VI.

Thyra Börjesson spratt till i sömnen och vaknade med en känsla av att en oerhörd olycka brutit in över henne. Hjärtat bultade och ångestsvetten bröt fram över hela hennes kropp.

Var det då verkligen sant? Var det icke alltsammans en hemsk, ohygglig dröm? Hon knöt händerna och tryckte dem hårt mot sina slutna ögon. Ett brutet, rosslande ljud trängde fram ur hennes strupe, ett kvidande, tårlöst snyftande som hos ett sårat djur ... Gud — Gud — Gud — minnet, skammen skulle följa henne livet igenom. Aldrig skulle det kunna göras ogjort, aldrig plånas ut, aldrig, aldrig ... Å, det var ett hemskt, förfärligt ord detta aldrig, hemskt och grymt och ohyggligt, då det rymde bittert svidande allvar som nu ...

Plötsligt reste hon sig häftigt. Hon ville bort, ut från detta ställe, som gömde hennes förnedring, hennes skam och synd, bort, bort, innan någon hann vakna och se henne ... Ja, hur såg hon väl ut? Skulle de kunna se det på henne?

Med darrande händer trevade hon i den gråa halvskymningen efter tändsticksasken på bordet och rev eld på en sticka. Hon ryckte förskräckt till för det sprakande ljudet och tappade stickan. Så strök hon nervöst brådskande eld på ännu en och smög sig bort till spegeln. Ett gråblekt ansikte med flackande, vilda ögon såg på henne ur glaset. Håret flöt vilt och upplöst ned över rygg och axlar.

Tändstickan föll handlöst till golvet. Stönande tryckte hon på nytt händerna mot sina tårlösa ögon. De kändes som brinnande, glödande klot i hennes huvud. Inte en tår kunde hon gråta.

Så började hon skyndsamt sätta på sig kläderna. Utanför fönstret brann en gaslykta och kastade in litet av sitt gula ljus genom den tjocka gardinen. Hon kunde nödtorftigt reda sig utan att tända ljus.

Äntligen var hon färdig och öppnade försiktigt dörren. Så smög hon fram genom rummen. Efter varje steg stannade hon och lyssnade spänt. Allt var dödstyst därinne. Utanför rasslade en spårvagn förbi.

Med darrande händer trevade hon rätt på sina ytterkläder och öppnade tamburdörren. En stönande suck bröt sig fram ur hennes bröst, då dörren fallit i lås bakom henne. Hasande utefter ledstången flydde hon som ett skrämt djur ut ur huset. Hela tiden hade hon känt en obeskrivlig ångest för att någon skulle få se henne och hindra henne från att gå.

Snön låg tjock över gatorna. Flingorna föllo myllrande tätt från den gråa himlen. Halvt bedövad plumsade hon nedför Sturegatan. Renhållningskarlarna upphörde att skotta och sågo undrande efter henne. En mötande herre slängde till henne några glåpord. Hon kände ett slags lisande tacksamhet för smädelserna. Det var ju bara rätt och sant. Hon var värd hån och förakt nu och i all evighet.

På Stureplan tog hon en automobil och åkte hem. Hon tryckte sig in i ett hörn och satt orörlig med slutna ögon, tills den stannade utanför hennes port. Då steg hon brådskande ur och smög tyst och snabbt uppför de fem trapporna till sin ateljé. Hon reglade dörren och sjönk utmattad ner i en korgstol med ytterkläderna på sig. Så satt hon i timmar, orörlig, blek, med slutna ögon och mätte rysande djupen i de avgrunder, som gapade emot henne ur hennes själ.

Och hon som trott, att hon nu var en stark, fri människa, som äntligen hade sig själv i hand, efter alla de många gångna årens strider mot kött och blod! Hon som trott, att hon aldrig skulle kunna lockas från det rättas väg av sitt blods sirénsånger!

Och nu voro alla års heta strider förgäves. Alla hade de varit lönlösa, betydelselösa som om de aldrig kämpats. Allt var sopat bort, förintat på några få, korta minuter.

Det var som när jorden bävat under en stad och störtat stolta människoverk över ända, och av allt blott återstod en hop grushögar och jämmerliga ruiner.

Vad livet ändå var meningslöst för människors barn — mest för henne själv och hennes arma systrar! Gud skapade en på ett sätt och själv skulle man skapa om sig på ett annat. Hela livet skulle man brottas och strida och vakta sig mot sig själv. Somliga — inte alla. Inte de gifta kvinnorna och männen. Dem tillät man allt. Dem aktade man, dem förlät man allt — även sådant, som inte borde förlåtas. Men hon och hennes ogifta systrar skulle taga sitt kors uppå sig och släpa det leende, ja, leende genom livet. Den, som inte kunde, inte orkade, den var en dålig människa, eller åtminstone en människa, som gicks förbi under en tystnad, mera sårande och dömande än tusenden av ord.

Och de, som stritt hela livet igenom och segrat och lyckats bevara sin ”skatt” — hur gick det väl dem? När spåren efter de tysta lidandena och den bittra kampen började träda fram i deras ansikten, när de tusende striderna röjde sig i deras förkonstlade tal och sätt, som ju ofta ingenting annat var än en förstenande rädsla att det kunde märkas, hur det egentligen såg ut inom dem, då skrattade fruar och män med hånande ömkan och tvetydiga blinkningar och kallade dem förkrympta, vissnade, ofärdiga varelser. Och det var sant. Förkrympta, ofärdiga varelser blevo de, vissnade i förtid — inte alla och färre nu än förr, nu, då de åtminstone unnades ett självständigt arbete till hjälp och glömska. Men somliga — de varmblodiga, de som inte hade grodblod i ådrorna och inte kunde låta bli att lyssna, när blodet sjöng inom dem ...

Men inte kunde Gud ha menat, att så många, många, som ju sattes i världen utan egen vilja, skulle offras på det stora Molochaltare, som kallas samhället. Nej, det trodde väl ingen. Inte de kloka och upplysta. Men alla, alla tego de, ingen ville svara på sådana frågor. ”Rädda sig den som kan”, det var den hemliga lösen. Och den, som inte förmådde, den fick gladeligen offras ...

Men egendomligast av allt var att se de kvinnor, som lyckats ”rädda sig”. De stoltserade över att de blivit utvalda, och satte sig själva framom andra kvinnor. Och alla buro de ”en liten skrikande dygd under armen”: allesammans sade de sig inga känslor ha utan hade offrat sig för sina män och sitt fosterland. Ty det var vordet skam att vara kvinna så, som Gud skapat en ...

Men hon visste, att om hon sade allt detta högt och öppet, så skulle de alla fara över henne som ett koppel tjutande hundar — även de, som visste och kände, att hon hade rätt. De skulle smäda henne och kalla henne osedlig och en osedlighetens apostel. Och kvinnorna, även de, som lidit mest, skulle slå sig för sitt bröst och ropa, att det inte var sant, det hon sade. De skulle i stället klappa i händerna, då männen sade, att de voro skuggvarelser utan varmt blod, att deras sinnen sovo en drömlös sömn, så länge de inte voro gifta. Och alla skulle tiga om de tusende, tusende oäkta barnen, vilkas tillvaro dock vittnade om, att blodet också rann hett i kvinnornas kroppar. Ty det fanns saker, som aldrig fingo sägas högt, fast de voro riktiga och sanna och så många tusenden suckade under förbannelsen. Människorna bara tego och tego. Prästerna tego. Från sina predikstolar dundrade de nog mot synden och köttets begärelser och världens ondska. Det hade de gjort sedan århundraden! Men det var till ingen nytta, ty i själva verket dundrade de endast mot kvinnorna, aldrig mot sitt eget kön, fast de inte sade det högt. Men alla männen visste det. För dem fanns det alltid tysta förbehåll. Och prästerna hjälpte dem. Det fanns två slags moral, en för män och en för kvinnor. Men vilken präst dundrade emot detta? Hade någonsin en präst dundrat mot dem, för vilkas skull prostitutionen egentligen fanns till? Hade någonsin en präst från sin predikstol tagit sig an deras sak, dessa olyckliga, utstötta, som än i dag behandlas som rättslösa, som parias? Aldrig hade hon hört det. Och dock var det tillsammans med männen de syndade. Dundrades det någon gång mot lättfärdiga män, dundrades det mera ändå mot lättfärdiga kvinnor, som levde i synd och snärjde männen — de starka, stolta, härliga männen! Men mot det heliga samhället, männens eget samhälle, som reglerade osedligheten med polisförordningar, dundrades det icke. På de rikas gator fick osedligheten icke gå fritt omkring, bara på de fattigas. Ty de rikas unga döttrar skulle skyddas och helst ingenting veta om sina olyckliga systrar ...

Thyra Börjesson stönade högt:

Å, Gud, Gud, hur kan du leva, sitta stilla i din himmel och se allt detta! Vilket hyckleri, vilket bottenlöst elände, vilken skam och nesa var icke livet för de arma människorna!

Hon steg upp och kastade av sig hatt och kappa och började gå oroligt av och an på golvet. Det var kallt i rummet, men hon märkte det icke. Hon ställde sig vid fönstret och såg ut. Snön välte ideligen ned där utanför. Hon öppnade en ruta och andades in den kyliga, friska luften. Flingorna dansade in och fastnade i hennes hår och kylde hennes heta panna. Det var som att få nytt liv ... Nytt liv?! Hon knep hårt ihop läpparna och stängde rutan. Så började hon rastlöst gå upp och ned i rummet. Plötsligt stannade hon mitt på golvet och skrattade hest. Nytt liv! Ja, sannerligen skulle det bli ett nytt liv! Hej, låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö! Släpp Barabam lös, du människobarn! Vad båtar det att hela livet igenom sitta på huk och vakta med piskan en liten dygd, som inte är en dygd? Vad båtar det att strida och strida, man faller ändå till sist ... Fanns det icke något som hette: ”en god Jesu Kristi stridsman”? Hette det icke: ”den rättfärdige faller sju resor och står åter upp”. Javäl. Men det gällde andra fall. Det gällde icke hennes. Efter något sådant kunde man aldrig stå upp. Och Gud själv hade velat hennes undergång. Han hade sett hennes strider, sett hennes lidanden, sett hennes vilja att hålla sig obesmittad ... Och när hon trodde sig fri och stark, då lät han henne plötsligt falla — falla för det omöjligaste, det föraktligaste av allt ... Har krukmakaren icke rätt att göra ett käril till heder eller oheder. Jo, det hade han väl. Men vilken fröjd kunde det väl vara att göra somliga till oheder? Skulle det fula ge relief åt det vackra. Ja, vem förstod väl det? Men ett var visst: henne hade Gud gjort till oheder. Och hon skulle bli, vad hon var ämnad att bli. Hon skulle icke längre spjärna emot ...

Hon log ett hårt, knivskarpt leende. Det steg upp inom henne en underlig bitter, trotsig fröjd. Nu var hon färdig med sig själv och sin Gud och samhället. Nu var hon bara en simpel brottsling, som kunde straffas som vilken annan som helst, som stulit och rövat och mördat ... Men hon skulle hämnas, hämnas, hämnas på allt det gamla, på Gud och världen och sina framfarna dagars dygd. Hon skulle äta och dricka och göra sig glad och släppa Barabam lös, nu när allting var slut, förlorat, förfelat. Aldrig, aldrig mer skulle hon tänka. Så bleve livet lätt ...

Hon kastade sig på schäslongen och drog filten över sig. Hon låg och såg på den vackra foten i den eleganta lackskon, som stack fram under den. Det var som om den inte varit hennes. Så somnade hon till sist.