Part 8

Per omgående skickade han mig några utkast han gjort öfver förhållandet mellan godt och ondt. Min mening därom gaf jag honom väl knappast genom följande bref, men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig.

den 14 sept. 1898

Käre Gustaf!

Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på grund af min uppfostran och dels i följd af min natur. Är den så viktig för alla? — — — —

Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse. Vet du, att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min födelsestund, kan det komma öfver mig en slags tjusning att jag kommit till med alla dessa möjligheter till utveckling och med mitt öde i mina egna händer. Det var ett slugt drag af Gud att ge oss fri vilja, enär ansvaret hindrar den medvetne att begå öfverilningar. Och så detta att han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt för mig, om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — — (Det var egentligen denna enda mening jag ville att han skulle ta till sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.)

Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog kvinnan ur mannens hjärta och att första afsikten därmed var att hon skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig förr tänkt på att förbindelsen mellan man och kvinna var så innerlig — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte sant? Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara ogift, — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Det kom öfver mig en sådan önskan att du kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen ur ditt hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska det, men ännu kan jag ej se det. — — — — — — — —

din _I. B._

Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade några dagar hos släktingar och återvände därpå till mig. För att Gustaf Fröding ej skulle känna sig ensam under hennes Skånevistelse skref jag mycket ofta till honom och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en bok om Dante, och med anledning af mina egna studier i detta exemplar skref jag följande:

den 27 nov. 1898

Käre Gustaf!

Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men det hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta bli, det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan hon rest.

Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och det var mig ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — — Jag undrade, när jag läste det, hur jag skulle känna det, om du kände så för mig, men jag tror ej att jag skulle kunna låta bli att skratta. Det är löjligt att som Dante inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra omkring som en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för en annans skull, då denna andra har det bra.

Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, — — — — — — men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte känna igen ett enda symptom. Kärleken skall väl kännas på samma sätt hos en man som hos en kvinna. Tänk om du skulle ha rätt i att jag aldrig känt kärleken.

Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar dig också. — — — — —

din _I. B._

Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag nogsamt insåg, att hennes plats var i Uppsala hos sin bror. Afskedet grep äfven henne. »Du bör gifvetvis stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga Gustaf det som rör dig .... och .... Afrika, jag vill ej göra det», tillade hon som svar på en fråga jag aldrig skulle kunnat framställa.

Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske en gång, men ännu var det några veckor dit, och den stunden förmådde jag ej tänka mig, förr än den kom.

Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och det ansikte jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg öfver den tillfälliga skilsmässan från henne.

Det blef jul, efter beräkning min sista i föräldrahemmet. Ingen gjorde någon antydan härom, och själf vidrörde jag aldrig ämnet. En dag fann jag likväl min mor studerande Afrikas karta, och när hon glädjestrålande utpekade den trakt, där jag skulle bo, sade jag med en klang af förebråelse i rösten: »Det blir många tusentals mil af land och vatten, som då skilja mig från er».

»Ja», svarade hon, »men — också från honom».

Från Cecilia hade jag haft bref julafton och ämnade resa till Uppsala nyårsdagen. Den 27:de dec. vaknade jag tidigt på morgonen af en olidlig ångest och bäfvade för hvad dagen skulle bringa mig. Redan vid åttatiden medförde posten ett bref från Cecilia, hvilket meddelade, det Gustaf Frödings tillstånd blifvit så förvärradt, att hon sett sig nödsakad att föregående dag frakta honom till hospitalet. Hon hade lyckats erhålla friplats åt honom där och tillfogade, att han komme i åtnjutande af den bästa vård, som någonstädes stode honom till buds.

Det var, som skulle jag infångats i ett nät af kval och sänkas allt djupare och djupare i bubblande mörker. Jag brottades med min hjärna för att bringa den till tystnad, men förgäfves — bilderna af honom och hans nuvarande omgifning skreko gällt emot mig, och jag kände mig som en fördömd bland de fördömda ... Han hade fått friplats, skref Cecilia, utan tvifvel för att uppmuntra mig med en ljusning i de ekonomiska bekymren .... det var för sent nu — — —

Ett ljusskimmer skar plötsligt genom mörkret — tanken på den man, hvars ömhet för mig tycktes stark nog till och med att unna mig döden, då han insåg, att jag ej förmådde lefva, banade sig fram till mitt hjärta och tände lifvet på nytt. — De sista raderna i hans senaste bref skötos fram som i eldskrift: »God bye darling, if an honnest will goes for anything at all, it shall not be for very long». Kanske är han snart här för att frälsa mig ur denna vånda, tänkte jag, och med hvilken glädje och tacksamhet skall jag ej följa honom!

En timma därefter erhöll jag ett telegrafbud med underrättelse från Afrika.

»Han är redan här!» trodde jag i ett slags jubel.

»Han är död — har dött af sumpfeber», meddelade man.

Jag stelnade, och mitt medvetande förflyttades liksom utanför mig — allt som händt föreföll mig med ens naturligt och väntadt, det enda obegripliga var, att jag lefde. Då man ville förmå mig att tala, kunde jag därför blott säga: »Slå ihjäl mig!»

Efter nyårsdagen reste jag till Cecilia. När mitt hufvud hvilade i hennes knä, fann jag en smula lindring; ingens hand var som hennes och ingens stämma så rogifvande. Med fin instinkt hade hon låtit mig flytta in i sin brors rum och satt nu vid min bädd, som hon förut suttit vid hans. Hon skaffade mig den starkaste dosis sömnmedel, som var möjlig att uppbringa, och omsider lyckades jag falla i några timmars dvala.

Anande, att den största trösten för mig vore att se honom, beställde hon en släde och följde mig till hospitalet.

Massiva dörrar, tunga lås, rasslandet af nycklar, dystra trappor, och en atmosfer af hemskhet var det intryck, i hvilket jag släpade mig fram. Cecilia gick först in genom den dörr man öppnade — jag lutade mig mot dörrposten. Om några minuter kallade hon mig till sig. Jag tog ett par steg framåt — gallerfönstret förskräckte mig och fastnaglade mina steg. Men närmare måste jag — och där — i en bädd midt på golfvet — alldeles som om han stått lik — låg någon, som jag förstod skulle vara Gustaf Fröding. Hans ansikte var blåblekt och liflöst, jag såg, hur hans händer rörde sig, men blicken var borta. Vettskrämd ville jag vända, dock dref mig min längtan oemotståndligt framåt. Slutligen föllo hans ögon på mig, och omkring hans mun lekte skuggan af ett leende. Jag smög min hand in i hans, och han omslöt mina fingrar.

»Jag är här hos dig ett par ögonblick», hviskade jag.

»Ja, det ser nästan så ut, du», sade han, och de skälfvande läpparne ville ännu en gång småle.

Cecilia stod ett stycke ifrån oss i samtal med en vårdare. Gustaf reste upp hufvudet och hviskade: »Lilla Ida Bäckmann, kan du ej slå ihjäl mig!»

»Nej, men kan du inte slå ihjäl mig!» hviskade jag tillbaka.

»Jag försökte döda mig på vägen hit», fortfor han, »jag reste mig upp i droskan och tänkte kasta mig baklänges ur den, men var för sen i vändningarne, man fattade mig om armarne och höll mig fast, sedermera har jag pröfvat att slå hufvudet mot väggen, så att det skulle spricka, men jag har ej tillräcklig kraft — kanske kunde det lyckas, om jag finge stå på en byrå, och slunga mig mot väggen».

»Gör inte det!» bad jag, men rösten kväfde mig, och jag kände mig sakna rätt att säga någonting.

»Jag bor i ditt rum och läser dina böcker», fortfor jag efter några ögonblick.

»Du skall läsa bibeln och Heine — jag skickade dig i höstas Nya testamentet, har du det hos dig, eljes står en fullständig bibel i bokhyllan».

Cecilia vinkade åt mig, att vi skulle gå, hon märkte törhända, att jag knappast förmådde hålla mig upprätt. Jag böjde mig ned och såg in i hans ansikte — vi logo mot hvarandra i hopplös dödslängtan, och stödd af Cecilia nådde jag släden.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Någon tid därefter lämnade jag Sverige och reste omsider till Afrika.

II.

Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva mig underrättelser om Gustaf Frödings tillstånd, i den mån hon själf erhöll dylika, och detta löfte höll hon oryggligt.

Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni. De få nu vaka öfver honom dag och natt, hvilket de en tid ej behöfde. Detta vakande såg han nog synnerligen ogärna, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ej underlåtas.

I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles oredig; vid ett besök, min sagesman aflagt, hade han talat utan afbrott samt osammanhängande och ej känt igen sin omgifning.

Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika, där stämningen då var ganska upphetsad genom det hotande kriget mellan England och Transvaal, och förmanade mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och ej låta skjuta ihjäl mig.

Kriget och oroligheter i samband därmed kostade åtskilliga af mina sidokamrater lifvet, men själf gick jag skottfri och återvände omsider till Sverige.

Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt med växlingar af sämre och bättre perioder. Cecilia hade flyttat från Uppsala och bosatte sig först i Sigtuna, sedan i Tumba och slutligen i Södertelge. Vid min återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt till Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje vecka kunna tillbringa någon dag med Cecilia.

Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas, han själf motsatte sig mitt besök, sade man. Någon gång skall han väl ändra sig, tänkte jag och afvaktade tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från honom, ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade dem merendels utomlands. Jag hade hört, att han läste tidningar, och omsider vaknade jag för tanken att genom dessa nå honom. Cecilia gillade min plan, och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna korrespondenser till Dagens Nyheter.

Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste, hvad han skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg leendet kring hans läppar, då han upptäckte, hur glädjen i mig ej var död, utan glittrade lika frisk som förr, blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag anade, att det roade honom och såg situationer och förhållanden i det ljus, att de verkade upplifvande, utan att därvid förlora något af den vederhäftighet han kräfde.

Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då och då, och hennes återkomst från dessa Uppsalafärder försatte mig alltid i spänning. Hon tycktes mig aldrig vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig den hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan tryckt sin brors. Däremot var jag nästan sjukligt rädd, att hon skulle börja tala om honom, och för att förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd frågor om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att hon skulle bringa mig budet det min förvisning var upphäfd och fruktade för den stund, då detta måste ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det mig äfven att få underrättelser från honom i andra hand —. När hon lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde eller ville jag längre hindra henne att tala, och så småningom upphörde orden att falla som piskrapp.

Våren 1902 beslöt jag att resa till Ryssland. Om detta land hade Gustaf Fröding nästan ingenting läst, och dessutom visste jag, att han önskade höra Tolstoys åsikt i frågor, öfver hvilka han själf länge grubblat. Cecilia hade blifvit kroppsligt klen, och detta bidrog utan tvifvel till hennes motvilja för denna färd. »Man hör så mycket afskräckande därifrån», sade hon, »och dessutom kan jag ej förglömma, det min farfar aldrig kunde säga ’ryssen’, utan att det alltid måste heta ’den förbannade ryssen’».

Vi skrattade, och hvad hon än ytterligare kände af ängslan, lade hon den dock aldrig mer i dagen, sedan hon märkt, att min håg stod att resa just dit.

Då jag vistats i Ryssland någon månad, får jag ett bref från Cecilia, däri hon uttalar sin sorg öfver att under dessa år ej ha lyckats förskaffa mig tillåtelse att se Gustaf Fröding; hon skulle göra ännu ett försök, skref hon, men förmådde därefter ej mer.

Brefvet grep mig djupt. Jag hade aldrig med ett ord beklagat mig, och hon aldrig fällt något yttrande, hvaraf jag kunnat ana, att min situation pinade henne. Jag hade antagit, att hon fordrade, att jag stilla skulle foga mig i hvad som tillsvidare ej kunde ändras. Hennes sjukdom, det förstod jag, hade nu tärt på hennes nerver och urståndsatt henne att dölja sin medkänsla för mig.

Så snart jag blef herre öfver min rörelse, skref jag och bad henne ej lägga på sinnet, att Gustaf vägrade se mig. Jag hade ej tänkt mig det som hennes skyldighet att utverka hans samtycke att låta mig besöka honom. Den omsorgen skulle jag ta i egna händer, och kanske skulle jag en dag lyckas bli insläppt.

Det dröjde ej heller många månader, innan jag stod vid det åtrådda målet. En bekant lyckades intressera hospitalsläkaren doktor K. för mig, och efter en del underhandlingar reste jag till Uppsala, medförande en bok från Cecilia till hennes bror. Nämnde läkare var den dagen jourhafvande, och utan att på förhand underrätta Gustaf Fröding infördes jag i hans rum.

Då dörren stängts bakom mig, såg jag genom de vågor af ängslan och fröjd, hvilka kastade mig upp och ned som ett flarn, blott en jättegestalt med yfvigt hvitt hår och böljande hvitt skägg. Han satt i sängen med korslagda ben och händerna hopknäppta i knät. Hans blick flammade till, då han varseblef mig, han slöt ögonen under en sekund och fäste dem åter på mig i undran, glädje och misstänksamhet.

»Är du lefvande — ja, är du också blott en syn, så kom fram till mig!» bad han.

Jag lydde darrande. »Jag skulle hälsa från Cecilia och lämna dig den här boken», sade jag, nästan stupande öfver orden, samt räckte honom Troels Lunds Livsbelysningar.

Han smålog. »Tänk, du har ju rent af ett ärende», sade han med en skämtsam klang i rösten, »och det från Cecilia».

»Ja», svarade jag tonlöst, men därmed var det också slut med min själfbehärskning, jag kröp upp i en närstående soffa och gömde mitt ansikte i händerna.

En stund var det alldeles tyst i rummet. »Det är ju du lifslefvande lilla norrsken?» frågade han därpå sakta.

»Lifslefvande», bedyrade jag och såg försiktigt på honom genom fingrarne.

»Hvarför sitter du då så hopkrupen därborta?» fortfor han.

»För det jag trodde, att du i vrede öfver min dristighet förvandlat dig till necken och ville skrämma mig ut ur rummet», skämtade jag med återvunnen jämnvikt.

Han skrattade muntert, och jag gick fram till honom.

»Dina händer skälfva ju lika våldsamt, som då vi skildes», sade han vekt. »Ha de kanhända darrat hela tiden?»

»Mer och mindre», bekräftade jag, så sorgmodigt jag kunde i all den glädje, hvarmed den närvarande situationen fyllde och omspann mig.

»Det var längesedan, jag kunde hålla i någons hand, utan att därvid förnimma på en gång fruktan och äckel», fortfor han. »Människorna ha synts mig som höljda i slem och krälande om hvarandra i en stinkande pöl. Vid beröringen har jag klibbat vid dem och de vid mig och att se dem, vare sig i verkligheten eller i syner, vållar mig stor vånda».

I hans stämma förtonade ett kval så brännande, att mina ögon började svida.

»Blir din pina kanske för ögonblicket något mindre, om jag nu lämnar dig?» frågade jag med kväfd röst och reste mig upp för att gå.

Han betraktade mig forskande. »Är du rädd att stanna, skall jag ej kvarhålla dig», sade han. »Eljes vill jag säga, att jag har en sensation af torr, ren hafssand, då du sitter bredvid mig; det torde ej vara omöjligt, att denna känsla småningom vidgas till att omfatta hela mänskligheten, och kanske slippa vi slutligen att vämjas vid hvarandra den och jag. — Hafssand är, ser du, det renaste, som finns, den kommer ur berget, sköljes af vågen och torkas af solen».

Han såg mig in i ögonen, och hans uppsyn ljusnade.

»Det är därför, det ständigt leker och glittrar kring dig», fortfor han. »Man hör på rytmen, hur bergens, hafvens och solens andar dansa i hvarje din rörelse».

»Han diktar», tänkte jag jublande. »Hvem vet, om ej kanske här i afskildheten hans mäktigaste skapelser mognat inom honom och nu blott afvakta tillfälle att ta synlig form?»

»Hvarför har du ej tillåtit mig att besöka dig?» frågade jag.

»Tillåtit», upprepade han, »Jag har ju väntat dig hela tiden och bedt till gudarne, att du skulle komma. Men på mitt ord kunde du ej slippa in, jag förmår ej göra dig annat än ondt — till det goda jag vill göra dig, är jag vanmäktig. Är din känsla nog stark, skapar den sig själf utvägar, resonerade jag, och då vågar jag ta emot dig, då går det i din kraft».

Det föll som fjäll från mina ögon — hela hans handlingssätt blef med ens klart för mig, och i outsäglig lycka knäppte jag mina händer om hans.

»Dock hade jag ej väntat dig genom dörren», fortfor han skälmaktigt, »nej inflygande genom fönstret eller nedflaxande genom skorstenen — det är den väg man afvaktar en sådan som dig».

Jag gick fram till kakelugnen. »Godt jag ser, att du åtminstone i någon mån velat underlätta det för mig», sade jag tillfredsställd, »du har behållit spjellet öppet».

Vi öfvergingo därpå att tala om de studier, jag gjort i Heines diktning. För närvarande fann han gycklet hos denne författare en smula poserande; jag måste försöka med Swineburn, äfven han gäckades, men genom gäckeriet gick en snyftning af medkänsla.

En blick på klockan visade, att jag måste gå — det dugde ej att vara ohörsam, om jag skulle våga hoppas att få återvända. En glimt af misstänksamhet sköt fram ur hans ögon, då jag kontrollerade tiden, därpå sänkte han hufvudet mot bröstet, och jag måste vira hans skägg kring mina fingrar för att förmå honom att småleende se på mig.

»När kommer du tillbaka?» frågade han.

»I morgon med Cecilia, om hon och du tillåta», svarade jag.

»Du kan komma en stund äfven i afton, om du vill», sade han. »Tag Swineburn med dig, så läsa vi Erotion».

Jag kunde knappt tala för glädje, då jag kom ned och skulle redogöra för mina bekanta, hur besöket aflupit, och läkarne funno, att det betydligt upplifvat honom.

Gustaf Fröding vidrörde ej heller vid vårt nästa sammanträffande min resa till Afrika, och hvad som vållat denna. Det var, som hade knappast fyra dagar och ej öfver fyra år förflutit, sedan vi skildes, och som hade det längsta afståndet oss emellan blott varit Uppsala-Stockholm.

Då Cecilia ankom, deltog hon lifligt i min glädje. Vi stannade ett par dagar i Uppsala, och som hon sista dagen var för trött att medfölja till hospitalet, tillbringade jag den förmiddagen ensam med Gustaf Fröding.

Det kändes litet svårt att säga honom farväl, och jag gömde mitt ansikte i hans långa skägg, för att han ej skulle se, hur omöjligt det nu var för mig att småle mot honom. Hvem vet, man kunde ju ännu en gång utestänga mig ...

Han strök sakta mitt hår. »Nästa vecka är du här igen och .......»

»Du ser väl till, att skorstensvägen då är klar», afbröt jag och lyfte med ett leende mitt ansikte mot honom.

»Jag måste, om jag ej vill riskera att få kakelugnen öfver mig», skämtade han, och det nyss allvarstyngda ansiktet tindrade af skalkaktighet.

Det var uppgjort, att jag skulle möta Cecilia vid stationen; hon var redan före mig där och inne i kupén, och för första gången i mitt lif glömde jag att känna samvetsagg öfver att ha förorsakat henne irritation. Då vi passerade hospitalet, förmådde jag ej återhålla mina tårar, och hon drog mig sakta intill sig.

»Åh, visst är jag bara glad», snyftade jag, då hon uttryckte sin förvåning öfver att jag nu kunde gråta, »men jag har ju sedan ett par dagar left mig in med Gustaf och hans sätt att se tillvaron och .... ja, .. ännu har jag litet svårt att öfvervinna det underliga att bli utsläppt i en värld, där alla äro honom så helt olika. Jag står nästan främmande för det, som nyss var mig bekant, och människorna deras tal och deras syn på tingen, gör mig så beklämd, att det knappast är möjligt att uthärda det».

Hon tröstade mig ömt, och jag lyckades tämligen snart behärska min sinnerörelse, men intrycket, som föranledde den, har aldrig kunnat dö.

Den följande tiden besökte jag honom regelbundet hvarje lördag och söndag. »Det är en melodi, som alltjämt sjunger i mig», sade han en dag. »Den rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga: ’Stå — grå — stå — grå —’. Det är en hel följd af rytmer, men ännu kan jag ej träffa orden till dem. Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske».

»Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag.

»Ja, till björkarne och tallarne».

»Jag längtar att få höra den dikten färdig».

Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med mig som diktare. — Ovännen sår ogräs bland hvetet — med andra ord, den blir uppblandad med skryt, skrymteri och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när detta är gjort, skall du få se, hur mycket äkta som återstår. Törhända blott ett sönderbråkadt skelett, från hvilket man helst vänder bort tanken och blicken».

»Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?» återtog jag.

»Att en gång bli den rätte mannen för det rätta ordet», svarade han.

Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså ännu i hans själ, trots det tungsinne, som behärskade den, och med hoppet obegränsade möjligheter till hans drömmars fullbordan.