Part 10

Alla George Eliots romaner ha vi ju sett utgöra en kritik af lifvet. Den moderna romanen är problemroman. Den ställning George Eliot själf genom sin förbindelse med Lewes kom att intaga till samhället, gjorde henne måhända känslig för just denna sida hos samtidens roman. Hennes erfarenhet om lifvet hade lärt henne att dygd och last icke äro begrepp, som en gång för alla kunna slås fast, utan att hänsyn måste tagas till omständigheterna.

När hon gått till denna sin kritik af lifvet, ha vi sett, huru det varit med den djupaste och mest omfattande sympati för hvad hon framstält. Hon står i detta afseende som den bestämdaste motsats till den franska natmalismens mästare Flaubert, hvars grundton är ironi. George Eliots sympati är aldrig sentimentalitet, som Dickens' ibland kan blifva, hennes sympati är den stora känsla, som omfattar äfven det skenbart obetydligaste, emedan också detta är en del af det hela och såsom sådan bör begripas och förstås. Som konstnärligt uttrycksmedel för allt detta hvardagliga, triviala, obetydliga och vulgära, som lifvet innehåller, har hon begagnat humorn. Vi behöfva för att förstå denna humor, som hennes landsmän ibland liknat vid Shakspeares, blott höra hennes Mrs. Poyser tala, se familjen Dodson, lyssna, till lilla Maggie och Lukas eller höra Mr. Deanes åsikter om hertigen af Wellington. Författarinnans sympati väcker äfven läsarens, han lär sig förstå dessa hvardagsmänniskor, med hvilka han kanske i värkligheten skulle haft föga fördragsamhet. I konstens belysning visar det sig att de ega ett eller annat drag, som kan passa in på honom själf eller på hans närmaste omgifning.

George Eliots medkänsla omfattar äfven djuren och barnen, hvilka i det dagliga lifvet spela en icke oviktig rol. Den lilla tjockkindade Totty eller Eppie, som på Silas Marners knä leker med sina små tår, fullkomligt omedveten om det hufvudbry hennes existens förskaffar väfvaren, äro förträffliga barnfigurer. För resten har George Eliots sympati många strängar, icke minst ljudande äro de, som tolka hennes glädje öfver och hennes fina uppfattning af den rent yttre skönheten, såsom t.ex. Hettys, Tessas eller Gwendolens bilder utvisa.

När George Eliot framstält värkligheten, när hon likasom kalkerat ut dess otaliga smådrag, har afbildningen i djupaste mening icke afsett endast dessa spridda manifestationer af lifvet, utan innerst har legat afsikten att belysa några af de lagar, som styra de skenbart godtyckliga händelserna. Att detta varit fallet äfven i de arbeten, i hvilka hon aflägsnar sig från hvardagslifvet, som t.ex. Romola, bevisar ett bref, däri hon säger: — "De psykologiska orsaker, som manade mig att återgifva sådana detaljer af florentinskt lif, som jag gjort, äro precis desamma, som voro bestämmande för mitt återgifvande af engelskt landsortslif i _Silas Marner_ eller af Dodson'arnes historia, ur hvilken den stackars Toms och Maggies öde utvecklade sig". — George Eliot är djupt öfvertygad om tillvaron af lagar i lifvet. Men det är väl att märka att hon aldrig söker något _utom_ själfva detta lif, som hon skildrar; aldrig finner man hos henne antydan om någon utom stående makt, som skulle ingripa. Hon ställer sig härvid på den samtida vetenskapens ståndpunkt. De lagar hon söker, kunna väl vara dunkla, men de äro dock enligt hennes åsikt att finna endast inom lifvet själft, aldrig se vi någon antydan om belöning eller straff i någon annan form än den, som innebor i handlingarna själfva och dessa sålunda följdriktigt föra med sig. Hon håller sig således inom de fullkomligt gifna gränser, som det för oss fattbara lifvet och naturen uppdraga.

En af dessa stora grundlagar, på hvilka hon bygt sin diktning, är läran om individens frihet och ansvarighet för sina handlingar. Hon står här i väsentlig motsats till den franska naturalisten, som gjort människan till endast en produkt af omständigheterna.

När i _Adam Bede_ Arthur Donnithorne för den vackra Hetty till vanära och slutligen till brott, sker det genom en rad skenbart små, obetydliga tilldragelser. När i _Romola_ Tito Melema först kommer till Firenze och underlåter att tala om fosterfaderns öde samt möjligheten af att denne ännu är vid lif, kan detta i och för sig knappast kallas en tadelvärd handling, men hans brist på öppenhet leder honom in i ett helt nät af bedrägeri. Han kommer att förneka sin fosterfader, bedraga sin hustru och sluta som landsförrädare. När i _Silas Marner_ Godfrey Cass af ungdomlig passion hemligt gift sig, har han tagit på sig en börda, som blir honom förhatlig, sedan passionen upphört, och ehuru han af naturen är godhjärtad, uppstiga hos honom bitterhet och den grymma önskningen att blifva sin hustru kvitt. När tillfälligheten då kommer honom till hjälp och hustrun dör, tiger han, och i stället för att göra sin plikt och erkänna sitt barn, låter han Silas Marner uppfostra det. När han sedan en gång som gammal vill återtaga sin dotter, har emellertid Silas intagit hans plats, och Godfrey måste förblifva barnlös.

Dessa några exempel visa, att det icke är omständigheterna, som skapa vårt öde, utan att omständigheterna endast låta det som bor inom oss framträda. Hvarje människas öde beror i så måtto på den riktning hon själf gifver det. Våra gärningar möta och korsa hvarandra, de omspinna oss likasom med ett nät, ur hvilket vi förgäfves streta att blifva fria. George Eliots lifsåskådning står i detta afseende i nära samband med hennes estetik: i sina framställningar af värkligheten afbildar hon noga de minsta drag för att åstadkomma helheten, likaså är det de skenbart små, obetydliga gärningarna och tilldragelserna, som skapa stora olyckor eller ett tragiskt lif.

När Arthur Donnithorne söker sitt eget nöje och sin egen tillfredsställelse, sköflar han icke blott Hettys lif utan förorsakar en mängd hederliga människor sorg och lidanden. Följderna af Titos bedrägerier drabba Baldassarre, Romola, Tessa och en mängd florentinska familjer. Godfrey Cass' hustru dör okänd, och därigenom omgestaltas både Eppies och Silas Marnes lif. Rosamond Vincys älskvärda ytlighet har den sorgligaste invärkan på Lydgates hela framtid och vetenskapliga sträfvanden. Våra handlingar ha sålunda sin betydelse äfven för många andra än oss själfva. Onda eller goda stå våra gärningar där och bära ofta sina förfärliga konsekvenser med sig, icke blott för oss själfva, och våra närmaste, utan de kunna t.o.m. hafva invärkan på för oss alldeles okända personer, likasom stenen slungad i vattnet bryter ytan och bildar ringar, som skönjas länge efter det den själf sjunkit och långt ifrån det ställe där den föll.

Det är vårt släktes solidaritet, som George Eliot sålunda uppställer som en annan stor lag.

Det konservativa grunddraget i George Eliots skaplynne har förut flere gånger framhållits, det är icke omstörtning hon vill utan utveckling. Samhällets bestånd är för henne grundvalen för all utveckling. Individen är blott en del af det stora hela: Hetty försvinner från arrendegården, men lifvet där går sin gång: Maggie och Tom omkomma, men fälten grönska åter kring Floss' stränder, "ty naturen läker de sår hon gifvit — läker dem genom sitt solsken och människornas arbete"; Savonarola dör, men Firenze går en ny tid till möte, och i den nya tiden skola idéerna bryta sig igenom. Samhällets historiska bestånd är den tredje af de stora lagar George Eliot hämtat fram genom sin kritik af lifvet. Hennes naturalism visar här sin motsats till romantiken, som icke hade någon uppfattning af den enskildes samband med det hela. Till detta drag i George Eliots diktning ansluter sig äfven nationalitetsidéen, för hvilken hon finner uttryck i några af sina senare böcker. Savonarola själf kämpar för sitt folk och sin stad och framhåller ock att Romolas plats är bland hennes folk, Fedalma offrar allt för sin stam, och Daniel Deronda upptager idéen om judarnes nationalitet. Äfven häri står George Eliot i samband med sin tid. Nationalitetssträfvandena lågo i luften, panslavismen framträdde i Ryssland, och Italiens enhet hade blifvit ett fullbordadt faktum.

George Eliots vetenskapliga uppfattning om lifvets lagbundenhet blef kombinerad med hennes uppfattning om ett moraliskt och religiöst kraf i lifvet. Själf hade hon ju tidigt genomgått en religiös kris, och vi sågo att det, som föranledde hennes protest mot calvinismen, var det otillfredsställande i dess etiska element. Genom den riktning hennes lif och arbete sedan togo, blef hon så genomträngd af den samtida vetenskapens uppfattning, så medveten om idéernas snabba utveckling i vår tid, att hon ansåg intet religiöst samfunds lära fullt tillfredsställande. Mr. Cross säger, att hon själf erkände den ofantliga betydelse Comtes lära i detta afseende haft för henne, samt att hon icke talade om någon annan författare med större erkänsla för det hon af honom erhållit, men i alla händelser anslöt hon sig endast delvis till Comte. Hon hörde till comtist-samfundet, men man känner icke att hon skulle haft någon beröring med positivistkyrkan.

De moraliska och religiösa kraf George Eliot framhåller, äro pliktuppfyllelse, själfuppoffring, själfförglömmelse och själfförnekelse; människosläktet är en stor enhet, världens moraliska framsteg bero på att människorna lära sig inse konsekvenserna af sina handlingar. Sin ståndpunkt i detta afseende framhåller hon i ett mycket anmärkningsvärdt bref till Lady Ponsonby. I det hon påpekar, huru väl vi alla äro i behof af "stoisk resignation", emedan vi ofta få lida genom våra medmänniskors okunnighet eller egoism, tillägger hon: — "och enligt min tanke kan det icke gifvas något mera bindande skäl än denna uppfattning, för att vi energiskt må bemöda oss om att de, som stå oss närmast, icke skola komma att lida på samma vis genom oss".

I hennes böcker möta vi öfverallt detta moraliska kraf. Silas Marner finner ett innehåll för sitt lif, först när detta återknytes vid andra existenser; Dinah Morris finner lifvets lycka genom att, som Mrs. Poyser säger, "älska sin nästa mer än sig själf"; endast själfförglömmelsen ger Romola kraft att uthärda lifvets pröfningar; Felix Holt påtager sig frivillig fattigdom för att tjäna sin sak och folkets, och först när Ester Lyon frivilligt valt samma lott, kan hon blifva förenad med honom. Dorothea söker själfuppoffringen, och Daniel Deronda blir en inkarnation däraf, i det han säger sig aldrig mera "vilja fika efter lifvets fröjder utan endast lefva för de lidande och sorgsna".

"Vi måste se våra plikter i det som värkligen möter oss på vår väg", — heter det på ett annat ställe i _Daniel Deronda_. Om vi skola vara lemmar af mänsklighetens stora organism och kunna arbeta för dess stora mål, måste vi göra vår plikt. Det kan hända att vår plikt kommer i konflikt med våra personliga önskningar, men dessa måste då vika för det stora helas kraf. Här sammanlöper George Eliots lära med den moderna vetenskapens altruism.

Till sin allmänna lifsåskådning är George Eliot hvarken pessimist eller optimist. Hon hade själf uppfunnit ordet "meliorist" för att beteckna sin ståndpunkt. Hennes åsikt var att människosläktet kunde förbättras, och att den djupaste lyckan fans i arbete för andra. Man hör henne uttala, att all kunskaps, all vetenskaps, hela lifvets egentliga kärna är att människorna älska hvarandra. — "En större hjälp än all visdom är en enda gnista enkelt mänskligt deltagande, som ej vill öfverge oss", — säger hon i _The Mill on the Floss_. Men om man icke kan kalla henne pessimist, finnes det likväl något djupt sorgligt i hennes böcker. Det är svårt att säga, hvari detta egentligen består. Jag tror det är känslan af lifvets svårbegriplighet, som bildar denna dunkla fond af sorg. Det är känslan af detta tragiska, som är gemensamt för oss alla: vi kunna alla fara vilse, äfven om vi hafva de bästa afsikter. Huru olika äro icke Hetty, Maggie, Godfrey Cass, Tito, Savonarola, Dorothea och Gwendolen, men hvilken gemensamhet ega de ej i denna punkt? — "Naturen läker de sår hon gifver", — heter det i _The Mill on the Floss_, — "men ej alla. De upprykta träna bli ej åter rotfästa; de af vattnet genomskurna åsarna förbli gapande. Om det kommer ny växtlighet, äro träna ej de samma som de gamla, och åsarna bära under sin gröna beklädnad märken efter de forna remnorna. För de ögon, som dröjt vid det gamla, gifves det ingen försoning." — Denna sorg för lifvet ohjälpligt med sig till alla dem, hvilka lärt sig älska något, som engång blir ett förflutet, och för denna sorg finnes icke något annat öfrigt, än att såsom antikens folk prisa den människa lycklig, som gudarne låta dö ung.

I George Eliots tidigare arbeten, som ju otvifvelaktigt i konstnärligt hänseende äro hennes bästa, spåras ännu ingen tendens. Att framställa lifvet, sådant det kan gestalta sig äfven för den enklaste människa, är där hennes syfte. Men hennes växande rykte kommer henne att allt mera känna sin ansvarsskyldighet, hon känner sig förpliktad att undervisa och förbättra, det är icke mera nog för henne att gifva de lärdomar, som springa fram ur hvarje äkta konstvärk. Redan i _Romola_ synes den tydliga afsikten. Författarinnan var djupt intresserad af det moraliska problem, som Romolas och Savonarolas personligheter erbjödo. — "Stora, stora fakta hafva här sökt få en röst genom mig", — säger hon i ett bref. Som vi sett, är det etiska elementet af största betydelse för henne, och det är snarare detta än vetenskapen, som föranledt henne till öfvergrepp. Men hvilken tyngd af tendens och filosofi man än kan finna i hennes senare arbeten, så är George Eliot dock, om man betraktar hela hennes diktargärning, främst konstnär, en af de yppersta inom vårt århundrades literatur och af kvinnor säkert den främsta.

Ett af hennes bref till målaren Burne-Jones visar, huru alltomfattande hennes uppfattning af konsten var. — "Det vore trångbröstadt", — säger hon där, — "att tro att en artist endast skall bekymra sig om att bli förstådd af dem, som uppfatta hans konstarts uttrycksmedel och själfva utförandet, konsten är till för alla, som kunna beröras af den. Och jag vill tacksamt erkänna att Eder tafla gör lifvet större och skönare för mig. Jag menar detta historiska lif, i hvilket vår egen lilla personliga lott ofta är likasom den fasta punkt, från hvilken vi kunna blicka oss omkring och hufvudsakligast tillbaka. Kanhända har Edert värk ett skildt sorgset drag — kanhända får man däraf snarare ett starkt intryck af att fruktansvärda yttre makter betvinga oss, än en impuls till hjältemodiga ansträngningar för att uppnå fullkomlighet; men sorgen är så inväfd med ren och upphöjd känsla för allt det, som är fint och vackert på jorden likasom i människans historia, så att den väl icke kan betraktas som ett fel, denna känsla af dagens tunga och hetta, af hvilken äfven Pan blir berörd. Är Ni icke ense med mig i att mycket onödigt blifvit skrifvet om konstens mål? En låg ande skall åstadkomma dålig konst, detta gäller för konsten så väl som för allt öfrigt i lifvet; och en fattig ande skall frambringa det som är tarfligt."

I den mångskiftande gestaltvärld George Eliot skapat, har det ständigt varit det rent mänskliga hon velat framställa. Äfven hos den torre pedanten Casaubon eller den oredlige Bulstrode har hon genom sin sympati och genom djupet af sin analys funnit ut den beröringspunkt, genom hvilken de bilda en del af det hela. Och hvad kvinnorna beträffar, hela denna skara: Dinah, Hetty, Maggie, Eppie, Mrs. Poyser, Romola, Tessa, Fedalma, Armgart, Ester, Dorothea, Mary Garth, Gwendolen och flere andra, så har hon, såsom endast de allra största diktare och af kvinliga sådana endast George Sand, funnit uttryck för de mest skiftande rörelser, de finaste, mest sammansatta nyanser hos den kvinliga naturen. Och en sådan kvinnas vittnesbörd om kvinnorna måste väl tillmätas en djup betydelse.

Det George Eliot skrifvit, har sprungit fram ur hennes eget innersta väsen. — "Hela min själ är med", — säger hon själf om sitt arbete. Betraktar man både hvad hon eftersträfvade och hvad hon uppnådde, kan man väl instämma i Jacobs omdöme: "Romanförfattarens kall har af ingen hållits heligare än af George Eliot."

XVI. THEOPHRASTUS SUCH. SISTA LEFNADSÅR.

De få återstående åren af George Eliots lif tillfogade icke några nya drag till författarpersonligheten, ehuru de medförde stora förändringar i hennes enskilda lif. Lifvet i London blef till följd af hennes ständigt vacklande hälsa i hög grad ansträngande, ju mera hennes rykte tillväxte. Söndagsmottagningarna, som ursprungligen varit afsedda för endast en liten intim krets, hade småningom utvidgat sig, så att man vid dem såg samtidens mest framstående literära och konstnärliga värld. Själf omnämner George Eliot i sina bref nästan aldrig dessa mottagningar, och de hade häller ingen ingripande betydelse för hennes egen utveckling. Mr. Cross har däremot gifvit en intressant bild af dem och uppger som orsak till den utsträckning de togo, att en stor mängd personer, som kände och beundrade den berömda författarinnan, aldrig kunde lära känna henne annanstädes än här, emedan hon aldrig gick i sällskap. Gäster vid dessa söndagsmottagningar voro: de gamla vännerna Dr. och Mrs. Congreve jämte Madame Bodichon, Spencer, Prof. Huxley, Charles Dickens, Turgenieff, Bulwer, Wilkie Collins, författarfamiljen Trollope, Justin McCarthy, Prof. Sully, direktören för National Gallery Frederic Burton, Own Jones, Burne-Jones med fru, John Everett Millais, Robert Browning, Tennyson m.fl. Det var emellertid icke blott celebriteter, som stämde möte där, utan äfven unga människor, som höllo på att arbeta sig fram, funno ett hjärtligt emottagande.

George Eliot var icke någon salongsdam, såsom flertalet franska författarinnor varit. Att föra konversation om en massa olika ämnen intresserade henne icke, därtill tog hon saker och ting alltför allvarligt och djupt. Däremot egde Mr. Lewes i hög grad de egenskaper, som göra sig gällande i en salong. Han var en förträfflig "causeur", hade ett synnerligt fängslande och underhållande sätt att berätta, var ytterst liflig och egde förmågan att sammanföra de olika grupper, som gärna bilda sig i en engelsk salong.

De flesta besökares önskan var dock naturligtvis att få utbyta några ord med George Eliot själf. När dörren till "the drawing-room" öppnades, syntes hon alltid i samma låga länstol vid sidan af kaminen. Hvad som vid första anblicken frapperade i hennes utseende, var det stora hufvudet. Hennes hår, i hvilket numera blandade sig gråa strån, var prydt med en under hakan sammanfäst spets. Hennes gråblå ögon med långa ögonhår uttrykte samma stora känslighet som hennes långa vackert formade händer. Hon skrattade och log på ett behagligt vis, hennes låga, tydliga stämma var utmärkt vacker, när hon sjöng var rösten kontraalt, men hon sjöng eller spelade sällan för flere än en eller par af de allra närmaste vännerna. Hennes sätt att uttrycka sig var ytterst vårdadt, hon fäste stort afseende vid att personer skulle tala korrekt och riktar bland annat i sin sista bok _Theophrastus Such_ sin satir mot dem, som "äflas att vilja tala alla andra språk än vårt modersmål engelskan".

När hon talade, böjde hon sig vanligtvis något framåt för att komma närmare den hon talade med, emedan hon ej tykte om att höja rösten. Ofta var hon då så inne i konversationen, att hon ej märkte någon nykommen gäst, men när hon såg upp och varsnade någon vän, gaf hon honom till välkomsthälsning ett ur hjärtat gående älskvärdt och allvarligt leende. George Eliots samtal var mest underhållande i endast ett fåtal gästers närvaro, hon gaf alltid sitt bästa, där hon visste att gåfvan blef uppskattad. För de närmaste vännerna voro The Priorys dörrar öppna äfven andra dagar i veckan. En afton, när Tennyson här läste upp sin _Maud_, hade deltagarena i den lilla cirkeln nöjet att se Englands två mest berömda lefvande författare sida vid sida.

Hvad beträffar George Eliots ställning till de moderna kvinnoemancipations-sträfvandena, så omfattade hon städse med varmaste sympati krafvet att kvinnan må tillåtas fritt utveckla alla sina gåfvor samt att gamla orättvisor må bekämpas. Likasom i alla hennes värk utveckling är den genomgående principen, så är det ock naturligt att hon skall yrka på detsamma för kvinnan såsom det väsentligaste, och hon betonar detta redan i sina kritiska uppsatser. När hon betraktar Rosa Bonheurs taflor, höra vi henne utropa: — "Hvilken kraft! Det är på detta sätt kvinnorna borde göra anspråk på sina rättigheter!" — Den så vanliga kvinliga dilettantismen vakte ständigt hennes förtrytelse, och hon fordrar främst af kvinnorna själfva att de må lära känna ansvarsskyldighet. När Girton College för flickor inrättades, omfattade hon planen med största intresse och var en af de första, som lämnade penningebidrag. Äfven hör man henne tala om de förhoppningar hon stälde på Stuart Mills uppträdande i parlamentet till förmån för kvinnorna. Maskulina kvinnor väkte städse hennes ogillande, emedan hon afgjordt förkastade den åsikten att intellektuelt högt begåfvade kvinnor skulle undandraga sig några af de kvinliga plikter, som ålågo dem. Själf ville hon framför allt förblifva kvinna och var stolt öfver sin talang att styra hus och hem.

Någon aktiv del i själfva reformsträfvandena ser man icke att hon skulle tagit, måhända var ock hennes egen undantagsställning i samhället en af orsakerna härtill. Ej häller har hon fört sin penna i akt och mening att kämpa för kvinnans rättigheter, endast i _Armgart_ och _Middlemarch_ kan man upptäcka något spår af att hon velat ställa frågan under debatt. Men allt detta är af oändligt liten betydelse, i bredd med hvad en sådan lifsgärning som hennes betyder för kvinnornas sak. Det gifves väl knapt någon sida af den intellektuella och konstnärliga begåfning, man i allmänhet velat frånkänna kvinnan, som George Eliot icke skulle visat sig besitta.

Man hör George Eliot oupphörligt i sina bref tala såväl om sin egen som om Lewes' vacklande hälsa. Ett botemedel, som de ofta använde var resor, hvilka medförde ett välgörande ombyte af luft. Att uppräkna alla dessa talrika resor till kontinenten eller i hemlandet blefve här för vidlyftigt, några af de större och för hennes arbeten mest betydande resorna hafva redan blifvit omnämda. För att undgå Londonklimatet, som tyktes haft ett mycket skadligt inflytande på deras hälsa, likasom för att komma undan det ansträngande lifvet i den stora staden, köpte George Eliot och Lewes ett landthus i Surrey. Här i Witley, icke långt från Tennysons hem, tyktes de haft för afsikt att bosätta sig under största delen af året, men fingo emellertid där tillbringa endast sommaren och hösten 1877 i lugn och välbefinnande. När de följande sommar återvände, var Lewes redan sjuk, ehuru hans liffulla natur oförskräkt kämpade mot sjukdomen. — "Intet annat än döden kunde släcka denna klara låga", — säger Mr. Cross om honom. På hösten i november flyttade de in till London, Lewes var då allvarsamt sjuk och den 28 november dog han. En af hans sista omsorger hade varit att sända Blackwood manuskriptet till George Eliots sista bok _The Impressions of Theophrastus Such_.

Under flere veckors tid efter Lewes' död tog George Eliot icke emot någon annan än hans son Charles, hon hvarken skref eller läste några bref, hon tyktes helt och hållet krossad af det tunga slaget. En kort anteckning i dagboken från den 1 januari 1879 lyder: "Här sitta jag och sorgen." — Litet senare tog hon mycket ifrigt i med ordnandet af Lewes' ofullbordade manuskript. Hon uppsköt på en tid utgifvandet af _Theophrastus Such_, ty blotta tanken på att människorna skulle tro att hon under denna tid kunnat skrifva boken, var henne förhatlig. Till ett varaktigt minne af Lewes, eller som hon säger, "till en fortsättning af hans lif", inrättade hon ett stipendium, hvilket bär namnet "George Henry Lewes' studentship" samt afser att befrämja själfständig fysiologisk forskning, ett ämne som mycket sysselsatt Lewes själf. Detta stipendium utgör omkring 200 £ i året och kan bortgifvas åt såväl manlig som kvinlig studerande.

Småningom begynte George Eliot dock återse några af sina allra närmaste vänner. — "Hon liknar till det yttre en skugga af sitt eget jag", — skrifver hennes trogna vän Madame Bodichon. Men den underbart rika anden tyktes ännu trots all sorg ega lifskraft, ty i samma bref heter det, att "Marian ännu finner lifvet så oändligt intressant". — Bland de få vänner hon först återsåg, var Mr. J.W. Cross. En för mera än tio år sedan knuten vänskap förenade honom, hans mor och systrar med Lewes och George Eliot. Han hade ungefär vid samma tid, som Lewes dog, förlorat sin mor, och sorgen blef nu ett nytt gemensamt föreningsband; som en källa till glädje och tröst för både George Eliot och honom under denna tid omnämner han deras gemensamma studium af hennes favoritförfattare Dante.