Part 10

»Du har kanske rätt», medgaf han, »men hur lockande det än är, att ge tanken vingar och spännkraft, känns det dock gagnlöst, man kommer i alla fall blott att säga: ’Dessa ord härröra från en, som sitter på dårhus’».

»Du är ej bunden att sitta här, du kan få komma ut härifrån, när du vill!» sade jag ifrigt.

»Det skulle i så fall blott förändra omdömet till: ’från en som suttit på dårhus’. Jag är en märkt man, sedan jag intogs här, och märket är inbrändt. Ett ombyte af vistelseort utplånar därvidlag ingenting», slutade han bittert.

»Kunde du blott aflägga någon slags akademisk examen, då du komme ut, så försvunne alla betänkligheter», återtog jag efter en stunds funderande. »Du känner ju svenskarnes auktoritetsveneration. Den obetydligaste uppsats, skrifven af en akademisk fackman, beaktas och glorifieras, under det viktiga frågor behandlade på det mest glänsande sätt af lekmannen vanligen ringaktas och undertryckas. Nog har du väl kunskaper för en disputation?»

»Kunskapsmåttet torde jag sannolikt kunna fylla», menade han, hvarpå vi gledo in i betraktelser öfver det akademiska lifvet på hans Uppsalatid.

Nästa gång vi träffades fann jag honom synnerligen upprymd. Han hade sysslat med några böcker jag skaffat honom från Kungliga biblioteket, behandlande kinesiska förhållanden och plägseder och hälsade mig på kinesiskt vis: »God dag, min vördade mormors mor, du ser ut, som om du vore tusen år, och kanske är du blott trettio!»

Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på kinesiska, yttrade han:

»Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier, och han menade det ej omöjligt, att jag med framlämnande af en afhandling och utan disputation skulle kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt universitet. Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet ....»

»Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag.

»Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland fördelaktigt, bland annat genom sina gedigna bibliotek».

»Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade Burns», insköt jag.

»Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom», sade Gustaf Fröding, och hans ögon fingo en underbar glans, då de fästes på mig.

»Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände jag, »men jag är glad däröfver, eftersom du tycker om hans ansikte. — Någon nämnde också Athen som en lämplig studieort för dig».

»I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne», sade han och sträckte sig efter kartboken.

Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt af Tegnér i minnet, och jag frågade, om det ej var om dessa öar Fritiof kvad: »Här vi skulle ha bott etc.».

»Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt att låta mig lik hjälten sucka, ’men den hårda i Norden förblef’», frågade han med en blandning af skalkaktighet och ironi.

»Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande. »Minns du, hur du på Utö föreslog till högläsning boken ’När riddar Ulf suckar’ i hopp om att få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — — Men för att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är en för långt drifven själfunderskattning, då han anser sig misslyckad som skald».

»Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding. »Han är poetiskt vältalig, men når sällan längre. Ej heller är han originell. Hans vackraste dikter äro inspirerade af andra skalder. Så t. ex. har sången ’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs ’Tyst, det är lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo, kan du själf öfvertyga dig därom. Också Runeberg är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen där på älfvens strand’ — ger det ej nästan uteslutande intryck af teatergester och deklamationstonfall?»

Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en Runebergsdikt, som vi nyligen läste?» påminde jag.

»Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han. »Åh, nej, det är ett mästerstycke af poesi. Du borde tillägna dig den stilen, när du skrifver till mig», skämtade han. »Hör du rytmen och klangen och känner du färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig blanda’. När jag blir frisk, kommer jag kanske att skrifva något lika vackert och då ....»

»Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag högtidligt.

»Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför genom min stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens hedersgåfva i den politiska offerhärden», utlät han sig.

Jag teg eftertänksamt.

»Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att stämpla det anförda som öfvermodig dumdristighet», undrade han gäckande.

»Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig, när du gör ditt inträde i akademien», förklarade jag.

»Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande under frackskörten, och mitt första åliggande blir ingalunda att tala öfver poesi, utan tvärtom att för de höga fäderna förklara min funktion som introducerare af kvinnan i Svenska Akademien».

»Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej blir blyg och börjar gråta, när alla de gamla gubbarne stirra på mig».

»Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han och klappade mig beskyddande på hufvudet.

De dagar jag vistades hos Gustaf Fröding, önskade han, att vi skulle äta middag tillsammans och för att kunna göra honom till viljes häri, måste jag dela hans matportion med honom, en anordning som aldrig förfelade att ge uppslag till nytt skämt.

»Du och jag likna ett par råttor, som stulit sig in i statens skafferi», suckade han en middag och gnagde af alla krafter på en hård brödbit.

»Snick-snack är du obstinat, skall jag bita dig med min hvita tand!» citerade jag.

»Det är rätt Tummelisa, varna dig själf du, ingen vet bättre än jag, hur väl du i detta hänseende tarfvar varning», sade han med en gillande nick.

Just som jag skulle opponera mig mot denna tydning af mina ord, kom en vansinnig infarande, ryckte till sig ett brödstycke och försvann lika hastigt, som han kommit.

»Hu, jag tror jag blef rädd!» ryste jag.

»Låter man honom hållas, är han nog ej farlig», tröstade mig Gustaf Fröding, »men hade du tagit brödet från honom, kunde det kanske händt, att han gifvit dig ett slag. Förmodligen anser han sin egen mat förgiftad och tillägnar sig därför från andras portioner».

»Skulle du försvara mig, om någon af patienterna komme in och anföllo oss?» frågade jag.

»Nej, det skulle jag inte, jag saknar mod», svarade han. »Men det är möjligt, att jag skulle ropa åt dig att krypa under sängen, så att jag blefve tillgänglig för honom först. Kanske vore hans krafter något uttömda, när turen slutligen komme till dig».

»Har det händt, att de sinnessjuke här öfverfallit dig?» frågade jag vidare.

»Jag vill minnas, att det inträffat ett par gånger», svarade han. »En gaf mig en rätt kraftig stöt i magen och en annan slog mig öfver ögonen, så att pince-nezen gick sönder, men ingendera gången blef jag allvarligt skadad».

»Men du kände dig väl ändå hemsk till mods?» antog jag.

»Kanske — men litet mer eller mindre betyder föga».

»Jag undrar», fortsatte han, »om en psykiater ej egentligen borde ha varit sinnessjuk för att fullt förstå denna sjukdoms natur. Jag har varit ganska intresserad af många patienter här på anstalten, och hade jag ej hyst motvilja att opåkallad blanda mig i andras angelägenheter, skulle jag gärna velat hjälpa i ett och annat fall».

»Förmodligen vore det mycket värdefullt, om du som känner hur din hjärna fungerar som sjuk, skulle vilja nedkasta dina iakttagelser öfver dig själf på papperet», sade jag. »Andra patienter kunna ej göra det, emedan de sakna förmåga att klargöra sitt tillstånd».

»Anser du, att jag kunde gagna någon därmed, vill jag gärna göra det», lofvade han »kanske vinner jag samtidigt äfven det att komma till ett djupare vetande om mig själf».

Doktor Lundberg inträdde i detsamma, och jag delgaf honom det förslag jag gjort Gustaf Fröding. Han fann det förträffligt, om det blott ej tröttade honom.

En tid ägnade han sig med rätt stort intresse häråt, men slutligen fann jag anteckningsboken bortlagd, och på min fråga hvad det betydde, svarade han sorgset: »Jag kan inte mer du, det är ej lätt att ligga på dissekeringsbordet och själf föra knifven».

Det stack till i mig, att jag föreslagit något, som vållat honom pina, och jag gömde mitt ansikte i händerna.

»Nu måste jag hitta på någon annan sysselsättning», skämtade han, »exempelvis att skrifva ett vackert poem och för detta köpa en ny blå fjäderskrud åt min hvita korp».

»Hur är det väl med profetens egna kläder?» undrade jag. »Har du verkligen hjärta att längre låta dem hänga människotomma?» — Jag slog upp dörren till klädskåpet. — »Känner du ej, hur de lida af att aldrig få fylla sitt ändamål?»

»Nej, det gör jag inte», protesterade han, »jag afskyr dem. Kan man tänka sig något fulare än en människa, iförd ett par sådana benfodral? Man är som stympad i dem. Dessutom äro de för trånga åt mig, och du fordrar väl ej, att jag skall se ut som en förvuxen Trossnäsbeväring i kronans kläder?»

»Vi kunna beställa nya», föreslog jag. »Vill du blott låta Hedrén komma hit ut, tar han nog mått af dig. Du har ju ingenting att sätta på dig, tills du skall lämna anstalten».

»För det första så kanske jag ej alls skall ut härifrån, och för det andra så» — han tystnade och betraktade mig gäckande — »ja, så om du nödvändigt vill, så kan du möjligen få skicka hit ’hedren själf’», tillfogade han.

»Inte vill jag, om du har en afgjord antipati därför», sade jag ångerköpt.

»Jag märker, att du vill drifva det därhän, att det slutligen blir jag, som bönfaller dig att skicka Hedrén till mig», anmärkte han sarkastiskt.

»Si, jag är blott stoft och aska, men du Herre ransakar hjärtan och känner njurar, för dig är ingenting fördoldt», tillstod jag ödmjukt.

»Det är nog, det är nog!» han viftade med handen till tecken på sin nåd.

Jag var mycket lycklig öfver detta halfva löfte att få beställa en kostym åt honom och meddelade det såväl till Cecilia som till läkaren. Innan man kunde flytta honom från hospitalet, måste han nämligen först någon tid vänja sig att vistas uppe och iförd kläder.

En och annan gång kunde jag förmå honom att i nattrock promenera omkring i rummet, men han föregaf sig därvid få yrsel och kväljningar samt att ej kunna beräkna afståndet för stegen, hvarför jag upphörde att påyrka promenaderna. För att göra mig en stor glädje hände det dock någon gång, att han låtsades ta en rundtur med mig genom städer, som aldrig existerat.

Mina berättelser från Afrika, hvarmed jag då underhöll honom, gengäldade han merendels med skrytsamma skildringar om sin kamrat Jakob Hedenius morbrors bedrifter i Kap och en värmländing Anderssons äfventyr som afgudabild i Indien.

En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag, att något händt, fast han sökte dölja det för mig.

»Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag.

»Det gör jag alltid», lät det undvikande.

»Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag och satte mig på sängkanten bredvid honom.

»Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd, och jag har ännu kvar den pinsamma skräckkänslan efter dem .... Jag har väntat på dig för att få den förjagad», kom det slutligen.

»Blef du biten?» frågade jag rysande.

»Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid att de gnagde mig på ena benet. Jag tänkte då, att jag till straff för mina svåra synder hade fått mig förelagt att bli uppäten af dessa motbjudande djur och kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka dem af mig».

»Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom Sawyer motsåg, att en råtta skulle bita negern i foten för att få blod till de inskriptioner, hvarmed hvarje anständig fånge måste förse sin cell», sade jag och lyckades småle.

Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort», medgaf han. »Med en tändsticka doppad i såret på min tå, skall jag nästa gång pränta öfver sängen: ’Här försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät, Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan, nedhalkad från sin tron och åtföljd endast af en liten snöhvit korp’».

»Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du inte, att det skulle verka synnerligen effektfullt äfven med en fras sådan som: ’Naturlig Son af den Lysande Guden Apollo’».

Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast att öfverlämna inskriptionen åt dig», sade han, »och härnäst jag blir biten, skall jag med aldrig svikande påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du hinner hit».

»Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så kan du vara förvissad, att du får råtthålen tätade».

»Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände Gustaf Fröding. »För en tid sedan köpte han mig en tandborste, något som jag ej ägt, sedan jag kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar den hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade han med en skälmsk blick på mig.

Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag lade för honom några kriaböcker jag medfört och som han hjälpte mig att korrigera. En tillstyrd ordvändning förde oss in i ett samtal om språkliga svårigheter och gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på hvilket ord som helst.

»Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset åt mig.

»Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt.

Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade mig i håret och skanderade:

’Nog är ett mål bra, men bättre två-mål, Nog är Säffle bra, men bättre Åmål’.

»Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att skrifva vers till svåger Wilhelms födelsedag och rimma på gasklocka».

»Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade han skrattande.

»Du menar ....?» frågade jag.

»Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt misslyckande».

Jag betraktade honom en stund under tystnad. »Om man nu stängde mig ute från dig, skulle du då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade jag dröjande.

»Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig en glädje, har jag ingen rätt att återfordra den».

»Men skulle du då ej kunna göra _någonting?_» fortfor jag och kämpade med de frambrytande tårarne.

»Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt skägg växa ut genom väggen ända ned till marken, så att du kunde sno dig ett rep af det och klättra upp till mig».

Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert. Våra blickar möttes, därpå lutade vi oss öfver den uppslagna bibeln, och med andaktsfull röst läste han: ’Min vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna 1903.

Det lyder:

Stockholm den 4:de dec. 1903.

Käre Gustaf!

Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra, kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig s. k. fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade öfver hos dig. Nå det var blott en tvångsföreställning, som du bibringat mig genom att tala om drufkärnorna.

Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du antagligen blir beröfvad den stora glädjen att se mig på söndag, emedan skrifböcker och kväljningar kedja mig vid staden. Fullt viss kan du ej vara. Det är möjligt, att jag arbetar mig igenom skrifboksberget och trotsar kväljningarne, rycker till mig några långa strån ur ditt skägg, tvinnat ett rep och klättrar ned på det till ditt Nirvana.

Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att du kan föra en bildad konversation med mig, då jag kommer. Tråka inte ut dig med anekdoter och tal om Lydia Wahlström, dansande sig till rösträtt inför de församlade riksdagsfäderna.

Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet för mig att komma på söndag.

Alltid din _I. B._

Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull ej kunna läsa, utan sysselsatte sig i stället med geometriska uppgifter och hade hela pappersark fullklottrade med vinklar. Några anteckningar visade, att han sökte lösa problemet om vinkelns tredelning.

»Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där papperet», anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt val af problem?»

»Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad däråt», sade jag.

Han betraktade mig en stund; plötsligt började det leka kring hans mun, och ögonen spelade. »Är du rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade han och drog mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört detta problem betecknas som det paranojeometriska?» Han skrattade. »Du skall ej oroa dig», fortfor han, »jag är ej sämre, men det omöjliga har alltid haft en stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium, skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka göra guld, men nu har jag inga andra resurser än papper och penna och måste därför välja detta olösta problem».

Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en professor rörande vinkelns tredelning och förskaffade mig det genast.

»Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer vid bildningsanstalterna behandla detta problem», sade jag triumferande och räckte honom boken.

»Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det», trodde han, »ehuru jag misstänker, att det ej blir en universitetsstuderad lärd, utan kanske en sinnessjuk lekman, som finner lösningen».

Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt hem. Jag hade frågat Gustaf Fröding, om han önskade, att jag skulle kvarstanna hos honom, men han antog, att den sorg min mor skulle känna vid att sakna mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att behålla mig. Julen betydde för honom intet, för henne däremot var den fylld af minnen och traditioner, menade han. Kunde jag dessutom återvända om fjorton dagar, störde ju ej min frånvaro honom i hans vanor.

Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och afreste till Åmål den 23 december. Jag hade lackat in diverse julklappar, till hvilka jag skrifvit vers på det omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge ett högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex på julafton.

»Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat allvar, »jag svär att inte se på dem, förr än jag kommer hem».

Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den arme Fritiof mer arm än de, har ingenting att den trogna ge’.

»Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig», sade jag och hopsamlade mina tillhörigheter.

»Vill du stryka med din hand öfver böckerna och allt som finns härinne, innan du går», bad han.

Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag, då vårdarens steg hördes, »och jag längtar redan att få skrifva till dig från Åmål».

Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick på den nedböjda gestalten i sängen och lämnade rummet med motsträfviga steg.

Åmål den 26 dec. 1903.

Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god resa, så hade ej det inträffat som nu inträffade, och det som inträffade var något gräsligt.

En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka följder det drar med sig.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta, men hvad mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan. Min store bror lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det jag sitter här och försöker skrifva läser han »Fäderneslandet».

Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos dig att ödmjukt böja sig och lyda.

I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —, sedan resa vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag eller måndag skall få mottaga din uppriktiga komplimang öfver mina vackra verser, såvida du ej förblindas af afund öfver min lätthet att finna rim. Det är mitt arf på mödernet. Mamma rimmade julafton fint till gröten — — — —.

Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i staden, och det kan du komma i håg nästa gång du gör en vers om Åmål.

Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte göra så långa omvägar, innan det kommer till dig, att det förlorat sin rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också räknas dit.

Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad jag känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men min önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en murbräcka, som oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen för den. Därför kan jag också säga

alltid din _I. B._

Jag reste från Åmål direkt till Uppsala, där jag stannade, tills skolarbetet började.

»Har du saknat mig?» frågade jag, då jag åter satt bredvid honom.

»Jag vet ej», svarade han, »men jag fick en stark glädjeförnimmelse, i detsamma du trädde inom dörren». Han teg en stund. »Är du ännu lika rädd för patienterna här?» fortfor han.

»Nog har jag allt fortfarande en förfärligt stark hjärtklappning, hvar gång jag passerar korridorerna», tillstod jag.

»Tänker du ej då så här? ’Jag utsätter mig hellre för denna skräck, än jag afstår från att se Gustaf Fröding’», frågade han.

»Jag hinner ej tänka någonting, jag bara går, det fortaste jag kan, och får en känsla af obeskriflig trygghet, då jag fattar om låsvredet till din dörr».

Han smålog. »Du tänker nog omedvetet i den riktning, jag antydde», fortfor han, »fast du ej ger dig tid att särskilja dina tankar och motiv. Ett val föreligger vid hvarje handling, ehuru väljandet går så snabbt, att vi ej alltid aktgifva därpå».

»Väljer du medvetet eller omedvetet?» undrade jag.

»Skulle tro, att jag oftast gör det medvetet. Mellan dig och mig föreligger häri en stor olikhet. Du har hela världen att studera och ditt aktgifvande på andra människor skymmer för dig tillvägagångssättet i ditt eget tankelif. Jag däremot har som observationsmaterial blott mig — och möjligen dig — däraf min detaljkunskap».

»Har du varit mycket plågad af röster, medan jag varit borta?» undrade jag.

»När du är här, skingras de ju alltid, eller rättare då jag sysselsätter mig med dig, ger jag ej akt på dem. Jag tror dock knappast, att de plågat mig mer än vanligt, och dessutom skall du ej oroa dig härför, då jag ej är särskildt dålig, vänjer jag mig vid dem ungefär som vid gatbuller».

»Har du haft dessa röstförnimmelser länge?» fortfor jag, »och finns det ingen hjälp mot dem?»

»Jag hade dem redan på den tiden jag arbetade i Karlstad, och jag förmodar, att jag ej kan undgå att plågas af dem hela lifvet igenom. Sannolikt är det ett organ i hjärnan, som ligger naket och därför fungerar ohöljdt».

* * * * *

Ett stort ärr på min hand tilldrog sig en gång hans uppmärksamhet, och jag måste redogöra för hur det uppkommit.

»Se här», sade han, då jag slutat, och räckte fram sin handlofve, »kan jag också framvisa ärr, men bakom dem ligger en helt annan historia än den, som är knuten till ärret på din hand». Han sänkte dystert sitt hufvud och tycktes knappast längre lägga märke till min närvaro.

»Hade jag blott aldrig känt mig fyllas af öfvermänsklig makt och kraft, skulle jag kanske varit mer osårbar», återtog han omsider. »Det är det gäckeri ofvanifrån, för hvilket jag stundom är utsatt, som vållar mig den största smärtan och förödmjukelsen. Det jag nu tänker på, hände för flera år sedan. Då — liksom nu — låg jag till sängs, hvilket då liksom nu tycktes besvära läkarne långt mer än mig. Utsatt för tvång iförde jag mig kläder och hoppades bli befriad från ytterligare kraf. Men så en vacker dag inträder öfverläkaren S—s och befaller mig medfölja de andra patienterna på jordarbete.