Part 8

Detta är i korthet innehållet af Romola. Flere af de anmärkningar, som gjorts emot denna roman, äro säkert berättigade. Där finnas långt utdragna episoder, under hvilka handlingen helt och hållet afstannar — ehuru flere af dessa episoder äro utmärkta och i hög grad liffulla, t.ex. beskrifningen af karnevalen, som skulle reformeras af Savonarolas anhängare. Likaså förefaller Romolas gestalt ofta konstruerad och mera lik en vacker antik staty än en människa med alla de ofullkomligheter, som lifvet bjuder. Däremot är Tito Melema en konstnärlig skapelse af hög rang.

När Tito vid berättelsens början kommer till Firenze, är han den mest älskvärda strålande varelse. De ädelstenar han sytt in i sin jacka och sålunda räddat vid skeppsbrottet, äro väl "en mans lösepenning" — men lefver väl hans fosterfader? Och i så fall hvar? Läsaren känner sig lika benägen som Tito själf att urskulda honom. Uraktlåtenheten att göra några efterforskningar angående fosterfaderns öde, är endast det första lilla fröet till de kommande bedrägerierna. När Tito får underrättelse om att fosterfadern lefver, står han just i begrepp att göra lycka; han förmår icke offra förmögenhet och samhällsställning i det ögonblick han själf skall svinga sig upp, och dessutom har han låtit Romola och hennes fäder tro att Baldassarre var död. När fosterfadern kommer till Firenze, fattig, sjuk och nästan beröfvad förståndet, förnekar Tito honom. Han söker intala sig att det skett endast till själfförsvar. men från denna stund blir han brottslig. Han måste ständigt ljuga både inför sin hustru och alla andra för att kunna upprätthålla sin ställning. Från lögn går han till förräderi, emedan han finner det förenligt med sina egna intressen; Firenze är ju icke hans fädernestad och han hyser icke några känslor för detta samhälle.

Titos karaktär är icke i grunden dålig, endast svag och vankelmodig, men just därför får egoismen ett så fast grepp om den. Egoisten vill egentligen icke göra andra något ondt, han afser endast sin egen fördel, men när hans intressen komma i konflikt med andras, måste han bli utan hänsyn. Detta är Tito Melemas historia. Om Tito först finner sig road af den naiva bondflickan Tessa och inbillar henne att de låtit viga sig, men sedan icke näns säga henne att allt endast varit ett skämt, emedan det skulle orsaka henne smärta, så är detta egoistens godhet, som här leder till lögn och äktenskapsbrott.

Den franske kritikern Émile Montégut säger om denna bild af Tito: — "Den är en af de originellaste och nyaste i hela vårt sekels literatur. Alla de karaktärer, som poeter och romanförfattare skapat, hafva så att säga sina anor och härstamma från något föregående värk, denna är fullkomligt utan föregångare, jag kan icke upptäcka någon likhet på närmare eller aflägsnare håll med någon annan person inom literaturen."

XII. THE SPANSIH GYPSY OCH ÖFRIGA ARBETEN I BUNDEN FORM.

Efter att hafva skrifvit _Romola_, beträder George Eliot åter ett nytt område. Det är betecknande för storheten af hennes rent konstnärliga begåfning att hon icke stannar vid någon fastslagen form, i hvilken det för henne vore bekvämast att röra sig. Oberoende af hvilken tanke man kan hafva om det mer eller mindre lyckliga val hon i detta afseende gjorde i _The Spanish Gypsy_, måste man dock anse det tillvägagående för det högsta konstnärliga, hvilket söker ikläda hvarje nytt värk den form, som trognast skall motsvara konstnärens afsikter.

George Eliot omtalar 1864 att hon är sysselsatt med ett drama, hvars handling försiggår i Spanien. Hon lär sig läsa spanska och likasom hon, när _Romola_ skrefs, genomgick en mängd italiensk literatur, upptages förteckningen öfver hvad hon nu läser, af spansk. Vi se dramat fortskrida, till och med tredje akten är färdig, då en notis i dagboken meddelar att författarinnan är sjuk och nedslagen, samt att Mr. Lewes tagit hennes drama ifrån henne. Själf betraktar hon detta drama som en epok i sin författarvärksamhet, emedan det är första gången hon på allvar skrifver vers. Emellertid får dramat hvila inemot två år. Under tiden tillkomma några poem och därjämte, ehuru George Eliot egentligen längesedan lämnat artikelskrifvandet, äfven ett par artiklar för _The Pall Mall Gazette_ och _The Fortnightly Review_. Lewes, som 1865 varit en af _The Fortnightly's_ grundläggare, blef äfven dess redaktör, och dess första häfte utkom med en uppsats öfver Leckys arbete: _The Influence of Rationalism_ af George Eliot. I mars samma år började hon också romanen _Felix Holt_.

På våren 1868 låg _The Spanish Gypsy_ färdig. Författarinnan hade året förut gjort en resa till Spanien och därefter upptagit arbetet, hvilket hon nu gaf en ny form, i det dramat blef omarbetadt till ett poem i tre delar, innehållande dramatiska scener förbundna med episk text.

George Eliot berättar, att tanken på detta värk först ingifvits henne vid ett besök i Scuola di San Rocco i Venezia vid åsynen af en tafla af Tizian, framställande Marias bebådelse. Hon fann där en stor idé: en ung flicka, som står i begrepp att ingå äktenskap och sålunda skall dela kvinnornas vanliga lott, underrättas om att hon blifvit utsedd att fylla en stor uppgift, hvilken likvisst skall göra hennes lif fruktansvärdt olikt andra kvinnors. Hon tvekar och bäfvar, men lyder slutligen den röst, som kallar henne.

Denna tanke vill George Eliot utföra i sin dikt _The Spanish Gypsy_. Hon förlägger skådeplatsen till Spanien under Ferdinands och Isabellas tid, då det moriska väldet lutade mot sin undergång. Med konstnärlig blick har hon valt tid och rum och sålunda tillfört dikten den effektfulla motsatsen mellan orient och occident.

Zigenarhöfdingen Zarca har uppgjort den djärfva planen att gifva sitt kringirrande folk ett fädernesland; för att realisera sin stora plan ansluter han sig till morerna under den nu pågående kampen mot spanjorerna, och blir som lön härför lofvad ett stycke land på Afrikas kust, dit han vill föra sitt folk för att där skapa sitt kungarike. Zarca har egt en enda dotter Fedalma, som, medan hon ännu var ett spädt barn, blef honom frånröfvad af spanska krigare. Hon har blifvit uppfostrad som spanjorska af hertiginnan Silva, den unge hertig Silva älskar henne, och hon står, när dikten börjar, i begrepp att gifta sig med honom. Aftonen före dotterns bröllop blir Zarca tillfångatagen af hertigen, och när han fängslad föres genom staden, återser han sin Fedalma. Zigenarblodet har gjort sig gällande hos henne, hon har gått ned på torget, där folket roar sig, och har, omotståndligt hänförd af musikens toner, begynt dansa, medan folket jublar omkring henne. Zarca har känt igen henne och lyckas på kvällen smyga sig till hennes rum. I det han ger sig tillkänna och framlägger ovedersägliga bevis för att han är hennes far, meddelar han henne sin stora plan samt fordrar att äfven hon skall lefva för sitt folk och fortsätta hans stora arbete. Fedalma kämpar en hård kamp med sin kärlek till Silva men besluter sig ändtligen för att fly med fadern till sin föraktade stam. Drifven af sin kärlek förföljer Silva dem till zigenarlägret men kan endast vinna Fedalma, genom att han öfverger sin egen nation samt förenar sig med zigenarena. Förfärligt blir straffet för att han sålunda sviker sin plikt för sin kärleks skull. Zigenarena öfverrumpla den fästning, hvars befälhafvare Silva varit, och han måste se sina vänner fängslas och afrättas. I förtviflan häröfver genomborrar han med sitt svärd sin bruds fäder och är sålunda för evigt skild från Fedalma. Han går som pilgrim till Rom och skall försona sin synd genom att kämpa för korset, Fedalma åter lyder sin döende faders vilja och för såsom drottning sin stam öfver till Afrika, ehuru hon själf icke hyser något hopp om att lyckas utföra den stora plan, som varit en annans tanke.

George Eliot har här likasom i _Romola_ tecknat storslagna personer, hvilka främst skola vara bärare af en idé. Hon, som förklarade sig vilja framställa emedan de utgöra det öfvervägande flertalet af våra medmänniskor, har nu uppsökt "dessa hjältar och profeter", som bilda undantagen. I _Romola_ använde hon sin naturalistiska metod på det historiska ämnet, och genom att likasom kalkera ut det förflutnas realitet, frambragte hon delvis den mest lifskraftiga värklighet, som t.ex. Tito Melema. I _The Spanish Gypsy_ har redan versen och formen bidragit till att förflytta personerna till en annan sfär än hvardagslifvets. Bärarena af de upphöjda idéer, som här skola finna uttryck, ega icke den kött- och blod-realitet som Mrs. Poyser, Hetty, Maggie, Tom eller Silas Marner. Det visar sig tydligt att George Eliots känsla för det exceptionella och romantiska var långt mindre mäktig än hennes sympati för företeelserna i det hvardagliga lifvet.

Men om äfven _The Spanish Gypsy_ icke kan ställas i bredd med de tidigare arbetena, så är dikten likvisst af betydande intresse för den, som vill få en inblick i George Eliots utveckling och en hel bild af hennes författarpersonlighet. Hon vill, när hon skildrar de romantiska tilldragelserna i _The Spanish Gypsy_, icke mindre än när hon tecknar hvardagshändelser, se utöfver de yttre företeelserna för att tränga till lifvet själft och visa fram någon del däraf, sådant det ter sig för en stor konstnär. Det är resignationen och själf uppoffringens lära hon här predikar: individen måste uppgifva sin personliga lycka för det allmänna bästa, han har icke rättighet att undandraga sig det kraf hans tid, hans land och hans folk ställa på honom.

Af upphöjda, djupsinniga tankar eger _The Spanish Gypsy_ en rik fond, George Eliot har ock förstått att skickligt begagna språket som material och visar insikter i metrikens lagar, så att om allt detta kunde skapa ett utmärkt skaldevärk, skulle _The Spanish Gypsy_ utan tvifvel vara det. Men författarinnan har icke egt den sångens gåfva, som är poeten medfödd, som aldrig kan läras och som gör det naturligast för honom att sjunga, om han vill att andra skola uppfatta det som djupast lefver och rör sig inom honom själf. Det diktvärk, som icke bäres fram af denna lifgifvande kraft, förmår aldrig tränga igenom till att blifva många tusendes egendom.

Utom _The Spanish Gypsy_ har George Eliot skrifvit åtskilliga kortare dikter. Dessa utkommo samlade under namn af _The Legend of Jubal and Other Poems_, samt skrefvos mellan åren 1865 och 1873. Endast få af dem äro rent lyriska: hennes begåfning var icke den lyriska poetens. I de elfva sonetterna _Brother and Sister_ besjitnger hon sin egen och sin broders barndom, men huru mycket bättre har hon ej behandlat samma ämne i _The Mill on the Floss_. Dikten _O may I join the choir invisible_ utmärker sig äfven mera genom djupa vackra tankar än genom rent lyrisk skönhet. Att hon långt bättre kunde sätta sig in i den rent episka diktens natur, visar _The Legend of Jubal_ (1869), hvilken hon bygt på gammaltestamentliga motiv. Dikten skildrar kulturens begynnelse och musikens uppkomst genom Kains efterkommande. Sedan döden kom i världen, kunde människorna icke mera lefva sorgfria, emedan de ständigt måste tänka på att de engång skulle lämna denna sköna jord, och därför begynte de sträfva efter något, som kunde trotsa förgängelsen. Det var sålunda döden, som frambragte kulturen. Af Lamechs söner hade Jubal fått musikens gåfva, när han hörde hammarslagen från Tubalkains äsja, hörde fåglarnas sång, hörde naturens otaliga ljud, lärde han sig uppfatta rytmen och fann att tonerna långt kraftigare än blotta människorösten kunde tolka det han kände och tänkte. Så blef han lyrans uppfinnare. Med denna i hand begynte han vandra kring jorden för att öfverallt där han gick fram, skänka människorna den odling och den lycka, som konsten bär med sig. Denna framställning af hvad konsten förmår gifva människorna, är af upphöjd skönhet. Efter flere hundra år återvänder Jubal gammal och bruten till sin fädernebygd endast för att dö där. Allt är förändradt, han känner icke mera igen platsen, i stället för de forna enkla hyddorna ser han en stor stad, kulturen har omskapat allt. Då möter honom en högtidsklädd skara, som under sång och musik tågar ut för att fira en fest för Jubal, musikens uppfinnare. Med uppbjudande af sina sista krafter störtar han emot den under utropet: "Jag är Jubal — jag skapade lyran!" Men ingen tror honom, den gamle mannen stötes bort med hån och förakt och dör okänd och ensam under en buske vid vägen. Han själf är förgäten, men hans namn och värk lefva genom tiderna.

Den dramatiska dikten _Armgart_ innehåller den enda bild George Eliot egentligen gett af den kvinliga konstnären, om man undantager en af bipersonerna i _Daniel Deronda_. Armgart är en ung begåfvad sångerska, som känner sig ega kraft och ärelystnad nog för att gå sin egen väg och skapa sig ett berömdt namn, och hennes ungdomliga mod bjuder henne att sträfva långt utöfver kvinnans vanliga sfär. När kärleken för henne framställer sig såsom en medtäflare till konsten, väljer hon den senare. Det problem, som sträfvandena för kvinnans likställighet med mannen gjort till en af tidens brännande frågor, tillspetsar sig här i Armgarts ord, när hon opponerar sig mot åsikten att det för kvinnan enda eftersträfvansvärda vore moderskapet, emedan naturen velat så. Ty naturen hade ju äfven gifvit henne denna härliga röst, denna glödande ärelystnad, och då voro väl äfven de berättigade. Emellertid förlorar Armgart sin röst och vill i den första förtviflan beröfva sig lifvet, ehuru hon sedan afstår från detta beslut för att resignerad försöka lefva lifvet på samma vis som tusentals andra göra det. Betecknande för George Eliots lifsuppfattning är att, när hon tecknat denna bild af en högt begåfvad kvinna, väcker hon läsarens sympati icke genom det, som hos denna konstnärinna är olikt andra människor, utan genom det, som gör att hon får dela vanliga människors lott. George Eliots konst är allt igenom demokratisk: storhet och begåfning innebära aldrig där ett privilegium utan en förpliktelse för den som fått gåfvan.

XIII. FELIX HOLT OCH MIDDLEMARCH.

Samtidigt med det George Eliot var upptagen af _The Spanish Gypsy_, lade bort manuskriptet till denna dikt, lät det hvila och sedan lät dikten uppstå i en ny form, skref hon romanen _Felix Holt_. Den omnämnes såsom börjad 1865 och färdig året därpå.

I _Felix Holt_ går författarinnan tillbaka till den krets af engelskt landt- och provinslif, i hvilken hon rörde sig i sina första romaner, men denna gång sker det icke blott för att gifva "en af dessa trogna afbildningar af ett enformigt enkelt lif, sådant som det stora flertalet medmänniskor för". Felix Holt har en bestämd tendens, i den framställas politiska och sociala förhållanden i England vid tiden för den första reformbillen 1832.

Egentligen innehåller _Felix Holt_ tvänne historier, som äro slingrade samman till en. Det är historien om huru den illa klädda, kärfva radikalen Felix Holt, som ständigt säger ut sin mening utan att vara ombedd, vinner den vackra, litet koketta och tillgjorda men i grunden finkänsliga och ädla Ester Lyons kärlek. Den andra handlar om Mrs. Transome och hennes son Harald, hvilken efter en lång vistelse i Orienten kommer hem och i hemlandet begynner taga del i det politiska lifvet. Historierna äro knutna till hvarandra genom den omständighet att Ester Lyon egentligen är den rätta arfvingen till det Transomeska godset. Hon har varit ansedd för och äfven själf trott sig vara dotter till dissenterpredikanten Rufys Lyon i Treby, men när hon vuxit upp, får hon veta att Lyon endast är hennes styffader. Hennes mor, som tillhört en förnäm fransk familj, hade blifvit förskjuten af sin släkt, emedan hon gift sig med en engelsk officer. När hon med sin späda dotter reste öfver till England för att där uppsöka sin man, möttes hon af underrättelsen om hans plötsliga död och stod utblottad och utan någon vän, till hvilken hon kunde vända sig i det främmande landet. Det är då Rufys Lyon finner henne nästan döende på landsvägen. Han för henne till sitt hem, han begynner älska henne, och af tacksamhet för hans omsorger gifter hon sig med honom. Hon dör dock kort därefter, och Ester uppväxer i den tro att hon är Lyons dotter, emedan den vekhjärtade känslige dissenterprästen, som afgudar detta barn, aldrig kunnat förmå sig att upplysa henne om rätta förhållandet. Hon har redan begynt älska Felix Holt, när förhållandena bringa i dagen att hon eger rättmätiga arfsanspråk på Transome Court. Dessa utsikter till rikedom och en högre samhällsställning — något som hon förr alltid längtat efter — komma emellertid i konflikt med hennes kärlek. Radikalen Felix Holt skall aldrig samtycka till att blifva en rik egendomsegare. En lösning på frågan erbjuder sig, i det äfven Harald Transome begynner älska henne, men sedan hon afslagit hans anbud och äfven afsagt sig alla arfsanspråk, går hon att dela arbete och fattigdom med Felix Holt, som aldrig blir en af denna världens rika.

George Eliot har från sin historiska roman och från romantiken i _The Spanish Gypsy_ tillfört denna teckning ur det engelska provinslifvet element, som icke funnos i hennes tidigare böcker. Felix Holt hvilar på en genomkomponerad plan, och berättelsens skilda trådar löpa ihop i en tilldragelse, där det sensationella och äfventyrliga tillgripits såsom medel att väcka läsarens intresse. Upptakten af Ester Lyons härkomst, den mycket intrasslade härfvan om arfsangelägenheterna och den tunga hemlighet, som gamla Mrs. Transome hela lifvet igenom bär på — hemligheten om ett äktenskapsbrott och en bedräglig process — allt detta är förhållanden, som väl kunna vara troliga men dock äro ganska ovanliga.

När George Eliot skref _Felix Holt_, var hon som alltid mycket noggrann med att hvarje detalj skulle blifva så exakt och värklighetstrogen som möjligt. Angående bokens politiska detaljer rådförde hon sig skildt med professorn i Lincoln's Inn Frederic Harrison. De delar, som skildra politiska förhållanden, valmötet och den lidelsefullt upprörda folkmassan, äro bokens bästa partier och ha äfven gifvit författarinnan tillfälle till några af de förträffliga bilder af engelskt landsortslif, som hon tecknar med sådant mästerskap. Men eljes finnes i Felix Holt kanske endast en person, som går upp emot det bästa George Eliot förut skapat, och det är Rufus Lyon. Han hör till det galleri af engelska prästmän, som George Eliot tecknat så beundransvärdt fint och originelt; hon har i dessa bilder satt in sin skarpaste observationsförmåga, sin lifligaste sympati och sin yppersta humor. Såsom målarkonstens mästare någon gång gjort porträtt, i hvilka de likasom nedlagt det innersta af sin konst, så äro George Eliots prästmän af det själfullaste hon skapat.

Radikalen Felix, som af titeln anges såsom bokens hufvudperson, är enligt våra nutidsbegrepp en mycket sansad radikal, en "konservativ radikal", som han blifvit kallad. Det tal han håller till folkhopen vid parlamentsvalen i Treby, intresserar väl en nutidsläsare mest genom den kunskap man därigenom får af George Eliots egna politiska åsikter. Hura orätt det än i regeln är att identifiera en författares åsikter med hans personers, ges i förevarande fall skäl därtill, genom att George Eliot litet senare utvecklade dessa åsikter i en _Adress to Working Men, by Felix Holt_, hvilken hon 1867 publicerade i _Blackwood's Magazine_.

"Det finnes en makt att göra ondt — att göra om intet hvad som blifvit gjordt med stor möda, att rifva ned och förstöra, att vara grym mot den svage, att ljuga, att träta och att prata giftigt oförnuft. Detta är det slags makt, som okunniga massor hafva. Den har aldrig åstadkommit så mycket som en trästol eller planterat en potatis", — låter hon Felix Holt säga.

Detta är i samstämmighet med hela George Eliots lifsåskådning: utvecklig är det, icke omstörtning, som skall göra människorna bättre, föra dem framåt.

Efter _Felix Holt_ följde, som vi redan sett, omarbetningen af _The Spanish Gypsy_ samt åtskilliga smärre poem. I december 1870 skrifver författarinnan i sin dagbok: — "Jag håller på att experimentera med en berättelse (Miss Brooke). Det är ett ämne, som jag haft i tankarna, ända från det jag begynte dikta". — Men senare anser hon det troligast att hon icke kommer att genomföra det, och ett par månader därefter skrifver hon: — "Min fruktan för tillfället är att jag har alltför mycket stoff — alltför många 'momenti'".

Romanen i fråga blef _Middlemarch_. Författarinnan hade redan ett par år förut talat om en berättelse med detta namn; denna tyktes hon nu slagit ihop med Miss Brooke och sålunda bygt upp detta egendomligt komplicerade konstvärk, som åstadkommit förvåning, opposition och beskyllning för stillöshet, på samma gång det väkt beundran och framkallat entusiastiska försäkringar om att det är ett konstvärk af högsta rang.

Middlemarch är icke en roman utan fyra, sammanförda inom en och samma ram. Sammanhanget mellan dessa olika historier är i själfva värket ganska lösligt, de kunde säkerligen blifvit skrifna hvar för sig, men då hade boken icke blifvit denna delvis öfvermåttan intressanta, delvis oändligt långt utdragna och illa komponerade ehuru dock så ytterst karaktäristiska bild af engelskt provinslif, som den nu är. Där finnes i denna stora massmålning en väldig, otamd kraft, hvilken är så mycket mera öfverraskande, som ju boken är näst den sista i en lång räcka arbeten samt skrifven af en redan åldrande författarinna. Det är något af en nybörjares kraft i sättet att sålunda hopa massor af material, som icke rätt kan beherskas, medan stilen åter visar större komplikation och boken delvis nedtynges af en större tillsats filosofi, än något af George Eliots föregående arbeten. _Middlemarch_ står för mitt medvetande såsom en af dessa jättefresker, med hvilka de äldre italienska målarena täkte väldiga murytor, och hvilkas komposition ofta är bristfällig, men där det väldigt sprudlande lifvet är en källa som icke sinar ut, en källa, ur hvilken oändligt många ännu kunna finna vederkvickelse.

Den förnämsta af de romaner, som bilda _Middlemarch_, är Miss Brookes, med hvilket namn äfven första delen blifvit uppkallad. Dorothea Brookes lif är historien om en modern "heliga Teresa". Likasom detta spanska helgon eger hon en lidelsefull natur och längtar efter att kunna hängifva sig åt någon stor uppgift, att finna ett mål, som vore högre än det egna jagets lumpna tillfredsställelse. Men medan den heliga Teresa fann sin uppgift i reformerandet af en andlig orden, hafva "många Teresor", — säger George Eliot, — "blifvit födda till världen, hvilka icke funnit något episkt lif med en oaflåtligt utvecklad, vidt återljudande handling, utan kanske blott ett lif af missgrepp, frukten af en viss andlig storhet, som är illa afpassad efter förhållandenas lumpenhet, kanske äfven en tragisk undergång, som ej förhärligats af någon vigd skald, utan obegråten sjunkit i glömska. Med skum blick och under invecklade omständigheter hafva de sökt tillvägabringa en ädel öfvererensstämmelse mellan sina tankar och gärningar, men deras sträfvan har icke dess mindre för vanliga ögon tagit sig ut som idel ombytlighet och formlöshet, ty dessa Teresor af senare datum understöddes ej af någon stadgad samhällstro och samhällsordning, som för den lifliga, varma själen kunde öfvertaga insiktemas rol. Dess värme gälde växelvis ett dunkelt ideal och kvinnokönets gemensamma åstundan, med påföljd att det ena ogillades såsom öfverdrift, det andra fördömdes såsom fall. — — — Här och där fostras en ung svan bland ankungarna i den bruna gölen och lyckas aldrig finna den friska strömmen och samlifvet med sitt egot årfotade släkte. Här och där födes en helig Teresa, grundläggerska af intet, och hvars suckar efter ett aldrig uppnådt mål afstanna och förlora sig bland hinder af alla slag, i stället för att hon skulle utföra någon sent förgäten lifsgärning".