VII.

Fru Munter stod utanför ateljédörren och bultade och riste i låset och ropade Thyra Börjessons namn. Slutligen fick hon svar.

Jo, det var nog så: Thyra hade inte känt sig frisk. Men nu hade hon sovit och vore tacksam för litet mat på en bricka och en brasa i kakelugnen.

Då fru Munter gått, steg Thyra upp och reglade upp dörren. Så lade hon sig åter på schäslongen och drog filten över sig. Hon blev liggande, medan hon åt, med brickan framför sig på en stol.

Det var underligt ändå, att hon kunde äta och vara hungrig, hon som varit så utom sig, så förtvivlad, så förbittrad på hela livet! Nu kände hon bara en dov, underlig stiltje inom sig. Tankarna hade blivit tröga och tama. Sömnen hade visst tämjt dem. Och hon var så trött, så trött på allt, så led vid sig själv, att hon inte heller skulle orkat höra på, om de blivit vilda igen som förr i dag ...

Hon låg och såg på brasan. Lågorna dansade utefter vedträden, lyste och hoppade och slingrade, blåa, roströda, skinande vita. Det var evigt nytt att se deras spel ...

Utanför gick det i trappan. Hon iddes inte vända på huvudet, då dörren gick upp. Det var väl jungfrun, som kom för att hämta matbrickan.

— Tjänis, sade en glad röst alldeles bakom henne. Man tycks moja sig riktigt och njuta av livet, kan jag se! Jo, jo, de förbannade kapitalisterna! Det är så man får längtan efter både Brand och Nya Folkviljan!

Thyra såg flyktigt upp och nickade matt. Lisa Ljungh gav henne en lång, talande blick. Så flängde hon ytterkläderna av sig och slängde dem över en stolsrygg.

— Aha, bondförakt, mjältsjuka och Weltschmerz! Målningen duger väl inte nu igen, kan jag förstå, sade hon med ett försök att skämta.

Thyra svarade icke. Hon lyfte upp sin vackra, smala hand och betraktade den förstrött undersökande som hon brukade, då hon var utpinad och förbi.

Lisa gick bort och satte sig bredvid henne på schäslongen och strök litet tafatt över hennes hår.

— Stackars lilla gryn, sade hon mjukt. Jag har försummat dig så mycket sista tiden. Men det stod inte till att hjälpa. Jag är tvungen att knoga ser du ... Jag blir färdig till jul, sade hon plötsligt i samma glada ton som nyss.

Thyra tog hennes hand och lade den mot sin panna.

— Käraste, vad jag är glad för din skull och ... och, rösten stockade sig i strupen, vad du är lycklig som kan nå ditt mål ...

— Så, så, sade Lisa förmanande, Saul skall vara glad och inte sentimental!

Så drog hon fram en pall och satte sig mitt för elden. Nu skall jag kvintilera litet på harpan och pigga upp dig med litet pikant sladder ... Du kommer väl ihåg Heinemanskan, frågade hon tvärt.

Thyra ryckte till och hennes ansikte blev med ens så brännande hett, att hon kände pulsarna slå mot tinningarna.

— Nog gör jag det, sade hon lågt.

— Kommer du också ihåg att jag sa, att det var något sattyg med henne?

— Jo, jo — jag tror jag minns det, sade Thyra famlande.

— Nå, nu skall du få höra — värre än du någonsin kunnat tro! Inez Törneblad — hon är fil. kand. för resten — satt i dag och pratade med en av kamraterna om Heineman. Hon hade sett henne på operan i går kväll med en ung, ljus dam ... Nå, det där var ju ingenting märkvärdigt, men hennes ton var så mystisk. Och den hon berättat det för drog ner mungiporna och sade högt och försmädligt: ”Jaså, har hon nu skaffat sig ett nytt syndaoffer.” Nå, jag blev nyfiken, förstås — jag har aldrig haft en aning om att Inez kände till Heineman — och gick fram och frågade vad det var för märkvärdigt med människan och berättade att jag varit på samma inackorderingsställe som hon halva sommaren. Och då fick jag veta — ja, vad tror du väl? — jo, att hon var en sådan där en ... en sådan där, som har till specialitet att dra till sig unga flickor ... Du må tro, jag blev glad att vi reste som vi gjorde. Dig hade hon bestämt ämnat sätta klorna i. Och vet du, det lär inte vara gott att reda sig för henne. Flickorna säger, att hon lär ha en alldeles underbar makt över människor och kan tjusa till vem hon vill, då hon sätter den sidan till ... Nåå, du säger ingenting ...

Då det alltjämt förblev tyst, steg Lisa upp och gick bort till schäslongen.

— Varför tiger du så, frågade hon förebrående.

Tystnaden skrämde henne. Hon sprang bort och tände det elektriska ljuset.

Thyra låg blek och orörlig med slutna ögon och handen tryckt mot bröstet. Då hon vaknade till sans, stod Lisa böjd över henne. Hon hade knäppt upp hennes kläder och lagt en våt näsduk över pannan. Lisa tvingade i henne en klunk vatten. Hon var bestört och ledsen:

— Hur kunde jag ana, att den där historien skulle ta dig så hårt! Du är bestämt sjuk, det är inte möjligt annat. Skall jag inte hjälpa dig i säng och be fru Munter telefonera efter doktor?

Thyra slog avvärjande med handen:

— Nej, nej, låt mig vara! Jag är inte sjuk.

— Men sannerligen jag begriper det här. Hur kunde du svimma för en sådan historia, envisades Lisa.

— Det är nog svårt att förstå, sade Thyra lågt. Det kom så plötsligt. Det blev svart för ögonen och så underligt här i hjärttrakten.

Lisa strök henne smeksamt lugnande över pannan. Så sade hon plötsligt:

— Vet du, jag tror, att det var av pur glädje. Du blev bestämt så glad över att du slapp undan för så gott pris, att du svimmade. Sådant kan hända känsligt folk som dig ...

Thyra svarade icke. Hjärtat krympte samman i hennes bröst. Hon slöt ögonen på nytt. Hon kunde icke uthärda att Lisa såg på henne så där.

Det blev tyst en stund.

— Men Thyra, frågade Lisa plötsligt, varför har du din bästa klänning på dig? Ämnar du dig bort?

Thyra öppnade icke ögonen.

— Nej, sade hon långsamt, jag har varit borta. Men i dag får du ingenting veta om den saken.

Thyra var glad, då Lisa äntligen gick. Hon längtade efter att få vara ensam och gråta, ty nu kände hon, att hon kunde. Det bubblade och spände inom henne av idel innestängd gråt. Hon steg upp och släckte ljuset. Det pinade henne att hon inte också kunde släcka veden, som Lisa i sin välmening lagt in i kakelugnen, då hon gick. Hon behövde mörker och tystnad omkring sig. Hon kastade sig framstupa på schäslongen och borrade huvudet i kuddarna. Så brast det löst. Hela hennes varelse skakade och skälvde av konvulsiviska snyftningar. — — —

Fru von Heineman hade upprepade gånger knackat på dörren utan att få svar. Så steg hon in till sist. Hon blev stående som förstenad inom dörren. Det röda, flämtande ljuset från kakelugnen lyste över Thyras skälvande kropp. Rummet genljöd av hennes obehärskade snyftningar. Vad betydde detta? Stod det i samband med händelserna från föregående kväll? Hon hade ju smugit sig ut, innan någon var uppstigen.

Fru von Heineman gick långsamt fram och lade sin hand på Thyras axel:

— Thyra — Thyra då — vad betyder detta?

Thyra ryckte till som vid en häftig smärta, då hon hörde fru von Heinemans röst. Så bröt hon ut i ännu häftigare snyftningar:

— Gå — gå — jag förbannar dig, om du inte går, ropade hon vilt. Jag vill aldrig, aldrig se dig mer!

Det skälvde till i fru von Heinemans ansikte.

— Vad säger du, frågade hon hest, nästan hotande.

Thyra reste sig plötsligt upp. Hon såg med flammande onda, förgråtna ögon på fru von Heineman:

— Du har förstört mitt liv, gjort mig till en eländig, usel brottsling. Aldrig mer kan jag se en människa i ansiktet, utan att jag skall tänka, att den kanske förstår min skam. Jag hatar dig — hatar dig av hela mitt hjärta.

Över fru von Heineman hade kommit något hemskt, underligt förstenat. Hennes ögon stirrade svarta och glanslösa på Thyra.

— Du hatar mig _icke_, sade hon lågt och fast, med isande kall röst. Spara dina stora ord, med dem imponerar du inte på mig ... Jag har förstört ditt liv, säger du, gjort dig till en brottsling. Du har följt ditt blods röst, om du nu kallar det ett brott ... Har väl jag lockat dig? Var det inte du själv, som slog armarna om min hals, tryckte dig intill mig? Ånej, hennes ton blev hånande skarp, inbilla en annan än mig, att du är en förledd oskuld, mig bedrar du inte. Nog har Thyra Börjesson erfarenhet alltid! Och är ditt liv förstört, som du säger, så är det genom ditt eget och inte genom mitt förvållande ...

Thyra bleknade ut på läpparna. Hon såg på fru von Heineman med vidöppna, ångestfyllda ögon som ett dödsskjutet djur och tryckte händerna mot sitt bröst:

— Vid allt som är mig heligt — — — vid allt som jag ännu kan hoppas, svär jag dig, sade hon med stapplande, bruten röst. Mitt blod är hett, det är sant, men aldrig, aldrig förr ... vore det så mitt sista ord.

Fru von Heineman stod tigande och såg oavvänt på henne. Inte en muskel i hennes ansikte rördes.

Thyras blick blev allt ostadigare och hennes hållning slappnade. Det började darra och rycka kring hennes läppar. Viljelös och kuvad slog hon ned ögonen. Plötsligt kastade hon sig ned på golvet framför fru von Heineman och slingrade armarna om hennes knän.

— Du har rätt, sade hon med mumlande, frånvarande röst, du har rätt, jag ljuger, när jag säger, att jag hatar dig ... Jag förstår inte själv hur det är möjligt att jag kan hålla av dig, men nu känner jag, att jag gör det, mycket ... mycket ... Men du och jag och alla andra människor är för goda för ett sådant liv ... O, om du visste, hur det kändes inom mig i kväll, då Lisa berättade, att hennes kamrater sagt, att du ... att du lockat så många ... Det var som om någon pressat samman mitt hjärta ... det svartnade för ögonen och jag svimmade ... Men du ... du får inte vara sådan, du skall bli ädel och god, som du är ämnad att vara ...

Fru von Heineman rörde sig icke. Det var som om hon ingenting hört. Thyra låg alltjämt framför henne på golvet med armarna slingrade om hennes knän. Plötsligt böjde sig fru von Heineman ner och lyfte upp henne.

— Du är god, sade hon mjukt. Du har en ädel, fin själ. Inte får _du_ ligga så framför _mig_.

Hon gick bort och satte sig tungt i korgstolen. Halvt bedövad sjönk Thyra ned på armstödet bredvid henne.

— Och Lisa Ljunghs kamrater säger, att jag ”lockat så många”, sade fru von Heineman plötsligt med skärande bitterhet. Ryktet vet alltid mera än man själv ...

Tår efter tår trängde sig fram under hennes slutna ögonlock. Hon tog en spetsnäsduk ur barmen och torkade långsamt bort en efter en.

— Inte visste jag, att jag var så illa beryktad som du säger, sade hon slutligen kvävt. Och du ... du vill, att jag skall bli en bättre människa ... Ack, lilla barn, det är för sent nu, mycket för sent ... Inte vet jag, om jag varit ämnad till en god människa som du säger, men jag vet, att för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus inom mig ... Då trodde jag väl inte, att jag skulle sluta så här ... Men nu ... nu är allt annorlunda, nu känner jag inte längre, var det rätta upphör och det orätta börjar ... Jag ser inte längre som förr några skarpa gränser ... det flyter i ett alltsammans.

Fru von Heineman upphörde plötsligt att tala. Orörlig, som om hon mejslats i sten, satt hon och såg med stirrande blick på glödens små hoppande lågor. Det blev så tyst, att man hörde rasslet från de sönderfallande kolen. En dov ängslan kom över Thyra Börjesson. Hennes hjärta klappade nästan hörbart. Hon vågade inte göra en rörelse. Minuterna blevo tryckande långa.

— Du undrar väl, hur jag blivit sådan jag nu är, sade fru von Heineman plötsligt. Hennes röst lät trött med en underström av bitterhet. Och jag — jag vet det knappast själv ... sådant går så småningom och omärkligt. Varje dag som gått har fört mig längre och längre bort från mitt ursprungliga jag ... Så går det oss väl alla: ingen är väl helt densamma i dag som i går, den ena är bättre, de flesta sämre. Sådant är livet nu en gång ...

Jag som du har hett, rött blod i ådrorna, men jag vågar säga att min ömhetshunger, min längtan att betyda mycket för en människa är större än min sinnlighet ... Om jag ägt ett barn, om min man levat — ja, då törs jag säga, att allt varit annorlunda. Men mitt i min blommande ungdom blev jag ensam ... Å, vilket slag det var för mig den gången, jag miste honom! Han var ung och varm och käck ... Sorgen gjorde mig nästan tokig ... Ett par år var jag oavbrutet på resor. Vart jag kom ingen rast, ingen ro. Alla mina tankar kretsade kring honom, som jag mist ... Det var då, därute, jag mötte henne, som nu är min vän ... Hon var en stackars själ, som hungrat och törstat efter lyckan sen sin tidiga ungdom, och när den aldrig kom, tog hon till sist den, hon kunde få med minsta risk ... Den gången ryste jag som du gör nu. Men nu är det annorlunda. Nu förstår jag inte längre, vad ont det är i sådant. Nu ser jag vad det är för oss kvinnor: ett surrogat, inte urartning. Och därför om två människor kan känna så och ge varandra en smula lycka på det sättet — nåväl, det må väl vara deras sak ... Ja, jag förstår inte, hur jag någonsin kunnat tycka att det är synd eller orätt eller föraktligt ... Är inte kulturens försyndelser mot vår natur vida större och orättfärdigare, då den fordrar att vi ett helt långt liv skall förneka vårt blod och leva som könlösa varelser?

Thyra sjönk ner framför henne och lade sitt huvud i hennes knä.

— Men du grät nyss, sade hon lågt, du grät, när du hörde, vad Lisas kamrater sagt om dig ... Tyckte du inte att det är orätt och synd, skulle du väl inte gråtit?

Fru von Heineman svarade inte. Då slog Thyra Börjesson händerna för ansiktet och började tala lågt, enträget och skälvande som om hon bett en bön:

— Du får inte sluta på detta sätt, du får inte! Bliv som förr. Låt din själ åter få herraväldet. Låt den brinna inom dig som det flammande ljus den en gång var! Låt oss hjälpa varandra, låt oss bli goda impulser i varandras liv. O, lova mig detta, så skall jag välsigna den stunden, vi möttes!

Fru von Heineman strök sakta lugnande över hennes hår.

— Lilla barn, sade hon ömt, lugna dig, du är så upprörd! Du förstår ju, att sådant icke bara är en viljeakt ... Och jag orkar inte kämpa mig till något annat ... Det är för sent nu, tro mig!

— Du _får_ inte säga så, sade Thyra vilt. Säg åtminstone, att du vill försöka. Eljest får jag aldrig ro i min själ!

Fru von Heineman satt länge tyst. Hon kände det så underligt, att en annan, en ung flicka som Thyra, bad och tiggde på detta sätt. Hon borde ju rätteligen förbannat och hatat.

Plötsligt böjde hon sig ned och kysste henne.

— Du lilla älskade barn, jag vill försöka, sade hon vekt.