XI.

Naturen bugade och log mot västanväder och glittrande solljus. Majus hade slagit upp sommarens port på vid gavel, och i drömmande längtan vandrade människorna in i den strålande värld, som låg framför dem med gyllene solskensdagar i oändliga, blånande perspektiv.

Inomhus blev det tungt och mörkt. Det var som om våren jagat all vinterns dysterhet in i människornas bostäder. I alla vinklar och vrår lurade olust och vantrevnad, och då solen lyste över gator och torg, kommo de fram från sina gömslen som rovlystna spindlar och spunno snärjande nät kring människornas själar. Då blev arbetet plötsligt en bitter oförrätt, en livslustens och glädjens fiende.

Från Thyra Börjessons ateljé hade trevnaden flytt. Allt därinne såg fattigt och frysande naket ut i det bleka, skarpa norrljuset. Den gamla åbäkiga kakelugnen lutade sig mot väggen stelt avvisande som en människa, som känner sig övergiven och omaka i främmande miljö.

Men stundom stod den där dystert bjudande som en domare och stirrade föraktfullt och förebrående med sina svarta ugnsluckor på Thyra Börjesson. Då stannade hon lamslagen, orörlig mitt i arbetet eller det oroliga vankandet av och an längs golvtiljorna. Minnet av det förgångna brann plötsligt på nytt som svidande eld i hennes själ. Hjärtat krympte i ångest, och en namnlös fasa jagade blixtsnabbt utefter nervtrådarna i hennes kropp och frös blodet i ådrorna till is.

Med stela, orörliga ögon såg hon styvt och oavvänt på de svarta ugnsluckorna som om hon velat kuva en fiende, tills hon plötsligt ryckte till i rädsla för sig själv och ensamheten och tystnaden omkring sig. Lyste då solen över inloppets krusiga böljor, tog hon skyndsamt hatt och kappa och gav sig ut på långa, ensamma strövtåg.

Oftast bar vägen utåt gärdet. Därute, där himlen välvde sig som en oändlig, genomskinlig kupa över den grönskande, mjuka mattan under hennes fötter, kände hon sig harmonisk och fri. Hon drev planlöst omkring, gick och gick, tills hon slutligen, halvt tillintetgjord, sjönk ned mitt i solgasset med vårtrötthetens surrande matthet i alla lemmar, lyckligt tom på tankar och känslor, blott förnimmande värmen och stillheten omkring sig som något obestämt ljuvligt, rogivande, sövande ...

* * * * *

En dag, då hon åter satt därute i solskenet, maktstulen, med slutna ögon och utan tankar, halvt som i dröm lyssnande till en humlas än närmare, än avlägsnare surr, stod plötsligt den förflutna sommaren i lockande syner för hennes minne. Då mindes hon med längtan de djupa skogarnas stillhet, tjärnens mörka, tysta vatten, där solljuset silade sig ned i djupet och glödde och lekte i glimmande rödgula fläckar. Och innan hon själv visste, hur det tillgått, vandrade hon i tankarna drömmande och betagen på välkända, vindlande trädgårdsgångar bland yppiga buskager och färgprunkande blommor. Framför henne låg den långa vita byggnaden med den tidiga morgonens breda solgata snett över fönstren. Dröjande vandrade hon upp mot huset. Lindarnas lummiga kronor susade frid över hennes huvud. Så vek hon om knuten in på gårdsplanen. Där blev hon stående och följde med blicken vägen, som drog bort från gården in bland de svarta skuggorna under alléträdens mäktiga kyrkpelarvalv med gyllene solmynt regnande över sig. Ruff vände på huvudet och såg spörjande på henne från sin plats i solgasset. Så reste han sig motvilligt och kom bort och stack nosen med en frågande puff i hennes hand. Då vaknade hon till och gick långsamt vidare uppför verandans nötta trappsteg med Ruff efter sig hack i häl med hängande huvud, och tog med ett osäkert, tacksamt leende emot den lilla runda värdinnans översvallande vänlighet ...

* * * * *

På fröken Pampes pensionat var det ännu stillsamt och tyst. Vid matsalens ena fönsterbord sutto fyra torra fröknar i virkade axelschalar och västar, alla med det tunna, gråa håret ordnat över hjässan i sedesamt gammalmodig frisyr. Med rappa, skarpa tungor talade de tre ständigt i munnen på varandra. Den fjärde satt mestadels tyst, lyssnande till de andra med ett frånvarande, blekt leende kring de tunna läpparna. Mitt emot, vid det andra fönsterbordet, satt Gerle. Hans ögon lyste större och uggleaktigare än förr. Benen löpte som två jämnsmala streck utefter stolsitsen ned mot golvet. Det var något av ruggande hönors ynkedom över dessa fem stackars varelser.

Thyra Börjessons hjärta krympte samman i suckande beklämning. Obekymrad om de gamla fröknarnas ogillande ögonkast gick hon bort och satte sig vid Gerles bord och började tala med honom som med en gammal vän. Till sin egen förvåning märkte hon, att den forna vederviljan var som bortblåst. Hon kände tvärtom sitt inre fyllas av denna av medömkan och tacksamhet sammansatta sympati, som den lyckligare lottade erfar inför olyckan.

Thyra Börjesson tillbragte sina dagar ensam ute i skogen. För det mesta bar hon en bok i handen med pekfingret instucket till märke mellan bladen. Men hon läste sällan. Hon kunde icke hålla tankarna samman. Hon kunde blott ett i denna solljusa, underbara vår: se och lyssna. Och hon tyckte, att hon aldrig kunde göra det nog länge och mycket. Snart skulle ju allt vara förbi. Men nu — nu var varje vajande, nylövad gren en fest för ögat. Varje ny dag sjöng sin hymn till livet och glädjen med fylligare, glansfullare röst. Och i skogsdjupen, bland fågelsång och skumma, grågröna dagar bodde sagornas fe ...

Dagarna kommo och svunno. Solen rullade segerviss sitt klot allt högre och högre upp på himlavalvet. Sommaren bredde ut sin lugna, mogna skönhet över landskapet. En morgon, då Thyra Börjesson åter vaknade vid fågelsång och med blankt, vitt solljus bakom den blåa rullgardinen, var det midsommar. Hon sprang upp ur bädden och lät gardinen fara till väders. Hon blev stående vid fönstret och såg med leende ögon ut över trädgården, där allt låg yppigt blommande i strålande ljus. Det var nästan som om hon ägt alltsammans, med sådan glädje tänkte hon på, att hon i dag skulle gå omkring därute och visa Lisa Ljungh all härligheten.

För Thyra Börjesson blev det en lång dag. Skogspromenaden gav icke samma utbyte som vanligt. Hon hade ingen ro, önskade bara, att timmarna skulle gå. Slutligen vände hon hemåt.

Matrumsdörren stod på glänt, då hon gick förbi. Klirret av glas och tallrikar, som ställdes fram på borden, trängde ut i korridoren. Thyra kastade en flyktig blick dit in. En av jungfrurna gav till ett litet rop och kom springande efter henne med ett telegram i handen. Thyra Börjesson visste, redan innan hon läst det, att det hade en missräkning att ge. Hon slet nervöst upp kuvertet. Det var endast några få ord, men hon stod en lång stund och tog inte ögonen från papperet. Så vek hon långsamt och ordentligt ihop det och lade det tillbaka i kuvertet.

Gläd dig aldrig över någonting, tänkte hon bittert, ty då står genast missräkningen på lur och rövar glädjen ifrån dig! Hon fick tårarna i ögonen. Ytterligare åtta dagar skulle hon vänta! Men nu var det också detsamma. Lisa kunde gärna låta bli att komma alls. Thyra hörde inte till dem, som kunde börja om och glädjas på nytt över en sak, som hon icke fick den gång, den blev henne lovad.

Med sänkt huvud gick hon framåt korridoren och in i sitt rum. Hon satte sig i gungstolen med händerna bakom nacken. Gardinen rörde sig lätt i det milda luftdraget från det öppna fönstret. Utanför lyste solen, men Thyra Börjessons ögon sågo utan att se. Hon tänkte på framfarna midsommardagar, då hon ännu ägde sin mor i livet. Då hade hon vaknat till fest och glädje och blomstersmyckat födelsedagsbord. Och varje stund under hela dagen hade hon fått känna, att bara det, att hon fanns till, var till glädje för en annan människa.

Men nu var allt annorlunda. För ingen betydde det något, om hon levde eller dog. De ljumma lyckönskningsbrev hon fick från ”vänner” och bekanta, vad annat sade väl de, än att hon var ensam, fruktansvärt ensam, utkastad, liksom regnad ner på jorden. Ingen, ingen hade hon att luta sitt huvud mot, varken mor eller far eller syskon ...

Hon suckade tungt och slöt ögonen.

Ack ja, de sista åren hade varit grymma i sin tryckande, fasansfulla övergivenhet! Och dock — vad betydde väl deras ve mot de sista månadernas! Aldrig, aldrig skulle hon glömma denna tid bräddad av skam och nesa och helvetets suckan och vånda ... Nu förstod hon skriftens ord. Sannerligen — nu visste hon vad det var att inom sig ha ”den eld som ej släcks, den mask som ej dör” ...

En tung suck stal sig på nytt över hennes läppar:

O Gud, om hon inte varit så ensam, så överlåten åt sig själv, då hade hon kanske än i dag varit en människa, som kunnat gå med högburet huvud bland de andra! ... Men nej, det var icke lönt att försöka leka blindbock med sig själv. Hon visste ju gott att orsaken till hennes olycka icke bara kunde skyllas på yttre omständigheter. Hon hade att söka den också på annat håll: i sitt eget bröst. Själv visste hon ju bäst, vilka strider hon haft att kämpa, vad det kostat henne att förneka sitt heta blod. Det hade gått henne som det gått medeltidens munkar och asketer: djävulen hade drivits ut i en skepnad och kommit tillbaka i en annan, hemskare, vederstyggligare ...

Då det ringde till middagen for hon upp ur sina tankar och gjorde brådskande toalett. Matsalen var stimmande full av nyanlända gäster. Thyra Börjesson satt fåordig och förstämd och svarade förstrött till Gerles konversation. Så snart middagen var över, drog hon sig tillbaka till sitt rum. I dag hade hon mindre lust än eljest att sällskapa med likgiltiga, främmande människor.

Efter kvällsvarden, då de flesta gästerna gått ut för att se på folklivet och njuta av aftonens skönhet, smög hon sig ut och satte sig på verandatrappan. Ruff låg nedanför på sanden. Då och då vände han på huvudet och såg medlidsamt frågande på henne. Slutligen reste han sig upp och lade sig med en djup suck bredvid henne. Hon strök ett par gånger smekande över hans huvud. Så lyfte hon åter blicken mot den skimrande blekblå himlen, som välvde sig över lindalléns lummiga kronor. Långt borta ifrån kommo då och då spröda fioltoner, brottstycken av en dansmelodi ... Alla voro glada, alla utom hon ...

Det knastrade i sanden av långsamma, försagda steg. Gerle kom gående om husknuten fram emot verandan. Han såg vanskapligare och ynkligare ut än någonsin. Men ögonen stodo stora och vemodiga i hans bleka, tärda ansikte. Han stannade nedanför trappan och stod en lång stund och koxade tigande upp mot Thyra.

— Vi är visst lika ensamma, vi två, sade han till sist, lågt, liksom trevande.

Thyra satt orörlig och tog icke blicken från himlen.

— Ja, vi är visst så, sade hon entonigt.

Gerle gav henne ett hastigt, spörjande ögonkast. Så gick han tveksamt uppför trappan och satte sig bredvid henne. Han hade ett uttryck i sitt ansikte som om han väntade att bli bortkörd.

Under en lång stund sade ingen av dem ett ord. Då och då kommo fioltoner stötvis, långt borta från skogen, liksom simmande emot dem fram genom luften.

— Hör, sade Gerle plötsligt, därborta är de glada och dansa! Där tänker ingen på, att det är vemod över sommarens längsta dag.

Thyra nickade svagt. Så blev det åter tyst. Gerle satt och såg på henne från sidan.

— Varför sitta vi här tysta och tungsinta, sade han med ens i helt annan ton. Vad båtar det väl att vara ledsen! Kom, så går vi dit bort och försöker fånga litet av deras midsommarfröjd!

Thyra svarade icke strax. De fyra ruggiga, gamla fröknarna kommo ut i detsamma och slogo sig ner på verandabänkarna. De sågo alltid ut att frysa. Som vanligt talade de tre ivrigt i munnen på varandra. Den fjärde satt där stillatigande med sitt eviga, bleka leende kring läpparna. Thyra vände litet på huvudet och såg på dem. En ångestfylld ömkan fyllde plötsligt hennes hjärta. Hon reste sig brått.

— Ja, så går vi då, sade hon hastigt.

Gerles ansikte lyste upp i plötslig glädje. De tre fröknarna stannade mitt i samtalet och utbytte menande ögonkast. Med framsträckta huvuden och ögonen på spänn sågo de efter den högresta, smärta gestalten, som rörde sig så fritt och säkert bredvid den lille vanskapte, koxande mannen vid hennes sida.

— Usch, sade den mest blåfrusna, med rösten darrande av indignation, det är synd och skam! Att arbeta med händer och fötter för att få den lille puckelryggige stackarn kär i sig ...

Fiolerna gnällde och flöjten skuttade med i melodien med små runda, porlande toner.

Thyra ställde sig tätt invid banan och såg på paren, som svängde därinne. Det var något på en gång rörande naivt och groteskt lössläppt över deras rörelser. Dammet stod som en vaggande sky över de dansandes huvuden, och i det taktfasta tropp, tropp, som dunsades fram mot banans bräder av järnskodda, smällande klackar, drunknade nästan musikens toner.

— Ser ni, ni blev glad till sist, sade Gerle förtjust och såg med förnöjt lysande ögon upp mot Thyras leende ansikte.

— Ja, det var snällt, att ni förbarmade er över mig och tog mig med er, sade hon vänligt ... Jag är er riktigt tacksam. Ni har rätt: det båtar inte mycket till att vara ledsen.

En svag rodnad steg upp på Gerles bleka kinder. Han lyfte stillatigande med en tafatt rörelse på mössan.

— Men nu är jag i alla fall mätt på det här, återtog Thyra. Låt oss gå ett slag, innan vi ger oss hem.

Fåordiga gingo de sida vid sida framåt den skumma, slingrande stigen. Från buskar och snår hördes låga, mumlande röster. Hand i hand ströko älskande, par efter par, förbi dem.

Thyra blev plötsligt åter allvarlig. Då de nått ut i skogsbrynet, satte hon sig på en kullfallen trädstam. Gerle sjönk skyggt ned vid hennes sida. Hans ben lågo som svarta tågstumpar ned över stammen.

Båda sutto tysta och sågo hän mot den skogiga åsen över vidsträckta, rykande ängar. En enda blek liten stjärna lyste högst uppe i zenit.

— Vad ni är annorlunda mot i fjol, sade Gerle plötsligt. Då var jag nästan rädd för er ... Ni var så kall och högdragen och avvisande ... Första morgonen jag såg er, ni vet ... då ni låg i fönsterkarmen ... då trodde jag förstås, han hejdade sig plötsligt, ja, ja, det gör detsamma ... nu är ni så god och vänlig mot mig, stackare ...

Thyra rodnade svagt. Hon kände sig beklämd av Gerles sätt och ord. Hon försökte slå an en lätt ton.

— På avstånd tror folk alltid, att jag är värre än jag är. I själva verket är jag så osammansatt, jag borde vara lätt att komma underfund med.

Gerle satt tyst ett ögonblick.

— Ni var så mycket tillsammans med den där charmanta, högfärdiga frun, sade han slutligen, man kom aldrig åt att säga ett ord till er, om man än så gärna ville.

Thyra ryckte till. Med vidöppen blick såg hon på Gerle. Men han satt stilla utan att märka något och såg rätt framför sig.

— Har ni varit tillsammans med henne i vinter också?

Thyra Börjesson dröjde litet med svaret.

— En och annan gång, sade hon stelt.

Gerle betänkte sig ett ögonblick:

— Bliv inte ond över att jag blandar mig i edra angelägenheter ... men ... men man säger så mycket fult om fru von Heineman ... Ni borde aldrig synas i hennes sällskap ...

Thyra Börjesson satt tyst, stel och avvisande och såg rakt framför sig bort mot åsen. Gerle såg oroligt forskande på henne.

— Vi män få höra så mycket, som aldrig kommer till unga flickors öron, började han åter med låg, undergiven, litet ursäktande röst, och ... och jag, hans stämma darrade en smula, jag ville skydda er för allt, allt ont, om det stode i min makt ...

Thyra Börjesson rörde sig icke. Hennes ansikte lyste vitt i skymningen, och det ryckte nervöst kring hennes läppar.

— Jag förstod inte, att mina ord kunde såra er, sade Gerle, olycklig och ångerfull. Förlåt mig! Av alla människor ville jag minst göra er ledsen.

Han böjde sig fram och såg oroligt spörjande på henne:

— Fröken Börjesson, är ni sjuk? Ni skrämmer mig.

Thyra spratt till och reste sig häftigt. Hon såg på Gerle med en osäker, flackande blick.

— Nej, nej, sade hon i en underlig sömngångarton, jag är inte sjuk ... jag är er tacksam, jag förstår att ni vill mig väl ... hur skulle jag då kunna vara ond?

Gerle sträckte ut sin långa aphand mot henne.

— Kan jag lita på, att ni är ärlig mot mig nu, frågade han upprörd, ni ... ni ser så underlig ut ...

Thyra lade sin hand i hans.

— Visst ... visst kan ni det, sade hon med samma frånvarande, främmande röst.

Gerle suckade djupt. Han kände sig olycklig och ångerfull.

I den bleka, stilla midsommarkvällen vandrade de stillatigande sida vid sida över ängar och stigar, genom alléns mörka skuggor fram mot det vita, långa huset. Nedanför verandatrappan blev hon stående ett ögonblick, eftersinnande, lyssnande. Musiken från dansbanan trängde fram med plötslig, nästan skrämmande tydlighet.

— Den, som midsommarnatten lägger nio slags örter under huvudkudden, får se sin älskade i drömmen, sade Gerle lågt, liksom prövande.

Thyra såg styvt på honom.

— Sådant är inte för mig, sade hon strävt.

Hon räckte honom sin hand till godnatt och gick långsamt uppför trappan in i sitt rum.

Omständligt, som gällde det bara att få tiden att gå, tog hon av sig hatt och kappa och hängde in dem i garderoben. Hon gick nervöst fram och åter i rummet och sysslade än med ett, än med ett annat, onödigt länge och blott för att ha något för händer. Det var som om hon gjorde sig i ordning för att kunna ostört hänge sig åt den tunga, dova, hopkrupna smärtan i hennes bröst, och som hon samtidigt vore rädd för att få tid med den och sig själv.

Slutligen ställde hon sig vid det öppna fönstret och såg ut över trädgården. Nu var hon färdig. Nu stod hon och väntade på att smärtan inom henne skulle röra på sig, resa sig upp och inte bara ligga som en förstenad klump i hennes hjärta.

Från buskarna kring dammen kom det plötsligt smäktande näktergalstoner. Thyra Börjesson lyssnade andlöst. Hennes ansikte förvreds och skälvde till av frambrytande gråt. I nästa ögonblick var det åter kallt och strängt och orörligt. Med en häftig rörelse stängde hon fönstret. Hon tryckte sina knutna händer mot bröstet och började rastlöst gå av och an i rummet. Då och då bröt sig en stönande, ångestfull suck fram mellan hennes sammanpressade läppar. Gråten brände som eld bakom ögonhålorna.

Alldeles utmattad, förbi, sjönk hon slutligen ned vid bordet framför fönstret. Ett par oskrivna pappersark lyste spöklikt emot henne i skymningen. Plötsligt tog hon en bredvid liggande blyertspenna och började skriva. Den ljusa skymningen blev allt tätare omkring henne. Hon såg icke längre sina egna bokstäver, handen rörde sig mekaniskt, hon strök ut, ändrade, började på nytt, tills slutligen de motspänstiga orden lydde och ordnade sig till rytmiska strofer.

Med en trött rörelse lade hon slutligen pennan ifrån sig. Det hade blivit stiltje inom henne medan hon skrev. Den tunga, tryckande smärtan hade löst upp sig i dov ro.

Tillbakalutad mot stolsryggen satt hon orörlig och såg ut. I öster drog himlen över i blekgrönt med en matt, röd skiftning. Solen var icke långt borta.

Och som hon satt där, blev hon plötsligt liksom borta från sig själv. Allt omkring henne blev främmande och underligt, och hon visste icke säkert, om hon levde, och om det verkligen var hon själv och icke en annan människa, som satt där orörlig i stolen. Och då hon lyfte upp papperet med de bleka, sneda blyertsbokstäverna och ögnade igenom det hon nyss slutat skriva, var det i detta ögonblick som om hon läst, vad en annan tänkt och känt:

Jag sitter i brynet av skogen, som drömmande, stilla sig tecknar mot pärlfärgad himmel i midsommarnatt. En stjärna, en enda, nyss tände sitt skälvande ljus och ängen desslikes sitt offer av böljande töcken.

Så mjukt som fiolen kan sjunga, när mästaren spelar, i färger, som anas, ej ses i det drömskumma ljus utbreder sig slätten framför mig mot våglinjig ås. Allt ligger försjunket i stilla, i undrande bidan.

Jag skådar betagen än ut över slätten den vida än upp mot den ensamma stjärnan, som vinkar mig till. Jag ser — tills han skymmes av ljuvliga tårar, min blick, Och vemod och oändlig trånad drar in i mitt sinne.

Men plötsligt jag ryser i isande skräck: han har vaknat den mask, som ej dör, och han gnager ur hjärtat min frid: nu komma de skrämmande tankar, som bränna likt eld. Förtvivlad då störtar jag upp och till Herran jag ropar:

Vi gjorde du mig till ett rö för den vinden, som blåser, då önskan att vädret stå mot likväl lagts i min själ, vi dväljes i hjärtat en tärande längtan till ljus, då du ej gav kraft till att fånga en endaste stråle?

Till knotande andar apostelen säger: ”Har Herran ej rätt till att göra dig, käril, precis som han vill?” Jo väl. Men jag spörjer ändå: varför formar han ej oss mänskor till heders förjämt, då han därtill har makten?

Väl trodde jag förr, jag var stark nog att segrande strida, att fri var min vilja. Den lögnen, den tror jag ej mer. Ack, sant är blott ett: jag är ofri och usel en slav, när pulsarna hamra och blodet bedårande sjunger.

Thyra Börjesson reste sig ur stolen, vek ihop papperet och stoppade det under huvudkudden. Så klädde hon stilla av sig, borrade in huvudet i den mjuka dynan och somnade utan böner och tankar som ett trött barn.

Men utanför på verandatrappan satt Gerle och lyssnade som i dröm till näktergalssång och fjärran fioltoner. Han satt och undrade över, varför hans usla, vanskapta kropp fått ett så stort och varmt och rött hjärta. Ack, livet var icke stort annat än bitterhet och ironi.