XIV.

Solskenet låg stickande vitt över Sturegatans fasader. Luften hängde tjock och kvalmigt het mellan husraderna, vinden sov och Humlegårdens träd stodo orörliga och dammgrå som kulisserna i en teaterpjäs.

Söndagsklädda fotgängare myllrade längs trottoarerna, spårvagnarna rasslade brådskande upp och ned för gatan, otåligt brummande sina kromatiska tongångar mot hållplatsernas väntande människohopar, bilerna döko fram susande hastigt som svärmande ollonborrar, plötsligt, oupphörligt i långa rader, jagande varandra i ilande fart.

Thyra Börjesson gick långsamt uppför gatan. Hon var blek och hålögd som efter en genomstånden sjukdom. Kring den finskurna barnamunnen låg ett pinat, lidande uttryck. Den kvava hettan tryckte som bly på hennes hjässa, och det kändes som om trumhinnorna blivit såra och ömma av bullret, som slog emot dem. Hennes ögon följde frånvarande och utan uppfattning människoströmmen, som rann förbi. Allting var som höljt i slöjor, drömlikt och overkligt. Hon gick där mitt ibland det bullrande, rörliga livet, men alltsamman vek liksom undan, var så fjärran och avlägset som om hon sett på det på långt avstånd.

Plötsligt sågo ett par stickande mörka ögon rätt in i hennes. Hon ryckte till nervöst och blicken blev vidöppen och rädd som hos en, som plötsligt skrämts ur sömnen. Hon vände sig blixtsnabbt och såg efter mannen, som lugnt gick nedåt gatan.

— Nej, gudskelov, det var ingen, hon kände! Men hans underliga blick hade med ens gjort henne nyktert vaken.

Det kom över henne en beklämmande känsla av ensamhet mitt i människovågen omkring henne. Ingen enda visste hon något om. Ingen enda av dem hade någon känsla för henne. Alla voro de för henne slutna, främmande världar ...

Det var underligt att tänka, att de alla, liksom hon själv, hade längtan och hopp och önskningar. Och alla tyckte de nog, liksom hon själv, att just deras liv var så mycket värt, och att det var orättvist och grymt och förfärligt, att de inte nådde dit de ville ...

Men varför sågo de alla plötsligt så underligt på henne, strängt, nästan fientligt? Hon såg prövande utefter sin dräkt. Det fanns ju ingenting påfallande i hennes klädsel, och hon gick ju sin väg stilla som de andra ...

Hon såg skyggt undersökande på människoflocken, som drog förbi. Det var mest arbetare med hustrur och barn och kärestor ... Det var arbetsbina som svärmade, som kröpo fram ur sina trånga, kvava kupor, nu när solen stack het ...

Hon log svagt åt sina egna tankar. Så blev hennes ansikte med ens åter allvarligt.

Men var skulle alla dessa svärmar slå ned, vart ämnade de sig månntro? Antagligen lockade väl någon idrottsfest eller tävling. Sådant var ju deras söndagsnöje, deras vila ...

Det var underligt i alla fall. Mycket nytt fanns det inte under solen. Allting var sig i grunden likt. Människorna hade inte förändrats stort. Tävlingar och brottningar och allt slags skådespel älskade de liksom för årtusenden tillbaka. Smaken var som förr, litet förfinad visserligen, men i grunden densamma. Fröjderna voro desamma, sorgerna desamma. De rika levde i sin lyx, de fattiga i sin fattigdom ungefär så, som de gjort det i alla tider. Och livet självt var lika brokigt och meningslöst och orättvist som det alltid varit. Det var dumt att söka inbilla sig något annat. Livet var orättvist från vaggan till graven. Oförtjänt gynnade det somliga ända från födelsen. Lika oförtjänt förföljde det andra ...

Och dessa, som nu gingo gatan fram sida vid sida med henne? Varför hade de flesta av dem blivit födda till slit och släp och omsorger för uppehället, till försakelser och umbäranden av varjehanda slag? Och varför hade hon själv sluppit undan allt sådant? Ja, svara, den som kunde. Allt togs och gavs utan skäl och utan förskyllan eller värdighet. Hon var född att gå på grönskande ängar och njuta svalkande skogars frid, närhelst hon ville — ännu i går sträckte hon ut sig på blomvirkat gräs och hörde skogen susa över sitt huvud, fast det var som om månader förflutit sedan dess — medan de flesta av dem, som nu drogo förbi henne, voro dömda att tillbringa sina dagar och nätter i denna kokande gryta, vars glödheta, kvalmiga ångor tryckte som martyngd över hjässa och bröst ... Inte fanns det rättvisa i sådant? Nej, och tusen gånger nej! Men hon och hennes gelikar togo det som en naturlig, självfallen sak, att de själva fått det gott och bekvämt i livet. Vaknade samvetet upp en kort stund, så skyllde man på Gud och tröstade sig med, att det var hans vilja, att rika och fattiga skulle vara ibland varandra ...

Men det fanns ju också ett osynligt något, en andlig lycka, som kom varje människa till del. Kanske delades den i rättvisa portioner mellan fattiga och rika ... Och tänk, om det nu var så, att alla dessa, som hon gick och ömkade sig över, i själva verket, trots det yttre skenet, voro lyckligare än hon själv ... Lyckligare än hon själv! Sannerligen, sannerligen därtill behövdes det icke mycket! Och ändå slapp hon bekymmer för uppehället ... Ack, när hon nu tänkte efter, hade hon varit lycklig så få, få ögonblick i sitt liv ... Och det sista året hade hon för Viveka Heinemans skull burit helvetets pina och kval i sitt hjärta ...

Hon stannade plötsligt som fastvuxen. Det var ju till henne hon ämnade sig. Och nu hade hon i tankarna vandrat ända upp till Valhallavägen.

Hon vände tvärt och gick tillbaka nedåt gatan. Egentligen var det ju galenskap att tänka på att träffa Viveka Heineman nu, när alla människor, som kunde, flytt staden. Men det var lugnast ändå att åtminstone göra ett försök. Och hennes sommaradress kunde hon ju alltid få veta genom portvakten. Så fick hon väl i stället skriva om det, som inte längre ville lämna hennes tankar ro.

Thyra Börjesson vek in på Karlavägen och gick dröjande längs planteringens slingrande gångar. Slutligen stannade hon framför ett stort femvåningshus och lät blicken glida utefter andra våningens kritade fönster. Hon hade inte varit däruppe sedan ... sedan ...

Ett kallt, fientligt uttryck sköt upp i hennes ansikte, medan hon stod och såg upp mot fönstren. Med beslutsamma steg gick hon plötsligt tvärs över gatan, tryckte på ringklockan och steg in. Hon såg sig nyfiket undrande omkring i halvskymningen. Hon hade aldrig förmått erinra sig, hur där såg ut. Och nu var det som om hon såge den stora vestibulen för första gången ... Nej, nu mindes hon svagt trappfönstrets harnesksmidde, plymagerade riddare inom ramen av gula och röda fyrkanter!

Med nästan smygande fjät steg hon uppför trappan. Framför henne bredde trappavsatsens mosaikgolv ut sina slitna färger. Över dörrens grinande brevlådsmun satt en blank mässingsskylt där namnet von Heineman lyste emot henne i förnämt enkla typer.

Thyra Börjessons hjärta började klappa med hastiga, plumsande slag. Hon stannade framför dörren, böjde sig ned och stirrade en lång stund på namnet. Halvt motvilligt sträckte hon slutligen ut handen och tryckte på den elektriska knappen. Klockan ljöd ett ögonblick gällt genom huset. Så blev allt åter lika gravlikt tyst som nyss.

Thyra Börjesson stod alldeles orörlig och väntade. Hon visste, att ingen skulle komma och öppna, men likväl kunde hon icke besluta sig för att gå. Och plötsligt, utan att hon förstod orsaken, kände hon, hur en oresonlig vrede steg upp inom henne. Hon bet hårt ihop tänderna, blodet sköt upp i kinderna, ögonen svartnade, och med skälvande hand tryckte hon åter på knappen och lät klockan ljuda i ursinniga fanfarer.

Efter några ögonblick blev hon åter plötsligt lugn. Hon vände sig skamsen och ämnade just gå utför trappan, då hon hörde dörren försiktigt öppnas bakom sig. Hon såg sig hastigt tillbaka och blev varse fru von Heineman i dörrspringan.

Med ett glatt rop av överraskning slogs dörren på vid gavel. Thyra Börjesson bleknade märkbart. Hon blev stående alldeles orörlig, stel och högtidlig.

— Thyra — Thyra då, är det verkligen du, sade fru von Heineman i en ton, som uttryckte oförställd glädje. Om jag kunnat ana att det var du, som ringde! Jag kunde ju inte tro annat än att det var någon, som gjorde det på okynne eller för att tigga ... Och till sist, när du ringde så där ursinnigt, utan måtta, blev jag rädd, visste inte vad jag skulle tänka och tyckte bäst se efter vad som stod på ...

Hon lade ömt sin arm om Thyras axlar och drog henne med sig in i tamburen.

— Men, käraste barnet, hur kommer det sig, att du är i staden — och framför allt, hur visste du, att jag var här?

Med en stram, ovänlig rörelse gjorde sig Thyra fri från fru von Heineman.

— Jag visste inte alls var du var, sade hon stelt, men jag ville försöka om möjligt få träffa dig ... Det är något, jag måste tala med dig om.

Fru von Heineman gav henne en snabb blick. Så öppnade hon dörren till salongen.

— Inbjudande är det inte därinne varken för mal eller människor, men det är väl ändå bättre än i tamburen, sade hon i den ogenerade, lätta ton, som alltid kom Thyra Börjesson att känna sig blyg och bortkommen.

Thyra satte sig motvilligt på en stol. Fru von Heineman sjönk ned i soffan mitt emot henne. Thyra såg envist ned i golvet. Hon kände, att fru von Heinemans blick vilade på henne. En god stund sutto båda tysta.

— Gud vet, vad det skall kallas, instinkt, slump eller tankeöverföring, sade fru von Heineman plötsligt och böjde sig fram emot Thyra, men nog är detta sammanträffande underligt. Jag kommer in till Stockholm på några dar för att få litet i ordning till en tilltänkt Schweizerresa, bor under tiden på hotell och kommer hit upp i våningen för att hämta en del saker, som jag vill ha med mig på resan, och så — så står du, _du_, plötsligt utanför min dörr och ringer just det ögonblick, jag är häruppe ... Säg, om inte det är underligt!

Fru von Heineman lade plötsligt armarna på bordet och böjde sig ännu längre fram emot Thyra:

— Har du tänkt på mig något, längtat efter mig något under denna långa tid? Hennes röst var låg och beslöjad. _Jag_ har längtat så outsägligt efter att se och träffa dig ...

Thyra svarade icke genast.

— Det är något jag vill tala med dig om ... be dig om, sade hon slutligen.

Fru von Heineman såg snabbt och forskande på henne.

— Jag vet ingenting, jag skulle kunna neka _dig_, sade hon i sentimentalt ridderlig ton.

En känsla av kväljande avsmak for igenom Thyra Börjesson. Hon lyfte blicken och såg kallt och stadigt på fru von Heineman.

— Det är om den där unga flickan, som du åkte med på Djurgården, jag ville tala, sade hon med eftertryck. Det är för hennes skull, jag sökt upp dig. Du får inte förstöra henne också ...

Fru von Heineman brast plötsligt ut i ett klingande, underligt mjukt och lågt skratt. Så blev hon hastigt åter allvarlig. Hon slöt ögonen. Ett lyckligt uttryck lekte kring hennes vackra mun.

— Å, Thyra, barnet mitt, du är rädd, att jag håller mera av henne än dig, sade hon plötsligt.

Thyra gav henne en stickande ond blick.

— Vad tror du jag numera frågar efter, om du håller av hela världen mer än mig, bröt hon ut skärande hånfullt. Tro mig, det är mig mer än likgiltigt. Men jag fasar vid tanken på, att du kunde göra andra lika olyckliga och förtvivlade, som du gjort mig. Jag ville be dig ha miskund och förbarmande och inte störta flera i samma helvete, som du störtat mig ...

En mörk sky drog över fru von Heinemans ansikte. Det ryckte nervöst kring hennes mun, men i nästa ögonblick var hon sig åter lik.

— Du känner dig inte själv, Thyra, sade hon lugnt. Det är inte omsorgen om andra, som fört dig hit. Det är omsorgen om det, du vill kalla ditt.

Hon skrattade till i plötsligt övermod.

— Ja, se du gärna så förolämpad och ond och stel och hög ut som helst. Det hjälper dig inte. Jag känner dig bättre än du känner dig själv.

Thyra reste sig från stolen. Hennes läppar voro hårt sammanpressade. Allt förakt, all avsky, som i månader jäst och grott inom henne, speglades i detta ögonblick i hennes ansikte.

— Farväl, sade hon hårt. Det gagnar till ingenting att tala med dig ... åtminstone inte för mig. Du är visst absolut oförmögen att fatta det lidande du åsamkar ... all pina ... alla kval ...

Hon fick plötsligt tårar i ögonen. Med en hjälplös, övergiven rörelse slog hon plötsligt händerna för ansiktet och stönade tungt.

— Å, du vet inte ... du förstår inte allt, vad det kostat mig ... Jag ville ge halva mitt liv, om jag aldrig kommit i din väg, bröt hon lidelsefullt ut.

Fru von Heineman reste sig upp och kom hastigt bort till Thyra. Hon lade händerna på hennes axlar och tvingade henne med milt våld ner på stolen, där hon nyss suttit.

— Nu skall du höra, vad jag har att säga, sade hon i låg, ömt befallande ton. Av alla människor är du mig kärast ... ja, jag håller av dig så mycket, att jag aldrig skulle kunna svika det löfte, jag gav dig den sista kvällen på din ateljé ... Och för övrigt, hur kan du väl tro, att jag efter allt, vad jag genomlevat med dig skulle kunna ... skulle vilja, hennes röst kvävdes med ens av frambrytande tårar, skulle ha mod att gå igenom något sådant en gång till ... Tro mig, det har varit lidande också för mig ...

Hon tystnade plötsligt och förde näsduken till ögonen under djupa, snyftande suckar. Efter några ögonblick tog hon näsduken från ögonen, och med läpparna ännu skälvande av gråten såg hon på Thyra Börjesson med en road glimt i ögonvrån.

— Och så, hon strök liksom under varje ord, så kan du hälsa Lisa Ljungh, att det var min systerdotter, som åkte med mig på Djurgården i våras ... Hon var uppe några veckor för att se Stockholm i vårskrud.

Thyra Börjesson satt en lång stund alldeles orörlig med händerna för ansiktet, sedan fru von Heineman slutat tala. Slutligen reste hon sig upp och räckte med sänkt blick fru von Heineman sin hand.

— Tack för vad du sagt mig nu, sade hon mumlande, nästan ångerfull.

Fru von Heineman tog hennes hand och tryckte den varmt:

— Thyra, se på mig! Se på mig — varför vill du inte?

Hennes röst var på en gång mjuk och befallande.

— Jag är rädd för dig ... rädd för dina ögon, sade Thyra pressat.

Fru von Heineman skrattade sitt låga, smittande skratt.

— Rädd, upprepade hon. Tror du inte, jag ändå vet, hur mycket du håller av mig! Är du rädd att låta mig läsa, vad som nu står skrivet i dina ögon?

Thyra Börjesson lyfte mekaniskt blicken och såg motståndslöst rätt in i fru von Heinemans djupa, sammetslena, sällsamt lockande ögon.

— Nej, nej, sade hon med famlande, frånvarande röst, jag är inte rädd längre ... Du har rätt, och jag har orätt ... Jag håller av dig mycket, mycket ...

* * * * *

Skymningen låg tätare över trappuppgången, då fru von Heineman öppnade tamburdörren och släppte ut Thyra Börjesson. Hon stod och såg efter henne, då hon gick utför trappan.

— Auf Wiedersehn — auf Wiedersehn i morgon, ropade hon plötsligt lågt och ivrigt efter henne.

Thyra Börjesson vred på huvudet och såg sig ett ögonblick motvilligt tillbaka. Hennes ansikte var stelt och orörligt och lyste sällsamt vitt i skumrasket. Hon såg ut som om hon gick i sömnen. Med en frånvarande rörelse höjde hon handen och vinkade dröjande mot fru von Heineman.

Så försvann hon i trappkröken.

Då hon kommit nedför trappan, gick hon långsamt genom vestibulen fram till porten. Där blev hon stående liksom redlös med handen på låset, tills en hes, ohövlig kvinnoröst ropade an henne från portvaktsfönstret och sporde, om hon var sjuk eller från landet, eftersom hon inte kunde ta sig ut genom en port. Då vaknade hon till och gick hastigt ut på gatan.

Det var bländande ljust därute. Det skar till i hennes ögon. Men luften kändes friskare. En svag vind strök smekande kring hennes panna.

Med osäkra steg gick hon utmed husraderna fram över Sturegatan och Floras kulle ned i Humlegården. Där sjönk hon ihop på en bänk i skuggan av några granar. Hon satt alldeles orörlig med ögonen halvslutna och såg rätt framför sig med ett slappt, slött uttryck som hos en drucken. En ofattbar olyckas dova, stelnade ro hade dragit in i hennes själ. Allt inom henne var hemsk, beklämmande tystnad utan tankar och känslor.

Timme svann efter timme. Solen sjönk längre och längre ned mot Engelbrektsgatans tak, solljuset fick aftonens milda guldfärg. Spårvagnarna rasslade, bilerna tutade, barnen lekte sina stojande lekar, men Thyra Börjesson satt alltjämt orörlig och såg framför sig med stirrande blick. Hon hade glömt världen omkring sig. Hon märkte endast att det i hennes bröst låg något oerhört tungt och svart, som nästan hindrade hjärtats slag.

En fattig gammal kvinna haltade långsamt framåt gången. Hon stannade framför bänken och såg ett ögonblick uppmärksamt undersökande på Thyra Börjesson. Så satte hon sig tveksamt bredvid henne. Efter en stund sökte hon fram en snusdosa ur sin vida kjortel och tog sig betänksamt en pris, medan hennes livliga pepparkornsögon sände Thyra Börjesson ett listigt, spörjande ögonkast.

— Lilla fröken är inte glad, sade hon plötsligt, med ett tonfall som om hon gjort en reflexion för sig själv, lilla fröken är inte glad, men jag skall säga henne, hon lutade sig fram emot Thyra och rösten blev förnumstigt hemlighetsfull, sörj aldrig för en karl! Det är minsann inte alltid lyckan, att man får den man vill ha, fast man tror så i ungdomen. Det vet jag bäst, åhå-ja! Kräket mitt både super och slåss, fast vi båda två går på gravens brädd ... Men hade någon sagt till mig för fyrtio år sedan, att det skulle gå så, hade jag aldrig trott det, nej, nej men ... Men sådana är vi kvinnfolk — i ungdomen, förstås ...

Gumman tystnade tvärt och tog åter fram snusdosan. Thyra Börjesson satt som hon ingenting hört eller förstått. Gumman såg på henne från sidan ett kort ögonblick, medan hon omsorgsfullt lindade en smutsig näsdukstrasa om dosan och stack den ner i fickan igen.

Så gav hon till en djup, improviserad suck:

— Hå, hå ja, hade jag inte barnen, som stack till mig en hacka då och då, fick jag väl aldrig en droppe kaffe i mitt liv eller en pris i dosan ... Men de är ju fattiga de också, så Gud skall veta, att jag får vara utan för det mesta ...

Hon förde plötsligt förklädet mot ögonen, och rösten blev snyftande jämmerlig:

— Ack, lilla fröken, det är synd om den fattiga, fast rikt folk aldrig tror det ...

Thyra Börjesson reste sig bryskt. Hon stod en lång stund stillatigande framför den gamla och såg på henne med stora, svartglänsande ögon:

— Det är synd om _alla_ människor, inte bara de fattiga, sade hon slutligen med ett skarpt, tillrättavisande tonfall.

Gumman tog förklädet från ögonen. Hon såg förskräckt på Thyra.

— Ursäkta, ursäkta, stammade hon ängsligt ödmjukt, att jag pratar ... Tungan är en liten lem ... Tonfallet blev med ens salvelsefullt.

— Nej, nej, sade Thyra avvärjande, jag menar bara att vi har det svårt alla, alla människor, fast på olika sätt ...

Hon tog brådskande en sedel ur portmonnän och tryckte den ångerfull i gummans vissnade hand. Så vände hon sig om och gick skyndsamt och osäkert nedåt gången. Gummans häpna välsignelser yrde omkring henne, men hon hörde dem inte. Hennes steg blevo snabbare och snabbare som vore hon rädd att inte hinna fram i tid till ett avlägset mål. Men hon gick planlöst omkring utan tanke på, vart vägen bar. Det stela lugnet inom henne hade börjat lösas upp. Det brände, jäste och bubblade inom henne av tankar och känslor, som ville tränga sig fram, arbeta sig upp i hennes medvetande.

Men hon vågade liksom icke märka det. I namnlös ångest höll hon andan långa stunder som om hon därmed kunnat få makt att pressa dem tillbaka i tystnad och ro.

Hon gick gata upp, gata ner, kors och tvärs. Plötsligt var hon mitt inne i en flock människor, som tycktes styra åt samma håll. Viljelöst lät hon sig dragas med, gick ständigt i samma takt som de närmast framför henne gående. Hon försökte lyssna till deras samtal för att slippa höra sina egna tankar, men hon kunde inte uppfatta annat än lösryckta meningar och att man använde bror och syster som tilltalsord. Hon förstod att det var kristna, eller åtminstone sådana, som ansågo sig vara det, hon hade framför sig.

Slutligen var man framme vid målet: ett stort gult stenhus med hög, rundad portal. Thyra Börjesson blev stående obeslutsam ute på gatan. Avbrutna toner från en andlig sång och svagt orgelackompanjemang trängde ut till henne där hon stod. Den ena hopen människor efter den andra gled förbi henne in genom portalen och försvann bakom järngrinden.

Tvekande steg hon till sist uppför de par trappstegen in i den skumma förgården. Musiken tystnade i detsamma. Thyra Börjesson stannade framför de glappande dörrarna med handen på handtaget. En kraftig mansröst tog plötsligt vid och läste högt, nästan befallande en kort bön.

Så blev allt åter tyst.

Thyra Börjesson drog skyggt upp dörren och steg in. En stor sal, proppfull med folk, öppnade sig framför henne. På en estrad längst fram stod en högrest, mörklagd man med en uppslagen bibel i handen. De långa, magra fingrarna slöto sig nästan som rovdjursklor om den svarta pärmen. Över hans tärda, av blåsvart skäggbotten skuggade ansikte låg ett underligt, blekt skimmer. Ögonen hade fanatikerns brännande glans.

En rysning lopp genom Thyra Börjesson. Hon tyckte, att det var Guds dömande, hämnande rättfärdighet, som stod framför henne. Hon önskade gå sin väg, fly undan vart som helst, men hon blev stående som fastnaglad innanför dörren. Hon kunde icke ta sina blickar från mannen på estraden.

Plötsligt märkte hon hans ögon riktade på sig. Hon ryckte till och sjönk ihop som om hon träffats av ett osynligt slag. Det var samma ögon som sett på henne i dag på Sturegatan ...

Mannen lyfte långsamt och utan att ta blicken ifrån henne bibeln mot ljuset, som strömmade in över honom från tvenne breda sidofönster, och började läsa med stark, skallande röst:

”Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru, Babels dotter, sätt dig på marken utan tron, du kaldéernas dotter, ty icke mer skall man kalla dig den täcka och fina. Tag kvarnen och mal mjöl, drag undan din slöja, lyft upp släpet, blotta benet, vada över strömmar! Din blygd vare avhöljd och din skam blottad. Hämnd skall jag taga och icke anfalla på människovis. Vår förlossare, Herren Zebaot, är hans namn, den helige i Israel. Sitt tyst och gå in i mörkret, du kaldéernas dotter!”

Ett gällt skri bröt plötsligt fram över Thyra Börjessons läppar. Hon slog händerna för ansiktet och störtade ut. Hon sprang framåt gatan som en skrämd hind, oavlåtligt, snabbt, som för livet, utan tanke på de mötandes häpna, undrande blickar, sprang och sprang, tills det kändes som om hjärtat skulle sprängas i hennes bröst. Då saktade hon farten, stannade ett ögonblick med händerna tryckta mot bröstet och började så åter gå, långsammare och långsammare, tills stegen nästan blevo släpande tunga.

Sommarkvällens ljusa skymning hade sänkt sig över staden, då Thyra Börjesson instinktivt styrde vägen mot Söder. Hon gick som i dröm, osäkert, vacklande, nästan som en drucken.

På Norrbro blev hon stående lutad mot bröstvärnet och såg ner i det blanka, ilande vattnet, som brått och oroligt dansade fram under brovalven. Det var som om det fattats av ett yrt, besinningslöst begär, en obändig åtrå efter havets famntag, så störtade det framåt, så kämpande, trängdes, kappades, revos och sletos i glupsk iver små kullriga vågor med varandra.

Thyra Börjesson lutade sig allt längre fram över bröstvärnet. Hon kunde icke ta sina blickar från det dansande, blanka vattnet. Det låg något trolskt, lockande i dess enformigt snabba rörelse. En sugande, orolig längtan började slita i hennes hjärta.

Hur ljuvligt vore det icke att få bäras fram i samma glidande, snabba takt, att brottas och kämpa i vågspelet därnere, medan hon alltjämt bars framåt som av osynliga händer, mjukt och svindlande hastigt och tyst ... Och sinnena och de brännande, svidande tankarna skulle sövas till ro, skulle aldrig få tid att resa sina huvuden, de skulle somna och sova, och hennes själ skulle få ro, sjunka in i saligt lugn ...

En slumsyster gick förbi och stack tyst bönfallande fram sin tidning, men Thyra Börjesson stod orörlig och såg ned i vattnet.

Plötsligt grep en rusig herre henne brutalt i armen och ryckte henne upp emot sig:

— Du, Venus’ signade prästinna, vi står du här i penséer, sluddrade han och såg henne med den drucknes slöa närgångenhet rätt in i ansiktet. Se så, se så, lilla duvungen, var inte motsträvig och oresonlig nu! Inte rår jag för, att kommersen gått dåligt i kväll, hä, hä! Seså, kom nu! ”Jag bjuder dig kärlek och rödaste vin!”

Hans röst gled plötsligt upp i falsett, då han försökte sjunga de sista orden, och han gav till ett rått skratt.

Thyra Börjesson hade ett ögonblick sett på honom med en sömngångares oförstående, orörliga blick. Hans cyniska skratt väckte henne. Med en häftig rörelse slet hon sig lös och sprang några steg framåt bron. Den druckne vinglade efter med utbredda armar, som om han schasat på en höna. Men i ett nu hade Thyra Börjesson vigt och snabbt klängt uppför bröstvärnet. Ett ögonblick blev hon stående däruppe. Hon bredde ut armarna, som ville hon famna världen ännu en sista gång. Ett svagt, hisnande rop banade sig väg över hennes läppar. I en stor båge störtade hon ned i det ilande, dansande vattnet.