I.

Alla fönster voro nerfällda, solsidans gardiner fördragna, men luften låg tung och kvävande het över den fullpackade kupén.

Stundom flaxade en gardin till, spändes ut som ett segel, fladdrade smällande upp mot taket och släppte in en hel flod dammängd stenkolsrök, som långsamt vältrade fram genom kupén och svepte in människor och bänkrader i en tjock, blåskimrande molnstod. Myriader stoftpartiklar dansade i djävulsk yra upp och ned mellan golv och tak och pyrde in allt med sin fräna, dävna lukt. Ögon svedo, näsborrar täpptes till. Det blev svårt att draga andan och en och annan passagerare, som ännu ägde kraft att reagera, blåste ett argt, avvärjande ”puh” mot den kväljande röken.

Men de flesta resenärerna sutto orörligt hopsjunkna i slö undergivenhet som inför det oundvikliga.

Småningom förtunnades röken, luften blev drägligare, brösten höjdes i en lättnadens suck. Den kvävande hettans dåsiga ro sänkte sig på nytt över kupén.

Långsamt, halvt motvilligt vandrade blickarna tillbaka till bok eller tidning. Men den upphettade hjärnan förmådde inte fatta det ögonen läste. Varje ord stod liksom för sig självt utan tankesamband med nästa. Det var som kulor i ett radband, mellan vilka snodden brustit.

Tunga som bly hängde ögonlocken över ögongloberna, slöto sig mer och mer som om de dragits samman av en osynlig hand, medan ögonen beslöjade, själsfrånvarande fortsatte att envist, oavvänt, genom allt smalare springor stirra ner på samma rad, samma ord, tills allt blev till ett suddigt, dimmigt grått, eller de svarta typerna fingo liv och började kräla upp och ned för sidor och spalter likt flitiga myror. Då slöto sig ögonen helt. Allt blev stilla, svart. Huvudet började sakta, oavlåtligt glida framöver, tills hakan med en tvär knyck plötsligt stötte mot bröstet. Då for den hopsjunkna kroppen i höjden med ett ertappat ryck. Ryggen blev stelt rak. En yrvaket uppspärrad, vitögd blick såg ett ögonblick oförstående rätt ut i kupén, vändes därpå mekaniskt mot fönstret, där telegraftrådarna höjde och sänkte sig i glad flykt och landskapet drog förbi glidande, dansande, ilande — ideligen, ideligen, ideligen utan rast och ro.

Allt därute badade i vitt bländande solljus. Luften darrade, markerna suckade i vånda under en brinnande, obönhörlig sol. Allt var skarpt, skugglöst, solblankt. Ängarna blänkte, de blommande klövervångarna, träden, sädesfälten, himmel och vatten hårt och gråblått som nyfejat stål.

Med ett stelnat, frånvarande uttryck sågo orörliga ögon rätt in i den stickande glansen tills martyngd lade sig över hjässa och bröst och allt därute plötsligt började vackla, gunga, vika undan, lösas upp och med ens sveptes in i en purpursvart mantel med hoppande röda gnistor.

Då slöto sig ögonen på nytt i oreflekterad självbevarelsedrift, medan i samma nu öronens portar slogos på vid gavel, hela varelsen blev till ett lyssnande öra, som med mångdubblad styrka förnam de välvande hjulens rytmiska dunk mot den brännheta rälsen, hörde det allt högre och högre, mera påträngande, närmare och närmare tills det slutligen kom inifrån huvudet självt och pulsarnas spända strängar hamrade i samma takt.

Då började med ens det dunkande ljudet tala i meningslösa, olikbetonade stavelser. Det hjälpte ej att man sökte värja sig. Man måste med antingen man ville det eller ej, tvangs av en hemlighetsfull makt att på en gång höra och inom sig upprepa hela raden av betänksamma trádada, trádada, trádada, för att ögonblicket därpå andfått, hastigt, liksom triumferande stöta fram: tradadá, tradadá, tradadá — alltsammans oavbrutet, utan ända, om och om igen, ett infernaliskt perpetuum mobile.

Det var redan långt lidet på eftermiddagen då tåget saktade och gled in på en stor station. Två unga flickor, den ena med studentmössa, den andra med en vit linnehatt på det ljusburriga håret, hoppade raskt ned från tåget och arbetade sig mödosamt genom människohopen bort till en bänk framför stationshuset, där de satte från sig sitt handgepäck.

— Vakta sakerna, Thyra, så går jag ut och ser efter skjutsen, ropade studentmössan och försvann åt bygatan. Strax därpå var hon åter tillbaka.

Uppspanad, sade hon kort. Se så där ja, nu är kamelen lastad — — — nej, gå före du, jag håller dörren!

På planen utanför stationshuset rådde rörligt liv. Det var lördagskväll och traktens ungdom trängdes mellan rader av väntande vagnar. Ett stycke till vänster, vid ett par lummiga lönnar stod en char à bancs förspänd med tvenne utmagrade arbetskampar med en sky flugor över sina hängande huvuden. Framför hästnosarna stod en liten hjulbent karl med ryggen vänd mot stationstrappan. Då och då gjorde han en lamt avvärjande handrörelse mot flugsvärmen.

De båda flickorna gingo brådskande bort mot vagnen. Karlen vände sig långsamt och lyfte med en tveksam rörelse ett par tum på mössan.

Det blev plötsligt fullt med intresserade åskådare kring de tre.

Med en flyktig nick och ett mönstrande ögonkast vände sig Thyra till honom:

— Vi skall se till hästarna om — vad är namnet? — jaså, om ”Agust” är snäll och hämtar hit pollettergodset.

Karlen lät blicken sävligt prövande vandra från flickorna till hästarna och så åter tillbaka.

Studentmössan gav till ett klingande skratt:

— Tror Agust oss kanske inte om att kunna vakta de där?

Agusts min mulnade.

— De är förbanna mig inte så säkra heller, sade han stucken.

Thyra lade armen om synderskans axel och förde henne en smula fram emot Agust.

— Fröken Lisa här är en riktig överdängare att förstå sig på ök, må Agust tro, sade hon blidkande, hon kan både köra och rida.

Agusts vattniga blick ljusnade.

— Tro de, sade han med misstroget intresse i rösten. Ja, det förändrar ju, sade han med ett tonfall som ville han vädja till de kringstående.

Med sävliga steg och polletterlapparna i handen gick han därpå bort mot stationshuset.

Lisa följde honom med blicken tills han försvunnit genom dörren. Då tog hon plötsligt studentmössan från huvudet och svängde den i luften:

— Hurra för skapelsens herrar, ropade hon övermodigt, och båda flickorna brusto i skratt.

De kringståendes blickar mulnade. En halvfull rödhårig karl vinglade fram emot dem, spottade och knöt hotfullt näven:

— Förbannade stabbougglor, sluddrade han argt, står ni och gör spektakel åt hederligt folk, får ni min själ med mig att göra.

De båda flickorna drogo sig förskräckt tillbaka. Hopen bröt ut i skadeglad munterhet. Situationen var deras.

En stund därefter skakade den fullastade char à bancsen långsamt ut från stationsområdet neråt den knaggliga bygatan mellan rader av låga hus. En och annan bondpojke lyfte förläget, med till hälften bortvänt ansikte, på mössan, då de foro förbi. Här och där revs en gardin åt sidan och ett nyfiket spejande ansikte dök upp mellan fönstrens pelargonior. En liten svart byracka rusade plötsligt med virvlande snabbhet ut från en bakgård och hoppade ursinnigt skällande oavbrutet av och an framför hästnosarna, oberörd av tillrop och pisksnärtar, tills de färdande nått ut till landsvägen. Då vek den oväntat åt sidan, nosade ett ögonblick filosofiskt undersökande i landsvägskantens gräs, sprätte föraktfullt ett par slag med bakbenen, blev plötsligt stående orörlig med höjd nos spejande utåt vägen, och vände därpå, med pliktuppfyllelsens lugna värdighet i rörelserna, tillbaka samma väg den kommit.

Allvarliga, litet förstämda sågo de båda flickorna ut över nejden. Framför dem ormade sig vägen genom markerna som ett vitt från rymden nedkastat band. Över dem välvde sig himlen glansigt blå, och några handsbredder från horisonten lyste solen med vänlig guldglans. Träd och buskar kastade långa, blåvioletta skuggor. Utmed dikeskanten, liksom på släp efter vagnen, gled en grotesk, vanskaplig skuggbild av de åkande och deras upptornade koffertar.

Så flydde timmar i stilla ro.

Vägen hade längesedan lämnat slätten bakom sig och drog fram genom mörk, högrest barrskog. Här och där stego träden åt sidan för en tuvig mo, där enstaka, mariga furor sträckte sina vanskapta, halvdöda grenar mot himlen med en tragisk gest likt krymplingar förbannande sitt öde.

En blek, grönviolett dager vilade över landskapet. Endast bakom de glesa tallarna i väster brann himlen röd som av vådeld.

Thyra böjde sig plötsligt fram och grep väninnan om armen:

— Se, se, sade hon med häftig, underligt frånvarande röst och pekade bort mot skogen. Allt skulle jag vilja ge, om jag kunde måla så, som jag nu ser detta framför mig.

Hon tystnade plötsligt och släppte Lisas arm.

— Men jag vet, att jag inte kan — att jag aldrig skall kunna, sade hon mörkt.

Lisa svarade intet. Det blev tyst en stund. Så började Thyra på nytt, lågt, lidelsefullt klagande.

— Vet du, ibland när det riktigt går upp för mig, att jag hör till dessa olyckliga som fått konstnärslängtan i blodet utan förmågan att kunna nå fram — ja, då förbannar jag ödet, som låtit mig födas. Ni som sluppit från denna olycksaliga halvhet, ni förstår inte vad det vill säga att vara ... att vara som jag ... aldrig ro, aldrig tillfredsställelse, bara längtan, längtan, längtan utan återvändo ...

Om jag åtminstone haft förstånd nog att välja ett annat yrke! Då hade jag kunnat ha illusionen kvar. Nu har jag inte ens trösten att gå omkring och inbilla världen och mig själv att jag blivit en storhet, om jag fått utbilda mina anlag ...

— Saul, Saul, sade Lisa i godmodigt gäckande ton och höjde avvärjande och patetiskt handen, värmen har visst varit för mycket för din ande. Jag vill gripa ett kraftigt tag i harpans strängar och driva de onda andarna på flykten.

Thyras drag hårdnade. Hon såg stelt framför sig utan att möta den andras blick.

— Sådan är trösten mina vänner ha att ge, sade hon bittert. För er är mina känslor och mina sorger aldrig verklighet. Det är bara inbillat alltsammans, bara att driva åt, ingenting att fästa sig vid ... Men jag är dum som aldrig kan lära mig tiga, aldrig lära mig minnas, att man i sitt djupaste missmod, sina bittraste sorger alltid är ensam och utan vänner ...

Lisa böjde sig fram och lade lugnande sin hand på Thyras knä.

— Käraste, sade hon lågt, se på mig, nej, se mig in i ögonen, du tror inte själv på vad du säger — åtminstone inte i dina lugna, nyktra ögonblick. Hur skulle det väl bli, om dina vänner ginge med på allt, på alla dina utgjutelser? Vi minns vad du själv glömmer, då missmodet anfäktar dig. Du är ju ung, du har livet för dig och har redan haft vackra framgångar ...

— Sådana framgångar som mina är värre än inga framgångar alls, sade Thyra missmodigt. Den aktningsvärda medelmåttans framgång — se där, vad jag har att brösta på. Men det är sådant som förstör en, som gör att man inte slutar i tid och kväver längtan och lusten inom sig och resignerar, innan man hunnit få etiketten ”misslyckad konstnär” hängd sig om halsen ...

Du tror det kanske inte, men likafullt är det så: det finns stunder då jag avskyr mig själv, därför att jag inte har kraft eller mod att bryta med det gamla och gå nya vägar ...

Lisa satt eftersinnande en stund.

— Du skulle aldrig bli nöjd, aldrig i längden, sade hon slutligen.

Thyra sänkte blicken och suckade djupt. Hon hade intet att svara. Hon kände sig överbevisad av Lisas lugna säkerhet. Hon förstod med ens, att hon trots alla sina ord innerst inne inte önskade något annat än gå den väg, hon en gång slagit in på. Arbetet, missmodet, längtan som brände inom henne — intet ville hon mista. Ytterst var det ju ändå allt detta som gjorde livet till liv, som hindrade det att bli ett tröstlöst enahandas grått i grått ...

Skramlet från vagnshjulen och hästhovarnas taktfasta tramp trängde plötsligt genom kvällsluften med hemlighetsfull, onaturlig tydlighet. Thyra svepte rysande pläden omkring axlarna och lät blicken glida hän över landskapet. Allt såg mystiskt och drömlikt ut i den tilltagande skymningen. I skum ljusning lopp vägen genom markerna rätt in bland skuggorna vid skogsledet.

En känsla av vemodig resignation smög sig över Thyra. Hon slöt trött ögonen. Småningom föll hon i ett tillstånd mellan dröm och vaka. Hon tyckte plötsligt att vagnen började växa under henne, bli allt högre och högre. Den följde icke längre vägens vindlingar utan rullade fram pilrakt, över något luftigt, gungande mjukt, snabbare och snabbare, hän mot ett stort svart moln, som hotfullt tornade sig vid horisonten. Allt vildare blev färden, allt närmare kom det skrämmande tunga, som väntade därborta. Och plötsligt var det icke längre ett moln utan något annat, något oförklarligt hemskt, hon visste icke vad. Slutligen hängde det rätt över hennes huvud. Runt omkring blev det becksvart natt. En outsäglig ångest började slita inom henne. Med ett svagt rop kröp hon ihop med armarna skyddande över huvudet och sökte gömma sig undan. Men i samma ögonblick sköt en jättestor arm likt en ljungande blixt fram ur det hemlighetsfulla mörkret och träffade med knuten hand i ett vinande, obarmhärtigt slag hennes ångestfullt krökta rygg ...

En häftig knyck kastade henne plötsligt framstupa. Vagnen höll stilla framför en hög, brant backe, och körsvennen krälade stelbent ner från sätet. Med tömmarna i handen började han gå jämsides med de uttröttade kamparna, som med bågspända ryggar och skumtottor kring mularna långsamt knekade vagnen uppför branten fram genom orörlig, liksom i skikt lagrad luft, varmare ju högre upp man kom. Löddriga av svett med skälvande sidor stannade hästarna på backkrönet.

Framför de resande låg en vid mosse över vars hela yta torvpyramider stodo uppradade som pjäserna i ett schackspel, här och där skockade utmed randen av blänkande, svartbruna vatten liksom betagna av längtan att skymta sina egna skumma spegelbilder. En nattskärra kretsade i ljudlös flykt fram och tillbaka, snabbt försvinnande bland skuggorna, snabbt åter framdykande mot natthimlens ljusa blå. Över synrandens mörka skogslinje satt månskäran blek och smal.

Långsamt satte hästarna sig åter i rörelse. En död, fuktig kyla svepte fram emot de åkande och väckte upp inom dem ett obestämt ve, som drev suckar ur deras bröst.

Och plötsligt mindes de med bävande rysning sin själs ensamhet och sin kropps förgänglighet.

Äntligen lämnade vägen i en stor båge skogar och mossar bakom sig och sköt pilrakt ner i en dalsänka där små vita hus likt en sovande fårahjord lågo skockade kring ett smäckert kyrktorn, som strängt bjudande lyfte sitt grekiska kors mot himlen.

I rask fart rullade vagnen utför backarna, in på bygatan, fram genom en hög lindallé till ett vitt, långt envåningshus. En stor hund rusade ner från verandan och hoppade skällande kring vagnen. I fönstret bredvid verandan ströks eld på en tändsticka och en tjock, vit hand famlade med att tända lampan över det dukade salsbordet.

Strax därpå slogs ytterdörren upp och i den breda ljusgata, som i samma ögonblick föll snett ut över verandagolvet, syntes den massiva gestalten av en medelålders kvinna, som med sömntyngd betänksamhet steg fram för att välkomna sina gäster.