Part 2

Marian Evans — såsom hon numera skref sitt namn — kom genom flyttningen till Foleshill i beröring med personer, för hvilka hon hela lifvet igenom bibehöll den varmaste vänskap, och hvilkas inflytande till stor del måste tillskrifvas de djupgående förändringar i hennes religiösa åsikter, som nu följde. Dessutom blef hon nu i tillfälle att skaffa sig böcker samt att åtnjuta undervisning i åtskilliga ämnen. Hon begynte studera latin och grekiska, det sistnämda skildt i afsikt att läsa Eschylus, hon fortsatte studiet af tyska, franska och italienska samt lärde sig äfven något hebreiska. Också, i musik tog hon lektioner, hon brukade ibland spela och sjunga för sina närmaste vänner, och ehuru hon aldrig uppnådde någon teknisk färdighet, njöt omgifningen likvisst af hennes musikaliska föredrag och uppfattning, likasom hon själf hela lifvet igenom förblef en stor vän af musik.

Bref ven från denna tid tala om den hunger och törst efter sympati, som så ofta kännetecknar ungdomsåren. — "Jag är allena i världen", — heter det på ett ställe. Hon talar om hösten såsom den årstid af melankoli, med hvilken lifvet mest öfverensstämmer. — "Min själ är förenad med den (hösten) — och om jag vore en fågel, skulle jag flyga rundt kring jorden för att ständigt uppsöka hösten."

Själf har hon uttryckligen flere gånger framhållit, att hon aldrig känt den sorglösa ungdomsglädjen. — "Jag kan aldrig tro att våra ungdomsdagar äro de lyckligaste", — säger hon på ett annat ställe i brefven, — — —" vi äro lyckligare nu än vid sju års ålder och skola vid fyratio vara lyckligare än nu, hvilket jag kallar en tröstrik lära och ett ord att trygga sig till." — Och långt senare i lifvet, när hennes man en gång bad henne skrifva sin autobiografi, svarade hon hälft leende, hälft suckande: — "Det enda, som egentligen skulle ligga mig om hjärta att framhålla, vore den absoluta misströstan jag städse känt om att kunna utföra något." — Hon var ingen spontan natur, hon var den långsamt groende växten, som rotar sig djupt och dröjer med att tränga sig fram.

Kanhända bidrog äfven till ensamhetskänslan under denna tid ett kärleksförhållande, om hvilket intet säges i brefsamlingen, men som omnämnes i Miss Blinds biografi. Marian Evans hade hos sin gifta halfsyster gjort bekantskap med en ung man, med hvilken hon måhända redan förlofvat sig, ehuru förhållandet bröts på grund af hennes faders önskan.

Emellertid fann hon i den krets, i hvilken hon nu infördes, den sympati, den andliga gemenskap, som hon kallar "droppen af nektar i den dödliges bägare", därjämte blef denna vänkrets af största betydelse för utvecklingen af hennes intelligens. Dessa vänner voro Mr. Bray, hans hustru, hennes syster Miss Hennell, jämte deras bror Mr. Charles Hennell. Mr. Bray var den förmögne egaren af en bandfabrik samt bebodde den vackra villan Rosehill i ena utkanten af Coventry. Sina affärer egnade han endast en del af sin tid, medan han använde återstoden till filosofiska studier och skriftställeri. Hans mest betydande arbete är _The Philosophy of Necessity_. Han var erkänd fritänkare och ifrig anhängare af den frenologiska vetenskapen, som vid denna tid intresserade så många forskare. Svågern, Mr. Charles Hennell, hade 1838 utgifvit sitt uppseendeväckande arbete _An Inquiry concerning the Origin of Christianity_, hvilket blef öfversatt till tyskan med ett förord af Strauss. George Eliot omnämner att denna bok gjort ett skildt djupt intryck på henne. "Cara och Sara", Mrs. Bray och hennes syster, blefvo de två kvinliga vänner, till hvilka Marian Evans hela lifvet igenom, — om man undantager en kort tid då, som framdeles skall visas, ett missförstånd bröt förhållandet, — kunde gå med full visshet om att blifva förstådd och finna sympati, vare sig det var intelligensen eller hjärtat, som längtade därefter. Hos Mrs. Bray var det isynnerhet karaktärens djupa moraliska fond, som hos Marian framkallade oinskränkt förtroende, Mrs. Bray, som tog liflig del i sin mans vetenskapliga arbete, har i likartade ämnen skrifvit flere böcker, afsedda för ungdomen. Af dem har hennes _Duty to Animals_ blifvit en engelsk skolbok, och hon var själf en af de första, som uppträdde för att yrka på barmhärtighet mot djuren.

Det var på Rosehill 1842 Marian först gjorde bekantskap med Sara Hennell, som snart blef en syster för henne. Denna begåfvade unga dam sysselsatte sig förnämligast med filosofiska studier, hennes mest kända bok är _Thoughts in Aid of Faith_. George Eliots korrespondens med Brays och i synnerhet med Sara Hennell utgör en af de viktigaste källorna för vår kunskap om henne.

Dessa nya vänners ståndpunkt gentemot kyrkans lära likasom bekantskapen med deras religionsfilosofiska arbeten blef en af de häfstänger, som mäktigast medvärkade vid omsvängningen i Marian Evans' religiösa åsikter. Hennes djupa natur, hvars arbete ständigt går inifrån utåt, skulle väl icke i längden kunnat snöra in sig i kyrkans dogmer, likasom hennes omutliga sanningskärlek skulle tvungit henne att förr eller senare uppgifva sin första ståndpunkt, men måhända skulle detta utan vännerna Brays inflytande skett långt senare. Om hvilket uppseende detta Miss Evans' s.k. "affall" vakte, berättar en af hennes nära vänner, Mrs. John Cash, som denna tid såsom helt ung flicka vistades i sitt föräldrahem i Coventry och af Miss Evans erhöll lektioner i tyska, hvilka lektioner icke inskränkte sig blott till språket, utan enligt Mrs. Cashs egen utsago fick ett afgörande inflytande på den unga elevens hela utveckling. Miss Evans förändrade religiösa åsikter, hvilka hennes sanningskärlek förbjöd henne att dölja, väkte både förvåning och ovilja inom hennes familj och hennes umgängeskrets, så mycket mer som hon förut varit en så ifrig anhängare af kyrkan. Själf har hon formulerat sin utgångspunkt i följande yttrande: — "Calvinism är kristendom, hvilket väl icke kan bestridas, och detta är en lära baserad på renaste själfviskhet." — Hon hade flere häftiga meningsutbyten med Mrs. Cash föräldrar, och det var icke utan tvekan dessa tilläto dottern att fortsätta lektionerna för en person med så farliga åsikter som Miss Evans. Prästen i en baptistförsamling, som sökte öfvertyga henne om hennes villfarelse, yttrade efter deras samtal: "Denna unga kvinna måste haft djäfvulen vid sin sida för att understöda hennes tvifvel, ty det fans icke en bok, hvilken jag rekommenderade såsom stöd för kristendomen, som hon icke redan hade läst." Med Mr. Evans höll brytningen på att blifva ohjälplig. Hennes far, som var en man af gamla stammen, kände sig så kränkt af dotterns beslut att icke mera besöka kyrkan, att han ville lämna Foleshill för att flytta till sin son, medan Marian skulle flytta till en annan ort och lefva af att gifva lektioner. Genom broderns och vännernas mellankomst blef denna brytning emellertid icke af, men den kvarlämnade ett så djupt intryck i Marians känsliga sinne att hon ännu många år därefter omnämner detta missförstånd såsom en af de största sorgerna i sitt lif.

Förändringen i åsikter kastade en reflex äfven öfver hennes yttre och gjorde sig gällande i hennes sätt och i rösten. Genom den förra formalismen frambryter nu en naturlig värme och öppenhet. I stället för den trångbröstade religiositet, som med sina dogmer fick kväfva äfven intelligensens kraf, kommer en friare syn på lifvet, och den tolerans, som skulle bli hennes personlighets likasom hennes diktnings mest utmärkande egenskap, begynner spira upp för att sedan ständigt tillväxa. Literatur och diktning äro icke mera för henne saker, som ej hafva med lifvet att skaffa, tvärtom talar hon nu om Shakespeare såsom en af dem som bäst lära oss lefva, och till sin elev säger hon: — "Lifvets stora lärdom är tolerans." — Sedan hon själf sprängt dogmernas band, anser hon också frihet i alla andra afseenden eftersträfvansvärd. — "Fruktan för någon som hälst granskning tyckes mig vara en intellektuell och moralisk förlamning, som alltid skall hindra oss att få ett fast tag om något", — skrifver hon till en vän. — "För min del önskar jag vara bland de ärorika korsriddare, som söka befria Sanningens heliga graf från orättmätiga innehafvare. Då skola vi se uppståndelsen."

I ett annat bref heter det: — "En ung begåfvad andes första impuls är att vägra hvarje, äfven det minsta medgifvande åt något, som innehåller en förmodad villfarelse. När själen just befriat sig från den förhatliga sträckbänk af dogmer, där den blifvit pinad och spänd, allt sedan den begynt att tänka, erfar den en känsla af hänryckning och fast hopp. Vi tro att vi skola springa väl, sedan vi återfått det fulla bruket af våra lemmar samt känna oberoendets stärkande luft, och vi tro att vi genast skola erhålla något positivt, hvilket icke blott skall mer än ersätta oss det vi förlorat, utan äfven är så väl värdt att bjuda andra, att vi må drista oss att omvända dem, så visst som vårt nit för sanningen manar oss att göra det. Men ett eller två år af erfarenhet samt kännedomen om vår egen beklagansvärda svaghet, som likvisst vägrar taga hjälp af ens en krycka af vantro, måste, förmodar jag, åstadkomma en förändring. Spekulativ sanning begynner förefalla endast såsom en skugga af individuella omdömen. Öfverensstämmelse i åsikter kan sällan uppnås, och vi taga vår tillflykt till _sanning i känslan_, såsom det enda allmängiltiga föreningsbandet. Vi inse att de intellektuella misstagen, hvilka vi först trodde vara endast aflagringar på ytan, vuxit fast till ett med den lefvande organismen, samt att vi i de flesta fall icke skola kunna aflägsna dem, utan att förstöra lifskraften. Vi begynna förstå att för individerna såväl som för nationerna, den enda sunda revolutionen är den, som framspringer ur insikten om de brister, hvilka man genom sina egna framsteg lärt känna."

Detta är toleransens stora, fria syn på tingen, som nu öppnar sig för Marian Evans. Isynnerhet är den sista meningen betydelsefull. Där antydes ett af de grunddrag, på hvilka George Eliots hela diktning hvilar: det är _utveckling_ hon fordrar, icke omstörtning, och häri möter hon samtidens positivistiska filosofi. Här visar sig äfven George Eliot som motsats till sin snillrika samtida i Frankrike, George Sand. Den engelska författarinnan är ingen revolutionär, genom hela hennes diktning ljuder som en djup underton att utvecklingen är den stora grundlagen för människosläktet.

Umgängeslifvet på Rosehill erbjöd Marian tillfälle till bekantskap med åtskilliga framstående personer, som besökte familjen Bray. I bland företog hon äfven i sällskap med Brays smärre resor. En utaf dessa utflykter sommarn 1843 är anmärkningsvärd, emedan densamma hade till påföljd att Miss Evans skulle åtaga sig öfversättningen af Strauss' _Leben Jesu_, Några personer, som året förut blifvit lifligt intresserade för denna betydelsefulla bok, hade beslutit att föranstalta en engelsk upplaga däraf, och öfversättningen hade redan blifvit anförtrodd åt Miss Brabant, som emellertid, innan hon hunnit långt i arbetet, forlofvade sig med Mr. Hennell. På vännernas enträgna uppmaningar åtog sig nu Marian detta arbete.

Öfversättningen af Strauss kostade henne mera möda och förorsakade henne större bekymmer än kanske någon af hennes egna böcker senare gjorde. Med den henne egna samvetsgrannheten kämpade hon redligt att öfvervinna svårigheterna för att gifva ett så felfritt arbete som möjligt. Man ser henne ofta misströsta om att lyckas, och i ögonblick af förtviflan säger hon sig vara Strauss-sjuk och kan endast hålla modet uppe genom att betrakta Thorvaldsens Kristus, som står i hennes rum. Uppmuntrad af vännernas intresse gick hon emellertid igenom svårigheterna, så att öfversättningen ändtligen efter tre års flitigt arbete blef färdig och utgafs 1846 af Mr. John Chapman. Öfversättningen ansågs allmänt vara mycket väl gjord, och Miss Evans förblef under flera år «öfversättarinnan af Strauss' Leben Jesu». Den ekonomiska vinsten af dessa tre års arbete kunde däremot föga nog kallas lysande, den utgjorde — 20 pund st. Medan arbetet pågick, hade det för resten redan en gång varit på väg att stranda mot denna penningefråga, ty flere af de personer, som under intryck af den första entusiasmen garanterat utgifterna, hade under årens lopp hunnit glömma bort saken. Genom översättningsarbetet lärde sig Marian en hel del hebreiska, samtidigt som hon oförtrutet fortsatte öfriga studier. Mellan Foleshill och Rosehill gingo böckerna flitigt af och an, af dem som nämnas äro: Die Piccolomini, Wallenstein, Gil Blas och många andra. Då och då kom ett afbrott i form af små musikaliska aftonunderhållningar eller någon kortare resa. På en af dessa resor gjorde hon bekantskap med den högt uppburna författarinnan Harriet Martineau.

Det finnes en af Mrs. Bray utförd teckning af Marian Evans från denna tid. Hon såg äfven i ungdomen aldrig bra ut. Hufvudet var stort, anletsdragen kantiga, munnen välformad, ehuru den nedre delen af ansiktet var ovanligt stor för en kvinna, och ansiktsfärgen var blek samt icke frisk. Emellertid gaf det mycket växlande uttrycket i synnerhet vid munnen ett egendomligt lif jämte ett drag af kvinlig vekhet åt ansiktet, och denna uttrycksfullhet tillväxte med åren. De blågrå ögonen, som tyktes växla färg, så att många funno dem mörkblå, medan andra tykte dem vara af en mattgrå färg, voro små och egentligen icke vackra, men kunde, då hon blef lifligt intresserad af ett samtal, lysa upp hela ansiktet. Mr. Bray intresserade sig, såsom ifrig frenolog, skildt för hufvudets ovanligt stora proportioner.

Ehuru af medellängd, gjorde Miss Evans intryck af att vara längre, emedan hennes visserligen magra och svaga gestalt var ganska väl formad samt hade en viss hållning. Hennes hälsa var aldrig stark, och hon hade ett i hög grad nervöst temperament, så att hon i synnerhet i unga år ofta föreföll orolig och hysterisk. Trots hennes rikt utvecklade förstånd var hennes känslolif ytterst lifligt, hon blef lätt upprörd och tog starka intryck af det hon kom i beröring med; hennes vänner brukade säga att hon under denna ungdomstid grät "ämbartals med tårar". Hennes främsta behag låg i hennes sätt och i stämman. Hennes utseende vann med åren, såsom fallet är endast med de finaste, mest utvecklade naturer, hvilka åren kunna tillföra ett säreget behag, ehuru skönheten saknas; det är som om då det innersta, det djupaste af personligheten skulle fått tid att tränga helt igenom ända till ytan och stämma det yttre i harmoni med det inre.

III. FÖRSTA RESA TILL KONTINENTEN. THE WESTMINSTER REVIEW.

Öfversättningen af Strauss är en milsten på George Eliots bana. Denna öfversättning vakte uppseende, omtalades med beröm, och hvad öfversättarinnan själf beträffade, erfor hon dessa angenäma känslor, som endast ett väl fullgjort arbete förmår väcka till lif. Hennes bref från denna tid genomgås af en gladare ton, hon gör en liten resa då och då, hör god musik i London och utbildar sin smak för denna konst, hvilken hon ställer högre än den bildande konsten. Strauss har fört henne in på filosofins område, och det har varit betydelsefullt att hon begynt sin literära värksamhet med att grundligt sätta sig in i ett sådant arbete. Dessa studier ha säkert medvärkat till den väg hennes diktning senare tagit, ty genom hela denna diktning går som en djup underström samtidens nya filosofi, gifvande densamma en bestämd riktning, likasom strömmens starka vågor leda fartygets lopp. En och annan sida i hennes böcker, isynnerhet i de senare arbetena, har väl en alltför stark bismak af de filosofiska studierna, men säkert är äfven, att utan kännedom om de stora vetenskapliga spörsmål, som upptagit samtiden och just dess djupaste andar, skulle hon aldrig skrifvit några af de beundransvärda kapitlen i _Adam Bede, Silas Marner_ eller _Middlemarch_, där det skapande snillet vid ljuset af vetenskapens fackla låter oss se så oändligt mycket af lifvets underfulla djup i de enkla hvardagshändelser, och hos de enkla hvardagsmänniskor, som skildras.

Kort efter det Strauss blifvit färdig, begynte Miss Evans med öfversättningen af ett annat filosofiskt värk, Ludwig Feuerbachs _Wesen des Christenthums_, och något senare med Spinoza. Detta arbete var för henne en vederkvickelse och tröst under den tunga tid hon nu genomlefde till följd af faderns långvariga sjukdom, hvilken ändades med döden. Sedan en resa till ön Wight och vistelsen där varit förgäfves för återställande af hans hälsa, tillbragte hon långa månader som hans vårdarinna. Säkert bidrog åsynen af lidandet att ytterligare väcka och fördjupa den sympati för allt mänskligt, som blir ett allt mera framträdande drag hos henne. — "Att få arbeta för den stackars underkufvade mänskligheten och aldrig mera tänka på sig själf", — hör man henne yttra såsom ett önskningsmål. Det är samma tanke, som hennes Daniel Deronda senare uttalar. Dödens närhet väcker hennes kärlek till lifvet. — "Jag känner mig beredd att taga emot lifvet, — nej, älska detsamma, i hvilken form det än skall bjuda sig", — heter det i ett af hennes bref. Den svåra kampen mot lidandet blef henne likvisst ofta öfvermäktig och hon gick ur den med för lång tid brutna krafter. — "I sanning, jag har funnit det svårt att lefva dessa sista veckor", — skrifver hon till en af sina vänner.

De intellektuella sysselsättningarna äro hennes enda tröst. Hon beröres lifligt af de politiska tilldragelserna i Frankrike 1848-49. — "Jag älskar denne man", — skrifver hon till Mr. Bray om Louis Blanc, — "som koncentrerat sin anklagelse mot samhället i orden: 'L'inégalité des talents _doit aboutir_ non à l'inégalité des retributions mais à l'inégalité des devoirs.' Ni undrar hvad det är, som bragt mig upp till detta raseri. Det är den förhatliga inställsamheten, det genomskinliga hyckleriet, systemet att gifva så litet som möjligt i utbyte mot så mycket som möjligt, såsom man ser det här i hvarje handvändning. Jag känner att samhället för män och kvinnor till helvete." — En dag vid denna tid blef hon bekant med Emerson, som kommit på besök till Rosehill. På hans fråga, hvilken bok först vakt henne till själfständigt tänkande, svarar hon: "Rousseaus Confessions". En gång förut hade hon om samma ämne skrifvit till Miss Hennell: — "Om någon ville bevisa att Rousseaus åsikter om lif, religion och styrelseform äro eländiga villfarelser, och att han själf begått några af de största lågheter, som vanära en bildad människa, skulle det i nuvarande stund betyda föga för mig. Jag skulle medgifva detta, men icke desto mindre skulle det stå fast att Rousseaus ande gifvit min intellektuella och moraliska varelse den elektriska stöt, som hos mig vakt en ny uppfattning till lif."

I mars 1849 skref Miss Evans en kort anmälan af Froudes _Nemesis of Faith_ för Coventry Herald, hvilken inbragte henne ett bref af författaren och sålunda skänkte hennes sorgliga lif en ljusglimt. Hennes faders sjukdom hade ständigt förvärrats, och den sista maj samma år afled han.

Det var ett hårdt slag för dottern. — "Hvad skall det blifva af mig utan min fäder"! — hör man henne utropa. Vännerna Bray hade emellertid planerat en tur till kontinenten, och det beslöts att Marian skulle resa med dem. Den 11 juni begåfvo de sig af och togo vägen öfver Paris till södra Frankrike, norra Italien och Schweiz. Medan Brays efter ett par månaders resa fortsatte vägen hem, beslöt Miss Evans att tillbringa hösten och vintern i Genève. Hon var ännu alltför litet i jämnvikt efter det förflutna årets sorgliga tilldragelser för att önska återvända till de ställen, som gömde så många smärtsamma minnen. De åtta månaderna i Schweiz blefvo för henne en lugn och lycklig tid. Sedan hon bott en tid i en pension invid Geneve, var hon nöjd att finna ett hem i själfva staden hos Monsieur och Madame d'Albert. M. d'Albert var målare och såväl han som hans fru fint bildade personer, hos hvilka Miss Evans fann sig förträffligt. Vänskapsbandet med dem knöts för hela lifvet, och egendomligt nog blef det M. d'Albert, som när _Adam Bede_ utkom och medan George Eliot ännu bibehöll sin anonymitet, öfverflyttade denna roman till franskan utan någon aning om hvem författaren var. Han öfversatte sedan äfven åtskilliga af hennes öfriga arbeten.

Omgifven af Schweiz' härliga natur och sysselsatt med studiet af Rousseau och fransk literatur, återvann Marian småningom sinneslugn, likasom hennes angripna hälsa återstäldes. Hennes i hög grad sammansatta natur med dess oändligt känsliga temperament gjorde likvisst att hon vid hemkomsten till England kände sig sviken, såsom ett alltför känsligt sinne måste göra det, genom att alltid ställa sina förväntningar för högt. Värkligheten kan så sällan motsvara de förhoppningar, som afståndet och längtan målat i alltför starka och vackra färger. En kort tid efter hemkomsten bodde hon hos sin broder i Griff, men tiden och skilsmässan hade småningom fört syskonen från hvarandra och åstadkommit en skiljaktighet i åsikter, som inga gemensamma barndomsminnen kunde öfverskyla. Under dessa förhållanden erbjöd familjen på Rosehill henne ett hem, och hon stannade där sexton månader, 1850—51, omgifven af den fulla sympati, som hon så djupt var i behof af, som var ett lifsvilkor för henne. Äfven för hennes intelligens var detta den sfär, som behöfdes, hon gjorde i detta komfortabla hem bekantskap med åtskilliga framstående personer. Att emellertid tänka sig Marian Evans sorglöst njutande ett lugnt hemlifs fördelar, vore icke öfverensstämmande med värkligheten, därtill var hon en alltför orolig, rastlös natur, sorgbunden och nervös, ifrigt längtande efter någon värksamhet, som skulle kunna tillfredsställa hennes andes kraf. Det var först senare i lifvet dessa egenskaper skulle sammansmälta till den upphöjda och enhetliga personlighet vi lära känna i hennes arbeten och korrespondens.

På våren 1851 inträffade emellertid en förändring, som skulle medföra de mest vidtgående konsekvenser för hela hennes lif. Hon hade hösten förut på Rosehill gjort bekantskap med Dr. John Chapman, som denna tid blifvit utgifvare af The Westminster Review. Redan då torde det blifvit fråga om att hon skulle hjälpa honom med redigeringen af tidskriften. I januarihäftet 1851 ingick en af henne skrifven uppsats öfver Mackays _Progress of the Intellect_, och på våren blef det afgjordt att Miss Evans såsom "assistant-editor" (redaktionssekreterare) skulle arbeta vid _Westminster Review_. I september flyttade hon såsom hyresgäst till Chapmans, hvilka bodde i London vid Strand, och från denna tid kan man anse att hennes literära arbete värkligen begynte, ehuru ännu åtskilliga år skulle förgå, innan hon skref de mästervärk, som gjorde henne till vårt århundrades största författarinna.

De två stora tidskrifterna _The Edinburgh_ och _The Quarterly Reciews_ voro organ för de båda politiska partierna "Whigs och Tories". Emellertid hade ett literärt framstegsparti bildats, för hvilket såväl den ena som den andra af dessa tidskrifter var otillfredsställande. Denna grupp, som anslöt sig till James Mill (John Stuart Mills fäder), beslöt grundläggande af en ny revy. Det var _The Westminster Review_, som 1823 blef organet för dessa "filosofiska radikaler", som dess ledare kallades. Tidskriften vände sig till den mest upplysta, mest själfständigt tänkande delen af publiken samt representerade företrädesvis Comtes filosofiska riktning. Den tid, den redigerades af Dr. Chapman, var af dess mest glansfulla dagar. Bland dess medarbetare, af hvilka ju några skulle intaga platsen af ledare inom samtidens literära och vetenskapliga forskning, voro: Herbert Spencer, G.H. Lewes, John Oxenford, James och Harriet Martineau, George Combe, Prof. E. Forbes m.fl.

Under samma tid, som Miss Evans bodde hos Chapmans, hade dessa äfven såsom pensionär Fredrika Bremer. Det kan vara af intresse för oss att höra, hvilket intryck den svenska författarinnan gjorde på sin engelska yrkessyster. Den senare skrifver om henne:

"Hon är i mitt tycke lika föga intagande för ögat som för örat. Jag har aldrig sett en person vid hennes år, som mindre skulle framkallat min rent instinktmässiga aktning. För hvarje gång jag betraktar henne, måste jag skildt erinra mig att detta värkligen är Fredrika Bremer." — Hennes omdöme om "den berömda lilla författarinnan", som hon kallar Fredrika Bremer, blir emellertid senare något fördelaktigare.

Det är intressant att följa med, huru Marian småningom kommer in i det literära lifvet bland en samling framstående män, höra hennes omdömen om dessa personer eller se henne knyta vänskapsband med några af dem. En af dem som sedan hela lifvet igenom förblef hennes "excellent friend", var Herbert Spencer. Angående arten af det inflytande på hennes literära utveckling man velat tillskrifva vänskapen med honom, äro hans egna ord i ett bref till Daily News ett vittnesbörd: "Vår vänskap begynte först 1851" — skrifver han — "då hon redan utmärkte sig genom den vidsträkta bildning och den allt omfattande intellektuella kraft, som senare gjort henne känd öfver hela världen." — Hennes oändliga behof af sympati, som var ett så utmärkande drag för hennes naturell, tillfredsstäldes af denna vänskap, om hvilken hon skrifver till Sara Hennell: