Part 3

"Ljuspunkten för mig, näst efter min kärlek till gamla vänner, bildar den förtjusande lugna nya vänskap, som Herbert Spencer ger mig. Vi se hvarandra hvarje dag och mellan oss existerar ett högst angenämt 'camaraderie'. Utan honom skulle mitt lif vara ödsligt nog." — Att hon äfven förutsåg hans vetenskapliga betydelse, visar det skämtsamma yttrandet i ett annat bref: — »Han skall stå i Biografiskt Lexikon för 1954 såsom Spencer, Herbert, en originell och djupsinnig filosofisk skriftställare, skildt känd genom sitt stora värk, som gifvit psykologin en ny impuls och mycket bidragit till den framrykta, ställning denna vetenskap för närvarande intager, i jämförelse med hvad fallet var i medlet af förra århundradet. Denne filosofs lif erbjuder, likasom den store Kants, föga af intresse för biografen, etc.

Det var genom Spencer Marian Evans blef bekant med George Henry Lewes. Vid första sammanträffandet med denna spirituella person hör man henne utropa: — "Till utseendet ett slags Mirabeau i miniatyr!" — Emellertid begynner Lewes' namn allt oftare förekomma i brefven från denna tid. — "Lewes var såsom alltid genialisk och rolig", — heter det, eller: — "Lewes är mycket vänlig och uppmärksam, han har vunnit min högaktning, ehuru jag förr tadlade honom. Liksom få andra människor i världen, är han mycket bättre än han förefaller. En man med hjärta och samvete under en mask af lättsinne." — Man ser sympatin tillväxa. När Lewes är sjuk, eller som han själf kallar det, lat, läser hon hans korrektur och efter en dag af arbete tillbringar hon ibland kvällen på teatern eller på någon konsert i sällskap med honom och Spencer.

_The Westminster Review_ tager mycket arbete i anspråk och ger henne mycken möda och omsorg. Med den henne egna noggrannheten utför hon detta arbete, men man ser henne städse misströsta om sin förmåga att kunna göra det. Denna misstro till sin egen förmåga kan hela lifvet igenom spåras hos George Eliot; äfven när hennes rykte steg högst och hennes böcker hade den största framgången, hör man henne uttala sin misströstan om att någonsin mera kunna åstadkomma ett dugligt arbete. En orsak härtill var väl äfven hennes svaga hälsa, som ständigt gjorde streck i räkningen.

I oktober 1853 lämnade hon Dr. Chapmans hus för att hyra sig en liten våning nära Hyde Park. Det var först hennes afsikt att samtidigt uppgifva äfven arbetet som redaktionssekreterare, ehuru hon på Dr. Chapmans uppmaning likvisst kvarstod till följande vår. Hon var vid denna tid icke uteslutande beroende af sin penna, emedan hennes fader köpt henne en lifränta på omkr. 100 pund st., men hennes stora hjälpsamhet mot fattiga vänner gräfde alltid ett djupt hål i inkomsterna. I juli 1854 publicerades hennes öfversättning af Ludwig Feuerbachs _Wesen des Christenthums_ uti Chapmans Quarterly Series med Miss Evans' namn såsom öfversättarinna, första och sista gången hennes värkliga namn stod på ett titelblad i tryck.

Få dagar därefter, den 20 juli, skref hon till vännerna Bray några ord, som i all sin korthet angifva en stor förändring i hennes lif. Brefvet lyder: — "Kära vänner — alla tre. — Jag har endast tid att säga farväl och Gud välsigne eder. _Poste Restante_, Weimar, för de närmaste sex veckorna och efteråt Berlin. Alltid eder tillgifna och tacksamma Marian."

Hon hade kommit till den mest betydelsefulla vändpunkten i sitt lif: förbindelsen med George Henry Lewes.

IV. GEORGE HENRY LEWES. RESA TILL TYSKLAND.

George Henry Lewes var född i London den 18 april 1817. Efter att hafva gått i skola i Greenwich, fick han anställning som biträde på ett kontor, men som han icke hade minsta håg för detta slags sysselsättning, begynte han studera medicin. Han visade tidigt utpräglad böjelse för filosofi, och redan vid nitton års ålder deltog han i veckomöten, som för diskuterande af metafysiska frågor höllos af en liten klubb på en källare i Red Lion Square, Holborn. Klubben var sammansatt af de mest heterogena element, och det är mycket sannolikt att den tjänat George Eliot som förebild till klubben i _Daniel Deronda_. Genom en af medlemmarna, en judisk urmakare, som var ifrig anhängare af Spinoza, gjorde Lewes första bekantskapen med den store judiske filosofen och därefter blef det hans lifligaste önskan att ega Spinozas värk. En mörk höstafton fann han värkligen det efterlängtade arbetet på den smutsiga disken i en antikvarisk bokhandel, där han med klappande hjärta läste på ryggen af en bok: "Spinoza Opera Posthuma." Han var fattig den tiden men skulle med glädje gifvit sin sista slant för Spinoza. När han kom hem, satte han sig genast ned för att börja med en öfversättning af Etiken, hvilken likvisst aldrig blef färdig.

Denna tilldragelse vittnar i all sin obetydlighet om hvilken impulsiv natur Lewes var. Hans studier af Spinoza ledde till en artikel om den store filosofens lif och värk, publicerad i _Westminster Review_ 1843, det första försök, som egentligen blifvit gjordt för att göra Spinoza känd i England. Denna artikel, som senare inflätades i Lewes' _History of Philosophy_, utgjorde så att säga kärnan till detta arbete, hvilket enligt Frederic Harrison varit den bok i England, som näst Mills _Logic_ utöfvat det största inflytande på den nu lefvande generationens tankegång. Efter en studieresa till Tyskland, blef Lewes vid hemkomsten 1839 en af den tidens mest produktiva journalister. Glänsande kvick och mångsidig, tyktes han skildt skapad till literatör. Hans insikter voro af så olika slag och så omfattande, att någon af hans vänner en gång sade om honom: "Lewes kan göra allt i världen utom måla, och det skulle han också kunna efter en veckas studier."

Jämte det han biträdde vid redaktionen af _The Classical Museum_, skref han i en mängd af de stora engelska tidskrifterna. Sedan hans ofvannämda arbete om filosofins historia utkommit 1846, uppträdde han som skönliterär författare med novellerna _Ranthorpe_ och _Rose, Blanche and Violet_ 1847-48, som dock hade föga framgång. Hastigt på hvarandra skref emellertid denna outtröttliga penna _The Spanish Drama, The Life of Maximilian Robespierre_ och _The noble Heart_, a Tragedy, hvilken sistnämda sades blifvit en tragedi äfven för författaren själf. Icke nöjd med att skrifva för teatern, ville han äfven pröfva sina krafter på tiljan och stötte en del af den literära världen icke litet för hufvudet genom att strax efter en filosofisk föreläsning i Edinburgh uppträda på teatern i Shylocks roll.

Denna mångsidighet gjorde att han icke så hastigt bröt igenom, som han kanske skulle gjort, om han arbetat i en riktning, men i gengäld gåfvo dessa försök honom en rikedom af erfarenheter, som en författare väl behöfver och hvars betydelse vår tid med dess ensidiga fackbildning förbiser. Egentligen var det hans _Life of Goethe_, som gjorde honom allmänt känd. Påbörjad 1845 i Tyskland skulle denna sedermera af sin samtid så högt skattade bok, icke utkomma förr än 1855 efter åtskilliga öden hos förläggarena.

Mellan åren 1849-54 var Lewes utgifvare af veckobladet _The Leader_. Många af hans artiklar öfver Auguste Comte blefvo ursprungligen skrifna för detta blad. Jämte John Stuart Mill är Lewes den som tidigast gjort positivismen och dess franske grundläggare känd i England. Han såväl uppfattade som uttalade sig om den betydelse denna nya lära skulle hafva för samtidens forskning, ehuru han afgjordt opponerade sig mot Comtes positiva politik.

Redan af dessa korta uppgifter framgår, hvilken mångfrestande natur Lewes var. Vid trettio års ålder hade han hunnit med kritisk, skönliterär, dramatisk, biografisk och filosofisk skriftställarvärksamhet, han hade rest i utlandet, hållit föredrag, uppträdt på tiljan och varit journalist. Thackeray hördes en gång yttra, att han icke skulle blifvit förvånad, om han mött Lewes midt i London ridande på en hvit elefant, så litet kunde hans vänner veta hvad han härnäst skulle taga sig till. — I själfva värket liknade Lewes' begåfning mera en af det 18:de århundradets encyklopedisters än en skriftställares i våra dagar.

Till sitt yttre var han en klen, svagt bygd man med yfvigt lockigt hår, de stora ögonbrynen och skägget gåfvo åt ansiktet ett drag, som påminte om en råtthund, munnen var något framskjutande och ögonen grå och djupt liggande under en hög vackert formad panna. Oberäknelig till sin natur med något vildt och regellöst i sitt tal, ömsom hänrykte han, ömsom stötte han sina vänner för hufvudet genom den glädtiga, sorglösa och genialiska "abandon", som kännetecknade både hans uppträdande och konversation. Hans sällskap var egendomligt upplifvande, ty det allra hvardagligaste ämne kunde tjäna honom som utgångspunkt för en liflig framställning af någon filosofisk favoritteori, och han egde en ovanlig förmåga att göra hårdsmälta problem lättfattliga.

Vid den tid Lewes och Marian Evans gjorde hvarandras bekantskap i Dr. Chapmans hem, var Lewes redan gift. Han hade gift sig vid tidig ålder, men sedan hans husliga lycka för alltid och oåterkalleligen blifvit sköflad, hade han och hans hustru i omkring två år lefvat skilda. Laglig skilsmässa hade de icke kunnat få, hvarför Lewes' och Marian Evans' förbund aldrig kunde beseglas af någon borgerlig eller kyrklig vigsel.

Förbindelsen med en af lif så sprudlande natur som Lewes, måste naturligtvis utöfvat ofantligt inflytande såväl på Marians personlighet som författarskap, men att det säregna i denna förbindelse skulle präglat hennes diktning med något särskildt drag, såsom fallet var med hennes stora samtida George Sand, kan man icke spåra.

Lewes' inflytande märkes genast af tonen i George Eliots bref och dagboksanteckningar. Genom dem alla går hädanefter såsom en djup mäktig underström känslan af lycka öfver detta förbund, som upplöstes först genom Lewes' död. Allt vittnar om att förbindelsen var grundad på den djupaste samhörighet, gemenskap och öfverensstämmelse i lifvets största och viktigaste frågor; man ser huru den bidragit att skapa denna stora vida syn på lifvet, som besjälar alla George Eliots arbeten. Anmärkningsvärdt är äfven att vi ingenstädes i hennes värk spåra något af den ofördragsamhet eller bitterhet, som ofta inom literaturen blir likasom ett eko af undantagsförhållanden, i hvilka författaren själf lefvat, isynnerhet om han stält sig i strid med samhället. Ty George Eliots och Lewes' förbindelse var ju på krigsfot med samhället, och ett sådant förhållande betyder därtill oändligt mycket mera för en kvinna än för en man. När en kvinna känner sig manad att för sig uppställa lagar, som hon anser heligare än de af samhället sanktionerade, så bedömer detta samhälle, öfver hvilket hon gjort sig till domare, i sin tur henne, och dömer henne annorlunda än det dömer en man.

Att Marian Evans erfarit detta, framgår af hennes bref, och äfven utan detta vittnesbörd, endast med en tanke på hennes oändligt känsliga temperament kan man förstå, hvilken smärta det skulle vålla henne att vänskapen med Brays och Sara Hennell först kunde återknytas, sedan ett par år förflutit, efter det förbindelsen med Lewes ingicks; likaså kunde hennes egen familjs ogillande icke förbli henne likgiltigt. Men om alla dessa dyrköpta erfarenheter bär hennes diktning intet spår i form af någon revolt mot samhället. Ingen har kraftigare än George Eliot ständigt betonat helgden af de samhällsband, som knyta människorna vid hvarandra.

I en artikel, _Woman in France_, har George Eliot själf påpekat det djupa inflytande kvinnorna haft på den franska literaturen. De hafva tänkt och känt som kvinnor och då de skrifvit, hafva deras arbeten blifvit ett uttryck härför, säger hon, därmed framhållande den allmänna betydelsen af att den kvinliga intelligensen manifesterar sig såsom sådan. Och just därför att George Eliots diktning står så högt, beklagar man att hon icke i den äfven gifvit något säreget vittnesbörd i denna viktiga fråga, där den högst och den lägst stående kvinliga natur ibland kunna mötas.

Med den metod Mr. Cross följt vid utgifvandet af George Eliots korrespondens och dagboksanteckningar, att endast meddela utdrag ur brefven, finna vi egentligen intet annat på sak gående uttalande i denna ömtåliga fråga, än följande 1855 till Mrs. Bray skrifna bref:

"Om det finnes något beslut eller något förhållande i mitt lif, som är och alltid skall vara djupt allvarligt, är det min förbindelse med Mr. Lewes. Det var likvisst i många afseenden naturligt nog att du skulle missförstå mig, dels till följd af obekantskap med Mr. Lewes' karaktär och sträfvanden, dels emedan det är många år, sedan vi voro tillsammans och möjligen förändringen i mina tänkesätt gått alldeles i en motsatt riktning till hvad du tror. Ingen kan bättre än du själf inse att det är möjligt för två människor att med samma allvar vidhålla olika åsikter i viktiga frågor, samt att hvardera är lika uppriktigt öfvertygad om att hans åsikt är den enda värkligt moraliska. Om vi båda hysa olika åsikter angående äktenskapslagarna, så måste jag i alla fall tro att du står fast vid hvad du anser rätt, och jag vet intet, som skulle låta mig förmoda att du ej tänkte detsamma om mig. Huru mycket våra åsikter afvika från hvarandra, tror jag ingen af oss riktigt vet, ty jag är okunnig om din egentliga ståndpunkt, likasom du möjligen antar mig hysa känslor och åsikter, som icke äro mina. Vi kunna häller icke få riktig klarhet i saken sålunda genom bref, men en sak kan jag säga, i få ord. Band, som lätt kunna slitas sönder, äro hvad jag hvarken i teori eller praktik skulle förorda. Kvinnor, som låta sig nöja med sådana band, handla häller icke som jag gjort. Att en fördomsfri människa, som känner det värkliga lifvet, kan kalla mitt förhållande till Mr. Lewes omoraliskt, kan jag endast förstå genom att betänka, af hvilka hårfina och bräckliga beståndsdelar ett rykte är sammansatt. Men jag _måste_ minnas det och hyser icke några dåliga eller ovänliga tankar mot dem som fördöma oss, om vi än hoppats på en något annorlunda dom. Att den stora massan af människor skulle fördöma oss, var intet annat än vi väntat. Vårt lif skall icke blifva något lif af efterlåtenhet mot oss själfva, utom sålunda att vi, lyckliga med hvarandra, finna allting lätt. Vi skola arbeta strängt för att sörja för andra och fylla våra plikter. Lättsinne och öfvermod skulle vara en föga hållbar grund att bygga på. Förlåt om jag för att försvara mig mot en orätt uppfattning, tyckes alltför kall och säker på mig själf. Jag skulle ej bry mig om att försvara mitt handlingssätt, om jag ej älskade dig och önskade skingra den sorg, du säger att din uppfattning af saken gjort dig. Hvad jag än må hafva missförstått förut, så missförstår jag ej ditt bref, som jag erhöll denna morgon, och läser däri ej annat än kärlek och ömhet, som jag af fullaste hjärta besvarar. Jag skulle hälst aldrig skrifva något vidare om mig själf. Det är icke hälsosamt att mycket grubbla öfver sina egna känslor och sitt eget handlingssätt, bättre är att för hvarje ny dag söka blifva ärligare och mera kärleksfull. Intet enda af dina oändligt många vänliga ord eller all den kärlek du städse visat mig, har jag någonsin glömt. Jag minnes dem ofta och känner därvid, likasom angående allt öfrigt i mitt förflutna lif, huru full af brister jag alltid varit. Men detta kan icke numera hjälpas, och jag kan endast finna tröst och tillfredsställelse af 'att skynda mot de ting, som ligga framför mig', och göra det närvarande bättre än det förflutna. Men om vi aldrig skulle komma hvarandra nära igen, dyra Cara, så mins att jag icke var otacksam eller känslolös för all din godhet, samt att jag är en af de många, för hvilka du icke lefvat förgäfves. Jag har mycket brådtom och har varit tvungen att skrifva i hast. Kom ihåg detta och tro mig icke om annat, när jag försäkrar att jag är din tillgifna och uppriktiga vän."

Omedelbart efter det Lewes och Marian Evans knutit, sin förbindelse, afreste de, såsom redan blifvit nämdt, till Tyskland. Färden gick öfver Antwerpen och Cöln till Weimar, där de stannade tre månader för Lewes' Goethe-forskningar. De gjorde där åtskilliga intressanta bekantskaper och lämnade Weimar med saknad, för att i början af november begifva sig till Berlin, där de likaledes kommo i beröring med den literära och artistiska världen, bland annat i Fräulein Solmars salong. Under denna angenäma och lärorika resa i Tyskland upptogos dagarna af träget literärt arbete, teater- och operabesök samt läsning. Såväl i Weimar som Berlin, skref Lewes på sitt _Life of Goethe_; George Eliot åter skref i Weimar sin uppsats _Woman in France_, för _Westminster Review_; i Berlin höll hon för det mesta på med öfversättningen af _Spinozas Ethik_. Intressanta äro uppgifterna i dagboksanteckningarna om all den literatur, de båda läste tillsammans under "de långa njutningsrika aftnarna" i Berlin. Af tysk literatur genomgicks största delen af Goethes, Lessings och Heines arbeten, därtill kom Sainte-Beuve, Shakespeare — hvilken George Eliot läste hela lifvet igenom, — Macaulay och en mängd historisk literatur.

I medlet af mars befunno de sig åter i England, där ett lif af strängt arbete nu begynte. Arbete med pennan ger vanligtvis icke någon riklig utkomst, och Lewes egde familj bestående af tre söner, mot hvilka George Eliot åtagit sig en moders plikter.

V. ARTIKLAR I THE WESTMINSTER REVIEW.

Tiden mellan åren 1852—57 intager sin skilda plats i George Eliots literära utveckling. Intill april 1854 var hennes värksamhet för _The Westminster Review_ mest den dryga, ehuru delvis osynliga del, som kommer på utgifvarenas lott. Endast en större artikel af hennes hand, _Carlyle's Life of Sterling_, ingår i januarihäftet 1852. Miss Blind talar väl i sin biografi om en artikel öfver Margaret Fuller, hvilken hon, utan några andra bevis än dem hon tror sig finna i stilen och ämnet, tillskrifver George Eliot, men densamma återfinnes icke i uppsatsen: _George Eliot, her Life and Writings_, som _The Westminster Review_ publicerade 1881 kort efter författarinnans död, och där hennes öfriga för tidskriften skrifna artiklar uppräknas.

För öfrigt skref Miss Evans såsom "assistanteditor" en god del af den summariska literaturöfversikten i hvarje häfte af tidskriften. Sedan hon lämnat befattningen som redaktionssekreterare, stegrades hennes själfständiga literära värksamhet; under resan i Tyskland och strax efter återkomsten till England skref hon åtskilliga artiklar. Vid hemkomsten engagerades hon af Dr. Chapman att delvis öfvertaga afdelningen för "Contemporary literature" i tidskriften. Under denna tid ser man både henne och Lewes af alla krafter arbeta med artiklar för olika revyer; de skulle själfva lefva af sitt arbete samt därjämte underhålla Lewes' tre söner, hvilka uppfostrades i Hofwyl i Schweiz. För omkring tre års tid slogo de upp sina bopålar i Richmond nära London, och det var här en betydande del af George Eliots värk såg dagen. De hade på denna tid endast ett gemensamt arbetsrum, och George Eliot berättade senare i lifvet, hurusom raspandet af en annan penna "till den grad irriterade hennes nerver att det nästan gjorde henne vild".

Dagboken från denna tid talar om olika artiklar för _The Leader_ (till hvars redaktion Lewes hörde), till _Fraser's Magazine_, till _Saturday Review_, samt literaturöfversikter till _Westminster Review_. De artiklar af George Eliots hand, som ingingo i _The Westminster Review äro_: _Carlyles Life of Sterling_, januari 1852; _Woman in France: Madame de Sablé_, oktober 1854; _Evangelical Teaching: Dr. Cumming_, oktober 1855; _German Vit: Heinrich Heine_, januari 1856; _The Natural History of German Life_, juli 1856; _Silly Novels by Lady Novelists_, oktober 1856, och _Worldliness and other Worldliness: the Poet Young_, januari 1857.

Dessa George Eliots kritiker och essays äro anmärkningsvärda egentligen för den belysning de kasta öfver hennes egen utveckling. Inom kritikens konst kunna de icke ställas i bredd med hvad George Eliots diktning är på sitt område. Hennes essays äro intelligenta och logiska, ibland mängda med det skilda slag af satir, som senare utgör en så egendomlig beståndsdel i hennes romaner, men denna kritiska del af hennes författarvärksamhet är icke i någon händelse banbrytande. Vissa af de egenskaper, som senare komma att blifva grunddragen i hennes diktning, spårar man emellertid redan här. I dessa kritiker är det psykologiska elementet det mest framträdande. Hennes öfversättningsvärksamhet, likasom hennes studier, hade ju hittills gått hufvudsakligast i filosofisk riktning, och dessa filosofiska studier trycka sedan sin djupa prägel på alla hennes värk. Säkerligen har äfven hennes ställning till _The Westminster Review_ haft sin betydelse härvid, då ju tidskriften representerade den nya riktning, som på detta område bröt sig igenom. Inom George Eliots diktning äro ständigt de etiska spörsmålen det väsentliga, och huru detta psykologiska och etiska element redan i kritikerna gör sig gällande, kunna några utdrag ur dem visa. I _The Natural History of German Life_ säger hon om konstens förhållande till lifvet:

"Konsten står lifvet närmast; den är ett medel att vidga vår erfarenhet och sätta oss i beröring med våra medmänniskor, utöfver gränserna af våra personliga lefnadsomständigheter. Så mycket heligare är då konstnärens kall, när han skall framställa folket. Förfalskning därvidlag är ännu mera fördärfbringande, än då det gäller lifvets mera artificiella former. Det betyder mindre, om vi ha en oriktig föreställning om förgängliga modesaker, om sprättars och härtiginnors konversation och sätt att vara, men det år af vikt att vår sympati för daglig glädje och sorg, för våra vanliga medmänniskors möda, för den tragiska eller humoristiska sidan af deras lif icke ledes i ett orätt i stället för i ett riktigt spår."

"Konsten framställer värkligheten, — såtillvida att framställningen icke gifver föremålet själft, utan endast återspeglar detsamma och måste begränsas af sitt medium... Realism är grunden för all konst, och dess motsats är icke idealism utan 'falsism'... En oriktig framställning af det dagliga lifvets former är icke mindre klandervärd, än en oriktig framställning af ett mera ideelt lifs; att gifva Apollo en trubbnäsa eller kläda Jupiter i paletå, vore icke mera stötande för ett artistiskt sinne, än denna meningslösa förfalskning af naturen, som oförmågan tillåter sig under förevändning af att 'försköna' den. Gif oss antingen värkliga bönder, eller framställ dem als icke, måla antingen intet draperi, eller måla det med yttersta noggrannhet, låt antingen folket vara tyst, eller låt det tala sin klass' språk."

Man ser redan här George Eliots oändligt höga uppfattning af konsten, denna uppfattning, som senare alltid kom henne att så djupt känna konstnärens förpliktelser.

Hon hade tidigare genomgått en för hela hennes inre människa betydelsefull andlig kris. Det hade ju varit otillfredsställelsen med den etiska beståndsdelen af kyrkans lära, som kommit henne att helt och hållet bryta med denna. I _Evangelical Teaching_ och ännu mera i _Worldliness and other Worldliness_ riktar hon sitt angrepp mot den låga moral, som får drifva sitt spel under kyrkans täckmantel. Med satiren som uttrycksmedel talar hon om "präster, som binda sina profetiska predikningar i lilafärgade band med guldsnitt, för att med dem pryda borden i evangeliskt sinnade ladies mottagningsrum". Än skarpare blir denna satir i den senare artikeln, riktad mot poeten Young. Hans förakt för denna världen och hans exaltation för den, som är bortom stjärneringen, väcker förtrytelse hos George Eliot, som alltid betonar sympatin för lifvet och våra medmänniskor såsom det väsentligaste. På tal om denne förf:s. _Night Thoughts_ säger hon:

"Ingen kan bättre än han passa för en statskyrka. Han är en fulländad personifikation af dennas noga afvägda mått af timligt och andligt. Han är lika djupt öfvertygad om dödens allvar, som om nödvändigheten af att betala begrafningsomkostnaderna; han längtar på samma gång efter evigt lif och efter 'att lefva'; han hyser lif lig tillgifvenhet för beskyddare i allmänhet, men föredrar på det hela taget den allsmäktige. Han undervisar med mera än officiel öfvertygelse om de jordiska tingens fåfänglighet, men håller det för annat än en privat sak, om hans lofvärda bemödanden att rikta människornas uppmärksamhet på en annan värld, icke belönas genom att han själf vinner befordran i denna världen... Om det ej vore för tanken på evigheten, så skulle han anse det klokt och angenämt att vara osedlig eller taga lifvet af sin fader; och om han icke hade himlen i minnet, vore det ganska oförnuftigt att icke vara en skojare. Han anser människan för en blandning af engel och djur; djuret skall förödmjukas genom påminnelse om dess 'förhållande till stjärnorna' och hållas i styr genom betraktelser öfver dödsbädd och dödsskalle; engeln skall utveckla sig genom afsky för denna världen samt beprisande af den tillkommande, och genom detta förfarande utbildas den kristne — den högsta fulländningen af människan."