Part 15

Jag neg och hälsade honom med en skämtsam tirad, hvarpå jag dukade upp den utlofvade festmåltiden.

»Hvarför uraktlåter du att hälsa på mig?» frågade han.

»Neg jag då ej därborta vid dörren, så djupt jag bara tordes för att ej rubba maten i väskan?» svarade jag och lyckades småle. »Fordrar du kanske, att jag på Zulukaffervis skulle kastat mig på näsan och krupit fram till dig? Ser du inte, att jag är en hvit kvinna?»

Han skrattade. »Du har ej kysst mig i dag lilla Ida Bäckmann», sade han sorgset, »och dock är det min namnsdag».

»Kanske är det idel vördnad, som så kommit mig att bryta häfdvunnen sed ....»

Han såg misstänksamt på mig, och rädd för ett utbrott böjde jag mig ned och kysste honom.

»Snart blir jag frisk, skall du se», sade han, »och då behöfver du ej skälfva så, när dina händer fatta om mitt hufvud. Jag vill göra allt för att tillfriskna, blott du ej lämnar mig».

»Vill du också sätta på dig kläderna och följa mig ut på en promenad nu — genast?» frågade jag ifrigt.

»Ja, om du kysser mig».

»När du är färdig, inte förr», sade jag och skyndade att lägga fram kläderna.

»Hjälp mig Gud att skingra hans önskan efter det, som nu är förbjudet!» bad jag i stigande ängslan. Aldrig förr hade jag märkt, att ömhetsbetygelser varit något behof för honom. Det var, som skulle han af hemliga makter drifvas att fordra dem, och som först med förbudet lockelsen skulle börja.

Snart var han färdig, och min uppriktiga beundran för hans stolta, spänstiga gestalt fångade honom så, att han glömde affordra mig mitt löfte. Han tog min arm, och vi gingo ned i parken.

»Känner du luften, och ser du träden och himlen och gräset på marken?» sade jag jublande.

»Jag ser blott dig och känner, att jag gjort dig en glädje, men själf blir jag ej glad, förr än jag åter ligger i min säng», svarade han.

Vi skulle fortsätta ned till professorns bostad men då vi kommo till en öppen plats, började kallsvetten sippra från hans panna, och jag måste följa honom i en sidogång.

Som han ej varit ute på många år, ville jag ej påyrka, att vi skulle kvarblifva i parken mer än en timma.

Tisdagen den 7:de Juni 1904

Professor Herr Frey Svenson.

Gustaf är stundtals mycket bättre, men om jag ej hindrar honom, vill han gärna komma tillbaka i de gamla tagen.

(Professorn hade nu ansett bäst, att han så mycket som möjligt hindrades från att tala om den synd, från hvilken han ville bli befriad, och när han bad mig lyssna, måste jag försöka leda hans uppmärksamhet på annat.)

I går fick jag honom helt oväntadt att kläda på sig, och vårt mål var då att gå ned och se på professorns lilla gosse, men så vågade Gustaf ej gå öfver den öppna platsen. Han hörde hela tiden röster, under det vi voro ute, och därför gick jag snart upp med honom igen. Han blef mycket missnöjd, när jag vid femtiden tänkte gå, och när han tog alldeles falska motiv till denna min handling, sade jag honom, att Cecilia önskat att mina besök skulle inskränka sig till några få timmar dagligen.

»Jag vet ej, hvad rätt hon har att bestämma öfver dig och mig», sade han. Nej, det visste inte jag heller, men fick honom att brista i hjärtligt skratt genom att beskrifva, hur jag skulle betett mig, om hon muntligen sagt mig detta.

Förändringen i mitt sätt gent emot honom trädde väl ej så mycket fram i går, jag har försökt göra det så litet påfallande som möjligt. Men i dag — ja, i dag måste jag säga honom en del af sanningen.

»Så länge du är så här dålig, verkar det irriterande på dig, läkarne önska det ej, och själf inser jag, att det ej är fullt rätt. När du blir frisk, blir det annorlunda».

»Det är hårdt att sätta en barrière emellan oss», sade han.

»Den är ju ej så hög, jag får ju sitta här bredvid dig, du får luta ditt hufvud mot min axel, som du är van, du får blott ej göra något eller säga något som verkar erotiskt irriterande på dig. Låt oss leka, att vi äro Erik XIV och Karin Månsdotter i fängelset».

Han skrattade litet. »Det är en ledsam lek», sade han sedan.

Jag hade ej rustat mig att vara mer än öfver en dag och reser nu till Stockholm på några dagar för att ordna om mina tillhörigheter. Jag har sagt Gustaf detta. Torsdag eller Fredag är jag tillbaka. I dag kommer jag blott att vara hos honom ett par timmar.

Jag vet ej, om de där besöken hos N. äro så bra just. Han talade något, som gjorde mig förskräckt. Dock har han sagt saker beträffande mig, som saknat all grund, och det torde vara händelsen äfven här.

Förlåt brefvet — (menas förmodligen stilen) jag sitter vid ovant bord med ovan penna.

Er tillgifna och tacksamma _Ida Bäckmann_.

Efter min återkomst från Stockholm, träffade jag med professorn aftalet, att hvarje dag nedskrifva det hufvudsakligaste af hvad som tilldragit sig mellan Gustaf Fröding och mig. Det var ett tungt kraf, men målet gällde hans hälsa. Af dessa bref finnas följande i behåll.

Uppsala den 10 juni 1904.

Jag skref också något i går kväll, men jag vill, att professorn skall läsa detta först, det är något jag måste tala om.

Jag kom strax före två i dag. Gustaf låg i sitt rum; han hade varit uppe hos N. men påstod, att han sett mig, då jag kom, och gått ned. Jag hade med mig några bilder från Gammal-Svenskby och hans egna dikter, men han var dock föga intresserad och till sist frågade jag, om han kanske hellre ville återvända till N.

»Nej, jag vill helst vara, där du är», svarade han.

»Godt», sade jag och satte mig i fönstret för att läsa Göteborgstidningen. Jag hade väl suttit en stund, sökande i spalterna efter något, som kunde intressera honom, då han kom fram till mig. Jag lade ned tidningen och räckte ut min hand mot honom. Han såg svårmodigt på mig.

»Hvad tjänar det till att du spelar komedi med mig», sade han, »du håller ej det ringaste af mig, du vill ej rädda mig ur kvalen — du längtar blott att komma ifrån mig. Vet du af, att du ej kysst mig i dag?»

»Verboten», sade jag i tanke att kunna slå bort det med skämt.

»Förbudet kommer ifrån dig själf», sade han, »det är du som hittat på det, emedan du känner vedervilja för mig. Dock försöker jag vara dig till nöjes».

»Gå och lägg dig», sade jag, halft sorgsen, halft harmsen. Han lydde.

»Om du öfverhufvudtaget förstode, hvad det vill säga att hålla af en människa, skulle du inse, att jag måste vara mot dig, sådan jag är», fortfor jag.

Jag tog upp tidningen och sökte åter läsa en stund. Jag såg dock oupphörligt, huru hans händer foro öfver hjässan — slutligen kunde jag ej uthärda det längre, utan hoppade ned ur fönstret och lade mitt hufvud mot hans hand. Han strök mig med den andra sakta öfver håret.

»Ser du», sade han, »jag hade tänkt mig, att jag skulle få säga dig allt mörkt och klibbigt, som pinar mig, att då det gått igenom dig, det skulle stå för mig som befriadt och renadt. Jag ville säga högt alla dessa hemliga ord och därunder se in i dina ögon för att få bort den besudlande betydelsen i dem — jag ville kyssa dig för att få ett nytt tankelif och lyckokänsla att ge den näring». Han såg på mig med den där fjärrblicken — så drog han mitt hufvud intill sig och kysste mig.

Jag kunde ha gjort motstånd, men det stod i det ögonblicket för mig, att det hade varit orätt.

»Jag måste säga professorn detta», sade jag. Något i min röst grep honom säkert. »Måste du», sade han ... »så skall jag aldrig mer pina dig, stackars liten, — jag känner mig lycklig nu och tror på dig. Det måste vara Cecilias fel allt detta. Jag skall ej säga något hårdt åt henne, men jag skall be, att hon ej ofredar dig och mig med sin härsklystnad».

Jag skrattade, och så kommo vi öfverens om att hennes handlingssätt möjligen kan ha sin rot i något som skall föreställa välvilja. Man hypnotiserar sig så lätt själf och tror sig gå Guds vägar, då man blott går sina egna.

»Vet du, hvad kärlek är?» frågade han plötsligt.

»Nå, låt höra!» svarade jag.

»Det är en välbehagsförnimmelse, som en man och en kvinna skänka hvarandra, stundom starkare, stundom svagare ....»

»Jag vill ej förneka, att hvad mig beträffar, förnimmelsen skulle bli starkare, om du toge på dig kläderna och följde med ut», sade jag och lade fram hans hvita kostym.

Han skakade skrattande på hufvudet. »Det måste också vara två egoismers samstämmighet. Är du snäll, följer jag kanske med dig ut och åker en dag».

Vi talade sedan om ryska tiggare, det är en af dem, som mycket roar honom. Själf var jag ohyggligt trött, och strax efter tre gick jag till Dr. K:s för att hvila mig litet. »Kärleken öfvervinner allt», säga mig rösterna, yttrade han, då jag skulle gå. Jag kvarblef hos K:s till 10 minuter öfver 5. Han hade väntat och till min glädje läst något litet. Vi talade om Gammal-Svenskby och kommo på något sätt öfver till Zanzibar och en fest för sultaninnan där, som jag bevistat.

Ingenting i världen har gjort ett sådant intryck på mig som bajaderernas dans utanför hennes fönster, och jag beskref den i korta drag för honom. Lord B. hade en arabisk tjänare ombord — hans dans påminde något om denna, och jag lärde mig den dansen af honom. Jag brukade rätt ofta härma honom inne i salongen på aftnarne, då tiden blef enformig och vi behöfde förströelse.

»Du kan inte dansa», sade Gustaf, »men kanske kan jag en gång lära dig».

»Tack», sade jag öfverlägset, tog ett par danssteg som araben och hoppade sedan upp i fönstret. Det var just intet utrymme mellan sängen och fönstret, och jag hade gärna velat visa honom den dans, som med så sällsam trollmakt grep oss alla därute. Minnet af den verkade också nu starkt, och jag satt en stund försjunken i denna period af mitt lif, då Gustafs röst ryckte mig därur.

»Vet du, hvart du nu ledt mig?» sade han. — »Jo, till Vasen Tjusning!»

Jag gick ögonblickligen fram till honom. »Vasen Tjusning», upprepade jag och kände den underbara verkan blotta orden framkallade. — (Jag skall tala om den en annan gång).

»Din gratie dödade allt djuriskt hos mig», fortfor Gustaf. »Jag såg din själ i all dess stolthet och mjukhet, — min egen själ lyftes af din högt från jorden upp i himlarne. Jag kände för första gången lyckan i att etiskt älska någon. Samtidigt blef jag rädd, men så såg jag åter din själ» — — och han beskref den. Jag förstod, att det var sin egen själ han sett, sådan den verkligen är — — — — — — — — — — — — — — —. Jag talade om mina egna intryck af dansen, då jag såg den, och trodde att jag känt något af Mohameds hänryckning, då han stod inför Den Eviges tron.

»Vet du af, att du är trolsk?» sade Gustaf.

»Vi stå nu inför Vasen Tjusning, eljes erinrar jag mig nog, hur du sagt, att jag är som ett troll, som tittar fram bakom en sten, som Astri i Astrakanien, som ’Norrskenets dotter med en isbjörn till fader’ — du har varit frikostig med namn».

»Jag minns ej dessa, och intet synes mig passa, men jag vill skrifva ett poem om den dansen».

Han lade sig ned på kudden och strök sig öfver ögonen. »Gör något, så att jag märker, att vi äro på jorden», bad han.

Jag började sjunga: »Och akta er för jäntor». Då jag slutat första versen sade han. »Tag någon annan, den är vedervärdig. Kom ihåg, att vi stå inför Vasen Tjusning!»

Jag sjöng då med låg röst en gammal visa, och just i detsamma inträdde Ni och de andra läkarne. Då Ni gått, började vi tala om hans dikt »Balen», och hur denna tillkommit, och så måste jag gå.

Jag vore mycket tacksam, om professorn någon gång ville tala med Gustaf om att den barrière som kommit oss emellan, ej beror på någon förändring i mina känslor för honom, och att det ej är _mig_ utan honom som Ni vill skydda. Han tror att det är smittofruktan. Det vill säga, i dag har han ej talat om det, men i går. Han har nu lofvat att tro på mig och lyda alla föreskrifter. Jag är själf mycket trött — liksom söndersargad. Om jag vore uthvilad skulle allt gå lättare.

Jag är ej säker på, att jag svikit Ert förtroende, men likväl pinar det mig (som om jag gjort det).

Er _Ida Bäckmann_.

Lördags afton kl. 6 (den 11 juni 1904)

Jag har nyss kommit från hospitalet. Dagen har varit den lugnaste af alla, blott en och annan gång har hörts en röst, men ingen af otreflig art. Jag satt så jublande glad och tänkte få ge de bästa nyheter, men så när jag tog på mig och gick bröt han häftigt ut om att jag var trolös mot honom och om barrièren som kommit emellan oss. Att än en gång bryta ned den vill jag ej och jag gick. Jag vet nu ej hvad som är bäst, han förebrådde mig min skenhelighet att ej vilja höra på honom och min hast att gå ifrån honom. Jag går ej till honom i morgon och ej på måndag, förrän jag talat med professorn. Kanske är det bättre, att jag en tid uteblir. Det är svårt att veta, hvad som är rätt och rättast.

Er _Ida Bäckmann_.

* * * * *

Måndagen den 13 juni 1904.

Han såg ej så mycket bättre ut i dag, då jag kom in. Ögonen voro blodsprängda, och blicken borta.

»God dag Saul!» sade jag.

»Hur är det med dig? Jag trodde du gått i Fyrisån», sade han. »Du får förlåta mig, att jag var hård och orättvis emot dig, den onde anden kom öfver mig». Han betraktade mig granskande — »föröfrigt ser du ej alls bra ut i dag, snarare mycket ful».

Jag brast i skratt. »Jag vet det», sade jag, »men jag är desto snällare».

»Godt», sade han, »det tör vara en rätt förtjänstfull egenskap. Är du den jag hoppas på, låter du ingen barrière vara emellan oss, jag måste tala och du måste höra, om jag skall komma ur eländet».

»Tala hvad du vill, jag skall höra», svarade jag.

»Och om jag ser det plågade draget kring din mun?»

»Det skall du slippa att se, jag skall tänka på det resultat vi vänta oss». Hans fantasi gick mindre ofta än jag väntat i de gamla plågsamma spåren, och historien med flickan halkade han tämligen lätt öfver — — — — —. Slutligen tog jag mig för att å hans vägnar svara rösterna, och då kommo vi in på monadläran.

»Ser du», sade han, och såväl tonfall som ögon blefvo hans, »jag hade tänkt mig att det till slut skulle bli en centralhjärna, som reglerar hela jorden, omöjligt är ej heller, att det redan är så. Denna förnimmer telepatiskt, hvad vi behöfva och ger oss det. Vi skulle kunna kalla denna centralhjärna för jordanden. Å sin sida påverkades denna af solanden och denna af centralsolanden o. s. v.».

»Tror du, att denna centralhjärna eller jordande är personifierad, eller tror du, att den blott verkar som en osynlig kraft?» frågade jag.

»Jag har haft åtskilliga funderingar om detta», sade han. »Jag tror, att den är personlig och att det är den som för ögonblicket har den största intelligensen. Där råder anarki, än följa människorna den ena, än den andra ledaren. Vissa ögonblick har jag tyckt mig själf haft ledningen».

»Men tror du verkligen, att en människohjärna så kan uppfatta och leda hela mänskligheten?»

»I detalj naturligtvis inte och inte direkt, utan medels andra — jag påverkar dig, och du i din ordning andra o. s. v.».

»Du tycks alltså hålla den där kedjeteorien för sannolik?»

»Att vi olösligt höra ihop — ja, den förefaller rätt sannolik .... Älsken Edra ovänner står det». — Han försjönk i grubbel. — »Man kan ej älska genom ett beslut, eller hvad tror du?» fortfor han.

»Nej», svarade jag, »men man kan göra rättvisa åt en människas goda egenskaper, i hvilket förhållande hon än personligen står till en». Jag tänkte själf med en smula samvetskval på Cecilia.

Jag skyndade mig att åter ta upp idén om centralhjärnan, och han förklarade och bemötte. Så kom maten in. Det var så godt som omöjligt, att förmå honom äta. Han tog en enda köttbit, åt ett stycke bröd och drack ett glas isdricka. Jag måste försöka att ta med mig något åt honom, jag har varit för trött och osäker för att kunna göra något extra dessa dagar.

»Vill du läsa Jesu Bergspredikan för mig», bad han.

Jag gjorde så. »Bibelns Kristus var ej en sådan centralhjärna, men kanske den Kristus jag tänkt mig. Vet du en gång inbillade jag mig, att jag var Kristus. Jag tyckte, att jag ville gå upp i honom, men ändå ej förlora mitt personliga jag. Därför upprepade jag: _Jag Gustaf Fröding_ är Kristus. Men just som jag låg där och skulle suggera mig till detta, kom en handlande från» — han nämnde ett ställe — »inhoppandes i rummet och ropade helt gladt: ’Jag är Jesus Kristus’. Då förstod jag, att det var min sinnessjukdom, som ingifvit mig den tanken».

Han skrattade åt sig själf.

»Tror du på bönhörelsen?» frågade han därpå.

»Åh, ja — stundom, men jag fruktar, att mina böner äro allt för oresonliga för att bli hörda».

»Dina böner dikteras af din frimodighet», sade han leende. »Jag känner mig stå under någon slags högre ledning, och jag ber till denna. _Om jag utan att det blir till pina eller skada för någon annan kan få det jag åstundar, så gif mig det!_»

Tårarne kommo mig i ögonen — ingenting kan bättre uttrycka Gustaf Frödings skaplynne än just denna bön.

Vi talade en stund ytterligare om bibeltexter, och så gick jag till K:s ett ärende. Då jag kom tillbaka var han åter i sällskap med rösterna, som nu talade jämförelsevis oskyldiga dumheter. Jag fick slutligen en sväng på dem genom att tala om B:s och härma honom. Gustaf kom in på sitt älsklingsämne om »mindkurer», och så var klockan 6, och jag gick en nyans mera hoppfull än då jag kom.

_Ida Bäckmann._

Tisdagen den 14 juni.

Då jag i dag kom in till Gustaf, trodde jag, att de svåra tiderna voro öfver.

Han hälsade mig skämtsamt och sade, att han i dag ej skulle säga något, som jag fann otrefligt. »Jag blir så hårdt straffad därför», sade han.

»Blir du —? Hur då?» frågade jag.

»Du går».

»Jag är ju ej internerad här», sade jag skrattande.

Vi talade om färger. Jag var klädd i en blus af persiskt siden och beskref, hur alla färger därnere verkade starkt som sång. Han berättade, att han tyckt sig höra sol- och månskenet sjunga. Så kommo vi att tala om djuren och deras språk och han sade att »Torr» vårt Tor och latinarnes terror var ett gemensamt uttryck för förskräckelse. Därefter talade vi om Jezibel och Jehu, och allt emellan komma rösterna, men ej särskildt starka. De talade blott om Kristi liknöjdhet för människornas kärlek och en hel del meningslösa saker.

Maten jag medförde åt honom åt han med mycket välbehag, ehuru rösterna inte ens då lämnade honom i fred, utan påstodo, att jag ville ha en del af hvad han åt.

Vi talade sedan om Åmål, och jag frågade, om han ville följa med hem.

»Inte nu — en annan gång», sade han och berättade så om borgmästaren i Å., Hadar Sandström, och om min svåger etc.

Jag stod framför honom och beskref en lustig fanjunkare, som lärt mig exercera och han tycktes road. Sedan satte jag mig i fönstret och såg ut, då jag plötsligt får se honom kasta sig upp och ned i sängen.

»Du har befallt mig hoppa», sade han.

»Har jag —? Du misstar dig», sade jag, lade ned honom och svepte om honom filten.

»Ja, en röst kom och sade, att du ville det ...... Gå inte», bad han, då jag tog på mig kappan, »jag lofvar dig att ej göra så mer. Stanna och drick kaffe med mig!»

Klockan var nästan half fem. Skötaren kom in med kaffet, och knappt hade han gått, förrän Gustaf reser sig upp och hoppar tvärs öfver sänggafveln.

»Gustaf, hur kan du göra så!» sade jag och förde honom åter i säng.

Han tog mina båda händer i sina. »Förlåt mig», bönföll han, »det är ej rätt att hoppa så oklädd, då du är inne, men jag fick befallning. Jag tyckte du sade, att jag skulle pröfva mitt mod».

»Du skall väl ej utbilda dig till ekvilibrist», sade jag, »någon annan kan jag ej inse behöfver mod att hoppa».

»Jag har försökt detta ofta», återtog han.

»Men detta är sista gången», afgjorde jag. »Du får ej göra det mera».

»Nej, det är ej sannolikt, att jag gör det, det är dumt», erkände han.

Vi talade så om olika slag af mod, om Karl XII:s halsstarrighet och dumdristighet, om Goethe, som gaf sig ut i kulregnet, och när jag fann honom något lugnare lämnade jag honom.

Jag tillsade en af betjäningen att nämna för jourhafvande doktorn Gustafs tilltag. Gustaf var stundom försmädlig, stundom rörande öm mot mig. »Jag tror, att du vill mig väl — jag lyder dig», sade han.

Efter detta skulle jag ej våga gå ensam ut med honom, så länge han är så här dålig. Han var ej ovillig att gå ut i dag. Han sade nog mycket vackert i dag om tro och hopp, men jag har glömt allt för denna min fruktan, att han på något sätt skall kunna skada sig. Hans gifna ord kan man ej lita på.

Er _Ida Bäckmann_.

Hur är det väl möjligt, att hoppas så fast som jag gör — och likväl gör jag det.

Onsdagen den 15 juni 1904.

Gustaf är som professorn vet en sådan där hvarannandagsmänniska. Hur lugn stod han inte nu framför mig och bad om hjälp att knäppa en knapp. Jag skulle kunnat tro, att jag drömt scenen i går. Men det dröjde ej länge, innan jag fick klart för mig, att den verkligen ägt rum. Jag började tala om Armfelt, och i sardonisk ton inföll han då, att denne antagligen tagit mig till mönster för sitt sätt att bära håret.

Jag skrattade och förde talet på hertig Carl och Reuterholm.

»Det är ej alls sagt, att hertig Carl var feg», sade han, »det finns så många olika slags mod, man tör bedöma människor orättvist».

»Ja, han hör till en af historiens strykpojkar», sade jag. »Det är föröfrigt svårt att afgöra, hvad som är modigt och hvad som är fegt, det beror alldeles af omständigheterna. Jag har funnit Adolf Fredrik vid ett par tillfällen lika modig som Karl XII».

»Den toffelhjälten», sade han föraktligt. »Han lät sig behärskas — han liksom ...» — han teg, men jag förstod hvad han menade, och oaktadt min oro för ett utbrott hade jag svårt att se fullt allvarsam ut.

»Ja, hon frestade honom till mycket», tillstod jag.

»Kvinnan skall vara sin man underdånig, vet du det?» frågade han.

»Ja, efter syndafallet blef det ju lagen — och ändå minns du ju, att hon ej bröt direkt mot Guds bud, utan mot hvad mannen sagt vara Guds bud».

»Ja, se kvinnan har ett så enfaldigt hjärta, att hon tror allt, såväl hvad ormen som hvad mannen säger», förklarade han.

Nu brusto vi båda i skratt.