Part 3

Han låtsades ej om mitt inpass, utan fortsatte: »Under hela min barndoms- och ungdomstid fick jag så starkt inpräntat begreppet om kvinnans, enkannerligen Cecilias stolta existensberättigande och min egen förödmjukande betydelselöshet, att det sedan aldrig helt släppt sitt tag, ej ens i de stunder, då jag känner makten af min kallelse». Han teg en stund och fortsatte därpå. »Jag var som barn en lättrogen stackare och ett lättfånget byte för mina systrars upptågslust. Under denna min eländes tid hade jag fattat stark tillgifvenhet för en trasdocka — förmodligen drogs jag till henne af det likartade i våra villkor — och afhånades härför vid hvarje tillfälle. En dag hade de klämt dockan långt in i en af dessa långsmala kakelugnar, som voro gängse den tiden, och hotade att osa ihjäl henne. Ville jag rädda henne, stode det mig fritt, men då måste jag krypa in i kakelugnen, något som de, med kännedom om min paniska förskräckelse för det långa, svarta skorstensröret därinne, aldrig trodde, att jag skulle fördrista mig till. Nå — dum som jag var, trodde jag, att den stackars dockan skulle pinas af röken, mindes, hur det sved, då jag själf fick sådan i halsen och gaf mig slutligen darrande af skräck in efter henne.

Mina systrars skratt förstummades emellertid, när det sedermera visade sig, att jag blifvit fastsittande och ej kunde komma loss, förrän man hämtat folk att bryta undan stenarne. Efter mycket arbete fann man mig slutligen, stel af fasa med min misshandlade vän, tätt sluten till mitt hjärta ............. Det där låter känslofullt, inte sant?» hånade han. »Gifvetsvis kan jag ej i detalj minnas denna episod», tog han åter vid, »men den har ofta anförts som bevis på bristande reflektionsförmåga och verklighetssinne hos mig — eller med andra ord — på min häpnadsväckande enfald».

Jag hade uppmärksamt åhört honom och var glad att se, det hans sinne så småningom kom i jämnvikt. Det blef tid för oss att supera, och därefter bragte honom posten ett korrektur från Bonnier. Gustaf Fröding och jag gingo ensamma nedåt hafvet, och han stod just i begrepp att räkna korrekturarken, då jag fick infallet att snappa till mig ett par af dem.

»Ni får ej läsa dem», ropade han, då jag skyndade ifrån honom, och ehuru detta ingalunda varit min afsikt, vinkade jag dock nu litet retsamt åt honom med korrekturet. I några hastiga språng hade han hunnit upp mig och grep hårdt om den hand, hvari jag höll dem.

»Läs ej något af detta, ni får ej, jag förbjuder det, det passar sig ej, det är gift!» Hämtade han, alldeles blek och med svetten pärlande från pannan.

Jag blef i hast allvarlig och räckte honom papperen.

»Se här tag dem tillbaka», sade jag stillsamt, »jag har ingen lust att göra det, som vållar er obehag».

Han grep dem och gömde dem ifrigt i sin ficka. »Det här är inte alls någon läsning för sådana små flickor som Ida Bäckmann», sade han därpå med ett ömkligt försök till skämt.

Jag bjöd till att ej känna mig sårad af hans ton och sätt. Vi hade nyss talat om Kristi gudom, och jag hade sagt, att det antagligen skulle kännas rätt bortkommet för mig, om jag förlorade tron därpå. Kanske handlade dikterna om något sådant, eller kanske hade han skrifvit ondt om Moses eller David.

»Snart kommer Ida Bäckmann att afsky mig», sade han efter en stunds tystnad.

Tårarne rusade upp i mina ögon. »Aldrig!» utbrast jag.

»Hon kommer att tänka på mig som på en pestsmittad».

»Aldrig!» upprepade jag och svalde gråten.

»Hon kommer att låtsas, som om hon aldrig känt mig».

»Aldrig, aldrig, aldrig!» betygade jag långsamt och eftertryckligt.

»Hon gör rätt däri», fortfor han, utan att fästa något afseende vid mina ord, »jag skulle hånskratta åt henne, om hon handlade annorlunda».

»Det är högst sannolikt att ni blir i tillfälle därtill», utbröt jag harmsen. »Jag kommer inte att handla annorlunda mot er, än jag sagt och hör sen! Hur vis och förfaren ni än tror er vara, mig känner ni ej, och mina handlingar ta sig friheten trotsa er spådomskonst!»

»Bravo lilla Ida Bäckmann! Hon är verkligen en helgjuten bild af den förkroppsligade ilskan», sade han skrattande. »Just så skall ögonen gnistra och håret spraka. Profetens hvita skägg krökte sig, då hans sinne upprördes, och precis så gör hennes röda hår».

»Ni vet mycket väl, att det inte är mer rödt än ert är gredelint», sade jag, fortfarande i jäsning.

»Något litet mer, men vi skola ej tala därom, i fall det är ömtåligt», medlade han med ett så lustigt tonfall, att det tvang mig i skratt.

Omsider kom den dag, då jag måste återvända till skolan. Gustaf Fröding hade en stund dragit sig tillbaka till sitt rum, och Cecilia sade sig ha något särskildt att säga mig, hvarför hon föreslog, att vi skulle göra en promenad i den närbelägna skogen.

»Först och främst», sade hon, »vill jag säga er, att det snart stundar en tid, då namnet Fröding kommer att få en missljudande klang och att ni gör bäst i att ta afstånd från oss».

»Har ni då så svårt att fördra mig bredvid er?» frågade jag sorgset och smög min hand in i hennes.

Cecilias fina fingrar slöto sig omkring mina så innerligt ömt, att en glädjevåg satte mitt inre i gungning.

»Jag talar uteslutande med tanke på er», fortfor hon. »Det fordras en hög grad af själsstyrka att hädanefter hålla fast vid oss. Ni kommer att djupt bedröfva edra anhöriga och vänner, ja, de komma kanske att fordra af er den kloka handling, jag nu föreslår. Tänk på, att ni kan bli nödgad att ställas i valet mellan dem och oss».

Ej ett ögonblick for den tanken igenom mig, att jag borde be henne förklara, hvad hon menade. Något så oerhördt djärft som att ens önska veta mer, än hon fann lämpligt meddela, ingick den tiden ej ens i min föreställning. Jag tog hennes ord för godt, och vågade ej se på henne, då jag tänkte mig möjligheten att bli skild från alla de andra, för hvilka mitt sinne var varmt. Men skulle jag göra ett val — om det ej fanns någon utväg att undslippa det — då lyste hans ansikte så starkt emot mig, att jag knappast såg något annat i hela världen än just det.

»Det är sant, att många band binda mig vid människor, helt olika er», sade jag, »men intet af dem gör mig dock tveksam .... jag kan ej lämna er».

Hon tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig gång på gång.

»Nå så räknar jag dig då som en af de våra», sade hon, »och du skall ej behöfva gå i större oro öfver det, som händer, än nödigt är. Jag skall skrifva till dig så ofta som möjligt om Gustaf».

Jag förde tacksamt hennes hand till mina läppar.

Gustaf Fröding hade tillbringat september månad med Cecilia ute på Sandhamn, där han sammanträffat med den nygifte Heidenstam samt Engström, Acke Andersson m. fl. De sades ha fört ett mycket stormigt lif, åt hvilket Gustaf Fröding liksom på trots hängifvit sig, men med det resultat att han inom kort försjönk i en hypokondri, som kom allmänheten att anse honom sinnesrubbad. Man berättade bland annat, att han ibland lagt sig tvärs öfver den allmänna promenadvägen och ej rört sig ens en tum åt sidan för att lämna plats för trafikanterna.

En af mina vänner, som samtidigt vistades där, berättade, det medlidandet med den tungsinte Fröding som hade slungats in i detta ystra sällskap var allmänt, och man läste, fortfor hon, en sådan blandning af kval och bittert trots i hans ansikte, där han låg och stängde vägen, att harmen öfver det oförsynta i hans tilltag dog bort.

Själf har han sedermera gifvit mig den förklaringen, att han under Sandhamnsvistelsen sökt vara glad med de glada för att se, om det fanns något äkta i glädjen, men skrattet hade synts honom ihåligt och skämtet utan raison d’etre, och slutligen hade han blifvit så trött att bära upp allt detta, att han lagt sig ned på första bästa plats och så likgiltig för människorna, att han ej iddes lyfta ett finger för dem.

Det for igenom mig, att Cecilia handlat mindre välbetänkt genom att föra honom tillsammans med detta kotteri, men nästa ögonblick gjorde jag mig de skarpaste förebråelser; dylika tankar måste, menade jag, endast härröra från ömklig afund att själf ej ha fått vara med.

Från Gustaf Fröding hade jag ett kort bref, dateradt sept. Sandhamn 96:

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Som ni ser är jag nu på Sandhamn och lefver röfvare med Heidenstam och hans följe. Olga (det är hennes nåd) är så förtvifladt söt och snäll och rar att jag börjar bli olyckligt kär i henne.

— — — — — — — — — — — —

Något vänexemplar af Stänk och Flikar får ni inte än — de äro för fula och det brukas inte sända fula böcker till unga damer.

— — — — — — — — —

Er vän _Gustaf Fröding._

Enligt meddelande från Cecilia vistades Gustaf Fröding allt fortfarande på Sandhamn. Han föreföll nervös och nedslagen samt ojämn till lynnet och var sömnlös om nätterna — allt symptomer till att en kris var förestående. Hvarje försök att förmå honom lämna Sandhamn stötte på ihärdigt motstånd. En stark dosis kloral gaf honom emellertid under två nätter sömn och återställde hans nerver i sådant skick, att man började hoppas, det faran för denna gång var öfverstånden. Läkarne hade visat sig betänksamma vid att ge honom denna starka dosis kloral, hvilken ju kunde skada hans fysik och föröfrigt äfven förkorta hans lif, men synas ha böjt sig för nödvändigheten af ett kraftigt ingripande i ett fall som detta, då mycket stod på spel. Gustaf Fröding hade därefter kunnat förmås att resa till Uppsala till sin syster, som under tiden ordnat deras gemensamma hem.

Några dagar efter det diktsamlingen Stänk och Flikar utkommit, får jag åtskilliga bref från Stockholm, hvilka alla tala mildt och varsamt till mig, som ville de mildra en stor sorg. Jag förstod, att de afsågo Gustaf Fröding, men då jag genom samtidiga underrättelser från Uppsala visste honom vara frisk, lade jag dem ej på sinnet. Slutligen skickade man mig tidningar, hvari han utpekades som en rå och liderlig sälle och hans diktsamling som brottsligt cynisk. Beskyllningen tycktes mig ej kunna träffa honom hvarken som människa eller poet och vållade mig därför ingen smärta. Sorg öfver människornas kortsynthet och okunnighet hade jag ej tid att känna, så länge jag kunde glädja mig åt att Gustaf Fröding var frisk. Då jag läste om »Kungssorg på svenska parnassen» kände jag mig till och med lätt smickrad å hans vägnar.

Själf tycktes han, måhända påverkad af Cecilia, vara ämnad att skicka mig sin bok, men ändrade sig strax därpå och bad mig vänta med att läsa den.

Från Cecilia erhöll jag ett bref, som ryckte lugnet ur mitt sinne. Hennes bror var visserligen ej nervös, sade hon, men så klen, att han nyligen varit nära att svimma vid middagsbordet. De gingo nu och väntade på tryckfrihetsåtal och annat bråk. Hon uppmanade mig, att då jag skref till Gustaf Fröding ej nämna något om hans hälsa, förrän han själf gjorde det. Det var nödvändigt, att han höll modet uppe just nu och ej tviflade på sig själf i något hänseende.

För att förströ honom och samtidigt få en afledare för min oro skref jag följande bref:

Den 7:de okt. 1896.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Just som prästen, doktorn och jag — samhällets tre stödjepelare — fröjdade oss åt att så där slumpvis ha råkats i den förstnämndes studerkammare, så — — — — — —

Emellertid stack just någon i det ögonblicket »Nya Kristianstadsbladet» i min hand och utpekade en recension af Frödings nya diktsamling. Jag gjorde en lätt ursäkt för mitt sällskap och gick in i ett annat rum för att läsa. Jag är nästan litet nyfiken på Er bok, begriper Ni väl.

Af tidningen fick jag ej mycket veta, blott att Ni är alldeles förfärligt stor och vår mest orginelle skald. Det var ingenting nytt för mig åtminstone.

Då detta sker på det torra trädet, hvad skall då ej ske på det friska? Det vill på världsligt språk säga: Då man prisar Er härnere, hvad skall man inte då säga däruppe — — — — —

Ni lofvade skicka mig boken. Var då så beskedlig och gör det snart, innan jag hinner få allt för väl reda på, hvad jag skall tycka om den.

Ni blir väl kanske så stor nu, att man svindlar, då man ser upp till Er. Det var inte alldeles så jag menade, men kaminoset här kväljer mig så hemskt, att pennan slinker i förväg, och tankarne komma knallande en stund efter. Har Ni kamin? Det är mycket trefligare med brasa. Då jag tänker på Er därborta i Uppsala, kommer det öfver mig något af den landsförvistes hemlängtan. När Ni blir kung, så förbjud kaminer är Ni snäll, och om det skulle dröja mer än ett år, innan Ni blir det, så skrif en visa emot dem. Men jag säger som den där, som ville beställa beväringsvisan af Er. Ni minns väl? Jag är så rädd, att jag skälfver, när jag skickar af det här brefvet, och det är min gränslösa fruktan för Er som gör det så osammanhängande. — — — men låt för en gångs skull nåd gå för rätt, stränge Herre. Det är med flit jag skrifver stort h. Jag vore färdig att skrifva hvartenda ord med stor bokstaf, hur krångligt det än är, om jag blott därigenom kunde böja Ert hjärta till mildhet och öfverseende. Låt mig ej länge vänta på boken nu. Kom ihåg, hvad Ni lofvat.

Er _I. B._

Just som detta bref afgått, anlände från Cecilia meddelandet, att man väckt åtal mot ett par af dikterna och att hennes bror råkat i ett svårt depressionstillstånd. Det som tycktes ha berört honom mest pinsamt var, att den som brottsligt sedeslös åtalade dikten utgifvits i särtryck och såldes bland smutslitteraturen. Cecilia uppmanade mig att med anledning af det inträffade skrifva till honom något, som kunde hindra honom att hänge sig åt grubbel öfver den andel, han möjligen hade i att människorna dels frivolt njöto af dikten, dels smutskastade den.

Jag bjöd till att lyda henne och skref:

Den 10 okt. 1896.

— — — — — Jag såg af dagens tidning, att man konfiskerat boken. Hvad jag tänkte? Jo, »Herre, tillräkna dem icke denna synd!» Jag har ju ej läst den, men jag vet, att Ni ej kan skrifva något, som människorna ej ha godt af att läsa. De ha någon skärfva i ögat och någon tagg i sinnet, som gör att de se vrångt och känna styggt. Däri ligger det.

Ni som är det finaste som finns, hur skulle Ni kunna mena något ofint! Ingen i världen kan förmå mig att ens för bråkdelen af en sekund lämna rum för skuggan af en tanke ditåt. Deras omdöme är mig totalt likgiltigt i och för sig; det är ju så vanligt, att store män födas för tidigt, men jag är ej riktigt säker på att Ni kommer ihåg det just nu. Det måste väl vara så kan jag tro, för att de ej skola omtöcknas af den rökelse en omogen samtid skulle tända omkring dem.

Åh, hvad Ni skall växa er stor och stark på detta, större än någon i något annat land! Ni är tillräckligt god för att vara värd det, och tillräckligt ödmjuk för att kunna göra det. Jag ligger öfver min Gud — Ni vet Han, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud med böner, att Han låter sitt ansiktes ljus lysa öfver Er, så att Ni må kunna se och förstå.

Ni vill alltså ej skicka mig boken. Ja, det får vara då, det är väl ej meningen att man skall få allt hvad man vill. Jag skall ej tala med Er mer i dag. Ni är kanhända trött — — — — — — —

Jag undrar, om någon känner så mycken glädje öfver någons tillvaro, som jag öfver Er.

_I. B._

Gustaf Fröding blef allt sämre i den mån den sedliga animositeten mot hans dikter växte. Tidningarna meddelade äfven, att de prostituerade kvinnorna samlat sig utanför det hotell han bodde, då han för rättegångens skull vistades i Stockholm, och att de bringat honom storartade ovationer. Detta skulle emellertid enligt Cecilias ord, ha varit nästan helt och hållet uppdiktat.

Från mina anhöriga kommo bref, som fyllde mig med harm och sorg. Min närmaste vän däremot skref:

»Och konungen skall fatta mod Ty många äro, som med honom lida Och han är vis och är af hjärtat god Och har en själ, som skapades att strida».

samt: »Jag vet nog, att du tänker på det, men jag vill säga dig, att jag också gör det».

Jag kunde aldrig få ur mina tankar, hur han hånande förutsagt, att jag en dag i förakt och sedlig harm skulle vända honom ryggen, och hvad jag då svarat.

»Skall jag fråga honom, om han vill förlofva sig med mig denna svåra tid?» skref jag till Cecilia. »Det torde kunna visa både honom själf och de andra, att jag tror på honom. Jag håller honom mycket kär, det vet du, och skulle jag välja mellan honom och alla andra, som stå mig nära genom släkt eller vänskap, skulle hans vågskål falla ned så tungt, att de andra, som slungades upp i luften, behöfde åratal för att hinna ned igen. Men det oaktadt är det något högst opersonligt — nej inte det — jag vet ej, hur jag skall få ord för det — kanske icke fysiskt är bättre? Nej, det är lika dåligt. Hitta på något lämpligare ord själf är du snäll. Jag menar, att jag ej behöfver tala med honom eller ens vistas i hans närhet för att känna mig lycklig genom honom. — — — —»

* * * * *

Hon var den sista människa på jorden, skref hon i sitt svar, att vilja inverka på människor i angelägenheter af det slag, mitt bref åsyftade. Denna angelägenhet var en känslosak, men af så stor räckvidd i det praktiska lifvet, att endast hennes bror och jag kunde afgöra, hvad vi ville riskera eller ej. Men att fatta ett beslut i ögonblickets entusiasm vore något helt annat än att bära konsekvenserna — alla de tusen små vedervärdigheter, som det dagliga lifvet bjuder en i kontakt med andra människor. Och dessutom kunde det hända, att det som jag tänkte skulle närma mig till honom, komme att hindrande ställa sig emellan oss.

Min oförmåga att reda ut halten af mina känslor för hennes bror, sökte hon afhjälpa genom att säga mig, det hvarje känsla, som är äkta, har just det mått af fysiska och psysiska beståndsdelar, som gör, att den kan kallas så. En öfverdrift åt endera sidan — och den blir osund och osedlig. Den kvinna, som kände sig förnedrad i stället för höjd af den känsla, hon hyste för en man, hade säkerligen någon kroppslig eller andlig skavank.

Men kärleken i alla former vore dock den starkaste af alla makter och föraktade kloka föresatser. En tillgifvenhet, som intet fordrade, torde ej finnas på vår planet, och när krafvet på ersättning så ej fylldes, stode man där ensam med den stora missräkningen, ångrade offret och fylldes af missunsamhet mot lifsglädjen hos andra.

Ej alltid går det så illa, tröstade hon, men lidande bringar det förvisso. I hvarje fall hade hvar och en rättighet att göra med sig själf efter godtfinnande, ja, äfven rätten att fördärfva sig själf tillerkände hon en människa, då det skedde efter mogen öfverläggning.

Omkring dem var bråkigt, men hennes bror var nu så utanför allt utom sina egna idéer, att han ej stördes däraf.

* * * * *

Detta bref var mig rätt svårfattligt. Hur skall man kunna afgöra, om ens känsla innehåller just det godkända måttet af andliga och fysiska beståndsdelar? Hvem äger väl ett profrör, i hvilket jag kan afläsa halten af det, som med längtans alla trådar knyter mig vid Gustaf Fröding. Månne ej blott den, som skapat mig — den som nedlagt känslan för honom i mitt hjärta, den som länkat min väg i oro, pina och glädje in i hans?

Efter en dags öfvertänkande skref jag:

— okt. 1896.

Kära Cecilia.

— — — — Ja, om du gåfve mig en million, och jag är hemfallen åt penningbegär, skulle jag ändå ej kunna ge dig ett tillförlitligt svar på om min känsla för din bror är hvad du menar med äkta. Jag kan ej bedöma den saken själf. — — — —

Enligt gängse skick och bruk skall man ju fästa en sådan förfärligt stor vikt vid att den person man håller af skall måla skäppan full åt en tillbaka. I detta fall emanciperar jag mig, jag är fullkomligt nöjd som det är. Kanhända beror det på kännedomen om, att han ingenting har att ge. Jag tror, att om han kunde hysa en stadigvarande varm känsla för en annan och denna andra vore inom räckhåll, jag skulle kunna tvinga mig till att ej tänka med och för honom så som jag nu gör. Jag vet det ej, det är förresten en tanke, som först nu rann upp i min hjärna. — — — —

Då jag ville och vill binda mig vid honom, så är det ett beslut, som jag allt fortfarande håller på. Jag visste, redan då jag skref till dig allt hvad det skulle föra med sig, har läst och hört det mer än en gång.

Men du — mycket som ser tungt ut för en annan, är lätt för den som bär det. Jag har hållit af honom rätt länge och har haft tillfälle att känna, om det är något jag kan skaka af mig. Det är ej mig det är fråga om. Jag är klar, men ej han. Han skall kanske ta det som ett slags offer å min sida, och det vore det inte alls; då det är något man håller af, blir det ordet oanvändbart.

Han skulle ta det så, därför att han ej har något att ge mig som gengåfva. Jag ville ha min ställning till honom sådan att jag, om någonting inträffar, kan utan att man tycker sig ha rätt och plikt att hindra det, göra lejda händer öfverflödiga. Det är ju klart att det efter utgifvandet af dessa hans dikter blir svårare för mig att resa till honom, ehuru jag naturligtvis kommer att göra det i hvilket fall som helst.

— — — — Jag vet ej när jag skrifver till honom, men att jag gör det är jag öfvertygad om. Jag gör nästan alltid hvad jag vill, såvida jag ej direkt vet, att jag därmed plågar den jag håller mycket af. — — — —

— — — — — — — — — —

din _I. B._

Rättegången fortsatte och med den äfven fasan hos en stor del af publiken öfver Frödings sedeslösa diktning. Mitt sinne var i stor ängslan för honom, och ett bref från Uppsala ökade än ytterligare min oro.

Gustaf Fröding hade ej åtföljt sin syster till Uppsala då sessionen var slut, utan kvarstannat i Stockholm och varit osynlig för sina vänner. Om han nu ej sparade sig, utan blefve sjuk och försummade nästa sammanträde, hade man att vänta ny uppståndelse.