Part 11

Jag vägrade .... han såg ut att ämna genomföra sitt program med mig ....» — han teg några ögonblick, och det ryckte smärtsamt kring hans mun. — »En är en, och då han därtill är ensam mot alla, är hans ställning hopplös ....» — Han tystnade äter, och jag smög sakta min hand in i hans.

»Jag slog sönder en spegel», fortfor han, »skar mig med glasbitarne öfver handleden i hopp att träffa pulsådern .... skrapade kvicksilfret af glaset och stack det i såret för att få det förgiftadt .... jag ville ej .... jag kunde ej uthärda denna skymf .... Jag trodde mig dock korad till något bättre och högre än att af en dårhusläkare fösas ihop med dårar för att gräfva upp jorden!» — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Han hade dragit min hand mot sitt bröst, och jag kände, hur våldsamt hans hjärta slog vid detta minne.

»Jag bar mig för oskickligt åt för att lyckas i mitt förehafvande», slutade han, »men vann åtminstone det, att man tillsvidare afstått från att med våld tvinga mig i ett arbete, som synes mig strida mot min värdighet».

Mitt sinne sjöd af harm öfver den brutalitet, som tycktes ha blifvit föröfvad mot honom.

»Du skulle ropat till Gud att nedsända millioner bältdjur att gräfva i ditt ställe», sade jag med ett försök till skämt. »Till det äro de skapade, men din gärning är vida skild från deras, och det skulle du tuktat den oförsynte med att påvisa».

Han skrattade. »Vi hade då fått historien om Elia och piltarne upprepad, fast med nödig variation. Har du sett ett bältdjur?» tillade han. »Jag undrar, hur de se ut».

»Jag har ej sett dem», svarade jag, »men vet, att de ha en benhård hud, just en sådan du behöfver i ditt umgänge med människorna».

»Det är ju möjligt, att jag borde föredra den», medgaf han, »ehuru Herakles lejonhud mera tilltalar mig. Och du — hvilket skyddsmedel är det väl, du begagnar?»

Jag löste leende af mig en lejonklo, som sammanhöll min halsduk. »Jag visar klorna», sade jag.

»Det duger», försäkrade han upprymd. »Jag förmodar, du ej gör dig samvete af att inbilla dina medmänniskor, det lejonen i Sydafrika trafva omkring med dylika rubinprydda klor».

»Jag brukar framdra det som ett bevis på landets sagolika rikedomar», bekände jag.

Vi kommo därpå att tala om drottningen af Saba, som enligt en Kimberleylegend skulle härstamma just från den trakten, och vårt föregående samtal undanskymdes.

Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska experiment och ägnade sig åt memoarlitteraturen. Då och då återupptogo vi frågan om hans studier och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van Eeden afböjde han fortfarande, och då han en gång gjorde det mera retsamt än vanligt samt hånfullt begärde att få veta, hvilka egenskaper denne ägde att framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt tålamod uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig på detta ämne. »Är det väl något så onaturligt i min förmodan, att van Eeden, läkare, skald och filosof med rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha goda förutsättningar att förstå dig», slutade jag.

»Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag aldrig förstått, det förändrar saken. Du har blott talat om hans sociala planer, hvilka delvis ligga utom min intressesfer».

Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap. »K. följer kanhända med dig som ressällskap på vägen», sade jag. »Jag har talat med honom därom, och han har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg reser, som du vet, snart till Holland för att studera sinnessjukvården där, och då kunde han ju undersöka om van Eedens hem lämpar sig för dig».

»Det kanske han kunde», medgaf han.

»Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor van Eeden kan råda dig i allt, som rör dina studier», fortfor jag.

»Möjligen har han också själf ett stort bibliotek», förmodade han.

»Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt», sade jag.

Bref från mig till Gustaf Fröding:

Stockholm den 18 jan. 1904.

Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten efter mig så som jag efter dig. Du mumsar Momsen och låter din hvita korp flaxa hvart nödtvånget drifver den. Måtte Momsen icke förnöja dig allt för mycket! Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker det är så trefligt att du har det roligare än jag.

För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken», och det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i sin fullkomlighet» som jag behöfver känna ädelt.

Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne och inte slarfvade öfver dem. Jag har något att säga dig om dem, då jag kommer.

Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen en liten stund men måste gå på fest för — — —

_Jag_ var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla tre — — — tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla ord. Det kan jag aldrig erinra mig, att du gjort, men kanske upplefver jag det vid ditt 75-års jubileum.

Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken S. L—d — du vet — — —. Hon sade någonting så vackert om dig, att jag fick samma känsla, att vi nu burits igenom allt ondt, som grep tag i mig, då fröken Beck häromdagen sjöng ditt Drömackord. Om och om igen tvang publiken henne att sjunga »Segern är vunnen». Stenhammar ackompagnerade mästerligt. Rosenfeldts melodi till Inga lill tilltalade mig ej.

Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till Uppsala. Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som en tårpil, blott hon tänker på att vara skild från mig en dag. Skulle önska, att du liknade henne i detta. Antagligen får jag väl följa henne till Södertelge till Cecilia.

Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig — mellan Japan och Ryssland förstås.

Alltid din _I. B._

Cecilia träffade jag numera sällan. Vi hade väntat, att hon skulle ha besökt oss någon gång under julen, men af en eller annan orsak hade hon låtit oss vänta förgäfves. Då jag förebrådde henne, menade hon, att vi nog ändå ej saknat henne, hvilket var en alldeles grundfalsk uppfattning. Hon smålog misstroget då jag sade detta och yttrade något, som tydde på att när jag nu hade Gustaf, behöfde jag ej henne.

Hon tycktes belåten med att han reflekterade på Holland och föreföll gilla mitt förslag, att doktor Lundborg skulle undersöka lämpligheten af van Eedens hem som eventuell vistelseort. Hon frågade, om där fanns tillfälle till bad och tillgång till sköterska, hvilka frågor jag bejakade. Själf var hon ej stark nog att följa med, ensam kunde jag icke resa med honom, men kunde vi, såsom jag ställde i utsikt, få K. och någon af läkarne som sällskap, borde det nog gå. Jag minns ej, om jag bad henne tala med förmyndaren om saken, men var öfvertygad att broderns hälsa låg henne så om hjärtat, att hon ej skulle dröja därmed.

För att kunna tillbringa söndagen i Uppsala följde jag under en veckodag den i brefvet nämnda fröken v. K. — en ryska — på hennes afskedsvisit till Södertelge. Cecilia hade flyttat i en ny våning, och jag kände mig först något främmande för denna. Själf var hon mycket trött och mottog oss liggande på sin soffa, men strålande vacker och älskvärd som vanligt. Omsider blef det tid för oss att återvända till Stockholm. Jag hade svårt att skiljas från henne, och kände en häftig motvilja mot ryskan, för hvars skull vi måst tala liksom genom ett galler. Då jag hunnit nedför trappan, vände jag mig om och fann Cecilia stå lutad öfver räcket. Hennes ögon lyste mot mig som svarta solar — jag tog trappan i ett par språng och slog mina armar om hennes hals. Hon smålog och kysste mig ömt. Ögonblicket därpå lämnade jag hennes bostad, föga anande att jag aldrig mer skulle beträda den.

Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade allt emellanåt om van Eeden och den tillämnade vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en stor elefant med en liten varelse på min nacke, som sticker mig i örat åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade Gustaf Fröding en dag. Doktorn skrattade.

»Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter voro ensamma, »det är du som är den viljestarke, och det är din viljas gissel, som drifver oss fram i den riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se hur obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur sällan du ens bjuder till att vistas uppe i nattrock».

Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom en mängd andra fall, där hans vilja behållit valplatsen, och hans ögon kisade hela tiden mot mig bakom pince-nezen.

Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat, räckte han med skolpojksaktigt underdånig min upp handen till tecken, att han ville tala. Jag såg på honom under lätt rynkade ögonbryn.

»Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare.

»Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom.

»Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning af Karl XII?» frågade han.

»Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet har ett starkt släkttycke med hans», svarade jag, hvarefter vi båda brusto i skratt.

En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala och hade erhållit tillstånd att bese hospitalet. Som han antagligen gärna ville träffa en så intressant patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne, om han hade något emot att följande dag mottaga besök af honom. Gustaf Fröding sade sig ingenting ha att invända, men bad mig komma tidigt, så att han ej behöfde vara ensam under receptionen. »Att beskådas som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har han mera valuta, om han samtidigt får se dig, då du ju faktiskt är ändå konstigare».

Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum under läkarens morgonrond, men beslöt att för denna gång öfverskrida förbudet och därefter förklara mig. Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos honom, och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent», ropade han, »du har gått miste om att bli affotograferad i hans hjärna och antecknad i hans anteckningsbok!»

»Hur lät din franska?» frågade jag.

»Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop frasen: ’Comment vous portez vous monsieur’, och just när jag skulle begagna den, försvann fransmannen».

»Hur såg han ut?» frågade jag.

»Det iddes jag ej undersöka».

»Satt du kanske och såg ned hela tiden?»

»Jag tror det, men ’hela tiden’ inskränkte sig till halftannat ögonblick, hvilket dock för en smart lärd torde vara nog till en sakrik afhandling i tre delar om skalden Gustaf Fröding på dårhuset».

Han hånlog. »Kan du säga mig», utbröt han hetsigt, »hvad som är driffjädern till att du trotsar alla vidrigheter och kommer hit. Svara mig långsamt och med eftertanke och servera mig inga fraser».

»Törhända känslan, att du behöfver ett värdigt föremål för dina sarkasmer», föreslog jag efter en stunds öfvervägande. »Men vill du nu som jag, äta vi frukost; i min ifver att närvara vid mottagningen för fransmannen, blef jag nödsakad att gå fastande från staden».

Jag dukade upp mina medförda förråd, och under måltidens gång försvann hans misstämning.

* * * * *

Till hospitalets bibliotek hade förskaffats en del nyare historiska arbeten, däribland ett par om England, hvilka skänkte Gustaf Fröding stort nöje.

»Har du saknat mig mycket under veckan?» frågade jag en gång under denna tid.

»Måste tyvärr erkänna, att jag varit för upptagen af andra damer för att ha haft tillfälle att tänka på dig. Jag menar de engelska drottningarne», tillade han, då jag förvånad betraktade honom.

»Åh — hå!» sade jag skrattande.

»Maria Stuart är ingalunda en föraktlig rival», påvisade han.

»Du kan väl ej mena, att jag skall bli svartsjuk på en kvinna, som lefde för flera hundra år sedan», invände jag.

»Inte vill jag uppmana dig därtill, men inte vill jag heller afråda», återtog han, »hon torde vara lika verklig i det närvarande som du, men ....»

»Hon kommer ej till dig med mat», afbröt jag.

»Nej, däri har du gifvit ett försteg», medgaf han.

Vi började därpå resonera om hennes förhållande till sina män och älskare och gåfvo oss i färd med att studera, hvad läroböcker och källskrifter haft att förmäla om henne. Äfven Anna Boleyn var länge föremål för vårt intresse, och Gustaf Fröding tycktes luta åt den åsikten, att hennes gemål endast handlat af konungslig skyddsplikt mot tronföljden, då han lät afrätta henne.

Doktor Lundborg skulle om några veckor anträda sin beramade resa till Holland, och jag frågade per telefon Cecilia, om hon rådgjort med förmyndaren om förslaget van Eeden. Det vore i så fall lämpligt, att denne gåfve doktor Lundborg i uppdrag att göra efterforskningar, menade jag.

När jag hörde, att så ej hade skett och att hon ej visste, när hon skulle komma till Stockholm, föreslog jag att själf få tala med förmyndaren, då han ju helst borde träffa doktor Lundborg före dennes afresa. Jag fick den uppfattningen, att hon gillade förslaget, och några dagar därefter besökte jag honom. Vi hade redan ett par gånger flyktigt sammanträffat, den första för många år sedan, då jag medföljt Cecilia upp på hans kontor och i förbigående blifvit presenterad af henne och den andra på en resa till Uppsala.

Han mottog mig snäft och sade sig ha andra planer för Gustaf Fröding än Holland samt att han tänkt, det någon läkare skulle medfölja honom. Jag nämnde då, att doktor Lundborg möjligen skulle kunna göra det äfvensom Frödings vän K., men intet af detta tycktes göra det intryck på honom, att han fann det värdt en reflektion. Hvad mig beträffar, ansåg han sig ej kunna tillråda, att jag reste med, då han ej visste mer om mig »än att jag var ett fruntimmer, som var tokig i Fröding och ville följa honom».

I första ögonblicket kände jag ett våldsamt begär att skratta, det lät precis som en röst från någon skvallerkonselj, men i nästa tog harmen öfverhanden, och jag svarade mig ha hyst den förmodan, att fröken Fröding varit i stånd att lämna något utförligare upplysningar om mig.

»Hon har sagt, att ni är mycket exalterad», förklarade han.

»Jaså», svarade jag och tänkte, att min ställning såväl till henne som till hennes bror dock torde ha gifvit henne goda skäl att ej låta detta uttryck gälla som det för mig uttömmande.

»Hur har ni det er emellan, ni och Fröding?» fortfor han. »Äro ni förlofvade?»

Jag betvang min känsla af föraktfull motvilja att svara honom. Om jag nu tege, kunde han rikta samma fråga till Gustaf Fröding och därigenom störa den glädje mina besök beredde honom. Kanske skulle då äfven ångesten att på något sätt ha bundit mig åter väckas till lif i hans ömtåliga sinne. Detta måste förhindras, och jag måste svara, men hvad? Hade det gällt mina egna känslor, skulle det varit en lätt sak, men att kräfva räkenskap för dessa låg utanför den frågandes befogenhet .... Öfver Gustaf Frödings känslor för mig hade jag däremot ej ens gjort några sannolikhetsberäkningar.

»Förlofvade kan man väl knappast kalla oss», svarade jag slutligen — »de känslor Gustaf Fröding hyser för mig, äro väl närmast att förlikna vid hvad han skulle känna för en yngre bror, som han själf fostrat».

För att ej låta märka, hur djupt hans beteende sårat mig, utväxlade jag några konventionella fraser med honom rörande gemensamma bekanta och lämnade sedan hans lokal.

Ljungande af harm skref jag följande dag ett bref till Cecilia, hvari jag relaterade hennes förtroendemans samtal med mig och menade, att jag haft rätt att vänta, det han vetat så mycket om mig, att han ej uppträdt direkt förolämpande.

Mitt förtroende till Cecilia hade efter samtalet med förmyndaren fått en betänklig stöt. Ej nog med att hon tycktes ha undanhållit honom alla upplysningar, som kunnat ge mig en aktad ställning i hans ögon, utan hon hade äfven förtegat för mig _deras_ planer om förflyttning för Gustaf Fröding, under det hon skenbart gått in på lämpligheten af de arrangement jag föreslog. Den läkare, förmyndaren nämnde, som utsedd till ressällskap åt Fröding, var honom ytterst osympatisk, och han motsåg med glädje dennes förflyttning från hospitalet.

Cecilias svar kom mycket snart. Länge hade hon tänkt tala vid mig om mitt förhållande till hennes bror, hans närmaste framtid o. s. v., men ditintills hade det ej lämpat sig, då vi endera suttit på en järnvägsstation eller också haft obehöriga åhörare. Kanhända hade också en annan känsla tillkommit, nämligen att hon unnade mig den lycka jag för en kort tid kunde äga, innan jag åter komme i kontakt med lifvets hårda realiteter.

Mitt förhållande till Gustaf Fröding sade hon sig ej ha missuppfattat, hon skulle då ej kunnat hysa den vänskap för mig, som hon gjorde och skulle ej låtit mig komma dem så nära. Hon trodde, att min kärlek till honom var en stark och äkta känsla. Däremot hade hon alltid ansett, att G. ej brytt sig om mig annat än på ett rent vänskapligt sätt, något som jag också själf i mitt bref till henne sagt, att hon städse sökt framhålla för mig.

Hon hörde nu till sin stora förvåning, att vi voro förlofvade och försäkrade, att det i så fall ej kunde komma i fråga, att hon skulle lägga sig i våra enskilda angelägenheter. Dock tyckte hon sig ha haft rätt till vårt förtroende i denna sak, så nära som hon stått sin bror och mig alla dessa år. För sin del ansåg hon det orätt af honom att ingå giftermål och att föga utsikt funnes för ett lyckligt äktenskap, som ju fordrade hälsa och friska krafter. Men skulle så olyckligt vara, så hellre mig än någon annan. Endast kontrahenterna själfva kunde ta risken att från eller tillråda. Hon skulle per bref underrätta sina systrar om detta; G. själf komme hon ju snart att träffa personligen.

Det var fullkomligt sant, att både G:s förmyndare och hon ansåge det olämpligt, att jag ensam reste ut med honom — hade hon kunnat följa med, hade det varit en annan sak — och orsaken härtill var, att jag ej skulle kunna reda mig ensam i alla svårigheter. Att jag däremot skulle få råka honom så mycket jag ville därute, hade ingen satt sig emot.

Hon kunde omöjligt tro, sade hon, att förmyndaren förolämpat mig. Jag måtte alldeles ha missförstått honom. Då han talat vid henne om mitt förhållande till G. hvilket ju var så ovanligt, att det väckte uppmärksamhet, och hon visste ju ej då af någon förlofning, hade hon framhållit, att jag var en gammal vän till G., och att alltsammans var hvad hon kallade oskyldigt. Som en förklaring på att ett sådant förhållande kunde existera, hade hon sagt, att G. och jag ju båda voro excentriska personligheter med mera fantasi än folk i allmänhet och ej finge bedömas efter vanlig måttstock.

Om någon exaltation å min sida visste hon sig ej ha talat, men mindes ej, hur hon lagt sina ord och i hvad sammanhang. Hon sade sig ej kunna tro, det förmyndaren ej skulle känna till mig, då min svåger var hans vän, hvilket han också nämnt.

Att hon ej hade samma uppfattning af G. som jag var nog sant. Hennes grundade sig på 43-årig bekantskap och därvid ständigt återkommande fenomen i hans sinnesstämning, men ingalunda på någon utsago af mig eller doktorerna. Det fanns dessutom många omständigheter i hans lif, som jag ej hade reda på och därför ej kunde ta med i beräkningen.

Så länge han emellertid var så hjälplös, kunde hon ej annat göra än endast ta hänsyn till hvad som för honom var bäst, äfven om hon därvidlag skulle råka att stöta sig med mig eller andra. Behöfde hon välja mellan honom och mig, kunde jag nog tänka, hur valet utfölle. Blefve jag hans hustru, finge jag själf ta hela ansvaret, och hon skulle då ej hindra mig i någonting. Ju förr jag kunde göra det alldeles klart med G. desto bättre.

Hon tillrådde mig, att i denna sak rådföra mig med en namngifven god vän, som kände mig sedan min skoltid. Denna var mig uppriktigt tillgifven och därtill opartisk, sade hon. Men skulle G. och jag finna, att vi förhastat oss, så kunde vi väl som förut råkas på ett vänskapligt sätt, fast ej på samma sätt som i förra fallet, utan med någon inskränkning. För sin egen del brydde hon sig ej om folks mening och frågade ej efter skandal, men hvad som härvidlag blefve följden, nämligen att allt tadel skulle falla på G., och han komme att anses som en förbrytare och förförare, hvilket han aldrig varit och ej heller var, det ville hon gärna hindra. Hon bad mig försöka att tänka mig in i G:s ställning och hvad som kunde vara bäst och nyttigast för honom samt blunda för hvad som gjorde min lycka. Hon visste, att jag kunde det, om jag ville.

Min häpnad öfver innehållet i hennes svar trotsar all beskrifning. Hvad som i mitt bref gifvit henne anledning att tro mig ha tillkännagifvit någon slags förlofning med hennes bror var mig en fullständig gåta, då jag genom att citera mitt uttalande till förmyndaren tvärtom markerat motsatsen. Hon hade tydligen i sin upphetsning förbisett det verkliga innehållet i mitt bref, för det hennes fantasi fruktat. Likaledes måtte det ha undgått henne, att hvarje gång vi talat om Frödings förflyttning till Holland, jag föreslagit K. och doktor Lundborg som medhjälpare. Att resa ensam med honom hade aldrig ens tangerat min tanke. Vidare syntes det mig långsökt, att förmyndaren genom sin bekantskap med min svåger, som bodde i Karlstad och som jag ytterst sällan träffat — min syster var sedan två år tillbaka gift med hofrättsnotarien B. — skulle varit i tillfälle att erhålla ingående kännedom om mig, och jag lade bort brefvet i känslan af min oförmåga att fatta, om hon menade allt hvad hon sade eller blott en del, och om det hon icke menade, hade någon annan betydelse än som ett försvar för henne själf.

Jag fruktar, att jag ej tillbörligt smält det fogliga och resonabla, som onekligen äfven fanns i brefvet, då jag per omgående skyndade att befria henne ur den villfare se med afseende på min ställning till Gustaf Fröding, hvari hon intrasslat sig.

I sitt svar försäkrade hon sig ej ha någon lust att skilja mig och Gustaf Fröding åt, och känslor och tycken sade hon sig ej ha någon som helst fordran på att få kritisera. Det vore ju det privataste af allt privat. Det var blott de rent yttre förhållandena, som måste gestaltas så, att de ej blefve till skada och obehag för G. och mig. Förr hade hon alltid gått emellan, men nu var hon för klen och själstrött och saknade både håg och förmåga. Hon kunde yttra sin mening, men ägde ej energi att bråka åt höger eller vänster.

Uppträdet hos förmyndaren hade berört henne pinsamt och var henne alldeles oförklarligt. Han hade alltid visat sig ytterst hänsynsfull och dessutom gemytlig och treflig att ha att göra med. Hon undrade, om jag var säker på att han förolämpat mig. Hon hade ofta sett mig förolämpad för rakt ingenting, och jag var själf ej sällan hänsynslös. Var jag säker på att det ej var jag, som började?