VIII.

Då fru von Heineman gått, stod Thyra Börjesson länge vid fönstret och såg ut över staden.

Snön låg tjock och bomullsmjuk över gator och tak. Tusende och åter tusende ljus glimmade och blänkte därnere långt under hennes fötter. Det var som om någon bundit girlander av himlens alla stjärnor och virat dem i mjuka slingor kring kajer och hus.

I öster lyste en röd måne bakom glesa, gråstrimmiga skyar.

Thyra Börjesson stod med händerna hårt tryckta mot sitt bröst. Hon kände en stilla glädje inom sig. Så fanns det dock en mening i hennes skam! Ett tindrande ljus hade runnit upp och lyste emot henne ur olyckans mörker. Hon skulle icke tveka, icke förtröttas. Till sist skulle hon nå fram.

Plötsligt trängde tonerna av Schumanns ”Glückes genug” upp till henne. Det lät som jublande gråt. Ett vemodigt leende gled över Thyra Börjessons ansikte. Spelade hon nu igen sin ”Glückes genug”, den stackars halvgamla, fattiga musiklärarinnan! Alltid, alltid när hon kom hem om kvällen började hon med detta samma stycke. Det var väl någon mening med det. Kanske ett försök att trösta sig över en eländig, glädjefattig tillvaro. Ack, var och en hade sitt kors att släpa fram genom livet ...

Thyra Börjesson började gå av och an i rummet med händerna hopknäppta över bröstet. Mer och mer kände hon, att Gud givit henne en mission att fylla ... Nu då hjärta och känslor voro brinnande i henne, skulle hon kanske kunna finna de rätta orden, kunna tigga, truga och beveka på det rätta sättet.

Hon tände ljuset och satte sig vid bordet med bläck och penna framför sig. Nerinunder spelade den gamla fröken ”Glückes genug” för väl tionde gången. Hon kände det väl särskilt svårt denna kväll, stackare ...

Thyra såg fundersamt rakt ut i luften. Plötsligt tog hon pennan och började skriva:

”Kära min vän!

Sedan du lämnade mig har jag gått här fram och åter, stått vid fönstret och sett ut över staden och så åter gått och gått. Och ideligen, om och om igen har jag måst tänka samma tankar. Hela detta dygns upplevelser ha fått något drömlikt och overkligt över sig. Nej, inte allt! Det ljusa, goda, förklarade uttrycket, som jag i halvmörkret härinne såg glida över ditt ansikte, det är icke dröm, det är ljuvlig verklighet. Så måtte du sett ut, ’när själen brann som ett flammande ljus inom dig’. Så vill jag minnas dig och hålla av dig i hela mitt liv.

Vet du, jag har alltid känt det, som om Gud höll av mig och var god emot mig på ett alldeles särskilt sätt. När livet givit mig glädje eller sorg, tänker jag alltid, känner jag alltid liksom en förvissning om att Gud sänt mig detta, därför att han älskade mig och såg, att jag behövde just detta för att bli en bättre människa. Mången gång har jag funnit det förmätet och barnsligt av mig att tänka så. Varför skulle väl Gud särskilt bry sig om mig, som ju är sämre än kanske de flesta andra, jag, som i förstone alls icke är undergiven i olyckan utan klagar och knotar och jämrar mig och ser allt svartare än de flesta andra? Men denna föreställning är så djupt rotad i min själ, att ingen och intet skulle kunna helt rycka upp den. Och jag vill nog heller inte bli den kvitt. Ty den har hulpit mig att övervinna. Den har hulpit mig att resa mig, när lidandet och missmodet slagit mig till marken, att åter sträva och hoppas, när jag lidit nederlag.

Vad var nu Gudsmeningen i detta, att du och jag fördes tillsammans? Den frågan har jag denna förtvivlans dag gjort mig om och om igen, utan att finna något svar. Det har synts mig, som vore meningen blott att sänka nesa, skam och smärta över min arma själ. Intet stort eller gott kunde olyckan, som gått över mig, någonsin föra med sig. Jag var bara ett stackars käril, som Gud gjort till oheder, och som han aldrig, aldrig brytt sig om, fast jag älskade att tro det.

Då blev jag utom mig av hat mot Gud och mig själv och dig och hela världen, och jag hade bara en känsla av att jag ville riva ner och förstöra och utplåna allt det inom mig, som jag förut mödosamt byggt upp ...

Nu, i detta ögonblick, ser jag på allt med dens ljuva ånger, som märker sig vara älskad, då han trodde sig hatad. Nu vet jag, att det var mening också i detta, att vi lärde känna varandra. Nu tror jag, att Gud sände mig i din väg för att du skulle få kraft att resa dig, sätta din ungdoms ideal i högsätet och åter bli den goda, rena själ du en gång var och som i afton strålade ur dina ögon och lyste upp och förandligade ditt uttryck så underbart. Hur skulle väl Gud kunna se, att detta förkvävdes och förintades? Då sände Han mig i din väg, då gav Han mig en mission att fylla, en på en gång bitter och ljuv mission ...

Inte menar jag nu, inte är jag nog förmäten att tro, att jag i egentlig mening kan göra något för att du skall finna dig själv. Ingen utan Gud är stor och god nog till detta. Men vi människor kunna så att säga bli goda impulser i varandras leverne, vi kunna stödja och hjälpa varandra trots den skröplighet, som vidlåder oss alla.

De flesta av oss behöva vänner, trogna själar, som älska fram det goda hos oss, som styrka oss i våra goda föresatser, göra vår osäkra, vaga längtan efter det goda till målmedveten strävan efter fullkomning.

En sådan gudsmening tror jag nu att det är i detta, att vi lärde känna varandra.

O, min vän, låt oss då bli goda impulser i varandras leverne, låt oss älska fram det goda i varandra!

Ligger det icke en förunderlig styrka och kraft i detta att älska en människa och veta sig vara älskad av henne tillbaka? _Det_ ger kraften, tron som försätter berg. Hur mycket lättare går det icke att övervinna sig själv, då man vet, att ett hjärta klappar för en, lider och sörjer, om man sviker det goda, idealet!

Så vill jag att du skall veta och tro, att jag nu och allt framgent älskar dig, att du inte kan göra mig en större glädje än när du låter din ursprungliga ljusa, goda ande lysa och triumfera över ditt stoft.

Du säger, att du håller av mig. Aldrig kan du visa det bättre än på detta sätt, aldrig, aldrig ... Och säg icke mera att det är för sent att bli en annan än du nu är! Skulle inte Gud ge tid och kraft åt den, som ärligen vill?

Jag sitter nu här och skriver till dig om ting, som det är vanskligt att skriva om. Det smyger sig så lätt in ord, som kunna missförstås, misstolkas. Men du vill ju inte missförstå mig, säg? Du vill ju tro, inte sant, att jag bara vill ett: att din själ åter skall ’brinna som en flamma inom dig’. För detta vill jag strida och brottas som Jakob med Gud tills äntligen välsignelsen kommer. O, hjälpe oss Gud, vi som farit vilse!

Din _Thyra_.”

Det hade blivit så tyst och stilla omkring henne medan hon skrev. Hela huset sov, och gatan låg utdöd och tom med ett kritvitt månsken över snön. Stjärnorna hade gjort sig fria från de girlander, i vilka de bundits in och sutto och glänste som bleka guldmynt på en klar och blå vinterhimmel.

Klockan var över tre. Thyra Börjesson ryste som i feber. Allt såg så underligt dött och skrämmande ut där utanför, och ateljéen hade fått något kallt och främmande över sig. Hon stod en stund och vägde tveksamt brevet i handen. Så släckte hon ljuset och smög sig darrande och tyst nedför trapporna till brevlådan i gathörnet. Hon ville att fru von Heineman skulle ha hennes brev genast på morgonen hon vaknade.