Part 9

Dessa ord angifva Dorothea Brookes historia. Hon är ung, vacker, besjälad af de ädlaste afsikter och en lidelsefull önskan att finna en uppgift, värd att lefva för. Men lifvet bjuder henne endast svikna förhoppningar. Hon tror sig hafva funnit sitt mål genom att gifta sig med den gamla torra pedanten Mr. Casaubon, som använder hela sitt lif till förstudier för det stora arbetet "Nyckeln till alla mytologier". Att hjälpa sin man med detta stora värk, som skall åstadkomma en hel omstörtning i människornas åsikter och lifsuppfattning, tror Dorothea vara det lefnadsmål hon drömt om. Men denna varmhjärtade unga varelse beröfvas efter giftermålet dag för dag sina illusioner. Hennes älskande hjärta, som diktat om den torra pedanten till en af människosläktets välgörare och vetenskapens stormän, krymper samman af misströstan vid upptakten att mannen under ständigt gräfvande i folianter förlorat allt intresse och all sympati för det värkliga lifvet. Hon inser att hans stora arbete från början är dödfödt och aldrig kan blifva det storvärk hon drömt om. Hennes kärleksfulla natur kommer henne att i alla händelser åtminstone vilja göra det äktenskapliga lifvet så lyckligt och fullt af ömsesidigt förstånd som möjligt, men också på denna punkt stötes hon tillbaka. Den gamla förtorkade lärde kan icke känna varmt och rikt som hon. Det friarbref han engång skref till henne, och som tog sig ut såsom en växt ur något herbarium i bredd med en lefvande blomma, visade att hans känslor voro hopplöst förkrympta, ehuru Dorothea då icke märkte det, emedan hon såg allt genom den ungdomliga entusiasmens rosenfärgade glas. Men under de aderton månaderna af sitt äktenskapliga lif märker hon det med förfäran. Äfven Casaubon gör sina erfarenheter under denna tid. Det ligger något djupt tragiskt öfver denna förtorkade pedant: ehuru hans förgångna lif, uppoffradt åt ett förfeladt arbete, gör honom oförmögen att numera gripa lyckan, ser han likvisst det han icke kan nå. Svartsjukan vaknar hos honom, och den riktas mot hans unga släkting Will Ladislaw, som vistats i hans hus och hvars uppfostran han bekostat. Denna svartsjuka, som icke eger det minsta berättigande, kommer honom att i sitt testamente införa bestämningen att hans betydande förmögenhet tillfaller Dorothea endast på det vilkor att hon icke gifter sig med Ladislaw. Mot detta mannens tillvägagående att ännu efter döden vilja gripa in i hennes lif, reser sig Dorotheas själfaktning. När Casaubon plötsligt dör af hjärtslag, sker det som testamentet afsett att hindra, så mycket säkrare just till följd af denna förordning. Ladislaw och Dorothea gifta sig med hvarandra, ty för en natur som Dorotheas betyder det intet att uppoffra en förmögenhet för sin kärlek.

Denna Miss Brookes historia är förträffligt komponerad. Karaktärerna utveckla sig ur händelserna, och jag tror att George Eliots penna aldrig skrifvit ned djupsinnigare iakttagelser öfver den mänskliga naturen än vid skildringen af den vackra, högsinnade, entusiastiska Dorothea, hvars donquixot-artade idéer och hugskott komma oss att le, på samma gång vi känna den varmaste sympati för denna unga varelse, som genom lifvets svårbegripliga art måste förlora sina illusioner. Det har äfven fordrats den finaste konst likasom den djupaste uppfattning af huru lifvet kan gestalta ett människoöde genom tusentals obetydligheter, som vanligtvis lämnas obeaktade, för att framställa Casaubon. Trots all den ömhet Dorothea vill slösa på honom, är han genom sin natur och genom den riktning hans lif tagit, hopplöst dömd att förblifva ensam. Det är detta patos, som gör att, ehuru figuren ofta kommer karrikatyren nära, gränsen likväl aldrig öfverskrides, samt att denne man väcker vår djupaste medkänsla. Till Dorotheas historia sluter sig förträffligt hennes omgifnings. Ladislaw, den ypperligt tecknade Mr. Brooke, hennes syster Celia, som gifter sig med Sir James, m.fl. stå som värkningsfulla figurer i denna bild af lifvet inom den förmögna engelska godsegarklassen.

Till Dorothea Brookes historia har George Eliot knutit berättelsen om åtskilliga andra Middlemarchbors öden. Vi ha där historien om den unga begåfvade läkaren Lydgate, för hvilken lifvet äfven har att bjuda svåra erfarenheter under inflytande af en mängd nätlikt snärjande småbekymmer, vidare historien om Bulstrode, samt familjen Vincys och Featherstones historia. Dessa, hvar för sig omsorgsfullt utförda episoder, ha egentligen intet annat gemensamt, än att de försiggå i Middlemarch. Som ett slags förklaring öfver detta sätt att gå tillväga säger författarinnan själf: — "En skarpsynt iakttagare af de mänskliga ödenas hemliga benägenhet att sammanlöpa varsnar dock, huru det ena lifvet långsamt förbereder sig att invärka på det andra, hvilket tager sig ut som en afsiktlig ironi öfver den likgiltighet eller det kalla stirrande, hvarmed vi betrakta vår opresenterade granne, medan skickelsen står hånfullt bredvid med vårt program och dess personer i pjesen, sammanveckladt i handen".

Om ett sådant förhållande i lifvet knappast kan rättfärdiga den formlöshet i kompositionen, som gör sig gällande i Middlemarch, så har det emellertid gifvit George Eliot tillfälle att framställa en mängd sällsynt lefvande personer från den lilla provinsstaden. Med undantag af i Tolstoys _Krig och fred_ finnes väl knapt i någon modern roman en så skiftande mångfald af gestalter. Vi ha där bland bipersonerna t.ex. den godmodiga, glada Mrs. Vincy, hvars hela lif sammanfattas i glädjen öfver sitt hem, som är ett af de tongifvande i Middlemarch, och sina barn, som fått en bättre uppfostran än de flesta andra familjers i staden; prästen Farebrother som de små förhållandena väl kunnat nedtrycka men ej förnedra; den gamle girigbuken Featherstone med hela anhanget af snikna släktingar; och familjen Garth, genomhederliga och präktiga människor, som blifva blott så mycket mera sympatiska genom vissa små egenheter. Den förträffliga Mrs. Garth har sina lustiga sidor, men dem tål hennes karaktär vid, såsom "ett riktigt fint vin tål vid en viss lädersmak". Att döma af hvad George Eliot själf berättat om sin fader, har den vackra bilden af Kaleb Garth betydlig porträttlikhet, likasom man i många drag hos den impulsiva, rörliga och ombytliga Will Ladislaw frestas att vilja se likhet med Mr. Lewes.

En författare, som i likhet med Daudet eller Zola, återger lifvet i de stora städerna, har att teckna människor, hvilka de moderna associationerna gjort ganska lika hvarandra, och hvilkas egenheter blifvit tämligen utjämnade genom den nötning det stora samhällsmaskineriet åstadkommer. Middlemarch-borna, som haft tillfälle att i frihet utveckla sina egenheter, erbjuda ett tacksamt fält för den skildrare, som önskar välja det mest karaktäristiska. George Eliot har i _Middlemarch_ återgått till det område, som först lockade hennes penna, hon har åter framstält dessa många obemärkta existenser, öfver hvilka hon i bokens slutord kastar följande vackra belysning:

"Det tilltagande goda i världen grundar sig till en del på ohistoriska handlingar, och att sakerna för dig och mig ej stå så illa, som de kunde göra, beror till hälften på den mängd, som troget lefvat ett undangömdt lif och hvilar under en obesökt torfva".

XIV. DANIEL DERONDA.

Under samma tid som George Eliot höll på med _Middlemarch_, diktade hon äfven sin _Legend of Jubal_ samt några andra poem. _Middlemarch_, som begynte utkomma 1871 i december, låg färdigtrykt ett år därefter. Vi läsa i George Eliots dagbok, att intet af hennes föregående arbeten, icke ens _Adam Bede_, blifvit mer entusiastiskt emottaget, men dessa författarinnans uppgifter måste tagas med en viss reservation, då man vet att hon ju öfver hufvud taget icke ville befatta sig med kritikerna och att Lewes omsorgsfullt undanhöll de ofördelaktiga, medan hon åter omgafs af en skara lika tänkande vänner, som beundrande såg upp till den stora författarinnan.

Till julen 1871 hade på föranstaltande af Mr. Alex. Main utkommit en volym kallad: _Wise, Witty and Tender Sayings in Prose and Verse; Selected from the Works of George Eliot_. År 1874 sammanförde hon själf i en volym _The Legend of Jubal_ med de öfriga förutnämda poemerna, som ingått i åtskilliga tidskrifter. I början af februari 1876 var hennes sista stora roman _Daniel Deronda_ färdig.

_Daniel Deronda_ har biifvit mycket diskuterad och mycket olika bedömd. Anmärkningarna hafva gält både romanens byggnad och den öfverarbetade stilen, medan den lifliga diskussionen, som vid tiden för bokens utkommande fördes inom den engelska och utländska pressen, gälde hufvudsakligast det judiska elementet i denna roman.

Om _Middlemarch_ innehåller fyra berättelser, som äro tämligen mödosamt men i alla fall ganska skickligt slingrade inom hvarandra, så innehåller _Daniel Deronda_ två historier, som helt enkelt äro stälda sida vid sida. Den ena är historien om Gwendolen Harleth och Grandcourt. Dessa båda figurer äro nya inom George Eliots diktning samt visa oss författarinnans observationsförmåga fortfarande i sin fulla kraft. Hvad hälst man kan säga om den öfverarbetade stilen, den alltför stora tillsatsen af filosofi, den alltför tydligt framträdande tendensen, så måste man dock medge, att när det gäller att djupt tränga in i en karaktär, är uppfattningens skärpa och finhet oförändrad samt har t.o.m. i vissa afseenden ökats i detta sista arbete. Vi kunna se denna Grandcourt för oss med hans bleka förnäma ansikte och de lugna likgiltiga åtbörderna. Mellan fingrarna håller han den eviga cigarren, medan hans läppar antingen uttala ett föraktfullt ord eller stumma tillkännage hans missnöje. Någon moralisk ansvarighetskänsla hyser han lika litet för egen räkning, som han tror andra om att hafva någon, samt vill hos sina medmänniskor i allmänhet endast uppsöka deras svagheter och lyten. Han är genomblaserad, det enda nöje han förmår erfara, är att kufva och plåga andra. Han tycker om att slå sina hundar och hästar, han har gift sig, emedan han vill beherska en vacker ung varelse, och om hans val fallit på Gwendolen Harleth, är det emedan hon haft mod att trotsa honom. Han är lumpen oaktadt sitt eleganta sätt, grym oaktadt sin yttre likgiltighet, rå under masken af en fulländad gentleman. Den flegma, med hvilken han kufvar och pinar sina offer, förlänar honom något demoniskt. Han ger sig aldrig helt ut och får därigenom alltid öfvertaget öfver ärligare och öppnare naturer. Det är en gestalt, som inger oss förfäran, och såsom konstskapelse beundran.

Gwendolen är en mindre öfverraskande gestalt men lika omsorgsfullt studerad. Hon eger skönhetens stora makt och är medveten därom. Den har hos henne alstrat en egoism, hvilken som naturlig rätt kräfver allt af andra. Hennes mor och systrar underkasta sig alla hennes nycker. Hon har en stark vilja, men riktar den mot intet mål, hon är ärelysten, men förmår icke frambringa något, hon fordrar af lifvet endast nöje och omväxling och sådana triumfer, som utöfvandet af hennes makt kan skaffa. Hon är okunnig och ytlig men har ingen dålig natur, hon eger trots allt en fond af oskuld, och hos henne finnes en grodd till något bättre, som skall spira upp, i händelse omständigheterna bli gynnsamma. Det är denna utveckling till något ädlare och bättre, som försiggår med en världslig och ytlig kvinna, George Eliot velat skildra.

Den kvinliga instinkten hos författarinnan och hjältinnan gör, att när Gwendolen vill förbättra och höja sig, söker hon hjälp härtill hos en man. Allt sedan Gwendolen lärt känna Daniel Deronda, blir hon otillfredsstäld med sitt ytliga lif. Emellertid är denna moraliska känsla icke nog, hon måste genomgå lifvets hårda skola af sorg och förödmjukelse. Hon gifter sig med Grandcourt för att undgå den lott, som väntar henne sedan hennes mor blifvit fattig. Det är en fruktansvärd bild författarinnan ger af detta äktenskapliga lif. Grandcourt kufvar sin hustru med samma kallblodighet, som han tvingar sina hästar och hundar att lyda sig, och hon underkastar sig under ständigt stum protest, till dess hennes enda hopp om befrielse blir någon tillfällighet. Denna kommer äfven, när Grandcourt en dag under en segelfärd faller öfverbord. I samma sekund, som Gwendolen ser denna utväg att blifva fri, tvekar hon att på hans rop kasta till honom repet eller själf ropa på hjälp. Tvekan varar visserligen endast ett ögonblick, i det nästa kastar hon sig, gripen af ångest och samvetskval, öfverbord för att rädda honom, men när hjälpen kommer är det för sent, Grandcourt är redan död. Den inre strid Gwendolen sedan utkämpar med sina samvetskval och själf förebråelser, är skildrad med stor kraft, medan däremot resultatet af denna kamp och historiens slut icke göra ett lika trovärdigtintryck.

I bredd med denna skildring löper bokens judiska del. Daniel Deronda, som uppfostrats i okunnighet om sin judiska börd, kommer af en tillfällighet i beröring med den unga judinnan Mirah, hennes bror Mordecai och den judiska familjen Cohen. Mordecais stora tanke är judendomens återupprättande icke blott i religiöst utan äfven i politiskt afseende. Han drömmer om att judarne än en gång skola blifva ett folk med ett fädernesland, och denna stora tanke ger han vid sin död i testamente åt Deronda, som fått kännedom om att äfven han är född jude. Förenad med Mirah vill Deronda egna sitt lif åt den stora uppgiften.

Denna George Eliots uppfattning och framställning af judendomen icke blott såsom en religiös utan äfven som en nationalitetsfråga väkte stort uppseende. En mängd kristna skriftställare och kritiker förklarade denna bokens judiska del misslyckad, så t.ex. säger Edmond Scherer om Derondas nationalitetssträfvanden: "Denne unge man, som är framstäld såsom en bild af själfförnekelse och klokhet, blir offer för en chimär och därtill den mest ointressanta chimär, som uppfinningsförmågan någonsin skapat. — Den judiska episoden i _Daniel Deronda_ är ett af de mest oförklarliga misstag, som en stor författare någonsin begått."

Däremot väkte George Eliots uppfattning stort erkännande från judiskt håll. Hon talar själf om att hon erhållit ett bref från öfverrabbinen Dr. H. Adler, hvilket gladde henne mera än något erkännande, som förut kommit henne till del. Han uttrycker däri sin varma sympati "för den trohet, hvarmed några af de bästa judiska karaktärsdrag blifvit återgifna". — Dr. Adler höll äfven en föreläsning om _Daniel Deronda_ för judiske arbetare.

Också professorn vid det judiska teologiska seminariet i Buda-Pest, David Kaufmann, har i en broskyr: _George Eliot and Judaism, an Attempt to appreciate Daniel Deronda_, i varma ord yttrat sig i saken. Sedan han talat om judendomens grundidéer, säger han: "Det är en kristen författarinna, som historieskrifvaren måste tillerkänna äran af att djupast hafva uppfattat dessa idéer samt med geniets profetiska syn varsnat den egentliga innebörden af judendomens fundamentalfrågor, under det hon förlänat dem poesins tjuskraft." — Betonande den engelska liberaliteten, omnämner han andra engelska författares framställning af judar: Shakspeare har skapat Shylock i _Merchant of Venice_, Walter Scott Rebecca i _Ivanhoe_ och Dickens Riah i _Our Mutual Friend_, äfven Macauley har talat för judarnes emancipation, och Disraeli har i sin egen person visat, huru en jude kunnat nå de högsta värdigheter i England. Han förklarar slutligen, att likasom Lessing genom sin _Nathan_ för alltid blifvit kär för judiska hjärtan, har äfven George Eliot genom sin _Daniel Deronda_ härefter anspråk på judarnes tacksamhet.

En annan jude, som uppträdt med anledning af _Daniel Deronda_, är den för sina kritiska och filosofiska arbeten öfver judendomen samt såsom kritiker i _Atheænum_ bekante Joseph Jacobs. Han skref i _Macmillan's Magazine_ en artikel, _Mordecai_; a Protest against the Critics, by a Jew, däri han med stor värme tager den judiska delen af _Daniel Deronda_ i försvar. Sin uppfattning tillspetsar han i följande entusiastiska slutord: — "Jag har i det ofvansagda talat i pluralis, emedan jag känt att i det jag sagt, instämma alla judar, hvilka hafva nog kunskaper och sympati för att kunna uppfatta Mordecai icke blott som den vackraste representant för deras religion och ras inom hela literaturen, utan äfven som den mest värkningsfulla person inom engelsk diktning."

_Daniel Deronda_ står nu i den belysning, som afståndet i tid skänker. De rörelser, som i våra dagars kristna samhällen egt rum mot judarne, likasom det stora judiska kolonisationsföretaget i Syd-Amerika, äro egnade att rätt låta oss uppskatta det värkligt storartade i George Eliots uppfattning, i betraktande af tiden då boken skrefs, medan åter i ett värk, som icke mera eger nyhetens behag, de konstnärliga bristerna äfven bättre framträda. De flesta af judarne i _Daniel Deronda_ förefalla som blodlösa bärare af författarinnans idé, om man jämför dem med de så reella personerna i bokens engelska del. Daniel Deronda själf är ett slags kristustyp och hans förhållande till Gwendolen är det af en frälsare, men han står icke för vårt medvetande såsom en lefvande varelse. Äfven Mirah har föga realitet, hon hör till den kategori af vackra, fina kvinnogestalter, som George Eliot älskat att teckna, men Mirah inger ej den känsla af värklighet, som otaliga smådrag hämtade direkt ur lifvet, förlänat t.ex. Dinah i _Adam Bede_. Äfven Mordecai är visserligen icke någon ur det dagliga lifvet hämtad gestalt, men vid skapandet af honom har George Eliot stält sig på en annan grund än för sina öfriga figurer. Det är något af den gammaltestamentliga profetiska mysticismen öfver denne bärare af judendomens stora tanke. Som poetisk skapelse måste man visserligen tillerkänna honom en hög rang, och han borde blifva förstådd i vår tid, då man ju visar tendens att söka en osynlig värklighet utöfver de materiella fenomenen.

Redan som ung hade George Eliot, medan hon höll på med öfversättningen af Strauss, lärt sig något hebreiska och genomgick nu för att skrifva _Daniel Deronda_ en mängd gammal och modern hebreisk literatur. Men i stället för att såsom förut den exakta kunskapen endast skulle utgjort en säker grundval för konstnärligt skapande, förde den henne ofta i denna sista roman till okonstnärligt teoretiserande och dunkla spekulationer. I stället för att nöja sig med den konstnärliga effekt, som kan uppnås genom skildringen i och för sig, vill författarinnan ofta nog i slutet af kapitlen likasom stryka under det hon önskar lägga läsaren på hjärtat. Äfven stilen blir delvis invecklad och svårfattlig. Härtill kommer att man i _Daniel Deronda_ icke mera finner den rikt flödande humor, som omotståndligt drar läsaren till Mrs. Poyser, Silas Marner eller de odödliga Dodson'arna. I _Middlemarch_ är humorn redan betydligt sparsammare än i de tidigare arbetena, och i _Daniel Deronda_ har den helt och hållet torkat in — utom möjligen vid skildringen af familjen Meyrick — samt ersattes af en viss satirisk skärpa.

XV. GEORGE ELIOTS NATURALISM OCH DESS FÖRHÅLLANDE TILL DEN SAMTIDA VETENSKAPEN.

Med _Daniel Deronda_ afslutas egentligen George Eliots literära lifsgärning. Hon står nu för oss såsom den europeiskt ryktbara författarinnan, som skapat en hel rad arbeten, af hvilka böcker åtminstone tre eller fyra äro erkända mästervärk. Genast vid början af sin bana sågo vi henne i _Adam Bede_ framlägga sitt program att "återgifva värkligheten så troget, som hördes hon på ed". Hennes ståndpunkt är alltså naturalistens, och på samma gång hon anger sin ställning, betonar hon äfven skilnaden mellan den och romantikernas. När hon talar om de skickliga författare, som vilja skildra undantagsförhållanden och undantagsmänniskor, har man emellertid svårt att fatta, hvilken af sina egna landsmän hon kunde anklaga för dessa tendenser, med mindre det skulle varit Carlyle. Dickens eller Thackeray kunde hon väl icke påbörda sådant, däremot var Carlyles inflytande just vid denna tid ofantligt, och hans _Hero and Heroworship_ likasom hans förkärlek för stora historiska personligheter gaf henne måhända någon anledning härtill.

Vid samma tid som George Eliot i England stälde naturalismen i opposition mot romantiken, skedde detsamma i Frankrike, där Flaubert skref sin _Madame Bovary_. Brunetière har i sina studier öfver naturalismen just framhållit olikheterna i den engelska och den franska riktningen. Den engelska naturalismen, representerad af George Eliot, ger oss icke mindre en estetik än en hel, genomförd lifsåskådning. Hvilka hufvudbeståndsdelarna häri äro, skall jag söka framvisa på grund af den föregående analysen af hennes arbeten.

Romantiken hade begått det stora felet att taga friheten såsom konstens princip, ehuru ju friheten i själfva värket icke kan vara annat än ett tillstånd eller ett medel, genom hvilket vi vilja realisera något, som af oss anses eftersträfvansvärdt. Naturalismen har gått mycket mera logiskt och följdriktigt tillväga. Den har förklarat, att konsten har sin "raison d'être" i och för sig, och har just därför påyrkat noggrann kännedom om konstens art och medlen för att uppnå det åsyftade; så t.ex. är just hufvudbetingelsen för en tafla att den skall vara målad och icke blott tänkt, för en bok att den skall vara skrifven o.s.v.

Om vi såsom regel antaga att målningar i allmänhet skola efterbilda den yttre naturen, likasom literaturen i allmänhet skall tolka mänskliga känslor, så kunna vi slå fast att det är naturen, som inspirerar konstnären. Naturen blir således på samma gång föremålet för hans framställningar och hans domare. Konstnären kan endast afbilda naturen genom de medel hon själf erbjuder honom, och för att afgöra om efterbildningen har värde, är det åter naturen, som tjänar honom som måttstock. Sålunda har konstnären endast en lärmästare: naturen. Vill han frigöra sig från henne, kan han endast stappla och gå förlorad.

En fransk författare har sagt: "un paysage est un état de I'âme". Härmed har han menat icke blott att poeten eller målaren vid återgifvande af landskapet äfven återger sitt eget själstillstånd, utan han har sagt detta vara fallet, oberoende af om landskapet framställes af konstnären eller ej. Äfven hos den, som icke kan besjunga eller afbilda det, väcker t.ex. åsynen af det sköna hafvet vid Neapel glädje eller af Nordsjöns vreda vågor förfäran. Naturen modifierar vårt själstillstånd, mellan naturen och människan finnes en ständig växelvärkan, sorg och glädje, smärta eller vällust, lifsfröjd eller lefnadströtthet, samvetskval, ånger — ja, det fins väl icke en mänsklig känsla, som icke genom naturen skulle likasom kristallisera sig.

Sympati för den omgifvande naturen, själfförnekelse för att rätt kunna uppgå i naturen, respekt för formen och de lagar, som hvarje konstart pålägger framställaren, dessa äro naturalismens hufvudbetingelser. Sålunda är, som man ser, objektivitet; en naturlig följd af dessa. Betrakta t.ex. den holländska målarkonstens alster. Man har aldrig målat bättre, aldrig samvetsgrannare, ärligare, mera hängifvet än de holländska mästarena: Rembrandt, Terburg, Metzu m.fl., aldrig inom konsten visat mera sympati för den enkla, obemärkta t.o.m. vulgära hvardagsmänniskan och de enkla tilldragelser, som fylla hennes dagliga lif. Man har aldrig inom konsten mera älskat naturen och sanningen.

Det är nästan onödigt att påpeka att artisten ju i alla fall alltid måste lägga in en del af sin personlighet i sitt värk, ty vi kunna ju endast se med våra ögon och uppfatta genom våra sinnen. Men detta hör icke hit, afsikten är att framhålla det olösliga sambandet mellan naturalism och objektivitet.

I denna punkt mötas naturalismen och en riktning af samtidens filosofi, nämligen positivismen. Positivismen har i grunden nedgjort subjektiviteten. Dess skapare Auguste Comte antager iakttagelsen som den enda rätta källan för vårt vetande. Våra sensationer kunna icke kontrollera naturen, ty en galning eller en person, som har hallucinationer, är ju öfvertygad om sina sensationers riktighet men bevisar just sin galenskap därigenom att han sammanblandar värkligheten med dessa, så att säga projektioner af sitt eget jag. Naturen däremot lär oss, att om vi t.ex. förväxla rödt med grönt, är vårt öga abnormt. Naturen skall sålunda rätta, komplettera eller tillintetgöra våra iakttagelser, därför må vi ständigt hålla oss till henne. I denna punkt gå naturalismens och positivismens läror ihop. Positivismen är det vetenskapliga systemet för samma lära, som i naturalismen söker sitt konstnärliga uttryck. H. Taine har i sitt _Préface des Essais de critique et d'histoire_ påvisat sambandet med följande ord: "Man kan framvisa mellan naturhistorien och människans historia en mängd analogier. Orsaken härtill är att ämnet för bådadera är ett liknande, i den ena så väl som den andra har man att operera med naturliga grupper, d.v.s. individer konstruerade efter en gemensam typ, hvilka kunna indelas i familjer, släkten och arter."

Men om afbildandet af naturen är konstens utgångspunkt och medel, bör det väl äfven blifva dess slutmål? Man måste förneka detta, om man besinnar att t.ex. musiken och arkitekturen, som ju otvifvelaktigt äro konstarter likasåväl som den bildande konsten och literaturen och till sitt väsende sålunda likstälda med dem, icke kunna eftersträfva direkt naturefterhärmning. Just denna punkt har varit naturalismens svagaste, just i detta afseende har dess anhängare begått de största misstagen.

George Eliots ståndpunkt i denna naturalismens hufvudfråga är den fasta grunden för hela hennes konstnärskap. I detta afseende intar hon sin skilda plats inom samtidens naturalistiska literatur, likasom hon i denna punkt mest afviker från de franska naturalisterna. Alla hennes förnämsta och originellaste egenskaper såsom konstnär knyta sig helt naturligt kring denna kärna.