X.

Det var en solklar vårdag med seglande skyar och snabba, vassa vindilar. Den hade kommit som en gyllene gåva efter en rad av gråa, kulna dagar, plötsligt och överraskande som Vårfrudagsglädjen bryter in i passionstidens mörker.

Thyra Börjesson kom springande utför Ragvaldstrapporna. Med lätta, snabba fjät gick hon över flottbron. Under hesa skrän tumlade måsar och tärnor omkring i luften i tvära vändningar. Thyra Börjesson stannade mitt på bron och såg efter dem med ljusa, glada ögon. Nu var det vår på allvar. Det hördes så väl på det glada skränet.

En bråd vindil slet nästan hatten från hennes huvud. Blixtsnabbt sträckte hon upp händerna, stack nålen säkrare genom hatten och slätade till sitt ostyriga hår. Så började hon gå igen.

På de tunna isflaken fram under land stodo hundraden av sjöfåglar i maklig ro. Solen lyste på bröst och vingar, så att färgschatteringarna trädde fram i all sin underbara mjukhet.

Tänk, att så många fåglar ville stå så där, då de kunde få svinga sig i den klara, tunna luften!

Längs Drottninggatans trottoarer drog en tjock ström av vårglada människor. Ljudet av röster och klapprande steg vävdes samman och hängde liksom orörligt och stelnat kvar i luften över deras huvuden. Då och då for en automobilstöt eller vindil fram och sopade bort det. Men i nästa ögonblick hade det åter vävt ihop sig och hängde där stelnat och orörligt som nyss.

Thyra Börjesson vek av på en tvärgata. Hon gick in i ett gammalt gulmålat, illa underhållet hus och klev raskt uppför de höga, nötta trappstegen. Andfådd stannade hon framför en dörr i fjärde våningen och drog i klocksträngen. En gäll, skrällande klockklang ljöd genom huset.

Den usla klockan! Antingen gav den inte alls något ljud ifrån sig eller också stormringde den som nu.

Det kom brådskande steg genom tamburen. Dörren slogs upp av Lisa Ljungh. Hon såg ond ut, men i samma ögonblick hon fick ögonen på Thyra, lyste ett soligt leende upp hennes ansikte.

— Jo, du är en ljus en, sade hon glatt förebrående. Du ringer ju som om fadershuset mitt stode i ljusan låga!

Hon drog Thyra med sig in i sitt rum.

— Solen skiner i dag, kan jag se, sade hon med en blick på Thyras ansikte. Nå, vad har du för roligt att förtälja?

Thyra räckte henne en hopviken tidning. Lisa tog den ivrigt.

— Står det något om dig, sporde hon ivrigt.

Thyra log med hela ansiktet och pekade glatt förlägen ett stycke ner på en spalt med rubriken ”Vernissage”. Lisa bredde ut tidningen framför sig på bordet och började läsa. Thyra böjde sig fram över hennes skuldra och ögnade på nytt igenom de rader, hon längesedan kunde utantill.

Med en pojkaktigt övermodig rörelse tog Lisa plötsligt och kramade ihop tidningen och kastade den upp mot taket som en boll.

— Vad nu då, sade Thyra häpet förebrående och sökte fånga tidningen. Men Lisa slog till den på nytt, så att den hamnade långt bort i en vrå. Och i nästa ögonblick hade hon gripit Thyra om livet och svängde henne vilt upp och ned i rummet, döv för alla protester, högljutt sjungande: ”dansa min docka, medan du är unger”.

Skrattande, andfådda och yra hamnade de båda slutligen handlöst i ett soffhörn.

— Men du förstör mig ju alldeles, sade Thyra, kämpande efter andan.

— När man är glad skall man dansa, sade Lisa oberörd. Men du tycker, förstås, det är vanvördigt att dansa så där med en stor konstnärinna ... Hur var det nu där stod?

Hon reste sig från soffan och gick beskedligt bort och tog upp tidningen från golvet och slätade omsorgsfullt ut den.

— ”Stämningsmättade landskap” ... ”säker teckning” ... ”saftig färgbehandling”, läste hon halvhögt. Så satte hon plötsligt i med långsam, entonig skolmästareröst: ”Fröken Thyra Börjesson har medelst de utställda dukarna avgjort dokumenterat sig som en av våra talangfullaste och löftesrikaste kvinnliga artister.”

Lisa gav till ett smackande ljud som om hon med stort välbehag avsmakat en maträtt.

— Jo, jo, det där duger, sade hon erkännsamt. Försök inte att komma med några Saulanfäktelser efter denna betan. Du får absolut intet gehör, åtminstone inte av mig. Aldrig mer gör jag mig besvär att gripa tag i harpans strängar.

Thyras min blev allvarlig. Hon svarade ingenting, satt bara och såg frånvarande rakt fram med stel, skräckslagen blick, som om hon såg en hemsk syn. Kring hennes mun kom ett uttryck av bitter smärta.

Lisa gav henne ett långt, undrande ögonkast. Hon förstod inte anledningen till den plötsliga förändringen. Inte kunde väl Thyra ändå känna sig sårad av hennes ord och sätt? Ömtålig var hon visserligen, ryckvis nästan sjukligt, men detta vore ändå för galet.

Dröjande och osäkert gick hon bort och satte sig i soffan bredvid Thyra. Hon slog med en förlägen rörelse armarna om hennes liv:

— Du ... du ... nog begriper du i alla fall, att jag är utom mig av stolthet och glädje över din framgång ... jag önskar dig ju all världens lycka ...

Thyra lutade sitt huvud liksom hjälpsökande mot Lisas axel. Hon suckade tungt och blev liggande så en lång stund utan att säga något. Lisa strök henne tafatt smeksamt ned över armen.

Slutligen satte sig Thyra upp. Ögonfransarna hängde fulla av tårar. Hon log svagt.

— Du är en rätt israelit, sade hon med ett försök att anslå en glättig ton, jag önskar, att alla mina vänner varit mot mig som du ...

Lisa såg undersökande på henne.

— Du är fasligt gråtmild nu för tiden, sade hon lätt förebrående. Sannerligen — antingen är du inte riktigt frisk, eller också är du kär ... alla de granna rosorna du haft på ateljéen i vinter har väl haft någonting att betyda, kan jag tro.

Thyra rodnade starkt. Hon reste sig brådskande.

— Kom, så går vi ut och festar på te och bakelser! Så blir det lagom sen till utställningen.

* * * * *

En oavbruten människoström rann ut och in genom utställningslokalens salar. Luften var tung och kvav och fylld med ljudet från dämpade steg och röster. Här och där stodo klungor av människor framför en i teckning eller färg särskilt vågad duk och fällde halvhögt tvärsäkra omdömen. Kataloger och lornjetter voro i flitigt bruk.

Thyra Börjesson gled fram mellan grupperna och lyssnade till samtalen med ett litet ironiskt smil kring mungiporna. Då och då hejdades hon av en manlig eller kvinnlig målarkamrats handslag och gratulationer. Framför hennes tavlor samspråkade några herrar och damer. Hon drog Lisa med sig och ställde sig bredvid dem.

En korpulent gammal dam i blank sidenkappa och plymagerad jättehatt sträckte fram huvudet och höll en långskaftad sköldpaddslornjett framför de närsynt kisande ögonen.

— Inte illa ... inte illa, sade hon med tunn, förnämt bräkande röst, speglingen i vattnet är bra träffad ... Hedvig lilla, vem är det? Är det Liljefors ... men det är sant, han målar visst bara djur ... jaså, _jaså_, ett fruntimmer, det var då för märkvärdigt, det hade jag knappast trott ... Hur var nu namnet, Hedvig lilla? Thyra Börjesson ... jaså, Thyra Börjesson, upprepade hon liksom smakande, det säger inte mycket ... alldeles okänd person, alldeles okänd, såvitt jag vet, eller hur, Hedvig lilla?

Lisa Ljungh fnyste plötsligt till av kvävt skratt. En av damerna vände sig om och såg indignerat på henne. Thyra tog raskt Lisa under armen och vände sig om för att gå. I samma ögonblick tvärstannade hon och rodnade djupt. Hon släppte Lisa Ljunghs arm. Glad och förvirrad räckte hon fram handen mot Viveka von Heineman.

— Så länge, länge det är sedan vi såg varandra, sade hon lågt. Vad jag är glad, att du är här ... Nu måste du äntligen säga mig, vad du tycker om mina tavlor, sade hon ivrigt.

Fru von Heineman såg på Thyra kallt nedlåtande med halvslutna ögon och tog dröjande hennes framsträckta hand.

— Förlåt, jag är upptagen, sade hon stelt avvisande, som om hon önskat näpsa en underordnads taktlösa påflugenhet, och med en flyktig böjning på sitt vackra huvud, vände hon sig ivrigt mot en blond dam, som mörkt och misstroget fixerade Thyra och hennes följeslagerska.

— En liten sommarbekantskap, sade hon i nonchalant upplysande ton till den blonda damen. Kom, så gå vi vidare! Här är just inte några intressanta dukar ...

Thyra Börjesson hade bleknat ut på läpparna. Hon såg på Viveka von Heineman med en onaturligt vidöppen blick. Golvet gungade under hennes fötter. En momentan svindel grep henne. Plötsligt hörde hon Lisas röst som långt ur fjärran.

— Att du bryr dig om, hur en sådan där en är emot dig! Det var, förstås, betalningen för vad du sade henne i somras nere hos Pampe.

— Ja, ja, sade Thyra famlande. Hon kände, att hon borde säga något.

— Men du har aldrig talat om, att ni lagt bort titlarna, fortsatte Lisa.

Det klack till i Thyra. Hon vaknade till och märkte, att de voro på väg nedför trapporna från utställningen.

— Nej, nej, det är sant, det har jag aldrig berättat, sade hon dröjande.

Med en våldsam ansträngning tog hon sig tillsammans och började med ens tala med nervös livlighet och så naturligt hon kunde om tavlorna och människorna på utställningen. Men hon kände det hela tiden som om det varit en annan, som talade genom hennes mun, och hon hörde sin egen röst som om den kommit från en annan strupe. Lisa följde henne över flottbron. Vid Ragvaldstrapporna tog hon avsked. Thyra gick långsamt vidare. Hon stannade på den översta trappavsatsen och såg genom den smala öppningen mellan husväggarna rakt bort över vattnet till husen på andra stranden. Ett tåg gled fram vid Riddarholmen och pustade upp ofantliga, vitgråa rökmoln mot himlen.

Solen sken ännu strålande, molnen seglade som förut för bråda vindkast, men måsarnas glada skrän hade förstummats.

Med ett tvärt ryck vände Thyra sig om och styrde långsamt stegen hemåt. Hon suckade tungt. Allt det, som de gångna månaderna sövt en smula till ro inom henne, var åter rivet upp och sårt ...

Skulle hon då aldrig få varaktig ro och frid inom sig, skulle allt det gamla stå upp på nytt, ständigt, ständigt, utan återvändo? Kunde ånger och smärta och böner om frid aldrig bringa ett samvete till tystnad? Skulle det alltid bli så, att ett enda litet ord, ett tonfall, en blick kunde väcka kvalen till liv på nytt? Skulle hon aldrig, aldrig få ro?

Ateljéen stirrade kall och främmande mot henne, då hon steg in. Hon sjönk ner i en stol och slog händerna för ansiktet. Så satt hon i timmar och genomgick i tankarna på nytt sitt lidandes historia.

Slutligen reste hon sig upp. Hon orkade inte tänka längre. Hon var så trött, så led vid sig själv och hela världen.

Hon ställde sig framför spegeln och började ordna sitt ostyriga hår, som stod som en gyllene sky kring hennes bleka, fina ansikte.

Så öppnade hon dörren och steg utför trappan. Det var middagstid hos fru Munter för längesedan.

Då hon gått nedför första trappan, kom en flicka emot henne med en inlindad bukett i handen. Det var samma bud, som burit blommor till henne hela denna vinter. Hon log glatt igenkännande mot Thyra och räckte henne buketten.

Thyra blev stående i trappan tills flickan gått. Med kalla, fientliga ögon såg hon på de vackra, röda rosorna. Så slet hon häftigt det lilla dinglande kuvertet från basttråden. Adressen var skriven med fru von Heinemans sirliga piktur.

Det kom ett hånfullt, föraktligt leende kring Thyra Börjessons mun, då hon ögnade igenom biljetten. Fru von Heineman bad henne i bevekande ordalag försöka förstå, att hennes uppförande på utställningen dikterats av klokhet och av hänsyn för hennes ”gamla, goda vän”, som inte tyckte om, att fru von Heineman hade andra vänner. Till sist skrev hon: ”Du vet ju, att folk pratar om mig. Och jag vill inte genom oförsiktighet skada dig, som är så dyrbar för mitt hjärta.”

Med darrande händer rev Thyra Börjesson sönder biljetten i små, små bitar, slet bladen från de röda rosorna och kastade alltsammans genom det öppna trappfönstret. En vindil lyfte rosenbladen i virvlande dans ett kort ögonblick mot himlen. Så dalade de sakta med vaggande rörelser som om de gruvat sig över någonting, tills de lyste som tunga blodsdroppar mot gårdens gråa asfalt.