III.

Det regnade sedan tvenne dagar tätt, susande jämt och enträget, då och då med ett plötsligt smaskande, som gjorde det hela ännu mera bedrövligt och tröstlöst. Himlen hängde dåsigt tung och jämnmulen alldeles över trädtopparna. Det såg ut, som vore den färdig att ramla ner av trötthet.

Framåt middagstiden rev solen ett titthål i de tjocka molnmassorna för att se efter, hur det stod till på jorden. Men några minuter därefter var kikhålet åter så grundligt stoppat och tilltäppt, att ingen mer kunde se var det suttit.

Fröken Pampes sommargäster slunko omkring fridlösa och utan självkänsla. Då och då prövade de vädret i galoscher och uppspänd paraply, vilken sedan, lutad mot en vägg, grät sorgefloder på golvet i fröken Pampes tambur. Pensionatets musikaliska talanger övade sig med förtvivlans mod på det stora pianinot i salongen, ett gammalt ostämt, gnälligt skrälle, som såg ut som vore det förfärdigat av en massa skivad, brunstekt njure.

Utpinade och missmodiga drogo slutligen samtliga sommargäster sig tillbaka till sina rum, där de sutto som råttor i sina hål, resignerat knaprande på den andliga spis, som dittills mestadels legat föraktad och bortglömd på bottnen av kofferten.

Mot kvällningen på tredje dagen upphörde det plötsligt att regna. Molnen började vältra fram över himlen oupphörligt, hastigt som en tjock grå rök, men på jorden var inte en vindpust att förmärka. Det var som om allt lyssnade och väntade efter något underbart, som borde ske.

Men de, som voro förfarna i profetia, påstodo, att detta allt var ett gott tecken och att vackert väder var att vänta på morgonen den fjärde dagen. Vid kvällsvarden voro alla hoppfulla och vid glatt mod. Fröken Pampe, som var lycklig över att slippa höra de ständiga missnöjda utropen och hotet om snar avresa, studsade fryntligt från bord till bord med hela fång av vänliga ord. Men ingen brydde sig om henne. Det enda, som för tillfället betydde något var, om morgondagen skulle bjuda på värme och sol. Hela matsalen var fylld av surret av förväntansfulla, glada röster.

Lisa Ljungh trivdes fortfarande icke väl tillsammans med fru von Heineman. För det mesta var hon ambulerande gäst vid än ett bord, än ett annat. Men oftast slog hon sig ner mitt emot Gerle, med en fräknig skollärare till vänster och en finnig, pomaderad Adonis, som såg ut att höra till handelsvärlden, till höger om sig. Då blev det oftast högljutt glam och skratt, och allehanda ämnen mellan himmel och jord diskuterades livligt och ogenerat.

— I dag är det ”lika lön för lika arbete”, sade fru von Heineman till Thyra. Det tycks gå mer än vanligt hett till.

Thyra vände på huvudet i riktning mot ”herrarnas bord”. Det var skolläraren, som hade ordet. Han talade i sävligt docerande ton:

— Vare det långt ifrån mig att vilja förneka sanningen av fröken Ljunghs påstående, att ingen hittills dristat säga, det kvinnliga lärare arbeta sämre eller att de i allmänhet hava sämre resultat att uppvisa än sina manliga kolleger. Men det är icke blott detta frågan gäller. Som vi strax skola se, ligger saken djupare än så, avsevärt mycket djupare ... Låtom oss taga ett belysande exempel, som kan till fyllest illustrera min tankegång. Alltså: antagom, att vi hava tvenne motorbåtar den ena värd låtom oss säga två tusen kronor, den andra värd hälften så mycket eller ett tusen kronor. Båda motorbåtarna utveckla samma snabbhet, tillryggalägga lika fort, lika hastigt en sträcka på, låtom oss säga, en mil — i detta exempel spelar avståndet tydligtvis ingen roll — så är dock _den ena motorbåten värd två tusen kronor, den andra blott ett tusen_ ...

Skolläraren såg sig omkring med segermin. Lisa Ljungh satt en lång stund alldeles tyst. Hon var mörkröd i ansiktet och svalde häftigt ett par gånger.

— Jag får medge, sade hon slutligen och rösten darrade av indignation, att det är första gången jag hört ett sådant argument dragas fram, och jag känner mig verkligt imponerad. Aldrig i livet har det hittills fallit mig in, att ni och ert kön kunde vara av ras och finare material än jag och mitt. Men jag förmodar, hon vände sig mot Gerle och den pomaderade, att herrarna äro av samma uppfattning som herr Rudenstam.

Skolläraren log diaboliskt självbelåtet och strök sig gång på gång med en självmedveten gest över hakan. Gerles platta huvud vacklade häftigt hit och dit mellan pucklarna. Han öppnade och slöt oupphörligt sin breda mun som en kajunge i väntan på mat. Men intet ljud kom över hans läppar. Pupillerna lyste purpursvarta och han gnuggade förtjust sina händer. Han ville synbarligen icke stöta sig med någondera parten.

— Tja, tog den pomaderade långsamt till orda, inte vill jag påstå precis, att lädret vårt är finare just i allmänhet taget, men — det behöver avgjort mera smörjelse än fröken Ljunghs och gelikar ...

Och med en menande gest tog han ölbuteljen och fyllde sitt glas på nytt till brädden.

— Skål, fröken Ljungh, jag dricker för det finare lädrets välgång, sade han därpå och drack glaset i botten.

Det skrattades allmänt och högljutt, ty efter hand hade alla tystnat för att åhöra meningsutbytet mellan Lisa Ljungh och herrarna. En liten halt småskolelärarinna ropade skadeglatt mitt uppe i skrattet: — Nu tror jag allt fröken Ljungh fick, så hon blev svarslös.

Lisa Ljungh såg föraktligt på henne:

— När själva gudarna kämpade förgäves mot dumheten, så må det väl inte vara någon skam för mig, om jag sträcker vapen inför det som värre är, sade hon häftigt.

Thyra Börjesson reste sig upp. Hon hade huvudvärk och ämnade gå tidigt till sängs. Fru von Heineman såg bekymrat efter henne. Efter en stund knackade hon på Thyras dörr och steg in utan att vänta på svar:

— Kära, sade hon lågt och tog ömt Thyras hand, det gör mig så ont att se er lida. Låt mig försöka lindra edra plågor! Jag har mjuka händer och är rätt förfaren i att ge massage.

Thyra protesterade, men det hjälpte ej. Fru von Heineman var envis och började med sina mjuka fingrar stryka långsamt över Thyras panna och nedåt hennes axlar och armar.

Thyra kände sig underlig till mods. Hon hade en känsla av att hon borde energiskt sätta sig till motstånd, men med varje strykning fick hon mindre kraft därtill. Värken i huvudet försvann, och hon kände sig genomströmmas av en behaglig trötthetskänsla. Då fru von Heineman ett ögonblick höll sina händer stilla över hennes ögon, vaknade hon till. Hon tyckte plötsligt att hon höll så mycket, mycket av henne, som stod därbakom hennes rygg och strök bort den pinande huvudvärken. Med en oreflekterad, snabb rörelse tog hon fru von Heinemans händer från sina ögon och kysste dem. Hon blev nästan själv rädd för vad hon gjort. Hon rodnade svagt:

— Tack, sade hon hastigt, en smula osäkert, nu är jag alldeles bra. Nu önskar jag endast få sova.

Fru von Heineman log sitt mjuka, sällsamma leende. Hon kysste Thyra på pannan milt som en fläkt och med ett: God natt, mitt barn, sov gott, gled hon ut genom dörren.

Thyra ställde sig vid fönstret och såg ut. Mellan de söndertrasade, drivande skyarna tittade en blekgul, sjuk måne vemodigt ner på henne. En obetvinglig lust att gråta kom över henne där hon stod. Med armarna mot fönsterposten och pannan lutad emot dem grät hon våldsamt, hon visste icke varför. Men under hela tiden kunde hon ej få fru von Heineman ur sina tankar. Vad skulle väl hon säga, om hon nu såge hennes tårar?

Slutligen klädde hon av sig. Då Lisa Ljungh kom in till den sedvanliga pratstunden, låg Thyra med slutna ögon och hörde förstrött på utläggningarna över dagens text. Hon önskade bara att Lisa skulle lämna henne i fred, men hon hade icke hjärta att be henne gå, särskilt nu, då hon hade en smula samvetskval över att hon inte berättade för Lisa om fru von Heineman. Men ett visst något, en känsla av obehag höll henne tillbaka varje gång hon tänkte säga det.

Och i själva verket var det ju en småsak inte värd att berätta.

Äntligen blev hon allena. Hon kände sig dödstrött, vände sig mot väggen och försökte somna. Men inom henne jagade tankarna som molnen därute på himlen, och som en blekgul måne skymtade fru von Heinemans bild fram genom dem alla. Det var omöjligt att få någon sömn i ögonen. I sin förtvivlan började hon räkna långsamt från ett till tio och så om igen, om igen. Det hjälpte visst. Hon kände, hur hon vaggades till ro, allt närmare och närmare sömnens land ...

Men plötsligt spratt hon till alldeles klarvaken: hon hade tydligt sett fru von Heinemans ansikte alldeles över sitt eget. Men det log inte som det brukade, utan såg bistert och strängt på henne.

En lång stund låg Thyra och vände och vred sig oroligt i bädden. Hon var genomsvett och kände sig sjuk och utmattad som om hon haft brinnande feber i kroppen. Slutligen steg hon upp och ställde sig vid fönstret.

Allt var sig likt därute. Månen lyste lika sjukligt gulblek bland de drivande, bolmande skyarna ... Nej, nu såg hon det: himlen hade höjt sig en smula och bakom de tågande molnen syntes här och där en gråblå flik med små vita, gryniga tussar.

Hon stod och såg ut tills hon började frysa. Så rullade hon ner gardinen, tände ljus och lade sig att läsa. Slutligen föll boken med en duns ur hennes hand ned på golvet. Hon vaknade till, förstod att hon sovit ett ögonblick och släckte ljuset. Hon låg orörligt stilla och försökte tänka på ingenting. För säkerhets skull började hon åter räkna från ett till tio i samma dåsigt långsamma takt som nyss ...

Plötsligt hörde hon klockan på bordet ticka så brått och beskäftigt som vore den rädd att inte hinna fram till målet i tid. Till målet? ... Vilket mål? ... Ja, det visste väl klockan lika litet som hon själv ...

Dalaklockan i rummet bredvid slog tvenne dallrande, mässingsklingande slag. Thyra Börjesson mindes med ens den första morgonen hon vaknade i detta rum. Då slog klockan också så där plötsligt, sprött och tunt. Hon mindes Gerle på bänken, den pinsamma presentationen, frukosten vid fru von Heinemans bord. Så länge det var sedan allt det där skedde! Det var nästan ofattligt, att det kunde vara så längesedan. Hon hade visst blivit gammal sen dess. I alla händelser var hon sig icke mera lik. Nu kände hon det, fast hon inte trodde det den gången Lisa påstod det. Hon hade liksom blivit allvarligare, jämnare i lynnet och förståndigare ... Aldrig i livet skulle hon nu kunnat ligga i fönstret och titta på den stackars Gerle så, som hon gjorde det den där morgonen ... Men vad var det, som gjort henne så annorlunda? ... Ja, det var inte gott att svara på. Åtminstone kunde hon omöjligt fundera ut det i natt ... Tänk, hon kunde höra klockan gå dårinne i rummet bredvid! Den tickade så högtidligt och långsamt, helt annorlunda än hennes ... Nu var det precis som om de talade med varandra, den stora därinne och den lilla på bordet bredvid hennes säng. Den lilla tiggde så ivrigt om något, men den stora var alltjämt lika avvisande och upprepade oryggligt sitt: nej — nej — nej — nej.

Men tyst! ... någon smög sig ju in i rummet och satte sig där på stolen bredvid sängen och såg på henne. Så de ögonen kunde se! ... Nu kände hon igen dem och leendet. Det var ... det var ju fru von Heineman, nu såg hon det tydligt. Det gick en stöt igenom henne. Hon satte sig häftigt upp i sängen och såg sig förskräckt omkring.

Ett grått halvmörker låg över rummet, men hon kunde tydligt urskilja allt. Ingen mänsklig varelse mer än hon själv fanns därinne.

Utmattad lade hon sig tillbaka på kudden. Det var nog inte värt försöka sova denna natt. Det slutade visst alltid på samma sätt ... Om hon bara visste hur hon skulle få timmarna att gå!

Nu mindes hon, att hon hade ett rogivande pulver gömt i portmonnän sen i våras, då hon låg sjuk. Hon steg beslutsamt upp, letade fram pulvret och svalde det med en klunk vatten. Hon kände sig nästan glad. Nu — nu skulle hon äntligen få ro.

Så skönt det kändes! Lemmarna domnade, hon sjönk djupare och djupare ner bland kuddarna ... Men vad var det nu igen som tassade därborta vid dörren? Nu satte sig åter någon vid sängen, nej, på sängkanten, och såg på henne. Kunde det vara fru von Heineman nu igen? ... Hon kunde omöjligt se vem det var. Men hon måste veta det ... måste se efter ... äntligen se efter innan hon somnade, det ginge inte an annat. Hon fick inte somna riktigt, inte somna tungt, innan hon visste det säkert ...

Med en våldsam ansträngning slog hon upp ögonen och såg sig förvirrat omkring. Rummet var grått och tyst och tomt ...

Med öppna ögon låg hon orörlig och väntade på morgonen. Den måste ju komma nu snart. Då skulle hon stiga upp och gå ut i skogen. Hon behövde ro och natten hade ingen att ge. Det kände hon.

Hon låg stilla och såg på rullgardinen. Hon såg på dess ljusare färgton, att dagen höll på att gry.

Och medan hon låg så och mätte det nalkande ljusets styrka, tänkte hon nyktert och lugnt på kvällens och nattens händelser.

Det var kanske överspänt och fantastiskt, men man hade ju i alla fall ofta hört påstås att sådant var möjligt. Och den underliga, sugande blicken och leendet? ... Det var kanske sådana ögon, hypnotisörerna hade ... Men om nu fru von Heineman verkligen kunde få människor i sitt våld, vad så? Vad kunde det väl skänka henne för tillfredsställelse? Vad kunde det väl betyda för den vackra, eleganta fru von Heineman att få henne i sitt våld? ... I sina kretsar var hon säkerligen beundrad och fjäsad — vad kunde hon då vilja henne, Thyra Börjesson? ...

Det var omöjligt att förstå, omöjligt att fundera ut, så litet man visste om henne och så hemlighetsfull hon var om allt, som rörde henne själv ... Kanske var det också bara en nyck, ett tidsfördriv här på landet. Det kunde ju också vara så, att fru von Heineman själv intet visste om den makt hon ägde ...

Men det var kanske allt detta Lisa instinktivt känt hela tiden ... Lisa! ... ja, henne hade hon lovat att ”akta” sig för fru von Heineman. Och det löftet ville hon hålla. Nu efter denna natten i all synnerhet. Hon skulle hädanefter undvika fru von Heineman så mycket hon kunde. Hon ville vara sig själv, en fri människa utan påtvingat inflytande ...

Fåglarna började plötsligt kvittra gällt och genomträngande utanför fönstret. Thyra såg på klockan. Solen skulle snart gå upp. Hon steg ur bädden och drog varligt upp gardinen. Himlen var klar utan ett moln.

Plötsligt rann solen upp över horisonten i konungslig glans och höghet. Med långa, lysande röda strålar såg den hän över jorden.

En känsla av ödmjuk hänförelse grep Thyra Börjesson. Det började sjunga inom henne på den skönaste av psalmmelodier: ”Höga majestät, vi alle” ...

Allt inom henne blev en bön utan ord. Med huvudet mot kudden knäppte hon sina händer. Inför den frid som genomströmmade henne blev allt annat plötsligt så intigt och smått. Alla ängslande tankar flydde. Så somnade hon till sist.