lära der, Hur Jesus har mig älskat, Hur god och mild han är; Och ordet om hans kärlek, Som är min bäste vän, Det leder mig att älska Min frälsare igen.

3. Jag älskar söndagsskolan, Ty Jesus finnes der Och många Jesu vänner, Som hålla honom kär. Bland dem jag här får lära, Att sjunga lammets sång, Den jag ock väntar sjunga Vid lammets tron en gång.

4. Jag älskar söndagsskolan, Och derför, Jesus, ber Jag dig att mig välsigna Med nåd allt mer och mer. Ja lär oss alla älska Dig helt af all vår själ, Och bär oss till din himmel, Der allt blir evigt väl.

214. En dyrbar skatt.

1. En dyrbar skatt jag funnit har, Till hjelp och kraft i nöd och strid; Och denna skatten underbar Den är min Jesu dyra frid. KÖR. Jag prisa vill min Jesu namn; Han är min frid, min vän så blid. Han slutit mig uti sin famn Och gifvit mig sin ljufva frid.

2. Och denna dyra himlaskatt Jag eger under skiften all; Den räcker till så dag som natt, Och hjertat den bevara skall.

3. När orons stormar häfva sig, Och fruktans dimmor slå sig ned, Då hviskar friden tröst till mig, Och strax jag ljus i mörkret ser.

4. Snart skall jag fram till floden nå, Till dödens flod så mörk och strid. Tryggt kan jag öfver djupet gå, När hjertat eger Jesu frid.

215. Ringa vattendroppar.

1. Ringa vattendroppar, Ringa korn af sand Bilda stora hafvet Och det torra land, Och det torra land.

2. Så de små minuter, Fast så ringa, dock Bilda verldens åldrar, Evigheter ock, Evigheter ock.

3. Så ock ringa felsteg Leda menskan af Från rättfärdigheten Ned i syndens graf, Ned i syndens graf.

4. Ringa verk af kärlek, Ringa kärleksord. Till ett himmelrike Skapa om vår jord, Skapa om vår jord.

216. Nu glädjens timme inne är.

1. Nu glädjens timme inne är Och manar oss till sång. Vi stämma upp den lofsång kär Oss englar lärt en gång. KÖR. Ära vare Gud i höjd! Frid på jorden, frid och fröjd! Menniskor ett godt behag På denna glädjens dag!

2. Ja sjungen, stora, sjungen, små; Ej större glädje fins Än den, att uppå krubbans strå Har hvilat himlens prins.

3. I mörkret, som på jorden var, Ett ljus har blifvit tändt: Guds kärlek är oss uppenbar I gåfvan som han sändt.

4. O tänk att han, Guds ende son, Sig i förnedring böjt! Han störtat höghet från dess tron, Och ringhet han upphöjt.

217. Jag älskar våren.

1. Jag älskar våren och dess ljus, Dess glada fogelsång; Jag älskar skogen med dess sus Och bäckens muntra språng. KÖR. Tack, o Gud i himlens höjd! Tack för vår, för lif och fröjd! Allt omkring mig vittne bär, Hur rik din kärlek är.

2. Jag älskar ängens blomsterkrans Och tufvans mjuka famn; Jag älskar qvällssol’ns milda glans Och stjernor utan namn.

3. Jag älskar skyn så hög och klar, Ja ock den friska vind, Som, då den genom rymden far, Strör rosor på min kind.

4. Men högst af allt jag älskar Gud Min fader god och vis. Han jorden klädt i högtidsskrud Lik Edens paradis.

5. När denna jord han utstyrt har Med så frikostig hand, Hvad måste han ej ega qvar Hos sig i himlens land!

218. Se, nu är salighetens dag.

1. Se, nu är salighetens dag För arme syndaren, Ty Gud till oss har godt behag: Han gaf oss frälsaren. KÖR. Pris ske Gud för sådan nåd! Sådant var hans frälsningsråd. Pris ske Gud i evighet För denna salighet!

2. Se, nu är salighetens dag, En ljus, behaglig tid, Då syndare af alla slag, Tillbjudas nåd och frid.

3. Nu är blott taga nåden mot Till frälsning full och fri, I stoftet göra bättring, bot Och se’n instämma i:

219. Pris Gud.

Pris Gud i magt och kärlek stor; Pris Gud bland alla himlars kor; Pris vare Gud i alla land; Pris fader, son och helge and’!

220. Min sak är i frälsarens hand.

1. Hur är ej vårt lif liksom hafvet, Oroligt och nyckfullt och djupt! I dag är det upprördt af stormen, I morgon så stilla och ljuft. Ej ofta vårt lif är ett solsken, Då molnen ej skugga vårt land. Hur godt är dock ej att få säga: Min sak är i frälsarens hand! KÖR. Min sak är i frälsarens hand, Min sak är i frälsarens hand. Hur godt att hvar dag kunna säga: Min sak är i frälsarens hand!

2. Hvarhelst vi än gå, vi förnimma, Att frestaren illslug och djerf Så omärkt och listigt försöker Att bringa oss uti förderf. Hur ryslig är synden, som tågar Så mägtig framåt i vårt land! Må vi dock uthärda i striden! Vår sak är i frälsarens hand.

3. Vår tid är så kort och så vigtig. O må vi på fältet nu gå Och ropa till syndare alla, Att nåd fins hos Jesus att få, Att mången må uppstå från sömnen Och frälsas ur träldomens band Och säga: Min Jesus, jag kommer Och lemnar min sak i din hand.

221. Pris vare Gud!

1. Han tände lyktor i den mörka dimman, Der han på himlens stjernegata for, Och på hans allmagtsord i morgontimman Steg solen fram på fästets höga kor; KÖR. Och sången ljöd i tusen stämmors ljud: Pris vare Gud, pris vare Gud!

2. Han vatten göt från himlens höga salar, Och hvalar lekte uti böljan blå, Och bäckar sorlade i gröna dalar Emellan blomsterhöljda stränder då;

3. Och vid en fläkt från himlens andeländer På söderns kullar cedrar sprungo opp, Och hjordar betade på gröna stränder, Och trastar drillade i furans topp;

4. Han gjorde menskobarn med sina händer Af jordens stoft i lifvets morgonstund, Och barnets engel log på sköna stränder Vid lifvets vårfläkt uti Edens lund;

5. Igenom allt hans allmagtsstämma brusar, Hans blick igenom alla höljen når, Hans andedrägt i hvarje vindfläkt susar, Hans lif igenom hvarje åder går; KÖR. Och alla verldar gifva återljud: Pris vare Gud, pris vare Gud!

222. O store Gud!

1. O store Gud! när jag den verld beskådar, Som du har skapat med ditt allmagtsord, Hur der din vishet leder lifvets trådar, Och alla väsen mättas vid ditt bord — KÖR. Då brister själen ut i lofsångsljud: O store Gud, o store Gud!

2. När jag betraktar himlens höga under, Der gyllne verldsskepp plöja etern blå, Och sol och måne mäta tidens stunder Och vexla om, som tvenne klockor gå —

3. När jag hör åskans röst bland stormen brusa, Ser blixtens klingor springa fram ur skyn, När regnets kalla, friska vindar susa, Och löftets båge glänser för min syn —

4. När vestanvindar susa öfver fälten, När blommor dofta omkring källans strand, När trastar drilla i de gröna tälten, Ur furuskogens tysta, dunkla rand —

223. I vårt söndagshem.

1. Här med fröjd ännu en gång I vårt söndagshem Samlas vi till bön och sång, I vårt söndagshem. Herren är oss alltid när, Hör vår bön och barnen lär; Hvar och en är lycklig här I vårt söndagshem. KÖR. Här med fröjd ännu en gång I vårt söndagshem Samlas vi till bön och sång, I vårt söndagshem.

2. Gud är midt ibland oss här I vårt söndagshem, Känner hvarje själs begär I vårt söndagshem. Nalkas vi hans nådatron, Ger han oss, som gaf sin son, Nåd och sällhet genom tron I vårt söndagshem.

3. Jesus, barnens bäste vän — I vårt söndagshem, Tala du till hvar och en I vårt söndagshem. Blir vår vandring mödosam, Led oss genom lifvet fram, Vårda dina dyra lam I vårt söndagshem.

224. O hvilken Gud!

1. Herren skapat himmel, jord — O hvilken Gud! Med sitt stora allmagtsord. O hvilken Gud! Han har skapat stjernors här, Allt som jordens yta bär, Allt som uti vattnet är. O hvilken Gud!

2. Han har äfven skapat mig — O hvilken Gud! Till en afbild utaf sig. O hvilken Gud! Han är min och allas far, Han ock räknat mina da’r, Trogen omsorg om mig har. O hvilken Gud!

3. Allting uppehåller han — O hvilken Gud! Ej en sparf han glömma kan. O hvilken Gud! Från sitt säte ned han ser, Daglig godhet oss beter, Mat och kläder han oss ger. O hvilken Gud!

4. Han har öppnat himlens port — O hvilken Gud! Störst är det af allt han gjort — O hvilken Gud! Ende sonen sände han, Som en evig frälsning vann; _Alla_ han nu hjelpa kan. O hvilken Gud!

225. Väl är våra fienders skara stor.

1. Väl är våra fienders skara stor, Som omkring oss lägrad är, Men segern på Jesus vår kung beror Och ej på en väldig här. I fiendens läger fins icke ro, De drömma om undergång, Midt under det vi, som på Jesus tro, Få öfva vår segersång.

2. Vår rustning ser nog ganska tarflig ut Vid sidan af Midians prakt; Men, broder, var trogen ändå till slut Att strida i Herrens magt. För sanningens fackla i kärl af ler Och frälsningens stridstrumpet Ses menskorna falla till marken ner — Ja Herren ske pris för det!

3. Vår Gideon sjelf främst i spetsen går, De starke han tar till rof. Snart kampen är slutad och segern vår Och kronan — ja Gud ske lof! Vår skara förökas ju dagligen, Ej någon kan motstå den. Snart få vi intåga i himmelen I segertriumf. Amen.

226. Kom, huldaste förbarmare.

1. Kom, huldaste förbarmare, Som herde ibland fåren. Led alla arma syndare Till källorna och såren, Till Sions berg och Sarons bet, Der i en salig enighet Hvar trogen själ har trefnad.

2. O kärlekshaf, utgjut din flod Utöfver allas hjertan. Låt kraften af ditt helga blod Fördrifva otronssmärtan. Du hela verldens nådastol, Förvandla med din ljufva sol Vår köld i evig värma.

227. Stäm in i englars kor.

1. Stäm in i englars kor, Och sjung hans kärlek stor, Hans ära sjung. Han, som regerar der, Englars beundran är, Och nåd han till oss bär, Vår frälsar’kung.

2. En smälek grym han bar, Den kalken bitter var För oss han tog. Guds englar sågo ned Med häpnad, hur han led. Min själ, fall ned och bed: För dig han dog.

3. Hans nåd är rik och varm; Vår sång är svag och arm I stoftet här. Men ack i ljus en gång I evigheten lång Vi sjunga bättre sång Åt sonen kär.

4. Dock om än svagt ändå Hans pris vi sjunga må På barnavis. Hans magten, äran är, Han kungaspiran bär; I helgon, sjungen der Och här hans pris.

228. Mitt fosterland, för dig.

1. Mitt fosterland, för dig Min lyra stränge sig, Du frihetsland! Här pilgrimsfädren mött, Här stora hjeltar dött Och äreminnen strött Från strand till strand.

2. Min dyra fosterbygd, De fries hem och skygd Du var och är. Med skog, och berg och fjell, Med kullar, bäck och häll, Med fält och himlapell Du är mig kär.

3. Mitt land, din ära skall I milda toners svall Med vinden gå, Tills lofvet bryter löst Med sång ur sälla bröst, Och sjelfva klippan röst Och sång skall få.

4. Frihetens skapare, O Gud, till dig vi se. Vårt lof är ditt. Än länge må din hand Från träldoms hårda band Vårt dyra fosterland Behålla fritt!

229. Så älskade Gud verlden all.

1. Så älskade Gud verlden all, Att han utgaf sin ende son, Att hvar och en, som på honom tror, Skall få ett evigt lif.

2. Ty deruti står kärleken, Ej det vi hafva älskat Gud, Men deruti, att han älskat oss Och gifvit oss sin son.

3. Ja derpå är Guds kärlek stor Vorden uppenbar till oss, Att till försoning för all vår synd Han hafver sändt sin son.

4. Han hafver oss sändt Jesus Krist, Att på honom vi skola tro, Att genom honom vi lefva må Och älska för hans skull.

230. Vår bibel!

1. Vår bibel, vår bibel, mer dyrbar än gull! Hvar sida af härliga löften är full. Den talar om frälsarens kärlek så rik, Den visar oss vägen att bli honom lik, Den visar oss vägen att bli honom lik.

2. Vår bibel, vår bibel, välsignade ord, Är ljuset på ungdomens stig här på jord. Du bjuder oss söka i tidiga år Den kostliga perlan, som aldrig förgår, Den kostliga perlan, som aldrig förgår.

3. Vår bibel, vår bibel! vi sjunga igen; Vår tunga beprisar dess sanningar än. Din seger, ditt värde, vi gladt stämma opp Och sända ditt budskap kring verlden med hopp, Och sända ditt budskap kring verlden med hopp.

231. Herre, samla oss nu alla.

1. Herre, samla oss nu alla Kring ditt dyra nådesord. Likt ett vårregn låt det falla På vårt hjertas torra jord. Värdes oss din ande sända Och din eld ibland oss tända, Mätta ljufligt de elända, Herre, vid ditt rika bord.

2. Lär oss troget taga vara På det ord oss gifvet är. Led oss i ditt ljus det klara På den väg, som till dig bär. Håll vårt hjerta för dig stilla, Låt ej otron oss förvilla; Herre, låt oss ej förspilla Nådestunden du beskär.

3. Må vi akta på den tiden, Då du söker oss, o Gud. Snart är nådens dag förliden, Och vi få ej flera bud. O så hjelp oss nu att höra Hvad vår själ kan saliggöra, Upplåt du vårt hjertas öra, Och förnim vårt böneljud.

232. Om mitt hem jag sjunga vill.

1. Om mitt hem jag sjunga vill, ty ingen plats är mig så kär. Hvart jag än i verlden kommer, det ej ändå hemma är. O jag mins så väl, när jag i barnaårens glada tid Hemma var med mina syskon uti hemmets lugn och frid. KÖR. O mitt sköna, kära hem! Aldrig kan jag glömma dig. Fastän du är ringa, fins ej någon plats som du för mig.

2. O jag mins så väl, hur efter dagens lek och glada rön Mamma samlade oss kring sig för att hålla aftonbön. Och de helga böner, som hon bad till Herren för oss då, Kan jag aldrig glömma, hvart jag än i verlden komma må.

3. Och den dagen, då jag måste lemna hemmets lugna härd För att långt i fjerran fara ut i denna onda verld! Ack mitt hjerta ville brista, då jag sista skymten såg Af den lilla, kära stugan, der i skogens lugn hon låg.

4. O min Gud, mitt hem välsigna. Om jag aldrig åter får Se det här på denna jorden, det i dina händer står. Led oss alla med din ande upp till sköna himmelen. Må vi alla der få mötas, fader, moder, syskonen! KÖR. O mitt sköna hem i höjd, nu jag blickar upp till dig; Mera kärt än något hem på jorden är dock du för mig.

233. Vänner, då nu vi skiljas här.

1. Vänner, då nu vi skiljas här, Ack låtom oss vår Herre kär Lofsjunga med en enig röst, Som utgår af ett tacksamt bröst.

2. Kanske vi ej här mötas mer, Men se ett bättre land sig ter, Der vi få mötas en gång sist, Om vi här älskat Jesus Krist.

3. Ack må vi der med fröjdeljud Få prisa dig, treenig Gud, Och må med amen stämma in I lofvet englaskaran din!

234. Vill du möta mig derhemma?

1. Vill du möta mig derhemma, Hemma i det sälla land? Vill du möta mig derhemma, Skall jag trycka der din hand? Många vänner der mig helsa, Många som jag älskat här; Men jag frågar, dyre broder: Vill ock du mig möta der? KÖR. Jag vill möta dig derhemma, Ja i himlen ljus och skär. Jag vill möta dig derhemma, Ja jag vill dig möta der.

2. Vill du möta mig derhemma? O jag vet, att jag skall der Njuta mer af Jesu kärlek, Än jag nå’nsin kunnat här. Och när sången väldigt brusar, Skönare den blir för mig, Om i den sig ljufligt blandar Rösten, broder, ock af dig.

3. Vill du möta mig derhemma? Efter dig jag der vill se Ibland Jesu många vänner, Och der englar mot mig le. Han vill möta mig derhemma, Han, som allt i alla är. Dyre broder! Säg, o vill du, Vill du ock mig möta der?

235. Se Jesus är ett tröstrikt namn.

1. Se Jesus är ett tröstrikt namn Och i all nöd vår säkra hamn. Igenom Jesus få vi nåd Och finna på det bästa råd.

2. Guds ende son, o Jesus huld, Förlåt oss all vår synd och skuld. Vår nöd du ser och hjelpa kan, Du som är både Gud och man.

3. Af dig är all rättfärdighet, Af dig all frid och salighet. Den varder af allt ondt förlöst. Som sätter till ditt namn sin tröst.

4. Dig vare pris för lifvets ord, För dopets bad och nådens bord! Din frid oss här i tiden gif Och efter döden evigt lif.

236. Ack hur lycklig är barndomstiden!

1. Barnaåren hur sälla, glada, Förr’n syndens frostnatt hunnit brodden skada — Barnahjertat, som sig fått bada I nådens skurar uti lifvets vår! KÖR. Ack hur lycklig är barndomstiden, Men ack så snart, så snart den är förliden! Ack hur lycklig är barndomstiden, Men ack, så snart, så snart den hastar bort!

2. O hur’ sällt att i späda åren Som lam få beta med de äldre fåren Uppå ängen — i Jesusåren, Hvari vi lif och helsa hafva fått!

3. Jesus var ock ett barn i tiden Som vi och kom med nåden, glädjen, friden; Han går för oss och förer striden Mot våra fiender, halleluja!

4. Som en moder sitt barn hugsvalar, I ordet Jesus oss så ömt tilltalar: Frukta icke, ty jag bevarar — Si, jag skall bära lammen i min famn.

5. Herre hjelp, att vi städs må höra, Det som kan våra själar saliggöra, Och upplåt du vårt hjertas öra, Då vi i söndagsskolan samlas få.

237. Se hur fogeln gladt sig svingar.

1. Se hur fogeln gladt sig svingar Upp mot himlen, klar och blå. Hör hans sång, hur skönt den klingar, Lust det är att höra på. Han af morgonsolen väckes Till att lofva Gud med fröjd, Och när aftonsolen släckes, Hvilar han så trygg och nöjd.

2. Skulle jag då icke sjunga Herrens lof på barnavis? Skulle ej min lösta tunga Stämma upp min Jesu pris? Han som usla syndaträlen Ryckt ur elden som en brand, Löst ur snaran arma själen, Som nu hvilar i hans hand.

3. Derför jag med fröjd uppstämmer Gladt som fogelns qvitt, qvitt, qvitt: Det är slut på all min jemmer, Hela bördan är jag qvitt. Uti lammets blod rentvagen Nu min själ sig svingar fritt, Och som fogeln hela dagen Gladt jag sjunger: qvitt, qvitt, qvitt.

238. Jag vill ej synda mer.

1. Om någon att synda mig locka vill, Då svarar jag: Nej, o nej! Ty Jesus, min frälsare hör jag till, Och synden han älskar ej. KÖR. Jag vill ej synda mer, Jag vill ej synda mer; Ty Herrens öga mig alltid ser — O jag vill icke synda mer.

2. Om någon då säger att synd blott är Ett nöje på denna jord, Jag svarar: Den sargat min Jesus kär, Så lärer mig bibelns ord.

3. Om någon mig frågar, hvad synden är, Jag svarar: Min fiende, Som städse vill hindra mig på min färd, Att målet jag ej må se.

4. Om någon då frågar: Hvart ämnar du? Jag svarar: Till himlens land, Och Jesus jag hafver i sällskap nu; Han leder mig med sin hand.

239. O Jesus Krist, dig till oss vänd.

1. O Jesus Krist, dig till oss vänd, Din helge ande till oss sänd. Vår andakt höj, vår suckan hör, Och oss på lifsens väg sjelf för.

2. Upplåt vår mun till ditt namns pris, På oss din andes kraft bevis. Förök vår tro, upplys vår själ Ditt helga ord att lära väl.

3. Till dess vi sjunga med Guds här: Gud helig, helig, helig är, Och saligt skåda ljusens far Bland englaskaror uppenbar.

240. Stå upp för Jesus.

1. Stå upp, stå upp för Jesus, Du korsets kämpatrupp. Låt konungabaneret Ej skadas, lyft det upp. Från seger och till seger Framrycka skall hans här, Tills hvarje ovän krossats, Och han blott Herre är.

2. Stå upp, stå upp för Jesus. Trumpeten kallar: gå Att Herrens lof förkunna Och mörkrets härar slå. Om fienderna rasa, Räds ej, du trogna själ, Nej fatta mod, du har ju Med dig ImmanuEl.

3. Stå upp, stå upp för Jesus, Men i hans kraft allen. Ej köttslig arm här hjelper, Ej dödlig hjeltes ben. Tag nådeordets rustning, Och vaka, bed med flit, Och hvarest faran, pligten Dig kallar, skynda dit.

4. Stå upp, stå upp för Jesus. Ej striden blifver lång. I dag du hör basunen, I morgon segersång. Och den, som öfvervinner, Skall ej bli utan lön. Nej Gud skall honom pryda Med ärekrona skön.

241. Gör mig stilla.

1. Jesus, låt din rädda dufva Snart få hvila ut hos dig. Denna jord har ingen tufva, Der hon trygg kan hvila sig, Och hon längtar, och hon längtar Hem från öknens mörka stig.

2. Färden är så full af faror, Vägen — ack den är så smal, Och på satans många snaror Är det aldrig något tal, Och så bär det, och så bär det Slutligt genom dödens dal.

3. Uppehåll och stärk då modet, Såsom du det ensam kan. Lär mig ständigt se på blodet, Som för mina synder rann. Ack det blodet, ack det blodet, Hvari lif och frid jag fann!