Part 6

Men denna långa skildring ur barnlifvet har också sitt inre logiska sammanhang med det hela. Alla de små obetydliga händelserna äro grodder, ur hvilka den blifvande karaktären spirar upp, och äro sålunda bestämmande för kommande handlingar. Inom den naturalistiska romanen är detta numera ett vanligt tillvägagående, men vi måste betänka att _The Mill on the Floss_ utkom 1860. Darwins _Origin af Species_ hade nyligen sett dagen och öppnat hittils okända vägar för den samtida naturforskningen, och med den följde sedan psykologin och filosofin. Där går genom George Eliots bok en djup underström af detta tidens stora nya flöde.

I _Adam Bede_ hade ju George Eliot på det mest energiska sätt betonat den ställning, hon ville intaga gentemot romantiken, samt förklarat, hurusom för henne det romantiska låg uti det ovanliga hos personerna, likasom i det ovanliga och oförklarliga i deras handlingar eller vissa tilldragelser i deras lif. Maggies historia skulle ock kunna kallas romantisk, om vi icke kände de tidigare betingelserna, ur hvilka den kunde förklaras. Att naturen kan vara dunkel, oändligt skiftande och svårförstådd, visar oss George Eliots diktning, men vi skola söka tränga in i den, förstå den och lösa dess gåtor. Detta är vetenskapens klarhet gentemot romantikens mystiska dimdunkel.

Flere stora författare hafva känt sig manade att i något af sina arbeten under någon lätt förklädnad teckna sig själfva eller en del af sitt lif. Rousseau har gifvit de ohöljda teckningarna i sina _Confessions_, Gcethe sin _Werther_, Thackeray _Pendenis_, Dickens _David Copperfeld_ och Charlotte Brontë sin _Villette_. En liknande ställning intager _The Mill on the Floss_ i George Eliots diktning. Det råde intet tvifvel om att George Eliot vid framställningen af denna Maggie, som så lidelsefullt hungrar efter ömhet, törstar efter vetande, grubblar öfver religiösa ting och sträfvar efter moralisk fulländning, tecknat, om icke något fullständigt porträtt, så dock en mängd drag ur sitt eget tidigare lif. Detta styrkes äfven till fullo genom en granskning af brefven och dagboksanteckningarna, ehuru man naturligtvis må akta sig för att draga ut parallellerna för långt.

Äfven åtskilliga delar af sceneriet i _The Mill on the Floss_ kunna anses som reminiscenser från författarinnans barndomshem, ehuru berättelsen är förlagd till Lincolnshire. St. Oggs med "sina gamla röda tegeltak och gaflarna på sina varfsbyggnader" är den gamla staden Gainsborough, och Floss är en likadan flod som Trent, hvilken vårtiden kommer med högt flöde och lägger stora sträckor under vatten.

Man har äfven ansett att åtskilliga af bipersonerna i _The Mill on the Floss_ företett porträttlikhet. Redan i George Eliots tidigare arbeten fans så mycket själfupplefvadt att hennes broder Isaac, — hvilken efter systerns förening med Lewes af brutit all gemenskap med henne, — långt förrän anonymiteten afkastades, gissat hvem den okända författaren var. George Eliot säger väl själf, att i hennes böcker icke finnas egentliga porträtt, utom i _Scenes_, och tillägger som en förklaring, att detta var hennes första bok och hon då ännu ej rätt kunde beherska konstens uttrycksmedel. Huru man än vill taga det med porträttlikheten, så finnes i _The Mill on the Floss_ likasom i _Adam Bede_ i taflans andra plan en mängd utomordentligt naturtroget tecknade personer.

Flere kritiker ha jämfört George Eliots sätt att teckna folket och låta det tala med Shakspeares. Hennes fönnåga i detta afseende framträder bäst vid återgifvandet af dessa bifigurer, som öfvermåttan originella till sätt och utseende karaktärisera sig själfva i dialogen, hvarvid ibland bilden föres ända till gränsen af karrikatyr. Det specifikt nationella hos dem framträder med en viss robust flegma, och såsom grupp bilda dessa dråpliga figurer just den bit kulturlif, mot hvilket sedan hufvudfiguren tecknar sig, antingen enhetlig med denna omgifning som Adam Bede, — ehuru hufvudet högre än de andra, — eller såsom Maggie i strid med denna omgifning, därför att hon icke är den lik.

I bifigurerna framträder bäst George Eliots egenartade humor. Det komiska hos dessa personer finnes icke, som t.ex. hos Dickens figurer, i yttre åtbörder eller talesätt, hos George Eliots gestalter ligger det i motsatsen mellan det värkliga förhållandet och den ofantliga betydelse, de själfva gifva åt alla de oändligt små triviala tilldragelserna i deras enformiga lif. I detta afseende äro utan jämförelse de odödliga Dodson'arna de yppersta.

Maggies mor var en Dodson, som begått den oförlåtliga svagheten att gifta sig med en Tulliver. De hetlefrade godhjärtade Tulliver'na skola alltid i denna världen draga det kortare strået gentemot en sådan familj som den Dodson'ska. Den impulsiva Maggie var en Tulliver, och det var just på den grunden hennes tanter förutsagt att lifvet skulle bli svårt för henne, medan Tom ansågs brås på mödernesläkten. Det mest utmärkande draget för Dodson'arna var släktkänslan. "Ingen skild Dodson var nöjd med någon annan Dodson, men hvar och en var nöjd icke blott med sig själf utan med alla Dodson'ar i allmänhet. Dodson'arnas religion bestod i att vörda allt som var sedvanligt och aktningsvärdt. Det ansågs nödvändigt att döpas, annars blefve man ej begrafven på kyrkogården, samt att taga nattvarden, innan man dog, för att försäkra sig mot faror, om hvilka man hyste ännu mera dunkla begrepp. Men det ansågs lika nödvändigt att hafva anständiga kistbärare som väl saltad skinka på sin begrafning samt att lämna efter sig ett oklanderligt testamente. En Dodson kunde ej beskyllas för att underlåta något, som vore passande eller hörde till denna sakernas eviga ordning, hvilken man tydligen finge lära sig genom att studera de mest ansedda sockenboars vanor samt släkttraditionerna. Sådana voro t.ex. lydnad mot föräldrar, trofasthet mot släktingar, flit, sträng redbarhet, sparsamhet, att grundligt skura de husgerådssaker, som voro af trä eller koppar, att gömma sådant mynt, som sannolikt ej längre skulle bli gångbart, att producera de bästa torgvaror samt i allmänhet föredraga allt som var hemgjordt. Dodson'arna utgjorde en mycket stolt släkt, och deras stolthet gaf sig tillkänna genom ett fullständigt tillintetgörande af hvarje försök att påbörda dem brister i traditionel pliktkänsla och redbarhet. En hälsosam stolthet i många afseenden, alldenstund den ansåg heder vara detsamma som fullkomlig rättskaffenhet, grundlighet i arbete samt trofasthet mot antagna regler. Och samhället har att tacka mödrarna för Dodson'ska ätten, hvilka gjorde sitt smör och sin ost bra och skulle ha ansett det för en skam att göra det annorlunda, för några förträffliga egenskaper hos många af sina medlemmar. Att vara hederlig och fattig hade aldrig varit någon Dodsons valspråk, än mindre att synas rik, fast man var fattig. Snarare var det kännetecknande för släkten att vara hederlig och rik; och icke endast rik, utan rikare än folk trodde... Man borde alltid handla rätt mot sina släktingar. Och det var rätt att strängt tillrättavisa dem, om de voro släkten till annat än heder, men att ändå ej undandraga dem det minsta af deras rättmätiga andel i släktens skospännen eller andra tillhörigheter. Den mest framträdande egenskap i den Dodson'ska karaktären var ursprunglighet. Både fel och dygder voro lika mycket kännetecken på en stolt, hederlig själfviskhet, hvaraf följde en hjärtlig afsky för allt, som gjordes mot deras egen fördel och intresse, och de voro helt öppet stränga i sina omdömen, då det var fråga om besvärliga släktingar, men de brukade aldrig öfvergifva dem eller låtsa, som om de ej kände dem — de ville ej låta dem sakna bröd, men fordrade blott att de skulle äta det bittert kryddadt."

Man kan häller icke få en mer karakteristisk bild af den omgifning, i hvilken Maggie växte upp, än genom den ypperliga dialogen mellan henne och mjölnardrängen Lukas:

"Jag tror ni aldrig har läst någon annan bok än bibeln — har ni det Lukas?"

"Nej, miss, och inte mycket i den häller", — sade Lukas med mycken uppriktighet. — "Jag är just inte bland dem, som läser, det är jag inte."

"Men om jag lånade er en af mina böcker, Lukas?... Där skulle ni få reda på allting om alla möjliga folkslag i världen, och om ni inte förstode det som står att läsa, så skulle taflorna hjälpa er — de visa, huru människorna se ut och hvad de göra. Där fins holländare, som äro mycket feta och röka, som ni vet, och en sitter på en tunna."

"Nej, miss, jag vet ingenting om holländarena. Det tjänar inte mycket till att veta något om dem."

"Men det är ju våra medmänniskor, Lukas, — vi böra veta något om våra medmänniskor."

"Inte mycket om våra medmänniskor, tror jag, miss; allt hvad jag vet är att min förre husbonde, som var en kunnig karl, brukade säga som så: om jag någonsin sår mitt hvete, utan att först stöpa det, så må jag vara en holländare — sa' han, — och det var så godt som att säga att en holländare var en stolle eller inte långt därifrån. Nej, nej, jag tänker inte gå åstad och plåga mig för några holländares skull. Det fins nog med stollar och med skälmar — utan att man behöfver ta reda på dem i böcker."

Det intryck läsaren får af _Adam Bede_ är en känsla af lugn, samlad kraft. Man ser där likasom ut öfver ett rikt bördigt landskap, belysningen kan väl växla, stormen kan gå öfver det och ovädret sköfla det, men det oändliga lifvets stora, sunda krafter alstra ständigt nytt igen. — "Kom in Adam och hvila dig, du har haft en tung dag", — säger Dinah i slutet af boken. Om dagen varit tung för Adam och lifvet bjudit honom svåra pröfningar, så har han likvisst stått i harmoni med sin omgifning. I _The Mill on the Floss_ jäser under ytan likasom en tyst, bunden kraft. — "Den här världen är för svår för mig", — mumlar Mr. Tulliver, när hans brustna blick i dödsminuten icke mera skönjer något. Flere af de öfriga personerna äro äfven tillskurna i större mått, än att de skulle passa in i de trånga St. Oggs-förhållandena. Mest är detta fallet med Maggie. Hennes natur, som innebär så många möjligheter, förkrympes och brytes af kampen, i det hon försöker lyfta sig öfver förhållandena, lik en fångad liten fågel, som slår sig blodig utan att blifva fri. I skilnaden mellan det vi eftersträfva och det ömkliga resultat vi uppnå, ligger det tragiska i en sådan kamp.

_The Mill on the Floss_ är den lidelsefullaste af George Eliots böcker, kanske emedan hon i den nedlagt mest af sitt eget lif.

IX. SILAS MARNER.

Denna första diktarperiod var för George Eliot en tid af rastlös alstring. _The Mill on the Floss_ hade kommit ut på våren 1860. Efter en tre månaders tur i Italien se vi författarinnan, åter hemkommen, fullt upptagen med den nya novellen _Silas Marner_, som blef färdig i mars 1861. Under denna resa till Italien slog första tanken rot till en stor historisk roman, som blef George Eliots nästa arbete, men under den tid tanken behöfde för att mogna, sprang _Silas Marner_ fram. — "Den stack sig in mellan mina andra planer genom en hastig ingifvelse", — säger författarinnan.

Den bär också prägeln af en ingifvelse, man ser i den intet af arbetets möda, den liknar ett af dessa dyrbara konstföremål, om hvilka man brukar säga, att de äro gjorda i ett stycke. Berättelsens delar foga sig osökt till hvarandra i väl afvägda proportioner, och den fortgår utan af brott af sådana filosofiska eller kritiska inkast, som eljes så ofta förekomma i denna författarinnas arbeten. Hvad kompositionen och den konstnärliga omklädnaden beträffar, är _Silas Marner_ otvifvelaktigt det yppersta af George Eliots värk.

_Silas Marner_ är äfven den en skildring af provinsens lif i början af detta sekel. Det är en idyll från en liten undanskymd by i "glada England, dit aldrig posthornets klang eller allmänna opinionens sorl nådde. I den lilla bördiga byn Raveloe kunde stormännen vanvårda sitt jordbruk bäst de ville och ändå föra ett sorgfritt lif och fira en glad jul, påsk och pingst". Inom denna ram af Raveloebor, som festa och lefva sitt af tankar och grubbel föga störda, lugna lif, ställer George Eliot sin berättelses hufvudperson den fattige okunnige väfvaren Silas Marner. Han hade från sin tidigaste ungdom, innan han ännu kom till Raveloe, varit en varmhjärtad medlem af en inskränkt religiös sekt, samt hade åtnjutit stort anseende inom sin församling. Sviken och oskyldigt anklagad för stöld ur kyrkokassan af en af bröderne, som han ansett för sin vän, samt sedan äfven öfvergifven af sin trolofvade, lämnade han för alltid sin hemort, när slutligen också lottdragningen, till hvilken han efter sin kyrkas grundsatser vädjat, förklarat honom skyldig. Hans tillit till människor hade blifvit grymt rubbad, och lottdragningen hade kommit honom att tvifla på den Gud han tillbedt, ty i hans enkla, okonstlade själstillstånd hade eftertanken aldrig fått skilja mellan form och känsla. Han slog sig ned långt ifrån sin hemtrakt, i Raveloe, där människorna och naturen voro fullkomligt olika allt hvad han förr känt eller älskat i sitt lif.

Hans lif förflöt därefter i ständig ensamhet. Han inbjöd ingen att någonsin stiga öfver hans tröskel, och själf gick han aldrig in i byn för att dricka öl på "Regnbågen" eller prata med någon granne; han besökte ingen man eller kvinna, eljes än i och för sitt yrke eller om han måste förse sig med lifsförnödenheter. Det enda, som återstod honom, var arbetet: han väfde som spindeln af impuls. Han hatade tanken på det förflutna, och framtiden var endast mörker för honom. Ursprungligen hade han ej tänkt på de frukter, som hans rastlösa arbete skulle tillföra honom, ty den tiden hvarje penny hade sitt ändamål för honom, älskade han ändamålet och ej pengarna. Men småningom, allt efter som penningehögen tillväxte, uppkom hos honom begäret att samla penningar och blef slutligen en öfverväldigande lidelse. På kvällarna tog han fram dem för att njuta af deras sällskap, lade dem i högar och önskade att "högarna med tio guinéer skulle växa till en fyrkant; och emedan hvarje tillagd guiné i sig själf innebar en tillfredsställelse, så framkallade den en ny önskan". Därunder sammankrympte hans lif till en enda åtrå, utan samband med någon annan lefvande varelse.

En kväll stjälas emellertid dessa pengar från honom. Detta slag tyckes nästan bringa hans sjuka sinne till förvirring. Då inträffar en oförmodad vändpunkt i hans lif. Ett litet barn, hvars sjuka mor i vinternattens kyla frusit ihjäl nära Marners bostad, finner vägen till väfvarens härd. Den ensamme mannen behåller barnet, vården om den späda varelsen ger hans lif innehåll, omärkligt förenar den lilla Eppie honom med människorna, kärleken till barnet knyter honom åter fast vid lifvet.

Det lönar mödan att fästa sig vid, huru barnet införes i berättelsen. En afton, medan Marner som vanligt satt grubblande öfver den försvunna skatten, föll han i det egendomliga kataleptiska tillstånd, för hvilket han ibland efter sin olycka blifvit ett rof. Sedan han återkommit till sig själf, böjde han sig ned mot brasan för att maka ihop kubbarna. Det föreföll då hans dunkla blick, som om det låg guld på golfvet framför spiseln. "Guld — hans eget guld — som blifvit honom återstäldt lika hemlighetsfullt, som det blifvit honom frånröfvadt. Han kände huru hans hjärta började slå häftigt, och under några ögonblick var han ur stånd att sticka fram handen och gripa den återstälda skatten. Guldhögen tyktes glöda och växa för hans upprörda blick. Slutligen lutade han sig fram och sträkte ut handen, men i stället för det hårda myntet med de välkända konturerna mötte hans fingrar mjuka varma lockar. I största förvåning föll Silas på knä och lutade ned hufvudet för att granska detta under: det var ett sofvande barn — en vacker, rund liten varelse med mjuka gula lockar öfver hela hufvudet."

Kommer icke denna beskrifning oss att tänka på belysningen i någon af Rembrandts taflor? Det lilla ljuslockiga barnet blir den centrala punkten i berättelsen, bildens mest belysta del, från hvilken ljuset strömmar ut, sprider och förtonar sig. Och detta icke blott såsom någon yttre anordning, något raffinement i kompositionen, utan det blir kärnan, kring hvilken det hela grupperar sig, likasom Rembrandt just låter sitt magiska ljus falla öfver det väsentliga i bilden.

Barnet är dotter till den närboende godsegaren Cass, som i ungdomligt lättsinne gift sig med en obildad kvinna och sedan icke mera vill veta af henne. När den lilla Eppie vuxit upp, vill hennes rätte fader återfordra henne af väfvaren. Men rikedomen eller en högre samhällsställning kunna icke fresta flickan. — "Jag skulle icke mera ha någon glädje i lifvet", svarar hon, "om jag måste lämna min far och visste att han satt hemma och tänkte på mig och kände sig ensam. Vi äro vana att vara lyckliga tillsammans hvarenda dag, och jag kan icke tänka mig någon lycka utan honom. Och han säger, att han hade ingenting i världen, innan jag blef skickad till honom och icke skulle ha något, om jag vore borta. Han vårdade mig och älskade mig från början, jag vill vara hos honom, så länge han lefver, och ingen skall någonsin komma emellan honom och mig." — På inkastet att hon ock hade en plikt mot sin laglige fader, svarar hon bestämdt: — "Jag kan icke känna att jag har mera än en fader." — Mr. Cass, som trott att han så lätt skulle kunna godtgöra sitt lifs stora skuld, måste lära att lifvets kraf icke kunna betalas så som man återbetalar penningeskulder.

Det är Eppie, som återför Silas Marner till lifvet och människorna. När sedan en gång hans stulna penningar återfinnas, har guldet icke mera någon makt öfver honom. Han ser på det och säger: — "Det är underbart — vårt lif är underbart."

Samma känsla af lifvets mångfald, af det underbara och oförklarliga i detsamma, är det ock som griper läsaren, när han slutat denna bok. Ur den skenbart ringa och obetydliga väfvarens historia har George Eliot funnit ut något allmängiltigt, något i all sin enkelhet rörande stort: huru ringa och obetydligt än en människas lif kan vara, står det dock i det innerligaste samband med öfriga människors, och kan endast sålunda begripas och få ett innehåll.

Det är en på samma gång egendomlig och naiv själshistoria, som framställes i Silas Marner. Enkla och urspungliga äro äfven de öfriga i berättelsen uppträdande Raveloeboarna, framstälda med bred engelsk humor. Där är Miss Nancy, sedermera Mrs. Cass, som i sitt tal begagnar provincialismer, hvars bekantskap med världslig literatur knappast sträcker sig längre än till de rim hon sytt på sin märkduk under lammet och herdinnan och som, när hon räknar, måste för att värkställa subtraktion använda värkliga shillings- och sixpencestycken, men hvilken dock har de egenskaper, som utmärka en lady. Eller Mrs. Winthorp, en af de förträffliga, arbetsamma, pratsamma medelålders kvinnor, som George Eliot älskar att framställa. Mrs. Winthorp är så outtröttlig och samvetsgrann i uppfyllande af sina plikter, att lifvet tykes erbjuda henne för få, om hon ej stiger upp half fem på morgonen, ehuru det sedan blir henne ett ständigt problem att få arbetet att räcka till fram på förmiddagen. Deltagarena i de landtliga festerna och gillena likasom gästerna på krogen äro så ypperligt karaktäriserade att de väl uthärda jämförelse med en Teniers eller en Brauwers bönder. Dessa plumpa figurer, utan tecken till några förskönande tillsatser, bilda en lika originell som kraftig infattning till den fina, skära idyllen om väfvaren och hans fosterdotter.

Under det de större arbetena tillkommo, skref George Eliot tvänne mindre berättelser: _Lifted Veil_ i april 1859 och _Brother Jacob_ i september 1860. De tryktes i _Blackwood's Magazine_, men kunna icke anses vara af någon betydelse.

X. PRIVATLIF OCH PERSONLIGHET.

Det kan vara af intresse att från arbetena för en stund vända sig till författarinnan själf för att se, huru hennes lif under dessa år gestaltat sig. Visserligen är det ju fallet med George Eliot som med hvarje äkta konstnär under hans kraftigaste alstringsperiod, att hans arbeten äro den bästa delen af hans lifs historia. George Eliot har nu nått fyratiotalet, hon står fullt medveten om hvad hon vill och kan, samt eger en ovanligt hög grad af bildning och kunskaper, som hon förvärfvat under rastlöst arbete. Ett af de mest utmärkande dragen hos henne, som hon behåller hela lifvet igenom, är en ständig sträfvan att själf gå framåt, att inhämta vetande. — "Det fins så mycket att lära ooh dagarna äro så korta", — hör man henne yttra, eller: — "Jag blir allt hungrigare dag för dag och allt mindre i stånd att stilla min hunger." — I hennes dagböcker finnes då och då förteckning öfver det hon läst, och man häpnar såväl öfver mängden af denna literatur som öfver det stora område af mänskligt vetande hon beherskar.

Från unga år hade hon en förkärlek för filosofi. Om det då var den tyska filosofin, som företrädesvis sysselsatte henne, ser man henne senare sätta sig in i den samtida franska och engelska. Otvifvelaktigt har Lewes därvid utöfvat inflytande på henne liksom också hennes vän, Herbert Spencer. Af största betydelse för henne har den Comte'ska och Stuart Mill'ska filosofin varit. Hon sysselsatte sig mycket med Comtes arbeten och uttalar sig flere gånger om dem. Bland annat säger hon: — "Positivismen är ensidig, men Comte var en stor tänkare." — Det är ingalunda det minst anmärkningsvärda hos George Eliot att hon inom den samtida skönliteraturen företräder en hel stor filosofisk riktning och därjämte gör detta på ett så fullt konstnärligt sätt, som åtminstone är fallet i hennes tidigare arbeten. Man behöfver blott höra hennes yttrande om de nya naturvetenskapliga teorierna, — "på mig göra de dock endast ett svagt intryck i bredd med den myster, som ligger under processerna", — för att inse att det är en konstnär som talar.

Så själfständig och kraftfull George Eliot är i sin literära värksamhet — Émile Montégut förklarade ju t.ex. uttryckligt, när _Adam Bede_ kom ut, att den icke kunde vara skrifven af en kvinna — så var hon för sitt arbete i hög grad i behof af uppmuntran och sympati. Hon gaf sig ständigt oändligt mycken möda med allt hvad hon gjorde, kroppslig ohälsa kom äfven till, så att arbetet ofta föreföll henne tungt, och man ser henne ständigt misströsta om att lyckas. — "Skall jag någonsin mera skrifva en bok, som är lika sann som _Adam Bede_?" — hör man henne tvekande och orolig utropa efter sin stora framgång med denna roman.

Den samstämmighet och sympati, som för henne var ett lifsvilkor, fann hon i föreningen med Lewes. I detta afseende var denna förening af största betydelse för hennes literära värksamhet. Man har bland annat förtal äfven satt i gång att Lewes delvis skulle vara författaren till de berömda värk, som bära George Eliots namn. Men det behöfs ju knappast annat, än att tvänne framstående författare äro vänner, för att beställsamma tungor skola veta berätta och skarpsinniga hufvuden utgrunda att de arbeten, som bära den enas namn, i själfva värket äro skrifna af den andra, huru mycket mera skall detta ej bli fallet, när de två stå i ett sådant förhållande till hvarandra som Lewes och George Eliot? Om Lewes skref filosofiska arbeten, så var det ju naturligt att George Eliot, som så mycket sysselsatt sig med filosofi, skulle ha del i dem, och när George Eliot skref romaner, så var det ju solklart att Lewes, som själf skrifvit ett par misslyckade sådana, måste ha sin hand med i spelet, ansåg man. De ingrepp, som Lewes bevisligen gjort i George Eliots diktning, — t.ex. att i _Adam Bede_ historien ändas med Adams och Dinahs giftermål, — äro knappast lyckliga. För resten är det mycket svårt och fullkomligt oväsentligt att söka ut sådana gränser, man kan t.ex. erinra sig, hvad Stuart Mill och Jonas Lie själfva sagt om den andel deras hustrur haft i deras arbeten. Växten, som suger i sig allt hvad den närande jorden gifver, omsätter ju detta på sitt eget vis i sin underbara blomma. Det väsentliga är att för George Eliot föreningen med Lewes var lik solskenet, som kommer blomman att slå ut.