Part 4

Betecknande för det psykologiska elementet i George Eliots begåfning äro ock de två tidigare artiklarna _Woman in France_ och _Silly Novels by Lady Novelists_, hvilka därjämte erbjuda det skilda intresset att de visa oss, hvad hon, som själf skulle tillföra romanen något af det bästa och egendomligaste en kvinnas penna riktat den med, tänkte om den kvinliga begåfningens manifestationer inom literaturen.

Uti _Woman in France_ framställer George Eliot den franska kvinnan såsom den enda, hvilken värkligen intager en plats i literaturen, "har haft ett lefvande inflytande på dess utveckling. Ty ensamt i Frankrike har kvinnans naturell som en elektrisk ström löpt genom stilen och förvandlat det som annorstädes är tungt och oklart, till behagfullt och klart; ensamt i Frankrike skulle, i händelse det kvinnorna skrifvit utplånades, en betydlig lucka uppstå i nationens historia". — Och orsaken till denna de franska kvinnornas öfverlägsenhet anser hon ligga däri, att dessa haft mod att förblifva sig själfva. Genom att de sålunda blefvo sin natur trogna, genom att de endast sökte inspirationen ur egen lifserfarenhet i stället för att lydigt kopiera männen, få deras bref och memoarer, deras noveller och skildringar ett skildt, nej, enastående värde, för den som studerar konst och literatur. De engelska kvinnorna ha däremot icke följt naturens spontana ingifvelse. I stället för att gifva fritt spel åt det specifikt kvinliga elementet, hafva de velat stöpa sina värk i samma form som männens, med den påföljd att deras skrifter blifvit "en absurd öfverdrift af maskulin stil, liknande den skrytsamma hållningen på en dålig skådespelerska i manlig dräkt".

Kanhända är George Eliot här alltför sträng mot de engelska författarinnorna och tar icke nog hänsyn till flere af sina samtida, t.ex. Elizabeth Browning eller systrarna Brontë.

I _Silly Novels by Lady Novelists_ är hon utan misskund med det sätt, hvarpå det stora flertalet engelska författarinnor vanhelgar konsten. Hon indelar deras noveller i "de toma, de tråkiga, de fromma och de pedantiska." — "Vi ha tänkt oss", — säger hon, — "att utblottade kvinnor begynna skrifva noveller, på samma vis som de blifva guvernanter, emedan de icke veta af något annat för en lady passande sätt att förtjäna sitt bröd. Toma ord hafva en ursäkt i en tom mage." — Vissa af dessa noveller få det bitande tillmälet att vara gjorda till "ett slags medicinsk konfekt för unga damer tillhörande the Law Church". Men förf. tillägger:

"Det värkliga dramat inom den evangeliska kyrkan — och där finnes öfverflöd på fina dramatiska uppslag för den, som har begåfning nog att upptäcka och framställa dem — gifves hos medel- och underklassen. Hvarför skulle vi icke kunna få lika intressanta bilder af det religiösa lifvet inom Englands arbetande klasser, som Mrs. Stowes framställningar af negrernas religiösa lif?" — George Eliot betonar här ett element, som hon själf senare skulle komma att tillföra samtidens literatur genom sin egen diktning. Hon slutar den stränga läxan till kvinnorna med en varm uppmaning, att "värklighetens hela fält må stå öppet för kvinnan som för mannen", emedan först då det egendomliga i hennes andliga begåfning skall kunna framträda.

I George Eliots essays och kritiker finnes egentligen intet, som häntyder på novellisten. De egenskaper man i dem spårar, beteckna snarare forskaren än konstnären. Huru kommer det sig väl då, att omedelbart efter sin sista essay gifver oss samma hand en efter annan de tre förträffliga novellerna, som bilda _Scenes of Clerical Life_, och något år därpå _Adam Bede_, hvilken såväl engelska som utländska kritiker varit ense om att betrakta såsom en af de bästa romaner, som någonsin skrifvits? J. Jacobs framkastar i en af sina kritiker öfver George Eliot följande svar på denna fråga: "För att berätta en historie, fordras att man skall hafva upplefvat en."

Förbindelsen med Lewes hade på Marian Evans utöfvat ett så djupt inflytande, som öfverhufvudtaget något förhållande mellan två människor kan hafva. Detta är icke blott ett antagande med sken af sannolikhet, utan det bevisas af otaliga ställen i brefven och dagboken samt af tillegnan på hennes manuskript. Det var såväl det djupa, hemlighetsfulla inflytande, som samhörighet utöfvar på tänkesätt och uppfattning i allmänhet, likasom den rent personliga uppmuntran, hvilken för en så ytterst känslig natur som George Eliots betydde ofantligt mycket. Om hvilket inflytande deltagande i allmänhet hade på henne, vittnar ett bref till Mr. Bray, däri hon tackar honom för några berömmande ord, som han yttrat om en af hennes artiklar: — "Sådant uppmuntrar mig," — säger hon, — "och hjälper mig att göra det bättre. Jag tror aldrig att hvad jag skrifver duger till något, innan andra säga mig det, och äfven då förekommer det mig, som skulle jag aldrig mera skrifva något värdt att läsas."

På manuskriptet till _Adam Bede_ läses följande tillegnan: — "Åt min dyre make George Henry Lewes ger jag detta manuskript till ett arbete, som aldrig skulle blifvit skrifvet, utan den lycka hans kärlek skänkt mitt lif." — Och på manuskriptet till _The Mill on the Floss_ står: — "Åt min älskade make George Henry Lewes ger jag detta manuskript till min tredje bok, skrifvet under det sjätte året af vår förening i Holly Lodge, South Field, Wandsworth och slutadt den 21 mars 1860." — Äfven på hennes öfriga manuskript finnes någon liknande tillegnan. Den ståndpunkt hon genom föreningen med Lewes kom att intaga till den yttre världen, gjorde kanhända äfven att hon nu vid början af sin författarbana drog sig inom sig själf, likasom koncentrerade sig i sina egna tidigare minnen och upplefvelser.

VI. SCENES OF CLERICAL LIFE.

George Eliot har själf skrifvit följande berättelse om huru hennes novellförfattande begynte, med hvilka känslor, farhågor och förhoppningar:

"I september 1856 begynner en ny tid af mitt lif, ty det var då jag började dikta. Jag hade alltid haft en obestämd förhoppning om att någongång kunna skrifva en novell, och min sväfvande plan för denna novell varierade naturligtvis under olika skeden af mitt lif. Men jag kom aldrig längre i utförandet än till ett inledningskapitel, däri jag beskrifver en by i Staffordshire och lifvet i en närbelägen landtgård; och allt eftersom åren förgingo, förlorade jag hoppet att någonsin kunna skrifva novellen, på samma vis som jag alltid klenmodigt emotsåg framtiden. Jag trodde alltid att jag saknade den dramatiska begåfningen både för komposition och dialog, däremot viste jag att jag skulle komma väl tillrätta med den beskrifvande delen af en novell. Mitt 'inledningskapitel' var helt och hållet en beskrifning, ehuru där skulle funnits godt material för dramatisk framställning. Denna början fans händelsevis bland de papper jag hade med mig i Tyskland, och en afton i Berlin läste jag upp den för George. Han anslogs af en bit ren beskrifning, och den kom honom att tro på möjligheten af att jag kunde skrifva en novell, ehuru också han tviflade på — i sanning misströstade om — att jag egde förmåga af dramatisk framställning. Likväl tykte han att jag någon gång borde försöka, hvad jag kunde åstadkomma; och så småningom, när jag efter hemkomsten till England hade större framgång med det jag då skref, än han någonsin kunnat förmoda, stärktes hans åsikt att det dock skulle löna mödan att se, huru stor min förmåga kunde vara, hvad beträffar frambringandet af en novell. Han begynte säga allt bestämdare: 'du måste försöka skrifva en berättelse'. Medan vi voro i Tenby, yrkade han på att jag skulle begynna. Jag sköt emellertid upp därmed, såsom min vana är med arbete, som icke nödvändigtvis måste blifva gjordt. En morgon, medan jag satt och tänkte öfver ämnet för min första novell, föll jag i drömmar och såg mig själf sitta skrifvande en berättelse med titeln: 'The Sad Fortunes of the Reverend Amos Barton.' Jag blef genast helt vaken och talade om det för George. Han sade: 'åh, en titel, som går rakt på sak', — och från den stunden hade jag beslutit att detta skulle blifva min första berättelse. George brukade säga: 'kanske slår det felt — kanske kan du icke dikta. Eller kanhända blir det nätt och jämt så bra att du försöker om igen.' — Eller också: 'du kommer att skrifva ett _chef d'œuvre_ genast, det är ingen fråga om det'. Hans egentliga mening var emellertid att, om jag visserligen icke skulle skrifva en _dålig_ novell, skulle likvisst mitt försök sakna den förnämsta egenskapen — dramatiskt lif. Han brukade säga: 'du är klok och kvick, har filosofisk underbyggnad och kan skildra, — allt goda egenskaper för en novellist. Det lönar nog mödan att du försöker'.

"Vi beslöto att, i händelse novellen lyckades, sända den till Blackwood; men George ansåg det mera troligt att jag skulle få lägga den i portföljen och försöka om igen.

"När vi återvände till Richmond, hade jag emellertid att skrifva min artikel om 'Silly Novels' samt literaturöfversikten för 'Westminster', så att jag först den 22 sept. tog ihop med min novell. Efter det jag begynt den, talade jag en gång under en promenad i parken om för George, att jag gjort upp planen att skrifva en serie historier, däri jag af egen erfarenhet skildrade prästmäns lif, den skulle kallas 'Scenes from Clerical Life' och begynna med 'Amos Barton'. Han tykte genast att tanken var god, — ny och anslående; och när jag en vecka därefter läste för honom första delen af 'Amos', tviflade han icke längre på min förmåga att utföra planen. Scenen i Cross Farm, sade han, öfvertygade honom om det enda han tviflat på — det var klart att jag kunde skrifva god dialog. Återstod ännu att se, om jag förfogade öfver något pathos; det skulle visa sig af det sätt, på hvilket jag skildrade Millys död. En kväll gick George ut i staden, endast för att jag skulle hafva en lugn afton att skrifva. Jag skref det kapitel, i hvilket herden bär underrättelserna till Mrs. Hackit, ända till det stället, där Amos föres bort från dödsbädden, och jag läste upp det för George, när han kom hem. Vi greto båda, sedan steg han upp och kyste mig, i det han sade: 'jag tror ditt _pathos_ är bättre än ditt skämt'."

"När _Amos Barton_ var färdig, tog Lewes hand om manuskriptet och sörjde för underhandlingarna med förläggaren, såsom han äfven framdeles gjorde med George Eliots arbeten. Manuskriptet sändes till John Blackwood, och författaren uppgafs vara en vän till Lewes. Hvad det nu antagna författarnamnet beträffar, bildades det af Lewes' förnamn samt Eliot, som var lätt att uttala".

Underhandlingarna med förläggaren fördes till ett lyckligt slut, och den första hälften af _Amos Barton_ kom ut i januarihäftet 1857 af _Blackwood's Magazine_. Efter den följde de två andra novellerna: _Mr. Gilfil's Love-Story_ och _Janet's Repentance_, och i slutet af samma år träffade Blackwood aftal om en upplaga af dem alla tre.

_Scenes of Clerical Life_ blefvo en literär triumf för George Eliot. Från det de framträdde i _The Magazine_, väkte de kännares uppmärksamhet och beundran såväl för innehållet, som för den förträffliga berättarkonst, hvilken klädt det i ord. Där fans i dem en friskhet och ursprunglighet, som till och med förskaffade dem äran af att förliknas vid den klassiska _Vicar of Wakefield._ Utaf det erkännande, som kom _Scenes_ till del och som mest gladde George Eliot, voro bref från Dickens, Froude och Mrs. Carlyle till den anonyma författaren.

Dickens bref lyder: — "Min bäste herre! Jag har blifvit så lifligt berörd af de två första berättelserna i den bok Ni haft vänligheten sända mig genom Messrs. Blackwood, att jag hoppas Ni ursäktar, om jag skrifver till Eder för att uttrycka min beundran för deras ovanliga förtjänst. Jag har sällan sett sanning och finkänslighet både i skämt och allvar förenade i så ovanligt hög grad som i dessa berättelser; och det intryck de gjort på mig, är så djupt, att det vore mycket svårt att beskrifva det, äfven om jag djärfdes försöka.

"När jag riktar dessa några ord af tack till den som skapat 'The Sad Fortunes of the Rev. Amos Barton' och Mr. Gilfil's sorgliga kärlekshistoria, måste jag (förmodar jag) begagna det namn, den förträfflige författaren önskat antaga. Jag känner icke något annat, men jag skulle varit mycket böjd, om jag följt min egen ingifvelse, att förklara den påstådda författaren för en kvinna. Jag har upptäkt, som det tyckes mig, så mycken kvinlig känsla i dessa rörande berättelser att titelbladets försäkran icke kunnat öfvertyga mig om motsatsen. Om de icke äro skrifna af en kvinna, så tror jag att från världens begynnelse ingen man förut kunnat göra sig så lik en kvinna i andligt afseende.

"Tro icke att jag har någon simpel önskan att komma Eder hemlighet på spåren. Jag nämner om detta såsom något, som djupt intresserar mig, icke blott af nyfikenhet"...

Det var egentligen kännares bifall, som kom George Eliot till del efter utgifvandet af de tre novellerna. Hos den stora publiken skulle hon först bryta igenom med romanen _Adam Bede_.

I _Scenes of Clerical Life_ spårar man redan flertalet af de egenskaper, som skulle komma att känneteckna George Eliots diktning och gifva den dess säregna prägel. Dessa berättelser innehålla en hel fond af samlade barndomsminnen. Författarinnan visar oss här landsbygden, de små byarna och landsortsstäderna i hjärtat af England, men icke sådana de blifvit genom vår tids nivellerande invärkan, utan sådana de voro på den tiden, "då Milby icke hade några gatlyktor och då postvagnen körde fram dammig och smutsig till Röda lejonets port".

"Jag, som tyvärr är litet egen af mig", — heter det i början af _Scenes_, — "har en särskild ömhet för gammaldags seder och bruk." — Denna ömhet är en rik fond, ur hvilken hennes diktning öst. Den har kommit henne att framställa en numera förgången tid, och dessa bilder från seklets början af folkets seder, bruk, talesätt och åsikter, hafva jämte det konstnärliga värdet äfven ett kulturhistoriskt sådant. Man kan icke tvifla på att George Eliot i _Scenes_ framstält personer, som hon känt i sin barndom, t.ex. den dråpliga Mrs. Hackit i _Amos Barton_, hvilken rättade sin klädsel efter almanackan och oberoende af väderleken tog fram sitt pälsvärk den första november, emedan det i hennes ungdom alltid varit kallt den tiden. Mrs. Hackit gör början i den rad af gamla kvinnogestalter, som George Eliot framstält med så oförliknelig humor och sanning. I _Scenes_ finnas redan såsom kraftiga studier eller skizzer alla dessa ytterst karaktäristiska husmödrar och landtbrukare, landtpräster, advokater, läkare och värdshusvärdar, med ett ord hela denna landsortsbefolkning, som sedan så lefvande stiger emot oss ur hennes romaner. I den värld vi här lära känna lefves lifvet enformigt, utan att några öfverraskande yttre tilldragelser störa dess jämna tröghet, men där uppstå dock konflikter, icke mindre djupa än stora världstilldragelser och icke mindre betydelsefulla än dessa för de människor, som skola genomkämpa dem, och de uppstå just af det vi kalla hvardagshändelser och obetydliga tilldragelser.

Pastor Amos Bartons motgångar, kring hvilka händelsen knyter sig i den första af _Scenes_, äro något mycket vanligt i lifvet: små inkomster, många barn och hans älskliga hustru Millys död, orsakad af öfveransträngning och alltför mycket af det arbete, som icke synes i ett fattigt hem, men som slutligen blir för tungt för en klen, af motgångar bruten varelse.

Det är likaledes en vanlig tilldragelse att, såsom i _Mr. Gilfil's Love-Story_, en ung och lidelsefull flicka såsom Caterina förälskar sig i en ung vacker man såsom kapten Wybrow, hvilken i samhällsställning står öfver henne. Det är också mycket vanligt att han, som för tillfället intet annat har att göra, låter henne tro att han besvarar hennes känslor, men när tillfälle erbjuder sig, förlofvar sig med en ung dam af värld, som anses för ett godt parti. Om en ung flicka är stolt som Caterina, gömmer hon därvid sina känslor, likasom "en stackars sårad liten harunge gömmer sig för jägaren", men hennes lidelse och hennes hämdlystnad, hvilka varit nära att drifva henne till ett brott, hafva brutit hennes krafter, så att hon vissnar bort, när lifvet sedan ställer sina kraf på henne. — Denna berättelse är för öfrigt mera komponerad och karaktäriserar George Eliot mindre väl än de två andra i denna samling.

"För en ytlig betraktare var Milby ingenting annat än den torra prosan: en smutsig stad, omgifven af flacka fält, af kvistade almar och spridda fabriksidkande byar, som kröpo framåt steg för steg med sina väfstolar, tills de, så att säga, hotade att inympa sig på själfva staden. Men den ljufliga våren kom icke desto mindre också till Milby: almanras toppar lyste af rödaktiga knoppar, kyrkogården blef öfverköljd af tusenskönor, lärkan lät höra sina kärlekssånger öfver de flacka fälten, och regnbågen hängde öfver den mörka staden och beklädde själfva taken och skorstenarna med en sällsam förklarande skönhet. Och så var det äfven med människolifvet där, hvilket först föreföll som ett obehagligt virrvarr af världslighet, snålhet, fåfänga, strutsfjädrar och bränvinsångor, men betraktade man det närmare, fann man här och där renhet, mildhet och oegennytta, på samma sätt, som man kanske märker en doftande geranium, spridande sin ljufliga vällukt midt bland spritångorna inne på en bullrande krog."

Detta betecknar i största korthet innehållet i den tredje af _Scenes, Janet's Repentance_. Där skildras lifvet i den lilla landsortsstaden, knutet kring den alldagliga händelsen att en ung kvinna, som blifvit förnedrad och förnedrat sig själf genom ett olyckligt äktenskap, åter upprättas genom en annan människa, som genomgått lidande och kamp i lika hög grad som hon.

Här framträder en annan af de grundegenskaper, på hvilka George Eliots diktning hvilar: det är tron på mänskligheten, dess framåtskridande och förädling. Mr. Tryan, genom hvilken Janet återupprättas, är en ung evangelisk präst, han tror på vissa trånga dogmer och kan i flere afseenden hafva inskränkta åsikter, men det, hvarigenom han vinner inflytande öfver Janet, är det rent mänskliga hos honom. Han omtalar för henne sitt eget stora ungdomsfelsteg och sina bemödanden att senare genom sitt lif försona, hvad han då brutit.

Vid den religiösa kris George Eliot själf genomgått hade hon — olik det stora flertalet människor, som stannar vid likgiltighet — kommit ut ur kampen med den stora humana syn, som vill förklara hvarje yttring af andens lif, för att ur dem alla söka fram något grand af lifvets underbara hemlighet. Det är därför hon på ett så gripande vis kunnat skildra dessa i många afseenden så inskränkta präster, som äro hufvudfigurer i _Scenes of Clerical Life_. Och hon har kunnat höja dessa sina hvardagliga hjältar, så att säga, öfver dem själfva, genom den jämförelse vi genom hennes framställning måste göra mellan deras anspråkslösa tillvaro och den storslagenhet, hvaraf människonaturen är mäktig. Men detta skulle hon aldrig kunnat göra utan att känna en djup sympati för de alldagliga personer hon skildrat. Detta är brännpunkten, i hvilken alla George Eliots författaregenskaper samla sig.

Sympatin är den innersta kärnan i George Eliots konst. När hon för läsaren presenterar pastor Amos Barton, där han i månskenet går öfver kyrkogården, ser hon med sympatins förstående blick den svartklädda magra gestalten, eller när hon afbildar en lutande gubbe eller en skrynklig gumma, "ser hennes själs öga äfven det förflutna, hvaraf de äro hopkrympta lämningar". Och såsom det värksammaste framställningsmedel begagnar hon sig af denna breda egendomliga humor, som kännetecknar flere af de yppersta engelska diktare. Caterina i _Mr. Gilfil's Love-Story_ kunde kanske blifvit karaktäriserad på ett skarpsinnigare vis, men säkert icke på ett sätt, som säkrare komme läsaren att med ett löje gömma den bild han får af följande ord:

"Det är ganska troligt att Caterina till sin dödsdag trodde att jorden stod stilla och att solen och stjärnorna rörde sig omkring den, men hvad den saken angår, så trodde Helena och Dido och Desdemona och Julia alldeles på samma sätt. Caterinas förnämsta begåfning låg i att kunna älska, och det är knappast troligt att den lärdaste dam skulle ha öfverträffat henne däri."

Uti _Scenes_ finner man äfven redan antydda några af de fel, som tydligare skulle framträda i författarinnans stora romaner: kompositionen är sällan enhetlig, mycket har kommit med, som strängt taget icke hör till saken, medan reflexioner och inkast af förf. uppskjuta och afbryta berättelsernas gång.

VII. ADAM BEDE.

_Scenes of Clerical Life_ utmärka sig icke genom några skildt öfverraskande egenskaper, genom dramatiskt lif i skildringen eller handlingens originalitet. Franska kritiker, sådana som E. Montégut eller F. Brunetière, älska att jämföra George Eliot med dessa gamla holländska målare, som med oändlig noggrannhet och aldrig svikande tålamod observerat hvarje den minsta detalj af dessa hvardagliga föremål, hvilka de framstält med oupphunnet mästerskap, därför att deras kärlek för värkligheten icke tillåtit dem att med ringaktning anse något så obetydligt att icke bilden i sin helhet skulle lidit, om detsamma vårdslösades. I _Scenes_ ser man dessa egenskaper hos George Eliot ännu endast antydningsvis; i sin fulla kraft framträda de, burna af en stor djup lifsåskådning, som har sina rötter långt nere i den samtida filosofin, uti hennes första stora roman _Adam Bede_.

Omedelbart efter det hennes första noveller kommit ut, begynte hon Adam Bede. Den skrefs dels hemma i Richmond dels i Tyskland, där hon och Lewes vistades en tid af det följande året. Färden gälde denna gång München, Tyrolen, Wien, Prag och Dresden. Härefter se vi de båda flitiga författarena ofta för några månader lemna Englands fukt och dimma för att i ett bättre klimat vinna krafter eller för att njuta af det kontinenten har bäst af bildande konst och musik samt af umgänge med samtidens mest framstående konstnärer och vetenskapsmän. Men hvarthälst färden styres, är arbetet med, detta arbete, om hvilket George Eliot nu blir öfvertygad att det är hennes stora lifsuppgift att utföra. — "Att skrifva" — säger hon — "är en del af min religion, jag kan icke skrifva ett ord, som ej vore dikteradt inifrån."

_Adam Bede_ är historien om bysnickaren Adam Bedes kärlek till den vackra bonddottern Hetty Sorrel, som emellertid bedrager honom och förföres af den unge squiren Arthur Donnithorne. När Hetty kastas i fängelse för barnmord, är det den unga metodistpredikantskan Dinah Morris, som bringar henne tröst och visar henne vägen till försoning. Berättelsen slutar med att Dinah blir Adams maka. Innehållet är sålunda det enklaste: en byhistoria, där hjältarna och hjältinnorna ur folkets led teckna sig mot en bakgrund af bönder, förpaktare och handtvärkare, deras hustrur och döttrar, prästens och godsegarens familjer, med ett ord mot ett stycke engelskt landtlif från detta sekels början.

Det är svårt att egentligen redogöra för innehållet i sådana böcker som _Adam Bede_. Vi stå här inför ett af den engelska naturalismens mästervärk. Likasom den franska naturalismens mästare, Flaubert, förkastar George Eliot fabeln och den spännande intrigen. Den engelska författarinnan eger icke den konstruktiva inbillningskraft, som ur något anmärkningsvärdt faktum ur lifvet konstruerar upp en hel historia eller dram, hennes fantasi sättes tvärt om i rörelse af alla dessa skenbart obetydliga händelser, som bilda det dagliga lifvets enahanda. Dessa målar hon sedan med bred pensel, därvid afbildande värkligheten så noga, som om hon kalkerade ut den på rutan.

I denna punkt ligger den af George Eliot representerade engelska naturalismens både svaghet och styrka. Om det som fransmännen kalla komposition, detta noggranna afvägande af detaljerna för åstadkommande af en koncentrerad harmonisk enhet, bekymrar hon sig föga. Ehuru i den franska naturalismens mästerstycke, _Madame Bovary_, Flaubert äfven förkastat den spännande fabeln, har han likvisst nedlagt största möda på kompositionen i dess helhet, hvilken ju i allmänhet inom all romanisk konst innehar en dominerande plats. Uti alla George Eliots romaner, om man undantager _Silas Marner_, skall man finna kompositionen afsiktligt eller oafsiktligt försummad. I _The Mill on the Floss_ står t.ex. handlingen helt och hållet stilla i den första tredjedelen af boken, i _Middlemarch_ äro egentligen fyra skilda berättelser sammanförda inom en ram, och i _Daniel Deronda_ löpa två berättelser jämsides.

Men å andra sidan hafva vi dessa kompositionsfel att tacka för några af de yppersta sidor George Eliot skrifvit. Den första delen af _The Mill on the Floss_ är en af de bästa skildringar ur barnlifvet, som någonsin gjorts, de flesta af de otaliga personerna i _Middlemarch_ frappera genom den skärpa, med hvilken de iakttagits, och i _Adam Bede_ få vi i det egendomliga kapitel, som George Eliot utan minsta tanke på kompositionens enhet, rykt in midt i berättelsen, en djup inblick i den engelska naturalismens väsende.

Författarinnan säger här: