Part 6

»Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan vi intogo vår middag, »att när vi äro tillsammans med Gustaf, får du ej visa mig den minsta vänlighet, nej, inte ens sitta nära mig. Han kunde då falla på den tanken, att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad utan honom».

»Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid dig i ditt rum, medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen.

»Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an».

Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia att kvardröja vid kaffet längre än vanligt, för att jag ej skulle få så lång väntetid hemma. Klockan slog fyra, när vi gingo in genom vår port, och detta föranledde henne till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare än vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och slog mig ned där, oupphörligt seende på klockan, som jag höll gömd i mitt knä. Klockan half fem kunde jag åtminstone unna mig nöjet att göra ett slag in i hans rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något. Småsjungande öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i skrifstolen, om ej han själf!

»Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild af fröjd.

Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla glädje, du känner ändå ingen!» hånade han. »Du håller ej af mig — ej det ringaste — du blott leker allt detta, för att det faller dig in, för att det roar dig. Här har jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du mycket väl kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga ut, när de ljuga som mest, och jag var enfaldig nog att tro dem».

»Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen, — »det är ej ett ögonblick, som förgått sedan vi skildes, hvilket ej varit fylldt af längtan efter dig. Jag förmådde Cecilia att stanna längre ute, blott därför att jag skulle få kortare död tid härhemma».

»Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med smak», sade han föraktfullt. »Hade du hållit något af mig, skulle du gått direkt in i mitt rum, men du hade naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag i veckor legat i den dumma inbillningen, att du längtade att se mig här och kommit hit tidigare än jag sagt för att förkorta din längtan. Och — så .. ja ... så behöfs det inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag gå — Adjö med dig!»

»Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är mer än hjärtlöst af dig!»

Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick mot dörren.

»Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade han elakt.

»När kommer du tillbaka?»

»Aldrig!»

»Får jag komma till dig?»

»Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer».

»Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm och sorg.

»Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!»

Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade ned för trapporna.

»Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver trappräcket, men han brydde sig ej ens om att se upp.

Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet, och jag som gladt mig åt denna dag så utan gräns och mått! Snart började det göra mig ondt äfven om honom. Det var tydligt, att hans sinne också varit fylldt af glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid hemkomsten, och så hade det resulterat i att han funnit alla rummen öde och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet på egen hand. Ju mer jag tänkte på honom och hur han måste se det, ju mer försvann min harm, och jag bad Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf Fröding glad igen.

Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum.

»Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått».

»Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?»

»Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle vara ute».

»Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?»

»Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår föll ned på det arbete jag hade för händer.

Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om annat, alldeles som om ingenting händt. Då klockan blef half sju, sade hon:

»Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare gul rosett, än den han fick i går. Se här, jag har fäst en säkerhetsnål i den, och ni kunna nog hjälpas åt att krångla fast den på hans krage».

Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger och skyndade till sjukhuset.

Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr, drog det hastigt tillbaka och placerade ena foten i lätt viftande på tröskeln. Jag hörde ett kväft skratt från bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren och låta mig hel och hållen komma till synes.

»Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade, att du skulle vara här redan klockan sex».

»Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag och steg försiktigt närmare.

»Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han och granskade mig genom pince-nezen.

Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt ansikte nära mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag säger och lägg det sedan på minnet! Jag håller ej af dig, för att du är ...» — och han räknade upp några egenskaper, som han delvis fantiserat sig till, — »utan för att du är _världens löjligaste människa_». Jag skrattade. »Det torde för öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper en människa kan äga», tillade han efter något begrundande. »Det är en annan sak, jag också vill säga dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se, det du undveke att nyttja benämningen Gud. Du och jag mena något vida högre och mäktigare med det väsen vi kalla så, än hvad detta ord numera anger. Om det ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du sade Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar, och jag har funderat ut ett helt filosofiskt system, som jag en dag skall skrifva ned åt dig». (Han gjorde äfven så, och boken utkom sedermera under titeln »Jagmedvetandet»). »Det är en skymf mot den Helige Ande att ge honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt att slarfva med benämningar och ord, betänk det! Jag vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle vara ogjordt, om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall gå efter system, det duger ej att handla hållningslöst, och det ges inga småsaker».

Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall ej störa», sade han »jag ser, att herr Fröding har glädjen af en god väns sällskap».

Han bugade sig artigt och aflägsnade sig.

»Han tycktes i oss se David och ....»

»Goliat», afbröt jag.

»Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej heller alldeles oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen likgiltig, men ibland skulle jag på dig kunna tilllämpa Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar var mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’».

När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding, lofvade han att nästa dag klockan nio vara hemma hos oss. Redan klockan sju var jag färdigklädd och uppkrupen i fönsternischen för att se, när han skulle svänga in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi mitt spanande öga är mig oförklarligt, och jag greps af en nästan öfvernaturlig skräck, då han helt plötsligt lyfte mig ur den lifsfarliga ställning jag intog.

Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt lif. Han började tala med mig klockan half tio och fortsatte med korta afbrott till klockan elfva på kvällen. Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om rättfärdiggörelsen, men då och då vek han in på Goethe, och en gång förvånade och roade han mig med att midt i allt detta läsa Heidenstams dikt Don Juan och S:t Per.

»Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia följande morgon. »Hela gårdagen kändes det, som hade jag setat i en slänggunga».

»Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan du få känna på», skämtade hon.

Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat, att Gustaf och en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade en cigarrflicka; han hade äfven en gång tagit henne med upp på sitt rum för att visa henne för Cecilia och höra hennes omdöme om flickans utseende. »Det vore något för dig att måla», hade han sagt. Äfven inför mig hade han ett par gånger fört henne på tal och alltid med stor aktning. Han hade till och med köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag kunnat förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon hade följt honom på hans eskapad till Stockholm och äfven besökt honom på ett af de sämre hotellen där, sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas om henne.

»Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare än du, — ja, du tål inte vid att jämföras med henne».

»Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad, men samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende åt den uppsyn, hvarmed han betraktade mig.

»Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten att pinas af samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på en annan kvinna, utan äfven hvar gång jag tänker på en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt plötsligt fann dig sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och allvaret utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig och uppnäst».

»Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller det andra», tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse han så gärna tände i mitt sinne. »Hvad dina samvetskval beträffar, så äro de onödiga för min skull, jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band, som gör dig plågsamt ofri».

I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning, och jag hade sannolikt fått smälta en synnerligen uddig sarkasm, om ej Cecilias inträde i rummet gifvit samtalet en annan vändning.

I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och då jag ej kunde bo ensam med Gustaf Fröding, beslöt jag lämna Uppsala samtidigt med henne.

Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det ingick nästan i hans dagliga vanor att upplysa mig om hur litet jag i själfva verket brydde mig om honom. »Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag fruktar, att du aldrig kan vakna. Din hand är sval, dina läppar visserligen mjuka, men som ett barns, du är ...»

»Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du själf sagt», afbröt jag.

Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han åter vid, »så är jag på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad och bortslängd».

Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting att säga, ville han, att det skulle kännas så en stund, måste jag ju respektera det. Af erfarenhet visste jag, att det hade en öfvergång.

»Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull egenskap att vara så passionslös som du. — Dock hölle du mig verkligt kär, skulle du begå en galenskap för min skull. Du skulle bli hänsynslös och furieartad!»

»Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade jag intresserad. Han betraktade mig en lång stund.

»Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att afsky dig», erkände han slutligen.

En annan gång när han vid analysen af mina känslor för sig funnit dem totalt värdelösa, tog jag allvarligt till orda mot honom.

»Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig kunna intränga i mitt känslolif och lägga måttstock på hvad som rör sig därinne. Hur månne du själf skulle känna dig till mods, om en annan liksom med våld ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig? Mina känslor äro min egen egendom och ej din. Öfver dem understår du dig ej att befalla hvarken hit eller dit, och _våga_ dig ej att etikettera dem! Känn själf hur du vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej mästra dig, — men låt mig behålla mitt i fred!»

Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej utan tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt min vana förde händerna igenom det. Allt ibland kastade jag en förstulen blick på Gustaf Fröding, som satt med sänkt hufvud.

»Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han slutligen saktmodigt.

* * * * *

Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en stund, försatte mig nästan alltid i spänd ängslan, sprang jag glad upp, då han inträdde, kunde han säga, att min glädje pinade honom, emedan den gjorde honom ofri, satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen brydde sig om honom, att han var öfverflödig hemma, att alla tröttnat på honom etc.

»Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du fordrar det orimligaste och jämsides med detta ingenting».

»Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med mindre än en känsla, som kan rymma alla andra kvinnors kärlek. Ett vanligt mått af kvinnokärlek» — han ryckte på axlarne — »det kan vara godt nog åt andra, som ej förstå att begära bättre, men det är platt ingenting för mig. Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del, om jag blott visste, hvad jag skulle göra med dem sedan».

Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade med en ödmjukhet, som afväpnade honom.

»Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen skall älska», tillade han yttermera med en uppmuntrande nick.

Jag steg upp och neg.

»Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i skämtsam förtrytelse att ha blifvit kastad ur stämningen, »du är som ett fladdrande irrbloss, rätt som man ser dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt bort i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som tittar fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens, hur du skall tilltala en man sådan som mig?»

»H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet», rabblade jag, »själf låter jag mig kallas Hennes Härlighet».

»Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade med en oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors öfver bröstet och såg ned på mig.

Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig upp i sitt knä och kysste mig, medan Cecilia stod bredvid. Därpå följde han oss till stationen, men ville ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett kort farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla honom tom och ödslig, och skulle han månne länge framhärda i sin föresats att från och med vår afresa söka lefva på de femtio öre om dagen, han betraktade som sin normalinkomst?

Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade så full af djup ömhet och förståelse på mig, att det svidande i min längtan, efter den vi kvarlämnat, försvann. Jag smög min hand in i hennes, och hon behöll den hos sig.

I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans, hvarpå jag reste till min intimaste vän.

Från Stockholm afsände jag följande bref:

Stockholm juli 1897.

Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn, och jag följde henne till båten, doktorn kunde ingenting göra vid henne nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka om en vecka eller så. Det är så förfärligt folktomt tycker jag sedan jag blifvit ensam. I kväll reser jag till mina landtgods för att utröna om det är ännu ensligare där. Man känner sig som gäst och främling bland de öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens borg’. För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon och kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans ord skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till Napoleons framgångar var den forsande ström af erotik, som ständigt porlade inom honom.

Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla afbrutna pennan mig att tala om det, den sågar på papperet.

Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på Ö. Cecilia tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är det finaste som finns, för du är fin, Gustaf, det är just hvad du är.

din tillgifna _I. B._

Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver sin känsla af allenahärskare och det ej alltid tillfredsställande sätt, hvarpå han genomför sitt 50-öres program. Omkring en vecka därefter får jag ånyo ett bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten i mina känslor för honom samt det bankruttläge, i hvilket hans eget själs- och känslolif befunne sig. Han tror sig på något sätt ha skadat mig och ber ödmjukt om förlåtelse.

Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar för att lägga dem mycket hårdt vid mig för egen del, men jag förstod, att känslan af skuld gent emot mig tryckte honom och att jag måste finna ett sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma eftermiddag skref jag följande bref:

Ö. juli 1897.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som man möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp eller något annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om du händelsevis erinrar dig det, sade jag en gång: »När du kysser mig, Gustaf, gäller det inte mig Ida B—n utan hela kvinnokönet». »Åhjo», svarade du långsamt, »något för din person känner jag för ögonblicket».

Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än du själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla kvinnor, sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta är något underligt tal. Det är klart, att en är dig för litet; hur impulsiv och mångsidig denna än kunde vara blir den enformig och ger dig ej nödig omväxling. Skulle man än kunna skaffa dig all världens kvinnokärlek, blefve den dig dock i längden för svag. Du är ur stånd att känna så där särskildt för en, skulle du en gång till igen kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner som Gud och det lägsta å andra sidan då man känner som Djäfvulen d. v. s. det kanske är så. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag gör trots min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet, det vet du också, hur sjuk och utpinad du än kan vara.

Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver ej ångra något och har ingenting att be om förlåtelse för. Kunde jag förströ dig en stund har jag ju gjort något godt, och du låter mig ju ej ens behålla den tillfredsställelsen om du skall öda tid med att ångra och sådant där.

Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig. Cecilia hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men jag höll dig mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det. Ansvaret om det behöfs något drabbar mig, ej dig.

— — — — — — — — — — — —

Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt, åska och främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster min, och Hugo B. komma hit för att hämta mig i afton, men jag följer ej med. — — — — — —

Tack för kortet, om du ändå hade skickat ett till. — —

Cecilia fick jag bref ifrån förliden lördag, hon lät kry. Jag drömmer om dig nästan hvarenda natt och det är lifvadt. Krusbären äro mogna så där tämligen.

Din tillgifna _I. B._

* * * * *

Åmål aug. 1897.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor, som svärma omkring mig, och hade jag något förstånd förut, så förbrukas det nu här. Jag vill allt upp till dig nu vet du, det är ej riktigt naturligt att lärjungen är så långt ifrån sin mästare. Jag tyckte ej om att tåget gick längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag kom förresten hit i går kväll. — — — — —

Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon förmanade mig och sade, att om jag afgudar dig så, som hon antar att jag gör, så tar Gud och gör något styggt med dig. — — — — — — — — — »Man får ej hålla af någon, så att man ger upp sig själf och glömmer att man är en individ, som måste utvecklas på fri grund», sade hon.

Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar ej, man hinner ej tänka på sig själf som individ, man mäter ej med mått, du vet så här: — — — — — — Man ger lika lätt och naturligt som Åmålsån lämnar sitt vatten till Vänern. Skulle man inte göra det ledde det till onaturligheter. — — — — — — — Alltsammans kom sig af att vi talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att saligheten bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog, hon är från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod däri att man fick älska något fullkomligt.

»Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade jag gladt.

»Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de.

»Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag).

Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte, men K. tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast det ej lönade mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig i styrka och fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är den snällaste som finns och den elakaste som finns. — Åh, Gustaf, jag ville så gärna komma till dig, — — — — — — Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör ingenting och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör jag någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning kommer jag antagligen att fortsätta med. — — —

Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något från Cecilia. Du vet, att jag bor i Åmål.

Din tillgifna _I. B._

Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under denna tid, berättade mig sedermera, att han då förefallit mycket dyster och grubblande samt ovårdad till sitt yttre. Hans svar på mitt bref lät dock ej ana detta tillstånd. Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med de framsteg i lefnadsvishet jag gjort under hans ledning.

Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland och dateradt den 21 aug. 1897.