Part 16

»Man skall hata sin hustru för att vara en rätt Kristi lärjunge», började han åter.

»Så-å — är det detta du öfvar dig på?» frågade jag.

»Kanske — det som är älskvärdt hos dig, kan jag ej hata, men jag kan ej glömma det, att du tvingade mig att hoppa i går».

»Gustaf! Hur kan du säga något sådant? Hvilken glädje skulle jag väl ha att se dig göra klownkonster? Lämna det till dem, som ha det till yrke. Du är skalden och tänkaren — du gör blott tankegymnastik».

Han tycktes nöjd, för hur länge vet jag ej. Vi talade så om hertig Carls son Carl Löwenhjelm och Hadar Sandströms släktskap med denne. Han nämnde sin mors telepatiska förnimmelse af Karlstads brand och talade om sin far, som alltid förebrådde honom hans håglöshet. »Liksom man skulle kunna ge sig själf håg», sade han förbittrad.

Jag såg tidningen svänga af och an i hans händer — det är alltid ett tecken att något pinar honom och skyndade att tala om Liljebjörns porträtt af den bildsköne Ferdinand Fröding.

Då stormen var afvänd, tidningen nedlagd och blicken lugn, kände jag, att jag ej hade kraft nog att än en gång skära genom bränningarne. Jag tog min hatt för att gå.

»Nej, nej, du får ej, jag vill att du stannar!» sade han bedjande.

Jag lydde och motiverade min afsikt att gå med att jag ej hade någon mat med mig åt honom, hvarför jag tänkt promenera till staden och köpa, något som också varit min mening samtidigt med att få en stunds hvila.

Han talade litet med mig om en min artikel i G. H. T. och hur han själf, då han var tidningsman, beundrade allt hvad han skref och tyckte om att höra Hellberg läsa det.

Jag läste därefter för honom om Wiksell och hur H. B. i hög grad gillat honom. »Undrar om W. sade därom som du den där gången portiéren på Saltsjöbaden lät dig få ett rum, trots det hotellet var öfverfullt, när han hörde, att du var den Gustaf Fröding, som skrifvit Mister Johansson».

»Hvad sade jag då?» frågade han.

»Under smädelsen och grinet björnen dansar gladt omkring, men vid bifall utaf svinet — — — —»

»Ja, jag minns nu», sade han. »Jag tycker ej om det pris jag får för Vallarelåt och dylika».

»Det är en vacker låt och för oss klingar den fulltonig».

»Allt det där liknar en örn med fjärilsvingar», sade han.

»Då är det i sanning enastående vackert — tänk dig ett par skimrande vingar på en örnkropp — hur mjukt han lägger dem tillsamman, hur han i ett nu breder ut dem så att man bländas af färgprakten och hur han utan detta skarpa hvinande kan sänka sig upp och ned».

»Ja, du har rätt», sade han, »fjärilarne äro vackra, men de ha ful kropp och dumma ögon». Och så kommo vi in på tal om olika djurarter.

Då två och en half timma förflutit utan störande röster — blott vid middagstiden, då han tyckte sig höra en befallning från mig, att han skulle slå isdrickan i tvättfatet, hvilket jag förhindrade — vågade jag ej hoppas mer af de återstående timmarne och ville ej i dag ha något bedröfligt att skrifva. Med detsamma han såg, att jag räckte ut min hand efter hatten, började rösterna sitt gamla vanliga, att jag ej vill vara hos honom, emedan jag upphört att hålla af honom m. m.

Jag tror, att jag behöfver hvila mig några veckor — tröttheten från skolarbetet och från allt hvad jag haft dessutom gör sig gällande, och får jag tillbaka hela min forna spänstighet skall jag kanhända bättre kunna manövrera oss igenom alla dessa röster. Jag skall förbereda Gustaf, att jag reser söndag eller måndag. Om han vet, att jag kommer tillbaka, finner han sig nog utan skada i det. Jag tror, att man nu har hela den gamla skalan att gå igenom, och om några månader är han väl apatisk. Jag vet ej, hvad jag anser plågsammast dessa häftiga, nästan vilda utbrott eller de andra hemska rösterna. Jag undrar, om ej för Gustaf själf de förra äro pinsammast. Jag glömmer aldrig det där uttrycket af förtviflad beslutsamhet hos honom, då han hoppade ur sängen.

Jag har hela tiden tänkt resa hem till Åmål en månad, men hade gärna velat se Gustaf lugnare först.

Er _Ida Bäckmann_.

Jag har glömt alla lustiga ord Gustaf skapade i dag om patridiotism och den prostestantiska statsreligionen i Sverige.

Torsdagen den 16 juni 1904.

Ja, jag ville egentligen börja från slutet för att få befrielse från det, som plågar mig, men det är ju ej alls det som är meningen med dessa bref, och därför får jag väl försöka göra mig värdig Gustafs nådiga omdöme nyss om ordning och reda i mina skrifverier.

Jag har varit på hospitalet i dag från 2-½6 utan att vi besvärats af röster vare sig af det ena eller det andra slaget. Nå, jag hakar mig ej fast vid något bedrägligt hopp, jag konstaterar blott ett gladt faktum.

Gustaf skulle gå upp till N. och läsa högt för honom, då jag kom in. Tänk — det som är en sådan pina för honom eljes! Men N. kan dåligt se, sade han, och ingen annan vill göra det.

»Gå du en stund», sade jag, »jag går under tiden ett ärende till K:s».

»Nej, jag är hellre med dig», sade han, »jag skall blott säga till honom, att han ej väntar».

Jag stod vid fönstret, då han återkom. Han lyfte upp mig på armen och bar mig ett par slag fram och tillbaka på golfvet. Det är en gammal vana hos honom, då han är vid godt lynne, eller också brukar han lyfta mig upp på ett bord eller en byrå.

»Så—å Salomo, du bär Zulamit ett stycke genom öknen», sade jag, då han varsamt satte ned mig i soffan.

»Stackars liten, du är nästan skrämmande lätt», sade han.

»Jag tänker också resa hem några veckor för att göda upp mig, skall du skrifva till mig under tiden?»

»Ja, gör i ordning kuvert och papper — det kan väl hända, mina sinnesstämningar växla, så att jag ej kan ge något bestämt löfte. Och du?»

»Du vet, att jag skrifver ofta, om jag också stundom har den känslan, att din misstänksamhet plockar bort betydelsen i hvarje ord».

Innan jag hann hindra det, hade han kysst mig.

»Du får ej göra så», sade jag halft rädd, halft förtretad. »Professorn har förbjudit det».

»Inte har han förbjudit mig», invände han, »och jag har aldrig gått in på ett sådant villkor som att ej kyssa dig».

»Ja, men jag har gått in på det, och jag tycker ej det skulle vara något nöje för dig, då du vet, att jag ej är med om att du gör det».

»Åh, nej, det kan du ha rätt i. Vill du säga mig, hvad man angifvit för skäl för detta förbud?»

»Detsamma jag sagt dig upprepade gånger förut. Det är ej nyttigt för dig».

»Paulus sade: ’Allt är mig tillåtet, men allt är mig icke nyttigt’. Jag kan vända om satsen och få den att passa in på mig», fortfor han, och ögonen glittrade bakom pincenezen. »Jag begriper förresten ej Paulus, men det gjorde inte Petrus heller».

Vi promenerade under tiden fram och tillbaka på golfvet — han ville försöka bli mager. Då jag föreslog honom att ta kläder på sig, påminde han mig, att jag i mitt julrim sagt honom vara ’keinen Byxendichter’ och denna äretitel ville han behålla. Han försökte öfvertyga mig om att Greklands främste filosofer gått klädda just som han, och så lämnade vi den frågan.

»Det där sanningskrafvet, du» — sade han, »är ett förtärande på samma gång som ett renande kraf».

»Jag är ej säker på, att det är berättigadt», sade jag. »Jag talade därom med mina jämnåriga vänner, och vi kommo öfverens om, att vi nog i nödfall kunde narras, blott vi ärligt erkände för oss själfva — den gången sade jag en osanning — då slapp man åtminstone humbuga inför sig själf».

»Ja», sade han, »det ligger någonting i det där. Jag tycker ej om budet: ’Varen fullkomlige’».

»Jag antar det menas, att man skall sätta idealet högt», undslapp det mig. Jag betogs i samma ögonblick af förskräckelse — ordet ideal utgör hans afsky. Han märkte det dock ej, upptagen som han var af sina egna tankar.

»Föröfrigt», sade han, »kan det menas futurum: I skolen vara fullkomlige».

»Det står dock ej så», invände jag.

»Jo, i grundtexten. Jag håller det ej omöjligt, att vi en gång kunna nå en grad af fullkomlighet, men det där, att vi skola bli gudar, det synes mig otänkbart. Om Gud är det, som uppfyller allt, finns det väl blott en Gud».

»Skulle ej oändligheterna kunna rymma mera. Skulle det ej för hvarje Gud, kunna uppstå en ny oändlighet?»

»Inte om man fasthåller vid hvad ordet oändlighet i sig själf betyder, men olyckan är, att man slarfvar till språket, så att det blir en förbistring värre än Babylons. Ser du, det där uttrycket Guds barn», fortfor han och tog upp ett ämne, som vi nyss nedlagt, »det betyder ej att vi äro Gudar, — ej ens att vi skola bli det. — Är jag väl densamme som min far, är det ens sannolikt, att jag en gång blir det? Nej, det betyder blott, att det är något gudomligt i oss».

Så kom maten. Han behärskas fortfarande af nycken att ej äta den och förtär blott, hvad jag medför åt honom.

»Hur har du fått den orientaliskt gulbruna färgen, konung Salomo?» frågade jag, då han satt där, insvept i cigarrökmoln.

»Däraf att jag aldrig tvättar mig, o Drottning af Saba», svarade han och tillade med en granskande blick på mig. »Jag tror, att drottningen af Saba var ljushårig och blåögd».

»Enda likheten är nog, att vi båda gjort äfventyrliga färder för att få höra Salomos visdom», menade jag.

»Min framställning af konung Salomo är ej alls bra», sade han. »Det är litet af mig själf och litet af Henrich Heine, min fantasi har ej kraft nog att skapa en äkta Salomo. I allt hvad jag skrifvit är intet uppleft, blott uttänkt och det duger ej för en lyriker — det är falskt. Jag har i hela mitt lif längtat att erfara en lyckokänsla — —»

»Och har du aldrig känt någon?» sade jag, då han teg.

»Jo, då du kysst mig ........»

»Godt jag skall gå till Kungs och be att få kyssa dig på din födelsedag». Han skrattade litet och jag förde talet på Jägar Malm och den äkta stämning, som fanns i denna.

»Du —» sade han sedan, »om jag ligger så här ett år och blir uppassad af dig tör jag kanske kunna göra fruktbärande, hvad jag genomtänkt denna tid. Men jag vill ej, att man skall kunna göra felslut i hvad jag sagt, såsom man kan göra med Rydberg och de öfriga filosoferna jag läst».

»Jag tycker, att om man ser ett fel, skulle man väl kunna rätta det öfver allt där det behöfs äfven i resultatet, men ej förkasta allt som du gör, så fort något strider mot hvad du kallar logiskt. Dock kan jag ju ingen matematik, och det är väl därför jag ser saken så».

Tre timmar voro nu förflutna, och jag ville gå. Han tiggde mig kvar, men så sitter jag där med dåligt samvete för Cecilias skull. Gustaf känner min oro och misstyder den, och när jag skall gå igen, bryter hans misstänksamhet ut.

Han var ej häftig, och jag borde väl ha känt mig glad, då jag hörde, hvad han ansåg det betyda för sig, om jag höll af honom, men jag kände mig stå bakbunden, då det gällde att bevisa honom, att han kunde tro mig.

Jag hade nästan tänkt dela upp tiden så, att jag i morgon utan att vara där för mycket kan stanna, tills han äter kväll, då är han van att jag går, kanske skall det då mindre irritera honom. Dock med Gustaf vet man ingenting, han är oberäkneligare än någon.

Er _Ida Bäckmann_.

När jag följande dag besökte Gustaf Fröding, var hans blick hetsig, och hans stämma hade en främmande klang.

»Hur länge har du varit hos professorn i dag?» frågade han.

»Kanske fem minuter», sade jag.

»Det är då för att få se honom dessa fem minuter, som du sedan pinar dig med att kvarstanna hos mig», fortfor han förbittrad. »Jag är förevändningen. När han i dag lämnat mig, steg jag upp och såg mig i spegeln. Mitt ansikte är vidrigt jämfördt med hans. Jag klandrar dig ej».

Han teg en stund. »Jag sade honom i dag, att jag kysst dig mot din vilja», återtog han, »och han såg mycket besynnerlig ut».

Jag satte mig tigande ned bredvid honom. Med dessa misstankar hade han, alltsedan Cecilias förordningar utkommo, plågat sig och mig, och inga medel stodo mig till buds att bevisa honom deras grundlöshet. Skenet var emot mig, genom alla förbud, hvarmed jag kringgärdats.

Snart började rösterna tala. Många af dem ställde sig sympatiska till min kamp om honom, andra hånade den och sökte stärka hans misstro. Jag låg på knä vid sängen med mitt ansikte i hans händer. Slutligen började rösterna tala om hans diktarkall. Han hade tjänat Priapus istället för Apollon, sade de, och om han också ej helt velat det, hade han dock med ett stänk af vilja varit med därom.

Som jag allt ibland framgångsrikt tagit mig för att svara dem, gjorde jag äfven nu försök att föra hans talan, men det var gagnlöst. Allt hårdare och skarpare föllo orden, allt mer förpinadt blef hans ansikte och allt stelare och liflösare hans händer. Blott en gång hörde jag hans egen röst. »_Har jag förvisats från ditt ansikte, o Gud_», sade den, »_så låt mig dock behålla kraft att lägga min kallelse i händer, som du renat, och låt denna aflyssna dina ord med sitt öra mot ditt hjärta och sina armar omkring människosläktet_».

Röster af hån och begabberi aflöste därpå hvarandra. Gustaf Fröding sänkte sitt hufvud mot bröstet. Jag såg honom göra våldsamma ansträngningar för att hejda de ord, som piskade sig fram öfver hans läppar, och hans ansikte var dödsblekt.

»Gustaf!» ropade jag ångestfullt.

Han hörde mig ej, och strömmen af röster afbröts ej ens för en sekund.

»Gustaf!» ropade jag än en gång, slog mina armar omkring hans hals och drog hans hufvud mot mitt bröst.

Ej en min, ej en rörelse gaf tillkänna, att han märkte det.

Följande ögonblickets ingifvelse, reste jag mig upp, knackade på hans panna och ropade helt gladt: »Är Gustaf Fröding hemma? Det är Ida Bäckmann, som vill tala vid honom!»

Det blef tyst ..... Ett leende dref sakta bort pinan ur hans ansikte, och hans ögon fästes strålande på mig.

»Här är jag lilla Ida Bäckmann ..... Men säg, hvad kan hon då vilja mig?» frågade han skälmaktigt.

»Ja, hvad tror du själf profet?» undrade jag.

»Jag tror ej blott längre — jag vet, att du älskar mig», sade han, för första gången om mig användande det ord han utdömt. »Gud gaf mig förvissningen därom», tillfogade han, »och då detta förbrukade ord knöts af Honom till dig, återfick det sin ursprungliga och heliga betydelse».

Han tystnade, och hans blick lämnade mig ej en sekund.

»Nu är jag ej längre rädd för döden och domen», återtog han, »när jag ser dig och hör din röst ropa mitt namn, då förstår jag, att Guds rättfärdighet och Guds kärlek flöda ur samma källa».

»Du hörde mig alltså — kanske äfven när jag ropade första gången?»

Han smålog. »Din röst nådde mig ej, men jag såg den i fjärran och anade den. Skall hon väl lyckas kasta den så långt ned, att jag kan gripa den och komma upp?» tänkte jag. »Konsten är att finna det rätta sänklodet. Du fann det och därför ...»

»Har jag dig nu här, och du får aldrig mer lämna mig ensam i ett sådant hemskt sällskap», afbröt jag och flyttade mig närmare honom.

Han lade sin arm omkring mina axlar, och skenet från hans ögon förjagade den ångest, som ännu fanns kvar i mitt sinne.

»Du och jag», sade han, »äro två skeppsbrutna, som fastbundits vid en planka och nu glida fram öfver lycksalighetens vågor».

Han hade åtskilliga gånger förut liknat mig vid Sigyn och sig vid den fjättrade Loke. Denna liknelse kom åter för honom, då han än en gång ville skildra verkan af min stämma nyss. Utan nämnvärd ansträngning lyckades jag omsider förmå hans fantasi att lämna tragiken i vårt läge och från Loke spela in i de andra mytologiska gudomligheterna.

Vid vårt nästa sammanträffande började han själf förlöjliga sin svartsjuka mot professorn och de andra läkarne och ångrade, att han plågat oss båda därmed.

»Jag grämer mig öfver allt som skilt oss åt, ej minst öfver alla år som gått, och under hvilka vi ej fått vara lyckliga tillsammans, du och jag», klagade han. »Jag vill ej blott ha den lycka, som bjudes nu, jag vill ha minnet af den som varit och hoppet om den, som väntar oss».

Jag smålog. »Professorn har i dag som ett bevis på din likgiltighet för mig anfört, att du besvarat frågan, om man kunde förlita sig på varaktigheten af dina känslor för mig med: ’Jag vet inte’», sade jag.

Han medgaf, att hans svar fallit så.

»Hur länge tror du dig då kunna bygga på dem?» undrade jag.

Han besinnade sig en stund. »Är du nöjd med hundra år?» sade han vädjande. »Kanske kommer jag sedan att under en sextio år hålla af någon annan, men jag återvänder därpå till dig igen».

Jag skrattade och förklarade mig ej önska hvarken honom själf eller hans känslor för mig annorlunda. Det lönade sig ej ens antyda, att bristen på förståelse hos dem, som frågade honom, helt säkert komme att bringa sorg öfver den hans ord afsågo att skydda.

En stund därefter lät han mig förstå, att orsaken till hans undvikande svar äfven låg i att han funnit alla frågor rörande sitt förhållande till mig otillbörliga, och jag måste bönfalla honom att för min skull ge ett svar, som ej kunde vantolkas, när han blefve tillfrågad, hur snart jag skulle återvända till honom från Åmål.

Vi hade kommit in i ett intressant samtal om telepatiska förnimmelser, då han helt plötsligt säger: »Du nedskrifver sedan någon tid dina besök hos mig».

»Ja», svarade jag, »jag lämnar hvarje dag en skriftlig redogörelse för dem till professorn».

»När skrifver du dessa?» frågade han skarpt.

»På aftonen då jag kommer hem, och på morgonen lägger jag dem i hans breflåda. Vi trodde båda, att han bättre skulle kunna förstå din sjukdom och råda bot för den, om jag på detta sätt hjälpte honom».

Han hånlog. »Det är bref af din hand han önskar, och så blir jag förevändningen. Jag förbjuder dig att skrifva!»

»Det förbjuder sig själft, då det är dig obehagligt», afgjorde jag.

»Du är skenhelig», bröt han åter ut, »det är blott barmhertighet och kristlig kärlek du hyser för mig».

Jag teg. »Du ser ut som en martyr. Kan du inte också låna dig en helgongloria för att få bilden fulländad», fortfor han sardoniskt.

»Det skulle i så fall vara Jeanne d’Arcs, den är alldeles obegagnad, och du behöfver sålunda ej frukta, att någon helgonsmitta vidlåder mig, när det behagar dig att befria mitt hufvud från vanprydnaden», sade jag retligt.

Ett leende lekte kring hans läppar, och hans uppsyn ljusnade. »Förlåt mig!» bad han. »Jag vet, att jag har orätt, då jag misstror dig, men orden födas på mina läppar, utan att mitt hjärta är delaktigt däri».

Han drog mitt ansikte intill sitt och kysste mig. »Var inte rädd, lilla Ida Bäckmann», hviskade han, då tårarne skymde mina ögon, »jag vet hvad du tvingas att säga, men .... bröt jag också emot mänskors lagar — ack, mot gudars bröt jag ej».

Jag svalde leende gråten, och han räckte mig en bok att läsa för honom ur.

* * * * *

Följande dag visade sig en märkbar förbättring hos Gustaf Fröding.

»De onda tiderna äro nu öfver», sade han, »men blott för denna gång. Jag tror knappast, att du helt löst mig från det onda — någon har hindrat dig, eller också var jag återigen ute i ogjordt väder. När ingen längre har något att bestämma öfver dig och mig — när du en gång blir min hustru och intet klockslag skiljer oss åt, blir kanske allt annorlunda. Vill du skänka mig ytterligare två dagar, kan du sedan resa med lugn, och tre veckor äro väl nog för dig. Ger du mig så dessa två dagar, har jag 19 dagar kvar. För dig blir så mycket som fyller och förströr, — då du gått, blir jag ensam».

Han talade med afbrott, och då jag såg, att tanken på en skilsmässa pinade honom, erbjöd jag mig att stanna.

»Nej, nej», sade han, »det skulle döda dig, och det är viktigt för oss båda, att du snart blir stark. Tror du då ej, att minnet af dig skall hjälpa mig öfver den kvalfulla ensamheten. Jag skall känna, hur dina händer rört vid föremålen här, hur dina ögon hvilat på dem, och de skola tala om all den kärlek till mig, som lefver i dig ....»

»och växer och blir större dag för dag», ifyllde jag.

»Jag tror dig, och jag lägger med tillförsikt mig själf och den kallelse Gud gifvit mig i dina små darrande händer» — han grep dem och förde dem till sina läppar. — »Visserligen skälfva de stundom våldsamt starkt», fortfor han, »men de släppa likväl aldrig taget».

Jag satt på golfvet vid hans säng, och han höll med sina båda händer min hand hårdt tryckt mot sitt bröst. Vi hade talat om de plågsamma rösterna, som förlamade hans arbetskraft och gjorde hans lif helvetiskt, vi hade talat om Zulamit och Salomo, om Mahatma och Vahatma, och vi hade talat om den där arabdansen, genom hvilken han tyckt sig med gudomlig kraft upplyftad öfver jorden.

»När hörde du rösterna första gången?» frågade jag.

»I Karlstad för omkring tio år sedan. Jag satt på Stadshotellet och rökte en cigarr. Jag hade lagt ned handen på bordet och höll cigarren mellan fingrarne. Plötsligt slogs den ur min hand. Jag tog upp den, och ånyo skedde detsamma».

»Blef du ej rädd?» frågade jag.

»Nej, jag trodde det möjligen var någon andebefallning från min far, att jag ej skulle få röka. Ser du, jag var från barndomen van vid spiritistiska fenomen; ofta hade jag sett min mor skrifva spiritistisk skrift och äfven hört henne förutsäga kommande händelser. Nå, jag lydde befallningen och lade bort cigarren.

En stund därefter kände jag, hur en osynlig kraft lyfte mig högt, högt upp. En förfärlig ångest grep mig och jag höll mig med all kraft kvar vid bordet. Samtidigt ingöts hos mig en sådan styrka, att jag tyckte mig kunna lyfta och krossa, om så hade varit, ett skyhögt berg. — Hotellägarinnan märkte, att jag såg besynnerlig ut, och jag bad henne hjälpa mig in i ett rum, där jag kunde få vara ensam. Jag ville ej, att de öfriga gästerna skulle bli skrämda vid åsynen af mig. Så fort jag kunde, gick jag till min bostad. Då jag befann mig där, kände jag ånyo samma öfvernaturliga makt omkring och uti mig. Jag hade lagt mig på soffan, men någon tvang mig att resa mig upp, och jag hörde en röst som oupphörligt sade: ’Gud är rättfärdig, Gud är rättfärdig!’ För hvarje gång kände jag strömmen af en öfvernaturlig kraft genombrusa mig, och blott genom en oerhörd viljeansträngning kunde jag fasthålla min varelse vid jorden. Åh, den skräck jag då kände! Jag liksom förnam, att Gud utvalt mig till sitt redskap. ’Min kraft skall fullkomnas i din svaghet’, hörde jag, och i sanning jag kände mig vara den uslaste, den svagaste och den ovärdigaste i hela skapelsen». Han sänkte hufvudet mot bröstet.