IX.

En blekt klarblå vinterhimmel tittade in genom ateljéfönstret.

Thyra Börjesson stod framför sitt staffli och målade, men det var ingen fart i arbetet. Hennes tankar voro långt borta och hon lyssnade spänt varje gång det hördes buller eller steg i trappuppgången.

Trött och utpinad kastade hon slutligen penslarna ifrån sig. Klockan led mot två.

Mekaniskt makade hon ihop de kolnande resterna av den vanvårdade brasan, slängde sig missmodig i en stol och försökte läsa. Blicken gled förstrött upp och ned efter tidningens spalter. Medan hon läste tänkte hon oupphörligt samma tanke. Hon undrade om fru von Heineman blivit ond över brevet hon fått. Hon lät tidningen sjunka.

Om hon blott kunnat fullständigt erinra sig ordalagen! Men det var omöjligt, hur mycket hon än bemödade sig.

Å, det var ett elände detta, att hon aldrig kunde lära sig vänta tills sinnet blivit nyktert! Hon var en impulsernas slav. Allting skulle ske ögonblickligt och genast, utan uppskov ...

Plötsligt hördes steg i trappan. Det lät osäkert och tveksamt, då de stannade utanför. Thyra kastade tidningen ifrån sig, smög sig tyst bort till dörren och öppnade den i samma ögonblick det knackade.

En halvvuxen flicka såg skrämt överraskad på henne.

— Det är — det är blommor till fröken Börjesson, sade hon stammande och såg frågande på Thyra.

Med fumliga, frusna fingrar började hon lösa upp läderremmen kring träasken, som hon ställt ifrån sig på golvet.

Thyra stod otåligt och såg på henne. Hon tog nervöst upp portmonnän och letade fram en tjugufemöring:

— Se där, sade hon kort.

Så tog hon brådskande buketten från den ödmjukt knixande flickan. Med en flyktig avskedsnick stängde hon dörren.

Långsamt, litet darrande på handen vecklade hon av silkespapperet. Hennes ansikte lyste upp i plötslig glädje: rosor — blodröda rosor denna årsens tid! Hon kysste dem en och en och smekte lätt med pekfingret över de sammetslena ytterbladen. Tveksamt dröjande löste hon det lilla vita kuvertet från basttråden. Hennes hjärta klappade hårt, då hon öppnade det och började läsa:

”Hur skulle jag kunna tacka dig nog för ditt fina, varma brev! All världens rikedom, all världens fattigdom bor i din själ. Därför håller jag väl så mycket av dig ... Men du är ju en stilist av rang. Varför skriver du ej mera? Jag kommer upp till dig i afton. Jag längtar ... Din Viveka H.”

Thyra Börjesson stod orörligt stilla och stirrade på de sirligt skrivna raderna. Inom sig kände hon en svidande smärta. Hon hade skrivit med sitt rödaste hjärteblod och så detta: ”du är ju en stilist av rang”.

Trodde då Viveka Heineman, att det inte fanns något bakom, att det alltsammans ingenting annat var än fagra, tomma ord!

Kring Thyra Börjessons mun kom ett hårt, halvt föraktligt uttryck. Gång på gång ögnade hon igenom biljetten. Med en häftig rörelse av ovilja slängde hon den plötsligt utåt bordet.

”All världens fattigdom, all världens rikedom bor i din själ” ... Vad var väl det annat än fraser och stilistik. Fanns det någon mening i slikt, var i alla händelser hon oförmögen att fatta den ...

I alla fall, det var bara ”fåfänglighet och farande efter vind”, när man inbillade sig, att man förstod och var förstådd. Det märkte man bäst, när man hörde en annan människa tala sitt innersta väsens känslor och tankar. Ens egna tankar löpte andra vägar, ens eget hjärta klappade i annan rytm ... Ja, hur gick det en väl, om man någon gång ett upprört ögonblick klädde sig andeligen naken och visade sig sådan man verkligen var? Man fick cyniska småleenden, fick skygga, osäkra ögonkast eller blickar, ur vilka fariséens skenhelighet talade sitt: ”Jag tackar dig, Gud.” I bästa fall möttes man av denna överseende, välmenande kälkborgerlighet, som sved som salt i sår. Aldrig fick man det ord, man behövde. Alltid var man ensam, fast man ljög för sig själv och fasade att erkänna det, då blodet flöt lugnt i ådrorna och allt gick sin jämna lunk. Men modet att uthärda livet sveke väl, om man gjorde annorlunda ... ”En underlig och usel ting är detta livet” ... En underlig tingest var människan. Hur bittra erfarenheter hon än gjorde, innerst inne var hon alltid ungefär densamma som förr. När ovädersskuren väl var över, reste samma dåraktiga förhoppningar sina huvuden, samma skimrande illusioner lyste och lockade på nytt ...

Thyra Börjesson gick långsamt bort till bordet och tog upp fru von Heinemans biljett. Hon vägde den tankfullt i sin hand.

Skulle hon verkligen kunna göra något för Viveka Heineman? Skulle hon lyckas så pass förstå en annan själs tankar och känslor, att hon kunde bli den goda impuls, hon hoppats bli? Skulle hon ha själ och förstående och hjärta nog att inte ta med hårda händer på det, som var sårt och ömt? Och slutligen — var det ett verkligt, levande intresse att hjälpa en annan, som satt pennan i hennes hand? Var det inte fastmer ömhet om sig själv, hoppet om att kunna på så sätt köpa sig fri från synd och samvetskval?

Hon gick av och an i rummet några slag, som hon brukade, då hon var upprörd. Hon ryste. Hon vågade icke tänka.

Så tog hon varsamt fru von Heinemans biljett och låste in den i den gamla björksekretärens hemliga fack.

* * * * *

Nästan varje eftermiddag, då den bleka, korta vinterdagen dalat, kom fru von Heineman och ”höll skymning” framför brasan på Thyra Börjessons ateljé. Hon satt alltid nedsjunken i samma bekväma stol med en kudde bakom nacken och händerna slappt hängande ned över armstöden. Då och då lyfte hon med en loj rörelse sin juvelgnistrande hand och drog ett par djupa bloss ur cigarretten, så att elden sprang som en röd orm i papperet. Med tankfull min följde hon de blåa rökvirvlarnas färd.

Det var som ett helt drama att se dem svinga upp i luften i stolt frihet, som yvdes de över egen kraft, se dem plötsligt stanna, villrådigt börja vackla hit och dit, som om de togo spjärn och sökte värja sig mot en frestares anlopp, tills de med ens gripna av vild, oemotståndlig yra, uppgåvo all strid och störtade fram mot fördärvet och läto sig slukas upp av kakelugnens glödande gap ...

På en pall vid fru von Heinemans fötter satt Thyra Börjesson med händerna knäppta kring knäna. Ingen av dem talade ett ord, så länge brasan brann klart. När glöden började falna och mörkret tätnade i rummet, var det vanligen Thyra Börjesson, som bröt tystnaden.

Det var nästan alltid om detsamma hon frågade och talade, saker, som hon kände så väl genom föregående samtal. Men det var, som om hon aldrig kunde få nog klarhet, aldrig höra nog samma utläggningar.

Fru von Heineman svarade enstavigt och förstrött, tills hon slutligen gled in i samma stämning, som hon, som frågade.

Temat, hur fru von Heineman i sin ungdoms renhet tänkt och känt och levat och hoppats, var ständigt detsamma, men en och annan gång blevo variationerna fylligare och rikare. Med halvslutna ögon och ett svagt leende kring den skälvande barnamunnen lyssnade Thyra Börjesson till den mjuka röstens höjningar och sänkningar och oväntade modulationer, på en gång sövande och tjusande.

Då och då kastade hon in en fråga eller anmärkning, men för det mesta satt hon tyst, tills fru von Heineman slutat tala. Då grep hon ibland hennes hand och tryckte den hårt.

— Tänk, sade hon med ett underligt exalterat tonfall, tänk, när du en gång vunnit dig själv tillbaka! Vad jag då skall känna mig lycklig och stolt!

Då suckade fru von Heineman utan att svara. Men en gång reste hon sig med ett ryck ur stolen och sade nästan bryskt:

— Jag lär mig visst aldrig att riktigt förstå dig. Du är en sådan underlig blandning av sunt förnuft och känslosamhet, självkännedom och självbedrägeri ...

* * * * *

Småningom kom det mera ro och jämvikt över Thyra Börjessons själ. Hon vande sig vid sin olycka som man slutligen vänjer sig vid allt, man icke kan undslippa. Och hon kände icke längre samma fasans förtvivlan över att hon icke var en i yttre måtto oförvitlig människa.

Då hon oväntat blev erbjuden få ett par tavlor med på en tillärnad konstutställning fram på våren, kände hon energi och arbetslust vakna på nytt inom sig. I timtal kunde hon stå framför sitt staffli helt uppe i arbetet, tills hon plötsligt märkte tystnaden omkring sig och att den blivit lurande och skrämmande djup.

Med ens kunde då det framfarna stå fram för hennes erinring, och den gamla ångesten föll över hennes själ. Då försökte hon att köpa sig ro och tröst och glömska med att inom sig upprepa fru von Heinemans ord: ”för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus inom mig”.

De orden smekte hennes öra som en ljuvlig melodi. Hennes hjärta blev åter brinnande i henne och fick nytt mod och hopp. Hon lovade sin Gud och sig själv, att hon skulle lyckas. På intet, intet annat ville hon tänka ...

Men allt som veckorna svunno, började de magiska orden förlora i kraft. De förmådde inte längre elda och inspirera som förr. Från djupet av hennes själ stego allt oftare andra ord upp i hennes minne, ord, som alltmera miste sin skrämmande, syndiga natur och till sist fingo tillbaka samma tjusande heta, lockande tonfall, som de hade den där underliga natten. Allt det, som de gångna veckorna gjort drömlikt och overkligt, begynte åter få över sig livets färg och verklighet ...

Stundom, då hon i skymningen satt på pallen vid fru von Heinemans fötter och kände hennes hand med en liksom frågande smekning glida över sitt hår, kunde plötsligt det, som hon våndats och gråtit över, bli något ljuvligt lockande. Hon kände med skräck, hur det, hon velat strida och kämpa för, blev allt betydelselösare och mindre. Då vågade hon icke längre möta de strålande ögon, som sågo på henne forskande, glittrande av eldsljus.

Men inom henne började det plötsligt fråga, vad glädje och gagn hon hade av att övervinna sig själv. De flesta andra följde sina sinnens bud, varför skulle hon plågas och strida och inbilla sig själv och andra, att man därigenom bleve bättre och lyckligare. Hon stred och kämpade, men varje ny dag hade blott dubbelt tyngre plåga att bjuda ... Och samvetskvalen? — Voro de väl annat än en produkt av de rådande sedlighetsbegreppen — sedlighetsbegreppen, som människorna själva skapade åt sig och som växlade genom tiderna? Ty det var sant: moralen var icke helt densamma i dag som i går. I de starkas händer formades den ideligen om på nytt ...

En afton, då mörkret låg sammetstungt över ateljéen och en ensam glöd lyste fram under falaskan med ett slocknande ögas outgrundliga blick, drev blodets vågor henne dit, där ingen återvändo mer finns. Allt inom henne önskade och ville blott ett. Gränserna mellan gott och ont flöto samman och plånades ut. Så lyfte hon lustans bägare och drack på nytt dess röda, glödande vin ...

* * * * *

För Thyra Börjesson blev det underligt brokiga dagar pendlande mellan vilt trots och bottenlös, förkrossande sorg.

Glömma är icke lätt, tankarnas gång svår att styra. Det dagens buller sövde, det väckte stundom nattens ro. Aldrig fann hon varaktig fred för sitt samvetes gnagande, brännande ve. Då hon minst anade det, slog det på nytt sin vassa klo i hennes ångestskälvande hjärta och skrämde upp henne ur en orolig, drömfylld sömn. Som en mask vred hon sig på sitt läger och stönade fram böner om förskoning till den Gud, hon knappast mera torde nalkas. Då kunde det plötsligt åter draga in hoppfullt lugn och frid i hennes själ. Med ögonen tunga av tårar och ett vemodigt sjukt leende kring de darrande läpparna såg hon i tankarna på sig själv och sin egen ynkedom. Kanske skulle hon ändå, trots allt, bli verktyget till en annan människas upprättelse ... Ensam kunde hon intet vinna, det visste hon nu. Men hon kunde kämpa tillsammans med Viveka Heineman för det, som var rätt och gott, nu då hon åter kunde se de skarpa gränserna ... Till sist skulle de nå fram.

Hon var glad, att Lisa Ljungh var så upptagen av sin läsning. Hur skulle hon väl eljest förmått dölja sitt sinnesuppror.

Nu när Lisa någon gång en kort förmiddagsstund kom farande in i ateljéen som ett aprilväder och försvann lika hastigt, var det ju ej så svårt.

En dag framemot jul satt Viveka von Heineman som vanligt och stirrade tyst in i elden efter den blåa cigarrettröken. Så sade hon plötsligt oförberett:

— I morgon kommer min vän tillbaka från sin resa.

Thyra svarade icke. Fru von Heineman såg uppmärksamt på henne från sidan. Så kastade hon cigarrettstumpen med en otålig rörelse in i ugnen. Hon satt tyst en stund och suckade tungt.

— Så blir det slut på denna härliga tid, sade hon lågt, en smula sentimentalt.

Thyra for upp.

— Slut, sade hon häftigt, vad menar du?

Fru von Heineman svarade icke genast. Hon tog Thyras huvud mellan sina båda händer och böjde det bakåt, så att hon kunde se in i hennes ögon.

— Jag menar, vad jag säger, sade hon i en underligt eftertrycklig ton.

— Menar du, att vi aldrig mer skulle råkas, frågade Thyra kvävt.

Fru von Heineman dröjde med svaret.

— Kanske kan jag komma någon gång ... Men jag kan intet lova.

Thyra Börjesson slog händerna för ansiktet.

— Lilla barn, förstår du inte detta själv, sade fru von Heineman vädjande. Inte kunde du väl tänka dig, att min vän skulle tåla ... tåla att jag nästan varje kväll sällskapar med en annan ... Hon vill ha mig ensam, ser du ... Och det vore ju också orätt av mig, hon log litet generat, om jag för dig ... för andra glömde min kära, gamla vän, som gjort så mycket för mig ... tycker du inte detta själv?

Thyra rörde sig icke.

— Kan inte detta, att du vet att jag håller av dig, vara dig nog, sporde fru von Heineman i den mjuka, ömma ton, hon stundom anslog. För mig är vissheten om att du är min en lycka så stor, att jag glatt kan försaka både att träffa och se dig ... Och vi har ju alltid hoppet. Vi kan ju oförmodat stöta tillsammans ensamma i ett gathörn, du och jag ...

Thyra reste sig häftigt. Hennes ögon blixtrade svarta i halvmörkret.

— Men när du visste detta, sade hon flämtande, varför lockade du mig då in i ... i fördärv och elände! Var det bara av nyck och tidsfördriv, du gjort mig allt detta? Varför skulle inte din vän kunna tåla, att jag får träffa dig?

Fru von Heineman såg en lång stund tigande på Thyra. Hon log emot henne.

— Du är söt, när du är så här, sade hon mjukt, men nu skall vi inte bråka. Sätt dig, så får vi talas vid!

Thyra lydde utan ett ord. Fru von Heinemans röst blev plötsligt sträv och kall.

— Du talar om, att jag lockat dig in i fördärv och elände. Det är fraser och tomma ord. När två människor, så beskaffade som du och jag, mötas, så måste resultatet med naturnödvändighet bli, som det nu blivit ... Det är nonsens att tala om, att den ena lockar och den andra blir lockad ... Lockar kanske havet bäckar och åar? Söker de sig inte dit alla ändå? ... Och när man drages till en människa så, som jag till dig och du till mig, inte tänker man då på dagar, som är avlägsna, även om man vet, att de en gång skall komma ...

— Jag trodde ju, att Gud menade, att jag skulle bli en impuls till räddning för dig ur detta ... ur detta rysliga, bröt Thyra klagande ut, att vi skulle kämpa tillsammans för det, som är gott och rätt ... kämpa oss ut ur all uselhet och smuts ... Men nu ... får jag inte träffa dig mer, hur skall vi väl då kunna hjälpa varandra?

Fru von Heineman skrattade hårt:

— Låt bli det där skenheliga pratet! Inte vill du väl, att jag _efter detta_ skall ta sådant pjoller för gott. Sannerligen jag förstår dig ... Först jag såg dig trodde jag, att du hörde till dessa enkla, storstilade människor, som jag alltid satt så högt ... men förlåt mig min uppriktighet, du har ingen karaktär ... eller åtminstone en dålig sådan: Ena minuten talas det hycklande om ånger och samvetskval, andra minuten hör du inte på mig, då jag med tanke på ”dina lidanden” vill hejda och varna dig ... Då säger du dig vara på andra sidan kälkborgarmoralens gott och ont. Nästa stund är jämmern i full gång igen och talet om ”Gud” och ”Gudsmening” och allt det där ... Vad skall jag väl tänka om sådant, säg själv!

Thyra gömde ansiktet i händerna. En stönande suck bröt sig fram ur hennes bröst. Så blev det dödstyst i rummet.

Fru von Heineman stod där villrådig. Hon visste inte hur hon skulle få ett slut på den obehagliga scenen. Slutligen lade hon sin hand på Thyras axel.

Thyra Börjesson ryckte till och tog famlande efter fru von Heinemans hand och strök den liksom avbedjande mot sin kind.

— Ja, ja, sade hon kvävt, det är bäst som sker, du har rätt i allt, det är sant allt du säger. Jag är en dålig, karaktärslös människa, en usel slav som lyder blodets röst framför Guds ... Så har det blivit bara tomma ord och fåfänglighet alla mina goda föresatser ... intet, intet har jag förmått, jag har bara sjunkit och sjunkit ... vi ha båda dragits nedåt i stället för uppåt ...

Hon släppte fru von Heinemans hand. Som i häftig ruelse vaggade hon av och an med kroppen. Så kastade hon sig plötsligt ned framför fru von Heinemans fötter och slog armarna om hennes knän. Hon började tala i samma underligt frånvarande, låga, enträget bedjande röst, som fru von Heineman hört en gång förr:

— Du — du är så mycket starkare och bättre än jag, din vilja är friare än min ... o, du får inte gå under, dig skall Gud hjälpa på den rätta vägen, bara du själv vill ... dig skall han inte låta komma på skam, som han gjort med mig ... Ack Viveka, giv mig samvetsro, giv mig mod att leva ... du ensamt kan det ... o, lova mig, att du vill försöka bli en annan, bättre människa ... en människa som Gud kan älska ... nu skall ju inte längre jag dra dig ner i dyn ... i mitt hjärta skall jag bedja för dig ständigt, ständigt ...

Fru von Heineman fick tårar i ögonen. Hon kände sig beklämd och gripen. Hon böjde sig ner och lyfte upp Thyra Börjesson från hennes knäböjande ställning.

— Du lilla svaga käril, sade hon vekt. Du har världens rikedom och fattigdom i din själ. Inte vet jag, om jag förmår, men jag lovar dig försöka bli sådan, att du skall slippa gråta för min skull.