Part 2

Hans svar upplyste mig, att Fröding strax före jul blifvit sinnessjuk, och detta tidtals så svårt, att han måst vaktas. Några år senare fick jag höra, att läkaren i Suttestad måst inspärra Fröding i ett mörkt rum för att hindra honom att begå själfmord, och att denne i sin förvirring ansåg mig som upphof till detta behandlingssätt. Denna tvångstanke följde honom länge, och det var den, som drifvit honom att skrifva det första underliga brefvet till mig. Åratal därefter dök den åter upp under ett par af hans depressionstillstånd, och han förebrådde mig då häftigt den grymhet, jag i Norge satt i scen mot honom.

Så snart Gustaf Frödings tillstånd medgaf en förflyttning, fördes han af ett par vänner till Stockholm. Till en början bodde han på hotell Continental, men som han behärskades af den fixa idén att gå naken omkring i korridorerna — han plågades af kläder — flyttade man honom till Serafimerlasarettet.

Där nådde honom mitt bref, och därifrån fick jag också mottaga ett glädtigt svar. »Jag är rätt bra på bättringen och snart utskrifven», meddelade han en gång i april. »Det är icke roligt än, men tör bli bättre framåt sommaren, och då skall jag bli glad som ni. Serafimen är eljest en rätt hygglig inrättning. Jag håller på att skrifva dåliga vers åt Bonnier».

Jag samtalade denna tid rätt ofta med honom per telefon, och han klagade skämtsamt öfver rysligheten att ha kommit in i grötlandet utan att känna det förlösande ord, som ägde makt att hejda grötströmmen, från att kväll och morgon flöda öfver honom. Ville jag komma på besök, var jag mycket välkommen.

Förr än skolan slutat, kunde jag dock ej lemna Skåne, och han telefonerade, att detta kanske mest vore att beklaga för min skull, emedan han efter den första juni skulle bo på Utö tillsammans med sin farliga syster Cecilia. »Hon har förfärliga svarta ögon samt en tunga skarp som en toledoklinga och giftig som en skallerormsgadd», utlät han sig. Det vore ställdt utom allt tvifvel, att hon ej lik sagans varulf skulle sluka mig i en enda munsbit.

Jag bad om en litet mera mildrad beskrifning.

Han skrattade. »Kanske går det bättre än man tror», medgaf han, »hon kan vara ganska hygglig, men jag har ibland en förkänsla af att hon kommer att bli grym mot denna lilla Ida Bäckmann».

Hvilken massa penitenser ålade jag mig ej i hopp att blidka det öde, som syntes vilja föra mig i Cecilias väg!

Min intimaste vän, som vid denna tid vistades hos mig, sökte dagligen genom uppmuntrande ord förjaga min ängslan för det förestående sammanträffandet.

»Hur tacksamt bör hon ej komma dig till mötes», menade hon, »du behöfver ej säga något särskildt och ej göra något särskildt för att vinna henne — blott vara dig själf».

Till en början åhörde jag henne belåtet troende, men slutligen väckte hennes ord en känsla af harm hos mig.

»Hvad vet väl du om Cecilia, och hvad hon tycker?» utbröt jag. »Du är ju så totalt förblindad af din tillgifvenhet för mig, att du tror, det alla människor skola se mig med dina ensidiga ögon!»

Min vän lät ordflödet stilla gå öfver sig. »Om jag ändå visste, hvad han sagt till henne om mig!» fortfor jag och flyttade mig närmare min kamrat.

»Kanske att han skickat dig dikten: ’Mät mig ej med mått, men vät mig med tårar’ ....»

»Nej», afbröt jag, »snarare att han skrifvit »Lille Karl-Johan» om mig till straff för min ohöflighet mot hans älskade doktor Peterson i Suttestad».

»Vill du, att jag följer med dig till Utö?» frågade hon.

Jag svarade afböjande, emedan det sannolikt skulle irritera mig att till allt annat äfven känna hennes ängslan.

Dagen efter skolafslutningen reste jag till Stockholm. Det väckte ett rätt starkt motstånd hos en del af mina vänner, då jag nämnde min afsikt att fara till Utö. Deras betänkligheter rubbade ej ett ögonblick mitt beslut, men jag medgaf, att det för Cecilias skull såge bättre ut, om någon af dem följde mig och för att möjliggöra detta, uppsköt jag resan en vecka. Som emellertid ett hinder i sista stund uppstod för mitt ressällskap, gaf jag mig i väg ensam och rätt belåten med denna ödets skickelse.

Jag hade ej underrättat om min ankomst, men blef likväl besviken att ej finna honom nere vid bryggan. Hur skulle jag väl med bibehållna själskrafter gå igenom mönstringen inför Cecilia i hans frånvaro?

Gustaf Fröding hade gifvit mig en mycket utförlig beskrifning på »Slottet», där han sade sig residera tillsammans med sin syster, hvarför jag utan svårighet fann den. Med steg, än dansande af glädje vid tanken på att de förde mig till honom, än dröjande och osäkra vid erinringen att de samtidigt ledde till den så hemskt utmålade Cecilia, gick jag vägen fram.

Slutligen nådde jag en byggnad, som motsvarade beskrifningen på »Slottet». I en stol på verandan och med ryggen vänd mot mig satt en person och läste. Vid ljudet af mina steg, då jag beträdde trappan, kände jag, hur skenet från ett par glimmande svarta ögon for öfver mig.

Jag stelnade till af fasa. — Det kunde ej vara någon annan än Cecilia. Med en röst, som förvånade mig själf genom dess fasthet, sade jag: »Ni är förmodligen fröken Fröding, jag är Ida Bäckmann och söker er bror».

»Jaså», sade hon förbindligt, men reserveradt. »Min bror har åtskilliga gånger varit nere vid båten för att möta fröken Bäckmann. Han sade sig skola gå äfven i dag, men har förmodligen missräknat sig på tiden. Vill ni ej sitta ned?»

Jag tog plats så långt bort ifrån henne som möjligt och mumlade invärtes: »Hvarför kan inte Gustaf Fröding komma! Ser hon på mig en gång till, kommer jag att krokna och kolna som en upp och nedpåvänd brinnande tändsticka».

Hvad vi talade om, minns jag ej, men tror, att vi trefvade oss fram till gemensamma bekanta. Jag var ej medveten om att upprepade gånger ha sett utåt vägen, förrän hon litet ironiskt anmärkte: »Han är alldeles säkert snart här».

Gustaf Frödings ankomst räddade mig ur den pinsamma förlägenhet, hvari hennes ord försatt mig. Så fort jag kunde göra det obemärkt, drog jag honom undan och hviskade: »Stå framför mig hela tiden, så att hon inte kan se mig. Jag tål inte vid hennes ögon, de äro så brännande, att de skulle kunna smälta den eviga snön».

»Är ni rädd?» frågade han road.

»Nej», protesterade jag, »inte nu, blott då jag var ensam med henne, men jag vill helst, att hon inte ser mig».

En stund därefter framkom Cecilia med den något spetsiga förmodan, att jag otvifvelaktigt vore väl bevandrad i Marlitska romandiktningen.

»Min verksamhet som lärarinna lägger tyvärr allt för starkt beslag på min tid, för att jag skulle bli i tillfälle att dela er smak för den litteraturriktning han eller hon representerar», svarade jag och såg trohjärtadt på henne.

Gustaf Fröding skrattade högt, och Cecilia smålog. Vi talade sedan om lord Byron, — en skald Fröding älskat kanske mer för hans personlighet än för hans diktning. Själf beundrade jag öfvermåttan hans uthållighet att fördra fysisk smärta och hans lust att idka sport trots sitt lyte. »Men hvad som sedan mina tidiga barnaår mest fängslat mig», slutade jag, »det är hans vackra lockiga hår».

»Han låg hvarje natt i pappiljotter, hans hår var sträft som spik», anmärkte Gustaf Fröding torrt.

»Är det sant?» utbrast jag bestört.

Han nickade.

»Inte är väl det någon så svår missgärning», utlät sig Cecilia och tillfogade med rätt mycken udd i tonen, »fröken krusar helt visst själf håret ibland».

Den afsiktliga elakheten stack mig. Jag ryckte hastigt af mig hatten, for med handen genom mitt yfviga kortklippta hår och svarade raskt: »Inte har jag gjort det hitintills, men måhända kommer detta höga föredöme att locka mig».

Än en gång skrattade Gustaf Fröding, och än en gång smålog Cecilia, men denna gång såg jag, att både hennes leende och hennes ögon voro sällsynt vackra.

Gustaf Fröding promenerade fram och tillbaka på verandan. »Att krusa håret är ingenting orätt, och att Byron låg i pappiljotter om nätterna bör ej förringa hans värde», återtog han, »det oriktiga häri, det som gjorde fröken Bäckmann upprorisk, det var hennes antagande, att han utgaf dessa lockar för naturliga. Kanske gjorde han det ej, kanske sade han: ’Mina damer, de lockar, som tjusa er och väcka er beundran, äro ej en gåfva af min Herre och Skapare, de ha ett vida större värde, de äro mina egna händers verk!’»

Detta löjliga antagande lockade oss i muntert skratt.

Gustaf Fröding föreslog en promenad till hafvet, och som Cecilia för sin astmas skull hade svårt att gå, åtföljde jag honom ensam.

Jag hade nog helst velat tala om Cecilia, men orden dogo, innan de hunnit öfver läpparne. Vi talade, vill jag minnas, hufvudsakligast om Moses och hans smartness att tillegna sig egypternas djupa bildning samt de socialistiska idéer, efter hvilka han grundadt det israelitiska samhället.

Som Moses alltid varit en af mina älsklingsfigurer i historien, försvarade jag honom ifrigt — »han är så mänsklig», förfäktade jag, »i sina fel och i sina dygder och så stor i sin känsla för det genstörtiga folket, som nästan alltid lönade hans kärlek med att förkasta honom ....»

En sky for öfver Gustaf Frödings ansikte, och i hans ögon kom återigen det underliga blåaktiga skenet, då han forskande fäste dem på mig.

Jag tystnade.

»Tala vidare!» uppmanade han kort.

Litet ängslig lydde jag. »Minns ni, hur klart Moses inom sig förnam kallelsen att bli sitt folks förlossare, hur känsligt hans öra var för den äkta klangen i rösten, som kallade honom, men hur otålig han samtidigt kände sig att få visa israeliterna den mission Jehova gifvit honom att utföra med afseende på dem och deras fiender. Stackars Moses, — han fick dyrt plikta, för att han gaf sig ut i ogjordt väder, hans folk misstrodde honom, då han slog ihjäl egyptiern, som tvistade med en af dem, och själf måste han fly bort — ej endast från sina storhetsdrömmar, utan också från hem och släkt för att i fyrtio år vistas i öknen som en obetydlig herde. Under dessa fyrtio år lärde han sig ödmjukhet och fann sig nu så ringa i sina egna ögon, att han på den uppmaning från Jehova, som en gång fyllt hela hans varelse med tjusning, gaf svaret: Herre hvem är jag, att jag skall förlossa ditt folk Israel!»

Åter tystnade jag — det låg något af fjärrblick i Gustaf Frödings ögon, som kom de ord, jag uttalat, att ljuda tomma och ihåliga. Hvem var dessutom jag, att jag skulle utlägga skriftens ord för denne, som tänkt och grubblat i åratal öfver det, som blott stundvis lekte mig i hågen och satte min fantasi i rörelse.

»Om Moses slog ihjäl egyptiern, så var det väl den handling, som syntes honom den enda riktiga», sade Gustaf Fröding eftersinnande. »Man måste tala och måste handla, då någonting inom en kräfver det».

»Det är sant, men ibland låter man sin egen röst nedtysta Guds stämma», invände jag. »Har ni någongång tänkt på det där bibelordet: Om I stilla voren, så vorde Eder hulpet. Jag undrar, om det inte också är så, hur orimligt det än kan synas en — just att vara stilla».

Gustaf Frödings blick hvilade begrundande på mig. »Hur kan det månne komma sig», fortfor jag, halft generad, »att det känns nästan äckligt att ha på allvar citerat ett bibelspråk, fast detta språk är både vackert och uttrycksfullt?»

Han skrattade. »Förmodligen därför att rymderna ännu genljuda af de falska tonfall, med hvilka det af millioner uttalats», förmodade han. »Kan ni till exempel säga Herren Jesus utan att därvid få en besk smak i munnen? Det har samma orsak».

Vi tego en stund, plötsligt utbrast han: »Åh, hvad ni skall komma att afsky, det jag skrifvit!»

»Hur kan den, som skrifvit ’Fadervädel’, bli istånd att skrifva något, som väcker mitt misshag?» skämtade jag.

»Ja, inte sant», hånade han, »genom dylikt marknadsskrammel gör man sig väl förtjänt af en plats i Olympen».

»Det torde dock ej vara alldeles värdelöst att skrifva något, som kommer människor att skratta», invände jag.

»Kanske — jag vill åtminstone försöka tro det», sade han, hvarpå vi återvände till Cecilia.

Jag skulle resa med kvällbåten, och både hon och Gustaf Fröding följde mig till bryggan.

»Välkommen tillbaka!» sade Cecilia vid afskedet, och dessa ord lyste mig lik blänkfyrar i den natt, som föll öfver mitt sinne, då jag lämnat dem.

»Om lilla Ida Bäckmann själf har stark lust att återvända, önskar jag, att hon måtte göra det», hade Gustaf Fröding sagt.

»Hjälper ni mig väl då, om Cecilia blir svår?» hade jag frågat.

»Det vill jag inte utfästa mig till, helst som jag ofta behöfver hjälp själf, men känner jag rätt den lilla nåden framför mig, är hon nog kapabel att hjälpa både sig och mig», blef svaret.

Man väntade mig hem, och jag insåg, att jag måste resa. Det gällde nu att finna en utväg till möjlighet att återvända utan strid med mina anhöriga. Medan min hjärna som ifrigast arbetade härpå, erhöll jag inbjudan från en af mina vänner, som bodde i närheten af Stockholm, att tillbringa sex veckor i hennes hem. Som hon samtidigt behöfde min hjälp, tillät mina föräldrar mig resa, och därmed löstes alla svårigheter för färderna till Utö.

Äfven nu — trots den mur af mörker och dysterhet, omkring hvilken minnet af Gustaf Fröding slingrar sig i mitt sinne — står min vistelse på Utö kringstrålad af ett oförvanskligt lyckoskimmer.

Ej så, att jag från mina besök där alltid medförde ett gladt intryck, åh nej, det hände allt ibland, att jag fick minnas, hur han gick grubblande och dyster utan att tala till mig mer än det allra oundgängligaste. Stilla satt jag dessa dagar bredvid Cecilia och såg nu oförfärad in i hennes ögon, hvilka näst Gustaf Frödings tycktes mig de vackraste i världen. De uppmuntrade mig till frimodiga yttranden om allt mellan himmel och jord, men instinktivt afhöll jag mig från att tala om hennes bror eller om något, som rörde honom och mig gemensamt. Ej heller diskuterade vi religion, hon saknade hvarje slags antydning till religiös känsla, och bibelns färgmättade figurer, hvilka Gustaf Fröding och jag med så mycken njutning skärskådade, lämnade henne oberörd. Hon åhörde visserligen ibland rätt road våra resonnemang i bibliska ämnen, men hennes bristande kännedom, om det vi afhandlade, hindrade henne att göra inlägg. Dag för dag lärde jag mig att hålla allt innerligare af henne, och min svärmiska tillgifvenhet fann nästan alltid något nytt älskvärdt drag i hennes väsen. Hon talade ofta om en gift god vän i Stockholm, den enda hon tycktes ägna särskild vänskap, och jag ertappade mig med att önska till Gud, att denna måtte dö, så att Cecilias hjärta kunde rymma en smula ömhet äfven för mig.

»Kan du se, hvem fröken Bäckmann påminner om?» frågade hon en dag sin bror.

Han granskade mig genom pince-nezen, där jag låg på »Slottets» stentrappa och sökte skydda mig mot solen med hans »röfvarhatt».

»En ligapojke af värsta välta», sade han efter moget öfvervägande.

Vi skrattade, och Cecilia fäste därefter hans uppmärksamhet på en i hennes ögon befintlig likhet mellan mig och en faunfigur i Nationalmuseet.

Än en gång foro hans ögon mönstrande öfver mig. »Åh ja», medgaf han, »det torde ligga något i hennes väsen af hemlig urkraft i förening med pojkaktig uppsluppenhet».

Det föll mig ej ett ögonblick in att känna mig sårad öfver det sätt, hvarpå de afhandlade mitt utseende och väsen. De hade redan hunnit lära mig att vilja se igenom det triviala samhällsförhänge, som döljer individen, och sträfva efter att finna ut den i de former den framgått ur den ursprungliga skaparhanden. D. v. s. de människor vi af en eller annan anledning funno oss föranlåtna att beakta, de andra drogo förbi utan att göra något märkbart intryck på ögats näthinna.

Gustaf Fröding förde aldrig mer talet på de dikter han hade under arbete, och själf tänkte jag mycket sällan på dem såsom ett hotande stängsel oss emellan. Kort efter mitt första besök på Utö hade jag skrifvit några frågor till honom för att få klarhet i hvad som möjligen kunde ge honom anledning att tro mig utan förståelse och sympati för de bebådade dikterna. Svaret lydde:

Utö slott juni 96.

Om jag offrar mitt begär efter alkohol för att få bättre mage, är det ett helt naturligt och förnuftigt offer äfter min mening. Om jag kan simma och hoppar i sjön för att frälsa en drunknandes lif och därunder förlorar mitt eget är det också ett berättigadt offer. Men om någon t. ex. offrar sitt lif, därför att han tror, att en vredgad Gud förlåter andras skuld därför att detta offer sker, tror jag, att han tror galet, likaså de andra, som tro sin skuld borta genom en annans själfuppoffring. Den enda betydelse en själfuppoffring kan ha såsom försonande skuld för andra än själfuppoffraren är väl att den är ett föredöme, som uppmuntrar och visar, hur en själfhjälpande och annanhjälpande bragd går till. Uppfattningen af Kristi lidande och död såsom en betalning af Guds fordran hos de andra människorna förefaller mig obegriplig och allt för krass. Om min skuld är t. ex. feghet, blir jag icke modigare, därför att en annan gjort en hjältegärning, men möjligen därför att jag kan lära mig göra äfter det en annan gjort före. Detta är för ögonblicket (jag är litet matt i tankegången) min mening om offer.

Hvad beträffar hjälpen att försona synder, som ni talar om, kan jag mycket väl tänka mig, att en sådan kan fås i ett annat lif såväl som i detta — sådant sker förmodligen hvar dag, den kloke råder den mindre kloke, den starke tar i ett tag för att hjälpa den svagare med bördan. Man kan ju tänka sig en mäktig hjälpare sådan som Kristus med många medhjälpare såsom alla hans äfterföljare, hvilka oupphörligt äro sysselsatta med detta slags bistånd — men den där rentvagningen i en annans blod förstår jag inte. Att skaparen af allt, godt som ondt, själf vill hjälpa till att ställa allt tillrätta, hvars upphof han är, tyckes mig absolut nödvändigt att tänka sig. ’C’est son metier’, sade Heine på sin dödsbädd. Emellertid är frågan om Guds tillvaro och väsen ännu mycket oklar för mig — har Gud enbart skapat det goda, hur har då det onda kommit till? — har han skapat det onda, hur kan han då vara god? Äller är det onda ett godt? Äller är det två skapare, en ond och en god?

Att det kräfves årtusenden att ingå i fullkomlighetens tillstånd anser jag rätt rimligt och icke obehagligt häller — det är skönt att segra och gå framåt.

Nu har jag svarat tror jag på edra frågor på mitt vis — så godt jag kan i det dåsiga eftermiddagstillstånd, som jag befinner mig i. (En dålig satsfogning framkallad af nämnda tillstånd).

Det var sannt — »att se det löjliga i en sak utan att håna» — jajamen hvad det går an, hur skulle man annars kunna hålla så mycket af originaler, hos hvilka de löjligheter man skrattar åt, äro själfva _quinta essentia_ af deras älskvärdhet. Det finns t. ex. folk, som kan finna välbehag i att deras vänner skoja med dem, men det kräfves smak och verklig vänskap för att icke gränsen skall öfverskridas, där det sårande tar vid. Hån och begabberi kan föröfrigt möjligen äfven det vara rätt, när man vill ha bort något oberättigadt, men därvid kräfves nog en samvetsransakning för att icke bli orättvis och onödigt plågsam. Allting t. o. m. mord kan möjligen vara rätt på något sätt — men jag vill icke ge mig längre »jenseits des bösen und guten» för närvarande. Ni kunde ta mig på orden och det vill jag inte. Dessutom vill jag inte predika vishet för er. Sådant räknar man väl hälst ut själf.

Min syster hälsar så rysligt mycket och tackar för brefvet.

Er vän _Gustaf Fröding_, Slottsherre.

Särskildt upplysande om det jag önskade veta, fann jag ej hans bref, men eftersom han icke tycktes rädd att vidröra återlösningsproblemet, kunde det ej vara om detta, hans dikter rörde sig. Kanske hade han gjort någon hädisk framställning af profeterna? Jag kände mig ej orolig, jag skulle nog förstå, hvad han menade — och han kunde ej mena annat än godt — samt hålla fast vid det jag älskade och äfven vid honom, om han än aldrig så skickligt förvrängde mina ideal.

En dag som etsat sig fast i min erinring från vistelsen på Utö, är Gustaf Frödings födelsedag. Han hade till en början med välbehag upptagit våra bemödanden att göra den så festlig som möjligt och ifrigt uppmanat mig att äta ihjäl mig på tårtor o. d., men plötsligt slog hans stämning om i dysterhet.

»Är det roligt att ha blifvit 36 år?» frågade jag.

»Ack, det har jag varit långt, långt innan jag blef det efter årtalet i kyrkoböckerna», sade han, och hans läppar darrade nervöst. »Jag är en gammal man, mätt af ålder och lefnad. Ser ni, — då man stiger ned till helvetet, bli minuterna till år ....»

»Kan ni då inte också stiga upp till himmelen, där åren helt säkert bli till minuter?» föreslog jag.

»Kanske — kanske kan jag det en dag — hvem vet? Jag måste först pröfva och se, hur det går att komma upp på jorden och lefva det normala lifvet där ..... Skall jag väl kunna det? Har jag måhända ej redan allt för mycket försyndat mig mot detsamma?»

Jag halflåg i en hvilstol med händerna sammanknäppta under nacken och såg länge oafvändt på honom. Han satt med hufvudet nedböjt, och ögonen dystert blickande framför sig. Då och då ryckte det kring läpparne, och han gned sig nervöst öfver den kala hjässan.

Hans kval brände mig, och jag såg oron, som förtärde honom, dallra i de smala, nervösa händerna, så oskickliga till allt jordiskt och liksom enkom skapade att gripa om strängar.

»Undrar om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud tänker på att det i dag är Gustaf Frödings födelsedag?» anmärkte jag omsider.

»Det skulle vara synnerligen opassande af Honom att glömma något sådant», svarade han med en lustig glimt i ögat. »Seraferna sjunga säkerligen just nu: ’Ä du mä på dä’».

Jag skrattade, och äfven Gustaf Frödings skratt hade en klang af äkta munterhet.

Vi fortsatte att utbreda oss om arrangemangerna i himmelen, och detta gaf mig anledning att fråga, hur han som barn brukade fira denna dag i sitt eget hem.

»I mitt eget hem», sade han, och ånyo bröt bitterheten fram starkare än någonsin. »Jag har aldrig haft ett hem. I Kristinehamn bodde vi visserligen i en gård, som vi gåfvo detta namn, men förstugudörren var alltid riglad på insidan och nyckeln uttagen. Knackade någon på och ville in, tittade vi först efter bakom gardinen, hvem det var, innan vi öppnade».

Jag vågade ej fråga mer, hågkomsterna från barndomen tycktes i hans nuvarande sinnesstämning endast vara en källa till lidande. Jag visste, att hans mor afgudat honom, och att hans far så lifligt intresserat sig för hans uppfostran, att han själf undervisat honom och till täflan upptagit en jämnårig gosse.

Efter en stunds tystnad sade han: »Ja, snart blir väl också denna lilla Ida Bäckmann en sådan där öfverlägsen kvinna som Cecilia, och som det är min skyldighet att ligga på näsan för i alla mina lifsdagar».

Han suckade och såg på mig med en anstrykning af skälmaktighet.

»Gud gifve edra ord profetisk innebörd!» önskade jag.