Part 7

Härom vittna, utom de förut nämda dedikationerna till Lewes på alla hennes manuskript, äfven otaliga andra uttalanden i hennes bref och dagböcker. — "Få kvinnor", — säger hon på ett ställe i dagboken, — "tror jag, hafva så mycken orsak (som jag) att anse det de långa dystra ungdomsåren hafva varit värda att genomlefvas för den kommande medelålderns skull." — Såsnart man hör George Eliot eller Lewes tala om sin förening, går genom deras yttranden samma djupa underström af lycka. Så antecknar Lewes i sin dagbok: — "Jag ar en annan och större skuld till Herbert Spencer. Det var genom honom jag lärde känna Marian — att lära känna henne, var att älska henne — och sedan dess har jag blifvit pånyttfödd. Jag har henne att tacka för all min framgång och lycka. Gud välsigne henne."

Ett af de drag, som tidigast kännetecknade George Eliot, var ju djup, inneboende känsla. Hennes oändligt känsliga natur gjorde att hon nödvändigt behöfde någon, som vårdade sig om henne och skyddade henne för alla det dagliga lifvets mödor och obehagligheter. Med aldrig svikande ömhet sörjde Lewes härför. Han skötte en god del af hennes korrespondens, hvilken blef allt större och besvärligare, ju mera hennes rykte steg. Han brukade äfven genomgå alla kritiker öfver hennes arbeten och undanhöll de ofördelaktiga, emedan hon var alldeles ovanligt ömtålig för kritik öfver sina böcker, en omständighet, som är så mycket mera anmärkningsvärd, som hon ju själf tidigare utöfvat literaturkritik. De yttranden, som hon senare fäller om den literära kritiken i samtidens periodiska literatur, äro i allmänhet ganska ringaktande.

Så snart något arbete blifvit afslutadt, ser man vanligtvis George Eliot och Lewes för att söka vederkvickelse eller för nya studiers skull begifva sig på längre eller kortare resor till kontinenten. Båda hade en svag, ständigt vacklande hälsa, för hvilken ombyte af luft var bästa läkemedlet, så att de äfven ofta under det arbetet fortgick, förflyttade sig från London till något ställe vid kusten eller till den engelska eller skotska landsbygden för att där, ifrigt sysselsatta med sina manuskript, vinna krafter att fullborda dem. Båda älskade lidelsefullt naturen, George Eliot försäkrade ofta att hon endast under den stora vida himmelen på landsbygden kunde känna sig fullt tillfreds. Vistelsen på landet användes äfven för naturvetenskapliga studier.

George Eliots och Lewes' hemlif förflöt i allmänhet mycket enformigt och regelbundet, uteslutande egnadt åt arbete. Förmiddagen till "lunchen" kl. half två användes alltid till arbete, därefter följde en spatsertur till inemot kl. fyra. Denna företogs ofta till Regent's Park och Zoological Gardens, i hvars närhet George Eliot bodde i närmare två årtionden. Här såg man ofta detta till det yttre ganska egendomliga par vandra under lifligt samspråk, hon med en viss allvarlig högtidlighet, han icke olik någon ovårdadt klädd polsk landsflykting, ifrigt gestikulerande och svängande med armarna. George Eliot var en stor vän af djur, och man hör henne ofta tala om djuren i zoologiska trägården. Efter spatserturen användes eftermiddagen till läsning eller ibland till att mottaga något besök, ehuru i regeln söndagen var mottagningsdag. Ett af George Eliots nöjen var besök i konstgallerier. Och huru svag hon i allmänhet än var, hade hon vid sådana tillfällen en egendomlig seg uthållighet, som gjorde att hon orkade både se och njuta, medan långt starkare personer tröttnade. Efter "dinnern" upptogs kvällen vanligtvis af läsning eller ibland af något teater- eller konsertbesök. George Eliot älskade musik, som hon egentligen förstod bättre än bildande konst. Under den tid Lewes' älsta son, Charles, vistades hemma, utförde hon ofta på kvällarna musik tillsammans med honom.

Mr. Lewes hade tre söner, som uppfostrades i en schweizisk pension i Hofwyl. Sedan deras uppfostran var slutad, återvände de till hemmet i London, där Charles vistades några år, tils han fick en anställning vid postvärket och gifte sig. George Eliot talar ofta om hans älskvärda väsen och karaktär, likaså hör man henne uttrycka sin önskan att i allt kunna vara en moder för dessa söner. De båda yngre reste som kolonister till Natal men dogo tidigt, Thornton år 1869 och Herbert 1875.

George Eliot hade för princip att aldrig göra några besök. Till en början var väl orsaken till detta beslut troligtvis den ställning hon efter föreningen med Lewes kom att intaga till den allmänna opinionen, men senare kunde hon endast genom fasthållande af denna regel skaffa sig nog tid för sitt arbete. Någon gång ser man henne väl besöka mycket närastående vänner, såsom Mrs. Congreve och hennes man. Vid tidpunkten för hennes förening med Mr. Lewes af bröts all förbindelse med hennes släkt och äfven med de flesta vänner och bekanta. Med brodern Isaac hade hon ingen beröring ända till 1857, då han genom ett bref underrättade henne om att deras älsta syster Chrissey var sjuk i lungsot. George Eliot sände omedelbart en penningesumma, som skulle användas för vårdande af systerns hälsa, och hade glädjen att kort före Chrisseys död två år därefter emottaga ett bref af denna syster, som uttalar sin ånger öfver att någonsin hafva upphört att skrifva till henne. Någon vidare beröring med denna under ungdomen så högt älskade Isaac hade George Eliot icke förr än många år efteråt, då brodern vid tidpunkten för hennes giftermål med Mr. Cross skref till henne.

Också med hennes älsta och närmaste vänner, Brays, var förhållandet brutet i närmare ett par års tid, men återknöts genom det här tidigare anförda brefvet till Mrs. Bray. Vänskapen med Sara Hennell och Brays bibehölls sedan hela lifvet igenom. En annan af George Eliots älsta och närmaste vänner var Barbara Smith, gift med en fransk läkare Bodichon i Algier. Hon var den första, som under pseudonymen George Eliot upptäkte sin Marian Evans, och skref detta från sitt långt af lägsna hem till författarinnan. Det var ett vänskapsbevis, som djupt rörde George Eliots känsliga sinne. — "Gud välsigne dig, käraste Barbara, för din kärlek och sympati", — skref hon till svar. — "Du är den första, som gifvit något tecken af att känna igen mig, — det första hjärta, som funnit mig i den bok, hvilken kommit ur mitt eget innersta hjärta." — Till de öfriga närmaste vännerna hörde Mrs. Cash (född Sibree) och Mrs. Taylor, hvilka nämnas här, emedan de flesta af George Eliots bref äro stälda till dem.

Den manliga vän, som ständigt stod henne och Lewes närmast, var Herbert Spencer. Allt efter som åren gingo och hennes rykte tillväxte, blef hennes umgängeskrets ständigt större, men det låg i hennes natur att hälst bibehålla och så fast som möjligt tilldraga gamla vänskapsband, där sådant blott var möjligt. — "Hon glömmer aldrig någon, som varit vänlig mot henne", — yttrade Lewes en gång.

George Eliot och Lewes flyttade 1863 in i ett nytt hem The Priory nära Regent's Park. Det nya husets iordningställande och konstnärliga inredning hade blifvit öfvervakad af deras vän, den kände arkitekten Owen Jones. Deras hem hade begynt blifva en samlingsplats för framstående personligheter, och vi se, huru umgängeskretsen i The Priory under en följd af år utgjordes af Englands förnämsta författare, vetenskapsmän och konstnärer.

I vårt intresse för en berömd författare blandar sig äfven alltid en viss portion nyfikenhet angående personens utseende. Som redan blifvit nämdt, var George Eliot icke vacker. Hon var mager och sjuklig, brefven till hennes vänner tala om ständiga afbrott i arbetet till följd af sjuklighet, och en ofta påkommande olidlig hufvudvärk tvang henne ofta efter någon föregående ansträngning att intaga sängen. Men man märker aldrig att denna ohälsa skulle förbittrat hennes lynne, tvärtom hör man henne en gång under de talrika resor hon och Lewes gjorde på kontinenten, då sjukdomen orsakade ett uppehåll i resan, säga att det äfven kunde vara en njutning att vara sjuk, när man blef så ömt vårdad.

När Sonja Kovalevsky omtalar det besök, hon en gång gjorde i London hos "vårt århundrades största författarinna", beskrifver hon på följande vis det intryck hon fick af George Eliots personlighet:

"Jag tillstår uppriktigt, att det första intryck jag erfor, då jag lyfte min blick till George Eliot, var ett obestämdt hopp att jag misstog mig, att det ej var hon, att det var någon annan — så ful och olik hvad jag förestält mig, syntes hon mig ... Det hade roat mig att i inbillningen gifva henne det utseende jag hälst ville — värkligheten var helt olika. En gammal mager kvinna med en näsa, som var vackert formad men omåttligt stor för ett kvinnoansikte, långa engelska tänder, som stodo litet ut från munnen; därtill kom att en svart klädning af nästan genomskinligt tyg bidrog att framhålla halsens magerhet och hyns ofullkomligheter.

"Sådan var bilden af George Eliot, såsom hon framstod för mig i första ögonblicket. Jag var fullständigt slagen.

"Hon närmade sig mig och sade några välkomstord. Det första ljudet af hennes stämma tyktes mig återgifva min George Eliot. Jag har aldrig i mitt lif hört en mer sympatisk, mer harmonisk röst än hennes. När jag läser Othellos bekanta ord, då han talar om Desdemonas stämma, tänker jag ovilkorligen på George Eliots röst.

"Hon bad mig sitta ned bredvid sig på en låg kanapé och började samtala med mig som med en gammal bekant. Det är mig nu alldeles omöjligt att minnas ämnet för vårt första samtal; jag vet ej, om hvad hon sade var originelt eller spirituelt; jag vet blott, att efter en kvart var jag alldeles besegrad af hennes personliga behag; att jag _älskade_ henne af hela min själ, att hennes ansikte och gestalt föreföllo förvandlade, och att jag kände att den _värkliga_ George Eliot var oändligt öfverlägsen den jag förestält mig.

"Det vore mig fullkomligt omöjligt att beskrifva, hvari den alldeles egna, nästan otroliga trollmakt bestod, som George Ebot öfvade på sin omgifning. Det vore lönlöst att söka göra den begriplig för den, som ej själf erfarit densamma; jag vet blott, att alla jag träffat, som känt George Eliot, försäkrat mig att de erfarit densamma. Turgenieff, som i allmänhet var mycket känslig för skönhetens prestige, och som i detta afseende var stor kännare, sade mig, då han en gång talade om George Eliot: 'Jag vet att hon är ful — men jag ser det icke.' Han sade äfven att det var först sedan han lärt känna George Eliot, som han förstod, att man kunde bli intagen i en värkligt, ovedersägligt ful kvinna.

"Jag för min del kunde aldrig låta bli att, hvar gång jag återsåg henne, säga mig själf: hon är likväl bra ful, men efter fem minuter förvånades jag öfver att någonsin ha kunnat tänka det.

"En af George Eliots stora talanger bestod i gåfvan att sätta den person, hon talade med, 'à son aise', att fatta dennes tankar, nästan innan han haft tid att ge dem form, och på ett egendomligt sätt ingifva honom sina egna idéer.

"Jag känner mig aldrig så spirituel och djup, som då jag talar med George Eliot, — sade mig en af våra gemensamma vänner; äfven jag har erfarit detta intryck, och det är måhända i dessa känslor af välbefinnande och belåtenhet med sig själf, hvilka hon omedvetet förstod att väcka hos den person, hon talade med, som hemligheten af hennes trollmakt till stor del låg."

Ju mera erkännande George Eliot vann under sin diktarvärksamhet, dess djupare ser man henne känna sin ansvarsskyldighet. Hon var ingen spontan natur, hennes arbeten kostade henne otrolig möda. Om sin stora roman _Romola_ hör man henne yttra, att den fann henne som en ung kvinna och lämnade henne som gammal. — "Mina böcker", — säger hon, — "äro af största betydelse för mig, de hafva sprungit fram ur den stränga uppfostran och alla de svåraste lärdomar, som mitt förgångna lif haft att bjuda." — Om hon misströstar om sig själf och sin förmåga, är det därför att hon ställer konstens mål så oändligt högt. — "Om konsten icke vidgar människomas sympatier", — skrifver hon i ett bref till Mr. Bray — "är den icke moralisk. Jag har gjort den hjärtskärande erfarenheten att åsikter äro ett dåligt murbruk mellan människosjälar; och den enda värkan jag varmt åtrår att göra genom mina skrifter, är att de, hvilka läsa dem, bättre skola blifva i stånd att sätta sig in i och känna sorger och fröjder, som erfaras af sådana, som i allt äro olika dem själfva, utom i det stora faktum att de äro kämpande människovarelser, som kunna fara vilse."

XI. ROMOLA.

Med _Silas Marner_ kan man anse att George Eliots första, friskaste och alstringsrikaste diktarperiod afslutas. Minnen från tidigare år, det själfupplefvade och engelskt provinslif hade varit den grund, på hvilken hon bygde. Värken, som nu följa, hafva en annan karaktär. Hon går väl i visst afseende samma väg, som hon en gång utstakat, det finnes sammanhang och inre enhet i hela hennes diktning, men hon byter ämne. På samma vis som den franska naturalisten Flaubert, när han efter _Madame Bovary_ skref _Salambô_, tillämpar sin metod på detta historiska ämne, följer George Eliot äfven i sin historiska diktning de principer hon från början så bestämdt betonat. Hon vill skildra det förflutnas värklighet.

Hon ger i sin stora roman _Romola_ en målning af fjortonhundratalets Firenze, kulturbilder från Mediceernas och Savonarolas tid. Tanken på detta arbete hade ju vaknat hos henne redan under hennes första besök i Firenze, och när hon slutat _Silas Marner_, begaf hon sig dit för att under ett par månader göra ifriga förstudier till boken. Efter återkomsten till England fortsatte hon härmed; hennes dagbok visar, huru vidtgående och omfattande de voro, och hvilken massa af literatur och gamla handskrifter hon genomgått för detta ändamål.

_Romola_ var det af hennes värk, som kostade henne största möda. Upprepade gånger under arbetets lopp uttalar hon sina farhågor; hon misströstar fullkomligt om att få fram det hon önskar. Den tidrymd, under hvilken boken tillkom, var dock icke lång. I oktober 1861 antecknar hon i sin dagbok att hon börjat _Romola_, och i maj följande år begynte den utkomma uti _The Cornhill Magazine_, ehuru manuskriptet då ännu icke var fullfärdigt, utan först afslutades någon månad därefter. Anordningen att sålunda låta romanen komma ut i mindre partier ansåg författarinnan denna gång erbjuda vissa fördelar. Det kan förtjäna nämnas som ett bevis på den popularitet George Eliot redan åtnjöt, att utgifvaren af _The Cornhill Magazine_ betalade hennes arbete med 7,000 £ (175,000 mark).

_Romola_ är väl det af George Eliots arbeten, som blifvit mest omtvistadt. Medan några ansett den för en af de bästa romaner, som skrifvits, ha andra kallat den ett förfeladt värk och menat, att författarinnan trots sin oändliga möda endast kunnat åstadkomma något delvis dugligt, ty förtjänster hos vissa delar af boken har ingen kunnat bestrida. Som en mycket vägande orsak till dessa olika bedömanden måste man anse detta diktvärks art. Den historiska romanens likasom historiemålningens värde har till följd af den exakta vetenskapens och forskningens framsteg i våra dagar allt mera begynt ifrågasättas. De kunskaper vi ega om förgångna tiders lif, omöjliggöra sådana framställningar, som renässansens konstnärer gåfvo af tilldragelser ur bibeln. Dessa stora, glada, färgrika taflor, som t.ex. Paolo Veronese kallat "Bröllopet i Cana" eller "Måltiden hos Simon", äro ju intet annat än bilder från renässanstidens Italien. Värkens anda, typer, dräkter, allt ger en bild af målarens samtid och ej af lifvet i Palestina på Kristus' tid. Vår tid har en hopad fond af historisk och arkeologisk kunskap, som icke kan förbises, så mycket mera som vetenskapens popularisering skärpt det allmänna omdömet. Naturalismen inom den bildande konsten och literaturen har äfven här uppstält sina fordringar: den säkraste och trognaste afbildning af en tid är samtidens, emedan i den själfva tidsandan bäst afspeglar sig.

För att återkonstruera en förgången tid har den naturalistiska målaren eller författaren således en hel lärd apparat att draga på. Om han, såsom George Eliot, är en af våra dagars mest upplysta och kunskapsrika andar, reder han sig därmed genom ett djupt och omfattande studium. Hvilket otroligt arbete har det icke kostat henne att så sätta sig in i fjortonhundratalets kulturlif, att hon enligt hvad kännare försäkrat, icke begått något väsentligt historiskt misstag. Men har hon därför värkligen kunnat skildra själslifvet hos personerna på denna tid? Skall någonsin en konstnär så kunna lösgöra sig från sig själf och sin samtid, att icke hans historiska personer blifva i viss mån bastarder af olika tidsåldrar?

Det är Savonarolas mäktiga personlighet och det inflytande han utöfvade på sin samtid, som lämnat det historiska stoffet till _Romola_. George Eliot egde flere betingelser för att hon skildt skulle känna sig manad att framställa den på en gång svärmiske och förståndskloke Savonarola samt lyckas däri. Som en kuriositet kan här anföras det vittnesbörd jag hört af några personer, hvilka känt henne, att hennes egen profil på ett egendomligt vis liknade de af bildningar, som finnas af den store florentinaren.

Oberoende af de åsikter man nu kan hafva om den historiska romanen såsom konstform, måste man känna sig imponerad af Savonarolas bild, sådan George Eliot tecknat den. Det är en djuptänkt, mäktig bild, som i kraft påminner om de porträtt renässansens konstnärer gåfvo af berömda samtida. Man imponeras likaså af kompositionen i denna märkliga roman, hvars alla noggrant utarbetade delar samvärka för det gemensamma ändamålet, och hvars oändligt rika material är ordnadt med djupaste konstförstånd. Det är en storartad konstruktion, i hvilken man tycker sig spåra inflytande af den italienska naturens arkitektoniska skönhet och af den stränga teckningen i renässansens bildande konst.

Det går oss på samma vis vid granskningen af bokens egentliga roman: historien om Romola och Tito. Dessa två äro helt säkert till tankar och åsikter långt modernare människor än fjortonhundratalets, och likvisst blicka vi beundrande ned i de själsdjup författarinnan öppnar för oss, ty hvarhälst lifvets gnista finnes, är den inom konsten mera värd än alla teorier. Det är häri George Eliot äfven i _Romola_ icke förnekar sig såsom en af den moderna literaturens mästare. Tito Melemas bild är, hvad den psykologiska analysen beträffar, kanske det bästa hon gjort och en sällsynt skapelse.

Romola är dottern till den blinde filosofen Bardo, som hör till en af Firenzes berömdaste, ehuru fattigblifna släkter. Fadern har uppfostrat henne till sin föreläserska och handsekter, hon lefver med honom bland hans böcker, handskrifter och fornsaker, nästan okunnig om det värkliga lifvet; hon är långt mera hemmastadd i antikens värld, där hon af de grekiska och romerska författarena insupit förakt för kyrkans lära. Hennes mor är längesedan död, och den ende brodern har lämnat fädernehemmet för att bli munk, förbannad af fadern, som från sin filosofiska ståndpunkt betraktar detta såsom ett oförsonligt brott. Romola står där ensam, i sin unga fulländade skönhet lik en hvit lilja, som ännu icke druckit något af lyckans sol. Lyckan kommer till henne i skepnad af Tito Melema, en ung lärd grek, som utblottad efter ett skeppsbrott har kommit till Firenze, och som genom hennes fäder erhåller arbete samt införes i de förnämsta florentinska familjer. Denna vackra, strålande, älskvärda Tito, som både genom sina kunskaper och sitt vinnande sätt snart skaffar sig en inflytelserik ställning, blir emellertid en förrädare. Han låter sin fosterfader Baldassarre, som vid skeppsbrottet föll i fiendehand och blef såld till slaf, försmäkta i fängelset, ehuru han kunnat lösköpa honom; han bedrager sin hustru; han förråder Firenze.

Tito vinner Romolas kärlek, och när han gifter sig med Bardos dotter, blir han medlem af denna gamla ansedda familj, stiger hastigt i socialt afseende samt får såsom rådets sekreterare inflytande på de politiska händelserna. Detta inflytande använder han emellertid endast till att skaffa sig själf de största möjliga fördelar och den största personliga lycka. Medan Titos ursprungligen ädla och godhjärtade natur småningom genom fullföljande af endast egoistiska syften utvecklar sig till både grym och brottslig, utvecklar sig Romolas i motsatt riktning. Hon kommer småningom under fund med mannens karaktär, och hennes kärlek och hennes aktning för honom måste därvid dö. Sedan han en dag sålt familjens bibliotek och konstsamlingar, dem Romolas fader vid sin död önskat öfverlämna till staten, besluter Romola att lämna denne man, med hvilken hon numera icke kan ega några föreningsband. När hon en morgon förklädd lämnar staden för att begifva sig till Venezia, möter hon på vägen Savonarola. Denne hade redan begynt sin stora reformatoriska värksamhet, och ehuru Romola blifvit uppfostrad i renässansens hedniska förakt för den kristna mystiken, hade dock Savonarola, med hvilken hon kommit i beröring vid sin broders dödsbädd, gjort ett djupt intryck på henne. Detta Romolas möte på vägen med Savonarola, som är en af bokens skönaste och upphöjdaste scener, ger hennes lif en ny vändning. Savonarola framställer för henne det kristna sedeidealet, som består i själfförsakelse och uppfyllande af pliktens kraf, om äfven dessa kunna vara tunga; och med den lidelsefulla patriotism, som är en af hans själslifs starkast ljudande strängar, väcker han ett genljud äfven hos Romola, i det han framhåller att hennes plats är bland hennes folk, som just har att genomkämpa svåra strider. Det är Savonarolas mäktiga personlighet bakom orden, mera än någon öfverensstämmelse i åsikter, som imponerar på Romola. Hon återvänder till staden för att söka förvärkliga det ideal, som reformatorn framstält såsom det enda eftersträfvansvärda.

Under denna tid af politiska förvecklingar, då äfven samtidigt hungern och pesten härja i Firenze, har Romola en yttre värksamhet, så att hon icke kan hängifva sig åt ofruktbart grubbel, ehura klyftan mellan henne och Tito vidgas, ju mera hon lär känna hans dubbelhet. Den djärfve Savonarola, som, ehuru bannlyst af påfven, dock fortfarande vågar predika, emedan han vill rädda sitt folk, står för henne såsom ett föredöme i osjälfvisk sträfvan för ädla mål, och det är ur hans glödande predikningar hon hämtar kraft att vandra pliktens väg. Men när också detta ideal sviker, när hon också hos detsamma ser framträda den ofullkomlighet, som låder vid allt jordiskt, när Savonarola, som förkunnar själfuppoffringens och själfförnekelsens lära, likvisst i de allmänna angelägenheter, hvilka taga en så stor del af hans värksamhet i anspråk, visar sig som en kallt beräknande politiker, då står Romola ännu en gång vid förtviflans yttersta rand. Hennes makes förräderi har fört hennes vänner till schavotten, och hon har kommit under fund med att Tito äfven svikit sin äktenskapliga trohet och eger en annan familj. Då kan hon icke mera stanna kvar, hon måste bort från all denna lögn och uselhet. Hon kommer till ett litet fiskarläge vid kusten, där hon finner en båt. Drifven af den enda tanken att komma bort och finna ro, stiger hon i båten, i det hon lösgör den. Hon lägger sig på dess botten, och båten glider ut på hafvet, likasom det går till i en af Boccaccios dikter, som hon förr brukade läsa. Hon skådar endast stjärnhimmeln öfver sig och erfar en känsla af oändlig ro och hvila. Men detta är icke döden, som hon trott, hon vaknar ännu en gång upp till lifvet. På morgonen har båten drifvit i land på en okänd kust, där pesten härjar, och till denna nödstälda by bringar Romola nu hjälp och räddning.

Här lefver hon ett lif af af fullständig själfuppoffring. När emellertid pesten upphört och byn åter blomstrar upp, drifver en mäktig inre röst henne tillbaka till Firenze, ty det är dock där bland sitt folk, hon borde fylla sin plikt. Hon kommer tillbaka och finner sin make död, förrädaren har fallit ett offer för sina egna anslag. Han lyckades väl genom att hoppa i Arno simmande undgå den rasande folkhop, som ville utkräfva hämd på landsförrädaren, men i det ögonblick han trodde sig räddad, uppfångades han af sin fosterfader, som olyckan och Titos otacksamhet gjort vansinnig, och som endast törstar efter hämd, hvilken han skaffar sig genom att strypa Tito. Äfven Savonarola är störtad. Romola ser honom gå till schavotten och bålet, men hon ser honom äfven återupprättad genom denna död, som han lider, icke för sina synder utan för sin storhet, icke emedan han velat bedraga världen, utan emedan han försökt förbättra den. När allt det som Romola förut ärat och älskat sålunda är borta, finner hon en lifsuppgift i att taga vård om Titos två små barn, hvilka dock icke äro hennes.