Part 17

»Och sedan dess, började du studera bibeln?» insköt jag och lutade mitt ansikte mot hans knä.

»Ja, från den tiden sökte jag genom forskningar i denna utgrunda meningen med alla de syner och röster, som omgåfvo mig. Att jag ej förmådde bära det», fortfor han förtvifladt och tog mitt hufvud mellan sina händer, »månne ej det blir deras ansvar, som valde ett allt för bräckligt redskap!»

»Din historia har en viss likhet med Mohameds», sade jag. »Minns du, eller skall jag berätta?»

»Jag har nog glömt, berätta du», sade han. Jag gjorde det.

»Du är ännu ej 44 år», fortfor jag därpå. »Mohamed drog ut i öknen och förberedde sig på sitt kall — du har inneslutit dig i detta kloster. Ett långt lif ligger framför dig. Ännu kan du bli Guds sändebud — — —»

Jag såg på honom, ängslig att möta hans på en gång sorgsna och bittra leende.

Hans ögon mätte djupet af mina med den fjärrglans som är så egendomlig för honom.

»Kanske du», sade han, »har jag, under det jag legat här och tänkt, uträttat lika mycket som de, hvilka gräfva i jorden eller sy kläder. När jag en gång får kraft — när jag fått ligga här ett år eller så, under det du passar upp och förströr mig, då kanske jag har något att säga människorna, som är dem tjänligt att höra. Om jag också ej skulle kunna göra det klart för dem, kunde mina ord kanske åtminstone leda dem in på rätta spåret».

»Jag är öfvertygad om att du en gång skall göra det», sade jag. »Ofta komma dina ord en förlåt att remna i de tempel jag byggt. Jag ser och känner glimtar af ljuset. Så skall det gå med hela mänskligheten, då du en gång talar till den».

»Kanhända», sade han.

»Men alla dessa röster, jag ibland hör — dessa stundom dumma, stundom ohyggliga och osannfärdiga röster, hur vill du förklara dem?» fortfor jag.

»Vet du ej, att utefter en telefontråd löpa många olika röster, mitt öra är känsligt för dem alla».

När jag dagen därefter inträdde i professorns mottagningsrum, märkte jag genast, att han hade något plågsamt att meddela.

»Herr Frödings tillstånd har på sista tiden försämrats», började han.

»Han har varit mycket dålig, men de allra sista dagarne har en märkbar förbättring inträffat, hvilket ni nog helt säkert märkt», svarade jag.

»Ja», medgaf han, »i går och i dag har han varit bättre. Det har varit bref från fröken Fröding», fortfor han. Jag böjde på hufvudet, det hade jag förstått hela tiden. »Hon önskar, att edra besök hos hennes bror tillsvidare skola afbrytas, och eftersom ni ändå ämnade resa till ert hem i dagarne, så får detta bli ert afskedsbesök».

Jag svarade, att det gifvetvis ej blef mig annat öfrigt än lyda, men ansåg nu å min sida, att denna skilsmessa skulle vålla Gustaf Frödings hälsa stor skada. Efter mycken kamp under de vidrigaste förhållanden hade jag slutligen lyckats få honom lugn, men hans sinne tålte ej ytterligare besvikelser.

Professorn sade sig genom samtal med Gustaf Fröding ha fått det intryck, att denne ställde sig tämligen likgiltig gent emot mig och han hade aldrig hört honom yttra en önskan att ha mig i sin närhet.

Trots situationens allvar kunde jag knappt återhålla ett småleende. Gustaf var gifvetvis ej lätt att förstå, men — — —

»Han lofvade mig i går, att han skulle försöka göra klart för er, hvad han önskade med afseende på mig», sade jag. »Har han ingenting sagt?»

»Jo, han sade i dag ganska bestämdt: Jag vill att fröken Bäckmann kommer tillbaka till mig», erkände professorn.

Vi utbytte därpå några afskedsfraser och som i en mardröm gick jag uppför sandgången till den flygel, där Gustaf Fröding bodde.

Hur glad väntade han mig ej denna dag; vi skulle fortsätta våra forskningar i Goethe för att se, i hvilka sammanhang han talat om Öfvermänniskan.

Jag öppnade dörren, och Gustaf sträckte sina båda händer mot mig.

Vid första ögonkastet lät han dem sjunka, hans blick miste sin glans, och hans röst hade en skälfning af kval, då han sade.

»Min hvita korp, jag hör, hur dina vingar slå mot något hårdt».

Han drog mig intill sig och lade mitt hufvud mot sitt bröst. Jag grät stilla.

»Stackars liten!» sade han och torkade ömt tårarne från mitt ansikte. »Jag hade nyss en förnimmelse af att så skulle ske. Gråt ej för min skull! Håller han dig mycket kär, kan han ej neka dig, om du ber honom att någon gång få besöka mig. Jag skall nöja mig med så litet. Blott att du sitter här, och jag får hålla din hand i min och tala till dig».

»Åh, Gustaf, sluta upp med detta tal!» utbröt jag. »Du vet, att det för mig ej finns någon annan än du i hela världen».

»Jag såg honom i natt», fortfor han, »och jag kan ej finna annat än du gör rätt i att föredra honom. Han var reslig och vacker. Du har sagt, att du ej vill heta Fröding — jag förstår, att du vill ha ett namn med ståtligare klang att ge i arf åt dina barn — och jag förebrår dig ej. Han såg ut att vilja göra dig lycklig .... Du har ju stundom varit lycklig med mig här? Inte sant? Du vill väl då be honom att allt ibland få besöka mig! Jag svär att ej göra något mot dig, som kan förnärma honom».

Jag ryckte mig lös och ställde mig framför honom. »Din fantasi vilseleder dig», afgjorde jag myndigt. »Cecilia har förordnat, att mina besök hos dig för en tid skola upphöra, och smärtan öfver att en dag tidigare än jag beräknat behöfva säga dig farväl på .... på kanske en månad, kom mig att förlora själfbehärskningen. Ingen annan har haft med denna sak att göra. Och — så länge en tanke födes i min hjärna och en önskan i mitt hjärta, knyta de sig endast omkring dig. Jag vet, att du vet det, när misstron ej förblindar dig».

Hans ögon ljungade. »Svär, att det du säger är sant!» Han räckte mig psalmboken han skänkt mig.

»Jag svär det», sade jag och slöt mina händer om hans och boken.

»Du vet hvad jag skrifvit häri under ditt och mitt namn», fortfor han. »Lofva mig nu vid den kärlek du hyser till mig och din mor, att du aldrig upphör att söka återvända till mig».

»Det lofvar jag».

»Hurudan jag än tvingas att visa mig mot dig ....»

»Hurudan du än kommer att visa dig mot mig», upprepade jag.

»och aldrig glömma, hvad jag hoppas af dig för mitt diktarkall ....»

»och aldrig glömma, hvad du hoppas af mig för ditt diktarkall».

»Godt nu litar jag på att du blir trofast mot mig», sade han, och ansiktet lyste.

Motståndslöst lät jag honom lyfta mig upp ur min knäböjande ställning.

»Lägg ditt hufvud här och hör mitt hjärtas slag!» bad han. »Jag vill, att du skall minnas, hvad det säger, när man nu sliter dig ifrån mig».

Några minuter förgingo .... och ännu några ....

Rasslandet af nycklar och ljudet af annalkande steg skar genom tystnaden.

Han sänkte hufvudet mot bröstet, och hans hand slöt sig om min i ett järngrepp.

»Jag måste gå — du hör — det är vakten, som kommer för att afhämta mig ....»

»Jag följer dig till dörren», sade han och reste sig upp.

Jag hade lagt min hand på låsvredet, då han tog mitt ansikte mellan sina händer för att kyssa det.

»O, misskundsamhet, hvar finns du!» kved jag, tänkande på hur Cecilia skulle ta min oförmåga att nu hindra honom därifrån till förevändning att för alltid stänga hans dörr för mig.

»Här finns den — lilla Ida Bäckmann», sade han tröstande. »Aldrig mer skall du pinas af att mina läppar besudla dig».

Jag ville säga något, men fick ej fram ett ljud. Jag kunde blott knäppa samman händerna och se på honom. Hans ögon flammade till af en nästan bländande glans ... så böjde han sig ned till mig, och de ord han hviskade inristades i mitt hjärta.

I samma ögonblick inträdde en af betjäningen, och lik en dödsdömd följde jag denne.

I Stockholm möttes jag af ett bref från Cecilia. Jag hade ej kraft att läsa det, utan återsände det oöppnadt och bad, tror jag, att få veta dess innehåll längre fram, då jag blifvit litet starkare.

Jag hade vistats i Åmål ungefär en vecka, när jag erhåller ett bref från professor S. Han säger däri, att han på grund af omständigheter, öfver hvilka han ej helt är herre, och som han ej anser sig ha rätt att delge mig, måste be mig undvika allt närmande till Gustaf Fröding. Han säger vidare, att han ej utan direkt tvång skulle haft mod att afbryta detta umgänge, af hvilket Fröding haft så stor glädje, men att han dock anser det som det enda riktiga. Han medger, att hans erfarenhet endast räknar tre månader och därför möjligen kan anses kort, men han styrkes i sin uppfattning af sina kollegor.

(Dr. Lundborg, den läkare som hufvudsakligast haft Gustaf Fröding om hand, hade i denna sak aldrig blifvit rådfrågad. Dr. L. tjänstgjorde antagligen just då vid den med hospitalet sammanbunda asylen.)

Professorn säger vidare, att Gustaf Fröding med stort lugn finner sig i förhållandet, att han anser det bäst för mig, och att han på professorn fråga, om han längtar efter mig, städse svarar nekande. En gång hade han sagt direkt: »Jag vill icke, att hon kommer hit», och på professorns förvånade fråga tillagt: »Det var en röst, som sade det».

Brefskrifvaren skyndar sig därefter försäkra, att han ej säger detta, därför att jag skall tro, att han underskattar de känslor Fröding kan hysa för mig, utan blott för att relatera förhållandena sådana de framstått under hans mestadels rätt kortvariga besök. Han slutar med upplysningen, att det efter min afresa tillkommit orsaker att skilja oss åt, hvars tillvaro han då icke kände och således ej kunde relatera.

I mitt svar anhöll jag få veta, om man tänkte skilja oss åt för alltid, och om det nya, som tillstött var att härleda till mig eller till Gustaf Fröding.

Per omgående underrättade han mig, att han ej hade en aning om huruvida man hade för afsikt att _för alltid_ skilja mig och Fröding. En för honom kategoriskt bjudande nödvändighet, icke kommande från mig och icke från Fröding, hade endast tvingat honom att tillsvidare — tills denna nödvändighet försvann — något som icke berodde af honom, neka mig tillåtelse att besöka Fröding.

Han sade sig föregående dag ha afsändt ett bref från Fröding till mig och ville äfven ge mig tillfälle att nå honom med ett svar. Huruvida Fröding och jag fortfarande finge brefväxla, kunde han ej säga.

Brefvet från Gustaf Fröding hade följande lydelse:

Uppsala, Centralhospital

Till Ida

Jag önskar som jag tror uppriktigt, att du må vara och förblifva lycklig och framgent allt lyckligare. Chariten och om man skall tala kristianskt, jag tänker här möjligen på änglabilder jag sett, det allvarsamt fromma barnaansiktet jag en gång sett hos dig, behåller jag i erinringen som en glimt af lyckan och såsom en jag icke förtjänat. Jag skrifvet litet oredigt, ty jag lider af språkförbistring och logikomani.

_Gustaf._

Hvilken våldsam ansträngning detta bref kostat honom, därom vittnade ej minst pikturen. Hur många gånger hade väl rösterna afhånat hans ord och utdömt betydelsen af dem! Jag såg hans kamp för att få det skrifvet lika tydligt, som om jag själf varit närvarande.

Mitt svar lydde.

Det tycks ha blifvit syndaflod igen, och din hvita korp är dömd att flyga fram och åter, tills vattnet sjunkit.

_Du_ — och endast du i hela världen har gjort mig lycklig, lyckligare än någon annan människa jag sett, känt eller hört talas om. Lycklig är jag allt fortfarande i hoppet att få återse dig, och lyckligare blir jag då detta hopp en gång förverkligas.

Långt mer än de löften jag afgaf, då misstanken grep dig, binder mig den okufliga känsla för dig, som växt in i mig och blifvit min tillvaros ryggrad. Minns du, då du för en kort tid sedan läste:

»_Kärleken är stark såsom döden, dess nitälskan är hård som dödsriket; dess glöd är en eldsglöd, en Herrans låga. Starka vatten kunna icke släcka kärlek, och strömmar ej förkväfva den_».

Du hade lagt din arm om min hals, och jag lutade min kind mot din. Jag kände mig själf vara en enda lofsång till Gudarne, som gifvit mig dig och därmed förmågan att älska. Om du erinrar dig denna stund och tänker på dessa ord ibland, skall förvisso suset af din hvita korps vingar nå ditt öra.

alltid din _I. B._

Pris Kr. 5:50.

[Illustration: Small-sign]

WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B. GÖTEBORG 1913