V.

November ruvade mellan husen med blygrå himmel över våtglänsande tak, halvskumma, tröstlösa dagar, tunga av dis och dimma, pinande som ett ont samvete.

Äntligen en dag kom solen med gulvitt ljus över ett snötäcke av små korniga flingor. Det var som att vakna efter en lång mardröm. Människorna ilade fram över gatorna ivriga, gladlynta, med nyvaknad energi och kinderna röda av den friska kylan.

Thyra Börjesson stod framför sitt staffli i fotsitt bumullsförkläde och målade friska tag. Då och då trädde hon ett par steg tillbaka, kisande med ögonen och huvudet på sned. Det var bestämt den bästa tavla, hon någonsin målat!

Hon smålog belåtet, då hon lade penslar och palett ifrån sig. Nu hade hon då verkligen gjort sig förtjänt av en hygglig frukost! Hon betänkte sig ett ögonblick: Skulle hon gå två trappor ner till sin inackorderingsfru eller greja frukosten själv? Den stora, ljusa ateljéen var avgjort gemytligare än mamma Munters mörka matsal med dess inpyrda lukt av lök och härsket flott. Och besväret var ju överkomligt ...

Beslutsamt lade hon sig på knä framför den gula, åbäkiga kakelugnen, kastade in några vedträn och blåste liv i den falnande glöden. Så föste hon omilt undan skisser och utkast från ett hörn av det stora, avlånga bordet och ställde fram käx, ost och smör. Hon vägde betänksamt en ask konserver i handen ... Skulle hon? Den var ju egentligen avsedd för oväntade gäster, men för en gångs skull och till solens och den nya tavlans ära ...

Med armbågarna på bordet och huvudet stött i händerna satte hon sig mitt framför anrättningen i väntan på att vattnet i tekitteln skulle koka. Hon följde med blicken den blåa, susande spritlågan, som brann så stilla och lugnt, så länge den fick vara i fred för pustarna från hennes näsborrar. Men då vred och slingrade den sig som i plågor eller slog upp höga, trotsiga, upproriska flammor kring kitteln ...

Var hon icke själv som den susande blåa lågan, som brann lugnt och roligt, så länge vinden icke blåste? Och vred hon sig icke i smärta eller reste sig upprorisk och trotsig mot det som låg närmast, därför att hon icke förstod, att det var det fjärmare, ödets pustar, som drev en hit eller dit ...

Plötsligt knackade det på dörren. Hon for häftigt ihop. Vem kunde det vara? Knappast Lisa, som stormläste på examen. Och hon brukade dessutom alltid stiga på utan onödiga ceremonier.

I en viss spänning gick hon bort till dörren och öppnade. Fru von Heineman stod utanför, vackrare nästan och elegantare än förr.

Thyra rodnade starkt och kom sig icke för att bedja henne stiga in.

— Så överraskad ni ser ut och inte alls glatt, sade fru von Heineman och log sitt strålande leende. En gång skulle jag väl ändå komma och söka upp er. Men _jag_ är bara glad att se er ...

Hon tog Thyras hand mellan båda sina och drog henne med sig bort under det stora snedfönstret.

— Låt mig se på er, se om ni är er riktigt lik som jag minns er! ... Å, vad det är länge, längesedan jag såg er, många, många år tycker jag ...

Hon strök med handen över Thyras huvud.

— Alltjämt samma underbara hår: silke och guld ... men edra ögon äro så allvarliga, jag saknar den skälmska glimten i ögonvrån ... Men kära, ni ser ju nästan pinad och olycklig ut! Inte tänker ni väl på den lilla schismen från i somras? Det var ju ingenting allvarligt som man minns länge. Men ert brev minns jag. Det var så likt er själv med sina böner om förlåtelse och självanklagelser. Det gjorde mig mycken glädje, och hade jag kunnat, hade jag kommit för länge, längesedan för att tacka er ... men ser ni omständigheterna rår man i allmänhet inte över, och jag säkert mindre än de flesta ... Men jag har tänkt på er så mycket, mycket och längtat efter att se er ...

Hennes röst blev plötsligt låg, nästan viskande:

— Och ni — har ni också tänkt på mig — åtminstone ibland?

Thyra kände sig bortkommen och blyg som nästan alltid, då hon var tillsammans med fru von Heineman. Nu stod hon där rodnande med nedslagna ögon:

— Nog har jag tänkt på er ibland, det vore väl underligt annat, sade hon dröjande.

Fru von Heineman drog henne häftigt intill sig och kysste henne på pannan:

— Ni lilla kära barn, tack för det! Det gör mig glädje att höra.

— Jag trodde, att ni inte ville förlåta mig, då ni aldrig svarade på mitt brev. Det har pinat mig så mycket, sade Thyra i samma tveksamt dröjande ton som nyss.

— Lilla barn, sade fru von Heineman lätt, _er_ kan man väl inte låta bli att förlåta ... Men nu skall vi inte tala om det som varit, nu skall vi begagna tiden rätt och ni skall visa mig, vad ni målat sedan vi skildes.

Hon såg sig om i ateljéen.

— Så förtjusande trevligt ni har häruppe, ni avundsvärda! Sprakande brasa och lugnt och fridfullt ... jag önskar jag finge stanna här alltid ...

Hon avbröt sig med en suck:

— Ni höll visst på med er frukost, då jag kom. Låt mig inte störa. Jag sätter mig i ett hörn och ser på edra tavlor.

Vattnet i tekitteln kokade, så att ångan stod ut genom pipen i en lång kometsvans.

— Jag hade inte börjat än, sade Thyra med en flyktig blick på den enkla anrättningen. Det är inte mycket att bjuda på, men det vore en glädje, om ni ville göra mig sällskap.

Thyra satte fram en kopp och hjälpte fru von Heineman av med kappan. Hon kände sig åter sig själv och svarade ingående på fru von Heinemans frågor. Hon berättade självmant om sina planer och förhoppningar visavi sitt arbete.

De sutto tigande kvar vid bordet en stund, sedan de slutat äta, Thyra med tankarna ännu dröjande vid de nyss upprullade framtidsperspektiven. Fru von Heineman sände henne från sidan en hastig, litet osäker blick. Så drog hon fram en liten hopviken papperslapp och lade den mitt framför Thyra.

— Följ med mig på operan i kväll, sade hon lågt och såg med stora, bedjande ögon på Thyra. Ni skulle göra mig en sådan obeskrivligt stor glädje.

Thyra såg överraskad upp. Hon tvekade med svaret:

— Jag vet inte om jag kan ... om jag har tid, sade hon slutligen.

— Säg att ni vill, sade fru von Heineman enträget, ja, ni får helt enkelt inte neka, tog hon ivrigt till. Vi är ju vänner nu, ni och jag, och jag har målat ut detta så trevligt i min fantasi att få gå på operan i ert sällskap ... Jag är ensam, min vän är bortrest på några veckor till släktingar, och jag ville så gärna att ni efteråt följde med mig hem och superade ...

— Det blir så sent, sade Thyra till hälften besegrad. Hon visste inte, vad hon skulle finna på för invändning.

Fru von Heineman skrattade glatt.

— Barnsligheter, sade hon övermodigt. Jag hämtar er i bil och lovar att föra er oskadd hit tillbaka.

Hon såg sig spörjande omkring i ateljéen:

— Sover ni häruppe?

— Allt som andan tar mig, svarade Thyra glatt, ibland häruppe, ibland nere i mitt ”riktiga” rum hos fru Munter.

Tanken på det föreslagna nöjet fyllde henne plötsligt med en obändig glädje. Det var så längesedan hon hade något riktigt festligt. Och detta lät så lockande.

— Nå det är ju härligt! Då behöver ni ju ingen störa, om det skulle bli sent, och kan smyga er upp tyst som en ande och krypa till kojs.

* * * * *

Regementets dotter ...

Det var då ingenting för den, som älskade musik som hon. Men glatt och oförargligt. Och hon var i lynne i kväll att tycka allting bra. Fru Oscàr och Svedelius skämde heller inte bort sina roller.

Salongen var glest besatt. Fru von Heineman och Thyra sutto ensamma i en loge på första raden. Ett par damer på andra radens sida satte oupphörligt sina kikare på dem. Fru von Heineman rodnade svagt och gjorde en nekande skakning på huvudet, då Thyra frågade, om hon visste, vilka de voro.

Så gick ridån upp för Cavalleria Rusticana.

Thyra satt med slutna ögon och lyssnade till den upprörda, lidelsefulla, sinnligt trånande musiken. Hur ofta hon än hörde den, greps hon alltid av samma ångestblandade lyckolängtan, som pressade och slet inom henne och fyllde hennes ögon med tårar. Hon visste aldrig, om det var mest njutning eller mest smärta, hon erfor. Men det kunde dröja dagar, innan hon åter var helt sig själv.

Under intermezzot, då tonerna från Zetterkvists fiol löste sig ur orkestern och stego upp förklarade, nästan skärande rena, tog fru von Heineman plötsligt Thyras hand och tryckte den häftigt.

Strax därpå gick ridån ned. De smattrande applåderna slogo som hagelskurar mot Thyras trumhinnor och väckte henne ur hennes drömmar. Litet yr och förtumlad följde hon efter fru von Heineman.

Då de sutto i bilen och foro genom de snöhöljda gatorna, sade fru von Heineman med sin mjuka, låga röst:

— Ångrar ni, att ni följde med i afton?

Thyra tog ivrigt hennes hand.

— Jag är glad och tacksam, sade hon varmt.

Så sutto båda tysta. Thyra såg ut genom fönstret. De foro förbi klungor av hemvändande teaterbesökande och ensamma fotgängare, som sände långa blickar efter den framsusande, tutande bilen. Äntligen vek den in på Karlavägen och stannade framför ett modernt hus i början av gatan. Fru von Heineman böjde sig fram och pekade på två upplysta fönster i andra våningen:

— Däruppe bor jag!

Så gick hon före uppför trappan och öppnade tamburdörren. En svartklädd jungfru i vitt förkläde kom utspringande och hjälpte dem av med ytterplaggen. Hon såg förvånat spörjande på Thyra.

Thyra kastade en blick i spegeln. Hon trodde, att något kommit i olag i hennes klädsel.

Så tog fru von Heineman hennes arm och förde henne genom en elegant salong in i matsalen. Bordet var dukat med blommor och kristall och en massa läckra kallrätter. En champagnebutelj stack upp sin raggiga guldhals ur en iskylare.

Thyras min blev ljus. Hon tyckte om ett festligt dukat bord och ovanlig mat.

— Men detta är ju nästan syndigt, ropade hon förtjust, vi två ”ensamma fruntimmer”!

Jungfrun drog på munnen, litet menande föreföll det Thyra. Fru von Heineman märkte det och gav henne en sträng, högdragen blick.

— Slå upp buteljen och sätt sedan in kaffet i salongen över spritlågan, sade hon i iskall, befallande ton. Sen får Anna gå! Vi passar upp oss själva ... Ni har väl ingenting att invända däremot, vände hon sig i samma ögonblick soligt leende till Thyra.

Thyra kände sig oangenämt berörd. Stillatigande gjorde hon en medgivande böjning på huvudet.

Med snabba, skrämt tysta rörelser tog jungfrun iskylaren från bordet och slog upp buteljen med en kypares vana säkerhet. Korken flög upp med en skarp smäll.

— Det är välkomstsaluten för _er_, sade fru von Heineman med en lång blick och stark betoning.

En känsla av kväljande obehag for igenom Thyra. Hon såg envist ner i sin tallrik utan att säga något.

Jungfrun fyllde deras glas till brädden. Med en ödmjuk nigning försvann hon därpå ur rummet. De två blevo ensamma.

Fru von Heineman höjde sitt glas. Hennes ögon lyste svarta. Det egendomligt stilla leendet lekte kring läpparna:

— Tack för att ni ville komma, sade hon i ett tonfall som om hon haft att tacka en högtstående för ett ogäldbart ynnestbevis. Thyra rodnade svagt. Hon fick ett blygt, nästan ödmjukt uttryck över sitt ansikte.

— Det är jag ... jag som borde tacka er, stammade hon osäkert. Så teg hon tvärt. Hon satt och undrade över, varför hon alltid blev så obegripligt dum och tafatt, då hon var tillsammans med fru von Heineman. Nu kunde hon omöjligt hitta på något att säga, satt bara och kände sig underligt bunden.

Men när vinet började bränna i ådrorna, blev hon plötsligt glad och fri, och hon steg upp från bordet med känslan av att det varit en underbart trevlig supé. Hon skulle nästan velat börja om den på nytt.

Fru von Heineman serverade kaffet i små kinesiska koppar. Då hon tog chartreuseflaskan och ville hälla i likörglasen, slog Thyra förskräckt ifrån sig. Hon brukade aldrig dricka likör. Champagne var det enda, hon var svag för. Men det hjälpte icke. En liten smula kunde hon väl ändå smutta på.

Småningom blevo de båda tysta. Fru von Heineman satt lutad mot soffhörnet med en cigarrett mellan fingrarna. Hon såg förstrött drömmande på den lätta röken, som svirvlade upp mot taket.

Thyra tyckte att det var som dagarna ute i gläntan, och dock var allt så annorlunda ...

— Nå, har vi det inte bra nu, frågade fru von Heineman plötsligt.

— Mycket, mycket.

— Ni, lilla toka, är ni ännu rädd för mig? Tror ni ännu, att jag inte är ”en bra människa”, frågade fru von Heineman skämtande.

Thyra slog ned ögonen och blev plötsligt allvarlig. Hon hade svårt att inte vara ärlig.

— Jag vet inte mera vad jag tror, sade hon tvekande.

Mellan fru von Heinemans ögonbryn kom ett djupt veck, som strax åter slätades ut. Med ens sade hon i lätt ton:

— Tycker ni inte, att det är meningslöst, att vi två går och titulerar varandra — på den fot vi står med varandra?

Thyra blev alltid generad, då hon skulle lägga bort titlarna med någon. Hon rodnade litet och slog besvärat ner ögonen.

— Jo, det tycker jag nog, sade hon lågmält.

Fru von Heineman sträckte fram handen mot Thyra.

— Nå, då är saken klar, sade hon glatt. Men du måste säga du och inte bara namnet. Det har jag aldrig kunnat tåla.

Hon betänkte sig ett ögonblick.

— Men säg, vore det inte förtjusande, om vi två behölle vårt du alldeles för oss själva ... som en liten hemlighet, som inte angick andra?

Thyra rätade på sig och blev plötsligt mycket allvarsam. Hon såg stramt, nästan högfärdigt utmanande på fru von Heineman.

— Sådant förstår jag mig inte på, sade hon stelt. Jag lägger aldrig bort titlarna med andra personer än hela världen kan få veta av, att jag är du med. Jag skulle aldrig kunnat göra en människa ett sådant förslag som — — — som ni nu gjort mig. Det är helt enkelt förolämpande ...

— Kära lilla barn, avbröt fru von Heineman i förtvivlad ton, du missförstår mig alldeles, det kan jag försäkra. Inte tror du allvarligen att jag skulle skämmas för att låta någon höra, att vi två är du med varandra ... Det är ju barnsligheter, inte värda att bemöta en gång ... Det är bara en egenhet av mig: då jag håller av någon så, som jag håller av dig, vill jag gärna ha någon liten hemlighet tillsammans med den personen ... Då blir det något så tjusande mystiskt, något så obeskrivligt charming över hela förhållandet ... Kan du inte förstå detta?

— Nej, sådant förstår jag inte, sade Thyra i samma korta, mörka ton. Så reste hon sig bryskt för att säga farväl.

Med milt våld tvingade fru von Heineman henne ner i stolen igen.

— Du gör mig förtvivlad, utom mig, om du missförstår mig så grymt. Jag kunde inte tro annat än att du i den saken tänkte och kände som jag.

— Jag börjar tro, att vi känner och tänker mycket olika, sade Thyra tvärt.

Ett blixtsnabbt leende lyste upp fru von Heinemans drag.

— Det gör vi inte, sade hon bestämt och lågt med en underlig anstrykning av glädje i rösten.

Thyra såg flyktigt och förvånat upp på henne. Så sänkte hon blicken på nytt.

Det blev en lång paus. Thyra satt och såg mörkt ner i sitt knä. Plötsligt böjde sig fru von Heineman fram emot henne och lade sin hand över Thyras arm, som vilade mot stolarmstödet. Under små ömma tryckningar lät hon handen glida uppefter armen och böjde sig allt närmare fram emot Thyra.

— Thyra ... Thyra, se på mig, sade hon plötsligt lågt, i öm beslöjad och ändå befallande ton. Som i en dröm lyfte Thyra sin blick och såg motståndslöst, oavlåtligt in i tvenne ögon alldeles intill hennes egna, djupa, sugande som en brunn och med en rödskimrande glans längst inne bakom pupillerna. Det rev och slet inom henne av en underlig, ångestblandad lustkänsla. Det blev rött för hennes ögon. Det var som sveptes hon in i ett hölje av skimrande, glödande, brinnande eterångor, som brände hennes hud och omtöcknade hennes sinnen.

Plötsligt lyfte hon, automatiskt som en sömngångare, sina armar, slingrade dem om fru von Heinemans hals och tryckte sig häftigt intill henne.