Part 5

"Jag hade visserligen kunnat framställa sakerna så, som de aldrig varit, om jag vore en skicklig romanskrifvare och ej kände mig förpliktad att troget följa naturen och värkligheten i spåren... Men jag sträfvar ej efter något högre, än att aflägga en trogen berättelse om människor och ting, sådana som de afspegla sig i min själ. Spegeln är utan tvifvel bristfällig, återger bilden ofta något matt eller grumlig, men att så noga som möjligt säga hvad den föreställer, därtill känner jag mig så förpliktad, som stode jag såsom vittne inför en domstol och hördes på ed... Och därför, äfven om jag hade fritt val, skulle jag ej vilja vara den skickliga romanskrifvare, som skapar en mycket bättre värld, än den som vårt dagliga lif har att bjuda oss på, emedan du då skulle vara frestad, att likgiltigare och känslolösare betrakta de dammiga gatorna såväl som de gröna fälten och de värkliga lefvande människorna, som lida af din likgiltighet och kunna såras af dina fördomar... Och därför åtnöjer jag mig med att berätta min enkla historia, utan att vilja gifva sakerna en bättre anstrykning än de värkligen hafva, utan att frakta något annat än det falska, för hvilket man äfven med den bästa vilja har svårt att taga sig till vara. Det falska är så lätt och det sanna så svårt... Just för denna sällsynta dyrbara sanningsenlighets skull äro många nederländska målningar för mig en värklig glädje. Med hänryckande sympati tilltala mig dessa trogna af bildningar af ett enformigt enkelt lif, sådant som det stora flertalet människor för, jämfördt med ett lif af lysande prakt eller fullkomligt armod, af tragiskt lidande eller världsskakande bedrifter. Från på skyar burna englar, profeter, sibyllor och krigshjältar vänder jag mig utan saknad till någon gammal gumma, som lutar sig öfver sin blomkruka eller förtär sin ensamma middagsmåltid under det middagssolen, kanske något mildrad genom en skärm af gröna blad, faller på hennes morgonmössa och lätt vidrör kanten af hennes spinnrockshjul, hennes lerkrus och allt detta enkla husgeråd, som för henne är så dyrbart och utgör en del af hennes lif; eller jag vänder mig till bondbrölloppet, som hålles inom fyra väggar, där en luns till äkta man öppnar dansen med sin bredaxlade tjockhufvade unga hustru, under det de äldre vännerna, med mycket oregelbundna näsor och läppar och stora ölkrus i händerna men med ett omisskänneligt tittryck af belåtenhet och hjärtlighet, se på dansen. Puh, faller en idealist mig här i talet, hvilka hvardagligheter! Hvad har målaren för en glädje af att han sitter och gör sig mödan att återgifva — låt så vara — en fullkomligt trogen bild af gamla gummor och dumma tölpar? Huru låg är ej denna sfär af lifvet! Huru fula och plumpa människorna!

"Men det finnes dock saker, som äro förtjänta af vår kärlek, oaktadt de ej äro vackra. Det förekommer mig, som vore de flesta människor fula... Jag har träffat på mången förträfflig matrona, som äfven i sina bästa dagar ej har kunnat vara vacker, och likvisst hade hon i en viss hemlig låda ett litet paket gulnade kärleksbref, och på hennes infallna kinder regnade kyssar af älskvärda barn . . . Ja, gud ske lof! människans känsla liknar de mäktiga strömmarna — välsignelsespridarena öfver jorden, — den väntar ej på skönheten, utan den strömmar framåt med omotståndlig makt och bär skönheten i sitt eget sköte... Det fins ju på jorden så många af detta vanliga simpla folk utan allt pittoreskt och sentimentalt elände, och vi få aldrig förlora dem ur sikte, så länge de finnas till... Må därför konsten jämt påminna oss om dem, må det alltid finnas män, som anse det mödan värdt att troget framställa föremål ur det dagliga lifvet, män som äro nog skarpsynta att upptäcka skönheten i dessa alldagliga saker och känna en glädje af att visa, huru vänligt himmelens ljus faller äfven på dem... Pittoreska lazzaroner och intressanta bofvar förekomma ej hälften så ofta som den vanliga arbetaren, som själf förtjänar sitt bröd och skär sönder det plumpt men ärligt med sin egen fickknif. Det är nödvändigare att medels sympatins makt stå i samband med den vanliga borgaren, som i sliten halsduk och dålig väst väger ut socker åt oss, än med den charmantaste skurk i rödt skärp och gröna fjädrar."

Detta program har George Eliot genomfört i romanen _Adam Bede_. Hufvudpersonen, Adam Bede, är väl både i andligt och lekamligt afseende hufvudet högre än allt folket i hans hembygd, men han är dock i alla händelser en af dessa människor, och det finnes intet drag hos honom, som ej vore värklighetstroget. Särdeles fint observerad är denne starke, kloke mans kärlek till den lilla fåfänga, vackra, i andligt afseende honom så underlägsna Hetty Sorrel. Hetty är en af George Eliots och säkert all diktnings yppersta skapelser. Hon är ytlig, flärdfull, egoistisk, hon skall draga sorg och vanära öfver dem som älska henne, men icke desto mindre är hennes skönhet af ett oskyldigt bedårande slag. "Det är en skönhet af kattungars art eller mycket små nyfjädrade andungars, när dessa snattrande med sina små näbbar göra lätta slag i vattnet, eller små barns, när de begynna gå och göra sina första skälmstycken — en skönhet, på hvilken man aldrig kan bli ond." Jag tror icke att någon annan af naturalismens målsmän skulle gjort Hetty sådan. En fransk författare hade troligen gjort henne briljantare, hans egen beundran för denna skönhet hade kommit mera fram och bilden följaktligen blifvit mindre sann. George Eliot visar en kvinnas djupa förstående uppfattning af kvinnans natur. Ingen, af en manlig författare tecknad bild af en ung flicka, kan vara på en gång sannare och mera förtjusande än denna Hetty, hvars skönhet är lik den "hos unga muntra djur". Denna George Eliots karaktäristik af henne kan mätas med Shakspeares af Lady Percy i Henrik IV, koncentrerad i den mästerliga repliken till mannen: "Jag bryter lillfingret af dig Henrik, om du ej säger rena sanningen."

Som Hettys motsats i berättelsen står Dinah Morris i sin enkla kväkarklädning och hvita mössa. Hon predikar under bar himmel och går omkring för att trösta de olyckliga och bedröfvade. Hon lefver som fåglarna under himmelen, i det hon getbort allt, eller för att begagna den förträffliga Mrs Poysers ord, "emedan hon handlar emot den heliga skrifts ord, i det hon älskar sin nästa mera än sig själf. Man kunde lika litet vinka in en svala, hvilken flyger förbi, som bedja Dinah att lefva i all bekvämlighet såsom andra människor". — Men där hon står för oss med det fina vackra ansiktet, håret slätstruket under kväkarmössan och det af kärlek och medlidande öfverströmmande hjärtat, är hon likvisst intet annat än en enfaldig metodistska, som tror på undervärk, på plötsliga omvändelser, på uppenbarelser genom drömmar och syner, och som söker Guds ledning genom att slå upp i bibeln på må få samt tager skriftens ord efter bokstafven.

Den fjärde af de personer, vid hvilka bokens handling knyter sig, är Arthur Donnithorne, den unge engelske landtadelsmannen med ett vinnande älskvärdt sätt och utseende. Han är godhjärtad och hederlig, själf djupt öfvertygad både om sin vilja och förmåga att engång ställa allt på godset på bästa vis för alla som bero af honom; men genom dagtingande med sitt samvete kommer han småningom att glida ned för det sluttande plan, som slutar med skuld och sorg, och genom följderna af ett enda felsteg, som människorna i allmänhet så lätt ursäkta, kommer han att göra just motsatsen till det han önskat och hoppats. Han bringar Hetty i olycka, försänker därigenom sin hederliga arrendator Poyser och hans familj i djupaste bedröfvelse och den af honom själf så högt skattade Adam Bede i förtviflan.

I romanens andra plan hafva vi folket i arrendegården, pastor Irwine och hans ståtliga gamla mor, Lisbeth och Seth Bede, m.fl. Hvad trohet i framställningen och finhet i observationen beträffar, ge dessa icke efter bokens hufvudfigurer, snarare tvärtom. Säkert kan ingen läsare låta bli att, på samma gång han ler ett hjärtligt löje, hysa den lifligaste sympati för den dråpliga Mrs. Poyser, som arbetar dagen i ända, som styr och ställer i sitt kök och sin mjölkkammare, där golf, hyllor och husgeråd skina af snygghet, som är den ledande själen i hela arrendegårdens inre ekonomi och därtill är så slängd i tungan att hon förser hela grannskapet med till ordstäf vordna talesätt. Man behöfver endast höra henne gräla på sin tjockkindade tjänsteflicka Molly:

"Sådana äro ni alla, så störta ni er alla hals öfver hufvud i fördärfvet, ni ha ingen ro i er, innan ni får er en käresta, som är en lika stor narr som ni själfva, men ni mena tro på att det skall blifva något rart, när ni först bli gifta — ja visst gifta, med en trebent stol att sitta på, ett trasigt täcke på sängen och ett stycke hafrebröd till middagsmat, som tre ungar slitas om."

När Molly, öfverväldigad af denna framtidsmålning, förklarar att hon aldrig ens haft en aflägsen tanke på sadelmakaren utan endast velat karda ullen åt honom, såsom hon förr gjort hos arrendatorn Ottby, infaller hennes matmor:

"Arrendator Ottby, så-å! Det angår mig kantänka, huru han har i sitt hus! Din madam där hade säkert ej tykt illa vara, när sadelmakarföljet smutsade ned hennes golf. Det är omöjligt att begripa, huru mycket visst folk kan stå ut med; jag kan åtminstone ej fatta det. Jag har ännu ej fått en ny flicka i huset, som förstått hvad det vill säga att göra rent. Det fins folk, som lefver inte stort bättre än svin. Där var nu denna Betty, som hade tjänst i byn som mjölkdäja, innan hon kom till mig; hon kunde låta osten ligga utan att vända honom en enda gång i veckan, och hyllorna i mjölkkammaren sedan, där låg dammet så tjokt att jag kunde skrifva mitt namn däri, då jag åter såg mig omkring i huset efter min sjukdom, som doktorn sade var en inflammation — en riktig lycka att jag kom med lifvet från den. Och du, som ännu inte förstår din sak, Molly, och dock har varit här inemot trefjärdedels år, och goda ord har jag ej låtit fattas och — men hvad står du där igen lik ett väggur, som stannat, i stället för att taga din spinnrock. Ja, du är mig just den rätta, sätter dig i arbete, när tiden är inne att sluta det."

Mrs. Poyser är ett mästerstycke, hon präglar sig i minnet lik en af de oefterhärmligt humoristiska figurerna på någon af Tenniers eller Jan Steens taflor. — Det är med en annan nyans af fin ironi George Eliot för pennan vid teckningen af pastor Irwine och hans ståtliga gamla mor. Säkert har det fordrats en icke mindre äkta konst för att framställa denne präst, som i hvarje tum är den engelske gentlemannen, en af dessa ädelmodiga och milda naturer, hvilka ej veta af småaktig missundsamhet, men som äro njutningslystna och hvarken ega entusiasm eller brinnande pliktkänsla, ehuru deras fina sedliga känsla kommer dem att hysa medlidande och ömhet för alla som lida.

För att se, huru George Eliot tecknar djur eller bakgrunden till sina taflor, behöfva vi blott fästa oss vid hennes sätt, att införa oss i arrendegården:

"Man skulle vara färdig att tro att huset vore i första stadiet af konkurstillstånd, och att valnötterna från de stora, i dubbla rader planterade träna till höger om gräsplanen, finge fritt ruttna på marken. Lyckligtvis höra vi dock ett doft hundskall från de längre bort belägna byggnaderna, och nu kommer ännu en hel hop unga kalfvar springande ut ur ett skjul till vänster om muren, för att med ett dumstristigt bölande svara på hundskallet, förmodligen i detta anande en vink om de väntade mjölkämbarena." — Och när vi föras till byn Hayslope, är det icke en by förf. först tecknar för oss, för att i den inhysa människorna, utan vi tränga in i byn, genom att vi lära känna innebyggarenas seder och bruk, deras sätt att tala och tänka.

När George Eliot velat afbilda värkligheten så "troget som stode hon inför domstol och hördes på ed", har hon emellertid icke blott önskat åstadkomma den fotografiska noggrannheten. Under de skiftande yttre företeelserna har hon sökt ett inre sammanhang. Hon påvisar, huru människornas gärningar föra med sig sina konsekvenser. Goda eller dåliga, existera våra en gång begångna gärningar, och af dessa kan äfven den skenbart obetydligaste handling djupt ingripa i vårt lif. Vi kunna måhända någon gång undslippa följderna af vårt handlingssätt, men i regeln gäller det ej. Den unge Arthur Donnithorne trycker en kyss på Hetty Sorrels kind, när han finner henne kärnande smör i arrendegården eller möter henne i parken, och detta glada ungdomsminne kan han måhända senare, när han längesedan är gift och välbehållen man, med ett småleende erinra sig på ålderdomen. Men det kan också hända att han får betala detta ögonblick af svaghet med en del af sin frihet. Det kan hända att Hetty begynner älska honom, och att han själf är i den åldern, då kärleken lätt flammar upp, samt att han för tillfället går sysslolös hemma hos farfadern. Idel händelser, som icke äro uppdiktade utan tvärtom mer än troliga. Den unga mannens, likasom Hettys öden, länkas sålunda i en helt annan riktning, och det är väl att märka, att icke omständigheterna äro orsaken härtill, utan personernas egna handlingar. På denna ansvarighet för våra handlingar, hvilka ofta med järnhård nödvändighet kräfva hela vår lefnadslycka i gengäld för vår skuld, har George Eliot byggt sin roman _Adam Bede_.

Följderna af Arthurs handlingssätt drabba emellertid icke blott honom själf och Hetty, utan försänker ock hela den hederliga familjen Poyser i sorg och sköflar för en lång tid Adam Bedes lif. När våra en gång gjorda gärningar, oberoende af tid och rum leda till sina konsekvenser, händer det att äfven många andra oskyldigt få lida genom dem. Det är människosläktets solidaritet och individens ansvarsskyldighet äfven gentemot det hela, George Eliot här framhåller.

Öfver _Adam Bede_ hvilar ett rent, klart ljus. Denna roman liknar en stor friluftsmålning; inga falska skuggor, ingen konstlad belysning, den är djärft och kraftfullt utförd, ett uttryck för en konstnärsgenius, som nu helt och fullt funnit sig själf och är medveten om sin egen kraft.

Sedan George Eliot afslutat manuskriptet till _Adam Bede_, nedskref hon i sin dagbok en kort beskrifning öfver huru historien kommit till, belysande både författarinnans ståndpunkt och hennes sätt att skapa:

"Första fröet till 'Adam Bede' var en historia, som min metodistiska tant Samuel (hustru till min fars yngre syster) berättade mig, och som hon själf upplefvat. Medan vi en eftermiddag sutto tillsammans under hennes besök hos mig på Griff, 1839 eller 40, talade hon om, huru hon en gång besökt en lifdömd brottsling i fängelset — en okunnig flicka, som mördat sitt barn och vägrade att bekänna, — huru hon stannade hos henne hela natten för att bedja, och huru den arma varelsen slutligen brast i en ström af tårar och bekände sitt brott. Min tant följde sedan med i bödelskärran ända till afrättsplatsen; hon nämde skildt om den stora vördnad folket, som skulle utföra arbetet vid galgen, bevisade henne. Denna historia, som min tant berättade med mycken känsla, rörde mig djupt, och jag kunde aldrig glömma vårt samtal denna eftermiddag. Emellertid kommer jag ej ihåg att jag under de följande åren någonsin skulle nämt om detta, förrän jag händelsevis en gång i december 1856 kom att tala om saken för George, efter det jag redan begynt skrifva 'Scenes of Clerical Life'. Han anmärkte att uppträdet i fängelset skulle kunna blifva en vacker bit i en novell; och efteråt begynte jag tänka på att sammanställa denna jämte några andra af min tants berättelser med några drag från min fars tidigare lefnadsår. Vid själfva konstruerandet af berättelsen gälde det att göra den olyckliga flickan till en af de förnämsta _dramatis personae_ och att sammanföra henne med hjälten i stycket. Jag tänkte först göra berättelsen till en af 'Scenes', men sedan jag af åtskilliga orsaker bestämt mig för att sluta dessa med 'Janet's Repentance', beslöt jag att af det, som vi under våra samtal plägade kalla 'min tants historia', göra en lång roman, som jag begynte skrifva d. 22 okt. 1857.

"Dinahs karaktär har jag tecknat ur minnet efter min tants, ehuru Dinah eljes icke liknar min tant, som var en mycket liten mörkögd kvinna och som (enligt hvad det berättades, ty själf hörde jag henne aldrig predika) var mycket ifrig i sina predikningar. Hon hade upphört att predika, när jag lärde känna henne, hon var då omkring sextio år samt klen och svag. Min far berättade att hon senare blifvit mycket älskvärdare och mildare, än under den tid hon utöfvade predikoämbetet och var kroppsligt stark, för då kunde hon icke låta bli att förmana och varna i tid och otid. Jag höll mycket af henne och njöt mycket af de få veckor hon stannade hos oss. Mot mig var hon öm och kärleksfull, och jag kunde med henne tala om det, som rörde sig inom mig, hvilket jag aldrig gjorde med någon af min dagliga omgifning. Jag återsåg henne sedan endast tvänne gånger — — —

"Adams karaktär och ett par drag ur hans historia härröra ursprungligen från min fars tidigare lif, men Adam är lika litet min far, som Dinah är min tant. I själfva värket fins i hela 'Adam Bede' intet egentligt porträtt, endast erinringar, som jag sammanstält. När jag begynte skrifva boken, var det enda jag hade rätt klart för mig, jämte Dinahs karaktär, Adams karaktär och hans förhållande till Arthur Donnithorne samt dessa bådas förhållande till Hetty, d.v.s. flickan, som begår barnmordet, — scenen i fängelset skulle bli kulminationspunkten. Allt öfrigt utvecklade sig ur karaktärerna och deras förhållande till hvarandra. Dinahs slutliga förening med Adam var Georges tanke. När jag läst för honom förra delen af första boken, var han så förtjust i framställningen af Dinah och så öfvertygad om att läsarens intresse skulle koncentreras på henne, att han röstade för att hon till slut skulle blifva hufvudfiguren. Jag gick genast in härpå, och från slutet af tredje kapitlet arbetade jag hela tiden med detta mål för ögonen.

"Den första delen skrefs i Richmond och lämnades i mars till Blackwood. Han uttrykte sin stora beundran för berättelsens lif och friskhet, men tyktes tveka, huruvida den skulle ingå i 'The Magazine', hvilket både han och jag först tänkt... Omsider uppgafs tanken att införa romanen i 'The Magazine', och det blef beslutet att den skulle utkomma som bok i tre delar och om möjligt till julen...

"Arbetet framskred långsamt och med flere afbrott under vistelsen i München, och när vi reste därifrån, hade jag endast skrifvit början af födelsedagsfesten; men i Dresden skref jag under de långa stilla morgnarna oafbrutet och med stort nöje och slutade andra delen där utom sista kapitlet, som skrefs i det gamla rummet i Richmond första veckan af september, hvarefter jag sände manuskriptet till Blackwood...

"De sista orden af tredje delen skrefvos och sändes till Edinburgh den 16 nov., och nu den sista dagen af samma månad skrifver jag denna lilla historia om min bok. Jag älskar mycket denna bok och är djupt tacksam öfver att hafva kunnat skrifva den, hvilken publikens dom än må blifva..."

VIII. THE MILL ON THE FLOSS.

_Adam Bede_ blef en stor triumf för George Eliot. Den uppskattades icke blott af den literära världen hemma och i utlandet såsom en af samtidens yppersta romaner, utan blef äfven en mycket läst bok. Den gick på ett år ut i 16,000 engelska exx., blef öfversatt till franska, tyska och ungerska, samt ingick därjämte i Tauchnitz edition af engelska författare. Med anledning af att en viss Liggins från Nuneaton uppträdde med anspråk på att vara författare till såväl _Adam Bede_ som de föregående _Scenes of Clerical Life_, afkastade George Eliot nu sin anonymitet och gaf sig tillkänna för såväl allmänheten, som sina enskilda vänner.

Efter den stora framgången med _Adam Bede_ gjorde George Eliot och Lewes på sommaren 1859 en tur till Schweiz. Strax efter hemkomsten på hösten begynte hon en ny stor roman, hvilken hon först omtalar under namnet "Sister Maggie", men som sedan bär namnet _The Mill on the Floss_. Valet af titeln förorsakade henne åtskilligt hufvudbry, både hon själf och Lewes hade flere namn på förslag, tils omsider _The Mill on the Floss_ antogs på inrådan af Blackwood. Romanen skrefs under vinterns lopp, manuskriptet blef färdigt i mars 1860, och redan i april kom boken ut.

Medan Adam Bede är en teckning af böndernas och den egentliga landsbefolkningens lif i början af detta århundrade, tecknas i _The Mill on the Floss_ bourgoisien i provinsen under samma tid. De fel, som vi redan sågo i Adam Bede: handlingens långsamma framåtskridande och samma sorglöshet hvad beträffar afvägande af kompositionens olika delar, återfinna vi i ännu mycket högre grad i _The Mill on the Floss_. I bokens förra del, som utgör en skildring af Toms och Maggies barndom, står handlingen helt och hållet stilla och först, när vi hunnit nära nog till midten af berättelsen, begynner den egentliga romanen med mjölnaren Tullivers konkurs. Det sätt, på hvilket romanen afslutas, kan ock gifva skäl till anmärkning. Den breda Floss öfversvämmar och rycker vid sin framfart med sig Tom och Maggie Tulliver, just i det ögonblick, då lifvet för dem tyktes knutit en alltför svår konflikt, för att den skulle kunnat lösas. Floss sopar i sin breda strömfåra bort allt missförstånd, all stolthet, allt hat, och de båda syskonen, som lifvet ohjälpligt skulle skilt åt, försonas i en omfamning i döden.

Samma sak, att döden kommer just i rätta ögonblicket, ställer allt i ordning och afhugger knuten, ser man äfven i flere af George Eliots öfriga arbeten t.ex. i _Middlemarch, Romola_ och _Daniel Deronda_. Sonja Kovalevsky säger i sin lilla skizz: _Mina minnen af George Eliot_, att hon vid sitt möte med författarinnan anmärkt om detta förhållande och fått till svar:

"Ni har kanske rätt, men har ni ej ofta märkt detsamma i värkliga lifvet? Jag för min del tror att döden är mycket mera logisk, än man föreställer sig. När ställningen blifvit alltför outhärdlig, när man ej ser någon möjlig utväg, när de mest motsatta plikter ömsesidigt ligga i strid med hvarandra, då är det döden, som kommer och öppnar en ny väg, som försonar hvad som tyckes oförsonligt. Det är tron på döden, hvilken ofta gifvit mig mod att lefva."

Hvad beträffar den långa skildringen af Maggies och Toms barndom, har George Eliot själf i ett bref till sin franska öfversättare, M. d'Albert, anmärkt att hennes stora förkärlek att framställa barndomen varit orsaken till denna, hvad tyskarna kalla "episka bredd". Hon tillfogar: "jag tror mina åsikter äro i hög grad afvikande från franska regler".

Och likvisst ha hennes arbeten blifvit både förstådda och mycket högt skattade i Frankrike. Orsaken härtill är att dessa arbetens förtjänster äro så oändligt mycket större än de lätt i ögonen fallande felen i kompositionen.

Denna skildring af syskonen Tullivers barndom är en af de bästa teckningar ur barnlifvet och en af de finaste idyller, som någon literatur öfver hufvud taget eger. Alla de små, skenbart obetydliga dragen ur barnens lif, hvilka emellertid för ett barn hafva samma betydelse, som senare sorger och fröjder för den fullvuxne, äro af George Eliot återgifna med oändligt fin uppfattning och sympati. Vi genomlefva alla dessa små tilldragelser tillsammans med den lifliga, lidelsefullt känsliga Maggie, som ofta handlar orätt och obetänksamt, men som är i stånd att offra allt för den hon älskar, som hungrar och törstar efter kunskaper lika mycket som efter kärlek och sympati, och som dyrkar brodern Tom, hvilken är hennes fullkomliga motsats såväl till karaktär som lynne. Tom har en stark vilja, han är redbar, arbetsam och rättskaffens, hans stolthet och personliga ärelystnad göra honom hård och oförsonlig, och han är snar att döma utan någon tanke på sina egna svagheter. Bilderna ur de båda barnens lif äro öfvergjutna af en egendomlig, skär poesi, som också har något i bästa mening kvinligt, emedan i en kvinnas uppfattning af ett barn naturligen måste ingå element, som äro främmande för en mans.