IV.

Ruff rusade ursinnigt skällande genom trädgården hack i häl efter en svartfläckig, främmande katt, som med värdiga steg, intet ont anande, kommit framsmygande vid verandahörnet och nu med knapp nöd hann rädda sig upp i den stora kastanjen nere vid bersån. Där kröp den ihop på en trädgren och följde med ondskefullt gnistrande ögon och skrämda huvudrörelser förföljaren, som under höga hopp och fruktansvärda skall ideligen rusade runt trädet.

Thyra Börjesson hörde oväsendet som om det varit milsvitt avlägset, men småningom nalkades det mer och mer. Plötsligt märkte hon, att det kom från trädgården utanför. Hon kände igen Ruffs djupa gluff, som momentant, då besvikelsen att ha gått miste om ett åtrått byte kändes smärtsammare, slog över och liksom stockade sig i halsen.

Thyra sträckte på sig. Å, vad hon kände sig trött och förbi! Det värkte i varenda lem ... Hon kom plötsligt att tänka på sin mor. Hade hon hört henne jämra så, som hon nu jämrade i sina tankar, skulle hon genast ha sagt: ”Tacka Gud, att du _kan_ få sova och vila dig, då du är trött. Det finns många, som måste arbeta tungt, fast lemmarna värka” ... Ja, visst var det sant och rätt. Och hon hade det ju bättre än många andra ... kanske de flesta andra. Hon kunde ju leva utan bekymmer för sin utkomst hela livet igenom, om så vore. Ensam var hon, förstås, och släkten var inte mycket att bygga på, om hon också inte kunde säga att den var värst ... Ja, hon hade sannerligen mycket att vara glad och tacksam för, fast hon glömde det ofta, ofta. Men ibland orkade man varken med att vara moralisk eller tacksam. Det gick helt enkelt icke, trots god vilja ... Om den dumma hunden äntligen ville sluta upp med sitt tjut! Det var naturligtvis en katt eller ekorre, som den stormskällde på nu igen ... nej, en katt var det. Ljudet kom hela tiden från samma håll ... Det var då besynnerligt att ingen människa kunde ropa på det dumma djuret och få det att tiga!

Thyra sträckte vresigt ut handen, trevade på bordet, tills hon fick fatt i klockan, öppnade litet på högra ögat och såg på urtavlan. Man skulle akta sig att komma ur sömnen. Men det var alltid intressant att veta vad klockan var slagen ...

Det dröjde litet, innan hon kunde uppfatta hur visarna stodo. Då öppnade hon plötsligt bägge ögonen, och satte sig häftigt upp: så gräsligt sent det var! Hon skulle nätt och jämt hinna bli färdig till frukosten.

Men i nästa ögonblick lade hon sig lugnt tillbaka på kudden. Nattens feberheta fantasier runno henne svagt i minnet. Men småningom steg varje enskildhet fram för hennes erinring. Och hon hade inte glömt att hon lovat sig själv, att för framtiden undvika fru von Heineman så mycket som möjligt. Det löftet ville hon oryggligt hålla ...

Nå, det var ju ingen brådska med frukosten. Det var tvärtom bra, om hon komme sent. Då hade alla ätit och hon kunde på ett naturligt sätt undvika fru von Heineman ... Till middagen kunde hon göra på samma sätt. Det fanns så många, som inte voro punktliga vid måltiderna bara av hänsynslöshet och slarv. Men när man hade sina allvarliga skäl som hon ... Det _kunde_ ju, förstås, även de andra ha. Man kunde aldrig veta, men hon trodde det nu alldeles inte ...

Efter en stund steg hon upp och klädde sig långsamt. I en viss spänning begav hon sig till matsalen och öppnade dörren. Det klack till i henne, och hon hade helst velat vända om, men det gick ju dess värre inte an: Fru von Heineman satt ensam vid sitt bord och mitt emot vid fönstret ett par bleka lärarinnor, som talade lågmält, nästan viskande med varandra.

Thyra hälsade stelt och gick långsamt bort och satte sig vid samma bord, där lärarinnorna sutto. Hon kände att de sände henne undrande blickar tvärs över bordet, men hon satt tyst med nedslagna ögon och låtsade ingenting märka. Litet darrande på handen slog hon hål på sitt ägg. Hon väntade varje ögonblick, att fru von Heineman skulle komma bort till henne. Men hon rörde sig icke.

Fröken Pampe kom in om en stund och frågade deltagande efter Thyras befinnande. Något högre och tydligare än som behövdes svarade Thyra, att värken var borta och att hon nu endast kände sig trött och tung i huvudet. Medan fröken Pampe vitt och brett ordade om det vackra vädret, kastade Thyra en förstulen blick på fru von Heineman. Hon satt med slutna ögon. Kring hennes fylliga läppar spelade det sällsamma leendet, som i detta ögonblick föreföll Thyra att ha en anstrykning av segervisshet.

Samma underliga känsla av beklämmande motvilja kom över Thyra, som då hon första gången såg fru von Heineman. Hon kunde knappast svälja maten och hon svarade fröken Pampe på måfå. Lärarinnorna stego plötsligt upp och avlägsnade sig med en förvånad blick och en stel nackböjning för de närvarande. I samma ögonblick öppnades dörren till köket och en av jungfrurna ropade på fröken Pampe.

Thyra blev ensam med fru von Heineman. Hon åt med nervös brådska och vågade icke se upp. Hjärtat bultade så våldsamt, att hon kände ådrorna svälla på hals och tinningar.

Rasslande av siden kom fru von Heineman långsamt över golvet bort till fönstret där Thyra satt. Hon ställde sig mitt emot henne med armarna på en stolsrygg.

— Har ni tänkt på mig något sen vi skildes i går kväll, frågade hon slutligen efter en lång paus. Hennes röst var mjukare än vanligt, nästan öm.

Av allt på jorden hade Thyra minst väntat detta. Hon kände att hon blev blek av sinnesrörelse. Fru von Heineman var således inte ond, tvärtom. Vad kunde nu detta betyda?

Thyra svarade icke. Då upprepade fru von Heineman sin fråga, lågt, nästan viskande. Thyra samlade allt sitt mod, slog upp ögonen och såg styvt och stadigt på fru von Heineman:

— Åjo, svarade hon torrt. Jag kan nästan säga som Pilati hustru: jag har lidit mycket i drömmen i natt.

Fru von Heineman sade ingenting. Hon slöt ögonen och log strålande lyckligt.

Thyra kände sig plötsligt ursinnigt ond. Utan ett ord vidare reste hon sig bryskt och gick mot dörren.

— Vänta då, vänta då, hörde hon fru von Heinemans röst efter sig. Ni är ju oförlåtligt barnslig — fast, tillade hon högre, det gör er ju bara ännu mera tilldragande i mina ögon.

Men Thyra lät sig icke hejdas. Hon skyndade in i sitt rum, tog första bästa bok och styrde med hastiga steg bort mot skogen. Hon gick länge därute, ett rov för stridande tankar. Hon kände sig ond, förolämpad och — hon ville knappt tillstå det för sig själv — en liten, liten smula smickrad av fru von Heinemans sätt och ord. Det var något så underligt mystiskt och äventyrligt över alltsammans, som satte fantasien i rörelse ...

Kanske var det i alla fall intet ont med henne, och hon själv barnslig och dum som fru von Heineman antytt.

Slutligen satte hon sig på en kullfallen fura och försökte läsa. Det var bästa sättet att komma från sig själv och alla dumma funderingar. Men hon läste endast med ögonen. Tankarna vandrade oupphörligt sina egna vägar. Hon vände blad efter blad, men innehållet förblev henne fullständigt främmande. Långa stunder satt hon och stirrade rakt framför sig i djupa tankar. Äntligen reste hon sig upp. Hon ville söka upp Lisa och tala om allt för henne. Allt? Egentligen hade hon ju intet att berätta. Men ändå ... Hon hade aldrig förr upplevat något sådant. Det var ju skäl nog. Och hon kunde inte låta bli att i sina tankar syssla med allt som angick förhållandet till fru von Heineman ... Det talades ibland om att den och den velat skriva sig fri från en sak, som tyngt. Men man kunde nog lika bra tala sig fri, om man hade en förtrogen och ärlig vän att lätta sitt hjärta för. Då leddes tankarna åter in på naturliga banor ...

Var det inte Rydberg som sagt någonstädes: ”din sorg är din och du bör bära henne” ... Nå, det passade ju inte riktigt in på detta. Men i alla fall! Det var bra underliga ord. En sorg förblev ju i viss mening alltid ens egen, om man så anförtrodde den åt aldrig så många. Andra människor kunde aldrig övertaga den, aldrig verkligt tyngas av den. Den, som drabbats av den, fick nog bära den själv genom livet ... Men om det nu kunde vara en lisa att lägga den fram inför andra, varför skulle man då inte göra det? Ytterst voro ju ända alla människor till för att hjälpa varandra ...

Omedvetet hade hon saktat farten. Hon gick med sänkt huvud, helt fången i sina funderingar.

Vid en krökning av stigen stod hon plötsligt ansikte mot ansikte med fru von Heineman. Hon tog oreflekterat ett steg åt sidan, men i nästa ögonblick tvärstannade hon.

Fru von Heineman stod småleende och såg på henne.

— Ni dumma barn, sade hon slutligen, varför flyr ni den, som ni håller så mycket av?

Thyra Börjessons ansikte fick ett uttryck av så oförställd häpnad, att fru von Heineman brast ut i ett klingande, glatt skratt.

— Ja, se ni gärna så där stort och förvånat och förolämpat på mig, det hjälper er ej. Förstår ni er inte själv så gör jag det.

Fru von Heineman sträckte ut sin hand emot Thyra:

— Kom med mig nu, så får vi prata!

Thyra gjorde en avvärjande rörelse.

— Nå, som ni vill då, sade fru von Heineman road, det går lika bra här.

Hon ställde fällstolen på stigen och satte sig lugnt avvaktande. Hennes sätt och minspel retade Thyra oerhört. Hon böjde stramt på huvudet och ämnade gå förbi.

— Inga högmodiga later nu, sade fru von Heineman halvt allvarligt, halvt skämtsamt. Om ni inbillar er, att ni inte kan med mig, så säg då åtminstone, vad det är, som misshagar er.

Thyra stod där och fick inte fram ett ord. Hon kände sig skamsen och olycklig. Hon ville knappast erkänna det för sig själv, men hon visste icke riktigt, vad hon hade emot fru von Heineman. Åtminstone kunde hon icke säga det med klara ord. Hon hade aldrig ordentligt gjort sig reda för saken. Det hade stannat vid oklara, vaga förnimmelser inom henne.

Hon sänkte blicken och teg.

Fru von Heineman brast på nytt ut i ett klingande friskt skratt. Thyra fick göra våld på sig för att icke stämma in. Det lät så smittande glatt.

— Ja, där ser ni ju själv, sade fru von Heineman. Ni har ingenting alls emot mig — om ni nu tycker bättre om, att jag uttrycker mig negativt.

— Jo, jag har mycket emot er, skyndade Thyra att invända. Jag tycker ... jag tror ...

Hon tvärtystnade skamsen. Hon tyckte själv, att hon lät som en tolvårs flicka.

— Nå, ut med språket då, sade fru von Heineman godmodigt.

Thyra betänkte sig ett ögonblick:

— Jag tror, sade hon långsamt, att ni har hypnotiserat mig. Men jag tål inte sådant — hennes ton blev plötsligt häftig — jag vill vara en fri människa, inte mot min vilja tvingas in under andras inflytande.

Fru von Heineman blev med ens allvarlig.

— Och om jag nu verkligen hypnotiserat er, vad skada kunde ni väl ha av det, frågade hon dröjande. En gång förr har det hänt mig att en människa sade till mig ungefär detsamma som ni nu — men vi blevo vänner efter den betan ... vänner för livet ...

Hon satt tyst en stund. Så sträckte hon åter handen mot Thyra:

— Tycker ni inte, att vi också borde bli vänner?

Thyra svarade icke.

— Vill ni verkligen inte bli min vän, Thyra, frågade fru von Heineman på nytt, mjukt, lockande, nästan sorgset.

— Jag vet inte, sade Thyra tvekande och lågt.

Hon kände, att den andra fick makt över henne, och att hon själv gärna ville ge efter. Det var ju egentligen något att vara glad över, att den vackra, distingerade fru von Heineman erbjöd henne sin vänskap. Men längst inne var det något, som ropade, att hon borde vara på sin vakt. Och hon hade ju lovat Lisa. Bäst därför att göra ett brått slut på allt. Så var det över och förbi, och hon skulle bli fri och glad som förr. Så samlade hon allt sitt mod:

— Vad vill ni mig? frågade hon lågt och misstroget. Jag är ju så mycket yngre än ni, jag kan ju ingenting vara för er.

Fru von Heineman skrattade glatt.

— En sådan misstrogen själ ni är! Så blev hon plötsligt allvarsam. En ung och en gammal kvinna kan ha mycket att ge varandra, sade hon hemlighetsfullt. Tror ni inte det, frågade hon lågt och fäste sin djupa, sugande blick på Thyra.

Thyra stod tyst en stund. Så sade hon långsamt och eftertryckligt:

— Jag vet inte varför, men jag känner mig rädd för er. Det gjorde jag från första stunden ... Ibland tror jag, att Lisa har rätt, att ni inte är en bra människa och att försynen kanske vill varna mig ... Jag har aldrig förr känt mig skrämd för någon människa ... åtminstone inte på detta sätt ...

Fru von Heineman reste sig häftigt. Hon var mycket blek och ställde sig hög och stolt framför Thyra:

— Det där var starkt, sade hon med ett ansträngt försök att låta lugn. Men jag råder er: väg edra ord en annan gång. Det finns gränser, över vilka inte ens en hysterisk flicksnärta får gå.

Thyra stod där skamflat. Hon visste inte, hur hon skulle draga sig ur spelet, om hon borde ursäkta sig eller tiga. Hon fingrade nervöst på sin urkedja och såg flyktigt och skrämt på fru von Heineman. Hon märkte, att det sammetslena, sugande i fru von Heinemans ögon lämnat plats för ett hårt, kallt uttryck.

— Jag skall inte längre hindra er, fröken Börjesson, om ni önskar gå, sade hon i iskall men förbindlig ton.

Thyra dröjde ett ögonblick villrådig. Så böjde hon huvudet till avsked, olycklig, stukad, nästan ångerfull. Långsamt och osäkert gick hon stigen framåt. Hon visste att fru von Heineman följde henne med blicken, och hon tyckte, att den brände hennes rygg som glödande kol. Hon var ond på sig själv. Inte hade det varit nödvändigt att bära sig så klumpigt och taktlöst åt. Men hon visste, att hon handlat av något slags obegriplig självbevarelseinstinkt och ej alls av begär att såra. Men det kunde ju ej fru von Heineman förstå. Hon hade också talat om hysteri. Kanske hade hon rätt. Fru von Heineman hade ju aldrig varit annat än vänlig och god, fastän hon ofta mötts bryskt och avvisande och nätt och jämt hövligt. Och vilken grund hade hon, Thyra, väl haft att behandla på detta sätt en främmande människa, som visat henne sympati och vänlighet? Till sin skam måste hon erkänna, att hon inga andra skäl haft än att fru von Heineman hade underliga, bottenlöst djupa ögon och ett sällsamt, mjukt leende, och att hon själv varit febersjuk en natt och legat och fantiserat om henne ... Sannerligen, fru von Heineman hade rätt. Hon var hysterisk, oresonlig och oefterrättlig som sådana brukade vara. Och hon, som alltid tyckt, att det var ett så förfärligt ord, detta, som jämt slungades ut om än en, än en annan av hennes vänner och bekanta! Och nu sades det om henne själv — och med fullt fog. Nu efteråt förstod hon det gott.

Efter något sökande fann hon Lisa liggande på magen på en utbredd filt under ett träd i parken med huvudet över en bok.

— Är du ond på mig för att jag inte kom in till dig i morse, ropade Lisa emot henne. Det var lutter välvilja. Jag tyckte, det skulle göra dig gott att sova. Och sen var buren tom ... Men vad står på? Du ser så konstig ut. Är det något ledsamt?

Hon reste sig på armbågen och såg spörjande på Thyra.

Thyra satte sig på filten bredvid Lisa och började berätta. Lisa hörde på under tystnad, hela tiden tuggande på ett grässtrå. Då Thyra slutat, låg hon tyst en stund och funderade. Så rullade hon sig runt, så att hon kom på rätt sida, satte sig upp och spottade energiskt ut grässörjan.

— Jo, det var allt en fin soppa du lagat ihop, min kära Thyra, sade hon därpå i den lätta, nonchalanta ton hon använde, då hon på en gång var road och chokerad. Du är då ett litet nöt att bära dig odiplomatiskt åt. Men det som inte kan ändras, skall man helst inte spilla ord på ... Det är visst uttryckt på något spirituellt sätt genom ett ordstäv om krut och kråkor, som jag inte förmår citera nu i värmen ... Kanske var det inte så dumt i alla fall, att du sjöng ut reellt. Nu är du kvitt människan för all framtid. Och det är bestämt värt en hallelujasalva ... Men mycken trevnad blir det nog inte efter denna dagen på det här stället för varken Heinemanskan eller dig, tillade hon tankfullt.

Hon satt tyst en lång stund och funderade.

— Vet du, sade hon slutligen, jag tror det vore allra bäst om en av parterna avträdde. Men då vi inte rimligtvis kunna köra i väg välborna Heineman, så är det väl bäst att vi schappar i stället. Jag skuddar gärna stoftet av mina fötter, om jag därmed kan spara dig obehag ... Och för resten har jag fått nog av Pampes köttgrytor och manspersonernas huvud på silverfat ... Nå, vad säger högst densamma om förslaget att resa redan i morgon bittida? Pampe skall jag åtaga mig att klara.

Thyra svarade icke strax. Tanken på att resa kändes som en tagg inom henne. Det var så soligt och ljuvligt just nu, och hon visste att hon skulle längta efter gläntan och Pampe och allt, allt annat, som hörde till stället — ja, varför inte erkänna det, efter fru von Heineman allra mest ... Det var underligt, men sant ... ”Dumma barn, varför flyr ni den, som ni håller så mycket av,” hade hon sagt. Hur kunde hon veta det? Då visste hon ju det inte själv.

— Nå, du tiger, ljöd Lisas manande röst i hennes öra. Thyra hade nästan glömt, att hon skulle ge ett svar. Hon strök sig förvirrat över pannan.

— Ja, jo visst, sade hon famlande. Det blir nog det bästa. Tack skall du ha, Lisa!

Hon reste sig dröjande:

— Ja, så går jag väl in och börjar packa då. Det är drygt nog.

Lisa såg efter henne, där hon gick trädgårdsgången fram och försvann bakom knuten. Då lade hon sig åter på magen och tog fatt i boken. Men efter en liten stund smällde hon den argt i backen:

— Fördömda Heineman! Sådant uselt, eländigt fruntimmersgrej! Hela tiden har jag trott att det var en trollpacka, den vackra frun. Och jag får nog rätt till slut ... Och jag, som skulle ut och fiska med Adonis i morgon klockan fem! Och Pampe! Hennes trinda ögon trilla väl ur skallen av lutter förvåning, då hon får höra om den bråda resan. Fast — något måste utfunderas som låter sannolikt. ”Vad vore nödlögnen till, om den inte skulle brukas” ...

Så reste hon sig mödosamt, plockade beskedligt upp boken, rätade omsorgsfullt ut de blad, som blivit vikna, då den slungades i marken, och gick långsamt med filten släpande efter sig bort mot huset.